Reportage från Värna våra yngsta 2022

Beatrice Hopstadius och Karin Tegmark Wisell sitter i aulan.

Beatrice Hopstadius, avdelningschef vid Socialstyrelsen, och Karin Tegmark Wisell, generaldirektör Folkhälsomyndigheten.

Detta är en längre version av reportaget ”Samverkan – nyckeln till ökad trygghet och utveckling för de allra minsta”.

– Många samhällsinstanser behöver vara delaktiga i det hälsofrämjande arbetet för att på bästa sätt kunna värna våra yngsta. Samverkan, kunskapsutveckling och förbättrad uppföljning är några viktiga delar, konstaterade Karin Tegmark Wisell, generaldirektör för Folkhälsomyndigheten, som tillsammans med Beatrice Hopstadius, avdelningschef vid Socialstyrelsen, inledde konferensen ”Värna våra yngsta – späda barns rätt till hälsa och utveckling”, 13-14 september, i Stockholm.

För femte gången anordnades konferensen ”Värna våra yngsta – späda barns rätt till hälsa och utveckling” av Socialstyrelsen, tillsammans med Folkhälsomyndigheten, Linnéuniversitetet och Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka). Den riktade sig till professionella inom mödra- och barnhälsovård, förskola, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri, specialverksamheter, vuxenpsykiatri, beroendevård med mera.

Cirka 400 deltagare deltog på plats i Folkets Hus i Stockholm för att inhämta ny kunskap och utbyta erfarenheter, lika många följde konferensen via webbsändningar. Moderator var Karin Klingenstjerna, som på ett varmt och kunnigt sätt navigerade deltagarna mellan de många olika föredragen och seminarierna.

Karin Tegmark Wisell lyfte fram de uppdrag som myndigheten har när det gäller att stödja ett fortsatt utvecklingsarbete inom barnhälsovården för att öka den psykiska hälsan och utvecklingen under barnets 1000 första viktiga dagar, från graviditet och under de två första åren. Fokus är bland annat på att ge ökat stöd till familjer som har olika svårigheter och i föräldraskapet.

Karin Tegmark Wisell

Karin Tegmark Wisell, generaldirektör Folkhälsomyndigheten.

– Vi vet att samspelet är avgörande för den psykiska hälsan och förutsättningar för en god utveckling. Därför är det särskilt betydelsefullt att stärka de förbyggande insatserna, arbeta för tidig upptäckt när det brister i omsorgen och generellt öka kunskaperna inom området, sa hon och pekade även på vikten av samverkan mellan regionerna och kommunerna, samt samverkan myndigheter mellan.

Beatrice Hopstadius, avdelningschef vid Socialstyrelsen, lyfte även hon samverkan:

– Tillsammans kan vi stärka det förebyggande arbetet och ha fokus på tidiga insatser. Viktig är också att förbättra uppföljningar av olika insatser, stärka kunskapsutvecklingen och arbeta för en än mer jämlik vård, omsorg och hälsa.

Hon tryckte även på vikten av att implementera den kunskap som redan finns.

– Att ändra arbetssätt kan vara svårt, men långsiktigt handlar det om att hålla i och hålla ut, ha en helhetssyn och arbeta tillsammans. Vi ska också komma ihåg att vi har mycket att lära av varandra.

Beatrice Hopstadius berättade vidare lite om Socialstyrelsens kunskapsbärande arbete, som bland annat består av analyser, nationellt, regionalt och lokalt inom olika områden, produktion av lägesrapporter och spridning av erfarenheter och kunskap. Vilket hon konstaterade att denna konferens var ett gott exempel på. 

När det gäller arbetet med att stärka och utveckla stödet till barn som anhöriga, där barn växer upp med missbruk, psykisk ohälsa, våld i nära relationer, allvarlig sjukdom eller dödsfall i familjen, har myndigheten ett fortsatt regeringsuppdrag, som sträcker sig fram till 2026. I det sammanhanget tipsade Beatrice Hopstadius om Kunskapsguiden, där det också går att läsa mer om arbetet med Barn som anhöriga.

Kunskapsguiden: Barn som anhöriga

Slutligen lyfte Karin Tegmark Wisell fram några prioriterade frågor och betonade vikten av att jobba vidare med kunskapsutveckling.

– Vi behöver bli än bättre på att se tidiga tecken, hur barn signalerar om något inte står rätt till. Ett viktigt uppdrag är också att jobba med beräkningsmodeller, att tillgängliggöra den uppföljning som görs.

Anna Norlén och Ann-Cristine Jonsson

Anna Norlén, verksamhetschef vid Ericastiftelsen och doktorand vid Karlstad universitet, tillsammans med Ann-Cristine Jonsson, Folkhälsomyndigheten.

Ann-Cristine Jonsson, utredare vid enheten för hälsofrämjande levnadsvanor, Folkhälsomyndigheten, presenterade sedan projektet ”De första 1 000 dagarna i de nordiska länderna”. Ett projekt som startades av Island 2019, under deras ordförandeskap i nordiska ministerrådet. Alla fem nordiska länder deltar och där Sverige representeras av Folkhälsomyndigheten. En tredje och sista rapport från projektet publicerades i våras. Den innehåller förslag på insatser i de nordiska länderna som kan förbättra stödet för barn under de två första åren i livet.

– Målet med projektet är att ge barn så goda förutsättningar som möjligt för hälsa och utveckling. Genom samverkan mellan de nordiska länderna kan kunskapen inom området stärkas, sa Ann-Cristine Jonsson och redogjorde för några av de punkter som varit i fokus för projektet och resultatet av arbetet hittills.

Inom projektet har det genomförts en omfattande nulägesanalys, gjorts granskningar av det vetenskapliga stödet för insatser och tester, samt utarbetats förslag på fortsatta insatser, som kan förbättra stödet för barn under de två första åren i livet. I våras publicerades projektets tredje och sista rapport. I den föreslås sex utvecklingsområden:

  • Att ge erkännande till vikten av de första 1000 dagarna för livslång mental hälsa och välbefinnande
  • Att ge ett omfattande stöd till föräldrar under barnens första 1000 dagar i livet
  • Att identifiera och reagera systematiskt på riskfaktorer tidigt i livet
  • Utveckla och förbättra tillgång till och kvalitet i tjänsterna för små barn och deras familjer
  • Stärka det sektorsövergripande samarbetet till små barn och deras familjer
  • Att främja forskning, kunskap och förståelse om de första 1000 dagarna i livet

– Ett ytterligare mål för projektet har varit att bidra till en växande kunskapsbas i de nordiska länderna om främjande av psykisk hälsa hos spädbarn och småbarn, exempelvis i form av ett aktivt nätverk med representanter från alla länderna. För närvarande diskuterar gruppen hur ett sådant samarbete kan utformas, konstaterade Ann-Cristine Jonsson och lämnade ordet vidare till Kari Slinning, norsk partner i projektet och verksam vid Institutionen för spädbarns psykiska hälsa, regionalt centrum för barns-och ungdomars psykiska hälsa, östra och södra Norge, Oslo. Hon gav några ytterligare reflektioner kring det nordiska samverkansprojektet ”De första 1000 dagarna i de nordiska länderna”.

Kari Slinning arbetar på ett kunskapscenter för barn och ungas psykiska hälsa och är ansvarig för Norges nationella spädbarnsnätverk. 

När det gäller det nordiska projektet pekade Kari Slinning på några viktiga lärdomar, bland annat att det finns många gemensamma styrkor att bygga vid på, exempelvis fri sjukvård och socialtjänst, högt deltagande i mödravård och spädbarns- och barnhälsovård, en betydande föräldraledighet och inte minst fri tillgång till förskola. Hon lyfte också fram att fokus på den psykiska hälsan ökar, likaså arbetet för att stödja relationen mellan föräldrar och barn.

Fortsatta utmaningar – låga evidens

Kari Slinning

Kari Slinning, Institutionen för spädbarns psykiska hälsa i Oslo, Norge.

Det nordiska samverkansprojektet har också identifierat brister och fortsatta utmaningar. Kari Slinning menade att den allvarligare kanske var en begränsad användning av evidensbaserade metoder. Att ett 100-tal olika metoder används, men många utan bevisad evidens.

– Det är för stor variation i arbetssätt. Vi har alltför lite kunskap om vilka metoder som är effektiva för de yngsta barnen och det råder bristande tillgång till kompetensutveckling och implementering. Vi måste hela tiden ställa oss frågan om insatsen/metoden gjorde skillnad för barnet. Här måste vi få tydligare riktlinjer från våra myndigheter.

– Vi vet helt enkelt för lite om metodernas effekter, där har vi mycket att göra och där kan de nordiska länderna dra nytta av ett fortsatt nära samarbete. Vi behöver få nordisk forskning av hög kvalitet och kunna samla all den kompetens som finns i Norden. Men redan idag har vi kommit en bra bit på väg och har många olika forum och samverkansgrupper, konstaterade Kari Slinning.

Anna Norlén, psykolog och psykoterapeut, verksamhetschef och rektor vid Ericastiftelsen, doktorand Karlstad universitet, berättade om hur små barn påverkas av svår stress, exempelvis vid traumatiska händelser som krig, förlust och flykt och hur man kan ge stöd och hjälp till föräldrar och små barn för att mildra konsekvenserna.

Hon lyfte fram några typiska reaktioner för barn (0-6 år) som utsatts för fara och skräck, separationsångest, sov- och matstörningar, problem i socialt samspel och regleringssvårigheter.

– Kommer vi inte tillrätta med emotionellt påfrestande stress kan det i förlängningen leda till bestående skador, toxisk stress. Den här stressnivån behöver vi försöker minimera så tidigt det går. Små barn är extra sårbara och har ett känsligt alarmsystem.

Anna Norlén konstaterade att det på individnivå finns lika många svar som barn på hur mycket stress ett litet barn tål. Däremot på gruppnivå får en stigande grad av riskfaktorer negativa konsekvenser på alla utvecklingsområden hos det lilla barnet.

– De första åren är väldigt ömtåliga. Tidiga trauman lämnar spår i våra kroppar, även när det gäller fysiska sjukdomar. Svår stress och tidiga påfrestningar lämnar biologiska avtryck längre fram i livet, även som vuxen. Krasst sett skulle vi kunna spara en massa pengar och lidande om vi kunde förebygga så att man inte utvecklar de här hälsoriskerna, konstaterade hon.

Anna Norlén gav några råd till professionella som möter barn och föräldrar i stark stress.

Lugna, trygga och skapa överblick

– Alla som varit med om något traumatiskt behöver få komma till en trygg miljö, få känna delaktighet och tillhörighet, betonade hon och pekade på att man ibland behöver hjälpa barnet att sätta ord på vad som är mest jobbigt, eller hitta andra uttryck.

– Vi behöver tänka på att vara följsamma vid ett krisläge. Grundprinciper är att lugna, trygga och skapa överblick. Men små barn kan behöva specialiserade insatser vid traumarelaterade tillstånd.

Anna Norlén redogjorde sedan för metoden CPP, (Child-Parent Psychotherapy) där lek är det centrala terapeutiska verktyget och där anknytningsrelationen är i fokus. Målet är att återskapa ett tryggt samspel/anknytning mellan barnet och omsorgspersonen, att kärleken mellan barn och omsorgsperson ska kunna utvecklas.

– Att försöka samla alla som finns runt barnet är viktigt och här behöver vi hjälpas åt; förskola, skola, socialtjänst med flera. Det finns stora fördelar med att ha ett nätverk runt barnet, betonade hon och lyfte fram några resultat från studier av CPP, bland annat har Socialstyrelsen gjort en studie som visar att CPP verkar fungera bra för svenska förhållanden, att föräldrar uppskattar metoden, att positiva resultat visats avseende barns hälsa och utveckling.

– Det pågår flera studier när det gäller effekterna av CPP-metoden. I nuläget visar de att CPP har goda effekter, men det är bekymmersamt att regionerna inte utbildar personal i metoden, sa Anna Norlén.

Moa Mannheimer och Marie Nyman.

Moa Mannheimer och Marie Nyman, utredare vid Socialstyrelsen.

Under rubriken: ”Socialstyrelsens skade- och dödsfallsutredningar – mycket behöver förbättras för att förebygga våld mot barn”, berättade Marie Nyman och Moa Mannheimer, utredare vid Socialstyrelsen, om vad samhället kan göra för att undvika att det värsta händer. Utgångspunkten var Socialstyrelsen utredningar som gjorts av enskilda ärenden, från 2018 till 2021.

De redogjorde kort kring brottsoffer och gärningspersoner, vilka brister som identifierats i samhällets skyddsnät kring barn som far illa och vad som behöver göras för skydda barn från att fara illa. 

Totalt har man utrett 75 ärenden, både barn och vuxna, med 83 brottsoffer och 76 gärningspersoner, varav 26 barn var brottsoffer.

Vikten av att bygga tätare skyddsnät

Marie Nyman berättade att slutsatser från utredningar har visat att när små barn dödas handlar det oftast om flera utlösande faktorer, exempelvis föräldrar som har psykisk ohälsa eller är i en separation. Det förekommer också att gärningspersonen själv tar sitt liv efter att de begått gärningen. Det vanligaste är att det är en person i föräldrarelation till barnet, näst vanligast är att det är barn (tonåringar) som dödas av andra barn/tonåringar.

– Hälften av de här barnen som drabbats har haft kontakt med socialtjänsten tidigare. Det vi ser är att samhällsaktörerna har kontakt och information om de här familjerna.

Marie Nyman pekade på att utredningarna visat brister i socialtjänstens ärendeprocess, från hantering till uppföljning.

– Av utredningarna framgår att man inte inleder en utredning, trots allvarliga problem i familjen, och att det inte alltid görs omedelbara skyddsbedömningar av barnen, vid anmälan om barn och unga.

Hon pekade vidare på att barnen allt för ofta försvinner i utredningarna, att det är föräldrarnas behov som är i fokus. Underlaget för bedömningar blir bristfälligt, vilket får konsekvenser i form av begränsade, irrelevanta eller felaktiga insatser. Även brister i uppföljningen lyftes fram.

– En bakomliggande orsak till bristerna är att socialsekreterare inte ges tillräckliga förutsättningar för att bedriva arbetet, menade Marie Nyman och Moa Mannheimer pekade i sin tur på vikten av att bygga tätare skyddsnät, så att inget faller igenom.

– Socialstyrelsens utredningar visar på brister i helhetssyn vid komplexa problem och avsaknaden av barnperspektivet.

Hon pekade vidare på brister inom hälso- och sjukvården, där exempelvis allvarliga psykiatriska tillstånd, som depressioner hos föräldrar med små barn, inte i tillräckligt hög grad uppmärksammas. Att de inte ges vård på rätt vårdnivå.

–Barn som försummas uppmärksammas inte, exempelvis när förälder har psykiska problem, inte räcker till och inte tillgodoser sitt barns behov. Det är en grupp som man behöver bli bättre på att identifiera. Det behövs riktade insatser för att stärka föräldraförmågan.

Marie Nyman och Moa Mannheimer betonade att det som framförallt behövas för att förebygga att barn far illa är att stärka samverkan mellan instanser, utveckla metoder och arbetssätt och använda möjligheten att polisanmäla.

– Att stärka samverkan går inte att nämna tillräckligt ofta, men också att polisanmäla, vilket är en viktig insats parallellt med att man anmäler till Socialtjänsten, konstaterade Moa Mannheimer.

Publikation: Socialstyrelsens utredningar av vissa skador och dödsfall 2018–2021

Anna Kaldal, professor i processrätt med inriktning mot barn i rättsliga processer, Stockholms universitet och Anna Norlén, verksamhetschef och rektor vid Ericastiftelsen, doktorand, Karlstad universitet, tog upp den svåra frågan om hur samhället värnar om hälsa, trygghet och stabilitet för de yngsta placerade barnen.

Ann Norlén och Anna Kaldal

Anna Norlén, verksamhetschef vid Ericastiftelsen och doktorand vid Karlstad universitet, och Anna Kaldal, professor i processrätt, Stockholms universitet.

Anna Kaldal inledde med att konstatera att det krävs god kunskap för att tillämpa den lag som samhället ibland måste använda, LVU (Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga).

Lagen säger att, men inte hur

– Vi tänker att lagen ska kunna lösa problem, men den är ofta svår att tillämpa. Hur vi tillämpar lagen är det mest avgörande och då behövs kunskap.

Hon tog upp att lagen utgår från principen om barnets bästa, en princip som slås fast i såväl föräldrabalken, barnkonventionen som socialtjänstlagen och LVU. Hon menade att det, trots principen att alltid beakta barnets bästa, råder otydligheter.

– Lagen säger att barnets bästa ska beaktas, men inte hur. Hur behöver besvaras med kunskaper om vad ett barn behöver, vilket är något professionen besitter. Tanken med lagen är att den ska ha en så öppen formulering att den går att anpassa efter det individuella barnet. Barnets eget perspektiv måste också alltid vägas in. Det följer av principen om barnets bästa.

Hon tog också upp att det finns en vägledning för hur vi ska tolka principen genom barnets bästa för de yngsta barnen i FNs barnrättskommitté: ”Allmän kommentar nr 7. Genomförandet av barnets rättigheter under tidig barndom.”

– Där slås bland annat fast att små barn för sin överlevnad och utveckling är beroende av ett litet antal omsorgspersoner. Vidare betonas behovet av nära, ömsesidiga och varaktiga relationer och att små barn är särskilt sårbara för separationer och otillförlitliga relationer. Att de har mindre förmåga att stå emot skadliga effekter och har en större sårbarhet för trauma om föräldrar eller vårdnadshavare inte kan ge skydd. Samt att små barn påverkas negativ av fragmentarisk och inkonsekvent omvårdnad.

Anna Kaldal redogjorde sedan för grundprinciperna vad gäller LVU, hur principen om barnets bästa kommer in, vad som gäller för att LVU ska aktualiseras för barn i den här åldern, samt vad som, sedan lagändringen trädde i kraft, gäller vid upphörande av vård enligt 2 § LVU.

– Med Lex Lilla hjärtat ges ett förtydligande i lagen om att vården enligt LVU inte får upphöra förrän omständigheterna för de biologiska föräldrarna har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt, där föräldrarnas omsorgsförmåga ska vägas in. Just varaktigt och genomgripande är en skärpning av lagen, och att detta skrivs fram ordentligt innebär skydd för barnet, konstaterade hon.

Hon lyfte även fram att lagen är tydlig med att det nu också införts en obligatorisk skyldighet att överväga förflyttningsförbud vid upphörande av vård av barn i familjehem, där även riskerna som en flytt kan innebära för barnet, ska vägas in. Hon beskrev sedan vad som gäller för överväganden om flyttningsförbud som beslutas av förvaltningsrätten och begäran om vårdnadsöverflyttning, som prövas av tingsrätten, samt hur omsorgsbrist kan vägas mot principen om barnets bästa redan efter två år.

– Vad som är bäst för barnet behöver vara en kunskapsbaserad bedömning utifrån vad små barn behöver. Nu finns en tydlig framskrivning av att det är barnets bästa man ska pröva, sa Anna Kaldal pekade vidare på ytterligare verktyg att värna barnet, som kommit med förändringar i lagen; att socialnämnden nu har en skyldighet att följa upp efter avslutad LVU och rätt att begära ett drogtest, som ett villkor för upphörande av LVU.

Omsorgspersonen – en skyddande sköld

Anna Norlén, i sin tur, gav vägledning i vilken kunskap som kan vara utgångspunkt för underlag om vilka risker det innebär för små barn att bo kvar i familjehem eller flyttas till de biologiska föräldrarna.

Hon betonade vikten av att utgå från forskning och kunskapsunderlag om vad små barn behöver, som lyhörd omsorg från en omsorgsperson som märker och kan svara an på barnets behov, och som kan sätta barnets behov framför sina egna och kan anpassa dessa till situationen så att tillit kan utvecklas.

Barn behöver också skyddas från fara och att uppleva stark skräck, hjälp att lugna och samla sig. Omsorgsperson behöver här kunna fungera som en skyddande sköld, mentalt såväl som fysiskt för barnet. För små barn är upplevd trygghet utgångspunkten för nyfikenheten att etablera en positiv cirkel av utforskande och utveckling.  

Om tilliten brister och/eller ett barn upplever svåra påfrestningar eller traumatiska händelser, som oförberedda separationer, kan det hämma den känsliga utvecklingsmekanismen, slog Anna Norlén fast.

Hon lyfte frågan om hur man kan göra de här bedömningarna, det ställs höga krav på bedömningsmetodiken, men hur vi gör är inte tydligt beskrivet och behöver utvecklas.

– Vi har ganska dåliga metoder för hur vi ska göra de här bedömningarna, menade hon, och gav exempel på stödunderlag som vi har att tillgå som vi kan behöva använda och samla in. Men betonade att här är det också viktigt att informera barn och föräldrar om varför uppgifterna behöver samlas in, och vad de är tänkta att leda till. Barnets unika upplevelser behöver också utforskas.

När det gäller kommunikation med små barn gav hon några tips på vad som är viktigt att tänka på: att var uppmärksam på om barnet har förstått varför detta görs och upplever att det är tryggt att prata och berätta, att barns berättelser kan vara svåra att förstå och tolka, här är det viktigt att göra en samlad bedömning, att utredningen tillför ytterligare kompetens till bedömningen till exempel barnpsykologisk kompetens, och underlag från de som träffar barnet i andra sammanhang som förskola, skola, hälso-och sjukvården och närstående.

– När det gäller riskbedömning påverkas barns hälsa och utveckling mer av nuläget och i ett kort perspektiv, än det vi vuxna ofta föreställer oss, sa Anna Norlén och avslutade med att slå fast att målsättningen alltid är att stärka barnets upplevelse av bland annat skydd, begriplighet, mening, delaktighet och hopp.

– Allt i syfte att barn ska kunna få fortsätta utvecklas, lära och leka!

Lika kunskapsintensivt som första dagen fortsatte konferensens andra dag. Den startade med Kerstin Bernstad, specialistpsykolog, psykoterapeut och handledare, barn 0-6 år, BUP Region Skåne, som delade med sig av sin långa kliniska erfarenhet av små barn som inte mår bra och hur psykisk ohälsa kan komma till yttryck hos de minsta.  

Kerstin Bernstad är verksam vid Viktoriagården, BUP i Malmö, som tar emot cirka 250 barn per år i öppenvård.

Kerstin Bernstad.

Kerstin Bernstad, psykolog, BUP Region Skåne.

Hon började med att ge några exempel; Ella, sex månader, som är svår att få kontakt med och inte går upp i vikt, Farid som styr och ställer med alla därhemma, Algot, tre år, som är utåtagerande och arg hemma eller Margit, fyra år, som har svårt att bajsa och vars pappa sitter i häkte.

– Barnen kommer hit med sina föräldrar under några timmar åt gången. De här barnen, som inte mår bra, bär jag med mig under huden i vardagen. Men oftast kan vi hjälpa både barn och föräldrar, vilket är positivt sa Kerstin Bernstad.

Symptomen måste sättas i ett sammanhang

– Barn med psykisk ohälsa dyker upp överallt. Vi som ska fånga upp de små barnen finns i olika verksamheter och ser olika saker. De yngsta barnen är extremt beroende av sitt sammanhang, sina föräldrar. Vad är förälderns bekymmer och vad är barnets bekymmer, är frågor som vi måste ställa oss, menade hon, då de yngsta barnen inte själva kan be om hjälp utan någon annan som måste se och agera.

– Det ligger ett ansvar på alla vuxna att se och ta barnets perspektiv, ofta blir det väldigt mycket fokus på föräldrarnas mående, sa Kerstin Bernstad.

Hon konstaterade att det är ett brett fält, där det finns många frågor och svårt att veta hur man ska jobba och även där det finns riktlinjer, kan det finnas osäkerhet kring det praktiska arbetet.

– Ett sårbart barn i en sårbar miljö, det är det vi ofta har att hantera. Men vi saknar ett språk inbördes om hur vi ska prata om de riktigt små barnen med psykisk ohälsa och psykiatrisk problematik, det går inte att använda de vanliga diagnossystemen för de riktigt små barnen, då de inte är anpassade för de yngsta barnens behov. Ett redskap som är på väg att utvecklas för barn i den här åldern, DC 0 - 3, beskriver dock symptom hos barn i den här åldern och alla olika typer av information som kan behöva sättas i ett sammanhang vid en bedömning. Vi måste lägga ett pussel när vi träffar de riktigt små barnen, förklarade Kerstin Bernstad, som inom kort kommer med en bok om hur man kan tänka och vad man kan göra: ”Psykisk ohälsa hos späda och små barn. Upptäcka och hjälpa”.

Hon gav sedan några konkreta råd och tips på hjälpsamma frågor, som: Hur verkar barnet må? Hur verkar barn och föräldrar ha det tillsammans? Hur pratar föräldern om sitt barn och sitt föräldraskap? Hur ser det ut runt barnet – riskfaktorer och friskfaktorer att bygga vidare på.

– En allmän uppmaning är att titta och lyssna på barnet. Lättare att ha ett barnfokus om vi har träffat barnet. Observation en viktig informationskälla, sa Kerstin Bernstad och avslutade med att citera Anders Ehnmark: ”Att nämna, är att visa, är att ändra.”

Nästa fördrag gavs av Heidi Fjeldheim, särskild rådgivare, Regionalt centrum för barn och ungas psykiska hälsa (RBUP), Norge: ”Generationsöverskridande ACE – hur kan de brytas under graviditet och spädbarnstid?”.

Hon delade med sig av erfarenheter kring hur det går att arbeta för att bryta generationsöverföringar av trauma redan under graviditeten och spädbarnstiden.

Heidi Fjeldheim.

Heidi Fjeldheim, Regionalt centrum för barn och ungas psykiska hälsa (RBUP), Norge.

Heidi Fjeldheim inledde med två frågeställningar: Varför lyckas vissa med att bryta generationsöverföringar av trauma, misshandel och omsorgssvikt och inte andra, samt hur kan vi göra för att bryta det så tidigt som möjligt, så att nästa generation får en bättre start?

Hon konstaterade att det är svårt att bryta generationsmönster, men att det finns några saker som kännetecknar personer som inte repeterar och lyckas bryta mönster.

Bygga vidare på goda erfarenheter

– Det tar tid att bygga upp det som varit dåligt i generationer. Att sätta in insatser den första tiden hos föräldrar är ibland avgörande för att de ska klara att bryta negativa mönster. Det är viktigt att få till ett bra samarbete med föräldrarna, slog hon fast.

Det som ofta kännetecknar de som inte repeterar dåliga mönster är att det funnits en bra omsorgsperson, andra vuxna som gjort att man fått känna att man ändå är en bra person.

– Att minska livsbelastningen och hjälpa till praktiskt. Det är viktigt att grundförutsättningarna finns och att ta tag i eventuell fysisk och psykisk ohälsa. När det finns en praktisk grundtrygghet kan man öka reflektionen och prata om friskfaktorer. De som kan nå en högre grad av reflektion får ofta tryggare barn, menade Heidi Fjeldheim.

En viktig faktor, som hon pekade på, är att använda sig av ”änglaminnen” i behandlingen. Att låta föräldrarna reflektera och minnas vad som skapade trygghet i deras liv under uppväxten. Att bygga vidare på goda erfarenheter.

Konferensens andra dag rymde även ett panelsamtal om nationella satsningar vad gäller barn 0-2 år. Där lyftes bland annat erfarenheter från uppdraget: ”Ökad tillgänglighet och delaktighet i barnhälsovården”, ”God och Nära vård”, samt ”utökade statsbidrag för föräldraskapsstöd” och ”Barn som anhöriga”. Deltog gjorde Tyra Warfvinge, Sveriges kommuner och regioner (SKR), Malin Ulfsdotter, utredare vid Folkhälsomyndigheten, Susanne Åhlund, utredare vid Socialstyrelsen, Eva Eurenius, utredare vid Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof) och Pauline Johansson, projektledare och lektor, Nationellt kompetenscentrum anhöriga.

Tyra Warfvinge lyfte fram satsningen på ökad tillgänglighet i barnhälsovården, som är en överenskommelse mellan staten och SKR, där Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten har regeringsuppdrag att följa och stödja genomförandet.

Hon tog kort upp några fokusområden för satsningen på barnhälsovården 2018 – 2020, vars huvudsyfte är att främja en god och jämlik hälsa genom att minska skillnader i hälsa och tandhälsa mellan olika grupper i samhället. Uppsökande arbete, socioekonomiska utsatta områden, samverkan med tandvård, förebyggande socialtjänst, mödravård förskola med flera.

Tyra Warfvinge pekade sedan på vilken betydelse en nationell satsning har.

– Sammantaget får många aktörers arbete betydelse, konstaterade hon och gav några exempel på positiva effekter när man sätter ljuset på de minsta: att små barn och familjer blir sedda, stöttade och hjälpta på olika sätt, ökat samarbete och samverkan lokalt och regionalt, ökat samarbete mellan nationella aktörer, nya forum för erfarenhetsutbyten skapas och forskning.

Läs mer om nära vård på SKR:s webbplats

Malin Ulfdotter, Folkhälsomyndigheten berättade vidare om myndighetens treåriga regeringsuppdrag för ökad tillgänglighet i barnhälsovården.

– Det finns ett behov av att lyfta kunskapen om barn på nationell nivå, sa hon och berättade att man nu bland annat hämtat in data från barnhälsovården om små barns hälsa, levnadsvillkor och levnadsvanor för att bidra med kunskap om små barns hälsa ur ett jämlikhetsperspektiv.

– En viktig erfarenhet är att uppmärksamma att vi ser att det arbete som sker inom barnhälsovården idag har en avgörande betydelse för uppföljningen av de små barnens hälsa, slog Malin Ulfsdotter fast.

Läs också: Stöd till barnhälsovården – Folkhälsomyndighetens webbplats

Om ett nationellt kunskapsstöd: ”Graviditet, förlossning och tiden efter”, berättade Susanne Åhlund, Socialstyrelsen, som jobbar med området kvinnohälsa.

– Tiden efter förlossningen är väldigt eftersatt, där behövs ökade insatser, menade hon och lyfte fram några andra viktiga områden för att öka hälsan och minska ohälsa hos gravida.

Att identifiera och ge stöd för att minska psykisk ohälsa och psykiska sjukdomstillstånd under graviditeten, samt en rutinmässig identifiering av substansbruk och skadligt bruk hos gravida och nyförlösta.  

Eva Eurenius, utredare vid Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof), berättade kort om myndigheten, som är en statlig kunskapsmyndighet för föräldraskapsstöd, familjerådgivning och socialnämndernas familjerättsliga ärenden. Myndigheten arbetar också för att adoptioner till Sverige ska ske på ett lagligt och etiskt godtagbart sätt.

Hon berättade vidare att regeringen nyligen beviljat extra pengar för att ge kommunerna en möjlighet att intensifiera sitt arbete med föräldraskapsstöd.

– För att starta upp arbetet i kommunerna har vi på myndigheten tagit fram ett webbinarium, speciellt riktat till chefer och beslutsfattare i Sveriges kommuner, berättade Eva Eurenius.  

Webbinariet ger:
• Information om syftet med det de extra pengar som betalats ut under 2022 och hur detta kommer att följas upp.
• Information om det kommande statsbidraget för 2023.
• Tips på metoder och arbetssätt som ger din kommun ett flygande start på arbetet med föräldraskapsstöd.
• Konkreta exempel från kommuner som redan kommit en bit på vägen.

Moderator Karin Kllingenstjerna tillsammans med konferensanordnarna Ann-Cristine Jonsson, Folkhälsomyndigheten, Pauline Johansson, Nka, och Agnes Lundström, Socialstyrelsen.

Moderator Karin Kllingenstjerna tillsammans med konferensanordnarna Ann-Cristine Jonsson, Folkhälsomyndigheten, Pauline Johansson, Nka, och Agnes Lundström, Socialstyrelsen.

Sist ut i panelen var Pauline Johansson, Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka). Hon berättade att Nka arbetat med området i cirka 10 år, sedan 2011, och att uppdraget är förlängt till 2025. Pauline Johansson lyfte fram Nka:s arbete med bland annat nätverk, konferenser, samverkansprojekt, påverkansarbete, kunskapssammanställningar och rapporter och inte minst den kunskapsintensiva hemsidan, som rymmer allt från webbinarier, filmer, fakta till nyhetsbrev och kalendarium.

En fantastisk barnhälsovård

På frågan från moderatorn om vilka framgångsfaktorer deltagarna i panelen såg som viktigast i arbetet med att värna våra yngsta så var den gemensamma faktorn samverkan.

– Samverkan har varit oerhört centralt för oss, med nationella aktörer, men också samverkan med alla regioner och med många olika aktörer, konstaterade Malin Ulfsdotter.

Framgångsfaktorer som kunskapsspridning, att goda projekt permanentas, forskning, tvärsektoriellt samarbete, en fantastisk barnhälsovård enades panelen om. Sista ordet fick Tyra Warfvinge som citerade psykiatrikern Ing-Marie Wiselgren: ”Det finns inga hopplösa fall. Det är inte så svårt – det är bara jobbigt”. 

Konferensens sista föreläsare var Mona Lindqvist, psykologspecialist, Transkulturellt centrum, Region Stockholm. På ett fartfyllt och roande sätt beskrev hon vad Transkulturellt centrum kan bidra med, utmaningar och behovet av interkulturell kompetens.

Transkulturellt centrum är ett kunskapscenter inom Region Stockholm som vänder sig till medarbetare inom hälso- och sjuk- och tandvården, som möter människor med migrationsbakgrund. Centret erbjuder bland annat rådgivning, handledning och utbildning. En uppgift är också att ge hälsoinformation till nyanlända och migranter, samt till personer som inte talar svenska.

Mona Lindqvist.

Mona Lindqvist, psykolog, Transkulturellt centrum, Region Stockholm.

– Vi arbetar även med att främja hälsosamma vanor och minska övervikt hos barn, föräldrar och gravida i samma målgrupp, berättade Mona Lindqvist och redogjorde lite kring ordet kultur(er), härstamning och tog exempel på olika kulturer som finns; arbetsplatskultur, familjekultur och ungdomskultur för att nämna några.

När det gäller kulturell bakgrund som förklaringsmodell, delade hon upp det i tre delar: Absolutism: där kultur inte är viktig som förklaring till olika beteenden, jämförelser mellan grupper kan göras utan att ta hänsyn till kulturella faktorer. Relativism: där alla psykologiska fenomen och beteenden är inbäddade i kultur, jämförelser mellan grupper är möjlig, och universalism: att vi alla har en gemensam grund som människor, kultur och sammanhang spelar roll hur de utvecklas.

Delar vi in i jag, vi och de andra

När det gäller begreppet kultur menade hon att man kan känna en tillhörighet eller ett utanförskap, att kulturkrockar och kulturella problem egentligen handlar om sociala orättvisor, om strukturell ojämlikhet.

– Ofta delar vi in i jag, vi och de andra, sa Mona Lindqvist och tog sedan upp frågan om normmedvetenhet.

– Vad är det där att vara normal? Vi har socialiserats in i en viss normmedvetenhet. Jätteviktigt att ha ett självreflekterande sätt och fråga sig: Vad är syftet?

När det gäller barn och olika beteenden slog hon fast att alla barn är olika.

– Viktigt att ställa sig frågan vad kan beteendet bero på, sa hon och förklarade att barn med PTSD är mer vanligt bland migrantbarn.

– I leken och i deras agerande kommer det till uttryck. Hur kan man veta om det är ett barn med svårt temperament eller PTSD? Det är den typen av frågor vi måste diskutera, slog hon fast och uppmanade till att vara generös med att erbjuda tolk, där behov finns, och informera om att tolken har tystnadsplikt. 

– Använd inte släktningar eller bekanta, och framförallt – använd aldrig barn som tolk, betonade Mona Lindqvist och gav tipset på att använda en kulturformuleringsintervju som är ett praktiskt intervjustöd för att få en bild av en persons problem, situation och förväntningar. Den går att ladda ner på Transkulturells hemsida:

Läs mer på www.transkulturelltcentrum.se

Erik Wester och Isabelle Froehlich.

Erik Wester och Isabelle Froehlich, socialförvaltningen, Stockholms stad.

Erik Wester och Isabelle Froehlich, socialförvaltningen, Stockholms stad, var två av konferensdeltagarna. De ansåg båda att de fått mycket ny kunskap och delade erfarenheter under de två dagarna:

– Det är för de minsta barnen vi kan göra störst skillnad. Därför är det så oerhört viktigt att vi uppmärksammar frågor som rör de allra minsta. Ofta är det fokus på de äldre barnen och föräldrar. Viktigt att barnperspektivet äntligen stärkts. Då föräldraperspektivet oftast är dominant, blir det på bekostnad av det lilla barnet. Den här konferensen är ett viktigt forum för att kunna dela kunskap och erfarenheter inom barnhälsoområdet, sa Isabelle Froehlich.

– I vårt arbete ser vi hur viktigt samverkan mellan olika instanser är, något som också framgått av de här dagarna. Ericastiftelsen och Anna Norlén är en av våra samverkanspartners och det hon förmedlade under konferensen känns väldigt värdefullt, konstaterar Erik Wester.

Flertalet valbara seminarier

Under konferensens båda dagar fanns dessutom en rad valbara seminarier att välja mellan, som:

  • Utökade hembesök för ökad tillgänglighet i barnhälsovården och jämlik hälsa.
  • Sammanhållen samverkan kring de yngsta barnen vid psykisk sjukdom, beroendeproblem, eller när våld har identifierats hos föräldern.
  • Utsatta barn ­– ett gemensamt samhällsuppdrag.
  • Så kan anmälan om oro till socialtjänsten bidra till att barn får stöd.
  • Risker för det ofödda och späda barnet vid skadligt bruk och beroendesjukdom hos föräldrar och behovet av tidig samverkan.
  • Samverkan mellan BVC, förskola, socialtjänst och andra aktörer om barn 0-2 år.
  • Stöd för att främja kommunikation och språkutveckling.
  • Systematiska arbetssätt för att tidigt upptäcka barn som far illa.
  • Mödra- och spädbarnsbehandling vid psykisk ohälsa hos den nyblivna mamman

Läs en kortare version av reportaget

Se de inspelade föreläsningarna från konferensen

Text och foto: Agneta Berghamre Heins
Publicerad 2022-11-09

Senast uppdaterad 2022-11-09 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson