Tydliga könsskillnader mellan yrkesverksamma anhörigvårdare

Tvådelad bild. Bild till vänster: Två personer håller varandra i händerna. Bild till höger: Joana Vicente

Joana Vicente, doktorand vid Linnéuniversitet i Kalmar och knuten till Nka, har studerat vilka skillnader det finns mellan kvinnor och män som är yrkesverksamma anhörigvårdare. Foton: Pexels/Pressbild Linnéuniversitetet

Anhörigvårdare som yrkesarbetar utgör den största gruppen av anhörigvårdare i Sverige. Dessutom finns det tydliga skillnader mellan kvinnor och män inom gruppen, visar en aktuell studie från Linnéuniversitetet i Kalmar.

– Kvinnornas insats är generellt sett mer omfattande än männens, utförs i större utsträckning på egen hand och upplevs oftare som krävande och som ett hinder för arbete, studier och karriär. Samtidigt mottar männen mer stöd från samhället i sin roll som anhörigvårdare, berättar Joana Vicente, doktorand vid Linnéuniversitet i Kalmar och knuten till Nka, som står bakom studien.

Läs artikeln "Informal care provision among male and female working carers: Findings from a Swedish national survey" som publicerades i tidskriften PLOS ONE den 7 mars 2022.

En medelålders kvinna som varje dag, eller flera dagar i veckan, tar hand om en förälder som hon inte bor tillsammans med. Så kan en typisk svensk yrkesverksam anhörigvårdare beskrivas, enligt den aktuella studien.

– Genom min forskning vill jag beskriva yrkesverksamma anhörigvårdare i Sverige och deras situation eftersom de utgör en grupp av anhöriga med särskilda behov som vi vet väldigt lite om. I och med att de kombinerar arbete och anhörigskap kan man säga att de är utsatta för en dubbel press och stress, säger Vicente.

Nationell enkätstudie

Hennes data är hämtad från en nationell enkätstudie som Nka och Linnéuniversitet initierade 2018 för att uppskatta kostnaderna för informell vård i Sverige. Det vill säga den vård och omsorg som utförs av anhöriga utan ersättning. Enkäten bestod av en rad frågor där deltagarna bland annat fick lämna uppgifter om ålder, kön, socioekonomisk situation, bostadsort, hur omfattande deras vårdinsats var, vad den bestod av med mera.

Läs också: Anhörigas vårdinsats motsvarar 152 miljarder kronor om året

Av de 11 168 personerna som deltog i undersökningen var 1 093 anhörigvårdare. Av dessa var 818 anställda eller egenföretagare och därmed yrkesverksamma anhörigvårdare (cirka 55 procent var kvinnor). Tre av fyra anhörigvårdare över 18 år i Sverige tillhör alltså kategorin yrkesverksamma anhörigvårdare. Omräknat till hela befolkningen skulle det innebära att den aktuella gruppen 2018 utgjordes av drygt 600 000 personer.

– Redan det tycker jag är ett viktigt resultat – att gruppen är så stor, säger Vicente.

Kartlade vårdmönster

Utifrån sin data tittade hon närmare på vilket sorts stöd, hjälp och vård yrkesverksamma anhörigvårdare ger till sina närstående, vilket stöd de får som anhörigvårdare och hur deras arbete och studier påverkas av anhörigskapet.

– Jag ville också ta reda på om det fanns några skillnader inom gruppen mellan män och kvinnor, säger Vicente.

Och det fanns det. En första skillnad var att männen i högre utsträckning arbetade som egenföretagare (20,7 procent) jämfört med kvinnorna (6,4 procent). En annan att medan 30 procent av kvinnorna upplevde sin vårdinsats som krävande för det mesta eller alltid var samma siffra för männen knappt 20 procent.

Enligt Vicente kan det finnas flera förklaringar till varför yrkesverksamma kvinnor i högre utsträckning än män ansåg att den informella vårdinsatsen hade en negativ inverkan på deras livssituation.

Mer än 60 timmar i veckan

Kvinnorna var till exempel överrepresenterade i kategorin som la mer än 60 timmar i veckan på att vårda sin närstående. Männen var däremot överrepresenterade i gruppen som tillhandahöll mindre än en timmes vård och omsorg i veckan. Majoriteten av de yrkesverksamma anhörigvårdarna (64,5 procent) uppskattade sin vårdinsats till mellan 1-10 timmar i veckan.

– En tydlig genusskillnad var också att kvinnorna oftare stod för sin vårdinsats själv utan stöd av andra, säger Vicente som en ytterligare förklaring.

Kvinnornas vårdinsats spände dessutom generellt sett över fler områden än männens - som personlig omsorg, medicin och behandling, hjälp med att delta i fysiska aktiviteter, kontakt med vård och omsorg med mera. Männen tillhandahöll främst informell vård- och omsorg i form av administrativt och finansiellt stöd.

Lite stöd från samhället

Enligt Socialtjänstlagen (2009) ska kommunerna informera anhöriga om vilket stöd som finns att tillgå och erbjuda en individuell bedömning av det aktuella stödbehovet. Men i studien var det enbart ett utav tio listade former av stöd (se faktaruta) – information och rådgivning - som erbjudits eller mottagits av över 20 procent av alla yrkesverksamma anhörigvårdare (22,5 procent). Därefter kom avlösning (14,7 procent), utbildning för anhöriga (13,5 procent) och ekonomiskt stöd (11,9 procent).

– För mig var det överraskande låga siffror och våra resultat visar också att de yrkesverksamma anhörigvårdarna i ett flertal fall hade varit intresserade av att få ta del av en rad av de listade stödinsatserna om de hade blivit erbjudna att få dem. Det handlade främst om hälsoundersökning och hälsorådgivning, ekonomiskt stöd och må-bra-aktiviteter som till exempel vattengympa. Närmare fyrtio procent efterlyste också mer information och rådgivning, berättar Vicente.

En förklaring till att de yrkesverksamma anhörigvårdarna mottar så lite stöd kan därmed vara att de helt enkelt inte känner till vilka möjligheter till stöd som finns.

– I så fall kan de inte fatta ett informerat beslut om vad de skulle behöva hjälp med för att möta sina egna och sina närståendes behov. Som jag ser det borde därför en första åtgärd vara att förbättra informationen till yrkesverksamma anhörigvårdare om vilka olika slags stöd samhället faktiskt kan erbjuda, säger Vicente.

Mer stöd till män

Även när det gällde stödet från samhället fanns det genusskillnader, visar studien. Männen uppgav att de erbjudits/mottagit mer stöd än kvinnorna men tackade också nej i högre utsträckning än kvinnorna.

En kategori som stack ut genusmässigt var hälsoundersökning och hälsorådgivning. Här hade 11,4 procent av männen erbjudits eller mottagit stödet medan samma siffra för kvinnorna var 4,4 procent.

Kvinnorna var i sin tur oftare än männen intresserade av att erbjudas och motta stöd från samhället. 

– Vi kan bara spekulera kring varför det förhåller sig så här. En förklaring skulle kunna vara att kvinnorna inte anser sig ha tid eller ork att själva behöva ta reda på vad kommunen har att erbjuda och sedan delta i olika stödinsatser. Men det är en central poäng att kvinnor önskar sig mer stöd än män både för egen del och för att möta sina närståendes behov, framhåller Vicente.

Fick gå ned i arbetstid

Två ut av fem yrkesverksamma anhörigvårdare upplevde att deras sysselsättning påverkats negativt på grund av förpliktelserna som anhörig. Var tredje ansåg också att den informella vårdinsatsen gick ut över deras möjlighet att göra yrkesmässig karriär eller studera vidare.

Kvinnor upplevde den negativa inverkan på studier, arbete och karriär som större än männen. Drygt var sjätte kvinna angav att hon fått gå ned i tjänst. Betydligt fler kvinnor än män (sju respektive tre procent) svarade att de varit tvungna att sluta jobba.

Siffrorna stämmer överens med tidigare nationella och internationella studier. Resultaten visar dock att även om det totalt sett, räknat på antalet timmar, var kvinnorna som gick ned mest i arbetstid var männen överrepresenterade i kategorin som hade mer än halverat sin arbetstid. Av de yrkesverksamma anhörigvårdarna som svarat att deras arbete hade blivit påverkat (135 av 818) hade 20 procent av männen mer än halverat sin arbetstid medan samma siffra för kvinnorna var 12 procent.

Återigen kan det finnas flera förklaringar.

– Det kan vara så att män har flexiblare arbetstider och därmed lättare att gå ned i tid. Det kan också vara en ekonomisk fråga, att kvinnor inte har råd att gå ned i arbetstid lika mycket som männen, säger Vicente.

Anställningsvillkor kan påverka

Ur ett familjeperspektiv kan en tolkning - som stöds av tidigare forskning - vara att när ett behov av informell vård uppstår eller ökar är det den familjemedlemmen som har lägst lön och/eller osäkrast anställningsvillkor, exempelvis timanställning, som vanligtvis slutar jobba eller går ner i arbetstid. Och den personen är statistiskt sett oftast en kvinna.    

– Eftersom kvinnor proportionellt sett bidrar med mer informell vård och omsorg än män, och kvinnor i högre utsträckning måste välja mellan att arbeta och tillhandahålla vård, kan det leda till att den närståendes behov inte kan mötas, eller mer troligt att kvinnorna drar sig tillbaka från arbetsmarknaden då deras anställningar generellt sett är mer osäkra och sämre betalda än mäns, sammanfattar Vicente.

Att lämna arbetsmarknaden innebär inte enbart ekonomiska konsekvenser utan även risken för att förlora ett socialt sammanhang. Tidigare forskning har visat att anhörigvårdare i många fall mår bra av att ha en fot kvar på arbetsplatsen eftersom det kan utgöra en frizon från anhörigskapet där man kan hämta kraft och få stöd från kollegor.

Större utmaning för kvinnor

Även om Sverige ligger i topp globalt sett när det gäller andelen heltidsarbetande kvinnor, och var tidigt ute med att införa olika reformer och riktlinjer för att stärka kvinnors position på arbetsmarknaden, pekar studien alltså på att kvinnorna jämfört med männen står inför större utmaningar när det gäller att kombinera arbete och karriär med rollen som anhörigvårdare.

– Kvinnor tenderar jämfört med män att bidra med fler timmar informell vård och omsorg per vecka, de upplever vårdinsatsen som mer krävande, står oftare för insatsen utan hjälp från andra och får lite stöd som anhörigvårdare. Det ger ett underlag för att förstå de utmaningar kvinnliga yrkesverksamma anhörigvårdare i Sverige står inför när de ska kombinera sin vårdinsats med betalt arbete, säger Vicente och fortsätter:

– Det tycker jag egentligen är det mest överraskande resultatet i min studie – att trots att Sverige är ett föregångsland internationellt sett när det gäller jämlikhet i samhället och på arbetsmarknaden finns det ändå sådana könsskillnader kvar! Där kvinnorna står för huvuddelen av den informella vården. En vårdinsats som en tredjedel av de kvinnliga yrkesverksamma anhörigvårdarna tycker är krävande oftast eller alltid, vilket tyder på att de inte mår så bra, och som de upplever som ett hinder för deras arbete, studier och karriär.

Inga tvärsäkra slutsatser

Den aktuella studien bygger dock på deskriptiva data och därmed går det inte att dra några tvärsäkra slutsatser om eventuella orsakssamband, framhåller Vicente. Kön verkar spela en betydande roll när det gäller vilket vårdmönster yrkesverksamma anhörigvårdare uppvisar men många andra samvarierande faktorer kan också spela in. Exempelvis utbildningsnivå, hälsa, arbetssituation och så vidare.

Men Vicente anser ändå hennes resultat bidrar med en viktig pusselbit för att förstå den särskilda situation som yrkesverksamma anhörigvårdare befinner sig i. En pusselbit som behövs för att utveckla framtida riktlinjer och stödåtgärder i Sverige.

– Yrkesverksamma anhörigvårdare befinner sig i en utsatt position när de ska försöka få till balansen mellan jobbet och rollen som anhörig. En större förståelse behövs för utmaningarna de står inför. Därför är det angeläget med initiativ från samhällets sida för att stödja de yrkesverksamma anhörigvårdarna, minska könsskillnaderna inom gruppen och skillnaderna i stödet från kommunerna som män och kvinnor tar emot, slår Vicente fast.

Text: Erik Skogh

Ta del av den vetenskapliga artikeln “Informal care provision among male and female working carers: Findings from a Swedish national survey"

Läs artikel om Björn Ekmans kostnadsanalys: Anhörigas vårdinsats motsvarar 152 miljarder kronor om året

Senast uppdaterad 2022-05-03 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson