"Du måste kräva hjälp"

Mats Hällqvist.

Mats Hällqvist. Foto: Privat

De hade så många planer tillsammans och skulle köpa hus i Spanien när de gick i pension, men livet blev helt annorlunda när Mats fru Kristina fick Alzheimer.
– Då rasade allt, säger Mats Hällqvist och berättar om ett liv på gränsen, på många sätt.

Mats minns såväl när han första gången förstod att det var något allvarligt fel med Kristina. De var som så ofta förr ute på en resa, denna gång till Berlin. När de skulle lämna hotellrummet fick Kristina problem med att sätta på sig jackan. Hon förstod inte vad som var upp och ned och ut och in.

– Jag blev så rädd, säger han. Jag hade inte sett något tidigare och säkert var det så att Kristina hade mörkat en del om hur hon mådde.

När de kom hem fick Kristina göra ett kognitivt test på vårdcentralen och det blev tydligt att hon hade stora problem. Mats fick stöd på olika sätt, bland annat genom samtal, men han upplevde att Kristina inte fick så mycket hjälp av vården.

Hon kunde fortsätta att jobba en tid med anpassade uppgifter, hemma blev svårigheterna allt större.

– Jag fick aldrig frågan om jag ville ställa upp som anhörigvårdare, det var som att de tog för givet att det skulle vara så.

Kristina blev successivt sämre. Hon klarade inte längre jobbet, vännerna kom inte på besök som förr, hon åt inte, fick svårt att sköta sin hygien och hade problem med förföljelsemanier.

– När hon inte kunde klara sig gick jag i ålderspension som planerat.

Att få hjälpmedel på olika sätt var inte ett stort problem. Men det viktigaste stödet för honom själv, att någon kunde vara med Kristina så att han kunde komma iväg på egen hand ett par timmar, var nästintill omöjligt att få till.

– Det kändes som om jag fick köpslå med kommunen om varenda timme.

Han fick stöd av en anhörigförening och blev själv ledare i en erfarenhetsgrupp för män i samma situation som han själv.

– Många män kan ha svårt att visa svaghet, men det är viktigt att du kräver lite hjälp så att du kan ägna dig åt dig själv. Annars orkar du inte. Känn inte skuld för dina egna behov. Det måste vara en balans mellan det stöd som du ger till andra och den hjälp som du själv får.

Till personalen inom vården och omsorgen vill han rikta en stark uppmaning att verkligen möta och lyssna på den anhörige som hjälper till.

– En del gör det på ett självklart sätt, andra inte. Jag minns hur läkaren på vårdcentralen en gång frågade mig "Hur mår du Mats?". Det var så fint.

Med tiden flyttade Kristina till ett boende och när hon dog hade sorgeprocessen över henne och deras gemensamma liv pågått i många år.

Text: Sara Bergqvist Månsson

Senast uppdaterad 2022-03-04 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson