Stort intresse för konferens om stöd till efterlevande vid suicid

Närmare tusen personer deltog i det seminarium som Folkhälsomyndigheten bjöd in till i samband med internationella suicidpreventiva dagen som infaller i september varje år. I år låg fokus på stöd till efterlevande efter suicid.

Seminariet ägde rum på plats i Stockholm, men majoriteten av åhörarna deltog digitalt. Bakgrunden till årets fokus är att ett självmord drabbar många människor kring den som avlidit.

Förutom den närmaste familjen påverkas även vänner, bekanta, släktingar och kollegor starkt. Världshälsoorganisationen (WHO) beskriver att omkring fem till tio personer är närmast drabbade när någon avlider genom suicid.

För vissa förändras livet i grunden. Forskning visar att den som förlorar en närstående i suicid har ökad risk att själv drabbas av psykisk ohälsa. Det finns också en ökad suicidrisk.

Tiotal föredrag

Under seminariet fick deltagarna lyssna på ett tiotal föredrag där det bland annat gavs exempel på olika modeller för efterlevandestöd vid suicid och olika sätt att stödja läkningsprocessen hos sörjande.

Seminariet leddes av journalisten Kattis Ahlström, tidigare generalsekreterare för BRIS – Barnens rätt i samhället, tillsammans med suicidforskare Ullakarin Nyberg, psykiatriker och överläkare inom Norra Stockholms Psykiatri.

Minnesord och tänt ljus

Inledningsvis uppmärksammades den nyligen bortgångna Ing-Marie Wieselgren och hennes arbete för att förbättra den psykiatriska vården i Sverige. Ing-Marie Wieselgren var psykiatriker och nationell samordnare för psykisk hälsa på Sveriges kommuner och regioner, SKR. Hon mördades på öppen gata i Visby under årets Almedalsvecka.

– Ing-Maries budskap var att vi kan bättre och hon hade en fantastisk förmåga att samla människor kring ett svårt problem. Hon är med oss också idag, sa Ullakarin Nyberg och visade med handen mot ett litet bord på scenen med ett porträtt och tänt ljus.

Personlig berättelse

Flera av föredragshållarna har egen erfarenhet av att vara efterlevande. 20-åriga Filip Svanlund från Stockholm berättade om den svåra tiden efter att hans mamma begått självmord för tio år sedan. Med på scenen fanns morfar Leif Svanlund, även aktiv inom Riksförbundet för Suicidprevention och efterlevandestöd (SPES).

Båda lyfte fram hur viktigt stödet från samhället är och hur besvärligt livet blir om detta stöd uteblir eller inte ges i tillräckligt stor utsträckning.

– Ingen i skolan pratade med mig om det som hänt, fastän alla visste. Jag kände en total tomhet. Det var fruktansvärt. Jag blev stökig och argsint, jag fick koncentrationssvårigheter och också problem med synen under en tid, sa Filip.

Efterlyser akut stöd

Filips morfar Leif Svanlund berättade att det saknades akut stöd när familjen drabbades, och betonade att det därför borde finnas särskilda barntraumateam i samtliga regioner, gärna efter den modell som används i Region Östergötland.

Räddningen för Filips del blev Randiga Huset där han fick möjlighet att prata om sina känslor och sin situation. Randiga Huset är en ideell organisation som erbjuder olika former av stöd till barn och familjer som har eller kommer att förlora en viktig person i dödsfall.

– Idag mår jag bra, men det tog över fem år, konstaterade Filip.

Se filmen: Leif är morfar och anhörig

Tre team i regionen

Lena Liedholm, leg psykolog och verksam inom barntraumateamet i Norrköping, berättade i sitt föredrag mer om just Region Östergötlands modell med barntraumateam.

I Östergötland finns tre sådana team som ger akut och uppföljande stöd till barn och deras familjer om en vårdnadshavare eller ett syskon plötsligt och oväntat dör. Det omedelbara stödet kan ges i hemmet, i skolan, på akutkliniken, på intensivvårdsavdelningen eller i barntraumateamets lokaler.

– Vi är till exempel med som stöd när föräldrar ska berätta att ett syskon, eller en mamma eller pappa, dött av självmord. Vi hjälps åt att berätta vad som hänt, sa hon.

Viktigt att berätta sanningen

Enligt Lena Liedholm tvekar föräldrar ibland och vill inte säga att dödsfallet beror på suicid. Man vill skona barnet och tänker att det blir lättare för barnet att förstå när det blir äldre.

– Men vi anser att man inte ska undanhålla barnet sanningen. Annars tvingas barnet att göra om hela sin livsberättelse när det senare får veta vad som faktiskt hänt. Dessutom läcker informationen oftast ut ändå, särskilt i våra tider med alla sociala medier, förklarade hon.

Självklart måste man anpassa sig efter barnets ålder, betonade Lena Liedholm, och gav några exempel på vilka ord man kan använda, i vilket tempo informationen kan ges och hur man kan svara på barnets frågor.

– Dagen efter att det akuta dödsbeskedet lämnats, besöker vi familjen igen och kan erbjuda fortsatt uppföljande kontakt utifrån familjens behov, för att på så sätt förebygga psykisk ohälsa, sa Lena Liedholm.  

Mobil resurs

Under seminariet presenterades ytterligare modeller för efterlevandestöd. Bland annat informerade Lise Bergman Nordgren, leg psykolog från Region Örebro län, om ”Mobil resurs suicidprevention, MRS” inom öppenvården.

Den mobila resursen arbetar dels med suicidprevention bland vuxna som begått ett självmordsförsök och suicidnära barn, dels med akut omhändertagande av efterlevande. Man genomför även utbildningar internt och externt.

Efterlevandestödet vid suicid omfattar krissamtal i det akuta skedet, hjälp vidare i sjukvården vid behov, samt praktisk information kopplad till situationen. Man har också tagit fram en folder till efterlevande med kort information om vad som erbjuds, samanställning av journummer och chattar, samt kontaktuppgifter till en stödperson.

Inte en sjukdom

– Att vara efterlevande är inte en sjukdom. Det är inte heller sorg automatiskt. Men vi måste vara lyhörda på när det behövs insatser, när den efterlevande behöver bli patient, betonade Lise Bergman Nordgren.

Seminariet avslutades med ett panelsamtal där det diskuterades vad man kan tillvara från lokala och regionala initiativ för ett förbättrat stöd till efterlevande. Bland annat betonades vikten av fungerande stöd till barn som efterlevande.

Man lyfte även fram att det behövs fler studier där man utvärderar effekten av olika stödinsatser för efterlevande vid suicid.

Text: Barbro Falk

Senast uppdaterad 2022-09-20 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson