Positiv feedback på projektet ”Koordinatorsstöd för föräldrar som har barn med funktionsnedsättning”

Bild på deltagare

Ett 20-tal personer deltog i mötet om koordinatorstöds-projektet.

Koordinatorer och projektledare från åtta kommuner och stadsdelar möttes den 10 oktober 2019 för att ta ett steg till när det gäller Nka:s och Socialstyrelsens projekt "Koordinatorsstöd för föräldrar som har barn med funktionsnedsättning". Ett 20-tal personer kom för att dela med sig av erfarenheter, låta sig inspireras och fylla på med ny kunskap för det fortsatta arbetet med koordinatorstöd på hemmaplan.

– Åtta kommuner är nu delaktiga i projektet och fler är intresserade av att delta och komma igång med koordinatorsstöd och vårt webbaserade verktyg: SU-reg, för systematisk uppföljning. Vår förhoppning med det här projektet är att det här arbetssättet ska sprida sig till fler och helst alla kommuner, sa Mona Pihl, projektledare, Nka, inledningsvis.

Marjana Tornmalm, Socialstyrelsen, konstaterade i sin tur:

– Jätteroligt att det redan finns koordinatorer i flera kommuner och att ni kommit så långt i arbetet med familjerna och med vårt webbaserade verktyg SU-reg, för strukturerad uppföljning. Det ska vara enkelt att följa upp och utvärdera sina insatser, många verktyg är för komplicerade. SU-reg har tagits fram just för att det ska gå lätt att följa upp vilka insatser som görs och effekten av dessa.

Mona Pihl presenterade sedan några uppgifter som sammanställts på basis av SU-reg.

– Fyra kommuner har hittills lagt in uppgifter i SU-reg. Det vi kunnat utläsa så här långt är att det ges koordinatorsstöd till 30 familjer och totalt 43 vårdnadshavare med barn i tonåren. De vanligaste funktionsnedsättningarna hos tonåringarna är autism eller annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Bild på Mona Pihl Nka och Marjana Tornmalm, Socialstyrelsen

Mona Pihl, Nka, och Marjana Tornmalm, Socialstyrelsen.

SU-reg visade även att de vanligaste kontaktvägar till koordinatorerna varit direkt på initiativ från föräldrarna/vårdnadshavarna eller via socialtjänsten eller LSS-handläggare.

Deltagarna uttryckte samstämt att erfarenheterna hittills vad gäller SU-reg varit bra, att det är tydliga instruktioner och användarvänligt. Dessutom ansåg en av deltagarna att det är ett extra plus att det finns en bra manual till programmet.

Mona Pihl påminde även om projektsidan som finns på Nka:s webbplats, där det förutom projektbeskrivning och en länk till kunskapsstödet även finns filmade intervjuer med koordinatorer som berättar om vad man gör och varför.

Lägesrapport från några kommuner

Alla sex kommuner som varit med sedan starten 2019 av kommunerna hade fått i uppgift att ge en nulägesrapport utifrån vissa bestämda områden. Först ut var Trelleborg som gav en engagerad redogörelse för hur de marknadsfört tjänsten koordinatorstöd i kommunen.

– Vi började tidigt att marknadsföra oss brett inom kommunen. Det har gett ett bra resultat och genererat många ärenden, sa Katja Nilsson, koordinator, och fortsatte:

– Bland annat har vi tagit kontakt med media för att få uppmärksamhet och marknadsfört oss gentemot förskola och skola, LSS-enheter, BVC, MHV, BUP med flera. Ett bra och tydligt samarbete med bland annat habiliteringen och skolorna är viktigt, de är ofta de som larmar om att det finns familjer i behov av extra stöd.

Bild på Mercel Bergstrand, projektledare och Katja Nilsson, koordinator

Mercel Bergstrand, projektledare, och Katja Nilsson, koordinator.

– Det viktigaste för oss är att hjälpa till så att familjerna kan fungerar bättre och kan öka sin sysselsättningsgrad. När vi marknadsför oss är det viktigt att betona att vi i egenskap av koordinatorer inte är myndighetspersoner. Många föräldrar ser oss som ytterligare ett stopp och det måste vi motverka. Vi har märkt att det blivit fler beslut från socialtjänsten tack vare att familjer ansökt om till exempel kortis, avlastning med mera, sa Mercel Bergstrand, projektledare.

– Tack vare LSS-insatser kan föräldrarna i högre grad gå tillbaka till arbete. Vi kan hjälpa till med ansökningar. Det kan vara små grejerna som vi kan hjälpa till med som gör mycket för de familjerna som vi har kontakt med. Bara genom att få prata kan de känna en stor avlastning, förklarade de båda.

Lena Persson och Katarina Dexe, koordinatorer i Hörby kommun, redogjorde för deras arbete med föräldramedverkan, där en referensgrupp haft stor betydelse.

– Vi började med att bjuda in anhörigvårdare för en kartläggning och få en överblick över behovet i Hörby kommun, sa Lena Persson och berättade att de sedan fick napp från några föräldrar som ville ingå i referensgruppen.

– Vid första träffen ställde vi några enkla frågor för att veta hur vi skulle gå vidare i projektet, exempelvis om hur de själva såg på sin situation och deras tidigare stödbehov. I dagsläget är det fyra familjer som ingår i referensgruppen. Gruppen träffas några gånger per termin och kommer att diskutera gemensamma frågeställningar, sa Katarina Dexe.

Önskemål om tidig kontakt

– Det som är tydligt är att det finns önskemål om att koordinatorer behöver komma in tidigt, redan under småbarnsåren. Att föräldrar ska få information om möjligheten till stöd av en koordinator redan på BVC och andra viktiga platser, som BUP, Barnhab och förskola-skola. Vi har också fått mer kunskap om vilket stöd föräldrarna behöver och hur vi ska arbeta för att nå föräldrar som har behov av koordinatorstöd.

Ninni Säfström och Julia Sandklef, koordinatorer i Göteborg, AFH, Askim-Frölunda-Högbo stadsdelsförvaltning hade fått uppgiften att berätta lite kring hur de jobbar med att genomföra enkät-skattning med vårdnadshavare och vilka rutiner de hade för att registrera i verktyget SU-reg.

– Vi har varit igång i fem år och jobbar med 25 familjer, varav tre inom projektet och ytterligare tre-fyra är på gång. I AFH stadsdel arbetar vi med alla tre delarna (Samordnad informationstjänst, gemensam planeringsprocess och praktiskt stöd av koordinator) i den tringel som finns i Socialstyrelsens kunskapsstöd: "Vägar till förbättrad samordning för barn med funktionsnedsättning", förklarade Ninni Säfström och Julia Sandklef.

– Våran ledstjärna är att vi inte ska göra något som någon annan ska göra. Vi jobbar med de familjer som har det allra svårast. Vid första tillfället bjuder vi alltid in remittenten och föräldrarna och båda koordinatorerna deltar.

När det gällde SU-reg förklarade Ninni Säfström och Julia Sandklef att de använder en blankett för månadsstatistik och att de har en mapp för varje familj där all information samlas. Den används sedan som utgångspunkt för SU-reg.

En fast tid då vi fyller i SU-reg

– En gång i veckan har vi en fast tid för att fylla i SU-reg och vi använder en skriven mall som underlag. Det fungerar bra, slog de fast.

– En bra plats för att hitta och dela saker är vår interna webbplats Alfresco, passade Marjana Tornmalm att påminna om, innan Carin Wallman och Anette Pettersson från Karlstad tog upp betydelsen av samverkan.

De inledde med lite bakgrundsfakta, att det lokala projektet i Karlstad startade 2017, men att det övergått till en permanent verksamhet i samband med att det nationella projektet påbörjades 2019. Anette Pettersson och Carin Wallman är nu anställda på delade tjänster som koordinatorer och anhörigkonsulenter.

– Vi hjälps åt hela tiden, vilket är en stor fördel. Dessutom kan vi följa familjerna vidare in i anhörigstödet, när vi avslutar koordinatorstödet, vilket är positivt för familjerna, berättade Carin Wallman och fortsatt:

– Nyckeln till att få detta att fungera är att vi har en god samverkan med olika funktioner och huvudmän, som finns runt de här familjerna, vilket periodvis kan uppgå till 30-40 olika kontakter.

Anette Pettersson betonade i sin tur vikten av att vara tydlig med det uppdrag koordinatorerna har:

– De vi samverkar med måste veta vilket uppdrag vi har. Det ska inte uppstå konkurrens. Vi ersätter ingen annan yrkesgrupp, utan vi erbjuder en service som är fristående från myndigheter. Om vi exempelvis ska följa med en familj på ett skolmöte skickar vi ett mejl till den som är sammankallande så de vet vilka vi är och i vilken egenskap vi följer med vårdnadshavaren. Där inkluderar vi även frågorna från föräldrarna, allt för tydlighetens skull.

God samverkan är nyckeln

– Att tydliggöra förväntningar skapar trygghet i samarbetet. Vi arbetar med det vi kallar sammanhangsmarkering: Vem är jag som kommer in här, vilka är vi i rummet, vad ska vi göra, vad är syftet, vem bestämmer vad med mera. Vår erfarenhet är att detta är oerhört viktig för att det ska bli ett konstruktivt möte. Helt enkelt att prata om saker utifrån ett gemensamt språk, sa Carin Wallman och betonade vidare:

– Det är a och o att identifiera vår roll som koordinatorer. Vi måste vara tydliga med vad vi har för uppdrag och vad vi inte kan göra, både gentemot vårdnadshavarna, när vi presenterar oss, och de vi samverkar med.

Anna Kimming koordinator och Kajsa Schyberg, projektansvarig i Skarpnäck, hade fått uppgiften att berätta lite kring deras erfarenheter när det gäller uppstart och kartläggning av ett ärende.

De började med att tipsa om att det finns ett par dokument i Alfresco, (den gemensamma webbplatsen för projektet), som de själva använt i kartläggningen av en familj. När det gäller kartläggningen lyfte de fram ett exempel med en ensamstående mamma med två barn, båda med intellektuella funktionsnedsättningar.

– Till en början hade vi tre entimmes långa samtal för att försöka skapa förtroende och få information om hennes situation. Efter det ville hon träffas men det tog en månad innan första mötet blev av.

Därefter träffades vi och gjorde en gemensam plan: hon ville ha hjälp med resor till kortis, riksfärdtjänst under sommaren, habilitering, läkare, den förra arbetsgivaren, arbetsanpassning med mera.

De berättar att de även här använt en mall för gemensam plan som finns på Alfresco.

– Det vi märker är att föräldern efterfrågar olika typer av stöd; praktiskt stöd, kurativa samtal, kontakt med myndigheter.

– Man hjälper föräldern att stå ut. Många gånger måste man ta ett steg tillbaka, vi får inte ta bort för mycket från föräldrar, de växer också av att klara saker.

Therese Omdal, projektansvarig och Sofie Zakrisson, koordinator, från Malmö gav en fallbeskrivning, där de redogjorde för en familjen bestående av mamma och en dotter med en intellektuell funktionsnedsättning.

– Vi hjälpte mamman att stolpa upp vad som var viktigast, hur allt hänger ihop och göra en prioritering. Tack vare att mamman fick prata om allt detta blev situationen tydligare för henne och vi kunde bekräfta henne i det hon gjorde. Vår erfarenhet av detta var att det ibland räcker med en kartläggning som stöd. Det i sig kan göra skillnad.

Stöd av systematisk utvärdering

En punkt under dagen var Jenny Nybom och Johan Glad från Socialstyrelsen. De fyllde på med lite mer matnyttigt kring hur digitala verktyg kan stödja systematisk uppföljning inom socialtjänsten.

Bild på Jenny Nybom och Johan Glad från Socialstyrelsen

Jenny Nybom och Johan Glad.

– Systematisk uppföljning handlar om att man ska börja mäta viktiga saker som har betydelse för professionen. Vi intresserar oss för hur arbetssätten kan få stöd av systematisk uppföljning, sa Jenny Nybom och förklarade att de båda jobbar operativt inom Socialstyrelsen med forskning och olika verktyg för uppföljning.

Hon beskrev vidare vad individuell systematisk uppföljning innebär, exempelvis att beskriva, mäta och dokumentera enskilda personers problem och behov, insatser samt resultat. När det handlar om sammanställning av information på gruppnivå är syftet att utveckla verksamheter.

– Att kunskap på lokal nivå, att det man gör och effekterna av det, ska utvärderas har varit ett önskemål länge.

Stora vinster med systematisk uppföljning

– Det vi gör nu har varit efterfrågat under lång tid. Det finns förklaringar till att det dröjt, som att kunskap om teknik saknas, en ovana att beskriva klientarbete i mått och med siffror, osäkerhet kring GDPR, SoL, Pul och rätten att göra uppföljningar. Dessutom har inte tillräckligt många erfarit värdet av aggregerad kunskap, konstaterade hon.

Jenny Nybom pekade på risker när man arbetar utan att göra någon systematisk uppföljning, som att nya arbetssätt införs utan egentlig kunskap om nuläget (att man slänger ut barnet med badvattnet), och att man fortsätter att dokumentera utan att det ger något tillbaka för klienterna.

– Allt detta sammantaget gör att vi vill att man ska jobba mer med systematisk uppföljning, underströk hon och tipsade om Socialstyrelsens kunskapsstöd som bland annat innefattar en bok och en webbutbildning.

Avslutningsvis betonade Jenny Nybom att koordinatorprojektet har stor betydelse för utvecklingen av SU-verktygen.

– Era erfarenheter är värdefulla för oss. Det är också ett bra test på vad det kan ge när en person, i det här fallet, Mona Pihl, stöttar flera kommuner i samma arbetssätt.

Text och foto: Agneta Berghamre Heins
Publicerad 2019-11-08

Senast uppdaterad 2021-10-08 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson