Existentiella perspektiv på att vara anhörig

Annelie Persson Knutsson och Annika Kron.

Annelie Persson Knutsson och Annika Kron deltog för att dela med sig av sina erfarenheter av ett Blandande lärande nätverk.

Vikten av att bli sedd, få dela sina erfarenheter, att inte väja för de existentiella samtalen och bristen på boenden med gemensamhetsytor. Det utgjorde några centrala samtalsämnen i det blandade lärande nätverket ”Stöd till existentiell hälsa för anhöriga” som presenterades under Anhörigriksdagen 2022.

Mitt under pågående pandemi deltog Annika Kron och Anneli Persson Knutsson, anhörigsamordnare vid Skara kommun, i det blandade lärande nätverket (BLN) ”Stöd till existentiell hälsa för anhöriga”. Duon var inbjuden till Anhörigriksdagen 2022 (9-10 november) av nätverkets koordinator Susanne Rolfner Suvanto, möjliggörare och praktiker vid Nka, för att berätta om sina erfarenheter.

Ett BLN består av ett antal lokala nätverk där deltagarna i varje grupp träffas ett tiotal gånger under ett år samtidigt som det även sker möten på regional och nationell nivå. I det aktuella nätverket ingick Kristianstads kommun, Skara kommun, Västerås kommun och Göteborg. 

Tanken är att ett BLN ska bidra till kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan deltagare med olika bakgrund. Till exempel anhöriga, vård- och omsorgspersonal, politiker, forskare eller representanter för civilsamhället.

– Vi hade funderat mycket på hur vi skulle kunna bli bättre på att hantera de existentiella frågorna och vi visste inte heller riktigt vad de anhöriga efterfrågade, berättade Anneli Persson Knutsson som bakgrund till deltagandet i nätverket.

De upplevde även att existentiella perspektiv på att vara anhörig kunde vara ett känsligt ämne att diskutera. Så väl för de som jobbar med anhörigfrågor som för de anhöriga själva. Nätverket framstod därför som en lämplig plattform.

– Det kändes jätteviktigt att vara i en tillåtande miljö där alla vågar dela med sig av sina erfarenheter, sa Annika Kron.

Inledningsvis upplevde de dock nätverket som ganska stelt och det var svårt att komma igång. Men efterhand släppte det och samtalen blev djupare och mer givande. Existentiell ensamhet utgjorde ett centralt tema under träffarna. 

– Vi diskuterade vad ensamhet egentligen är. En del ensamma är nöjda med sitt liv, de vill vara ensamma. Medan någon annan kanske har massor av människor runtomkring sig men känner sig iallafall ensam inuti, sa Kron.

Persson Knutsson exemplifierade med sjukvårdspersonal som berättat hur de försökt hjälpa ensamma men där personerna i fråga inte upplevt sig själva som ensamma, och att det var viktigt att reflektera över som professionell.

– En anhörig tog också upp frågan om när det är dags att prata med någon som har det svårt? sa Kron.

Människor som befinner sig i sorg och trauma kan ha fullt upp med sig själva och inte vara redo att ta emot stöd och hjälp från omgivningen. Även om det, särskilt inledningsvis, kan finnas mängder av människor runt omkring som inte vill något hellre.

– Då kan det vara viktigt att fråga hur man mår även när det har gått en längre tid, poängterade Kron.

Det kan vara känsligt och finnas skamkänslor förknippat med att vara ensam, menade gruppen vidare. Därför kan det vara svårt att arrangera grupper i ämnet eftersom ingen vill framstå som ensam.

Könsskillnader var också ett ämne för diskussion. Bland annat att män som drabbas av en förlust skulle löpa större risk att känna sig ensamma eftersom kvinnor oftast har ett större socialt nätverk. Samtalen kom även in på att självmorden ökat bland män över 80 år. Tabu kring att prata om psykisk ohälsa och att män generellt sett kan ha svårare att prata om känslor lyftes fram som möjliga förklaringar.

– Någon nämnde även att vi lever i olika perioder i livet och att det kan vara svårt när ens identitet försvinner. När man känner sig framgångsrik, till exempel i arbetslivet, och plötsligt har man inte den identiteten längre och kan känna sig ensam och tappa självförtroendet, sa Kron.

Ett annat återkommande tema under träffarna var vikten av att bli sedd. Att man inte ska underskatta betydelsen av att bjuda på ett leende eller ett vänligt ord och få andra att känna sig välkomna. Det gäller inte minst vid besök på kommunens mötesplatser. 

– Vi har så mycket bra mötesplatser men det spelar ingen roll om man inte känner sig välkommen. Blir man inte sedd eller bemött på ett bra sätt, då får man ju en dålig känsla och vill inte gå tillbaka, sa Persson Knutsson.

Boende och bostadsbyggande visade sig också bli ett återkommande samtalsämne. Något de båda anhörigsamordnarna inte hade räknat med.

– Det kom upp vid varje träff. Att det saknas boenden med gemensamhetsutrymmen och därför väljer man att bo kvar hemma för att man har sin trädgård, om man bor i villa då, där man kan prata med grannarna över häcken. Man kände en rädsla för att tappa det sociala och bli isolerad om man flyttade till en lägenhet, sa Persson Knutsson.

Gruppen tog också upp vikten av att få samtala, att få reda ut vad som hänt, efter en förlust. Så väl i det korta som det långa perspektivet.

– En deltagare sa: Jag har mist ett barnbarn. Tidigare tyckte jag inte att det var bra att älta, år ut och år in, men jag har ändrat mig. Genom att fortsätta prata om det som gör ont bearbetar man också sorgen och sorgen blir lättare att bära men det blir ju aldrig som vanligt igen, återgav Kron.

Flera vittnade om att det varit tungt under pandemin att inte kunna närvara vid begravningar och få dela sin upplevelse vid kyrkkaffet eller delta i sorgegrupper.

– Att få dela med andra, det var det centrala genom hela nätverket. Att få dela olika situationer och att få skapa nya sociala kontakter. Då är man inte lika ensam i en svår situation, sa Persson Knutsson.

Ett centralt begrepp under träffarna var förundran i betydelsen att kunna se ljusa ögonblick mitt i det mörka. Förundran ingår som en del i världshälsoorganisationen WHO:s definition av existentiell hälsa, det vill säga förmågan att tro på och ta vara på livet.

– Begreppet förundran vill visa att det kan finnas och det finns ljusa ögonblick även i något som är väldigt svårt och väldigt tufft. Men det är naturligtvis en utmaning i mötet med människor som är tyngda av många olika saker att föra samtal om förundran men det är möjligt, sa Rolfner Suvanto.

Gruppen kom fram till att förundran är något väldigt individuellt, i stort och i smått. Till exempel att plötsligt lägga märke till en blomma, att solen skiner eller julbelysningen när det är jul. Naturen utgjorde ett återkommande tema liksom skapande och kulturupplevelser. Men det kunde också handla om shopping, att kunna gå på stan, när man som anhörig varit belastad och uppslukad av sin närståendes behov.

Förundran kan man känna när någonting går i lås, konstaterade gruppen. Euforin och tacksamheten över att kunna få träffa sina barn, barnbarn, efter pandemin till exempel.

– Någon berättade om en körövning då fyra stämmor skulle sjunga ihop vilket verkade nästan helt omöjligt men så plötsligt fungerade det perfekt och det kändes som en stor förundran, en kollektiv, alltså det blev en stor glädje tillsammans, sa Kron.

Även om upplägget ännu inte är helt klart kommer nätverket i Skara att få en fortsättning med regelbundna träffar. Där man tar upp existentiella frågor ur olika synvinklar med siktet inställt mot att utveckla kommunens anhörigstöd.

– Det är viktigt i vårt jobb att ständigt föra denna dialog och i Skara kommun vill vi också växa i våra enskilda samtal som är anhörigstödets röda tråd, sa Persson Knutsson och fick medhåll av Kron.

– Vår erfarenhet av att delta i nätverket och fördjupa oss i ämnet är att vi har blivit mer öppna för de existentiella samtalen och att våga vara kvar med det svåra och fånga det väsentliga tillsammans med de anhöriga. Vad de jobbar med och vad som är tungt och det är en bra erfarenhet.

Text: Erik Skogh
Publicerad 2023-02-08

Se Nka:s webbinarium på temat existentiell ensamhet 

Läs mer om Blandade Lärande Nätverk

Senast uppdaterad 2023-02-08 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson