Bibliotek

Abstract
OBJECTIVES:
This study evaluated the effectiveness of Cognitive Behavioral Writing Therapy (CBWT) in 23 children (age 8-18 years) in the Netherlands, who experienced a range of single and recurrent traumatic experiences. CBWT uses exposure, cognitive restructuring and social sharing.
METHODS:
At pre-test, post-test and follow-up, post-traumatic stress disorder (PTSD) symptoms, depressive symptoms, trauma-related cognitions and general behavioural problems were assessed.
RESULTS:
At post-test there was a significant reduction of all symptoms, and this effect was maintained at 6 months follow-up. The mean amount of treatment sessions needed was 5.5.
CONCLUSIONS:
This study shows that short-term CBWT is a potentially effective intervention for clinically referred traumatized children. There is now a clear need of establishing the effectiveness of CBWT in a randomized, controlled trial.
PRACTICE IMPLICATION:
This first study indicates CBWT is a promising treatment, which can easily be used in clinical practice.

This effectiveness study presents the results of a 1-year follow-up of a randomized controlled trial of Parent Management Training. Families of 112 Norwegian girls and boys with clinic-level conduct problems participated, and 75 (67%) families were retained at follow-up. Children ranged in age from 4 to 12 at intake (M　=　8.44). Families randomized to the control group received an active treatment alternative as would be normally offered by participating agencies. Multi-informant, multisetting outcome measures were collected and results from both intention-to-treat and treatment-on-the-treated analyses are presented. In two separate indirect effects models, assignment to Parent Management Training-the Oregon model predicted greater effective discipline and family cohesion at postassessment, which in turn predicted improvements in several child domains at follow-up.

Projektets avsåg att pröva ett anknytningsbaserat föräldrastödsprogram,
Trygghetscirkeln (COS-P), vars mål är att hjälpa föräldrar att nå fördjupad förståelse för
barns behov av känslomässigt stöd från sina föräldrar.
Prövningen av Trygghetscirkeln som komplement till övrig behandling genomfördes på
tre geografiskt spridda behandlingsenheter för familjer med små barn i Sverige. Efter
gruppledarutbildning genomfördes en RCT-studie där 52 föräldrar i åldern 18-44 år
(M=30 år) med barn under 58 månader (M=15 mån) randomiserades till att antingen få
behandling enligt planerad form (TAU), n=24 föräldrar, eller få behandling plus ett
tillskott av 8 ggr Trygghetscirkel i grupp (COS), n=28 föräldrar. Vid baslinjen (T1) fyllde
föräldrarna i självskattningsformulär avseende nivå av egen ångest (STAI), grad av
depressivitet (CES-D), grad av reflekterande förmåga (PRFQ) och nivå av föräldrastress
(SPSQ). Föräldrarna fyllde vidare i en anknytningsdagbok (AD). En diagnostisk DC:0-3R
profil sammanställdes utifrån journaldata, samspelet mellan förälder och barn
bedömdes kvalitativt (EAS) och en semistrukturerad djupintervju om förälderns inre
bild av sig själv och sitt barn (WMCI) värderades. Nya mätningar gjordes därefter vid sex
månader (T2) och 12 månader (T3) efter baslinjemätningen, med undantag för AD, den
diagnostiska profilen och djupintervjun som enbart gjordes vid T1 och T3. Efter
genomförda föräldragrupper utvärderades Trygghetscirkeln med hjälp av särskilda
frågeformulär riktade till föräldrar och till gruppledare. Som avslutning av projektet
gjordes öppna intervjuer dels med personal på respektive behandlingsenhet och dels
med ett bekvämlighetsurval av föräldrar.
Resultaten gav vid handen att både behandlare och föräldrar var mycket nöjda med
Trygghetscirkeln, som var stimulerande, gav en fördjupad kunskap och hjälpte
föräldrarna i sin föräldraroll. I COS-gruppen förändrades samspelskvalitet och framför
allt den inre bilden av föräldrarollen och av barnet signifikant mer än i TAU-gruppen. I
hela gruppen uppmättes över tid sänkt föräldrastress, reduktion av stressfaktorer i
omgivningen, bättre föräldra-barnrelation och mer åldersadekvat socioemotionell
utvecklingsnivå hos barnen. Den skattade nivån av egen psykiska hälsa, eller
självskattad reflekterande förmåga förbättrades emellertid inte i någon av grupperna.
Vid uppföljningen våren 2015 visade det sig att Trygghetscirkeln integrerats som en
väsentlig del i verksamheternas behandlingsutbud.
Rapporten lyfter fram att genomsnittsåldern för barnen i den undersökta gruppen var
låg, vilket ledde till en låg förekomst av individuella barnkliniska symtom. Problemen
var i huvudsak koncentrerade till föräldrafunktionen. Föräldrarna hade i allmänhet en
etablerad behandlingskontakt innan de bjöds in till studien vilket troligen medförde att
upplevelsen av den egna psykiska hälsa redan hade stabiliserats. Däremot förändrades
stress, samspelskvalitet och den inre bilden långsammare, vilket ledde till en mätbar
positiv förändring först vid uppföljningen efter 12 månader. Denna förändring var mer
tydlig hos COS-gruppen än hos TAU-gruppen.
7
Slutsatsen är att Trygghetscirkeln är ett föräldraprogram som uppskattas stort av både
föräldrar och gruppledare. Då Trygghetscirkeln syftar till ökad förståelse för hur det
egna förhållningssättet påverkar föräldrabeteendet, aktualiseras förälderns egna hinder
och svårigheter i mötet med materialet och gruppdiskussionerna. Detta stärker
betydelsen av erfarna gruppledare och att det sammanhang inom vilket
Trygghetscirkeln erbjuds får möjlighet att fungera som en trygg bas. Vi kan inte uttala
oss om Trygghetscirkeln som en generellt preventiv insats till alla föräldrar men vill
rekommendera den för riktade insatser till barn med identifierade risker för psykisk
ohälsa eller utvecklingsavvikelser samt som komplement till annan behandling där
större behov av barnkliniska insatser föreligger.

Akademisk avhandling.

Det övergripande syftet med avhandlingen är att beskriva långvarigt sjuka barns upplevelser av tröst samt vilka och vad som tröstar barn, föräldrar och en sjuksköterska. Avhandlingen omfattar fyra delstudier. Långvarigt sjuka barn, föräldrar och en sjuksköterska har intervjuats och barnen har ritat teckningar.I delstudie I var syftet att undersöka vad barn med långvariga sjukdomar berättar muntligt och i teckningar om sina upplevelser av att bli tröstade. Sju barn i åldern 4-10 år, med olika långvariga sjukdomar, beskrev under intervju sina upplevelser av tröst och ritade teckningar. Intervjuerna analyserades med innehållsanalys, vilket utmynnade i fyra teman: att vara fysiskt nära sin familj, att känna sig trygg och säker, att sjuksköterskor finns till hands för barnen och att barnen finns till hands för sina föräldrar och syskon. Resultatet visar att barnen litade på sjuksköterskors kunskap och yrkeskunnande, vilket var en förutsättning för att kunna känna sig trygg och hemma på sjukhus. Att vara nära sin familj upplevdes än mer betydelsefullt för att uppleva tröst.

I delstudie II var syftet att beskriva föräldrars upplevelser av vad som tröstar dem när deras barn insjuknat i cancersjukdom. Nio föräldrar till barn i åldern 3-9 år, som var inlagda på vårdavdelning och hade genomgått sin första behandling, intervjuades. Innehållsanalys utmynnade i fem teman: att uppleva tröst genom att vara nära sitt barn, att uppleva tröst genom barnets styrka, att uppleva tröst genom att känna sig hemma på vårdavdelningen, att uppleva tröst genom att vara en familj och genom att vara hemma samt att uppleva tröst genom stöd från sociala nätverk. I kommunion, en djup känsla av gemenskap med barnet och personer i sociala nätverk, upplevde föräldrarna en ny vardag som kännetecknades av att känna sig trygg i livet trots alla svårigheter och de upplevde stunder av hopp.

I delstudie III var syftet att beskriva upplevelser av vad som tröstar ett allvarligt sjukt och senare döende barn, berättat av barnet, hans mamma och hans sjuksköterska. Barnet ritade teckningar. Fältanteckningar, teckningar och intervjuer analyserades med innehållsanalys, vilket utmynnade i fyra teman: att uttrycka känslor och bli redo för tröst, att vara i kommunion, att skifta perspektiv och att finna tröst genom att vara hemma. Resultatet visar att tröst för det svårt sjuka, senare döende barnet, innebar att barnet kunde uttrycka sina känslor som barnet ville, att familjen fanns nära och var involverade i omvårdnaden av barnet, att barnet kunde vårdas hemma och att barnet upplevde en förtroendefull relation med sin sjuksköterska.

I delstudie IV var syftet att beskriva vem och vad som tröstar föräldrar, syskon, sjuksköterska och andra personer som tröstade ett svårt sjukt och senare döende barn, beskrivet av mamman och barnets sjuksköterska. Intervjuer från delstudie II analyserades med innehållsanalys och utmynnade i tio teman. Resultatet visar en bild av samverkande nätverk som kan finnas runt ett svårt sjukt barn. Den svåra situationen innebar att barnets familj bar en tung börda, men omgivna av ett tröstande nätverk som de kunde luta sig mot och dela lidande och ansvar med, kunde de finna tröst och trösta varandra.

Resultatet i avhandlingen visar att de långvarigt sjuka barnen och föräldrarna fann tröst i att kunna dela lidande med varandra. Föräldrar och sjuksköterska fann tröst i att kunna dela lidandet och ansvaret med personer i sina sociala nätverk. Modellen om tröst (Norberg m fl, 2001) kunde användas för att ge struktur till diskussionen.

Bakgrund: Att ha en sjuk närstående som bor på ett särskilt boende
för äldre påverkar hela familjen. Familjemedlemmarna kan uppleva
känslor av saknad, skuld, maktlöshet och sorg. Det finns därför ett
behov av att utvidga omvårdnaden till att innefatta hela familjen som
ett system för att minska ohälsa hos familjer. Detta kan ske genom
familjecentrerade interventioner. Ett exempel på en familjecentrerad
intervention är hälsostödjande familjesamtal (FamHC). Det är en
vårdhandling med focus på familjens styrkor, resurser och relationer
inom familjen. Det finns begränsad kunskap om dessa
familjeinterventioner i kontexten vård och omsorg av äldre.
Syftet: Syftet med avhandlingen är att ur ett familje- och
sjuksköterskeperspektiv studera upplevelser, responser och effekter
av sjuksköterskeledda hälsostödjande familjesamtal med närstående
som har en familjemedlem boende på ett särskilt boende för äldre.
Metoder: Denna avhandling är baserad på en intervention med
FamHC genomförd vid tre särskilda boenden för äldre i norra Sverige.
Samtalens struktur är tre på varandra följande samtal varannan vecka
med skilda fokus och avslutas med ett avslutande brev. Avhandlingen
består av fyra delstudier. I studie I-II användes semistrukturerade
gruppintervjuer med närstående som analyserades med kvalitativ
innehållsanalys. I studie III användes mixad metod. Kvalitativa
resultat från intervjuer och kvantitativa resultat från instrumenten
SWED-QUAL och FHI, analyserades parallellt samt integrerades
därefter. I Studie IV intervjuades tre sjuksköterskor med
semistrukturerade individuella intervjuer. Sjuksköterskorna skrev
även dagboksanteckningar. Intervjuerna och dagböckerna
analyserades med kvalitativ innehållsanalys.
Resultat: Resultaten från studie I visar att de närstående en månad
efter deltagandet i FamHC upplevde en lindring av sitt dåliga samvete
då de krav som familjerna ställer på sig själva minskat. Vid samtalen
fick de närstående bekräftelse på att de gjorde så gott de kunde.
Genom att dela sina föreställningar med varandra genom berättelser
skapades en ökad förståelse för hela familjens upplevelse av
situationen. Studie II visar att sex månader efter samtalsseriens
avslutande upplevde familjen deltagandet i FamHC som ett delande i
en dialog med en läkande kraft. Delandet upplevdes bekräftande
vilket gjorde att de närstående upplevde samtalen som trösterika.
Studie III visar att de närståendes emotionella välbefinnande hade
förbättrats sex månader efter att ha deltagit i FamHC. Studien visar
på förbättrad kommunikation och relationer samt förbättrat
samarbete inom familjen. Studie IV visar att sjuksköterskorna
upplevde att FamHC var en tillämpbar omvårdnadsåtgärd i arbetet
med familjer. Det gav en förbättrad förståelse av familjens situation
och förbättrade relationen med närstående.
Konklusion: Den övergripande slutsatsen från resultaten i
delstudierna är att genom att delta i FamHC blev familjerna tröstade.
Samtalen skapade en arena för de närstående att berätta samt att
lyssna till varandras berättelser. Det gavs utrymme att gråta och sörja
över sin situation över att ha en sjuk familjemedlem på ett särskilt
boende. Samtalen medförde reviderade föreställningar bland
närstående och sjuksköterskorna samt en ökad förståelse och ett
bättre samarbete inom familjen och en ökad känsla av välbefinnande
hos de närstående. Hälsostödjande familjesamtal kan därmed föreslås
vara ett användbart verktyg för sjuksköterskor i deras arbete med
närstående inom kontexten särskilda boenden för äldre personer.
v
Nyckelord:
Hälsostödjande familjesamtal, Familjecentrerad omvårdnad, FamHC,
Familjeomvårdnad, Omvårdnad, Särskilt boende för äldre.

Background: Next of kin to older adults over 65 years in municipal home care are concerned whether their older adults' needs are being met. In municipal home care, the registered nurses' leadership is important and complex, entailing multi-artist skills involving the older adults and their next of kin. Yet, little is known about next of kin's experiences of registered nurses' leadership. Thus, the aim of this study was to explore next of kin's experiences of registered nurses' leadership close to older adults in municipal home care. Methods: Individual telephone interviews were conducted with next of kin (n = 11) of older adults from April to September 2020 in two municipalities in western Sweden. Data were analysed using qualitative content analysis. Results: The results are presented with the theme, registered nurses do what they can, including two categories, interaction and competence, and the subcategories, relationship, communication, availability, responsibility, team leadership and cooperation. Registered nurses' leadership was experienced as a balancing act between their commitments and what they were able to achieve. Conclusions: Next of kin's experiences of registered nurses' leadership can contribute knowledge that will strengthen and prepare registered nurses for their leadership roles. This knowledge can support the development of policies for organisational preconditions that ensure quality and safe care to older adults in municipal home care.

We investigate the importance of adult children and/or cohabitation with a partner for older hip fracture patients' probability of independent living, public home care use and hospital readmission. Data from 35,066 Swedish hip fracture patients between 2012 and 2017, aged 65 years, and living at home at the time of the fracture in the Swedish Registry for Hip Fracture Patients and Treatment were linked with national registers. We applied adjusted logistic regression models and Cox proportional hazard models. In total, 959 (4.0%) women and 817 (7.3%) men had no adult children, 13,384 (56.0%) women and 3,623 (32.5%) men had no cohabiting partner and 2,780 (11.6%) women and 1,389 (12.5%) men neither had a cohabiting partner nor adult children. In comparison with women and men who had both a cohabiting partner and adult children, those without a cohabiting partner (i.e. only adult children) and those who neither had a cohabiting partner nor adult children had significantly lower probabilities of returning home (at discharge and after 4 months). They also had a greater probability of both receiving home care and having an increase in the amount of home care they receive. Having a close next of kin and hospital readmission were not associated. In conclusion, absence of a close next of kin, specifically a cohabiting partner, reduces the chance of return to independent living and increases the use of home care after a hip fracture hospitalisation. The findings highlight the importance of family support for older adults living situation after a hip fracture.

PURPOSE: There is a need to put family caregivers on the cancer survivorship research agenda. Therefore, the aim of this is study is to explore the experiences of being a family caregiver to a patient treated for oesophageal cancer. METHOD: This qualitative study was based on the ongoing nationwide and prospective Oesophageal Surgery on Cancer patients - Adaptation and Recovery study (OSCAR) including patients surgically treated for oesophageal cancer in Sweden and their closest family caregiver. One year after the patient's surgery, each family caregiver received a self-report questionnaire kit to fill in. For the purpose of this study, the responses to the open-ended question "Is there anything else you would like to share?" were used and analysed by conducting thematic analysis.

RESULTS: In total, 112 responses to the open-ended question were transcribed and analysed. The text rendered three themes: Discontinued support from healthcare-mostly a positive experience before surgery and in the acute survivorship phase. However, after discharge from the hospital, the family caregiver felt as though they were left alone, fully responsible for the patient's care. A changed life-unprepared for life-changing situation after the patient received the cancer diagnosis. A feeling that nothing will ever be the same and like your sense of self is lost. Psychological distress-was described as a feeling of being alone. Family caregivers felt invisible and no longer important to family and friends. The patient was the one that mattered.

CONCLUSION: This study indicates that patients and family caregivers would benefit from a more family-centred healthcare, where the patients' as well as the caregivers' perspectives would be acknowledged.

OBJECTIVES: Digital support services may provide informal caregivers with remote access to information and training about care issues. However, there is limited specific data on how factors such as demographics, socioeconomic resources and the caregiving context may influence caregivers' use of digital support services. The aim of this study is to identify associations between informal caregiver's characteristics and the use of the internet to access digital support services in two countries: Italy and Sweden.

SETTING AND PARTICIPANTS: A sample of 663 respondents who have access to the internet participated in a cross-sectional survey by completing the online questionnaire. Respondents were recruited by the Italian National Institute of Health and Science on Ageing and the Swedish Family Care Competence Centre.

PRIMARY AND SECONDARY OUTCOME MEASURES: Logistic regression analyses were performed to assess predictors of caregivers' frequent use of the internet to access digital support services.

RESULTS: Educational attainment (OR 3.649, 95% CI 1.424 to 9.350, p=0.007), hours per week spent caring (OR 2.928, 95% CI 1.481 to 5.791, p=0.002), total household income (OR 0.378, 95% CI 0.149 to 0.957, p=0.040), care recipient relationship to the caregiver (OR 2.895, 95% CI 1.037 to 8.083, p=0.042) and gender of care recipient (OR 0.575, 95% CI 0.356 to 0.928, p=0.023) were significant predictors in the multivariate analysis for the Italian caregivers group. Hours per week spent caring (OR 2.401, 95% CI 1.105 to 5.218, p=0.027) and age of caregiver (OR 2.237, 95% CI 1.150 to 4.352, p=0.018) were significant predictors in the multivariate analysis for the Swedish caregivers group.

CONCLUSIONS: Digital support services could be important tools to empower informal caregivers. When it comes to policy and practice in relation to caregivers, similarly to other broad vulnerable groups, there is no 'one-size-fits-all' approach, and it is therefore important to consider the specific characteristics and needs of both caregivers and care recipients.

BACKGROUND: Informal caregivers to intensive care unit (ICU) survivors may develop post-intensive care syndrome family (PICS-F), including depression, anxiety and post-traumatic stress (PTS). Our primary aim was to investigate associations between caregiver burden in informal caregivers cohabiting with ICU survivors and patients' physical and psychological outcomes.

METHODS: A prospective, multicentre cohort study in four ICUs in Sweden. Adults cohabiting with ICU patients included in a previous study were eligible for inclusion. Three months post-ICU, informal caregivers received questionnaires assessing caregiver burden, health-related quality of life (HRQL) and symptoms of depression, anxiety and PTS. In parallel, patients reported their three-month physical and psychological status via validated questionnaires. The primary outcome of this study was to compare caregiver burden in informal caregivers to patients with and without adverse physical and psychological outcomes 3 months post-ICU. Secondary outcomes were correlations between caregiver burden and informal caregivers' mental HRQL.

RESULTS: Among 62 included informal caregivers, 55 (89%) responded to the follow-up questionnaires. Caregiver burden was higher among informal caregivers to patients with an adverse outcome, compared to informal caregivers to patients without an adverse outcome, caregiver burden scale score mean (±standard deviation) 52 (11) and 41 (13) respectively (p = 0.003). There was strong negative correlation between caregiver burden and informal caregivers' mental HRQL (rs -0.74, p < 0.001).

CONCLUSION: Informal caregivers to ICU survivors with adverse physical or psychological outcome experience a higher caregiver burden. A higher caregiver burden correlates with worse caregiver mental HRQL. ICU follow-up programs should consider screening and follow-up of informal caregivers for mental health problems

BACKGROUND: Family members provide the majority of informal care for older adults in Sweden. Nevertheless, by providing a range of assistance, peers often emerge as a central to counter social isolation among older adults. Therefore, there is a need to know more about what informal care provision by older adults to their peers means for different groups of older adults.

AIM: This study investigated the types of informal care and support that older adults provide to their peers in Sweden, and how these types of care and support are associated with demographic characteristics and social isolation. We also compared older adults who provide informal care and support with those who do not.

METHOD: For this purpose, we used a national online survey named "Involuntary loneliness among senior citizens" answered by 10,044 older adults enrolled in the Swedish Citizen Panel. We adopted a mixed-method design to analyse the survey data, including free-text options (n = 2155) and numerical data. Social isolation was assessed using a score built from the social loneliness items of the UCLA Loneliness Scale.

RESULTS: In our population, 21.5% of the older adults were providing informal care and support to their peers. Practical/instrumental help was frequently offered by younger participants (<75 years), men and respondents who were less socially isolated. On a general level, the factors that were positively associated with giving informal care and support to peers were older age, being male, retired, married/living in a relationship, living in an urban area/big city and exhibiting greater isolation. Focusing specifically on social support shows that older participants (>80) and those experiencing less social isolation (score < 24) were more engaged in social activities.  CONCLUSION: This paper is unique in exploring the informal peer-caregiver's perceptions of isolation. Data were collected during the COVID-19 pandemic; this highlights the need to recognise informal care and support between older adults and to acknowledge their contributions as an essential component of Swedish civil society, especially during a societal crisis

BACKGROUND: Will being a caregiver further impact the health of a group already at risk of adverse health due to old age? This study aimed to answer the questions whether short- and long-term healthcare consumption and mortality differ between informal caregivers and non-caregivers and between high-burden and low-burden informal caregivers.

METHOD: The study population consisted of 423 caregivers and 3444 controls from the Swedish national general population study 'Good Aging in Skåne'. Caregivers were divided into those reporting high and low caregiver burden and information on caregiver status was collected from questionnaires. Data for mortality and healthcare consumption (inpatient and outpatient visits) were obtained from The National Board of Health and Welfare. Mortality was tested with Cox regression models and healthcare consumption with logistic regression models, adjusted for sociodemographic covariates, Activities of daily living (ADL) and number of chronic diseases.

RESULTS: Caregivers were younger than non-caregivers, had higher educational background, more independent in ADL and more often men. Of 423 caregivers, 73 (17.3%) reported experiencing high caregiver burden. High-burden caregivers were older, more dependent in personal ADL and gave more hours of care than those reporting low burden. In adjusted regression models, we found no differences in either consumption of healthcare nor mortality between caregivers and non-caregivers and high-burden v. low-burden caregivers looking at short-term (1 and 3 years) and long-term (10 and 15 years) follow-up periods.

CONCLUSIONS: Our findings suggest that the characteristic of being a family caregiver does not have an impact on mortality or physical health measured asinpatient admissions or instances of primary care.

The research community is showing increasing interest in the analysis of the care trajectory of people with chronic health problems, especially dementias such as Alzheimer's disease. However, despite this interest, there is little research on the initial phases of the care trajectory. The fact that the first symptoms of dementia are generally noticed by those surrounding the elderly person suggests that the recognition of the disease is intimately linked to interactions not only amongst family members but also amongst friends, neighbours and health professionals. This study focuses on the period beginning with the first manifestations of cognitive difficulties and ending with the diagnosis of Alzheimer-type dementia. Interviews with 60 caregivers in Montreal, Canada were used to reconstruct how older people with Alzheimer-type dementia enter into the care trajectory. Our methods consisted of the analysis of social networks, social dynamics and action sequences. Our findings are presented in the form of a typology comprised of 5 pathways of entries into the care trajectory that are structured around the following four principles of the Life Course Perspective: family history, linked lives, human agency and organisational effects. We believe that analyses of the initial phases of the care trajectory, such as this one, are essential for the application of effective early detection and intervention policies. They are also central to informing future studies that seek to understand the care experience in its entirety.

När jag var liten fanns inte personlig assistans. Jag behövde mycket hjälp hela tiden. Mina föräldrar orkade inte med allt, trots att dom älskade mig. Därför var jag tvungen att bo på vårdhem. Det var det värsta jag varit med om. Jag ville inte äta. Jag slutade skratta och gråta. Doktorn sa till mamma och pappa att jag var så svårt skadad att jag aldrig skulle bli vuxen, och att de inte skulle orka ta hand om mig hemma. 1972, när jag var sju år, bestämde mamma sig för att ta hem mig. Året efter fick jag personlig assistans 40 timmar i veckan av kommunen. Tack vare det kunde jag få bra hjälp och vågade börja visa mina känslor igen. När jag var 26 år fick jag personlig assistans hela dygnet och flyttade till en egen lägenhet. Idag är jag 52 år, har ett bra liv och är mycket sällan sjuk, tack vare bra personlig assistans.

Den här boken kan hämtas och läsas i iBooks på din Mac eller iOS-enhet

Den systematiska översikten visar att utbildningsprogram för anhöriga till personer med demenssjukdom minskar den upplevda bördan för anhöriga (måttlig effekt) och även anhörigas depression (liten effekt). Det vetenskapliga stödet är dock otillräckligt för att man ska kunna uttala sig om effekter på anhörigas livskvalitet och de sjukas flytt till särskilt boende. Utbildningsinsatsen är jämförd med ingen utbildning eller insatser som vanligtvis erbjuds, till exempel informationsmaterial till anhöriga.

Minskningen av den upplevda bördan bedöms vara värdefull för anhöriga och därför ha en praktisk betydelse. En svensk ekonomisk analys [3] visar att kostnaderna för att genomföra en utbildnings- och stödinsats för anhöriga är tämligen låga och påverkade livskvaliteten hos de anhöriga positivt. Detta kan innebära att liknande utbildnings- och stödinsatser är ett rimligt sätt att använda kommuners resurser.

Abstract
Background: Dementia is a public health priority with a dramatic social and economic impact on people with dementia (PwD), their caregivers and societies. The aim of this study was to contribute to the knowledge on how utilization of formal and informal care varies between Sweden and Italy. Methods: Data were retrieved from two trials: TECH@HOME (Sweden) and UP-TECH (Italy). The sample consisted of 89 Swedish and 317 Italian dyads (PwD and caregivers). Using bivariate analysis, we compared demographic characteristics and informal resource utilization. Multiple linear regression was performed to analyze factors associated with time spent on care by the informal caregivers. Results: Swedish participants utilized more frequently health care and social services. Informal caregivers in Italy spent more time in caregiving than the Swedish ones (6.3 and 3.7 h per day, respectively). Factors associated with an increased time were country of origin, PwD level of dependency, living situation, use of formal care services and occupation. Conclusions: Care and service utilization significantly varies between Sweden and Italy. The level of formal care support received by the caregivers has a significant impact on time spent on informal care. Knowledge on the factors triggering formal care resources utilization by PwD and their caregivers might further support care services planning and delivery across different countries.

Boken handlar om de barn som placerades på barnhem i en
storstad någon gång under en tvåårsperiod på 1980-talet och var
0–4 år vid tiden för inskrivningen och stannade där mer än en
månad. De första två uppföljningsstudierna gjordes tre och nio
månader efter det att barnen lämnat barnhemmet. Därefter har
barnen följts upp ytterligare fem gånger, 5, 10, 15, 20 och 25 år
efter den tidiga barnhemsvistelsen. Det är 26 barn och det finns
knappast något bortfall från tidig barndom till vuxen ålder.
Resultatredovisningen är uppdelad i tre kapitel. Det första
ger glimtar från socialtjänstens dokumentation och mödrarnas
berättelser om tiden före placeringen och orsakerna till barnens
placering på barnhemmet. Där framgår också barnens reaktioner
på separation och deras anknytnings- och anpassningsprocess
under tiden på barnhemmet och den närmast efteråt, hemma
eller i familjehem. Det andra resultatkapitlet handlar om barnens
placeringshistoria under hela barndomen. De flesta barnen i undersökningsgruppen
kom nämligen förr eller senare till familjehem
och några har även erfarenhet av ungdomsinstitutioner. Instabilitet
till följd av sammanbrott i placeringar eller återplaceringar
ses som ett allvarligt bekymmer för barn i samhällsvård. I de nu
vuxna barnens tillbakablick varierar erfarenheterna. Det tredje
resultatkapitlet handlar om social anpassning i vuxen ålder i
termer av utbildning, arbete och laglydighet. Liksom i annan
forskning framgår det här att färre har gymnasieutbildning än
jämnåriga i befolkningen i stort. Det framgår också att skälen
varierar, men de som klarat gymnasiet utan större problem har
också i större utsträckning en stabil arbetssituation. Kapitlet
bygger i stor utsträckning på de unga männens och kvinnornas
egna berättelser och är rikt på citat. Det är inget stort kvantitativt
material, men det går att räkna procent. Andelen som i vuxen
ålder kan räknas till de laglydiga är 70 procent och 50 procent
har en stabil arbetssituation.

För att palliativ vård i hemmet ska fungera bra är de närståendes medverkan i vården oftast en
nödvändig förutsättning. Närståendes roll i palliativ hemsjukvård är unik i och med att de inte
bara har en stödjande roll för den sjuke utan också själva är i stort behov av stöd.
Den avancerade hemsjukvården i Uppsala sköts av Sjukvårdsteamet som erbjuder en
avancerad medicinsk vård i det egna hemmet för patienter med en komplicerad sjukdomsbild.
Sjukvårdsteamet har i tidigare vårdutvecklingsprojekt utvecklat stödgrupper som erbjuds till
närstående under patientens vårdtid samt ett strukturerat efterlevandestöd. Det som fattats i
närståendestödet är ett enskilt samtal (där patienten inte är med) med närstående i samband
med patientens anslutning till vården. Utvecklingen och införande av strukturerade samtal
med närstående till patienter inskrivna i Sjukvårdsteamet genomfördes under tiden 1.1.2009–
31.1.2010 genom ett vårdutvecklingsprojekt med stöd av Cancerfonden.
Resultat
Under projekttiden hölls 61 samtal. Det var svårt att bryta ut det strukturerade samtalet från
Sjukvårdsteamets verksamhet i stort, eftersom närstående ansåg att samtalet var en del i en
pågående process. Många poängterade det värdefulla med att få ha ett eget samtal där
patienten inte var närvarande och som fokuserade på den närståendes situation. För vissa var
det viktigt att samtalet hölls i Sjukvårdsteamets lokaler. Det positiva med detta var
möjligheten till större avskildhet, att få se Sjukvårdsteamets lokaler samt möjligheten till
rundvandring på de palliativa avdelningarna. Den största svårigheten i projektet var att
genomföra samtalet snabbt efter anslutningen till Sjukvårdsteamet. Detta berodde framför allt
på tidsbrist hos personalen men även närstående kunde ha svårt att hitta luckor i sina
scheman, framför allt för närstående som arbetade.
Slutsats
Att rutinmässigt ha ett enskilt (där patienten inte är med) strukturerat samtal med närstående
för att kartlägga deras situation, deras sociala nätverk, samtala om hur de ser på att vårda i
hemmet, samt att besvara frågor är ett sätt att tidigt ge och få information. Ett enskilt
närståendesamtal innebär en möjlighet att stödja både patienten och de närstående vid vård i
hemmet och därmed förebygga att problem uppstår. Att samtalen hade en gemensam struktur
gjorde att bedömningen av den närståendes situation underlättades. Den gemensamma
strukturen hindrade dock inte individualisering av samtalen utifrån den enskildes behov.
Slutsatsen av utvärderingen är att alla närstående bör få ett erbjudande om ett samtal eftersom
det fyller en viktig funktion även om samtalet kommer betydligt senare än den stipulerade
första till andra veckan efter anslutning.

Under de senaste trettio åren har valfrihet och självbestämmande varit ledord för den svenska välfärdspolitiken. Att individen själv ska ha rätt att bestämma över sin vardag har inneburit att man inom funktionshinderpolitiken alltmer har kommit att betona den enskildes möjlighet att påverka villkoren för stöd och hjälpinsatser.

Människor med utvecklingsstörning är i dag mer integrerade i samhället. Men vad händer när funktionshindrade inte vill se sig som klienter utan framhåller andra värden och livsprojekt?

Författarna har mångårig erfarenhet av verksamhetsnära arbete. Deras forskning är inriktad på de upplevelser och erfarenheter som personer med utvecklingsstörning har. I den här boken sätts dessa erfarenheter in i en större samhällelig och välfärdspolitisk kontext.

Denna andra upplaga har reviderats utifrån nyare lagstiftning och innehåller även två nyskrivna kapitel: "Internet och sociala medier" samt "Utvecklingsstörning och hälsa". Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter vid socionom- och lärarprogrammen, samhällsvetenskapliga, beteendevetenskapliga och vårdvetenskapliga utbildningar samt till yrkesverksamma inom välfärdssektorn och andra som är intresserade av frågor om funktionshinder.

Martin Molin, docent och fil. dr i handikappvetenskap, Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet.

Lennart Sauer, fil. dr i socialt arbete, Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet.

Jens Ineland, fil. dr i socialt arbete, Pedagogiska institutionen, Umeå universitet.

Abstract
BACKGROUND:
The death of a parent is a highly stressful life event for bereaved children. Several studies have shown an increased risk of mental ill-health and psychosocial problems among affected children. The aims of this study were to systematically review studies about effective support interventions for parentally bereaved children and to identify gaps in the research. METHODS: The review's inclusion criteria were comparative studies with samples of parentally bereaved children. The focus of these studies were assessments of the effects on children of a bereavement support intervention. The intervention was directed towards children 0-18 years; but it could also target the children's remaining parent/caregiver. The study included an outcome measure that dealt with effects of the intervention on children. The following electronic databases were searched up to and including November 2015: PubMed, PsycINFO, Cinahl, PILOTS, ProQuest Sociology (Sociological Abstracts and Social Services Abstracts). The included studies were analysed and summarized based on the following categories: type of intervention, reference and grade of evidence, study population, evaluation design, measure, outcome variable and findings as effect size within and between groups. RESULTS: One thousand, seven hundred and-six abstracts were examined. Following the selection process, 17 studies were included. The included studies consisted of 15 randomized controlled studies, while one study employed a quasi-experimental and one study a pre-post-test design. Thirteen studies provided strong evidence with regards to the quality of the studies due to the grade criteria; three studies provided fairly strong evidence and one study provided weaker evidence. The included studies were published between 1985 and 2015, with the majority published 2000 onwards. The studies were published within several disciplines such as psychology, social work, medicine and psychiatry, which illustrates that support for bereaved children is relevant for different professions. The interventions were based on various forms of support: group interventions for the children, family interventions, guidance for parents and camp activities for children. In fourteen studies, the interventions were directed at both children and their remaining parents. These studies revealed that when parents are supported, they can demonstrate an enhanced capacity to support their children. In three studies, the interventions were primarily directed at the bereaved children. The results showed positive between group effects both for children and caregivers in several areas, namely large effects for children's traumatic grief and parent's feelings of being supported; medium effects for parental warmth, positive parenting, parent's mental health, grief discussions in the family, and children's health. There were small effects on several outcomes, for example children's post-traumatic stress disorder (PTSD) symptoms, anxiety, depression, self-esteem and behaviour problems. There were studies that did not show effects on some measures, namely depression, present grief, and for the subgroup boys on anxiety, depression, internalizing and externalizing. CONCLUSIONS: The results indicate that relatively brief interventions can prevent children from developing more severe problems after the loss of a parent, such as traumatic grief and mental health problems. Studies have shown positive effects for both children's and remaining caregiver's health. Further research is required including how best to support younger bereaved children. There is also a need for more empirically rigorous effect studies in this area.

Although bereavement is associated with increased morbidity and mortality in the surviving spouse, some widow(er)s remain healthy. Genetic variability in expression of inflammatory markers in response to stress may be the key to this observation. The present study compares bereaved vs. married/partnered older adults, investigating the impact of bereavement status, pro-inflammatory cytokine single nucleotide polymorphisms (SNPs) on circulating markers of inflammation and hypothesizing a gene by environment (GxE) effect. The study sample included 64 older adults, of which 36 were widow(er)s. Circulating levels of inflammatory markers IL-6, IL-1RA and sTNFRII were measured. Participants were genotyped for SNPs in the IL-6 gene (IL-6 -174 and -572), the IL-1β gene (IL-1β -511), and TNF-α gene (TNF-α -308). Grief severity was assessed with the Inventory of Complicated Grief. Bereaved participants had higher circulating levels of IL-1RA and IL-6. This increase could not be explained by pro-inflammatory genotype frequency differences, or Complicated Grief diagnosis. However, a GxE effect with the IL-6 -174 SNP moderated individual vulnerability to higher circulating levels of inflammation resulting from bereavement exposure. These results suggest a possible mechanism for the increase in morbidity and mortality in the surviving spouse. Genetic variability interacts with an environmental stressor, leading to increased inflammatory markers in genetically susceptible subjects only. For these patients, clinical interventions for bereavement-related stressor reduction might be crucial for overall health.

Abstract
Cognitive appraisals and coping were examined in children, adolescents, and young adults (N = 134) faced with the diagnosis of cancer in a parent. All 3 age groups perceived low personal control and high external control over their parent's illness and used relatively little problem-focused coping. Adolescents and young adults reported more emotion-focused coping and dual-focused coping (both problem- and emotion-focused in intent) than did preadolescent children. Stage and prognosis of parent's cancer were related to appraisals of greater seriousness and stressfulness, and to more avoidance; however, only appraisals of stress were related to symptoms of anxiety-depression. Emotion-focused coping was related to greater avoidance and to higher symptoms of anxiety-depression; coping and control beliefs did not interact in their association with anxiety-depression symptoms.

Cognitive appraisals and coping were examined in children, adolescents, and young adults (N = 134) faced with the diagnosis of cancer in a parent. All 3 age groups perceived low personal control and high external control over their parent's illness and used relatively little problem-focused coping. Adolescents and young adults reported more emotion-focused coping and dual-focused coping (both problem- and emotion-focused in intent) than did preadolescent children. Stage and prognosis of parent's cancer were related to appraisals of greater seriousness and stressfulness, and to more avoidance; however, only appraisals of stress were related to symptoms of anxiety-depression. Emotion-focused coping was related to greater avoidance and to higher symptoms of anxiety-depression; coping and control beliefs did not interact in their association with anxiety-depression symptoms.

Abstract
BACKGROUND:
Cumulative risk research has established the deleterious effects of co-occurring risk factors on child behavior outcomes. However, extant literature has not addressed potential differential effects of cumulative risk at different points in development and has left open questions about whether a threshold model or a linear risk model better describes the impact of cumulative risk on behavior outcomes. The current study examined the impact of cumulative risk factors (i.e., child maltreatment, inter-parental violence, family disruption, low socioeconomic status, and high parental stress) in early and middle childhood on child behavior outcomes in adolescence.
METHODS:
Using data from an ongoing longitudinal study of at-risk urban children (N=171), the cumulative effects of these five risk factors across early and middle childhood were investigated.
RESULTS:
The findings support the cumulative risk hypothesis that the number of risks in early childhood predicts behavior problems in adolescence. Evidence for a linear but not a threshold model of cumulative risk was found; the more risks present, the worse the child outcome. Moreover, the presence of multiple risks in early childhood continues to explain variations in predicting adolescent behavior outcomes even after including the effects of risk in middle childhood.
CONCLUSIONS:
The results support the need for comprehensive prevention and early intervention efforts with high-risk children, such that there does not appear to be a point beyond which services for children are hopeless, and that every risk factor we can reduce matters.

Parents who realize that their newborn child is severely disabled often experience severe physical and emotional stress. Parental well-being is essential for the care-taking of the child. It is yet not known why some cope well and others do not. The aim of this study was to explore how parents coped with parenting a disabled child and how they maintained their energy and personal resources. We explored parents' experiences, coping and resources over a two-year period after their child was diagnosed with a severely disabling condition using a qualitative, longitudinal approach. Findings were interpreted in a theoretical framework of Lazarus and Folkman's studies on coping and Fredrickson's broaden-and-build theory of positive emotions, as well as theories of positive illusions and benefit finding during severe adversity. We found that parents continually created and sustained their personal resources through positive cognitive reappraisals of their circumstances, the consequences of those circumstances and their coping possibilities. Nine main coping strategies were identified constituting transformative pathways in resource-creation. A theory of resource-creation is proposed as an addition to the current understanding of coping and the role of positive emotions. Coping and resources were found to be closely interrelated and portals of intervention are discussed.

The prevalence of resilience in the presence of military violence and the role of child and family characteristics fostering that resilience were analyzed in a Palestinian community sample using a person-based approach. The participants consisted of a random sample of 640 Palestinian children and adolescents, their parents, and their teachers, all living on the Gaza Strip. A medical examination of the children and adolescents was conducted to assess health status on somatic, sensory, and cognitive domains. The results revealed an equal share of resilient (21%; high level of trauma and low level of disorders) and traumatized (23%; high level of trauma and high level of disorders) children. As hypothesized, characteristics of the resilient group were good parental mental health, supportive parenting practices, good school performance, superior cognitive functioning, good physical health, high body weight, and normal birth weight. Variable-based analyses revealed no support for the hypothesis that these family- and child-related factors protect child mental health, although their direct association was confirmed. The discussion focuses on mechanisms fostering child resilience in war zones.

This paper explores the different ways in which informal carers for people with dementia negotiate their care-giving role across the changing organisational and spatial landscape of care. In-depth qualitative data are used to argue that the decisions of carers are socially situated and the result of negotiations involving individuals, families and wider cultural expectations. These decisions affect where care occurs. In addressing these issues this paper draws attention to the lack of choice some carers may have in taking on the care-giving role; how and why carers draw upon support; and the different expectations of the care-giver's capabilities across the different sites of care, specifically at home and in nursing homes. It concludes that research and policy attention should focus on how the expectations about the role and abilities of carers are affected by where, and how, care is delivered. In doing so this paper contributes to the emerging health geography literature on care-giving as well as developing the spatial perspective in the established gerontological literature..

Background: Social relationships (i.e.interpersonal relations with individuals or groups) have been shown to have long- and short-term effects on health outcomes including reduced mortality risk and quality of life among cancer patients. Patients with tumors in the central nervous system (CNS) often suffer cognitive, neuropsychological and functional impairments, causing major support needs among this patient group and their loved ones caring for them, here referred to as informal caregivers. Informal caregiving can be a positive experience, but it may also have negative psychosocial and physical implications for the caregiver. Further, the quality of social relations among cancer patients and their informal caregivers may decrease over time as illness progresses. The Swedish Brain Tumor Association has started an initiative whereby patients and their informal caregivers introduced to drawing so-called caremaps, social network diagrams visualizing both their formal and informal relations. The hypothesis is that caremaps can support communication and coordination, and may even contribute to strengthening social relations. The aim of this study is 1) to explore what type of social relations and resources are important for CNS tumor patients and their informal caregivers and 2) to explore how they reason about the potential benefits and risks of using caremaps to map and possibly share their social relations. Methods: Setting: During the fall of 2018 and early spring 2019 patients and informal caregivers who have been introduced to Caremaps through the Swedish Brain Tumor Association will be invited to participate in focus group discussions or individual interviews to reflect on their social support needs and their impressions of the Caremaps tool. We estimate to involve approximately 10-20 participants. Results: We expect to be able to present our preliminary findings from the workshops, interviews and focus group discussions at the ICIC 2019 conference, highlighting experienced needs and challenges, as well as first impressions of using caremaps. Discussion: An increasing incidence and prevalence of CNS tumor patients calls for innovative solutions to secure adequate care and support for both the patients and their informal caregivers. Identifying an individual's informal and formal care resources may provide a context in which to navigate among the existing and potential support. It may also serve to facilitate the assessment and appreciation of patients' dependence on informal care as well as of caregiver burden and thus caregivers' support needs. Contribution: Our findings will contribute with insights about how social relationships can be mapped and supported and how caremaps can be a tool for CNS tumor patients and their informal caregivers in self-management, which has implications for designing services to enhance patient and informal caregiver self-care and well-being. This research project is conducted in collaboration with the Swedish brain tumor patient association, Karolinska Institutet, Karolinska University Hospital and the Regional Cancer Center Stockholm-Gotland.

This paper reviews the assumptions underlying traditional medical research and critiques the concept of 'evidence-based practice'. In particular, it identifies and counters three basic tenets of this approach: the alleged need for objectivity in research, the notion of hierarchies of evidence and the primacy of systematic reviews. Instead, the paper argues for a new emphasis on 'knowledge-based practice', recognizing that the practice wisdom of health and social care practitioners and the lived experience of service users can be just as valid a way of knowing the world as formal research.

• "En ljus beskrivning av en mors resa genom glömskans mörker" Göteborgs-Posten"Många böcker har jag läst om anhörigskapet vid demenssjukdom, än fler berättelser har jag lyssnat till i samtal. Den här boken kommer jag att bära med mig mer än någon annan. Den berör så djupt och Brun berättar så mänskligt." UNT"Och visst är det en paradox att smärtpunkterna, ja rentav känslan av Guds frånvaro kan frammana något så vackert och hoppfullt som denna roman. Men så är det ju också med författarskap som djupnar, där orden laddas av allt större erfarenhet, närvaro och mänsklig blick." Svenska DagbladetDet börjar vid slutet. En mamma är död. Det slutar vid början. Innan rädslan när Jonas och hans pappa märker det hon själv redan anar. Kortspelet hon förlorar gång på gång. Lunchen som lagas direkt efter frukost. Kassar som fylls med fel saker, örhängen, julkort och skoluppsatser. Försommarens syrener som inte längre väcker någon reaktion, eftersom hon inte längre minns att de doftar. En gång, innan hon började glömma, arbetade hon själv med minnet. Nu är hon yngst på demensboendet.En person som glömt vem hon är, finns hon kvar? Är det samma människa fastän personligheten bleknar bort? Och vad är störst? Minnet eller kärleken? Jonas Brun skriver om kampen med vården, om hjärnans vindlingar, om förtvivlan och tröst i vardagen med Alzheimers sjukdom."Hon minns inte" är en skildring av minnesförlust och en memoar, en månggrenad berättelse om en mor som skrivs tillbaka till livet. 

Är du anhörig till någon som har tvång? Då kan den här boken bli din nya följeslagare, en hand att hålla i när du behöver stöd och kunskap om ocd.

Under åren som anhörig till en son med tvångssyndrom har jag många gånger önskat att jag hade en guidebok för oss som lever i en familjesituation med tvång. I de grupper med anhöriga som jag möter i mitt professionella arbete som coach i anhörigklubben OCDhjälpen ser jag ett skriande behov av kunskap om det smärtsamma tillstånd som tvångssyndrom är, för att få stöd att hantera en vardag som ser så annorlunda ut än de flesta andras. Till slut kände jag att det var mitt uppdrag att skriva boken du nu har i din hand.

Med denna bok vill jag göra dig uppmärksam på de vanligaste fallgroparna som vi anhöriga ofta ramlar ner i så att du är rustad med bättre beredskap och kanske kan ta dig runt fallgropen i stället. Har du redan ramlat ned och sitter där på botten så ger jag praktiska och konkreta tips om var du hittar stödet att klättra upp igen. 

Background There are a substantial number of children who are the next of kin of parents suffering from illness or substance abuse. These children can experience emotional and behavioral problems and may need support from professionals. In Norway, the specialist health service in hospitals is required to have a designated practitioner in each department to ensure support for and follow up of children who are next of kin; however, this is not regulated by law in the health care in the municipalities. The aim of this study was to explore public health nurse’s experiences working with children who are next of kin. Methods Qualitative interviews were conducted with 10 public health nurses working in the child health clinic and the school health service in four municipalities. Data were analysed using content analysis. Reporting of this study is conducted in accordance to COREQ’s checklist. Results The analysis resulted in one main theme: ‘Lack of guidelines and routines among public health nurses working with children who are next of kin’. The main theme consisted of four categories: (1) identifying children who are next of kin are incidental; (2) public health nurses must be observant and willing to act; (3) communication is an important tool; and (4) follow up over time is not always provided. Conclusion The public health nurses experienced uncertainty concerning how to identify and follow up children who are next of kin but were vigilant and willing to act in the children’s best interest. Doing so necessitated collaboration with other professionals. The need for guidelines around the role and responsibilities for the public health nurse were emphasized. The knowledge provided by the current study offers valuable insight into strengths and limitations in the support of children who are next of kin and can inform stakeholders in organizing sustainable support for this group.

Hospital social workers (HSW) play an important role in health care, providing psychosocial support to families affected by severe illness, and having palliative care needs involving dependent children. However, there are few evidence-based family interventions for HSWs to apply when supporting these families. The Family Talk intervention (FTI), a psychosocial family-based intervention, was therefore evaluated in an effectiveness-implementation study. Within the study, HSWs were educated and trained in the use of FTI in clinical practice. This study examined HSWs’ experiences of barriers and facilitating factors during their initial use of FTI in clinical practice. Altogether, 10 semi-structured focus groups were held with HSWs (n = 38) employed in cancer care and specialized palliative home care for adults, pediatric hospital care, and a children’s hospice. Data were analyzed using content analysis. HSWs considered FTI to be a suitable psychosocial intervention for families affected by severe illness with dependent children. However, the way in which the care was organized acted either as a barrier or facilitator to the use of FTI, such as the HSWs’ integration in the team and their possibility to organize their own work. The HSWs’ work environment also impacted the use of FTI, where time and support from managers was seen as a significant facilitating factor, but which varied between the healthcare contexts. In conclusion, HSWs believed that FTI was a suitable family intervention for families involving dependent children where one family member had a severe illness. For successful initial implementation, strategies should be multi-functional, targeting the care organization and the work environment.

Background: Children whose parents have alcohol use problems are at an increased risk of several negative consequences, such as poor school performance, an earlier onset of substance use, and poor mental health. Many would benefit from support programs, but the figures reveal that only a small proportion is reached by existing support. Digital interventions can provide readily accessible support and potentially reach a large number of children. Research on digital interventions aimed at this target group is scarce. We have developed a novel digital therapist-assisted self-management intervention targeting adolescents whose parents had alcohol use problems. This program aims to strengthen coping behaviors, improve mental health, and decrease alcohol consumption in adolescents.

Objective: This study aims to examine the effectiveness of a novel web-based therapist-assisted self-management intervention for adolescents whose parents have alcohol use problems.

Methods: Participants were recruited on the internet from social media and websites containing health-related information about adolescents. Possible participants were screened using the short version of the Children of Alcoholics Screening Test-6. Eligible participants were randomly allocated to either the intervention group (n=101) or the waitlist control group (n=103), and they were unblinded to the condition. The assessments, all self-assessed, consisted of a baseline and 2 follow-ups after 2 and 6 months. The primary outcome was the Coping With Parents Abuse Questionnaire (CPAQ), and secondary outcomes were the Center for Epidemiological Studies Depression Scale, Alcohol Use Disorders Identification Test (AUDIT-C), and Ladder of Life (LoL).

Results: For the primary outcome, CPAQ, a small but inconclusive treatment effect was observed (Cohen d=-0.05 at both follow-up time points). The intervention group scored 38% and 46% lower than the control group on the continuous part of the AUDIT-C at the 2- and 6-month follow-up, respectively. All other between-group comparisons were inconclusive at either follow-up time point. Adherence was low, as only 24% (24/101) of the participants in the intervention group completed the intervention.

Conclusions: The findings were inconclusive for the primary outcome but demonstrate that a digital therapist-assisted self-management intervention may contribute to a reduction in alcohol consumption. These results highlight the potential for digital interventions to reach a vulnerable, hard-to-reach group of adolescents but underscore the need to develop more engaging support interventions to increase adherence.

Aim: To investigate children's experiences of the intervention Me and my Family. Me and my Family is an intervention, for families with parental substance use problems (SUP) provided by Swedish social services outpatient care, includes eight weekly sessions where family members communicate how the SUP affects the family. Method: Data consists of 17 qualitative interviews with children, 7 to 19 years old. The qualitative data were analysed using a thematic approach, initially inductively and then discussed by adding salutogenic perspective. Results: The results are presented in three themes. Regardless of the children's varying ages, the results indicate that participating in the intervention has helped the family break the taboo surrounding parental substance use and enabled the young participants to communicate with their family members differently. The intervention also contributed to stronger bonds between children and their parents.

Parental suicide in childhood increases the risk of mental ill-health, substance use andpremature mortality, particularly through suicide. Postvention supports tailored to thewell-being and functioning of suicide-bereaved children and their remaining parents are thusof critical importance to counteract negative development. This explorative cross-sectionalstudy seeks clinically relevant knowledge by investigating posttraumatic stress (PTS), sense ofcoherence (SOC) and family functioning among children (n = 22), adolescents (n = 18) andparents (n = 40) before their attendance at a family-based grief support program. The resultsdemonstrate critical health outcomes for children and parents, and in particular for adolescents.Clinically relevant symptoms of PTS were found in 36% of children, 65% of adolescents, and37% of parents. All groups showed lower SOC than the norm. Adolescents reporteddysfunctional family functioning for the dimensions Communication and AffectiveResponsiveness. Psychoeducational and trauma-informed support is recommended wherefamily communication and meaning construction of suicide is given special attention

ABSTRACTSocial service provision in Europe has increasingly incorporated informalcarers. Consequently, these carers are now included within the scope ofall social workers, including care managers. Most support for carers isindirect support, where opportunities for respite are channelledthrough the care receiver’s needs assessment. This approach highlightsthe unique role of care managers providing carer support as theybalance their public task directed towards clients with the concurrentpolicy-driven expectation to support carers. The aim of this article is toexplore how care managers, as street-level bureaucrats, ‘make’ carersupport policy on the ground. Using systematic text condensation of 10qualitative interviews with care managers in Sweden, we present threethemes to understand care managers’ experiences. Care managers work‘Hand-in-hand’ and ‘hands on’ with carers, carers are within, yet outsideone’s scope of work, and there are possibilities and practices towards acarer perspective. Following Lipsky’s dictum that street-level bureaucrats’actions effectively ‘become’ the public policy they carry out, our resultshighlight care managers’ possibilities and challenges in shaping whatdirect and indirect carer support looks like on the ground.

Background: Having an infant requiring care in a Neonatal Intensive Care Unit (NICU) is challenging for parents, often the beginning of a journey of stress and worry for parents. Such situations could cause difficulties in problem solving and communication within the family and result in decreased family functioning.
Aim: The overall aim of the thesis was to investigate parents' experiences when their children have needed NICU in the newborn period, and to investigate parents' experiences and effects of a family-centred intervention.
Method: Data was collected through interviews with parents of infants requiring NICU care (I) and six months after the intervention with Family Health Conversations (IV), analysed using thematic analysis (I) and qualitative content analysis (IV). Questionnaire data was collected in conjunction with inclusion (n=147) (II, III), and five (n=113) and eight (n=92) months after inclusion (III). The questionnaire included measures to assess mental health symptoms, bonding, family wellbeing, and family functioning. Quantitative data was analysed with descriptive and inferential statistics (II, III).
Results: The results of study I were presented as two themes: interactions within the family, and interactions between parents and staff. Interpersonal interactions could both facilitate and hinder in the sense of becoming a parent and a family. In study II nearly 40% of the parents reported anxiety symptoms. Mothers reported more mental health issues than non-birthing parents. Depression was associated with bonding difficulties and family wellbeing. In the longitudinally study (III) the intervention trended toward positive effects on mental health, family well-being, and family functioning. However, the estimated effects were not statistically significant. Regardless of the intervention, mental health symptoms decreased over time, whereas family well-being and functioning remained stable. Parents experienced the Family Health Conversations (IV) as an opportunity to co-create a comprehensive picture of what had happened after their child was born.

En dag när Wille vaknar märker han att något inte är som vanligt med pappa. Han har åkt till jobbet utan att ta på sig superhjältekläderna. Har han bara "pappyjamasen" på sig? Och hans "hjältelefon" ligger kvar i köket. Han som alltid är så noga med allt. Wille och hans storasyster Agnes blir oroliga och ger sig ut för att leta efter pappa. Aldrig hade de kunnat ana vad som skulle hända.

Pappan som slutade vara en superhjälte är en bok om utbrändhet och utmattningsdepression. Att förklara för barn vad som händer när en förälder drabbas av utbrändhet är inte alltid lätt. I den här boken får vi följa med på hela resan från det jobbiga och ibland skrämmande till den väg som leder tillbaka.

Max är fundersam. Det är något som blivit annorlunda med hans mamma. Hon är trött, rösten är ledsen och kojan får vara kvar i vardagsrummet i flera veckor. Pappa säger att mamma är sjuk men Max kan inte se något som är fel.

Med en annorlunda mamma vill Max inte att kompisarna ska följa med hem. Vad skulle de säga om de såg att hans mamma sov mitt på dagen? Eller hörde den ledsna rösten?

I samtal med skolans sjuksköterska får Max förståelse för att det är mammas tankar som blivit mörka och som gör att hon inte mår bra.

När mammas tankar ändrade färg skildrar ur barnets perspektiv hur det kan vara när en förälder är deprimerad. Det är den andra boken av Sara Galli och Mats Molid i deras barnboksserie om barn i svåra livssituationer. Den första boken Får hundar korvar i himlen? tilldelades Statens Kulturråds Litteraturstöd.

Katarina är inte sextio år med utflyttade barn, en trygg karriär och all tid i världen när hennes mamma drabbas av en demenssjukdom. Katarina är strax under fyrtio, chef, fru och trebarnsmamma. Hon lever i sandwichgenerationen, klämd av krav både uppifrån och nedifrån. Alltid är det någon som behöver henne. Att dessutom tvingas bevittna sin mammas gradvisa nedmontering är en tung process som väcker svårhanterliga känslor vid sidan av sorgen. I synnerhet när den nära och kärleksfulla relationen mellan mor och dotter inte är så självklar som den borde vara.

Lex Katarina är en bok om skuld, skam och otillräcklighet, men också om den vardagsglädje, utveckling och försoning som skymtar bakom molnen.

I Sverige finns mer än en miljon anhöriga som vårdar eller stöttar en närstående med fysisk eller psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning. Även om var och en har sin unika historia är det mycket som förenar oss.

"Anhörig i ett hav av känslor" ger röst åt våra berättelser. Om ovisshet och oro, otillräcklighet och frustration, skuld och skam, sorg och maktlöshet. En situation som kan utveckla oss som människor, men också utmana och slita ut oss. Det handlar om avgrunder och guppande känslohav, men också om stillsamma solgläntor och fascinerande utsiktsplatser.
Boken vänder sig till dig som själv är anhörig. Här kan du få igenkänning, förstå att du inte är ensam om det du går igenom och hitta vandringsstavar för din resa. Det är också en använd-bar bok för dig som möter anhöriga i din profession eller ditt ideella engagemang.

Abstract [en]

The overarching aim of this thesis is to gain a deeper understanding of informal carer involvement in health and social care research, from the perspective of informal carers themselves as well as from a researcher perspective.The thesis is comprised of three qualitative studies and one quantitative study. Three studies are from the perspective of informal carers, and one is from the perspective of researchers. The three qualitative studies used qualitative content analysis and discourse psychology, while the quantitative study used descriptive statistics, logistic regression and two different types of factor analysis. The data collection methods varied; in the first and the fourth studies, the data were derived from individual interviews, in the second study participants completed a questionnaire, and in the third study the data were collected from group meetings with carers.The findings showed that carer involvement in research is complex, comprising both benefits and challenges, and demands a high level of engagement from all involved, throughout the research process. The researcher must acknowledge that carers’ motivations for involvement in research vary, and the researcher should adapt their recruitment methods accordingly. It is easy to believe that becoming involved in research is an individual choice, but the findings revealed that only some carer groups choose to become involved in research. The findings also showed that the knowledge brought by carers to the research stretches far beyond their practical experiences of caring. When researchers choose to involve carers in research, their research would benefit greatly if they acknowledged the possibility that they themselves might become relationally and emotionally involved.Successful carer involvement in research therefore encompasses both a meaningful process and a meaningful result. As carers are a heterogeneous group, this places demands on a researcher’s flexibility and creativity to manage the recruitment process and involve a broad cross section of carers. If they fail in this, the research carried out and any interventions developed risk being valid for particular groups of carers and invalid in relation to other carer groups.

Abstract [en]

Many adolescent young caregivers (AYCs) care for a grandparent (GrP) with chronic disease, especially in countries with no or low developed long-term care systems and/or level of awareness of and policy responses to young caregivers. This mixed-methods study aimed at shedding light on the needs and difficulties faced by a sample of 162 adolescents aged 15–17, caring for GrPs, living in Italy (87) and Slovenia (75), respectively. A multiple linear regression model was built for the quantitative data. Qualitative data were content analysed using an open coding process. Italian and Slovenian respondents reported a moderate amount of caring activity and relatively high positive caregiving outcomes. Nevertheless, one out of three AYCs reported health problems due to their caring responsibilities. Compared to their Italian counterparts, Slovenian respondents were supported to a lesser extent by public services. Italian respondents faced communicative and practical problems; Slovenian AYCs experienced mainly emotional discomfort. AYCs from both countries requested emotional and practical support from formal services and family networks. Further, Slovenian AYCs requested emotional support and a personalized learning plan from schoolteachers. Support measures aimed at training AYCs of GrPs on geriatric care are recommended to address specific issues related to ageing and long-term care needs.

Omarbetad version av Medicinsk omvårdnad vid svåra funktionshinder

Syftet med handboken Kvalificerad omvårdnad i vardagen är att sprida kunskap om och förståelse för personer med flerfunktionsnedsättning, som under hela livet har mycket stora vård- och omvårdnadsbehov. Boken vill visa att mycket går att göra för att ge barn, ungdomar och vuxna med flerfunktionsnedsättning möjlighet att leva ett så bra liv som möjligt. Rätten till god vård och omvårdnad gäller i allra högsta grad de som har de allra största behoven.

En sammanfattning av Socialstyrelsens underlag till en nationell strategi

Artikelnr 2007-112-1

Abstract
The present study sought to examine subtype differences in comorbidity and in antisocial, educational, and treatment histories among young adults (ages 17-27) with attention deficit hyperactivity disorder (ADHD). Comparisons were made between ADHD Combined Type (ADHD-C; N = 60) and Predominantly Inattentive Type (ADHD-I; N = 36) relative to each other and to a community control group of 64 adults. Both ADHD groups had significantly less education, were less likely to have graduated from college, and were more likely to have received special educational placement in high school. Both groups also presented with a greater likelihood of dysthymia, alcohol dependence/abuse, cannabis dependence/abuse, and learning disorders, as well as greater psychological distress on all scales of the SCL-90-R than the control group. Both ADHD groups were more likely to have received psychiatric medication and other mental health services than control adults. In comparison with ADHD-I, adults with ADHD-C differed in only a few respects. The C-type adults were more likely to have oppositional defiant disorder, to experience interpersonal hostility and paranoia, to have attempted suicide, and to have been arrested than the ADHD-I adults. These results are generally consistent with previous studies of ADHD in children, extend these findings to adults with ADHD, and suggest that the greater impulsivity associated with the ADHD-C subtype may predispose toward greater antisocial behavior and its consequences than does ADHD-I type in adults.

hildren caring for their parents or other children in the family are familiar to those who have worked in the third world but even with the UK's welfare service and safety net there are between 15 and 40 000 child carers nationwide. Oddly, just before starting to read this book I attended a meeting at a local school where we have begun a system of multiagency review of pupils not in school; the first young person discussed was caring for a parent and grandparent. We need to be more aware of this problem—hence this academic overview is welcomed.

This short overview 'Young Carers in Sweden' is a summary of two reports on young carers in Sweden. The government initiated a wide spreading development work, in which the National Board of Health and Welfare, the National Institute of Public Health, Swedish municipalities and health care regions collaborated to strengthen support to children and young people in families with substance abuse, serious illness or mental ill-health, violence or death of a parent. These two reports provide the foundation for this work. The references to the original reports are found at the end of the overview.

Föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning (IF) kan behöva stöd i sitt föräldraskap för att barnet ska få en bra uppväxt. Socialtjänsten behöver kunskap för att kunna göra välgrundade överväganden och för att kunna ge barn och föräldrar adekvata stödinsatser. Barn riskerar att fara illa om de inte uppmärksammas eller om deras föräldrar får för lite stöd för att kunna utveckla sin föräldraförmåga. Barriskerar också att fara illa om de blir placerade och tappar kontakt med sitt ursprung och nätverk. FN:s konvention om barnets rättigheter anger att samhället behöver ge lämpligt stöd till föräldrar som ansvarar för barnets uppfostran och omvårdnad för att garantera och främja de rättigheter som barnet har. Barnet kan inte ses isolerat från sin familj. Ofta är det dock olika delar av kommunen som utreder och ansvarar för stöd i vardagen till vuxna som har en funktionsnedsättning respektive stöd och skydd för barn. Runt dessa familjer behöver kommunens olika förvaltningar arbeta tillsammans för att en helhetssyn ska vara möjlig. Det gäller både i utredningsförfarandet och vid utformning och utförande av stöd.
Syftet med kunskapsstödet är att öka socialtjänstens kunskap och kompetens för att kunna möta familjerna och tillsammans med dem utforma ett stöd.

Children with severe disabilities typically require systematic instruction to develop their communication abilities. Intervention can begin by teaching functional communication skills related to requesting and rejecting. Although a considerable amount of research has focused on teaching requesting, there is an emerging literature on teaching rejecting. The aim of this tutorial is to review the emerging literature on teaching communicative rejecting to children with severe disabilities. This review considers (a) the definition of communicative rejecting, (b) reasons for teaching communicative rejecting, (c) types of communicative rejecting, and (d) empirically validated strategies for teaching communicative rejecting to children with severe disabilities. The authors include a case study to illustrate the major steps in teaching communicative rejecting to children with severe disabilities. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)(journal abstract)

Children with severe disabilities typically require systematic instruction to develop their communication abilities. Intervention can begin by teaching functional communication skills related to requesting and rejecting. Although a considerable amount of research has focused on teaching requesting, there is an emerging literature on teaching rejecting. The aim of this tutorial is to review the emerging literature on teaching communicative rejecting to children with severe disabilities. This review considers (a) the definition of communicative rejecting, (b) reasons for teaching communicative rejecting, (c) types of communicative rejecting, and (d) empirically validated strategies for teaching communicative rejecting to children with severe disabilities. The authors include a case study to illustrate the major steps in teaching communicative rejecting to children with severe disabilities.

Children with severe disabilities typically require systematic instruction to develop their communication abilities. Intervention can begin by teaching functional communication skills related to requesting and rejecting. Although a considerable amount of research has focused on teaching requesting, there is an emerging literature on teaching rejecting. The aim of this tutorial is to review the emerging literature on teaching communicative rejecting to children with severe disabilities. This review considers (a) the definition of communicative rejecting, (b) reasons for teaching communicative rejecting, (c) types of communicative rejecting, and (d) empirically validated strategies for teaching communicative rejecting to children with severe disabilities. The authors include a case study to illustrate the major steps in teaching communicative rejecting to children with severe disabilities.

Abstract
BACKGROUND:
Only a few intervention studies aiming to change high-risk drinking behavior have involved university students with heredity for alcohol problems. This study evaluated the effects after 2 years on drinking patterns and coping behavior of intervention programs for students with parents with alcohol problems.
METHOD:
In total, 82 university students (57 women and 25 men, average age 25 years) with at least 1 parent with alcohol problems were included in the study. The students were randomly assigned to 1 of the 3 programs: (i) alcohol intervention program, (ii) coping intervention program, or (iii) combination program. All the 3 intervention programs were manual based and individually implemented during 2 2-hour sessions, 4 weeks apart. Before the participants were randomly assigned, all were subjected to an individual baseline assessment. This assessment contained both a face-to-face interview and 6 self-completion questionnaires: the Alcohol Use Disorders Identification Test, estimated Blood Alcohol Concentration, Short Index of Problems, the Symptom Checklist-90, Coping with Parents' Abuse Questionnaire, and The Interview Schedule for Social Interaction (ISSI). Follow-up interviews were conducted after 1 and 2 years, respectively. The results after 1 year have previously been reported.
RESULTS:
All participants finished the baseline assessment, accepted and completed the intervention. Ninety-five percent of the students completed the 24-month follow-up assessment. Only the group receiving the combination program continued to improve their drinking pattern significantly (p < 0.05) from the 12-month follow-up to the 24-month follow-up. The improvements in this group were significantly better than in the other 2 groups. The group receiving only alcohol intervention remained at the level of improvement achieved at the 12-month follow-up. The improvements in coping behavior achieved at the 12-month follow-up remained at the 24-month follow-up for all the 3 groups, i.e., regardless of intervention program.
CONCLUSION:
Positive effects of alcohol intervention between 1 and 2 years were found only in the combined intervention group, contrary to the 1-year results with effects of alcohol intervention with or without a combination with coping intervention.

BACKGROUND:
Only a few intervention studies aiming to change high-risk drinking behavior have involved university students with heredity for alcohol problems. This study evaluated the effects after 2 years on drinking patterns and coping behavior of intervention programs for students with parents with alcohol problems.
METHOD:
In total, 82 university students (57 women and 25 men, average age 25 years) with at least 1 parent with alcohol problems were included in the study. The students were randomly assigned to 1 of the 3 programs: (i) alcohol intervention program, (ii) coping intervention program, or (iii) combination program. All the 3 intervention programs were manual based and individually implemented during 2 2-hour sessions, 4 weeks apart. Before the participants were randomly assigned, all were subjected to an individual baseline assessment. This assessment contained both a face-to-face interview and 6 self-completion questionnaires: the Alcohol Use Disorders Identification Test, estimated Blood Alcohol Concentration, Short Index of Problems, the Symptom Checklist-90, Coping with Parents' Abuse Questionnaire, and The Interview Schedule for Social Interaction (ISSI). Follow-up interviews were conducted after 1 and 2 years, respectively. The results after 1 year have previously been reported.
RESULTS:
All participants finished the baseline assessment, accepted and completed the intervention. Ninety-five percent of the students completed the 24-month follow-up assessment. Only the group receiving the combination program continued to improve their drinking pattern significantly (p < 0.05) from the 12-month follow-up to the 24-month follow-up. The improvements in this group were significantly better than in the other 2 groups. The group receiving only alcohol intervention remained at the level of improvement achieved at the 12-month follow-up. The improvements in coping behavior achieved at the 12-month follow-up remained at the 24-month follow-up for all the 3 groups, i.e., regardless of intervention program.
CONCLUSION:
Positive effects of alcohol intervention between 1 and 2 years were found only in the combined intervention group, contrary to the 1-year results with effects of alcohol intervention with or without a combination with coping intervention.

Psykisk ohälsa är ett allvarligt hälsoproblem bland barn och ungdomar och därmed ett angeläget område för samhällsinsatser. Det mesta av de resurser som samhället satsar på barn och ungdomar ges i form av generella insatser. Mödra- och barnhälsovård, förskoleverksamhet, skola, skolhälsovård, skolbarnsomsorg och ungdomsmottagningar är exempel på vanliga verksamheter. Andra samhällsinsatser (t.ex. insatser inom socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin) riktas enbart till barn och ungdomar som på olika sätt far illa eller behöver särskilt stöd. Sådana insatser kallas selektiva.

Även om barns och ungdomars psykiska hälsa och goda uppväxtvillkor är högt prioriterade områden är samhällets resurser begränsade. Det är därför viktigt att tillgängliga resurser används så väl som möjligt, dvs. att man lägger pengarna på insatser som har så bra effekter som möjligt i förhållande till vad de kostar. Syftet med denna rapport är att beskriva vikten av att ha ett sektorsövergripande och långsiktigt perspektiv när man på olika nivåer inom kommuner, landsting och stat ska prioritera mellan insatser som påverkar barns och ungdomars psykiska hälsa.

Barns och ungdomars psykiska hälsa påverkas av såväl individuella egenskaper som av faktorer i uppväxtmiljön. Generella insatser av hög kvalitet kan sannolikt förebygga och minska psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Eftersom de generella insatsernas innehåll, organisation och resurser har betydelse för hur barnen mår påverkar de troligen även omfattningen av de selektiva insatser som en del barn och ungdomar kan komma att behöva under sin uppväxt och längre fram i livet. Det är troligt att det fanns ett samband mellan nedskärningarna inom förskoleverksamheten, skolbarnsomsorgen och skolan under 1990-talet och den samtidiga ökningen av antalet besök inom barn- och ungdomspsykiatrin. Samtidigt kan detta vara ett tecken på att samverkan mellan t.ex. skolan och barn- och ungdomspsykiatrin inte har fungerat tillfredsställande när det gäller att ge förebyggande stöd till barn efter deras behov utifrån olika kompetenser.

Den internationella litteraturgenomgång som gjorts till rapporten visar att det finns ett visst forskningsstöd för att exempelvis föräldrastöd, personal- och lärartäthet i förskolan och skolan, särskilda pedagogiska insatser samt lärarnas kompetens har betydelse för barns och ungdomars skolprestationer och psykiska hälsa. Det bör understrykas att detta inte innebär att man säkert vet att övriga insatser saknar effekt.

Det saknas i stor utsträckning svensk forskning om effekter av generella insatser för barn och ungdomar. Bristen på relevanta studier medför svårigheter när man ska utvärdera olika insatsers samhällsekonomiska konsekvenser. Mot bakgrund av hur stor betydelse de generella verksamheterna har för barns och ungdomars uppväxtmiljö är det viktigt att kunskapen om deras effekter på barns psykiska hälsa ökar. För att detta ska vara möjligt måste man, förutom att intensifiera forskningen, lokalt satsa på att dokumentera och följa upp de insatser som ges till barn och ungdomar. Detta är ett viktigt metodutvecklingsverktyg och en grund för att utveckla beprövad erfarenhet som kan spridas, diskuteras och jämföras med andra resultat.

I rapporten presenteras en samhällsekonomisk modell där kostnaderna för generella insatser ställs mot insatsernas effekter på barns och ungdomars psykiska hälsa och de samhällsekonomiska vinster som dessa i sin tur ger upphov till. Modellen bygger på ett tänkesätt för prioriteringar som inte bara tar hänsyn till den berörda huvudmannens kostnader för en viss insats, utan också till hur kostnaderna påverkas i andra samhällssektorer och på längre sikt.

För att göra en samhällsekonomisk analys inom detta område behöver man veta vad olika tänkbara insatser kostar och vilka effekter de har på barns och ungdomars psykiska hälsa. Man behöver också veta hur detta påverkar samhällets kostnader för andra insatser på kort och lång sikt. I rapporten ges exempel på vad olika generella insatser för barn och ungdomar kostar. Dessa kostnader jämförs sedan dels med kostnader för olika selektiva insatser för barn och ungdomar, dels med exempel på samhällets kostnader för psykisk ohälsa hos vuxna personer. De beräkningar som presenteras ska ses som exempel på en analysmetod och de är inte i första hand avsedda att användas som underlag för jämförelser och val mellan olika tänkbara insatser.

Samhällets kostnader kan bli relativt höga redan på förhållandevis kort sikt om psykiska problem inte förebyggs och motverkas i ett tidigt skede. Kostnaderna för en familjehemsplacering under två år uppgår till knappt 800 000 kronor och för en HVBplacering under totalt ett år till ca 1,1 miljoner kronor. Om dessa insatser inte visar sig tillräckliga blir kostnaderna ännu högre. I rapporten ges även exempel på vad kostnaderna för psykisk ohälsa kan uppgå till om den kvarstår under vuxenlivet. Om en person utvecklar psykosociala arbetshinder kan samhällskostnaderna uppgå till omkring 2 miljoner kronor under en trettioårsperiod. Även kostnaderna för psykiska sjukdomstillstånd kan vara höga, ca 7–9 miljoner kronor enligt det exempel som valts. För en enda missbrukare kan samhällets kostnader uppgå till omkring 12–15 miljoner kronor under en trettioårsperiod beroende på hur mycket kostnaderna diskonteras.

En rimlig hypotes är att det finns en samhällsekonomisk potential i att satsa på förebyggande arbete inom de generella verksamheterna för barn och ungdomar, inte minst mot bakgrund av att de framtida selektiva insatser som kan komma att behövas är så kostsamma. Kunskapen är dock inte tillräcklig för att man med säkerhet ska kunna säga att en viss insats innebär en framtida ekonomisk vinst. För att ändå få en uppfattning kan man räkna ut hur många barn som kan få en viss insats för den kostnad som sparas in om ett enda fall av psykosociala arbetshinder, psykisk sjukdom eller missbruk förebyggs. Om man t.ex. förebygger en enda persons missbruk under vuxenlivet, kan man för samma kostnad ge stödjande utbildning som syftar till att utveckla föräldrarnas kompetens och sätt att bemöta sina barn till ca 3 400 eller 6 900 barns föräldrar beroende på hur kostnaderna diskonteras. Den här typen av utbildningar har visat sig effektiv när det gäller att förebygga utåtriktade psykiska problem hos barn och ungdomar. Det förefaller inte orimligt att man genom en så omfattande utbildningsinsats kan förhindra att minst ett av barnen kommer att leva som missbrukare. Det är vad som krävs för att insatsen ska vara samhällsekonomiskt lönsam på lång sikt.

Samhällsekonomiska analyser behöver kompletteras med en beskrivning av de fördelningseffekter som insatsen leder till. Dessa kan vara av två slag. En del handlar om att beskriva vilka barn som gynnas av insatsen. Är det de barn som är mest angelägna att nå? Den andra delen handlar om att det är viktigt att beskriva var i samhället som olika kostnader och besparingar uppstår. Vissa samhällssektorer och huvudmän kan få högre respektive lägre kostnader som en följd av insatsen, vilket det är viktigt att vara medveten om eftersom det kan påverka aktörernas incitament för att genomföra olika insatser.

I rapporten illustreras detta med ett räkneexempel som tar fasta på att samhällskostnaderna för en person med psykosociala arbetshinder under 30 år är ungefär lika höga som kostnaderna för att minska klasstorleken i grundskolan för 80 barn under ett år. Om man antar att den förebyggande insatsen kan leda till att ett fall av psykosociala arbetshinder förebyggs går samhället som helhet varken med vinst eller förlust på lång sikt. För de enskilda aktörerna ser dock bilden olika ut. Kommunen har kostnader för genomförandet av insatsen som uppgår till drygt en miljon kronor. Dessa kostnader uppvägs i viss mån av att kommunens kostnader för psykosociala arbetshinder minskar i framtiden. Kommunen har dock ändå en nettokostnad på ca 650 000 kronor. För de övriga aktörerna som påverkas av psykosociala arbetshinder, t.ex. försäkringskassan, innebär däremot insatsen en ren intäkt. Ur ett strikt ekonomiskt perspektiv framstår alltså minskad klasstorl

AIMS AND OBJECTIVES: To explore how spouses of patients with severe chronic
obstructive pulmonary disease experience their role as informal caregiver.
BACKGROUND: Informal caregiver spouses are of pivotal importance in the way that
patients with chronic obstructive pulmonary disease cope with their daily life,
including their opportunity to stay at home and avoid hospitalisations in the
last stages of the disease. However, caregiving is associated with increased
morbidity and mortality among caregivers. Further understanding of the role as an
informal caregiver spouse of patients with severe chronic obstructive pulmonary
disease is needed to develop supportive interventions aimed at reducing the
caregiver burden.
DESIGN: The study had a qualitative exploratory design. The data collection and
analysis were based on framework method. Framework method is a thematic
methodology and consists of five key stages: familiarisation, identifying a
thematic framework, indexing, charting and mapping & interpretation.
METHODS: Three focus groups were conducted in November 2013 with 22 spouses of
patients with severe chronic obstructive pulmonary disease.
RESULTS: Undefined and unpredictable responsibility was found to be the
overarching theme describing the informal caregiver role. Underlying themes were:
being constantly in a state of alertness, social life modified, maintaining
normality, ambivalence in the relationship and a willingness to be involved.
CONCLUSIONS: The informal caregiver spouses experienced ambiguity about
expectations from their private and the health professionals' surroundings. The
informal caregiver spouses wanted to provide meaningful care for their partners,
but sought knowledge and support from the health professionals.
RELEVANCE TO CLINICAL PRACTICE: We recommend that nurses take on the
responsibility for including the informal caregiver spouses in those aspects of
decision-making that involve the common life of the patients and their spouses.

How are the burdens and difficulties of caregiving balanced by the satisfactions experienced? * How do the demands of caregiving change over time and what are the policy and practice implications of such changes? * How is a balance achieved between the needs of the caregiver and the cared-for person? The importance of family (informal) care both in making a reality of community care policies and in helping to sustain the quality of life of people who require support to remain within their homes is beyond doubt. However, whilst a considerable research and practice literature has developed in this area over the last ten years there remains much to learn about caring at both conceptual and practice levels. There is in particular a need to develop more dynamic models which account for the changing nature of care over time and integrates the perspectives of carer, cared-for person and the formal service network. Based on several years research conducted by the authors, Understanding Family Care integrates a number of theories and perspectives in order to provide a more holistic understanding of the needs of carers. Emphasis is placed on providing a balanced picture which recognizes both the burdens and satisfactions of caring, in addition to the coping efforts that carers employ. A new longitudinal model of caring is described and the various stages and processes are explored. Although the focus is primarily on the carer the perspectives of the cared-for person are not ignored and a model is presented which aids the integration of disparate viewpoints. In addition to theoretical and methodological debates, implications for policy and practice are fully explored. Understanding Family Care is recommended reading for practitioners and managers in the health and social services, as well as students of social science, nursing, gerontology and social work.

This article is about emergent self-determination for young children with disabilities in their home environments. The purpose of this study was to better understand family and home characteristics and how they influence the ways in which families can support the development of self-determination for their children with disabilities. Thirty families of young children with disabilities were interviewed, and their homes were systematically observed. Using a grounded theory design, an emergent model was developed that examined family and home context and the influence of context on the strategies that families used to support self-determination. Future research and practice implications of this research for supporting families are discussed.

Since the early 1990s, attention has been focused on the importance of self-determination in the education of students with disabilities. The purpose of this study was to further our understanding of the construct of self-determination by examining the relationship between the Arc's Self-Determination Scale and the American Institutes for Research (AIR) Self-Determination Scale student and educator versions. Using structural equation modeling, we found that the theoretical structure of the Arc's Self-Determination Scale and the AIR Self-Determination–Student Scale was supported by the data, while the proposed theoretical structure of the AIR Self-Determination–Educator Scale was not. The analyses suggested that each of the measures of self-determination was measuring a different aspect of the self-determination construct (i.e., it was not possible to create a higher order factor comprising each of the assessments); thus issues related to the goals of the research and the underlying theoretical perspective of each measure must be considered when determining the most appropriate measure of self-determination in research and practice. Implications and future research directions are discussed.

Med anledning av ett projekt inom Division Psykiatri vid USiL (Universitetssjukhuset i Lund) som syftar till att föreslå åtgärder för patienter med självskadebeteende.

The aim of the thesis was to describe the specific barriers young people with disabilities experience in their ambition to get a job. The aim was also to investigate how these young people's social and economic situation has been affected by their disability.The results are based on two reports: one qualitative, consisting of interviews with 12 individuals with physical disabilities, and one quantitative in the form of a questionnaire answered by 706 persons. In the case of the questionnaire, the response rate was 48 per cent. Both reports are based on the same criteria, namely, that the respondents should have a physical disability, be 20–35 years of age and be participating in some form of employment policy program.The results from both studies show that individuals with physical disabilities encounter different types of barriers on the labour market, which can be categorised as being either at the individual level or at the social level. The barriers at the individual level are low education, long-term unemployment, grave physical disability and lack of work experience. The barriers identified at the social level are primarily poorly adapted workplaces, a too high working pace, employers' negative attitudes, insufficient knowledge of the competence of disabled persons and an overly generous social welfare system. All these factors constitute a direct obstacle to employing persons with a physical disability.The results from the interview study show that the respondents have few social relations. The majority of the respondents have social intercourse solely with family members or parents. Most of the respondents in the questionnaire study state that they have frequent social relations with friends and acquaintances. Both the interview study and the questionnaire study reveal that the respondents' financial position has worsened as a result if their physical disability.Conclusions that can be drawn from this thesis are that young people with physical disabilities encounter different barriers in their attempts to get a job and to maintain social relations. Based on the results, some of the respondents can be regarded as being socio-economically marginalised

Analys av unga
och jämställdhet
På uppdrag av regeringen har Ungdomsstyrelsen
under 2013 genomfört en tematisk analys
av unga och jämställdhet. Utgångspunkten för
analysen är de mål som finns inom ungdomspolitiken
och jämställdhetspolitiken.
Den nationella ungdomspolitiken har två
övergripande mål:
1. alla ungdomar ska ha verklig
tillgång till välfärd
2. alla ungdomar ska ha verklig
tillgång till inflytande.
Jämställdhetspolitikens övergripande mål är att:
• kvinnor och män ska ha samma makt att forma
samhället och sina egna liv.
Detta följs av fyra delmål:
1. jämn fördelning av makt och inflytande
2. ekonomisk jämställdhet
3. jämn fördelning av det obetalda hemoch
omsorgsarbetet
4. mäns våld mot kvinnor ska upphöra.
Av dessa är det högst prioriterade målet att
mäns våld mot kvinnor ska upphöra.
Jämställdhet har till stor del kommit att handla
om kvinnors tillträde till det offentliga rummet
och andra sfärer som historiskt sett varit förbehållna
män. Framförallt har villkor på arbetsmarknaden,
representation inom politiken och
utbyggd barnomsorg och föräldraförsäkring utvecklats.
Men flera rapporter har även genom
åren beskrivit och utrett mäns relation till jämställdhet,
och det pågår en stor utredning om
Sammanfattning
män och jämställdhet som presenteras i början
av 2014.
Den huvudsakliga strategin som används för
att nå de jämställdhetspolitiska målen är jämställdhetsintegrering,
vilket innebär att samtliga
beslut inom alla politikområden ska präglas av
ett jämställdhetsperspektiv.
Sedan mitten av 2000-talet följer regeringen
upp ungdomspolitiken genom indikatorer och
tematiska studier. Inom jämställdhetspolitiken
har redovisningen varierat genom åren men ett
nytt uppföljningssystem är under uppbyggnad.
Sedan 2012 presenterar Statistiska centralbyrån
indikatorer inom området.
Fokus 13 är indelad i kapitel som följer de fem
huvudområdena för ungdomspolitiken:
1. utbildning och lärande
2. arbete och försörjning
3. hälsa och utsatthet
4. inflytande och representation
5. kultur och fritid.
Inom dessa områden analyserar vi situationen
utifrån de jämställdhetspolitiska mål som är relevanta.
Vi beskriver också större förändringsarbeten
inom det aktuella området. Rapporten
avslutas med en diskussion och förslag på områden
som Ungdomsstyrelsen menar behöver
utvecklas.
Att belysa jämställdhet bland unga berör en
rad politikområden, vilket omöjliggör en uttömmande
beskrivning. I huvudsak utgår vi från
myndighetens egen kunskap i form av Ungdomsstyrelsens
återkommande ungdomsenkät
som riktar sig till ett slumpmässigt urval persofoto:
Colourbox.com
Inlaga.indd 7 2013-12-18 15:58:28
8
ner i åldern 16–25 år. Vi använder även Ungdomsstyrelsens
attityd- och värderingsstudie
som riktar sig till ett slumpmässigt urval unga i
åldern 16–29 år och vuxna från 35 år.
Utöver Ungdomsstyrelsens enkäter har vi använt
indikatorerna för ungdoms- och jämställdhetspolitiken
och kompletterat med statistik
och fördjupad kunskap från andra myndigheter.
Vi har också initierat fördjupningsstudier om
ungas oavlönade hem- och omsorgsarbete, om
grupprocesser, maskulinitet och våld samt om
Ungdomsstyrelsens egen bidragsgivning kopplad
till unga och jämställdhet.
En annan viktig kunskapskälla är de fokusgruppsintervjuer
som vi har gjort med unga i
högstadieskolor på fyra orter runtom i landet.
Syftet har varit att fånga vilka erfarenheter unga
har kring jämställdhet i sin vardag och hur de resonerar
i dessa frågor. I denna sammanfattning
lyfter vi fram några viktiga tendenser.
Ungas syn på jämställdhet
Vi beskriver ungas syn på jämställdhet utifrån
våra enkätstudier och den intervjustudie vi genomfört.
Våra enkäter visar att unga i högre grad
än äldre ser jämställdhet som en viktig samhällsfråga.
Samtidigt är det vanligare bland unga att
svara att jämställdheten har gått för långt. I alla
åldrar är det vanligare att tjejer och kvinnor har
en positiv inställning till jämställdhet.
• Jämställdhet lyfts fram som en av de tre viktigaste
samhällsfrågorna just nu av 19 procent
av tjejerna och 11 procent av killarna i åldern
16–29 år (2013). I gruppen 35–74 år är andelarna
endast 7 procent av kvinnorna och 5 procent
av männen.
• Det är få unga i åldern 16–25 år som inte tycker
att jämställdhet är viktigt, men det är vanligare
bland killar (8 procent jämfört med 2 procent
bland tjejer 2012).
• Det är något vanligare att unga tycker att jämställdheten
har gått för långt jämfört med äldre
2013. Det är också vanligare att killar och män
instämmer i detta jämfört med tjejer och kvinnor.
• Killar instämmer i större utsträckning än tjejer
i könsstereotypa påståenden. Bland killarna
i åldern 16–25 år instämmer 21 procent i påstå-
endet att män är bättre chefer än kvinnor jämfört
med 7 procent av tjejerna (2012). Det är även
17 procent av killarna som instämmer i att kvinnor
bör ta ett större ansvar än män för sysslor i
hemmet och 14 procent instämmer i att kvinnan
bör ta det största ansvaret för barnen i en familj
(jämfört med 6 respektive 7 procent av tjejerna).
Inom ramen för uppdraget har vi genomfört en
intervjustudie. Genom denna ges en översiktlig
bild av områden som unga själva lyfter fram
som viktiga.
• Många återkommer till att tjejer, av olika anledningar
och på olika sätt, inte tar lika mycket
plats som killar. Oron för att bli ifrågasatt, hånad
eller ansedd som dum bromsar många av tjejernas
vilja att ta det offentliga utrymmet i anspråk.
I killgrupperna beskrivs upplevelser av att inte
bli tagen på allvar eller att bli sedd som stökig
för att man är kille.
• De flesta av tjejerna betonar vikten av att klara
arbetet i skolan, medan resonemangen varierar
bland killarna.
Inlaga.indd 8 2013-12-18 15:58:28
9
• Tjejers och killars förhållningssätt till idrott
skiljer sig åt mellan olika skolor och intervjugrupper.
En del tjejer är fysiskt aktiva i olika
idrottsformer och på olika nivåer. En del tjejer
uppger dock att de slutat med idrott för att hinna
med skolan, något som inte förekommer bland
killarna. Många killar säger att de är fysiskt aktiva
i olika sporter, vissa uttrycker ambitioner att
bli professionella idrottare.
• Utseende är något som på olika sätt kommer
upp i tjejgrupperna. Oftast finns en komplexitet
där tjejerna både reflekterar och ifrågasätter feminina
utseendeideal samtidigt som de strävar
efter att leva upp till dessa. I de intervjuer vi
gjort med killar talar de inte själva om utseendet
på samma sätt.
• Killars beteenden i grupp diskuterades i några
av intervjuerna. Killars sätt att uttrycka sig genom
att vara del av en grupp som hörs och syns
framträder.
Det är tydligt att unga upplever att det finns
olika förväntningar på tjejer och killar i skolans
miljö. Skolan är en arena där ojämställdhet
skapas men där det även finns möjligheter att
genomföra förändringar för att uppnå ökad jämställdhet
bland unga.
Utbildning och lärande
Det ungdomspolitiska området utbildning och
lärande omfattar både formell och icke formell
utbildning samt informellt lärande. Att kvinnor
och män ska ha samma möjligheter och villkor
i fråga om utbildning ingår även i regeringens
jämställdhetspolitiska delmål om ekonomisk
jämställdhet. Inom området ser vi en rad skillnader
mellan tjejer och killar. Många skillnader
har varit stabila över en längre tid. Särskilt
utmärkande är de könsbundna studievalen, att
killar generellt har sämre resultat än tjejer inom
skolsystemets alla delar och en ökande stress
bland unga tjejer.
Vi ser att tjejer och killar trivs olika bra i skolan.
Det är vanligare att tjejer är stressade jämfört
med killar. Omvänt så upplever killar i nå-
got mindre utsträckning att tjejer och killar blir
rättvist behandlade av lärarna. Det är också en
lägre andel bland dem som är nöjda med sin utbildning.
• Det är vanligare bland tjejer i årskurs 7–9 att
tycka att det är roligt att gå till skolan, 67 procent
jämfört med 49 procent bland killarna (2012).
• Redan i årskurs 7–9 finns tendenser att tjejer
är mer stressade än killar. På gymnasienivå är
könsskillnaderna när man mäter stress markanta.
Bland unga som känner sig stressade varje
dag eller minst en gång i veckan är könsskillnaderna
störst för egna krav och förväntningar på
skolarbetet (55 procent av tjejerna, 33 procent
av killarna), läxor/hemuppgifter (63 procent
av tjejerna, 43 procent av killarna) och betyg
(46 procent av tjejerna, 27 procent av killarna)
(2012).
Inlaga.indd 9 2013-12-18 15:58:28
10
• Av killarna i årskurs 7–9 uppger 24 procent
att hälften eller mindre än hälften av lärarna behandlar
tjejer och killar rättvist, jämfört med 10
procent av tjejerna (2012).
• Bland unga i åldern 20–25 år uppger 66 procent
av tjejerna och 55 procent av killarna att de
är ganska eller mycket nöjda med sin utbildning
(2012).
Tjejer och kvinnor presterar i genomsnitt bättre
än killar och män på alla utbildningsnivåer –
från grundskolan, via gymnasieskolan och upp
till högskolan.
• I årskurs 9 fick tjejerna bättre betyg än killarna
i alla ämnen utom idrott och hälsa läsåret
2011/12. Tjejerna nådde målen i större utsträckning
och deras slutbetyg från gymnasieskolan
är också bättre än killarnas på samtliga 17 nationella
program i gymnasieskolan. Dock visar
uppföljningen av resultaten från våren 2013 på
den största förbättringen i killars resultat sedan
meritvärdessystemet infördes 1998.
• Med den nya gymnasieskolan (Gy2011)
skärptes behörighetskraven till gymnasieskolan,
främst till de högskoleförberedande programmen.
Detta ledde till ökade könskillnader.
Könsskillnaden är störst för naturvetenskapsoch
teknikprogrammet, 2013 var 85 procent av
tjejerna och 81 procent av killarna behöriga.
• Tjejer fullföljer sina studier i större utsträckning
än killar. Bland unga som började i gymnasieskolan
hösten 2009 hade 72 procent av tjejerna
och 66 procent av killarna slutfört studierna
inom tre läsår. Även inom högskolan har kvinnor
generellt sett en högre examensfrekvens än
män.
I gymnasieskolan och på högskolan studerar
tjejer och killar ofta skilda ämnen och utbildningar.
Könsfördelningen ligger vanligen utanför
intervallet 40–60 procent.
• Bland dem som slutförde gymnasiestudier
läsåret 2011/12 var det endast på det naturvetenskapliga
programmet som andelen tjejer och
killar fördelade sig jämnt.
• Några gymnasieutbildningar hade en särskilt
sned könsfördelning. På fordons-, bygg- samt
el- och energiprogrammen utgjorde killar mer
än 90 procent av dem som slutförde utbildningen
läsåret 2011/12. På hantverksprogrammet
utgjorde tjejer mer än 90 procent. Könsfördelningen
varierar också mellan olika inriktningar
inom programmen.
• Forskarutbildningen har gått från en stark manlig
dominans till en jämn könsfördelning. Andelen
kvinnor var endast 8 procent bland dem som
tog doktorsexamen 1969/70. Läsåret 2000/01
passerade dock andelen kvinnor 40 procent.
Inlaga.indd 10 2013-12-18 15:58:28
11
Arbete och försörjning
I kapitlet om arbete och försörjning beskriver
vi flera områden som är kopplade till ungas
etablering. De övergripande ungdomspolitiska
målen att alla unga ska ha verklig tillgång till
välfärd och inflytande har en stark koppling till
arbete och försörjning. Området är också centralt
i jämställdhetspolitiken och berörs särskilt
av delmålen om jämn fördelning av makt och
inflytande, ekonomisk jämställdhet och en jämn
fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet.
Tjejer etablerar sig senare i arbetslivet, arbetar
i högre grad deltid och uppger att familjebildning
påverkar yrkeslivet i större utsträckning än
killar. Det är något vanligare att killar är arbetslösa
och långtidsarbetslösa jämfört med tjejer.
Vi ser också skillnader i lön mellan könen.
• Etableringsåldern, det vill säga den ålder när
tre fjärdedelar av en årskull har arbete, låg 2012
på 28 år för tjejer och 26 år för killar.
• Bland sysselsatta i gruppen 20–24 år arbetade
över 50 procent av tjejerna deltid 2012, medan
motsvarande andel bland killarna i samma åldersgrupp
var 26 procent. Andelen som arbetar
deltid är lägre bland både kvinnor och män i äldre
åldersgrupper, men skillnaden mellan könen
är ännu större bland dem.
• I kvalitativa studier lyfter tjejer oftare än killar
fram att familjebildning kommer att påverka deras
framtida yrkesliv. Studier visar dock att tjejer
och killar lägger ungefär lika mycket tid på
det obetalda hem- och omsorgsarbetet, men att
de delvis ägnar sig åt olika sysslor. När unga blir
föräldrar uppstår däremot betydande skillnader
mellan könen.
• I grupperna 20–24 år och 25–29 år uppger 15
procent av killarna att de någon gång har varit
ofrivilligt arbetslösa i mer än sex månader, jämfört
med 10 procent av tjejerna (2013). Bland
de i åldern 18–24 år som har varit inskrivna hos
arbetsförmedlingen i mer än 6 månader var 56
procent killar och 44 procent tjejer 2012. Andelarna
var desamma 2011.
• Löneskillnaden mellan könen är större bland
äldre än bland yngre, men även bland unga 18–
24 år har killar en högre lön än tjejer om vi ser
till medellön (lönerna har räknats upp till heltid).
Löneskillnader kan, förutom kön, bero på
ett flertal aspekter som skillnader i arbetslivserfarenhet,
utbildning, diskriminering, yrke och
inom vilken sektor som arbetet utförs.
Det finns en tydlig könssegregation bland unga
på arbetsmarknaden, vilket återspeglar den uppdelning
vi ser inom utbildningsväsendet.
• Av de 30 vanligaste yrkeskategorierna bland
unga i åldern 16–24 år har endast tre en jämn
könsfördelning 2011 (inom spannet 40–60 procent).
Detsamma gäller för gruppen 25–29 år.
Tidigare analyser kring de trettio vanligaste yrkena
i gruppen 20–64 år visar att det är få yrkeskategorier
som har en jämn könsfördelning
(2010).
Det finns olika sätt att mäta ekonomisk utsatthet.
Vi ser att det är vanligare att tjejer har svårt
att betala löpande utgifter och att de i större
utsträckning tar emot pengar från närstående.
Omvänt är det vanligare att killar har så allvarliga
svårigheter med sin ekonomi att de riskerar
vräkning och att deras skulder blir föremål för
Kronofogden.
Inlaga.indd 11 2013-12-18 15:58:28
12
• Det var 18 procent av tjejerna i åldern 16–25 år
som vid flera tillfällen haft svårighet att betala
löpande utgifter under det senaste året, jämfört
med 14 procent av killarna 2012.
• I gruppen 16–19 år var det vanligare bland tjejer
än bland killar att under det senaste året ofta
ha fått ekonomisk hjälp av föräldrar eller annan
anhörig, 47 procent av tjejerna och 39 procent
av killarna (2012).
• Det var 5,3 procent av killarna i åldern 16–25
år som hade så allvarliga skulder att de var föremål
för indrivning hos Kronofogdemyndigheten
jämfört med 2,7 procent av tjejerna 2012.
En annan del av ungas etablering handlar om
boende där vi också ser vissa skillnader. Det är
vanligare bland killar i åldern 20–25 år att bo
kvar hemma hos sina föräldrar (44 procent jämfört
med 29 procent bland tjejerna). Bland tjejerna
är det 49 procent som bor i en egen hyresrätt
i första hand jämfört med 33 procent bland
killarna (2011).
Oavlönat hem- och
omsorgsarbete
På uppdrag av Ungdomsstyrelsen har Marie
Evertsson och Katarina Boye, vid Stockholms
universitet, genomfört en fördjupningsstudie
om ungas oavlönade hem- och omsorgsarbete.
De har studerat den tid som läggs på obetalt
arbete och inställningen till jämställdhet bland
tjejer och killar i åldern 19–30 år (2010). I studien
görs en jämförelse med motsvarande åldersgrupp
2000.
Resultaten visar att könsskillnaderna i gruppen
19–30 år i rutinartat hushållsarbete var små redan
2000 och minskade ytterligare till 2010. I
familjer med barn tycks könsskillnaderna däremot
ha ökat. Om det beror på sammansättningen
i urvalsgruppen eller om det tyder på mer stabila
förändringar i mammors och pappors ansvarsfördelning
är en fråga för framtida forskning.
• Inställningen till jämställdhet har varit relativ
stabil mellan 2000 och 2010. Runt 55 procent av
killarna och drygt 65 procent av tjejerna tycker
att det är mycket viktigt att satsa på ett samhälle
där kvinnor och män delar lika på ansvar för
hem och barn.
• Fördelningen av hushållsarbetet bland unga
har blivit mer jämn mellan 2000 och 2010. Detta
beror framför allt på att tjejerna minskat tiden
för rutinartat hushållsarbete. I genomsnitt ägnade
tjejerna 10,5 timmar och killarna 9,0 timmar
per vecka åt hushållsarbete (2010).
• Killar ägnar mindre tid än tjejer åt rutinartat
hushållsarbete men det är vanligare att killar
hjälper anhöriga och släktingar utanför hemmet
med hushållsarbete (inklusive reparationer och
underhåll).
• Kvinnors hushållsarbetstid ökar betydligt när
de blir föräldrar och är som störst när barnet
är under två år. Hushållsarbetstiden ökar ytterligare
för kvinnan om familjen får fler barn.
Mäns tid ökar i lägre grad när de får sitt första
barn, sjunker lite med barnets ålder och ökar
inte heller med ytterligare barn. Resultaten visar
att tjejer med barn hushållsarbetar i högre grad
än killar, även om de arbetar lika många timmar
på arbetsmarknaden och har lika hög lön som
killarna. Detta tyder på att den ojämna arbetsdelningen
inte främst är ekonomiskt motiverad.
Inlaga.indd 12 2013-12-18 15:58:28
13
Hälsa och utsatthet
För att beskriva ungas hälsa analyserar vi självskattad
hälsa, psykiskt välmående, psykosomatiska
symptom och trygghet. En stor del av kapitlet fokuserar
på våld och utsatthet eftersom delmålet om
att stoppa mäns våld mot kvinnor samt rätten till
kroppslig integritet är det som är högst prioriterat
inom jämställdhetspolitiken.
En majoritet av de unga mår bra, men det finns
samtidigt betydande andelar som inte gör det. Killar
uppger ett bättre allmänt hälsotillstånd än tjejer
och är i större utsträckning nöjda med sin hälsosituation.
Det är vanligare att tjejer oroar sig för sitt
utseende, sin vikt och att inte duga.
• Det egna allmänna hälsotillståndet bedöms som
bra eller mycket bra av 75 procent av tjejerna och
81 procent av killarna i åldern 16–25 år. Omvänt bedömer
7 procent av tjejerna och 4 procent av killarna
sin hälsa som ganska eller mycket dålig. Könsskillnaderna
är störst i gruppen 16–19 år (2012).
• Bland tjejer i åldern 16–29 år oroar sig 23 procent
ofta för sitt utseende och 28 procent oroar sig ofta
för sin vikt (6 respektive 8 procent bland killar). I
samma åldersgrupp oroar sig 25 procent av tjejerna
för att inte duga jämfört med 11 procent av killarna.
Mellan 16 och 29 år tycks dock killars oro tillta nå-
got med ökad ålder, medan tjejers oro istället minskar
något (2013).
Könsskillnaderna är påtagliga när vi tittar på psykisk
ohälsa och stressrelaterade symptom. Framfö-
rallt tjejer har haft en negativ hälsoutveckling sedan
slutet på 1980-talet, även om trenden är tydlig
också för killar fast från ett lägre utgångsläge. Vi
ser tendenser till att tjejer och killar hanterar psykisk
ohälsa på olika sätt och att ohälsan har olika
konsekvenser.
• Andelen som uppger att de är stressade flera
gånger i veckan är 50 procent bland tjejerna
och 24 procent bland killarna i åldern 16–25 år.
Bland tjejerna är 17 procent stressade varje dag
jämfört med 5 procent bland killarna (2012).
• Under 2012 uppgav 25 procent av tjejerna i
åldern 16–24 år att de lider av ängslan, oro eller
ångest, jämfört med 14 procent av killarna.
Jämfört med 1988/89 så har dessa andelar nästan
tredubblats för tjejer och mer än tredubblats
för killar. Konsekvenserna av psykiska besvär
tycks även vara större för tjejer.
• En jämförelse bland 16–29-åringar visar att
det mellan 2002 och 2013 har skett en viss ökning
av andelen unga som uppger att de ofta har
svårt att somna, lider av huvudvärk eller har ont
i magen.
• Tjejer och killar som mår dåligt hanterar i viss
mån sin situation på olika sätt. Killar uppger i
mindre utsträckning än tjejer att de pratar med
personer i sin omgivning när de mår dåligt. De
söker även stöd hos vuxna utanför familjen i
mindre utsträckning än tjejer. Intervjustudier
tyder också på att killar är mindre verbala än
tjejer när de söker stöd. Det finns också starka
samband mellan ekonomiska svårigheter och
psykisk ohälsa, i synnerhet bland tjejer. Bland
både tjejer och killar är oro för och brist på inflytande
kring den egna ekonomin förenat med
högre grad av psykisk ohälsa.
• Användningen av antidepressiva läkemedel
har ökat bland både tjejer och killar mellan 2007
och 2012. Under 2012 tog 4,4 procent av tjejerna
och 2,3 procent av killarna i gruppen 15–19
år antidepressiva läkemedel.
Inlaga.indd 13 2013-12-18 15:58:28
14
• Trots att tjejer i större utsträckning än killar
lider av psykiska besvär och vårdas för självmordsförsök
är 70 procent av de som faktiskt
avlider till följd av självmord i åldern 15–24
år killar. Killar är även överrepresenterande i
samband med alkohol- och narkotikarelaterade
dödsfall samt i fordonsolyckor med dödlig utgång.

Ungas våldsutsatthet och våldsutövande är
betydligt högre än för andra åldersgrupper. Tjejers
och killars våldsutsatthet ser många gånger
olika ut, gemensamt är dock att förövarna i stor
utsträckning är killar och män. Trots detta förbises
ofta både ålder och kön i analyser och diskussioner
om våld.
• Av killar i åldern 16–24 år uppger 9 procent
att de utsatts för misshandel under det senaste
halvåret 2012 jämfört med 4 procent av tjejerna.
I gruppen 19–24 år var risken nästan fem gånger
så hög bland killar som bland tjejer att hamna
på sjukhus till följd av våldsskador under 2011.
• Enkätstudier visar att 89 procent av alla misshandelsförövare
i gruppen 16–24 år var killar
och 11 procent var tjejer under perioden 2009–
2011. Bland offren för misshandel i åldersgruppen
var 71 procent killar och 29 procent tjejer.
• Det finns betydande variationer inom ungdomsgruppen
när det gäller utsatthet för våld.
Ungdomsstyrelsen har i tidigare utredningar visat
att unga hbtq-personer och tjejer och killar
med funktionsnedsättning är extra utsatta. De
upplever sämre hälsa och har i större utsträckning
än andra utsatts för hot och våld.
Killar drabbas framförallt av fysiskt våld från
en okänd förövare på allmän plats, medan tjejer
i större utsträckning är utsatta för våld i bostaden,
på arbetet eller i skolan.
• Tjejer är i högre grad utsatta för våld i nära
relationer än killar. Unga ensamstående mammor
är i högre grad drabbade än andra studerade
grupper. Av de tjejer som utsattes för misshandel
under 2011 uppger 22 procent att våldet skett i
bostaden och 28 procent uppger att förövaren
var en närstående (jämfört med 6 respektive 3
procent av de utsatta killarna). Det är även en
högre andel av de tjejer som utsatts för hot och
trakasserier som har utsatts av en närstående
jämfört med andelen killar.
• Unga tjejer är överrepresenterade som offer för
sexualbrott och förövaren är många gånger en
jämnårig eller något äldre kille. Bland tjejer i åldern
16–24 år uppger 3,4 procent att de har varit
utsatta för sexualbrott jämfört med 0,5 procent
bland killar (2011).
• Den upplevda otryggheten och rädslan för att
vistas i det offentliga rummet kvällstid är betydligt
vanligare hos tjejer än hos killar. En större
andel tjejer än killar upplever även att otryggheten
påverkar deras livskvalitet. Så många som
29 procent av tjejerna i åldern 16–24 år uppger
att de under det senaste året ofta valt att ta en
annan väg eller ett annat färdsätt på grund av
oro att utsättas för brott jämfört med 5 procent
av killarna (2012).
• Bland unga i åldern 16–25 år uppger 33 procent
av killarna och 16 procent av tjejerna att de
tycker det är okej att andra har sex mot ersättning
(2012). I ungdomsenkäten 2012 uppger 2,1
procent av killarna och 0,8 procent av tjejerna
Inlaga.indd 14 2013-12-18 15:58:28
15
att de själva har erfarenhet av att ta emot ersättning
för sex. En betydande andel av dem som
köper sex av unga är själva unga och den största
andelen är män.
• Av de våldtäkter mot personer över 18 år som
anmäldes under 2012 var offren i 96 procent av
fallen kvinnor och 98 procent av de misstänkta
förövarna var män. Mer än hälften (53 procent)
av förövarna var killar mellan 15 och 29 år.
• Det är fyra gånger så vanligt att tjejer får ovälkomna
sexuella förslag på nätet jämfört med
killar. Under 2012 hade 44 procent av tjejerna i
åldern 16–25 år någon gång varit med om att en
person på nätet försökt förmå dem att prata om
sex, skicka bilder eller agera framför en webbkamera
mot deras vilja jämfört med 12 procent
av killarna.
Grupper, maskuliniteter och våld
På uppdrag av Ungdomsstyrelsen har Tove Pettersson,
vid kriminologiska institutionen på
Stockholms universitet, gått igenom forskning
som belyser gruppens betydelse för ungas våldsutövande
och skapandet av maskulinitet. Hon
belyser likheter mellan vardagliga situationer i
exempelvis skolan och mer allvarliga våldsbrott
som begås av killar och män i grupp.
Analysen visar hur användandet av våld mot
någon inför en grupp kan vara betydelsefullt
för att uppnå status. Grupperna i studien präglas
av en stark manlig, homosocial gemenskap,
där lojalitet värderas högt. Homofobi och den
symboliska betydelse som "bögen" tillskrivs är
centralt i studierna. Sexistiska och nedvärderande
attityder och beteenden mot kvinnor är också
framträdande.
Hotet om att själv bli utsatt genom att inte leva
upp till de krav på maskulinitet som gruppen
ställer har en stark disciplinerande effekt. Forskare
inom skilda fält påtalar hur normer kring
dominans, överordning, styrka eller att inte vara
feg ofta präglar maskulinitetskonstruktioner.
Flera av de normer som förknippas med brottslighet
är värderingar som även återfinns bland
killar i andra sammanhang.
Sammantaget visar genomgången att killars
och mäns tillvaro många gånger är begränsad.
Små avvikelser från de maskulina normerna,
exempelvis genom att göra något som uppfattas
som feminint, kan lätt leda till trakasserier
och begränsade möjligheter att få delta i kamratgruppen
på lika villkor. Detta får betydelse
även i andra i sammanhang och både tjejer och
andra killar utsätts för killgruppernas maskulinitetskonstruktioner
genom såväl sexism som
våldsbrott.
Det här innebär att gruppen är viktig i
våldsförebyggande arbete, framför allt i ungdomsgruppen
och då speciellt för killar. Dels
för att gruppen är särskilt betydelsefull under
ungdomsåren, dels för att killar i grupp tycks
konstruera maskulinitet som är starkare förknippad
med dominans, överordning och våld än det
som sker individuellt.
Därför är det angeläget att utveckla våldspreventivt
arbete med särskilt fokus på grupper.
Flera våldspreventiva program från andra länder
har också ett inslag av ett åskådarperspektiv, där
fokus ligger på agerandet hos närvarande som
inte själva deltar i våldshändelsen.
Inlaga.indd 15 2013-12-18 15:58:28
16
Inflytande och
representation
Inflytande och representation är nära kopplat till
huvudmålen inom både jämställdhetspolitiken
och ungdomspolitiken. Det ungdomspolitiska
målet anger att unga ska ha verklig tillgång till
inflytande och välfärd och det jämställdhetspolitiska
målet att kvinnor och män ska ha makt
att forma samhället och sina egna liv. Vår studie
visar att tjejer och killar i lika stor utsträckning
uppger intresse för samhällsfrågor och vad som
händer i andra länder (2012). Vi ser dock att tjejers
och killars erfarenheter i andra avseenden
skiljer sig åt:
• En högre andel killar än tjejer uppger att de är
intresserade av politik, 45 procent jämfört med
31 procent (2012). Skillnaden har ökat de senaste
åren. När vi undersöker faktiska politiska
aktiviteter framstår det istället som att tjejer i
något högre grad är aktiva.
• En högre andel tjejer än killar i åldern 20–25
år uppger att de vill vara med och påverka lokalt
2012 (43 respektive 38 procent). Av de som inte
vill vara med och påverka är det en större andel
tjejer än killar i åldern 16–25 år som uppger att
det är för att de kan för lite om hur de ska bete
sig (27 procent respektive 16 procent).
• Killar i åldern 16–25 år var i högre grad än
tjejer benägna att chatta, debattera och kommentera
politik på internet 2012 (22 respektive
11 procent). Tjejer väljer i större utsträckning
än killar att köpa vissa produkter av politiska,
etiska eller miljömässiga skäl (35 respektive 27
procent).
• En något högre andel tjejer än killar röstar i
nationella val. Samtidigt var det fler killar än
tjejer, 18–25 år, som nominerades och valdes
in i riksdag och landstingsfullmäktige 2010. I
kommunfullmäktigevalen var könsfördelningen
nästan jämn. Det är vanligare att tjejer hoppar av
sina politiska uppdrag än att killar gör det.
• Samtliga politiska ungdomsförbund, utom
Grön ungdom och Ung vänster, hade fler killar
än tjejer som medlemmar 2011. Könsfördelningen
håller sig dock inom spannet 40–60
procent för alla ungdomsförbund utom Ung pirat
och Sverigedemokratisk ungdom (SDU) som
har en fördelning på 80–85 procent killar och
15–20 procent tjejer, samt Grön ungdom med en
fördelning på 61 procent tjejer och 39 procent
killar.
Ungdomsstyrelsens
bidragsgivning till unga
och jämställdhet
En av Ungdomsstyrelsens centrala uppgifter är
att ge bidrag till ideella organisationer. Vi har
i denna studie analyserat ansökningar och slutrapporter
för projekt som under de senaste fem
åren haft ett jämställdhetssyfte och som riktat
sig till unga.
Kartläggningen visar att flest projekt som beviljats
bidrag har arbetat för det jämställdhetspolitiska
delmålet om lika makt och inflytande.
Det näst vanligaste är att arbeta för att mäns våld
mot kvinnor ska upphöra, där de flesta projekt
drivits av tjej- och kvinnojourer eller syftat till
att motverka hedersrelaterat våld. Få projekt
syftar till ekonomisk jämställdhet och det finns
inga projekt som arbetar för en jämnare fördelning
av det obetalda hemarbetet bland unga.
De flesta projekt i kartläggningen har tagit
fram metodmaterial, genomfört utbildningar för
unga och yrkesverksamma samt kompetensutvecklat
personer i den egna verksamheten. Det
Inlaga.indd 16 2013-12-18 15:58:28
17
har blivit vanligare att arbeta med jämställdhet
utifrån ett normkritiskt perspektiv mellan 2008
och 2012 och flera projekt syftar till att utjämna
maktstrukturer i den egna organisationen.
Många projekt riktar sig till "alla" unga eller
syftar till att stärka tjejer, men få projekt har
främst killar som målgrupp. Det finns en risk
att jämställdhetsarbete blir en fråga för endast
kvinnor eller tjejer. Villkoren för de olika bidrag
som fördelas påverkar i sig utfallet av de projekt
som drivs av organisationer i det civila samhället.
Inom många bidragsformer finns det särskilt
avsatta medel för exempelvis kvinnor.
Kultur och fritid
Den fria tiden är en viktig arena för ungas lärande
och självförverkligande. I regeringens strategi
för ungdomspolitiken framhålls tillgången till
kultur som grundläggande i en demokrati samt
som ett kraftfullt redskap för ett aktivt deltagande
i samhället. Idrotten är också en viktig del av
många ungas fritid. Det jämställdhetspolitiska
delmål som ligger närmast detta område handlar
om jämn fördelning av makt och inflytande.
Det är vanligare bland tjejer att uppleva att de
har för lite fritid och tjejer är även i mindre utsträckning
aktiva i föreningar. Killar tycks värdera
fritidsaktiviteter högre.
• Det är vanligare att tjejer upplever att de har
för lite fritid och nivåerna har varit relativt stabila
mellan 2004 och 2012. Bland tjejer i åldern
16–25 år uppgav 42 procent att de hade för lite
fritid, jämfört med 28 procent bland killarna
(2012).
• Tjejer och killar är ungefär lika nöjda med sin
fritid, men det är vanligare att tjejer i åldern 16–
25 år har avstått från att besöka en fritidsaktivitet
på grund av rädsla för att bli dåligt bemött,
17 procent av tjejerna och 12 procent av killarna
(2012).
• Fritiden är det som värderas högst på frågan
om vad som är viktigast just nu bland unga i
åldern 16–24 år, före andra områden som parförhållande,
fast arbete och bilda familj. På frå-
gan om vad som ger livet mest mening var familjen
det vanligaste svarsalternativet för såväl
tjejer som killar i åldern 16–29 år. Bland killar
var fritiden det näst vanligaste svarsalternativet
(21 procent) medan det bland tjejer istället var
vänner (16 procent) följt av fritid (7 procent)
(2013).
Många tjejer och killar idrottar och motionerar,
men det sker delvis i olika sammanhang och
i olika utsträckning. Killar är överrepresenterade
inom föreningsidrotten samtidigt som det är
något vanligare bland tjejer att motionera. Tjejer
lämnar föreningsidrotten i större utsträckning än
killar när de kommer upp i tonåren.
• Andelen tjejer som motionerar minst en gång i
veckan har legat runt 80 procent de senaste åren
(2008–2012) medan andelen killar har varit nå-
got lägre, runt 70 procent.
• Killar är överrepresenterade inom föreningsidrotten.
Bland det totala antalet deltagartillfällen
2011 var könsfördelningen 61 procent killar
och 39 procent tjejer. Andelen aktiva tjejer
minskar med ökad ålder.
• I många fall är män överrepresenterade på ledande
positioner inom idrotten.
• Vissa idrotter är tydligt könskodade. De tre
specialförbund som har flest deltagartillfällen är
fotboll, innebandy och ishockey. Det är också
Inlaga.indd 17 2013-12-18 15:58:28
18
de specialförbund som har lägst andel tjejer och
högst andel killar som deltagare. Ridsport och
gymnastik är de specialförbund där främst tjejer
deltar, men dessa har betydligt färre deltagartillfällen.

• Tjejer med utländsk bakgrund är den grupp
som i minst utsträckning är representerad inom
föreningsidrotten. Unga hbtq-personer har betydligt
lägre deltagande än övriga inom motion
och idrott. Killar som identifierar sig som heterosexuella
deltar i föreningsidrotten i större
utsträckning än killar med annan sexuell tillhö-
righet.
Tjejer är i högre grad aktiva kulturutövare och
utövar i ungdomsåren fler kulturformer samtidigt
jämfört med killar. I åldern 13–25 år är killar
dock överrepresenterade i de verksamheter
som får offentligt stöd.
• Inom breda kulturområden som att sjunga,
spela musik, dansa och utöva teater är tjejer i
åldern 16–25 år mer aktiva än killar minst en
gång i veckan, 38 procent jämfört med 29 procent
(2012).
• Tjejer deltar i större utsträckning i dans, skrivande
och teater på sin fritid, medan killar i
större utsträckning deltar i musikaktiviteter
(2010). Bland tjejerna i åldern 16–25 år var det
även 21 procent som var aktiva i minst tre av
kulturaktiviteterna musik, dans, bild, skrivande
eller teater någon gång det senaste året jämfört
med 8 procent bland killarna. Andelen som inte
hade utövat någon av de nämnda aktiviteterna
på sin fritid var 39 procent bland killarna och 24
procent bland tjejerna (2010).
• Sett till antal deltagare är tjejer överrepresenterade
inom musik- och kulturskolans verksamhet
2012 (69 procent jämfört med 31 procent killar). I
verksamheten deltar främst barn under 13 år. I studieförbundens
studiecirkelsverksamhet med kulturinriktning
för unga i åldern 13–24 år är förhållandet
istället det motsatta, 40 procent tjejer jämfört med
60 procent killar (2012).
• Läsförståelsen hos unga har minskat generellt.
Ungefär en fjärdedel av de 15-åriga killarna i Sverige
saknade funktionell läsförmåga 2010. Bland
unga med de lägsta resultaten i Sverige är andelen
killar betydligt högre än andelen tjejer (24 respektive
10 procent).
I fördelningen av statliga offentliga medel till
ungas organisering, idrott och kultur i åldersgruppen
13–25 år får killar den största andelen.
• Det offentliga stödet till idrotten går huvudsakligen
till föreningsidrott, där en högre andel killar
än tjejer är aktiva. Den senaste mätningen visar att
killar står för drygt 60 procent av deltagartillfällena
och tjejer för knappt 40 procent 2011.
• En stor del av statens stöd till ungas kulturutövande
går genom studieförbundens studiecirklar. I studiecirklarna
med kulturinriktning finns en liknande
övervikt av killar, 60 procent killar och 40 procent
tjejer i åldern 13–24 år deltog i sådana cirklar 2012.
• Ungdomsstyrelsen kan se att antalet tjejer och
killar ökar bland det totala antalet medlemmar
som finns i de ungdomsorganisationer vi fördelar
statsbidrag till. Dock verkar fördelningen här bli
alltmer skev, 2010 var 47 procent av organisationernas
medlemmar tjejer och 53 procent killar. Två
år senare var 41 procent tjejer och 59 procent killar
(2012).
Inlaga.indd 18 2013-12-18 15:58:28
19
Förändringsarbete inom
de fem huvudområdena
I varje kapitel ger vi en sammanfattande bild av
jämställdhetssatsningar som har riktats till unga
i åldern 13–25 år, med fokus på de senaste fem
åren.
Utbildning och lärande är ett område där jämställdhetsarbetet
har belysts grundligt relativt
nyligen både inom grund- och gymnasieskolan
och inom högskolan. Flera initiativ har tagits
på utbildningssystemets olika nivåer, både i
form av särskilda satsningar och i form av att
integrera jämställdhetsperspektivet i ordinarie
verksamhet och utbildningar. Det finns dock
tendenser att de särskilda satsningar som görs
blir kortsiktiga och inte lyckas skapa långsiktig
förändring. Vi ser också att unga själva sällan
involveras mer direkt i det jämställdhetsarbete
som bedrivs i skolans värld.
Inom området arbete och försörjning är initiativ
för ökad jämställdhet bland unga inom arbetslivet
ett underutvecklat område. Det finns
få studier som belyser dessa frågor på djupet,
och vi ser få initiativ för ökad jämställdhet bland
unga inom detta fält. Detta märks både i en genomgång
av arbetet inom ramen för Program
för hållbar jämställdhet (HÅJ) som Sveriges
Kommuner och Landsting driver 2008–2013 för
att stödja arbetet med jämställdhetsintegrering
på lokal och regional nivå, och i de många ungdomsprojekt
som delfinansierats av Europeiska
socialfonden under 2007–2013.
Vi har i rapportens kapitel om hälsa och utsatthet
särskilt fokuserat på ungas psykiska ohälsa
och arbete kopplat till att förhindra mäns våld
mot kvinnor samt rätt till kroppslig integritet.
Det finns betydande satsningar för att synkronisera
samhällets insatser kopplade till barns och
ungas psykiska ohälsa och för att stärka elevhälsans
arbete. Unga är också särskilt prioriterade
i psykiatrisatsningen 2012–2016. För att stärka
arbetet att bekämpa mäns våld mot kvinnor har
regeringen arbetat utifrån tre handlingsplaner
och under 2011–2014 arbetar de med fokusområden
som bland annat handlar om stärkt samordning,
åtgärder mot sexuellt våld, prostitution
och människohandel samt stärkt förebyggande
arbete.
Det finns flera initiativ och satsningar som
handlar om ungas inflytande och representation,
dock finns det få satsningar som är riktade
specifikt mot unga som också är kopplat
till jämställdhet. En viktig lärdom är att även
om olika aktörer och myndigheter arbetar med
både jämställdhet och inflytande bland unga, så
är dessa områden sällan sammanlänkade. Istället
finns flera exempel på hur aktörer inom det
civila samhället bedrivit arbetet där båda dimensionerna
finns med samtidigt. Vi ser det bland
annat genom att Ungdomsstyrelsens stöd till
projekt på temat unga och jämställdhet i mycket
hög grad varit inriktade mot ungas inflytande
och representation.
När det gäller ungas kulturaktiviteter och fritid,
så har vissa initiativ tagits för att öka jämställdheten
bland unga. Det finns både lokala
exempel och nationella initiativ för att öka jämställdheten
inom idrotten och kulturlivet. Vår
undersökning visar dock att arbetet inom båda
dessa områden har en lång bit kvar innan vi
uppnår en jämställd fritid för tjejer och killar.
Förändringsarbetet inom idrotten kan inte sägas
ha kommit särskilt långt (samtidigt som tjejer är
överrepresenterade bland styrelseledamöter under
30 år i centrala styrelser) och de satsningar
som har gjorts inom kulturområdet berör endast
delvis unga 13–25 år och inte alltid med ett jämställdhetsperspektiv
som en del av arbetet. Den
samlade kunskapen om ungas fritid på nätet är
också bitvis låg och kan utvecklas framåt.
Inlaga.indd 19 2013-12-18 15:58:29
20
En viktig fråga är också hur vi skapar goda
förutsättningar för att ta tillvara erfarenheter
och kunskaper från de satsningar som görs på
jämställdhet. Här finns det positiva initiativ som
portalen www.jamstall.nu där man hittar exempel
inom området. Samtidigt ser vi att arbetet
med att ta tillvara kunskaper och erfarenheter
har kommit olika långt. Exempelvis finns många
utredningar och utvärderingar om jämställhetsarbetet
inom skolan, men desto färre som belyser
situationen för unga inom både arbetslivet
och på fritiden.
Diskussion och förslag
Det är inte möjligt att enkelt konstatera hur det
ser ut när det gäller jämställdhet bland unga i
Sverige. Jämställdhet är mångfacetterat och
orsakssamband ofta komplexa. Det genomförs
också en rad olika typer av analyser inom området.
Det finns flera olika index för att mäta
och jämföra jämställdhetssituationen på internationell
nivå. Genom åren har det tagits fram ett
tiotal sådana mått. Sverige och flera andra nordiska
länder brukar placera sig högt i sådana mätningar.
I vår rapport ser vi både positiva och negativa
trender när det gäller jämställdhet bland
unga. Vissa skillnader mellan könen är istället
relativt konstanta över tid. Inom flera områden
framträder dock en mer komplex bild som gör
det svårt att entydigt tala om förbättringar eller
försämringar.
När det gäller ungas inställning till jämställdhet
har denna varit stabil under 2000–talet.
Unga generellt värderar jämställdhet som en
viktigare fråga än äldre. Stödet för jämställdhet
är mer utbrett bland tjejer och kvinnor än bland
killar och män.
Bland positiva trender finns en alltmer jämn
könsfördelning bland unga doktorander vid universitet
och högskolor. Segregationen mellan
könen i vilka program de läser på gymnasiet är
stor, men har minskat något de senaste tio åren.
Bland negativa trender finns särskilt tjejers hälsoutveckling
sedan 1980-talet. Nya behörighetsregler
i gymnasiet verkar också förstärka
skillnaderna mellan könen i vilka program de
läser, vilket är en utveckling som behöver följas
framöver.
Vi ser genom rapporten att ojämställdhet begränsar
både tjejer och killar, och att de har olika
handlingsutrymme i många sammanhang. Tjejer
och killar möter skilda förväntningar i skolan,
både från personal och från andra elever, vilket
riskerar att förstärka skillnaderna mellan könen.
Här verkar det också finnas betydande variationer
mellan skolor när det gäller lokala normer
för tjejer och killar. Det är viktigt att skolan är en
plats där alla kan mötas av likvärdiga förväntningar.
Att det finns en betydande segregering i
val av utbildning, av yrke såväl som av fritidsaktiviteter
är en indikation på de begränsningar
som kan finnas.
Inom flera områden har tjejer sämre levnadsvillkor.
Psykisk ohälsa och stress är särskilt utbrett.
Det gäller även utsatthet för sexuellt våld
och våld i nära relationer. Familjebildning tenderar
också att få större konsekvenser för tjejer
i relation till både arbetslivet och till det oavlö-
nade hem- och omsorgsarbetet. Bland killar är
det vanligare med allvarligare ekonomiska problem,
och de är överrepresenterade när det gäller
våldsutövande och även utsatthet för många
former av våld. Vi ser hur maskulinitetsnormer
påverkar våld och även hur killar verbaliserar,
eller inte verbaliserar sitt mående.
Inlaga.indd 20 2013-12-18 15:58:29
21
Jämställdhetspolitiken tar sin utgångspunkt
i relationen mellan könen och den ojämna fördelningen
av makt och inflytande. Det är viktigt
att också uppmärksamma att det finns personer
som varken identifierar sig som tjejer eller killar,
och att analyser ofta har en heterosexuell
utgångspunkt och kärnfamiljen som modell.
De statistiska undersökningar som finns är väldigt
begränsade när det gäller att fördjupa vår
kunskap om levnadsvillkoren för flera delar av
ungdomsgruppen som vi vet lever i en särskilt
utsatt situation. Här behövs fortsatta kvalitativa
studier för att spegla villkoren och kunna formulera
relevanta politiska frågor.
Förändringsarbetet har kommit olika långt
om vi ser till huvudområdena i ungdomspolitiken.
Inom utbildning och lärande har många
satsningar och utredningar gjorts och det finns
mycket samlad erfarenhet och kunskap för ett
fortsatt arbete. För arbete och försörjning ser vi
att det har varit ovanligt med initiativ för ökad
jämställdhet för unga. Inom hälsa och utsatthet
kan vi konstatera att det finns betydande satsningar
för att utveckla de insatser som ges, och
att barn och unga är särskilt prioriterade i satsningen
kring psykisk ohälsa 2012–2016, dock
saknas ett tydligt jämställdhetsperspektiv. Flera
initiativ har tagits för att stärka kunskapen och
insatserna inom området unga och våld. Ungdomsstyrelsen
har sedan tidigare lagt flera förslag
hur detta arbete kan förstärkas ytterligare.
Inom inflytande och representation finns det
få offentliga initiativ som kombinerar frågorna
om ungas inflytande och jämställdhet. Detta är
istället vanligare bland aktörer inom det civila
samhället, som också får stöd från det offentliga
bland annat genom Ungdomsstyrelsen och
Allmänna arvsfonden. Inom området kultur och
fritid finns lokala exempel och nationella initiativ
för att öka jämställdheten inom idrotten och
kulturlivet. Vi ser att arbetet inom idrotten kan
utvecklas och att satsningar inom kulturen endast
delvis når unga.
För ett långsiktigt arbete behöver projekt och
särskilda initiativ pågå samtidigt som jämställdhetsintegreringsarbetet.
Kunskaper och erfarenheter
från förändringsarbete skulle kunna samlas
på ett mer systematiskt sätt än idag. Vi ser
också behov av att killar och mäns engagemang
behöver höjas inom jämställdhetspolitiken för
att nå långsiktig förändring.
Ungdomsstyrelsen lägger sex förslag som kan
komplettera och vidareutveckla arbetet och kunskapsutvecklingen
för ökad jämställdhet mellan
tjejer och killar:
• Synliggör barn och unga i uppföljningen av
jämställdhetspolitiken
• Förtydliga jämställdhetsperspektivet i satsningen
kring psykisk ohälsa 2012–2016
• Granska arbetsmarknadsåtgärder utifrån ett
jämställdhetsperspektiv
• Förstärk arbetet mot sexuella trakasserier i
skolan
• Fokus på grupper och maskulinitet i forskning
och i ett avgränsat försök med våldspreventivt
program i Sverige
• Utveckla indikatorerna för uppföljning av ungas
kultur och fritid, och därmed möjligheterna
att följa upp jämställdheten på området.

Denna avhandling innehåller en huvudstudie och en delstudie. Syftet med huvudstudien var att följa upp en grupp ungdomar som hade blivit diagnostiserade med uppförandestörning (n=351) i det unga vuxenlivet. Delstudiens syfte var att ifrågasätta och klargöra frågeformuläret KASAM-29 och dess förhållande till den salutogena teorin. I avhandlingen användes olika utfallsvariabler och utfallsmått, vilka även diskuterades. Två perspektiv på utfall användes, ett salutogent och ett ekologiskt.

Det salutogena perspektivet kunde användas först efter att delstudien var klar. Delstudien visade att KASAM-29 är ett reliabelt och validt mätinstrument. Dessutom visade delstudien att huvudbegreppet i den salutogena teorin Känslan av sammanhang bör betraktas som ett holistiskt begrepp.

Huvudstudien följde upp 290 ungdomar i deras unga vuxenliv (medelålder 21 år). Utifrån det salutogena perspektivet, KASAM-29, hade ungefär hälften männen (43 %) och kvinnorna (56 %) ett negativt utfall. Det ekologiska perspektivet bestod av sju enskilda variabler: låg utbildningsnivå, transfereringsinkomst, hög symtombelastning, missbruk, kriminalitet och dygnsvård för vuxna. Genom att kombinera dessa enskilda variabler, hade ungefär två tredjedelar av männen (68-70 %) och ungefär hälften av kvinnorna ett negativt utfall i vuxenlivet. Dessa utfallsmått kunde inte substantiellt prediceras av variabler från deras medicinska patient journal.

Huvudstudien är en av få nationella och internationella långtidsuppföljningar bestående av ett kliniskt urval av ungdomar diagnostiserade med uppförandestörning. Studien visar att det är möjligt att genomföra denna typ av studier med ett litet bortfall. Individer diagnostiserade med uppförandestörning har en förhöjd risk för ett problematiskt vuxenliv. Vuxenlivet kan beskrivas på många olika sätt. Men slutsatsen är att utfallet i vuxenlivet beror på valet av utfallsmått. För att besvara frågan hur stor del av ungdomarna som hade ett negativt utfall i vuxenlivet måste utfallsmåttet först specificeras. Specificeringen måste klargöra utfallsmåttets uppbyggnad och definition. Först därefter kan frågan verkligen besvaras.

Juveniles who are rowdy, who commit crime, abuse drugs, have difficulty functioning in school or in the home are the subject of constant attention: from indignant voices in newspaper reports, to demands in parliament for action, all the way to the informal conversations at the lunch table and in the home in front of the television. This dissertation is about society's attempts to normalize them, in a time when institutional care has gained a bad reputation. All over the western world there are attempts to replace institutions with qualified non-institutional measures. In Sweden a rather broad range of activities has emerged under designations such as home-based solutions, intermediary care or simply alternatives to institutional care. Among these we can find both all-embracing and innovative endeavours and more limited expansions of established patterns of thought. Although there are numerous studies of individual ventures, often in the form of project evaluations, there are no approaches with an overall perspective on the field. This dissertation seeks to remedy this by studying ideas articulated when activities are planned and how daily life between juveniles and employees is formed in a typical home-based solution. These studies are conceptualized through a description of the development of juvenile care during the 20th century. The study is based on the methods of discourse analysis and focuses on how communication is shaped and given a specific function in an institutional order. The first study shows how the social worker as a rescuing subject is linked with the juvenile as an object needing rescue through the technology involved in the home-based solution. Four main forms of home-based care are identified in accordance with the way they relate to the mother organization (integrated – free-standing), and the way they handle problems that arise (ad hoc – a priori). The study of the special school "Pilen" analyses in detail how everyday life is shaped and maintained. Therapeutic work is perceived in the dissertation as actions accompanied by power with the intention of achieving dominance within a social space. In the special school it becomes evident how the employees' claims for power encounter the juveniles' counter-power, and how this is expressed in a reciprocal positioning game. The juveniles often have great potential to neutralize the employees' direct interventions. At the same time, they have little opportunity to change the social and cultural framework which dictates why they are there – and hence also little opportunity to avoid being captured in the category of "problem children". In this way the special school was simultaneously a sanctuary from the excessive pressures of ordinary school and a place of banishment from it, and from what is perceived as the reference of normality.

AIMS:
Alcohol misuse by young people causes significant health and social harm, including death and disability. Therefore, prevention of youth alcohol misuse is a policy aim in many countries. Our aim was to examine the effectiveness of (1) school-based, (2) family-based and (3) multi-component universal alcohol misuse prevention programmes in children and adolescents.
METHODS:
Three Cochrane systematic reviews were performed: searches in MEDLINE, EMBASE, PsycINFO, Project CORK and the Cochrane Register of Controlled Trials up to July 2010, including randomised trials evaluating universal alcohol misuse prevention programmes in school, family or multiple settings in youths aged 18 years or younger. Two independent reviewers identified eligible studies and any discrepancies were resolved via discussion.
RESULTS:
A total of 85 trials were included in the reviews of school (n = 53), family (n = 12) and multi-component (n = 20) programmes. Meta-analysis was not performed due to study heterogeneity. Most studies were conducted in North America. Risk of bias assessment revealed problems related to inappropriate unit of analysis, moderate to high attrition, selective outcome reporting and potential confounding. Certain generic psychosocial and life skills school-based programmes were effective in reducing alcohol use in youth. Most family-based programmes were effective. There was insufficient evidence to conclude that multiple interventions provided additional benefit over single interventions.
CONCLUSIONS:
In these Cochrane reviews, some school, family or multi-component prevention programmes were shown to be effective in reducing alcohol misuse in youths. However, these results warrant a cautious interpretation, since bias and/or contextual factors may have affected the trial results. Further research should replicate the most promising studies identified in these reviews and pay particular attention to content and context factors through rigorous evaluation.

AIMS:
Alcohol misuse by young people causes significant health and social harm, including death and disability. Therefore, prevention of youth alcohol misuse is a policy aim in many countries. Our aim was to examine the effectiveness of (1) school-based, (2) family-based and (3) multi-component universal alcohol misuse prevention programmes in children and adolescents.
METHODS:
Three Cochrane systematic reviews were performed: searches in MEDLINE, EMBASE, PsycINFO, Project CORK and the Cochrane Register of Controlled Trials up to July 2010, including randomised trials evaluating universal alcohol misuse prevention programmes in school, family or multiple settings in youths aged 18 years or younger. Two independent reviewers identified eligible studies and any discrepancies were resolved via discussion.
RESULTS:
A total of 85 trials were included in the reviews of school (n = 53), family (n = 12) and multi-component (n = 20) programmes. Meta-analysis was not performed due to study heterogeneity. Most studies were conducted in North America. Risk of bias assessment revealed problems related to inappropriate unit of analysis, moderate to high attrition, selective outcome reporting and potential confounding. Certain generic psychosocial and life skills school-based programmes were effective in reducing alcohol use in youth. Most family-based programmes were effective. There was insufficient evidence to conclude that multiple interventions provided additional benefit over single interventions.
CONCLUSIONS:
In these Cochrane reviews, some school, family or multi-component prevention programmes were shown to be effective in reducing alcohol misuse in youths. However, these results warrant a cautious interpretation, since bias and/or contextual factors may have affected the trial results. Further research should replicate the most promising studies identified in these reviews and pay particular attention to content and context factors through rigorous evaluation.

Objective: Siblings of individuals suffering from schizophrenia are an underrepresented group in research focussing on the needs of carets and relatives of psychiatric patients. The present study aims to investigate differences between siblings and parents as well as spouses, as regards help seeking, utilisation of an open group for relatives, their subjective burden and quality of life. Methods: 147 relatives of in-patients and patients attending a day hospital where assessed using the General Health Questionnaire (GHQ), the Family Problem Questionnaire (FPQ), the WHO Quality of Life-BREF (WHOQOL-BREF) and a questionnaire inquiring about the relatives' utilisation of various sources of information and help throughout the course of the illness. Results: Siblings reported less contact to the patients compared to the two other groups. However, their subjective burden was comparable to that Of Spouses, who were the group with the highest amount of contact. Siblings' quality of life showed by far less impairment than that of spouses and parents. They reported significantly less utilisation of any source of information and help and were far less likely to be invited to the group for relatives. Conclusions: Siblings of patients with schizophrenia are a particularly neglected group regarding support aimed at relatives. They are heavily distressed, yet there is little offer of professional support for them. It seems indicated to draw increased attention to this specific group of relatives.

Adult patients with significant childhood and current symptoms of attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD), but whose ADHD had not been previously recognized, were evaluated by three clinical consultants working with diverse referral populations. These 60 adults shared common characteristics of physical and mental restlessness, impulsivity, disabling distractibility, low self-esteem, self-loathing, and a gnawing sense of underachievement. Specific learning or behavior problems were often present. These patients were chronically disaffected. The diagnosis of ADHD appeared to be missed because these individuals presented with atypical symptoms or had found ways to compensate for their deficits. Descriptive generalizations are offered concerning their coping strategies. These adults had sought previous psychiatric care for non-ADHD symptoms but had numerous unsuccessful treatment attempts. Most patients had been treated for mood or anxiety disorders. Traditional defense analysis had little beneficial effect and aggravated problems of self-esteem; modifications of the psychotherapeutic process are recommended. In open clinical trials without formal measures, the majority of such patients appeared to respond to low doses of antidepressants (i.e., desipramine 10-30 mg daily) and seemed to lose the therapeutic effect at higher antidepressant doses.

Beskriver barns levnadsförhållanden i siffror, generellt och över tiden. Här finns uppgifter om bl.a. barns hälsa, situationen i förskolan och skolan, fridtidsvanor och familjeförhållanden. Ett särskilt kapitel behandlar barn i utsatta situationer.

Lyfter fram skillnader mellan olika grupper barn beroende på exempelvis ålder, kön, ursprung och familjesituation. Även förändringar över tid följs upp.

Regeringen gav den 7 maj Socialstyrelsen i uppdrag att se till att det på lång sikt finns ett nationellt kompetenscentrum för anhörigstöd och ett nationellt kompetenscentrum inom demensområdet.

Socialstyrelsen får i uppdrag att genomföra en kartläggning av landstingens användning av anlagsmedel för rådgivning och annat personligt stöd enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Socialstyrelsen ska även föreslå en försöksverksamhet med samordnare för barn och unga med funktionsnedsättning.

Vidare får Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en förstudie om hur information om samhällets stöd till barn med funktionsnedsättning på bästa sätt görs tillgänglig för målgruppen.

Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet (Socialdepartementet) senast den 18 januari 2013.
Socialstyrelsen får under 2012 använda högst 1 miljon kronor för att genomföra uppdraget.

En integrativ forskningsöversikt om dessa anhörigas psykosociala behov samt hur hälso- och sjukvårdskuratorer kan arbeta för att stödja anhöriga som de möter.

Examensarbete Kandidatnivå

Sammanfattning
Syftet är att via en integrativ forskningsöversikt sammanställa forskning om anhöriga till närstående med långvarig sjukdom, långvarigt hjälpbehov, akut sjukdom eller kritiskt tillstånd, deras psykosociala behov och behov av stöd. Vidare syftar studien till att undersöka på vilket sätt hälso- och sjukhuskuratorer kan möta dessa anhörigas behov. Forskningsöversikten består av 20 artiklar som är av kvantitativ, kvalitativ och mixad metod. Artiklarna har analyserats med tematisk analys för att därefter analysera framkommande teman utifrån copingteori och professionsteori. Resultaten visar att anhörigas personliga uppoffringar kan få konsekvenser på hälsa, ekonomi och relationer. Som en psykosocial konsekvens av att hjälpa en närstående upplever många anhöriga stress, ångest och depression. Anhöriga behöver stöd som är anpassat efter deras individuella behov. Olika former av stöd efterfrågas: emotionellt-, instrumentellt- och informativt stöd. Det är viktigt att kuratorer i hälso- och sjukvården uppmärksammar anhöriga, har kunskap och kan möta anhörigas individuella behov. Slutsatserna är att det finns många generella aspekter av att vara anhörig och det mest framträdande resultatet är anhörigas behov av information. Individuellt stöd, stöd i rätt tid och adekvat information är viktigt för att främja anhörigas hälsa och välbefinnande.

Abstract

It is unclear whether caregiving has an impact on the physical, mental and functional health of older caregivers. This study aimed to describe physical, mental and functional health in relation to family caregiving in old age (60+) over a six-year period. The study comprised 2,294 randomly selected individuals (60–96 years) from the Swedish National Study on Aging and Care, who answered the question on whether they were caregivers and who were followed up six years later. The prevalence of family caregivers was 13.1% and the incidence was 12.4%. Four tracks (T) were identified; T1) Family caregiver both at baseline and follow-up (n = 74), T2) Family caregiver at baseline but not at follow-up (n = 226), T3) non-caregiver at baseline but family caregiver at follow-up (n = 218), T4) non-caregiver both at baseline and follow-up (1,776). Only non-caregivers (T4) reported a decline in mental health, p < .036. Worries about health increased significantly in T2 and T4. The prevalence of caregivers was 13.1% with a high turnover. There are differences between family caregivers and non-caregivers in deterioration in physical and mental health as well as physical function over a six-year period.

Deafblindness is a combined vision and hearing disability that restricts communication, access to information, and mobility, thus limiting a person’s activities and full participation in society. Literature on how this might affect the lives of family members is sparse. The aim of this study is to describe the lived experience of family life from the perspective of one parent when the other has deafblindness. Six partners of deafblind parents, four men and two women, agreed to participate. Three were deaf and communicated in Swedish sign language. Qualitative interviews were conducted and analysed using interpretative phenomenological analysis. Seven themes were identified during the analysis. When one parent has deafblindness, communication within the family and with people outside the family is affected. The non-deafblind partners tried to integrate deafblindness into everyday family life and constantly strove to compensate for the losses caused by deafblindness. They tried to enhance participation and engagement in everyday family life for the parent with deafblindness by facilitating communication and taking a greater part in some areas of their shared responsibilities at home. The results reveal that these partners often put themselves in second place. They and their families needed support to manage family life. Deafblindness affects the life of the entire family, and the non-deafblind partner has to take considerable responsibility for everyday life. Everyday life can be facilitated by an adapted environment and appropriate support, which should be offered to the entire family. 

Abstract Objectives Mental health problems are a major concern in the older population in Sweden, as is the growing number of older adults aging alone in their homes and in need of informal care. Using a linked lives perspective, this study explored if older parents’ mental health is related to their children’s dual burden of informal caregiving and job strain. Methods Data from a nationally representative Swedish survey, SWEOLD, were used. Mental health problems in older age (mean age 88) were measured with self-reported ‘mild’ or ‘severe’ anxiety and depressive symptoms. A primary caregiving adult child was linked to each older parent, and this child’s occupation was matched with a job exposure matrix to assess job strain. Logistic regression analyses were conducted with an analytic sample of 334. Results After adjusting for covariates, caregiving children’s lower job control and greater job strain were each associated with mental health problems in their older parents (OR 2.52, p = 0.008 and OR 2.56, p = 0.044, respectively). No association was found between caregiving children’s job demands and their older parents’ mental health (OR 1.08, p = 0.799). Conclusion In line with the linked lives perspective, results highlight that the work–life balance of informal caregiving adult children may play a role in their older parent’s mental health

Parenting a child with cancer creates numerous additional care demands that may lead to increased difficulties in balancing work and family responsibilities. Still, there is limited knowledge of how parents cope with both parenthood and paid work after a child’s cancer diagnosis. The aim of the study was to explore mothers’ and fathers’ experiences of balancing the dual roles of work and parenthood following a child’s cancer diagnosis. Nine focus groups with in total 32 parents of children with cancer in Sweden were conducted. The data was analysed using qualitative content analysis. Three categories were identified: Shifts in the importance of the parent role and the work role, Influence of context and conditions on the balance of roles, and Long-term unbalance of roles. Parents expressed an increased appreciation of time spent with family, but also emphasized the importance of work to counterbalance the sometimes overwhelming parenting demands. The pre-existing financial situation, work situation, and employer behaviour were important factors influencing the parents’ ability to balance work and family. Traditional gender roles influenced how couples divided responsibilities and reflected on their experiences. Mothers and fathers were also met with different expectations, which highlights the need for the healthcare to consider their communication with caregivers. Importantly, the parents expressed how the child’s illness affected their ability to balance work and family for a long time, while the understanding and support from others had steadily declined. Enabling parents to care for their ill child without sacrificing their own career is of utmost importance, and future research should focus on identifying which factors facilitate for parents to achieve a sustainable work-life balance.

Background: Children are affected when parents are ill and health care professionals are bound by law to consider children's need for information on their parent's illness. Effective interventions are available in settings other than primary health care, and possibilities seen by GPs and families have been described previously. Most patients in Sweden are treated in primary health care. It is suspected that parental health problems treated in primary care create a challenge and risk for the children. It is unknown how children and parents negotiate this situation and what strategies they use.AimThe overall aim was to conceptualize the situation of ill parents and their children in primary health care, as a contribution towards the long-term goal of developing suitable and sustainable interventions for children as next of kin in primary care.MethodsAnalysis of interviews with 32 parents and 23 of their children in three primary health care clinics using grounded theory method resulted in a conceptualization of (i) how these children view their situation (Study I) and (ii) a theory on the processes and typologies of upholding family relationships from the perspective of their parents (Study III). A systematic review exploring interventions for children of ill parents in all health care settings globally resulted in a full overview of the literature and, via content analysis, a resulting summary of what children and parents find helpful in interventions (Study II). All three studies were analytically integrated in this thesis.ResultsAnalysis of the interviews revealed that children feel burdened and lonely when their parents are ill (paper 1) and wish their parent to reveal (paper 3). Parents are aware that their children know they are ill and wish their parents to reveal, but often feel incapable to do so. A Grounded Theory conceptualizing what it takes to uphold family relationships in a context of increasing awareness of parental illness (paper 3) was developed. Six different awareness contexts are posed (closed, concealed, suspicious, conflicted, mutual pretense and open) and how parents manage, or often fail to manage them, are conceptualized. The theory hypothesizes that to reveal the parent needs to manage their common awareness context about the illness. And to manage their common awareness context the parent must comprehend the illness and the child needs. Parents and children wish primary health care to support the often-needed learning processes. (Study 1 and 3).Thirty-two studies conducted in mental health (n=22), cancer care (n=6) and HIV care (n=4) were analysed in a systematic literature review. The quantitative studies showed a small-to-moderate effect on the health of the child. Systematic content analysis of qualitative results from mental health and cancer care generated new data concerning what both children and parents found useful in interventions (increased knowledge, improved communication, improved coping strategies and better capacity to handle negative feelings) and additional benefits perceived by the parents (observed changes in their children's behaviour, increased understanding of their own child and enjoyment of the child's respite).

Abstract

Abstract [en]

Young carers are children and adolescents who provide care to other family members or friends, taking over responsibilities that are usually associated with adulthood. There is emerging but still scarce knowledge worldwide about the phenomenon of young carers and the impact of a caring role on their health, social and personal development spheres. This paper provides an overview of the main results from the ME-WE project, which is the first European research and innovation project dedicated to adolescent young carers (AYCs) (15–17 years). The project methods relied on three main activities: (1) a systematization of knowledge (by means of a survey to AYCs, country case studies, Delphi study, literature review); (2) the co-design, implementation and evaluation of a primary prevention intervention addressing AYCs’ mental health (by means of Blended Learning Networks and a clinical trial in six European countries); (3) the implementation of knowledge translation actions for dissemination, awareness, advocacy and lobbying (by means of national and international stakeholder networks, as well as traditional and new media). Project results substantially contributed to a better understanding of AYCs’ conditions, needs and preferences, defined tailored support intervention (resilient to COVID-19 related restrictions), and significant improvements in national and European policies for AYCs.

Denna rapport bygger på avhandlingen Upholding family relationships in a context of increasing awareness of parental illness. Rapporten beskriver en teori som utvecklats baserat på intervjuer med föräldrar och barn. Rapporten innehåller också förslag på vilken roll primärvården kan ta i arbetet med barn som anhöriga, samt handfasta råd till hälso- och sjukvårdspersonal för att stärka kommunikationen mellan sjuka föräldrar och deras barn.

Abstract

Background

With patient and public engagement in many aspects of the healthcare system becoming an imperative, the recruitment of patients and members of the public into service and research roles has emerged as a challenge. The existing literature carries few reports of the methods – successful and unsuccessful – that researchers engaged in user-centred design (UCD) projects are using to recruit participants as equal partners in co-design research. This paper uses the recruitment experiences of a specific UCD project to provide a road map for other investigators, and to make general recommendations for funding agencies interested in supporting co-design research.

Methods

We used a case study methodology and employed Nominal Group Technique (NGT) and Focus Group discussions to collect data. We recruited 25 family caregivers.

Results

Employing various strategies to recruit unpaid family caregivers in a UCD project aimed at co-designing an assistive technology for family caregivers, we found that recruitment through caregiver agencies is the most efficient (least costly) and effective mechanism. The nature of this recruitment work – the time and compromises it requires – has, we believe, implications for funding agencies who need to understand that working with caregivers agencies, requires a considerable amount of time for building relationships, aligning values, and establishing trust.

Conclusions

In addition to providing adaptable strategies, the paper contributes to discussions surrounding how projects seeking effective, meaningful, and ethical patient and public engagement are planned and funded. We call for more evidence to explore effective mechanisms to recruit family caregivers into qualitative research. We also call for reports of successful strategies that other researchers have employed to recruit and retain family caregivers in their research.

Objective: To examine the relationship between care recipient (person with Alzheimer's disease) ability to perform daily tasks and caregivers' (CG) perceived burden and depression, guided by the caregiver identity theory. We also examine the mediating effect of CG abilities to meet their basic needs.Methods: This study utilizes the baseline data of the REACH II study. Spearman's rho (ρ) was used to test for relationships between burden, reported depression, and each ADLs and IADLs. To further explore the relationship between burden and each ADLs and IADLs, structural equation modeling was conducted using Mplus 8.0.Results: Reported CG total scores indicated increased perceived CG burden with greater number of assisted daily activities. CG depression scores were significantly predicted by reported burden scores and caregiver's ability to pay for basic needs. Importantly, 34.6% of variation in CG reported depressions scores were explained by reported burden scores. A multivariate regression model with reported burden scores, controlling for caregiver's ability to pay for basic needs, explained 36.6% of the variance in CG depression scores. Burden scores and CG ability to pay for basic needs significantly predicted depression scores. Results from the three models indicated that CG burden fully mediated the relationship between daily living skill scores and CG depression.Conclusion: Our study findings suggest the need to more closely examine the link between AD caregiving, financial instability, and mental health and bolster support for policies and programs that offer tangible supports and services to offset the costs of informal AD CG.

This scoping review focuses on the views of informal caregivers regarding the division of care responsibilities between citizens, governments and professionals and the question of to what extent professionals take these views into account during collaboration with them. In Europe, the normative discourse on informal care has changed. Retreating governments and decreasing residential care increase the need to enhance the collaboration between informal caregivers and professionals. Professionals are assumed to adequately address the needs and wishes of informal caregivers, but little is known about informal caregivers' views on the division of care responsibilities. We performed a scoping review and searched for relevant studies published between 2000 and September 1, 2016 in seven databases. Thirteen papers were included, all published in Western countries. Most included papers described research with a qualitative research design. Based on the opinion of informal caregivers, we conclude that professionals do not seem to explicitly take into account the views of informal caregivers about the division of responsibilities during their collaboration with them. Roles of the informal caregivers and professionals are not always discussed and the division of responsibilities sometimes seems unclear. Acknowledging the role and expertise of informal caregivers seems to facilitate good collaboration, as well as attitudes such as professionals being open and honest, proactive and compassionate. Inflexible structures and services hinder good collaboration. Asking informal caregivers what their opinion is about the division of responsibilities could improve clarity about the care that is given by both informal caregivers and professionals and could improve their collaboration. Educational programs in social work, health and allied health professions should put more emphasis on this specific characteristic of collaboration.

Research results suggest that illness can undermine patients' dignity and that dignity can be understood as an experience formed in communion with others. The aim of this study was, therefore, to illuminate the meanings of lived experiences of dignity as an intersubjective phenomenon from the perspective of dyads in palliative care. The authors analyzed transcripts from interviews with nine dyads using a phenomenological-hermeneutical method. Within the contexts of the dyadic relationship and the dyadic-health care professional relationship, the authors' interpretation revealed two meanings based on the participants' lived experiences: "Being available," related to responding and being responded to in terms of answerability and we-ness, and "Upholding continuity," linked to feeling attached through the maintenance of emotional bonds and being connected through upholding valued activities and qualities in daily living. The authors further reflected on the meanings in relation to philosophically grounded concepts such as presence, objectification, dependence, and dyadic body.

AIM:
The aim of this study was to obtain evidenced-based knowledge about older persons in home care; we conducted a population-based study at 11 sites in Europe (2001/2002). This article focuses on urinary incontinence and need for help in home care.
METHODS:
A sample of 4010 respondents 65 years or older were assessed by the Resident Assessment Instrument for Home Care. Urinary incontinence was defined as leakage once a week or more including use of catheters.
RESULTS:
A total of 1478 individuals had urinary incontinence, 45% men and 47% women. The use of pads ran from 29% to 52% between the sites. The associates of urinary incontinence were: moderate or severe cognitive impairment, dependency in toileting and other activities of daily living compared with less impaired; urinary infections, obesity and faecal incontinence. Caregivers to persons with urinary incontinence reported burden or stress more often then carers to nonurinary incontinence individuals (OR = 2.2, 95% CI 1.8-2.7).
CONCLUSIONS:
To enable older people with incontinence to stay at home with a better quality of life, they need caring assistance during toileting on a regular basis.

Objective: To evaluate a newly developed integrated digital prosthetic, the COGKNOW Day Navigator (CDN), to support persons with mild dementia in their daily lives, with memory, social contacts, daily activities and safety. Methods: A user participatory method was applied in the development process, which consisted of three iterative 1-year cycles with field tests in Amsterdam, Belfast and Luleå. In the successive cycles 16, 14 and 12 persons with dementia and their carers participated. Data on usability were collected by means of interviews, observations, questionnaires, logging and diaries. The CDN prototype consists of a touch screen, a mobile device, sensors and actuators. Results: The evaluation showed that persons with dementia and carers valued the CDN overall as user-friendly and useful. Conclusions regarding the effectiveness of the system in daily life were limited due to insufficient duration of the testing period caused by delays in development and some instability of the final prototype. Conclusion: With the suggested adaptations, the CDN is expected to be a useful tool for supporting community-dwelling persons with mild dementia and their carers.

Background

Four out of 5 families are affected by stroke. Many caregivers access the Internet and gather healthcare information from web-based sources.

Design

The purpose of this descriptive evaluation was to assess the usage and design of the Caring~Web© site, which provides education/support for family caregivers of persons with stroke residing in home settings.

Sample and Setting

Thirty-six caregivers from two Midwest states accessed this intervention in a 1-year study. The average participant was fifty-four years of age, white, female, and the spouse of the care recipient.

Methods

In a telephone interview, four website questions were asked twice-/bi-monthly and a 33-item Survey at the conclusion of the study evaluated the website usage and design of its components. Descriptive analysis methods were used and statistics were collected on the number of visits to the website.

Results

On average, participants logged on to the website one to two hours per week, although usage declined after several months for some participants. Participants positively rated the website's appearance and usability that included finding the training to be adequate.

Conclusion

Website designers can replicate this intervention for other health conditions.

The entire student enrollment (n = 624) in a public junior high school in Raleigh, North Carolina were visited in their homes between October 1978 and February 1979. Eleven (2.9%) of 384 students completing the Center for Epidemiologic Studies self-report depression scale reported symptoms patterns consistent with the Research Diagnostic Criteria for major depressive disorder. These 11 subjects were concentrated in the top 12% of the distribution of symptom scores and had symptom prevalences exceeding those in the overall study population by a factor of three or more. Black males from low income households predominated. A self-report questionnaire may be usable to detect a depressive "syndrome" in young adolescents. The prevalence of such a syndrome is similar to prevalence estimates for adults and young adolescents, but considerably lower than estimates derived from total scale scores and cutoff points. A syndrome-oriented analytic approach for symptom scales should be explored as an alternative to the use of cutoff scores for epidemiologic studies of psychiatric disorders.

BACKGROUND:
Children with cerebral palsy often show significant communication impairment due to limited or absent speech. Further, motor impairment can restrict the use of movement, including pointing, to signal interest and intent. For some children, controlled gaze can be an effective 'point-substitute': such 'eye-pointing' can be used to request items, establish mutual interest in an event, or select vocabulary within an alternative or augmentative communication (ACC) system. However, in clinical practice there is a lack of clarity about how the term 'eye-pointing' is used, how 'eye-pointing' is recognized or how it relates to social development.
AIMS:
To present a clinical description of the term 'eye-pointing' with reference to children with severe cerebral palsy who cannot speak or finger-point. To consider this description within a wider discussion of the importance of gaze in communication development.
METHODS & PROCEDURES:
Cumulative clinical observations during assessment of children referred to a specialist multidisciplinary communication clinic have provoked discussion between the authors on what factors precipitate use of the term 'eye-pointing' in young children with severe cerebral palsy. In particular, discussion has centred on whether use of the term is appropriate in individual cases and whether guidance is available about how gaze should be observed in this developmentally vulnerable group of children. A literature search was also conducted in order to explore whether the use and meaning of the term is established.
CONCLUSIONS & IMPLICATIONS:
In interactions with non-speaking children, determining whether a child is using eye-gaze communicatively requires observation and interpretation of several factors. These processes will be informed by reflection on what is known about other aspects of the child's communication and interaction skills. Within the literature, the term 'eye-pointing' is sometimes used when describing the communication functions of individuals using augmentative and alternative communication (AAC) systems, and is occasionally qualified by a definition. No papers have been found that set out a clinical description universally applicable to children with severe motor impairment. Moreover, guidance is lacking on how possible episodes of 'eye-pointing' might be confidently distinguished from other episodes of directed gaze in young, developing communicators. The discussion of the term makes reference to the importance of gaze in early communication development, and explores factors that might influence gaze and its interpretation in young children with cerebral palsy. A description of eye-pointing for this group is offered. The authors suggest that this will bring practical benefits to those supporting the communication development of children with severe cerebral palsy.

The purpose of this article is to describe the impact of an intervention involving safe-laser pointing technology on six persons with locked-in syndrome. When these individuals were invited to participate in this project (4 weeks to 18 years post onset), none were able to speak and none were able to access an augmentative and alternative communication (AAC) device. All communicated using eye movements (e.g., looking up or down), eye blinks, dependent scanning strategies with eye movement signals, or eye linking. Following intervention with the Safe-Laser Access System, three of the six participants developed head movement sufficient to control AAC technology. Two participants continue to develop head control; however, their progress has been slowed by repeated illnesses. One participant has discontinued his involvement with the project because of medical and psychological concerns. These six participants represent consecutive referrals to the project.

The Internet is used to help informal caregivers provide assistance to people with chronic illness and disability. We identified factors associated with Internet use by informal caregivers assisting people with multiple sclerosis (MS) using a logistic regression model. Duration of MS in the person receiving care and caregiver age predicted lower Internet use. More hours per week providing care and higher caregiver educational level increased odds of Internet use. The Internet can be a low-cost service delivery option to provide education and support to caregivers assisting people with MS.

Background

Routine use of a brief psychosocial screening instrument has been proposed as a means of improving recognition, management, and referral of children's psychosocial morbidity in primary care.

Objective

To assess the feasibility of routine psychosocial screening using the Pediatric Symptom Checklist (PSC) in pediatrics by using a brief version of the check-list in a large sample representative of the full range of pediatric practice settings in the United States and Canada. We evaluated large-scale screening and the performance of the PSC in detecting psychosocial problems by (1) determining whether the prevalence of psychosocial dysfunction identified by the PSC was consistent with findings in previous, smaller samples; (2) assessing whether the prevalence of positive PSC screening scores varied by population subgroups; and (3) determining whether the PSC was completed by a significant proportion of parents from all subgroups and settings.

Patients and Methods

Twenty-one thousand sixty-five children between the ages of 4 and 15 years were seen in 2 large primary care networks: the Ambulatory Sentinel Practice Network and the Pediatric Research in Office Settings network, involving 395 pediatric and family practice clinicians in 44 states, Puerto Rico, and 4 Canadian provinces. Parents were asked to complete a brief questionnaire that included demographic information, history of mental health services, the 35-item PSC, and the number of pediatric visits within the past 6 months.

Results

The overall prevalence rates of psychosocial dys-function as measured by the PSC in school-aged and preschool-aged pediatric outpatients (13% and 10%, respectively) were nearly identical to the rates that had been reported in several smaller samples (12%–14% among school-aged children and 7%–14% among preschoolers). Consistent with previous findings, children from low-income families were twice as likely to be scored as dysfunctional on the PSC than were children from higher-income families. Similarly, children from single-parent as opposed to those from 2-parent families and children with a past history of mental health services showed an elevated risk of psychosocial impairment. The current study was the first to demonstrate a 50% increase in risk of impairment for male children. The overall rate of completed forms was 97%, well within an acceptable range, and at least 94% of the parents in each sociodemographic subgroup completed the PSC form.

Conclusions

Use of the PSC offers an approach to the recognition of psychosocial dysfunction that is sufficiently consistent across groups and locales to become part of comprehensive pediatric care in virtually all out-patient settings. In addition to its clinical utility, the consistency and widespread acceptability of the PSC make it well suited for the next generation of pediatric mental health services research, which can address whether earlier recognition of and intervention for psychosocial problems in pediatrics will lead to cost-effective outcomes.

This paper outlines the use of the Writing with Symbols 2000 software to facilitate emergent literacy development. The program's use of pictures incorporated with text has great potential to help young children with and without disabilities acquire fundamental literacy concepts about print, phonemic awareness, alphabetic principle, vocabulary development, and comprehension. The flexibility and features of the software allow early childhood professionals to create a variety of early literacy tools for the classroom, including worksheets, storybooks, and interactive activities.

This paper outlines the use of the Writing with Symbols 2000 software to facilitate emergent literacy development. The program's use of pictures incorporated with text has great potential to help young children with and without disabilities acquire fundamental literacy concepts about print, phonemic awareness, alphabetic principle, vocabulary development, and comprehension. The flexibility and features of the software allow early childhood professionals to create a variety of early literacy tools for the classroom, including worksheets, storybooks, and interactive activities.

This paper outlines the use of the Writing with Symbols 2000 software to facilitate emergent literacy development. The program's use of pictures incorporated with text has great potential to help young children with and without disabilities acquire fundamental literacy concepts about print, phonemic awareness, alphabetic principle, vocabulary development, and comprehension. The flexibility and features of the software allow early childhood professionals to create a variety of early literacy tools for the classroom, including worksheets, storybooks, and interactive activities.

The studies in this dissertation have their origin in the research project PS Young Support. This project aimed to develop and evaluate a web-based support system (WBSS) for young people living close to someone with mental illness. To make this support relevant, and to achieve legitimacy and trustworthiness it was found important to cooperate with prospective users in developing it through a participatory design (PD) process. The dissertation follows two lines of investigation. One of these relates to how PD can inspire new views on design, while the other is about barriers to involvement of users. Specifically, inspiring views aims at how a PD process with prospective users as co-designers has influenced the way we think about WBSSs. Moving on from the common idea of a WBSS as a stand-alone intervention, Studies I and II show that WBSSs can be used as a tool to reach real-life support. Earlier research suggests that online support is rarely the preferred support; the present research show that young carers viewed it as a starting point for reaching real-life contacts and real- life support. Furthermore, young people with poor mental health are more prone to seek support online compared with those with less poor mental health. Hence, a WBSS could serve as a means to capture the former group and offer them online support. At the same time it could serve as a tool for reaching real-life support and external services. In this way the WBSS could offer a help path to individuals in need of support. Study IV investigates meta design, i.e. how users have really used the WBSS and the conditions for redesign. The development WBSS and its implemented version are compared with respect to their intended use (thing design) and how they really were used (use design). The context of use was found to be critical, since data collected in an experimental setting may be misleading and not reflect real use. Consequently, natural settings are recommended for user feedback. The second line of investigation in this dissertation concerns systemic barriers including barriers to user influence. It is not common in PD to focus on the designers. However, Study II and III reveal two types of barriers, both of which are connected to the designers. They are "systemic" barriers as they are a part of the setting that constitutes design. They cannot really be avoided, just handled. The first barrier has to do with the fact that users and designers do not regularly share the same social conditions, and consequently that they have different assumptions, implying that they may have difficulties to understand each other. Assumptions of shared views and the fact that understanding is a process that takes time may increase the effect of this foundational difference. Study II reports crucial differences in the views of what the WBSS should support. The second barrier concerns the impact of deadlines on designers' attitudes to users' contributions. Study III reports that halfway through the design process, designers reorganized their work and put more effort into the act of producing an artefact. Along with this shift, designers' preferred type of knowledge seemed to change, from knowledge based on user experience to expert knowledge.

OBJECTIVE:
To explore how content analysis can be used together with linking rules to link texts on assessment and intervention to the International Classification of Functioning, Disability and Health - version for children and youth (ICF-CY).
METHODS:
Individual habilitation plans containing texts on assessment and intervention for children with disabilities and their families were linked to the ICF-CY using content ana-lysis. Texts were first divided into meaning units in order to extract meaningful concepts. Meaningful concepts that were difficult to link to ICF-CY codes were grouped, and coding schemes with critical attributes were developed. Meaningful concepts that could not be linked to the ICF-CY were assigned to the categories "not-definable" and "not-covered", using coding schemes with mutually exclusive categories.
RESULTS:
The size of the meaning units selected resulted in different numbers and contents of meaningful concepts. Coding schemes with critical attributes of ICF-CY codes facilitated the linking of meaningful concepts to the most appropriate ICF-CY codes. Coding schemes with mutually exclusive categories facilitated the classification of meaningful concepts that could or could not be linked to the ICF-CY.
CONCLUSION:
Content analysis techniques can be applied together with linking rules in order to link texts on assessment and intervention to the ICF-CY.

Many individuals with severe disabilities converse primarily by prelinguistic or nonsymbolic communication, using an idiosyncratic repertoire of gestures, vocalizations, and other behaviors. These learners may or may not be intentional in their communication with others, are difficult to understand, may make requests by engaging in problem behavior, and communicate with few conventions other than those developed in their interactions with partners. Traditional static assessment methods often fail to describe accurately the communication abilities of these learners. In this article, the characteristics of dynamic assessment are reviewed and guidelines to assess the abilities of learners and to explore partner and environment factors are provided. In addition, the pilot outcomes of a process for conducting a dynamic assessment are presented.

A new treatment form has emerged that merges cognitive behaviour therapy with the Internet. By delivering treatment components, mainly in the form of texts presented via web pages, and provide ongoing support using e-mail promising outcomes can be achieved. The literature on this novel form of treatment has grown rapidly over recent years with several controlled trials in the field of anxiety disorders, mood disorders and behavioural medicine. For some of the conditions for which Internet-delivered CBT has been tested, independent replications have shown large effect sizes, for example in the treatment of social anxiety disorder. In some studies, Internet-delivered treatment can achieve similar outcomes as in face-to-face CBT, but the literature thus far is restricted mainly to efficacy trials. This article provides a brief summary of the evidence, comments on the role of the therapist and for which patient and therapist this is suitable. Areas of future research and exploration are identified.

The creation of large, richly annotated, multimodal corpora of human interactions is an expensive and time consuming task. Support from annotation tools that make the annotation process more efficient is required, especially if the annotation effort involves really large amounts of data. Therefore we investigated how different properties of specific annotation tasks can have an impact on the design of a tool focused on that general class of tasks. In this paper we present our view on the considerations that should drive the design of new tools geared to specific tasks. The main dimensions that we consider are: observation vs interpretation, explicit and implicit input layers, segmentation, feedback, constraints, relations and the content of the annotation elements.

This article includes descriptions of a process used to conduct practice-based research syntheses and the manner in which synthesis findings are used to inform and evaluate early childhood intervention practices. The main focus of a practice-based research synthesis is the unbundling of an intervention practice to identify those practice characteristics that are associated with desired outcomes and benefits. Also described are how the characteristics identified as most important are used to develop evidence-based practices and how the characteristics can be used as benchmarks to assess the likelihood that an untested practice will be effective. The article concludes with a discussion of the tension between research and practice and how that tension might be mitigated.

This study investigated the effects of scripted task analytic lessons with systematic prompting on engagement and comprehension of students with a multiple, severe disability using a multiple probe single case design. Three teachers followed the scripts to include a target student in a story based lesson to increase comprehension and engagement. All three students had both a severe intellectual disability and either a severe physical or sensory impairment and relied primarily on nonsymblic communication prior to the study. Each student used a different response mode to participate in the story based lesson (i. e., eye gaze response for a student with inconsistent hand use, point response for a student who grabbed, and object response for a student with visual impairments). Results indicated increases in both comprehension and engagement for all three students. Limitations and implications for research and practice are discussed. © Division on Autism and Developmental Disabilities.

The purpose of this paper is to introduce the Life Thread Model, which incorporates established psychological and social theory related to identity change following an acquired disability. It is supported by a growing body of empirical evidence and can be used to broaden our understanding of service provision in rehabilitation. We suggest that a limited appreciation of social and psychological processes underpinning rehabilitation has led to different agendas for patients and professionals, lack of recognition of power relationships, negative views of disability, and insufficient professional knowledge about the management of emotional responses. The Life Thread Model, based on narrative theory and focusing on interpersonal relationships, has been developed following ten years of empirical research. Using the model, the balance of power between professionals and patients can be recognized. We suggest that positive emotional responses can be supported through (a) endorsing a positive view of self, (b) 'being' with somebody as well as 'doing' things for them; and (c) seeing acquired disability as a time of transition rather than simply of loss. This model highlights the usually hidden social processes which underpin clinical practice in acquired disability. Recognition of the importance of discursive as well as physical strategies widens the possibilities for intervention and treatment.

Many children born with severe and multiple disabilities have complex communication needs and may use no speech or only minimal speech to communicate. Meaningful assessment of their expressive skills to identify communication strengths along a developmental trajectory is an essential first step toward appropriate intervention. This article describes the foundations, structure, properties, and use of the Communication Matrix, an assessment instrument developed specifically to address the challenges of describing the expressive communication skills of children with severe and multiple disabilities. The widely used online version of this assessment tool collects data in an associated database. Sample data on children with specific disabilities generated by this database are presented to illustrate the clinical and research potential of this free assessment service. © Hammill Institute on Disabilities 2011.

Many children born with severe and multiple disabilities have complex communication needs and may use no speech or only minimal speech to communicate. Meaningful assessment of their expressive skills to identify communication strengths along a developmental trajectory is an essential first step toward appropriate intervention. This article describes the foundations, structure, properties, and use of the Communication Matrix, an assessment instrument developed specifically to address the challenges of describing the expressive communication skills of children with severe and multiple disabilities. The widely used online version of this assessment tool collects data in an associated database. Sample data on children with specific disabilities generated by this database are presented to illustrate the clinical and research potential of this free assessment service.

Many children born with severe and multiple disabilities have complex communication needs and may use no speech or only minimal speech to communicate. Meaningful assessment of their expressive skills to identify communication strengths along a developmental trajectory is an essential first step toward appropriate intervention. This article describes the foundations, structure, properties, and use of the Communication Matrix, an assessment instrument developed specifically to address the challenges of describing the expressive communication skills of children with severe and multiple disabilities. The widely used online version of this assessment tool collects data in an associated database. Sample data on children with specific disabilities generated by this database are presented to illustrate the clinical and research potential of this free assessment service.

Purpose. The purpose of this article is to suggest how Talking Mats® can be used in accordance with the International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF) proposed by the World Health Organisation (WHO) when setting intervention goals.
Method. A theoretical framework for using Talking Mats® when setting intervention goals in accordance with the ICF is provided.
Conclusions. An international system such as the ICF offers a conceptual framework that can be used to set appropriate goals for intervention. Talking Mats® on the other hand can be seen as the strategy through which individuals can be empowered to participate in this goal-setting activity.

Children in dentistry are traditionally described in terms of medical diagnosis and prevalence of oral disease. This approach gives little information regarding a child's capacity to maintain oral health or regarding the social determinants of oral health. The biopsychosocial approach, embodied in the International Classification of Functioning, Disability and Health - Child and Youth version (ICF-CY) (WHO), provides a wider picture of a child's real-life experience, but practical tools for the application of this model are lacking. This article describes the preliminary empirical study necessary for development of such a tool - an ICF-CY Core Set for Oral Health. An ICF-CY questionnaire was used to identify the medical, functional, social and environmental context of 218 children and adolescents referred to special care or paediatric dental services in France, Sweden, Argentina and Ireland (mean age 8 years ± 3.6 yrs). International Classification of Disease (ICD-10) diagnoses included disorders of the nervous system (26.1%), Down syndrome (22.0%), mental retardation (17.0%), autistic disorders (16.1%), and dental anxiety alone (11.0%). The most frequently impaired items in the ICF Body functions domain were 'Intellectual functions', 'High-level cognitive functions', and 'Attention functions'. In the Activities and Participation domain, participation restriction was frequently reported for 25 items including 'Handling stress', 'Caring for body parts', 'Looking after one's health' and 'Speaking'. In the Environment domain, facilitating items included 'Support of friends', 'Attitude of friends' and 'Support of immediate family'. One item was reported as an environmental barrier - 'Societal attitudes'. The ICF-CY can be used to highlight common profiles of functioning, activities, participation and environment shared by children in relation to oral health, despite widely differing medical, social and geographical contexts. The results of this empirical study might be used to develop an ICF-CY Core Set for Oral Health - a holistic but practical tool for clinical and epidemiological use.

A new treatment form has emerged that merges cognitive behaviour therapy with the Internet. By delivering treatment components, mainly in the form of texts presented via web pages, and provide ongoing support using e-mail promising outcomes can be achieved. The literature on this novel form of treatment has grown rapidly over recent years with several controlled trials in the field of anxiety disorders, mood disorders and behavioural medicine. For some of the conditions for which Internet-delivered CBT has been tested, independent replications have shown large effect sizes, for example in the treatment of social anxiety disorder. In some studies, Internet-delivered treatment can achieve similar outcomes as in face-to-face CBT, but the literature thus far is restricted mainly to efficacy trials. This article provides a brief summary of the evidence, comments on the role of the therapist and for which patient and therapist this is suitable. Areas of future research and exploration are identified.

I landets kommuner har sedan slutet av 1990-talet ett omfattande arbete utförts för att
utveckla stödet till anhöriga. Staten har bidragit med cirka en miljard kronor i stimulansmedel
och den 1 juli 2009 infördes en förändring i Socialtjänstlagen som innebär att kommunerna är
skyldiga att erbjuda anhöriga stöd.
För att dra lärdom av det utvecklingsarbete som genomförts och fortfarande pågår har
Nationellt kompetenscentrum Anhöriga (NkA) tagit initiativ till denna undersökning för att i
samverkan med åtta av landets FoU-enheter kartlägga och följa utvecklingen av stödet till
anhöriga under tre år i åtta kommuner. I denna delrapport presenteras resultatet av den första
kartläggningen i Strängnäs kommun.
Kommunen ligger i norra delen av Södermanlands län och 1971 bildas nuvarande Strängnäs
kommun. Kommunen består av åtta kommundelar och tätorten heter Strängnäs. Antalet
innevånare var 32 419 personer år 2010. När det gäller stöd och omsorg är det politiskt
styrande organet Socialnämnden. Den verksamhet som bedriver det faktiska stödet är
socialkontoret där socialchefen är ytterst ansvarig och socialkontoret är indelat i tre olika
områden som var och en leds av en verksamhetschef.
Strängnäs kommun har en gemensam värdegrund som allt arbete skall utgå ifrån, så också
arbetet med anhörigstöd. Värdegrunden beskriver kommunens förhållningssätt och den
yttersta målsättningen är nöjda kommuninnevånare. År 2009 när den nya lagstiftningen kom
gjordes en kommunrevision angående anhörigstödet. Svaret på revisionen fastställer att varje
anställd inom kommunens socialtjänst har ett ansvar "att informera om vilka stödformer som
finns samt förmedla kontakt mellan stödbehövande och verksamheter som kan utgöra ett stöd
för varje anhörigas unika situation".
I Strängnäs kommun anställdes en anhörigkonsulent på 75 % i projektform den 1 mars 2007
och i september samma år invigdes Anhörigcentrum. Anhörigcentrum är en mötesplats för
människor som ger omsorg och stöd till någon anhörig eller vän. Här kan anhöriga träffa
andra i samma situation och delta i olika stödgrupper eller utbildningar och det finns också
möjlighet till enskilda samtal. Den anhörig som deltar i någon av Anhörigcentrums aktiviteter
kan få avgiftsfri avlösning till den närstående som är hemma
8
På Anhörigcentrum finns också en caféverksamhet och personalen på Anhörigcentrum
informerar om olika insatser som kommunen erbjuder. Därutöver finns en IT-portal på nätet
(Gapet) som är tillgängligt dygnet runt. Portalen riktar sig till alla åldrar och målgrupper och
ger den anhörige möjligheten att få kontakt med andra runt om i landet.
På anhörigcentrum finns även Resursteamet och den Uppsökande verksamheten.
Resursteamet arbetar med frågor som är kopplade till demenssjukdom eller annan kognitiv
svikt. Den uppsökande verksamhet vänder sig till personer som är 80 år och äldre och inte har
något bistånd från kommunen. På Strängnäs kommuns hemsida informerar man om det
anhörigstöd som finns i kommunen och det som lyfts fram som centralt är Anhörigcentrum.
Studien startar med en kartläggning av stödet till anhöriga i de utvalda kommunerna inom
områdena; äldreomsorg, verksamheter för personer med funktionsnedsättning samt individ
och familjeomsorg. Ytterligare en kartläggning genomförs år tre. Årligen genomförs
fokusgruppsintervjuer, en inom varje område. Första och sista året genomförs även en
enkätstudie och telefonintervjuer genomförs med ett slumpmässigt antal utvalda anhöriga i
kommunerna baserat på den enkät de fyllt i.
Inom de tre områdena i Strängnäs kommun samlades aktuell dokumentation in,
verksamhetscheferna intervjuades och en enkät skickades ut till enhetscheferna. Efter
kartläggningen utfördes fokusgruppsintervjuer där politiker, chefer, medarbetare, ideella
organisationer och anhöriga deltog. Namn på anhöriga samlades in och NkA har utifrån dessa
utfört en enkätundersökning med efterföljande telefonintervjuer.
Resultatet visar att Anhörigcentrum och dess personal gör ett gott arbete utifrån de resurser
som finns tillgängliga, men att verksamheterna måste ta ett mycket större ansvar och bidra till
att anhöriga får det stöd som de behöver och har rätt till. Den gemensamma värdegrunden i
Strängnäs kommun bör lyftas upp och diskuteras ytterligare och samverkan inom den egna
kommunen behöver utökas. Det behövs också mer information till anhöriga om vilket
anhörigstöd som finns. En strategi för hur anhörigstödet skall bedrivas, uttalade mål samt
handlingsplaner och stödplaner bör också utarbetas och anhörigstödet till de anhöriga som har
vuxna barn med funktionsnedsättning är i mycket stort behov av utveckling.

Hösten 2013 ändrades bestämmelserna i skollagen om utvecklingssamtalet och den skriftliga individuella utvecklingsplanen. Ändringarna i skollagen innebär sammanfattningsvis att utvecklingssamtalet har fått en utvidgad roll och att kravet på skriftliga individuella utvecklingsplaner avskaffas i de årskurser betyg sätts. Skriftliga individuella utvecklingsplaner ska upprättas en gång per läsår för elever i årskurs 1-5 i grundskolan, grundsärskolan och sameskolan samt i årskurs 1-6 i specialskolan. De ska även upprättas en gång per läsår för elever i årskurs 6-9 i grundsärskolan i de fall betyg inte sätts. Motsvarande gäller för elever i årskurs 7-10 i specialskolan som läser enligt grundsärskolans kursplaner.

Ramböll Management Consulting har på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne län
utvärderat anhörigstödet i Skåne utifrån ett anhörigperspektiv. Tio stycken
representativt utvalda kommuner i Skåne län har ingått i utvärderingen. Följande
frågor har analyserats;
 Hur har anhörigstödet vidareutvecklats?
 Hur har kvaliteten på anhörigstödet som erbjuds förbättrats?
 Hur har tillgängligheten till anhörigstödet förbättrats?
 Hur har stöd som efterfrågas av anhörigvårdare utvecklats?
 Hur har anhörigvårdarnas livskvalitet förbättrats?
 Hur har samverkan med andra frivilliga/ideella krafter påverkat
anhörigstödets utveckling?
Datainsamlingen har genomförts med hjälp av; intervjuer, fokusgrupper och
dokumentstudier. Flera av utvärderingens frågeställningar har kunnat belysas med
hjälp av två eller flera datainsamlingsmetoder samtidigt. Härigenom åstadkommer
vi en stabil grund för analysen och våra slutsatser.
Rambölls bedömning är att anhörigstödet har vidareutvecklats som följd av de
statliga stimulansmedlen. Fler kommuner erbjuder idag träffpunkter jämfört med
tidigare och fler må-bra-aktiviteter erbjuds. Anhörigsamordnare har inrättats i
samtliga kommuner som ingått i vårt urval och det förekommer allt fler nätverk
och erfarenhetsutbyten mellan kommunerna.
Kvaliteten i anhörigstödet har förbättrats under de åren som staten betalat ut
stimulansmedel. Fokus i flera kommuner har varit att bygga en verksamhet av god
kvalitet som är hållbar. Med anledning av detta har utvecklingen och utformandet
av verksamheten varit relativt likartad mellan kommunerna. I samtliga kommuner
som varit föremål för utvärderingen finns anhörigsamordnare samt ett brett utbud
av aktiviteter för anhörigvårdare.
Vad gäller tillgängligheten så bedömer Ramböll att den delvis har förbättrats.
Samtliga kommuner erbjuder en träffpunkt och har en anhörigsamordnare.
Information om stödet finns tillgängligt via broschyrer på exempelvis apotek och
vårdcentraler. Flera av anhörigsamordnarna, liksom biståndshandläggarna,
informerar även om stödet. Däremot upplever både kommunala tjänstemän och
anhörigvårdare att stödet inte når ut till alla som kan tänkas ha behov av det. Till
exempel är uppslutningen på träffpunkterna inte så stor som man önskat och man
vet att det finns fler i kommunen som är i behov av stödet. Vad detta beror på
finns det olika teorier om. En återkommande förklaring är att de i målgruppen inte
5
själva identifierar sig som vårdare av en anhörig utan i första hand som
make/maka där det är en plikt att man tar hand om sin sjuka närstående. Flera
anhörigvårdare beskriver hur svårt det är att ta klivet till att se bortom sin
närståendes situation och även börja tänka på och ta hand om sig själv.
Anhörigvårdare får det stöd de efterfrågar, inom ramen för vad som är rimligt. Det
är vanligt att anhörigsamordnare ordnar träffar och fokusgrupper där
anhörigvårdare lämnar förslag på hur de vill att exempelvis aktiviteterna och
träffpunkterna ska utformas och vad de ska innehålla. Som exempel efterfrågar
vissa anhörigvårdare utbildningar och information om exempelvis lyftteknik eller
demenssjukdomens olika stadier som kan ske i samband med träffpunkterna. Det
är också vanligt att andra föreningar och kommunala verksamheter bjuds in för att
prata om vilket stöd de kan bidra med.
Vad gäller livskvaliteten menar anhörigvårdare som deltar i verksamheten att den
definitivt har ökat. Man upplever trygghet och gemenskap. Avlastningen gör att
man känner sig spontan och fri. Dessutom upplever man mindre stress och oro då
man vet att man har någonstans att vända sig när det känns jobbigt. De anhöriga är
överens om att kommunens åtgärder leder till ökad livskvalitet för dem.
Samverkan med andra organisationer och föreningar varierar från kommun till
kommun och har delvis ökat. Svenska kyrkan och Röda Korset är de vanligaste
samverkanspartnerna. Andra man samverkar med är exempelvis pensionärs-,
demens- och invandrarföreningar. Att samverkan inte har ökat i högre
utsträckning kan bero på att det finns en viss konkurrens mellan föreningarna då
varje förening bevakar sitt medlemsantal. Rambölls bedömning är alltså att en
bristande samverkan inte beror på att anhörigsamordnaren underlåtit att försöka
etablera en samverkan.
Avslutningsvis har det förts resonemang dels om framgångsfaktorerna sett ur ett
organisatoriskt och verksamhetsperspektiv, dels om kommunen hade genomfört
åtgärderna utan statligt stöd.
Sett ur ett organisatoriskt perspektiv har speciellt viktiga framgångsfaktorer varit
inrättandet av anhörigsamordnare vars uppdrag varit att initiera verksamheten för
de anhöriga. Rambölls bedömning är att anhörigvårdarna själva inte hade orkat
starta en liknande verksamhet. Förutom att anhörigsamordnare har bidragit till att
skapa ett socialt nätverk för anhörigvårdare har de även arbetat aktivt med att
förankra anhörigperspektivet i alla delar av organisationen för att anhörigstödet
ska vara hållbart.
Sett ur ett verksamhetsperspektiv har en viktig framgångsfaktor för anhörigstödet
varit att de anhöriga själva har kunnat påverka utformningen av stödet. Dock har
den önskade effekten av information och kartläggningar, att nå hela målgruppen,
uteblivit.
6
Rambölls bedömer även att flera av aktiviteterna inte hade kunnat genomföras
utan statligt stöd. Anhörigstödet har delvis finansierats av kommunala medel men
med hjälp av statliga stimulansmedel har stödet kunnat prioriteras och fokuseras.

Syftet med utvärderingen är att ta reda på om den avgiftsfria avlösningen har underlättat
situationen för anhöriga som hjälper eller vårdar någon närstående i hemmet, samt att inhämta
synpunkter och förslag på olika former av stöd kommunen bör vidareutveckla och satsa på.
En första utvärdering gjordes för perioden september 2005 t.o.m. februari 2006, den andra för
perioden mars 2006 t.o.m. december 2007.
Utvärderingen för perioden januari 2008 t.o.m. december 2008 genomfördes som tidigare i
enkätform och sändes till de 69 anhöriga i Uppsala kommun som erbjudits avgiftsfri
avlösning i hemmet eller i gruppverksamhet. De flesta anhöriga är maka/make men fyra är
barn samt ett syskon. Svar erhölls från 47 personer, varav 34 kvinnor och 13 män.
Den vanligaste orsaken till närståendes behov av hjälp är nedsatt fysisk och psykisk oförmåga
i kombination med annan sjukdom såsom demenssjukdom och stroke. Även hjärtkärlsjukdom
och nedsatt syn- och hörsel uppges som orsak till hjälpbehov.
Majoriteten av de anhöriga tycker att avlösningen har fungerat mycket bra. De är nöjda med
att få tid till att uträtta ärenden och att få ägna sig åt egna intressen. Samtidigt är den
närståendes välbefinnande och möjlighet till aktivitet och omväxling viktig. För dem som har
avlösning i hemmet skapar det trygghet att det är samma person som kommer.
När det gäller önskemål om stöd och hjälpinsatser handlar det främst om att få mer tid avsatt
för avlösning.

Denna antologi innehåller en rad intressanta texter om äldreomsorg, kvinnosyn och socialpolitik. Boken diskuterar synen på åldrandet och var ansvaret ligger för omsorgen om de gamla -- något som skiftat över tid och från samhälle till samhälle. Den behandlar både frndringar på mycket lång sikt och de högst aktuella och mycket snabba förändringar i svensk och europeisk socialpolitik och omsorgspraktik som vi nu upplever. Utöver redaktörerna Rosmari Eliasson-Lappalainen och Marta Szebehely medverkar Birgitta Odén, Svein Olav Daatland, Annelie Anttonen och Clare Ungerson.

Despite some national examinations of policy responses for young carers (YCs), this study provides a first comprehensive cross-national comparison of the different legislation, policy and service frameworks that exist to protect and support adolescent young carers (AYCs) in six European countries (Italy, Netherlands, Slovenia, Sweden, Switzerland and United Kingdom) and how these are enacted. Until now, research has focused on estimating numbers of AYCs and the impact of caring tasks. A preliminary examination of policy responses to YCs was followed by expert interviews. Case study analysis of 25 interviews and a cross-national synthesis were undertaken before incorporating feedback from former YCs. Different responses to YCs were found, ranging from protection and support in policy and legislation and a definition for YCs, to a total lack of recognition and support. Findings highlight the potential to extend existing legislation, policy and service frameworks to include AYCs, and the importance of recognising and raising awareness of YCs. Awareness should be raised at all levels of society for example with professionals in health, social and education sectors and the general public. A definition for YCs is needed, so AYCs can self-identify and AYCs should be recognised as an important target group for policy makers.

Patient and public involvement is a way of ensuring that research and practices are more responsive to their target groups. This study, inspired by discourse psychology, explores the knowledge contributions of informal carers who participated in group meetings to co-create a support intervention. Findings highlight that carers’ knowledge is complex, including more than practical caring experiences. Acknowledging carers’ knowledge contributions and involving a heterogeneous sample of carers are key considerations for patient and public involvement in research; otherwise, there is a danger of establishing risks of injustice. Accepting the multifaceted knowledge of carers could increase the validity of research and the relevance of interventions developed.

Abstract: This paper examines the health-related quality of life (HRQL) and mental health of adolescent young carers (AYCs) aged 15–17 in Switzerland, based on data collected within the Horizon 2020 project ‘Psychosocial support for promoting mental health and well-being among AYCs in Europe’ (ME-WE). It addresses the following questions: (1) Which characteristics of AYCs are associated with lower HRQL and with higher level of mental health problems? (2) Do AYCs who are less visible and less supported report a lower HRQL and more mental health issues than other AYCs? A total of 2343 young people in Switzerland, amongst them 240 AYCs, completed an online survey. The results show that female AYCs and AYCs with Swiss nationality more often reported having mental health issues than their male and non-Swiss counterparts. Furthermore, the findings show a significant association between receiving support for themselves and visibility from their school or employer and the HRQL. Moreover, AYCs who reported that their school or employer knew about the situation also reported fewer mental health issues. These findings can inform recommendations for policy and practice to develop measures aimed at raising the visibility of AYCs, which is the first step for planning AYC tailored support.

Poddprofilen Nemo Hedén har skrivit den viktiga boken Beroende om sin väg ut ur missbruket. Kan du ha problem? Är en anhörig drabbad? Detta är en bok som kommer att göra skillnad. Beroendesjukdomen är en av våra stora dödliga folksjukdomar. Men trots att var tionde svensk är drabbad pratar vi nästan inte om den. Poddprofilen Nemo Hedén har gjort till sin livsuppgift att ändra på den saken.

Beroende är en djupt personlig fackbok med syftet att försöka hjälpa och inspirera människor. Nemo vill avliva alla tabun, missförstånd och fördomar som finns kring sjukdomen. En problematik som faktiskt dödar människor dagligen - helt i onödan. "Jag har skrivit en bok som jag hade behövt att läsa när jag var i missbrukets mörka klor. När jag kände mig ensammast och räddast i hela världen. När det kändes som att livet var slut och som att det inte fanns någon väg ut. Men boken är lika mycket för alla anhöriga. De får lida så otroligt mycket, trots att de är helt oskyldiga", skriver Nemo i förordet.

Boken är tematiskt upplagd och författaren berättar lyhört och kunnigt om alla aspekter av beroendesjukdomen. När är man i riskzonen? Vilken hjälp finns att få? Hur farligt är ett återfall? Vad innebär tolvstegsrörelsen? Hur återskapar man sanna och varaktiga relationer? Och kanske viktigast, hur förlåter man sig själv efteråt?

Som förälder till ett barn med neuropsykiatrisk diagnos känner du dig ofta ensam, missförstådd och som en krigare för ditt barn. Den här boken, skriven av två föräldrar till barn med diagnoser, erbjuder såväl igenkänning som enkla råd så att du själv kan må bättre och orka med npf-familjelivets utmaningar.Hur du tar svåra samtal med skolan, enkla tekniker för återhämtning, hur ni klarar parrelationen eller parerar välmenta råd från personer i omgivningen. När det känns som att nerverna sitter utanpå behövs konkreta verktyg!Författarna bjuder på personliga berättelser ur vardagen, både gripande och igenkännande, blandat med tips från experter på områden som stress och utmattning, svåra samtal samt familjestöd. Här finns hjälp för att orka med att vara en bra förälder, kunna släppa skam- och skuldkänslor och ha kraft över till dig själv. Boken är också till dig som är vän, anhörig och till dig som möter npf-föräldrar i din yrkesvardag, så att du kan stötta och hjälpa på bästa sätt.

'Jag tror fortfarande inte att jag riktigt vilat färdigt från barndomen. Jag undrar om jag någonsin kommer att göra det. Vila färdigt." Så skriver Jenny Jejlid när hon berättar historien om hur det är att växa upp med ett autistiskt och utvecklingsstört syskon. Idag är hon vuxen och arbetar inom omsorgsvärlden, och ser tillbaka på sin uppväxt som lillasyster till en äldre bror som inte var som andra. Hon berättar om när det onormala blir normalt, och när känslor av kärlek och hat blandas med skam och skuld. Men hon berättar också om vägen framåt, och om känslor av hopp.

Jag ställde frågor till mitt gossebarn när vi var ensamma:
- Vilka hemligheter bär du på min son? Vilket ursprung har din gåtfullhet? Vad känner du? Vilket liv finns inom dig? Är det mörk ångest? Känner du glädje? Ser du samma verklighet som jag, eller blir allt kaos inom dig? Vad tycker du om?'

Några månader efter att Fred föddes börjar misstankar växa hos hans mamma Maud. Den lilla bebisen följer inte riktigt samma utveckling som andra barn i hans ålder, och han är svår att få kontakt med. Han är utvecklingsstörd, hon är säker på det. Både sjukvårdspersonal och familj försöker muntra upp henne, det är säkert inget fel på pojken, alla barn utvecklas olika.

Ju äldre Fred blir desto tydligare blir det dock att han är annorlunda från andra barn. I 'Freds bok' berättar Maud om sin egen upplevelse av att ha ett barn med en utvecklingsstörning och autism, men hon berättar också om samhällets och omvärldens reaktioner på hennes älskade son. Detta är en sann berättelse om förtvivlan, sorg och rädsla, men också om lycka och hopp. Men framför allt annat är det en berättelse om kärleken mellan mor och son.

Abstract [en]

Young carers provide a substantial amount of care to family members and support to friends, yet their situation has not been actively addressed in research and policy in many European countries or indeed globally. Awareness of their situation by professionals and among children and young carers themselves remains low overall. Thus, young carers remain a largely hidden group within society. This study reports and analyses the recruitment process in a multi-centre intervention study offering psychosocial support to adolescent young carers (AYCs) aged 15–17 years. A cluster-randomised controlled trial was designed, with recruitment taking place in Italy, the Netherlands, Slovenia, Sweden, Switzerland and the United Kingdom exploiting various channels, including partnerships with schools, health and social services and carers organisations. In total, 478 AYCs were recruited and, after screening failures, withdrawals and initial dropouts, 217 were enrolled and started the intervention. Challenges encountered in reaching, recruiting and retaining AYCs included low levels of awareness among AYCs, a low willingness to participate in study activities, uncertainty about the prevalence of AYCs, a limited school capacity to support the recruitment; COVID-19 spreading in 2020–2021 and related restrictions. Based on this experience, recommendations are put forward for how to better engage AYCs in research.

Abstract [en]

Patient and public involvement is a way of ensuring that research and practices are more responsive to their target groups. This study, inspired by discourse psychology, explores the knowledge contributions of informal carers who participated in group meetings to co-create a support intervention. Findings highlight that carers’ knowledge is complex, including more than practical caring experiences. Acknowledging carers’ knowledge contributions and involving a heterogeneous sample of carers are key considerations for patient and public involvement in research; otherwise, there is a danger of establishing risks of injustice. Accepting the multifaceted knowledge of carers could increase the validity of research and the relevance of interventions developed.

Abstract

Across the globe, medical advances and knowledge about health behaviours have allowed remarkable improvements in life expectancy. Although the developments are largely positive, population ageing raises a new set of challenges for policymakers to tackle as the shares of the population in advanced ages are growing. As many men and women as possible are needed to participate in the labour market to widen the tax base that supports national economies. Alongside employment, increasingly many working-age people provide regular assistance to older (65+) family members and relatives who no longer get by in their daily lives without support. A new balance of paid work and unpaid care is thus forming across Europe and beyond, with implications
for both individuals and societies.

En bok för förskolebarn när en mamma får bröstcancer.

Boken är tänkt att användas som stöd och inspiration vid
samtal med ett litet barn när mamma eller närstående
drabbats av bröstcancer. Vi har lagt in frågor till barn som
stöd för samtal och igenkänning. Det finns också fakta,
råd och tips till vuxna i slutet av boken.

It is unclear whether caregiving has an impact on the physical, mental and functional health of older caregivers. This study aimed to describe physical, mental and functional health in relation to family caregiving in old age (60+) over a six-year period. The study comprised 2,294 randomly selected individuals (60-96 years) from the Swedish National Study on Aging and Care, who answered the question on whether they were caregivers and who were followed up six years later. The prevalence of family caregivers was 13.1% and the incidence was 12.4%. Four tracks (T) were identified; T1) Family caregiver both at baseline and follow-up (n = 74), T2) Family caregiver at baseline but not at follow-up (n = 226), T3) non-caregiver at baseline but family caregiver at follow-up (n = 218), T4) non-caregiver both at baseline and follow-up (1,776). Only non-caregivers (T4) reported a decline in mental health, p < .036. Worries about health increased significantly in T2 and T4. The prevalence of caregivers was 13.1% with a high turnover. There are differences between family caregivers and non-caregivers in deterioration in physical and mental health as well as physical function over a six-year period.

PURPOSE: Informal carers have an important role in society through their care and support of their long-term ill relatives. Providing informal care is challenging and can lead to caregiver burden; moreover, many support needs of the carers are not met, leading to confusion, disappointment and frustration. We conducted an interview study to clarify the meaning of support given and received by informal carers to relatives with chronic obstructive pulmonary disease or chronic heart failure.
METHODS: We purposively selected and recruited informants via participants in another study, thereby conducting interviews over the phone from June 2016 to May 2017. In total, we conducted 14 interviews with 12 informants. All interviews were transcribed verbatim and the content was analysed using a phenomenological hermeneutical approach.
RESULT AND CONCLUSION: Our comprehensive understanding of the meaning of support for these carers is twofold: it is a self-evident struggle for the good life of their relatives and that they want to be carers in partnership. The healthcare system must recognize the efforts of carers and include them in the strategic planning and operational stages of care and treatment for people with long-term illness

BACKGROUND: As the population is ageing, the need for informal caregivers increases, and thus we need to know more about the effects on caregivers. This study aims to determine both cross-sectional and longitudinal associations between perceived limitation of informal caregiving and mental health of caregivers.
METHODS: This population-based cohort study was based on the Swedish Psykisk hälsa, Arbete och RelaTioner (PART) study, and 9346 individuals aged 18-65 were included. Data were collected through questionnaires, interviews and Swedish registers. Informal care was defined as care given to a family member. Self-reported and diagnosed depression and anxiety were included as outcomes. Covariates included sex, age, social support and socio-economic position. Ordinal logistic regression and Cox regression were performed to determine the associations between caregiving and anxiety or depression.
RESULTS: Self-reported depression and anxiety was only increased among those experiencing limitations (adjusted odds ratios [aOR] 2.00, 95% confidence intervals [CI] 1.63-2.47 for depression; aOR 2.07, 95% CI 1.57-2.74 for anxiety)  compared to those not giving care, respectively. The adjusted hazard ratio (aHR) were increased for diagnosed depression (aHR 1.97, 95% CI 1.27-3.05) and for diagnosed anxiety (aHR 1.86, 95% CI 1.06-3.25) among those giving care and experiencing limitations, compared to those not giving care. No significant associations were found in caregivers without limitations. CONCLUSION: Caregivers experiencing limitations showed a significant association with short- and long-term anxiety and depression. This study implies the importance of exploring the degree to which informal caregiving can be provided without adding burden to caregivers.

OBJECTIVES: To examine similarities and dissimilarities in patient and family caregiver dyads in their experience of stress, support, and sense of security. METHODS: 144 patients and their family caregivers participated. Patients were admitted to six Swedish specialist palliative home care units and diagnosed with a non-curable disease with an expected short survival. We analysed similarity patterns of answers within dyads (correlations) as well as dissimilarities, expressed as the difference between within-dyad responses. The latter were subjected to a model-building procedure using GLM, with 13 sociodemographic and clinical characteristics as independent variables. RESULTS: Within dyads, patients and family caregivers scored similar in their perception of support and sense of security with care. There was also dissimilarity within dyad responses in their perception of stress and support that could be attributed to sociodemographic or clinical characteristics. When patients scored higher levels of stress than family caregivers, the family caregiver was more likely to be male. Also family caregiver attachment style (attachment anxiety), patient age and the relationship of the family caregiver to the patient explained dissimilarities within the dyads. CONCLUSIONS: Patients and family caregivers within the dyads often, but not always, had similar scores. We suggest that it is important that the healthcare staff identify situations in which perceptions within the dyads regarding stress and perception of support differ, such that they can recognise patients' and family caregivers' unique needs in different situations, to be able to provide adequate support and facilitate dyadic coping.

De flesta människor som drabbas av svåra psykiska problem återhämtar sig, helt eller delvis. Att återhämta sig betyder inte att man nödvändigtvis är fri från alla symtom utan kan även innebära att man kan hantera dem och leva ett acceptabelt liv. Bland läkare, vårdpersonal och även bland dem som själva har psykiska problem finns en utbredd pessimism om möjligheterna att återhämta sig. Men i dag har vi tillgång till forskningsresultat som motsäger föreställningar om de psykiska störningarna som varande livslånga, kroniska sjukdomar. Forskning visar att de flesta människor som exempelvis fått psykiatrins mest belastade diagnos – schizofreni – återhämtar sig. Vad hjälper människor med svåra psykiska problem att återhämta sig? Vad gör de själva, och vad kan andra – professionella, anhöriga, närstående – göra för att bidra till denna process? Boken resonerar kring professionalitet och vad ett återhämtningsinriktat professionellt arbete kan innebära. Återhämtning är en unik individuell process. Helt olika insatser kan bidra till återhämtningsprocessen för olika personer och för samma person i olika perioder. Den kan därför aldrig reduceras till en metod som kan tillämpas lika på flera patienter. Boken önskar förena individernas – brukarnas – erfarenhetsbaserade kunskap med kunskap från forskningen. Utgångspunkten är att människor återhämtar sig från svåra psykiska problem och att deras egna berättelser om återhämtningsarbetet erbjuder trovärdig kunskap. Boken vänder sig dels till brukare och närstående, dels till personal verksam inom psykiatri och socialtjänst. Den är också avsedd som kursbok för högskolestuderande inom områdena socialt arbete, psykologi, vård och medicin. Boken används dessutom som lärobok/komplement till cirkelmaterialet vid studiecirklar inom ramen för Återhämtningsprojektet (som drivs av Riksförbundet för Social och Mental Hälsa [RSMH], Forskningsstiftelsen Humlan och FoU-enheten vid SPO Psykiatrin Södra, Stockholms läns landsting) som i första hand löper under åren 2004 och 2005.Alain Topor är leg psykologi, fil dr och chef för FoU-enheten vid SPO Psykiatrin Södra inom Stockholms läns landsting. Han är även forskningschef på institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Han har tidigare arbetat inom socialtjänst och psykiatri som familjebehandlare, behandlingsansvarig, handledare samt med forskning och utveckling inom socialtjänsten och psykiatrin. På Natur och Kultur har han tidigare utgivit Återhämtning från svåra psykiska störningar

Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1997:1

Sammanfattning
Fallskador hos äldre är ett ökande problem i Sverige som orsakar stort lidande, liksom stora kostnader för samhället. Socialstyrelsen har det övergripande ansvaret för att sprida information om fallrisker och fallprevention till äldre. Nationellt kompetenscenter anhöriga (Nka) har sökt och beviljats medel från Socialdepartementet för utvecklings av en verktygslåda gällande äldres fallprevention. Verktygslådan ska riktas till anhöriga som vårdar eller stöttar äldre i hemmet.
Som ett första steg har en så kallad scopingstudie (hädanefter kallad kunskapsöversikt) genomförts i syfte att få en överblick över tillgänglig forskning och annan litteratur på området anhöriga och äldres fall/fallrisk/fallprevention. Studien har utgått från den modell som utarbetades av Arksey och O'Malley (1) och som består av sex steg med en avslutande konsultation med målgruppen, i detta fall anhöriga.
Resultatet av kunskapsöversikten visar att det finns mycket lite forskning gällande anhöriga och deras syn på och upplevelse av närståendes fall, inte minst ur ett svenskt perspektiv. Totalt identifierades 49 relevanta källor, varav 42 vetenskapliga artiklar, en avhandling, ett dokument med tips och råd samt fem rapporter. Endast en svensk vetenskaplig artikel identifierades. Analys av källorna visade att dessa främst berörde fyra huvudteman; Konsekvenser för anhöriga av närståendes fall, Anhörigas förhållningssätt och strategier, Information, utbildning och stöd till anhöriga gällande fallprevention samt 4) Involvering av anhöriga i äldres fallprevention. De fyra huvudtemana kategoriserades i 15 underkategorier vilka beskrivs i kapitel 3. Ett tydligt resultat av kunskapsöversikten är att behovet av stöd och information till anhöriga, liksom behovet av att involvera dem betonas men att det finns få exempel på att så faktiskt har skett.
För att verifiera resultatet i en svensk kontext genomfördes steg 6 i Arkseys och O'Malleys modell (1) i form av fokusgrupper och intervjuer med totalt 30 anhöriga. De intervjuade bestod av makar och barn till äldre. Resultatet av konsultationen visade att det råder stor överensstämmelse med de internationella studierna. Dock tyder intervjuerna på vissa kulturella skillnader som vore intressant att studera vidare, exempelvis användandet av tvång och begränsningar som förefaller mindre vanligt bland de anhöriga som intervjuats. Istället betonas självständighet och den äldres möjlighet till delaktighet och livskvalitet. Anhöriga ger också några exempel på hur de har fått stöd från kommunen vilket i dessa fall har bidragit till deras egen kunskap och trygghet. Under fokusgrupper och intervjuer behandlades också behovet av information/stöd och den verktygslåda som Nka ska ta fram i samarbete med anhöriga. Exempel på kunskap/behov som anhöriga lyfter är:
- Information om fallrisker i hemmet och utomhus samt tips på vilka åtgärder anhöriga kan göra för att minimera riskerna.
- Information om vad anhöriga bör tänka på och vart de kan vända sig för att få
råd och stöd, exempelvis Apoteket, sjukgymnast, äldresjuksköterska, anhörigkonsulent etc.
- Nationellt nummer för fallpreventiva frågor, gärna kopplat till 1177.

Hur informationen ska förmedlas skiljer sig åt mellan intervjuade makar och barn till äldre, där de äldre anhöriga föredrar muntlig information i hemmet medan yngre är mer benägna att själva söka information på internet. Anhöriga lyfter också behovet av en utbildning om fallprevention för professionella samt material riktat till föreningarna att sprida till sina medlemmar.

I bedömningen av barns rätt till assistansersättning ska Försäkringskassan
räkna bort det hjälpbehov som en vårdnadshavare normalt ska
tillgodose, det så kallade föräldraansvaret. Syftet med granskningen
är att undersöka hur Försäkringskassan tar hänsyn till föräldraansvaret
när den bedömer rätten till assistansersättning för personlig assistans.
Principen om normalt föräldraansvar finns i förarbetena till assistansreformen
år 1994, och fördes in i 51 kap. 6 § socialförsäkringsbalken
år 2011. Det framgår dock varken av bestämmelsen eller av
förarbetena till den hur föräldraansvaret ska avgränsas och bedömas.
Försäkringskassan beskriver inte i vägledningen när eller hur handläggare
ska göra avdrag för normalt föräldraansvar. Vid intervjuer
med handläggare vid lokala försäkringscenter (LFC) har det också
kommit fram att styrningen från huvudkontoret uppfattas som otillräcklig.
En granskning av Försäkringskassans akter för ärenden om assistansersättning
för barn visar dessutom att Försäkringskassans bedömningar
av föräldraansvaret varierar.
Av intervjuerna framgår vidare att det finns tydliga skillnader i utgångspunkten
av bedömningen av föräldraansvaret vid prövning av
barns rätt till personlig assistans, vilket också bekräftar resultaten
från aktstudien. Det förekommer till exempel att de intervjuade handläggarna
utgår från egna eller kollegors erfarenheter av vad barn i
en viss ålder klarar av, utöver den begränsade praxis som finns på
området.
Det har under åren i olika sammanhang konstaterats att Försäkringskassan
saknat verktyg för att säkerställa en enhetlig och rättsäker
tillämpning av principen om föräldraansvar i assistansersättningen.
Denna granskning visar att problemet kvarstår.
8
ISF föreslår att
 Försäkringskassan utvecklar sin styrning och stödet till handläggarna
genom att ta fram ett verktyg för att bedöma vad
som är normalt i omhändertagandet av barn i olika åldrar, till
exempel enligt ett beprövat klassifikationssystem av typen
ICF-CY1
,
 Försäkringskassan vidareutvecklar rutiner kring hur bedömningen
av föräldraansvaret dokumenteras i missiv och beslut
för att öka transparensen,
 regeringen låter utreda utformningen av den rättsliga regleringen
av föräldraansvaret.

I bedömningen av barns rätt till assistansersättning ska Försäkringskassan
räkna bort det hjälpbehov som en vårdnadshavare normalt ska
tillgodose, det så kallade föräldraansvaret. Syftet med granskningen
är att undersöka hur Försäkringskassan tar hänsyn till föräldraansvaret
när den bedömer rätten till assistansersättning för personlig assistans.
Principen om normalt föräldraansvar finns i förarbetena till assistansreformen
år 1994, och fördes in i 51 kap. 6 § socialförsäkringsbalken
år 2011. Det framgår dock varken av bestämmelsen eller av
förarbetena till den hur föräldraansvaret ska avgränsas och bedömas.
Försäkringskassan beskriver inte i vägledningen när eller hur handläggare
ska göra avdrag för normalt föräldraansvar. Vid intervjuer
med handläggare vid lokala försäkringscenter (LFC) har det också
kommit fram att styrningen från huvudkontoret uppfattas som otillräcklig.
En granskning av Försäkringskassans akter för ärenden om assistansersättning
för barn visar dessutom att Försäkringskassans bedömningar
av föräldraansvaret varierar.
Av intervjuerna framgår vidare att det finns tydliga skillnader i utgångspunkten
av bedömningen av föräldraansvaret vid prövning av
barns rätt till personlig assistans, vilket också bekräftar resultaten
från aktstudien. Det förekommer till exempel att de intervjuade handläggarna
utgår från egna eller kollegors erfarenheter av vad barn i
en viss ålder klarar av, utöver den begränsade praxis som finns på
området.
Det har under åren i olika sammanhang konstaterats att Försäkringskassan
saknat verktyg för att säkerställa en enhetlig och rättsäker
tillämpning av principen om föräldraansvar i assistansersättningen.
Denna granskning visar att problemet kvarstår.
8
ISF föreslår att
 Försäkringskassan utvecklar sin styrning och stödet till handläggarna
genom att ta fram ett verktyg för att bedöma vad
som är normalt i omhändertagandet av barn i olika åldrar, till
exempel enligt ett beprövat klassifikationssystem av typen
ICF-CY1
,
 Försäkringskassan vidareutvecklar rutiner kring hur bedömningen
av föräldraansvaret dokumenteras i missiv och beslut
för att öka transparensen,
 regeringen låter utreda utformningen av den rättsliga regleringen
av föräldraansvaret.

Statens offentliga utredningar

Purpose: To compile and then validate a set of evidence-based best practices related to augmentative and alternative communication (AAC) and its role in fostering the inclusion of students with severe disabilities in general education classrooms and other inclusive settings. Method: A comprehensive review of the literature pertaining to AAC and inclusive education for students with severe disabilities in inclusive classrooms resulted in an inventory of possible best practices. Reliability testing was conducted to verify levels of evidence assigned to each source and corresponding practice. Practices were reviewed and validated by a panel of 8 experts. Statistical analysis revealed a high level of internal consistency across items composing the inventory. Results: An inventory of 91 practices, each assigned to 1 of 8 predetermined categories, was uncovered. Themes arising in experts' comments related to items in the inventory are discussed. Conclusions: Possible uses of the inventory are discussed along with suggestions for future research. © American Speech-Language-Hearing Association.

Den svenska Utredningen om vanvård i den sociala barnavården (i fortsättningen kallad Vanvårdsutredningen) initierades, i likhet med flera andra länder, först efter att människor berättat i media om sina erfarenheter av övergrepp och misshandel från sin tid i barnhem eller fosterhem.

Delrapport och Upprättelseutredning

I januari 2010 presenterade utredningen sin delrapport, "Vanvård i social barnavård under 1900-talet". En direkt följd blev att regeringen tillsatte Upprättelseutredningen som fick i uppdrag att föreslå hur upprättelse för dessa människor skulle kunna utformas.

Upprättelseutredningen överlämnade sitt betänkande till regeringen i februari 2011. Förslagen handlade om en process i tre delar; ett erkännande av det som hänt och en ursäkt, kompensation till dem som utsatts samt åtgärder för att förhindra upprepning.

Slutrapportens syfte

Syftet med slutrapporten är att presentera en fördjupad resultatredovisning där enskilda människor och deras berättelser, får en mer framskjuten placering än i delrapporten. Dessutom har ambitionen varit att diskutera hur det var möjligt att intervjupersonerna kunde råka så illa ut som barn och hur liknande missförhållanden för samhällsvårdade barn ska kunna undvikas i framtiden.

Slutrapportens struktur

Utredningens material omfattar redogörelser i olika former; intervjureferat, inspelade intervjuer, nedtecknade levnadsberättelser, arkivhandlingar, domar och tidningsartiklar. Detta varierande material ger inblick i sammanhang i vilken vanvården skedde och kunskap om den utsatthet som barn och ungdomar inom den sociala barnavården befann sig i.

Den här studiens syfte har varit att delge hur personer som bor på demensboende, och hur anhöriga som har närstående som bor på demensboende, upplever det sociala innehållet. Ett innehåll som utgår från faktorer som bemötande, social samvaro, aktiviteter, utevistelse, inflytande, boendemiljö, kan sammanfattas som ett meningsfullt socialt innehåll.

Vidare var syftet att delge några av de synpunkter och reflektioner som framkom från ett seminarium om Socialt innehåll i vardagen som hölls vid Blekinge kompetenscentrum i november 2009. De som deltog var från olika kommuner i Blekinge och hade i sina yrkesroller på olika sätt arbetat med det sociala innehållet för personer med demenssjukdom.

Maternal traumatization has been proposed as a risk factor for child development, but the mechanisms involved are poorly understood. This study analyzed the interrelations among maternal posttraumatic stress symptoms, parent–child interaction (emotional availability), and infants' psychosocial functioning and development among 49 asylum-seeker and refugee mothers and their children (18–42 months). Measures included assessment of mothers' trauma and comorbid symptoms (Harvard Trauma Questionnaire: R.F. Mollica et al., 1992; Hopkins Symptom Checklist: L. Derogatis, R. Lipman, K. Rickels, E. Uhlenhuth, & L. Covi, 1974), emotional availability within parent–child interaction (Emotional Availability Scales: Z. Biringen, 2008), and infants' psychosocial functioning (Child Behavior Checklist: T.M. Achenbach & L.A. Rescorla, 2000) and development (Bayley Scales of Infant Development: B.F. van der Meulen, S.A.J. Ruiter, H.C. Spelberg, & M. Smrkovsky, 2000). The results show that higher levels of maternal posttraumatic stress symptoms are associated with a higher level of psychosocial problems of infants, but not with delays in their mental or psychomotor development. The results also show that higher levels of maternal posttraumatic stress symptoms are associated with higher levels of insensitive, unstructuring, or hostile, but not intrusive, parent–child interactions. Infants show lower levels of responsiveness and involvement to their traumatized mothers. Parent–child interaction did not function as a mediator between maternal trauma symptoms and infants' psychosocial functioning. Results are discussed in relation to the dyad's regulation of emotions. Results implicate a need to reestablish attunement between traumatized mothers and their nontraumatized children.

Maternal traumatization has been proposed as a risk factor for child development, but the mechanisms involved are poorly understood. This study analyzed the interrelations among maternal posttraumatic stress symptoms, parent–child interaction (emotional availability), and infants' psychosocial functioning and development among 49 asylum-seeker and refugee mothers and their children (18–42 months). Measures included assessment of mothers' trauma and comorbid symptoms (Harvard Trauma Questionnaire: R.F. Mollica et al., 1992; Hopkins Symptom Checklist: L. Derogatis, R. Lipman, K. Rickels, E. Uhlenhuth, & L. Covi, 1974), emotional availability within parent–child interaction (Emotional Availability Scales: Z. Biringen, 2008), and infants' psychosocial functioning (Child Behavior Checklist: T.M. Achenbach & L.A. Rescorla, 2000) and development (Bayley Scales of Infant Development: B.F. van der Meulen, S.A.J. Ruiter, H.C. Spelberg, & M. Smrkovsky, 2000). The results show that higher levels of maternal posttraumatic stress symptoms are associated with a higher level of psychosocial problems of infants, but not with delays in their mental or psychomotor development. The results also show that higher levels of maternal posttraumatic stress symptoms are associated with higher levels of insensitive, unstructuring, or hostile, but not intrusive, parent–child interactions. Infants show lower levels of responsiveness and involvement to their traumatized mothers. Parent–child interaction did not function as a mediator between maternal trauma symptoms and infants' psychosocial functioning. Results are discussed in relation to the dyad's regulation of emotions. Results implicate a need to reestablish attunement between traumatized mothers and their nontraumatized children.

Hur är det att vara anhörig till en psykiskt sjuk människa? Var finner jag hjälp och stöd?

Det finns oändliga mängder kunskap, också hos behandlare och ansvariga myndigheter, om hur viktigt det är att lyssna till de anhöriga. Gång på gång betonas vikten av ett gott samarbete mellan psykiatrin och de sjukas sociala nätverk. Ändå fungerar detta samarbete sällan bra i praktiken.

I Vara anhörig beskriver Åsa Moberg, författare till den mycket uppmärksammade Adams bok, med utgångspunkt i enskilda fallbeskrivningar och lokala vårdformer, olika förhållningssätt för patienter, anhöriga och närstående. Här finns också berättelser om nytänkande och fungerande vårdformer.

Depression är den vanligaste psykiska sjukdomen i Sverige.Det är en sjukdom som i hög grad påverkar alla närstående. Förändringar i vården är nödvändiga och för det behövs gemensamma mål. Ändå glöms de anhöriga ofta bort.

Idag tycks de psykiatriska diagnosernas antal tillväxa i ungefär samma takt som mängden människor med psykiska lidanden. Sker allt detta diagnosticerande på bekostnad av det stöd, som behövs för att människor med psykiska funktionshinder och deras anhöriga ska klara vardagen? Det tror Åsa Moberg.

1900-talet var det århundrade när de sjukas, "brukarnas", röster började höras. 2000-talet måste bli den tid när de anhöriga äntligen tas på allvar.

This report is based on three studies within the Family Support Project (FAS-project). The first study focused on respite care service from three perspectives. The second study focused on families with children with brittle bones (osteogenesis imperfecta) and the third study focused on families with children with muscular diseases. Study two and three surveyed the families' opportunities to exert influence on and participate in the decision process. The aim of this dissertation is to highlight how families with children with disabilities experience daily life, what is working well and what is not working as well as desired. The aim is also to find out what areas the families experience as problematic and within what areas they need a better support and to demonstrate what can be done in the municipalities in order to facilitate for the families. For many years I have been working with projects concerning family support. The different projects have applied to families with children with disabilities and among other things to families with children with brittle bones and muscular di-seases. These diagnoses are mentioned as small and less known disability groups. The results from the studies show that many families have difficulties in receiving the support they need and demand, that they have difficulties to communicate with authorities and administrators and that the knowledge about different kinds of disabilities are lacking. This is one reason why these families have not received the understanding and support for their daily lifes as they should.

This report is based on three studies within the Family Support Project (FAS-project). The first study focused on respite care service from three perspectives. The second study focused on families with children with brittle bones (osteogenesis imperfecta) and the third study focused on families with children with muscular diseases. Study two and three surveyed the families' opportunities to exert influence on and participate in the decision process. The aim of this dissertation is to highlight how families with children with disabilities experience daily life, what is working well and what is not working as well as desired. The aim is also to find out what areas the families experience as problematic and within what areas they need a better support and to demonstrate what can be done in the municipalities in order to facilitate for the families. For many years I have been working with projects concerning family support. The different projects have applied to families with children with disabilities and among other things to families with children with brittle bones and muscular di-seases. These diagnoses are mentioned as small and less known disability groups. The results from the studies show that many families have difficulties in receiving the support they need and demand, that they have difficulties to communicate with authorities and administrators and that the knowledge about different kinds of disabilities are lacking. This is one reason why these families have not received the understanding and support for their daily lifes as they should.

Trots att anhörigvården synliggjorts under senare år är det fortfarande många anhörigvårdare som inte är kända av kommunen och många som inte söker stöd. För att ta reda på orsaken till ovanstående förhållande har jag djupintervjuat sexton anhörigvårdare. Informationsbrist är en orsak, många vet inte att det finns hjälp att få, vadsom finns eller hurman ansöker. Att det är omständligt, att man inte orkar eller att den som vårdas inte vill ha hjälp från någon utomstående är annat som framkommit. Främst handlar det dock om att man vill klara sig själv. Anhörigvård handlar om två parter, den vårdbehövande och den friske parten – anhörigvårdaren – båda parter måste vara beredda att "öppna upp" hemmet för vårdpersonal för att hjälp i hemmet ska kunna påbörjas. Den personliga integriteten påverkas. Stöd utanför hemmet eller från den egna familjen är följaktligen det som anhörigvårdare främst önskar. Lojalitet mot den närstående gör många gånger att anhörigvårdaren utstår mer än vad som verkar vara rimligt att klara men... " – hur långt sträcker sig egentligen det äktenskapliga löftet? "Anhörigvårdare behöver sökas upp och motiveras till att söka avlösning. Givetvis bör också utbudet anpassas efter vad anhörigvårdarna verkligen efterfrågar." – Vad är då ett bra anhörigstöd? "Kanske inte bara det som erbjuds av det offentliga. När en make/maka drabbas av sjukdom kan den friske parten bli väldigt ensam om alltansvar i hemmet. Att då få hjälp med diverse praktiska vardagsgöromål kan vara ett stöd så gott som något annat. För att tillgodose detta är en utveckling av frivilligarbete liknande "Väntjänst" önskvärd.

Healthcare professionals' experience of being family member of a patient can contribute to knowledge development and organizational learning in further ways than the experiences of general family members. However, there is little research on healthcare professionals' experience being on 'the other side of the bed'.
OBJECTIVE:
To describe how healthcare professionals understand the role of being a healthcare professional and a family member of a patient admitted to hospital.
DESIGN:
Qualitative with a phenomenographic approach.
SETTING:
Three Swedish hospitals.
PARTICIPANTS:
All healthcare professionals in three hospitals were invited. Twenty-one volunteered for the study and 18 met the inclusion criteria; to have one year of professional experience and to have visited the family member in hospital daily during hospitalization. Family members in maternity or psychiatric care were excluded.
METHODS:
Semi-structured interviews were used for data collection. Transcripts were analyzed with a phenomenographic method to describe variation and commonality in the ways of understanding the phenomenon under study.
RESULTS:
Four dominant ways of understanding the phenomenon were identified; the informed bystander, the supervisor, the advocate and the carer. The four ways of understanding were hierarchically related with "The informed bystander" being least involved in the care of the family member and "The carer" more or less taking over the patient's care because of inappropriate, unsafe or omitted care. Common for all ways of understanding the phenomenon, except "The informed bystander", was the difficult balance between their loyalty toward the family member and their colleagues among the staff. "The informed bystander" and "The supervisor" are ways of understanding the phenomenon under study that, to our knowledge, has not been described before.
CONCLUSIONS:
This study describes how being a family member of a patient can be understood in four different ways when the family member is a healthcare professional. The findings show similarities to previous studies on general family members as well as nurse-family members of patients in critical care. The need for professional communication, support and coordination will be substantially different if the family member understands his/her role as an informed bystander compared to if they perceive themselves as a carer. The role conflict and ambivalence toward building relationships described are aspects that need further exploration, as does the experience of being forced to care for a family member. Our findings contribute with new knowledge developing patient- and family-centered care.

Abstract
Background Adolescents' use of alcohol, cannabis and other psychoactive substances has significantly increased in European
countries. Parallel to this web-based screening and brief intervention have been disseminated. An important question is if it is
based on evidence for effect? Therefore, the aim of this review is to evaluate the evidence for effect.
Method A systematic literature search was performed on randomised trials in the following databases: MEDLINE, the Cochrane
Central Register of Controlled Trials (CENTRAL) and EMBASE – supplemented by hand search. The target group of young adolescents
was defined as 16 to 18 years old.
Results Overall, 35 papers were identified as randomised trials on web-based screening and/or intervention concerning alcohol
and drug among young people; however the only identifiable randomised trial to evaluate the young adolescents was a published
protocol describing an ongoing study.
Conclusion Young adolescents might benefit from web-based screening and brief intervention on alcohol and drugs; however
an effects remains to be established in high quality studies.

Abstract
BACKGROUND:
Little is known on the association between weekly hours of informal caregiving and risk of cardiovascular disease (CVD). The objective was to investigate the individual and joint effects of weekly hours of informal caregiving and paid work on the risk of CVD. METHODS:Pooled analysis with 1396 informal caregivers in gainful employment, from the Swedish Longitudinal Occupational Survey of Health and the Whitehall II study. Informal caregiving was defined as care for an aged or disabled relative. The outcome was CVD during 10 years follow-up. Analyzes were adjusted for age, sex, children, marital status and occupational grade. RESULTS: There were 59 cases of CVD. Providing care >20 h weekly were associated with a higher risk of CVD compared to those providing care 1-8 h weekly (hazard ratio = 2.63, 95%CI: 1.20; 5.76), irrespectively of weekly work hours. In sensitivity analyzes, we found this risk to be markedly higher among long-term caregivers (6.17, 95%CI: 1.73; 22.1) compared to short-term caregivers (0.89, 95%CI: 0.10; 8.08). Caregivers working ≥55 h weekly were at higher risk of CVD (2.23, 95%CI: 1.14; 4.35) compared to those working 35-40 h weekly. Those providing care >8 h and working ≤40 h weekly had a higher risk of CVD compared to those providing care 1-8 h and working ≤40 h (3.23, 95%CI: 1.25; 8.37). CONCLUSION: A high number of weekly hours of informal caregiving as opposed to few weekly hours is associated with a higher risk of CVD, irrespectively of weekly work hours. The excess risk seemed to be driven by those providing care over long periods of time.

Sweden is often described as a country with a strong welfare state and little voluntary work. This is as would be expected according to substitution theory, in which extensive welfare systems are assumed to crowd out voluntary activity and thereby limit the potential for voluntary work – there is an inverse relationship between voluntary and statutory activity. A second perspective is welfare pluralism, which is siginified by a purposive duplication of activity by different actors resulting in increased choice for service users. A third perspective is offered by complementarity theory. In this theory, different actors are assumed to have different characteristics, strengths, and weaknesses, which make them suitable for performing different tasks.The purpose of the thesis is to examine the variation in welfare service provision by voluntary organisations and local authorities in Sweden. This includes determining whether there is a statistical association between voluntary and statutory service provision. The thesis also explores the interaction between voluntary organisations and local authorities, that is how they are related in terms of collaboration, competition, support, and influence, and the actors' own views on roles, responsibilities, motives etc. The thesis is based on two national surveys and on in-depth interviews. Questionnaires were sent to 358 Swedish voluntary organisations in 1999, and 365 organisations in 2002. At the same time points, 80 local authorities were also surveyed. In 2001, 55 representatives of voluntary organisations and local authorities were interviewed.Analysis of the surveys showed no negative relationship between voluntary and statutory service provision cross-sectionally or over time. This was true for both the total amount of activity and when considering individual services. In other words, no evidence for substitution processes was found. Although there was an increase in support for relatives in the period studied and a positive relationship between voluntary and statutory activity in 2002, no positive correlation was found within individual support activities. This means that voluntary and statutory activities tended to be of different kinds at a local level. Only rarely could users choose between different service providers, and the situation could not be characterised as indicative of welfare pluralism. Voluntary organisations and local authorities were described in terms of different characteristics by interviewees, as would be expected by complementarity theory. Nevertheless, there were overlaps in service provision, questioning the validity of complementarity theory with its emphasis on matching of characteristics and tasks. However, at a local level voluntary organisations and local authorities rarely carried out similar tasks. There is thus extensive complementarity at a local level. It is argued that this complementarity is due to the strong ideology that voluntary organisations should complement local authorities, rather than due to the different characteristics of the actors.

Caregiving for a family member with severe and persistent mental illness places significant demands on the caregiver. Yet caregivers also report personal rewards from the experience. Multiple regression analyses were conducted for 137 parent and sibling caregivers to compare risk and protective factors for well being, subjective burden, and depressive symptoms among respondents. Sibling status predicted increased well-being. Grief and family stress functioned as risk factors for decreased well-being, more depressive symptoms, and increased subjective burden. Pride for the relative contributed to depressive symptoms but protected against burden, and both informal social support and formal support from providers offered a buffer against depressive symptoms for all caregivers. Intervention strategies to promote resilience and address challenges for caregivers are discussed.

Little is known about the dyadic experience over time of people with dementia and their next of kin. The aim of this study was to investigate the state of mind of people with dementia, their next of kin's experience of burden and satisfaction, and factors associated with these experiences over a 3-year period. The sample consisted of 32 people with dementia living at home with family caregivers in the south of Sweden. Data were collected during the period 2004–2007 and consisted of patients self reports (GDS), dementia nurse assessment (MMSE, Berger and ADL) and next-of-kin assessment (patient's state of mind and care provision). Data also consisted of next-of-kin's self reports concerning health, burden and satisfaction. The result showed that patients' state of mind was mainly positive at baseline but a deterioration was seen over time in the patient's mood and cognitive functioning together with an increase in ADL-dependency and suspected depression. Dependency in personal ADL entailed a higher risk of being in a negative state of mind. For next of kin the experience of burden increased while satisfaction decreased over the 3 years. The inter-relationship between the patients' mood and the caregiver's satisfaction and burden seems to get stronger over time. At baseline caregiver burden was mainly related to the next of kins' general health and to patient behaviours that were difficult to handle. During the progression of the disease caregiver satisfaction becomes increasingly related to patient state of mind and dependency. There is, however, a need for more research focusing on the specific inter-relational aspects as previous studies have mainly focused on either the situation for the person with dementia or on the caregiver.

Att få ett autistiskt barn är något av det mest omvälvande man kan uppleva. Livet som Autist skiljer sig så mycket från ett vanligt, vilket även kom att innebära dramatiska förändringar för oss som föräldrar. Det som var så självklart blev nu bergsliknande hinder som skulle ta all vår kraft och energi för att lösa och hitta vägar som fungerar. ?Boken beskriver hur det var att få ett autistisk barn till de utmaningar som ungdomsåren och vuxenlivet förde med sig. Det vi trodde var en manual i uppväxt visade sig vara något helt annat i autismens inneslutna värld. ?Vår son är idag vuxen och vi kan se tillbaka på ett liv full av överraskningar utmaningar och många misslyckanden. Men samtidigt många segrar. Vårt liv fick inte bli isolerad från all det vi ville uppnå tillsammans med våra barn. Autismen fick inte segra, det skulle vara vår tydliga mål, ja livsuppgift. Autism skulle inte vara vår son utan bara en del av honom. Bakom ögonen fann vi en riktig go, glad, kärleksfull och alldeles underbar kille, vi hittade vår son.??Berättelsen börjar en vårdag 1993. En vanlig dag kan det verka som, men denna lördag skulle våra liv förändras för alltid. Det liv vi hade hoppats på skulle nu för alltid vara borta. Vi visste det bara inte då.

Martina Takters syfte med avhandlingen är att utforska anhörigas möjligheter till frivilliga val, autonomi och personlig integritet. Detta i samband med en hjälpbehövandes funktionsnedsättning eller sjukdom för att kontextualisera utifrån vilket sammanhang dessa möjligheter ska förstås. Utgångspunkten för studien är biståndshandläggningens praxis i kommunal vård- och omsorg samt biståndshandläggares förhållningssätt till anhöriga. En slutsats är att biståndshandläggarna genom motivationsarbete lägger fokus på den enskilde som sökande part och mottagare för bistånd och att den anhöriges situation inte ges utrymme vid biståndshandläggningen. Det innebär att den enskildes rätt att avstå erbjudna insatser som t.ex. hemtjänst, oavsett behov och social kontext avgränsar den anhöriges möjligheter till frivilliga val, autonomi och personlig integritet. I förlängningen kan det innebära att den anhörige dels får ta ett ansvar för den enskildes situation utan att ha möjlighet att välja detta, och dels att den anhöriges behov osynliggörs. Genom att ansvaret görs till en privat angelägenhet legitimerar det ett tillbakadragande av det offentligas ansvar.

Background and aim. Some studies show that the family members willingly take great responsibility in palliative care. However, their motives for doing so have not been much explored and the aim of this study is to investigate that further.

Method. Twenty family members of patients enrolled in palliative care were interviewed in depth. The interviews were taped, transcribed and analysed using a qualitative, hermeneutic method.

Results. Love, attachment and outlook on life were the main reasons for shouldering responsibility. An increased consciousness about precious values deepened relations within the family and resulted in personal growth and constituted strong motivation. The process of responsibility was bi-directional with benefits as well as costs. The assumed responsibility brought with it the need to balance feelings about the impending death including such feelings as grief, fear and resignation with those associated with life. Examples of the latter were efforts to retain any remaining capacities within the dying person's body and mind, to hold onto daily routines and to maintain hope and dignity. An essential part of the responsibility was to preserve meaning and avoid the sense of meaninglessness.

Discussion. The results contribute to an understanding of complex desires, feelings and needs and provide staff with knowledge when supporting families.

Abstract
Despite a significant growth in the number older former family carers, they remain largely invisible in carer-related research and literature. To begin to address this deficit, a four-stage literature review was conducted to identify existing knowledge about older former carers. Narrative synthesis of the findings yielded five themes - the concept of 'older former carer', the legacies of caring, influences on the legacies of caring, conceptualising post-caring and support services for older former carers. Critical analysis of these findings suggests that existing evidence has a number of strengths. It highlights the terminological and conceptual confusion in the field, identifies the profound financial and health-related legacies older former carers' experience, the factors which shape these legacies and some of the complexities of bereavement older former carers face. The support needs of older former carers are also illuminated. However, the field is characterised by key weaknesses. The evidence base is fragmented and uneven. In part this reflects lack of definitional consensus and in part the fact that there is much more evidence about some sub-groups, such as carers of relatives admitted to a care home, than others. Methodology-related weaknesses include small sample sizes and a focus on a single, often condition-specific, group of older former carers. An overarching criticism relates to the narrow conceptual/theoretical purview. As post-caring tends to be viewed as one of the final temporal 'stages' of the carer's 'care-giving career', a bifurcatory model of carer/former carer is created, i.e. that a carer actively provides care and a former carer is no longer caring. This constructs being a former carer - namely formerality - as a single fixed state failing to capture its dynamic and shifting nature and constrains the potential of research to generate new knowledge and extend understanding.

Background
Visual impairment is associated with important limitations in functioning. The International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF) adopted by the World Health Organisation (WHO) relies on a globally accepted framework for classifying problems in functioning and the influence of contextual factors. Its comprehensive perspective, including biological, individual and social aspects of health, enables the ICF to describe the whole health experience of persons with visual impairment. The objectives of this study are (1) to analyze whether the ICF can be used to comprehensively describe the problems in functioning of persons with visual impairment and the environmental factors that influence their lives and (2) to select the ICF categories that best capture self-perceived health of persons with visual impairment.

Methods
Data from 105 persons with visual impairment were collected, including socio-demographic data, vision-related data, the Extended ICF Checklist and the visual analogue scale of the EuroQoL-5D, to assess self-perceived health. Descriptive statistics and a Group Lasso regression were performed. The main outcome measures were functioning defined as impairments in Body functions and Body structures, limitations in Activities and restrictions in Participation, influencing Environmental factors and self-perceived health.

Results
In total, 120 ICF categories covering a broad range of Body functions, Body structures, aspects of Activities and Participation and Environmental factors were identified. Thirteen ICF categories that best capture self-perceived health were selected based on the Group Lasso regression. While Activities-and-Participation categories were selected most frequently, the greatest impact on self-perceived health was found in Body-functions categories. The ICF can be used as a framework to comprehensively describe the problems of persons with visual impairment and the Environmental factors which influence their lives.

Conclusions
There are plenty of ICF categories, Environmental-factors categories in particular, which are relevant to persons with visual impairment, but have hardly ever been taken into consideration in literature and visual impairment-specific patient-reported outcome measures.

The 1956 adaptation for children of Taylor's Manifest Anxiety Scale, the Children's Manifest Anxiety Scale, was revised to meet current psychometric standards. A 73-item revision draft was administered to 329 school children from grades 1 to 12. Based on item-analysis criteria for rbis greater than or equal to .4 and .30 less than or equal to p less than or equal to .70, 28 anxiety items were retained along with 9 of the original 11 Lie scale items. A cross-validation sample of 167 children from grades 2, 5, 9, 10, and 11 produced a KR20 reliability estimate of .85. Anxiety scores did not differ across grade or race. Females scored significantly higher than males. For the Lie scale, significant differences appeared by grade and race. No sex differences were obtained on the Lie scale. The resulting scale appears useful for children in grades 1 to 12 and may aid in future studies of anxiety as well as assisting the clinician in the understanding of individual children.

Both developmental and neurophysiological research suggest a common coding between perceived and generated actions. This shared representational network is innately wired in humans. We review psychological evidence concerning the imitative behaviour of newborn human infants. We suggest that the mechanisms involved in infant imitation provide the foundation for understanding that others are 'like me' and underlie the development of theory of mind and empathy for others. We also analyse functional neuroimaging studies that explore the neurophysiological substrate of imitation in adults. We marshal evidence that imitation recruits not only shared neural representations between the self and the other but also cortical regions in the parietal cortex that are crucial for distinguishing between the perspective of self and other. Imitation is doubly revealing: it is used by infants to learn about adults, and by scientists to understand the organization and functioning of the brain.

Using the case of a large-scale, multi-site Canadian Housing First research demonstration project for homeless people with mental illness, At Home/Chez Soi, we illustrate the value of qualitative methods in a randomized controlled trial (RCT) of a complex community intervention. We argue that quantitative RCT research can neither capture the complexity nor tell the full story of a complex community intervention. We conceptualize complex community interventions as having multiple phases and dimensions that require both RCT and qualitative research components. Rather than assume that qualitative research and RCTs are incommensurate, a more pragmatic mixed methods approach was used, which included using both qualitative and quantitative methods to understand program implementation and outcomes. At the same time, qualitative research was used to examine aspects of the intervention that could not be understood through the RCT, such as its conception, planning, sustainability, and policy impacts. Through this example, we show how qualitative research can tell a more complete story about complex community interventions.

BACKGROUND AND AIM: Spouse carers of a person with dementia report feeling lonely and trapped in their role, lacking support and having no time to take care of their own health. In Sweden, the support available for family carers is not specialised to meet the needs of spouse carers of people with dementia. The aim of the study described in this paper was to explore spouse carers' experiences of caring for a partner with dementia, their everyday life as a couple and their support needs.

METHODS: Nine spouse carers of a partner with dementia living at home were recruited through a memory clinic and a dementia organisation. Semi-structured interviews were conducted with the participants, focusing on their experiences of providing care, their support needs in relation to their caring situation, their personal well-being and their marital relationship. The interviews were transcribed and underwent qualitative content analysis.

RESULTS: The analysis resulted in one overall theme Being 'alone' striving for belonging and adaption in a new reality, synthesized from four sub-themes: (1) Being in an unknown country; (2) Longing for a place for me and us; (3) Being a carer first and a person second; and (4) Being alone in a relationship.

CONCLUSIONS: The training of care professionals regarding the unique needs of spouse carers of people with dementia needs improvement, with education, in particular, focusing on their need to be considered as a person separate from being a carer and on the significance of the couple's relationship for their mutual well-being.

Background: Spouse carers of persons with dementia (PwD) are particularly vulnerable to negative outcomes of care, yet research rarely focuses on their caregiving situation. This study explores factors associated with the positive value and negative impact of caregiving in spouse carers of PwD in Sweden. (2)

Methods: The study was a cross-sectional questionnaire-based survey, with a convenience sample of spouse carers of PwD (n = 163). The questionnaire addressed: care situation, carer stress, health and social well-being, relationship quality and quality of support, and contained measures of positive value and negative impact of caregiving. (3) Results: Hierarchical regression models explained 63.4% variance in positive value and 63.2% variance in negative impact of caregiving. Three variables were significant in the model of positive value: mutuality, change in emotional closeness following dementia and quality of support. Six variables were significant in the model of negative impact: years in relationship, years as carer, behavioural stress, self-rated health, emotional loneliness and change in physical intimacy following dementia. (4)

Conclusions: Support to spouse carers of PwD should address the carer-care-recipient relationship quality, although different aspects of the relationship should be addressed if both the positive value of caregiving is to be enhanced and the negative impact reduced.

IMPORTANCE: To better support children with the experience of parental death, it is crucial to understand whether parental death increases the risk of adverse school outcomes.

OBJECTIVES: To examine whether parental death is associated with poorer school outcomes independent of factors unique to the family, and whether children of certain ages are particularly vulnerable to parental death.

DESIGN, SETTING, AND PARTICIPANTS: This population-based sibling cohort study used Swedish national register-based longitudinal data with linkage between family members. Register data were collected from January 1, 1990, to December 31, 2016. Data analyses were performed on July 14, 2021. The participants were all children born between 1991 and 2000 who lived in Sweden before turning age 17 years (N = 908 064).

EXPOSURE: Parental death before finishing compulsory school.

MAIN OUTCOMES AND MEASURES: Mean school grades (year-specific z scores) and ineligibility for upper secondary education on finishing compulsory school at age 15 to 16 years. Population-based cohort analyses were conducted to examine the association between parental death and school outcomes using conventional linear and Poisson regression models, after adjustment for demographic and parental socioeconomic and health indicators measured before childbirth. Second, using fixed-effect linear and Poisson regression models, children who experienced parental death before finishing compulsory school were compared with their siblings who experienced the death after. Third, the study explored the age-specific associations between parental death and school outcomes.

RESULTS: In the conventional population-based analyses, bereaved children (N = 22 634; 11 553 boys [51.0%]; 11 081 girls [49.0%]; mean [SD] age, 21.0 [2.8] years) had lower mean school grade z scores (adjusted β coefficient, 0.19; 95% CI, -0.21 to -0.18; P < .001) and a higher risk of ineligibility for upper secondary education than the nonbereaved children (adjusted risk ratio, 1.36; 95% CI, 1.32-1.41; P < .001). Within-sibling comparisons using fixed-effects models showed that experiencing parental death before finishing ompulsory school was associated with lower mean school grade z scores (-0.06; 95% CI, -0.10 to -0.01; P = .02) but not with ineligibility for upper secondaryeducation (adjusted risk ratio, 1.07; 95% CI, 0.93-1.23; P = .34). Independentof birth order, losing a parent at a younger age was associated with lower grades within a family.

CONCLUSIONS AND RELEVANCE: In this cohort study, childhood parental death was  associated with lower school grades after adjustment for familial confounders  shared between siblings. Children who lost a parent may benefit from additional educational support that could reduce the risk of adverse socioeconomic trajectories later in life

How much do we know of young carers - that is, children under 18 who provide primary care for sick, disabled, or elderly relatives in the home, usually their own parents?1 Meredith suggested that health professionals have failed to identify such children and have shown interest in them only when the possibility of psychological or physical disorders has been raised.2

Small studies have suggested that there are at least 10 000 young carers in Britain.3,4 Recent research has, however, rejected the usefulness of such data, concentrating instead on the qualitative impact that caring may have on a child's health, psychosocial development, and opportunities.*RF 5-7*

A substantial obstacle to addressing the needs and concerns of young carers has been a lack of awareness of their existence. Providers of services - whether health, education, or social services - have consistently failed to identify young carers. As one young carer said, "You can't picture a child picking up an adult, getting them on to the stair lift, taking them up, bathing them. If you can't picture it, it doesn't happen."8

Melle duckar för en sko som kommer flygande. Det kokar i Moas huvud och då kastar hon saker. Trots att Melle är van vid Moas utbrott så tycker hon att det är jobbigt. Speciellt i skolan ...

Det är tur att Moa är rolig också, annars skulle Melle inte vilja vara Moas storasyster.

Hur är det egentligen att ha ett syskon med adhd? Det vet Melle. Det är som en bergodalbana. Ibland är det lite läskigt och man kan få ont i magen, men ofta är det väldigt roligt med mycket skratt. Vad händer en helt vanlig dag hemma hos Melle? Hur tänker och känner hon när hennes lillasyster blir arg eller hittar på hyss?

BACKGROUND:
Families living with mental illness experience added burden and need information and support.
AIM:
This aim of this study was to explore the experiences of families living close to a depressed individual.
METHODS:
Eighteen persons were interviewed individually or in focus groups. Data was analysed using a grounded theory-inspired methodology.
RESULTS:
Most participants expressed a feeling of not living their own life, struggling to balance relationships, adapting to and re-evaluating their life circumstances, and struggling to voice their ill relatives' and their own needs.
CONCLUSIONS:
More can be done to help and sustain hope in the relatives of persons with depression.

This paper uses qualitative data from a cross-national study of 'cash for care' schemes in five European countries (Austria, France, Italy, The Netherlands and the United Kingdom) to consider the concepts of empowerment and independence in relation to both care-users and care-givers. The paper locates the schemes along two axes, one of regulation/non-regulation, the other whether relatives can be paid or not. Each of the schemes has a different impact both on the care relationship and on the labour market for care. In The Netherlands where relatives can be paid, for example, a fully commodified form of informal care emerges; but in Austria and Italy with low regulation, a mix of informal and formal care-givers/workers has emerged with many international migrant workers. In the UK, direct payments allow care-users to employ local care-workers who deliver care for various lengths of time; while in France a credentialised system means that care-work is delivered by qualified workers but for very short intervals. The main conclusion is that none of these schemes have a simple outcome or advantage, and that the contexts in which they occur and the nature of their regulation has to be understood before drawing conclusions about their impact on empowerment and independence on both sides of the care relationship.

BACKGROUND:
Families living with mental illness experience added burden and need information and support.
AIM:
This aim of this study was to explore the experiences of families living close to a depressed individual.
METHODS:
Eighteen persons were interviewed individually or in focus groups. Data was analysed using a grounded theory-inspired methodology.
RESULTS:
Most participants expressed a feeling of not living their own life, struggling to balance relationships, adapting to and re-evaluating their life circumstances, and struggling to voice their ill relatives' and their own needs.
CONCLUSIONS:
More can be done to help and sustain hope in the relatives of persons with depression.

Objectives. This study investigates the role of gender, caregiving, and marital quality in the correlation between widowhood and depression among older people within a European context by applying the theory of Social Production Functions as a theoretical framework.Method. Fixed-effects linear regression models are estimated using the first 2 waves (2004, 2006) of "The Survey of Health, Ageing and Retirement in Europe" (SHARE). A subsample of 7,844 respondents aged 50 and older in 11 countries, who were married at baseline and are either continuously married or widowed at follow-up, is analyzed.Results. Respondents who experienced widowhood between the 2 waves report significantly more depressive symptoms than those continuously married, with respondents living in Denmark and Sweden reporting a lower increase in depressive symptoms than those living in Greece, Spain, or Italy. There is no statistically significant interaction between gender and widowhood. Widowed persons who report higher marital quality at baseline show a larger increase in the number of symptoms of depression than those with low marital quality; widowed persons who report being a caregiver for their partner at baseline report smaller increase in the symptoms of depression compared with widowed noncaregivers.Discussion. The results support the results of previous studies using longitudinal data. Furthermore, the effect of widowhood varies among the 11 countries in the subsample although only a small amount of the variation in the increase of depressive symptoms after becoming widowed can be explained by such contextual factors.

Objectives. This study investigates the role of gender, caregiving, and marital quality in the correlation between widowhood and depression among older people within a European context by applying the theory of Social Production Functions as a theoretical framework.Method. Fixed-effects linear regression models are estimated using the first 2 waves (2004, 2006) of "The Survey of Health, Ageing and Retirement in Europe" (SHARE). A subsample of 7,844 respondents aged 50 and older in 11 countries, who were married at baseline and are either continuously married or widowed at follow-up, is analyzed.Results. Respondents who experienced widowhood between the 2 waves report significantly more depressive symptoms than those continuously married, with respondents living in Denmark and Sweden reporting a lower increase in depressive symptoms than those living in Greece, Spain, or Italy. There is no statistically significant interaction between gender and widowhood. Widowed persons who report higher marital quality at baseline show a larger increase in the number of symptoms of depression than those with low marital quality; widowed persons who report being a caregiver for their partner at baseline report smaller increase in the symptoms of depression compared with widowed noncaregivers.Discussion. The results support the results of previous studies using longitudinal data. Furthermore, the effect of widowhood varies among the 11 countries in the subsample although only a small amount of the variation in the increase of depressive symptoms after becoming widowed can be explained by such contextual factors.

The health effects of marital status are frequently cited in the current debate on marriage promotion, but little is known about how marital health effects vary across groups. This article assembles the largest properly longitudinal and nationally representative dataset of elderly married couples in the United States (N = 410,272 couples) and provides strong evidence that the "widowhood effect"—how the death of a spouse increases the mortality of the survivor-varies substantially by race. The authors find that whites married to whites suffer a large and enduring widowhood effect. By contrast, blacks married to blacks do not suffer a detectable widowhood effect, possibly because they manage to extend the survival advantage of marriage into widowhood. For racially intermarried men, wife's race appears to dominate the size and presence of the widowhood effect entirely, regardless of husband's own race. These results likely arise from differences in the marital cultures and marital contexts of black and white couples. More generally, these results demonstrate that the health effects of social ties depend on the individual attributes of the actors they connect.

Abstract
Occupational therapists need to be cognizant of evidence-based role balance advice and strategies that women with multigenerational caring responsibilities can implement independently or with minimal assistance, as role balance may not be the primary goal during many encounters with this population. Hence, this study aimed to identify the viewpoints on the most helpful role balance strategies for working sandwich generation women, both from their own perspectives and from the perspective of occupational therapists. This was achieved through a Q methodology study, where 54 statements were based on findings from interviews, sandwich generation literature and occupational therapy literature. In total, 31 working sandwich generation women and 42 occupational therapists completed the Q sort through either online or paper administration. The data were analysed using factor analysis with varimax rotation and were interpreted through collaboration with experts in the field. The findings revealed similarities between working sandwich generation women and occupational therapists, particularly in terms of advocating strategies related to sleep, rest and seeking practical assistance from support networks. Differences were also present, with working sandwich generation women viewpoints tending to emphasize strategies related to coping with a busy lifestyle attending to multiple responsibilities. In contrast, occupational therapy viewpoints prioritized strategies related to the occupational therapy process, such as goal setting, activity focused interventions, monitoring progress and facilitating sustainable outcomes.

Abstract
AIM:
This study explored professionals' and trusted community inhabitants' explanations of the violence between intimate partners and their suggestions for preventive activities. It was performed in a rural district in northern Vietnam.
METHODS:
A total of 20 men and 20 women were strategically selected for focus-group discussions and the analyses followed the procedure for qualitative thematic content analysis.
RESULTS:
It was pointed out that violence against women was not discussed openly in the community and women subjected to violence kept silent and avoided seeking help in order not to reveal what was happening in the family. The informants perceived the violence as an interplay between individual and family-related factors and sociocultural norms and practices where Confucian ideology exerted a strong influence. When it came to prevention, there was a strong belief in educating the people and in enforcing policy and law.
CONCLUSIONS:
As described by the informants, traditional attitudes to gender roles and women's power disadvantage are found to be behind most of the explanations for intimate partner violence. Collaboration between sectors at local level, between the health sector and other bodies, and with community leaders as spokesmen would help to improve openness and reduce society's tolerance of violence against women. The mass media also have an important role to play.

Fönstervy består av en samling tankekorn och dikter som har tillkommit under 25 års tid under en svår livsresa. Här och där har det glimtat ljust med dels galghumor och dels ren glädje. Livet, ja. Hemskt och härligt, inget att ta på för stort allvar men ändå enormt värdefullt - kontrasternas resa. 

Fönstervy är en samling av de kuriositeter man kan få syn på under en resa vidare någonstans. 

Care services help women who are mothers or daughters to combine caregiving and gainful employment. While Swedish childcare policy expanded services to meet the needs of children and working mothers, this discourse analysis of Swedish eldercare policy shows that the expansion of eldercare services from the 1950s to the end of 1970s was justified solely on the basis of older people's needs. The lack of connection in policy documents between the needs of working daughters and the provision of eldercare services made it easier to cut services beginning in the 1980s, without considering the consequences for family members.

The impact of parental substance misuse on child welfare is now being increasingly recognized. Drug and alcohol problems feature in a substantial proportion of families where there are child-care concerns and raise issues about engagement, confidentiality, assessment and inter-agency practice. This article explores some of the dilemmas faced by social welfare professionals who work with substance misusing parents. Based on a qualitative analysis of 40 semi-structured interviews with a wide range of practitioners from both adult focused and child and family settings, in both the voluntary and statutory sector, a variety of emerging themes will be discussed and linked to those from other studies. The problems of working with denial, the tensions created by different agency objectives and protocols and the way in which children can often fall through gaps in services will be highlighted, as will the way in which some professionals have sought to resolve the dilemmas they encounter. This will then be used as a basis for beginning to look at constructive ways forward in relation to training, interprofessional and inter-agency communication and service delivery.

The impact of parental substance misuse on child welfare is now being increasingly recognized. Drug and alcohol problems feature in a substantial proportion of families where there are child-care concerns and raise issues about engagement, confidentiality, assessment and inter-agency practice. This article explores some of the dilemmas faced by social welfare professionals who work with substance misusing parents. Based on a qualitative analysis of 40 semi-structured interviews with a wide range of practitioners from both adult focused and child and family settings, in both the voluntary and statutory sector, a variety of emerging themes will be discussed and linked to those from other studies. The problems of working with denial, the tensions created by different agency objectives and protocols and the way in which children can often fall through gaps in services will be highlighted, as will the way in which some professionals have sought to resolve the dilemmas they encounter. This will then be used as a basis for beginning to look at constructive ways forward in relation to training, interprofessional and inter-agency communication and service delivery.

Introduction: The family life of people living with one family member with deafblindness has
been sparsely described.
Purpose: The aim of the study was to explore how children experience their everyday family
life when having a parent with deafblindness.
Methods: An explorative study in which data have been collected by qualitative interviews of
children. Qualitative content analysis has been used for analysing the data.
Results: Overall theme; Living an ordinary life—yet not, is based on four categories with
subcategories. A family like any other describes: Having the same family life as their friends,
Acting like other children and It is what it is. Different everyday life describes: Acknowledging
differences, Adjusting to the parent’s needs and Financial strain. Being there for the parent
describes: Helping the parent and Protecting the parent from harm. Being emotionally affected
describes: Feelings of frustration, Feelings of compassion and Need for support.
Conclusion: Children as relatives of parents with deafblindness have been given a voice. The
children live an ordinary life, but at the same time a different ordinary life. Professionals need
to take the child and their needs into account when support is given.

Abstract [en]

Using ethnographic data, this article aims to analyse the provision of informal care by asylum-seekers in Sweden and how this intersects with the(ir) asylum process. The article argues that asylum-seekers are framed by the Swedish welfare system and immigration authorities as ungrievable and deportable, which not only impedes their access to formal care systems and values, but also creates a strong need for informal care. Further, it is suggested that the informal care provided by asylum-seekers should be included in current debate on informal care and its impact on people’s lives. 

Abstract [en]

In Sweden, a country with one of the highest public spending on long term care, there is also extensive informal care, i.e. unpaid care by family, friends, or neighbours. In this article, we explore the spectrum of informal caring using data from a nationally representative survey of caregivers in the Swedish population. We describe three different caregiver profiles and analyse them in relation to their panorama of care, i.e. the extent to which caring is shared with other formal- and informal co-carers. The first profile, the co-habitant family carer, consists of caregivers providing help for someone in the same household with special care needs, and were mostly alone in intensive caregiving. The second profile, persons in the care network, consists of caregivers providing help to someone with care needs in another household. They have a network of both informal and formal co-carers. Finally, the helpful fellowman consists of caregivers providing help for someone without special needs in another household. In developing relevant carer support, it is important to acknowledge that caregivers are not a homogenous group. Thus, to fulfil national ambitions to support carers across the board, policy and practice need to have a diverse group of carers in mind.

Resultat från en webbaserad enkät i Jönköpings län och Stockholms län.

Den här rapporten är en resa genom anhörigkonsulenters och biståndshandläggares erfarenheter, uppfattningar och förutsättningar för att bedriva anhörigstöd och vilka former av stöd som erbjuds anhöriga.

Studien baseras på en webbenkät utskickad till anhörigkonsulenter och biståndshandläggare i Jönköpings län och Stockholms län och vill bidra till en fördjupad kunskap och förståelse för den komplexitet som yrkesrollerna hanterar i sitt dagliga arbete med anhörigstöd.

Få studier har hittills gjorts ur det här perspektivet. Att sätta fokus på anhörigkonsulenterna är givet, men biståndshandläggarna möter också många anhöriga i sin yrkesutövning. Tillsammans ger de oss en bredare bild av de förutsättningar man har för att bedriva arbetet med anhörigstöd, vilka stödformer man erbjuder och vilka arbetsformer man använt under covid-19-pandemin. Vi får också en bild av i vilken utsträckning man når de anhöriga och i vilken omfattning man samarbetar med andra aktörer kring anhörigstöd. I studien har vi också ställt frågorom synen på vad socialtjänstens anhörigstöd kan och bör leda till.

Resultaten i studien är många och ur dem har vi identifierat fem utvecklingsområden som synliggör möjliga riktningar för kommunerna i arbetet med att utveckla anhörigstödet. På så sätt önskar vi bidra till att stärka det viktiga arbete som anhörigkonsulenter och biståndshandläggare gör dagligen för att underlätta vardagen för alla anhöriga de möter.

Young Carers in the United Kingdom is the largest survey to date of children with caregiving
responsibilities. The book contains information on over 2,300 young people,
all aged 18 and under, who provide care and support for ill or disabled family
members and who are also in contact with a specialist young carers project. It
combines a statistical profile of these children with case studies of 22 young people,
half of whom have been assessed by social services, half who have not.
The book draws comparisons between the position of young carers now and in 1995
when a similar survey of a smaller number of young carers was conducted (see
notes below). While the situation shows some improvements, notably in a two per
cent reduction in the numbers providing intimate personal care, and a five per cent
reduction in those experiencing educational difficulties, young carers as a whole
remain a vulnerable group of children. Specialist support projects, of which there are
now over 100 in the UK, are greatly valued by young carers and their families. These
projects help young carers to achieve their rights and to access other avenues of
support which will both reduce the incidence of children as carers and ensure that ill
and disabled family members also receive the support to which they are entitled.
In the past young carers have been largely ignored in community care legislation,
but the Carers (Recognition and Services) Act of 1995 allows them to seek an
assessment in their own right when the person they support is being assessed. The
2
Children Act 1989 also protects children in need and many local authorities now
accept that young carers fall into this category and should be supported as such. The
book discusses the incidence of assessment under both Acts and case study material
provides an insight into how children and young people experience both the process
of assessment and its outcomes.

This article reviews the scientific literature that focuses on school-age children of parents with substance use disorder (SUD). The review examined the subjects, instruments, and results of 10 scientific studies published from 1985 to the present (2006). Generally, school-age children of parents with SUD demonstrated a variety of emotional, cognitive, behavioral, and social problems. Specifically, (a) children of drug users (CODs) were at higher risk than children of alcoholics (COAs) for psychopathology and functional impairments, and (b) Children of parents diagnosed as having SUDs (particularly alcohol), along with anti-social personality disorder (ASPD) showed more negative psychosocial outcomes than children whose parents did not have ASPD. Recommendations for future research and implications for social work practice are discussed.

This article reviews the scientific literature that focuses on school-age children of parents with substance use disorder (SUD). The review examined the subjects, instruments, and results of 10 scientific studies published from 1985 to the present (2006). Generally, school-age children of parents with SUD demonstrated a variety of emotional, cognitive, behavioral, and social problems. Specifically, (a) children of drug users (CODs) were at higher risk than children of alcoholics (COAs) for psychopathology and functional impairments, and (b) Children of parents diagnosed as having SUDs (particularly alcohol), along with anti-social personality disorder (ASPD) showed more negative psychosocial outcomes than children whose parents did not have ASPD. Recommendations for future research and implications for social work practice are discussed.

Although a fair amount is known about young children's production of negation, little is known about their comprehension. Here, we focus on arguably the most complex basic form, denial, and how young children understand denial, when it is expressed in response to a question with gesture, single word, or sentence. One hundred twenty-six children in 3 age groups (Ms = 1 year 9 months, 2 years 0 months, and 2 years 4 months) witnessed an adult look into 1 of 2 buckets and then, in response to a question about whether the toy was in there, communicate either something positive (positive head nod, "yes," "it is in this bucket") or negative (negative head shake, "No," "It's not in this bucket"). The youngest children did not search differently in response to any of the communicative cues (nor in response to an additional cue using both gesture and single word). Children at 2 years 0 months searched at above-chance levels only in response to the negative word and negative sentence. Children at 2 years 4 months were successful with all 3 types of cues in both positive and negative modalities, with the exception of the positive sentence. Young children thus seem to understand the denial of a statement before they understand its affirmation, and they understand linguistic means of expressing denial before they understand gestural means.

Although a fair amount is known about young children's production of negation, little is known about their comprehension. Here, we focus on arguably the most complex basic form, denial, and how young children understand denial, when it is expressed in response to a question with gesture, single word, or sentence. One hundred twenty-six children in 3 age groups (Ms = 1 year 9 months, 2 years 0 months, and 2 years 4 months) witnessed an adult look into 1 of 2 buckets and then, in response to a question about whether the toy was in there, communicate either something positive (positive head nod, "yes," "it is in this bucket") or negative (negative head shake, "No," "It's not in this bucket"). The youngest children did not search differently in response to any of the communicative cues (nor in response to an additional cue using both gesture and single word). Children at 2 years 0 months searched at above-chance levels only in response to the negative word and negative sentence. Children at 2 years 4 months were successful with all 3 types of cues in both positive and negative modalities, with the exception of the positive sentence. Young children thus seem to understand the denial of a statement before they understand its affirmation, and they understand linguistic means of expressing denial before they understand gestural means. (PsycINFO Database Record (c) 2014 APA, all rights reserved)

The purpose of this two-year ethnographic study was to explore the experiences of parentally bereaved young people who sought support from the Rocky Centre (a pseudonym), a childhood bereavement service in the United Kingdom. Data were generated from extended periods of participant observation and semi-structured interviews with both staff and service users. In this article we focus specifically on the interviews with 13 young people to elucidate the factors that helped them to live with parental bereavement. Of these participants, four had been recently bereaved and nine had experienced the death of a parent over ten years ago. Seven key themes emerged from the analysis of the interview data: expressing emotion, physical activity, positive adult relationship(s), area of competence, friendships/social support, having fun/humour and transcendence. These themes are discussed in turn, and implications for research and practice are addressed.

The present study examines multiple types of victimization simultaneously, their prevalence and characteristics in childhood and adolescence, and it examines the associations between victimization and poly-victimization on the one hand and single and multiple mental health and behavioral problems on the other. The sample consisted of 2,500 Swedish young adults (20-24 years) who provided detailed report of multiple types of lifetime victimization and current health and behaviors via an interview and a questionnaire. Results showed that it was more common to be victimized in adolescence than in childhood and more common to be victimized repeatedly rather than a single time, among both males and females. Males and females were victimized in noticeably different ways and partially at different places and by different perpetrators. With regard to mental health and behavioral problems, anxiety, post-traumatic stress, self-harm, and criminality were clearly overrepresented among both males and females who had experienced any type of victimization. Poly-victimization was related to single and multiple mental health and behavioral problems among both males and females. We conclude that professionals need to conduct thorough evaluations of victimization when completing mental health assessments among troubled youths, and that youth might benefit from the development of interventions for poly-victimized youth.

Meta-syntheses can enhance our knowledge regarding the impact of the environment on the participation of youth with disabilities and generate theoretical frameworks to inform policy and best practices. The purpose of this study was to describe school-aged youth with disabilities' perspectives regarding the impact of the environment and modifications on their participation. A meta-synthesis systematically integrates qualitative evidence from multiple studies. Six databases were searched and 1287 citations reviewed for inclusion by two independent raters; 15 qualitative articles were selected for inclusion. Two independent reviewers evaluated the quality of each study and coded the results section. Patterns between codes within and across articles were examined using a constant comparative approach. Environments may be more or less inclusive for youth with disabilities depending upon others' understanding of individual abilities and needs, youth involvement in decisions about accommodations, and quality of services and policies. Youth implemented strategies to negotiate environmental barriers and appraised the quality of their participation based on the extent to which they engaged alongside peers. This meta-synthesis generated a framework illustrating the relationship between the environment, modifications and participation, and provided a conceptualization of participation grounded in the lived experiences of youth with disabilities. Findings reveal gaps in current knowledge and highlight the importance of involving youth with disabilities in decision making.

Om åldrandet hos personer med intellektuell funktionsnedsättning finns inte mycket skrivet. Det är bakgrunden till att Riksförbundet FUB och Svenskt Demenscentrum ger ut denna bok. Att åldras med autism respektive Downs syndrom och När glömska blir ensjukdom är några teman. Vidare behandlas förändrade sociala villkor, när den dagliga verksamheten upphör, och hur våra egnaföreställningar av åldrandet kan påverka personerna. Boken tarockså upp vård i livets slutskede och hur personal och anhörigakan möta existentiella frågor kring döden.

Vid sidan av boken finns två avgiftsfria webbutbildningar om att åldras med intellektuell funktionsnedsättning. Boken och utbildningarna har finansierats av Allmänna arvsfonden.

2015 rapporterades 60 013 dödsfall vilket utgör 66 % av alla inträffade dödsfall. Antalet
rapporterade dödsfall är därmed i stort sett konstant 2013 – 2015 men andelen varierar
något då olika antal avlidit respektive år.
 Geografiskt har andelen rapporterade utifrån folkbokföringskommun stigit minst 10 % i 51
kommuner, ligger inom +- 10 % i 172 kommuner samt sjunkit mer än 10 % i 68 kommuner
2015 jämfört med 2013.
 I 84 % av rapporterade av vården väntade dödsfall 2015 anges att läkaren gjort en
dokumenterad medicinsk bedömning om att vården övergår i palliativ vård i livets slut. Det är
endast i 59 % av dessa fall som det också rapporteras att det finns ett dokumenterat
läkarsamtal om denna bedömning med patient eller om denne är oförmögen att delta med
närstående.
 Den rapporterade tillgången av specialiserad palliativ vård (hospice + slutenvård +
specialiserad hemsjukvård + palliativ konsult/rådgivningsteam) varierar kraftigt mellan länen
från 6,9 till 23,1 %.
 Medianvårdtiden inom den specialiserade palliativa slutenvården har sjunkit från 11 till 9
dagar och inom den specialiserade palliativa hemsjukvården ifrån 56 till 46 dagar. Detta går
emot grundprinciperna i det palliativa förhållningssättet där tidigt palliativt stöd har visat sig
vara av godo.
 Cancer fortsätter att dominera som diagnos inom den specialiserade palliativa vården i
Sverige (87%) trots att patienter med andra sjukdomar kan ha lika stora behov.
Vårdkvaliteten är hög, men till exempel inom smärt- och symtomskattning finns det utrymme
för förbättring.
 Resultatmässigt har för väntade dödsfall en sammanslagning av dokumenterade
brytpunktssamtal, ordination av inj-läkemedel mot ångest vid behov, smärtskattning samt
dokumenterad munhälsobedömning använts. Detta fortsätter att förbättras och var 2015
58,3 % - en förbättring med 2,5 % jämfört med 2014.
 Symtomet illamående förekommer hos 15 procent av patienterna under sista veckan i livet.
Över åren har vi blivit bättre på att lindra symtomet, det förekommer huvudsakligen hos
cancerpatienter och två tredjedelar av dessa patienter har tillgång till någon form av
specialiserad palliativ kompetens.
 Bland övriga viktiga indikatorer ses generellt ingen förändring mellan åren bland de väntade
dödsfallen beträffande andelen med trycksår eller andelen som haft dropp eller sondnäring
sista levnadsdygnet.
 Svenska palliativregistret har fått sin första medicine doktor som byggt sin avhandling
huvudsakligen på registrets data. Ytterligare 2 vetenskapliga artiklar baserade på registerdata
har publicerats under 2015 där man dels konstaterar att hög ålder bland cancerpatienter är
en riskfaktor för sämre kvalitet och dels konstateras att patienter med KOL inte erbjuds
samma vårdinnehåll som cancerpatienter. Vidare har 4 uppsatser baserade på registerdata
kommit till registrets kännedom vars innehåll förtjänar att spridas.

De flesta människor som drabbas av svåra psykiska problem återhämtar sig, helt eller delvis. Att återhämta sig betyder inte att man nödvändigtvis är fri från alla symtom utan kan även innebära att man kan hantera dem och leva ett acceptabelt liv. Bland läkare, vårdpersonal och även bland dem som själva har psykiska problem finns en utbredd pessimism om möjligheterna att återhämta sig. Men i dag har vi tillgång till forskningsresultat som motsäger föreställningar om de psykiska störningarna som varande livslånga, kroniska sjukdomar. Forskning visar att de flesta människor som exempelvis fått psykiatrins mest belastade diagnos – schizofreni – återhämtar sig.
Vad hjälper människor med svåra psykiska problem att återhämta sig? Vad gör de själva, och vad kan andra – professionella, anhöriga, närstående – göra för att bidra till denna process? Boken resonerar kring professionalitet och vad ett återhämtningsinriktat professionellt arbete kan innebära. Återhämtning är en unik individuell process. Helt olika insatser kan bidra till återhämtningsprocessen för olika personer och för samma person i olika perioder. Den kan därför aldrig reduceras till en metod som kan tillämpas lika på flera patienter. Boken önskar förena individernas – brukarnas – erfarenhetsbaserade kunskap med kunskap från forskningen. Utgångspunkten är att människor återhämtar sig från svåra psykiska problem och att deras egna berättelser om återhämtningsarbetet erbjuder trovärdig kunskap.

Boken vänder sig dels till brukare och närstående, dels till personal verksam inom psykiatri och socialtjänst. Den är också avsedd som kursbok för högskolestuderande inom områdena socialt arbete, psykologi, vård och medicin. Boken används dessutom som lärobok/komplement till cirkelmaterialet vid studiecirklar inom ramen för Återhämtningsprojektet (som drivs av Riksförbundet för Social och Mental Hälsa [RSMH], Forskningsstiftelsen Humlan och FoU-enheten vid SPO Psykiatrin Södra, Stockholms läns landsting) som i första hand löper under åren 2004 och 2005.
Alain Topor är leg psykologi, fil dr och chef för FoU-enheten vid SPO Psykiatrin Södra inom Stockholms läns landsting. Han är även forskningschef på institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Han har tidigare arbetat inom socialtjänst och psykiatri som familjebehandlare, behandlingsansvarig, handledare samt med forskning och utveckling inom socialtjänsten och psykiatrin.

Utredningens uppdrag innebär dels att beskriva och analysera orsaker till fusk, oegentligheter och överutnyttjande inom assistansersättningen samt föreslå åtgärder för att förhindra detta och stärka möjligheterna till uppföljning och kontroll, dels att analysera grundorsakerna till kostnadsutvecklingen inom assistansersättningen bland annat vad gäller övervältring av kostnader mellan huvudmän samt föreslå åtgärder för att komma till rätta med denna utveckling.

Professor Marta Szebehely och doktorand Petra Ulmanen står bakom en ny rapport om framtidens äldreomsorg. En utgångspunkt för deras rapport är att vi måste börja betrakta äldreomsorgen på ett liknande sätt som barnomsorgen. Båda dessa är viktiga för att uppnå de jämlikhets- och jämställdhetsambitioner som finns inskrivna i svensk välfärdspolitik. Bara om det finns välutbyggda och välfungerande omsorgstjänster kan både kvinnor och män i alla sociala skikt förvärvsarbeta över hela livscykeln.

I sin studie över hur den svenska äldreomsorgen har förändrats över tid har författarna analyserat SCB:s stora intervjustudier av befolkningens levnadsförhållanden samt sett på tidigare svensk och internationell forskning. Några av de viktigaste slutsatserna som författarna drar är:

Äldreomsorgen har minskat under de senaste tre decennierna. Även om hemtjänsten har ökat så har detta inte skett i en sådan grad att motsvarande minskning av äldreboenden har kompenserats.

Bortfallet av offentlig omsorg har i huvudsak ersatts av anhörigas insatser. Även om privat köpt hjälp i viss mån har ersatt den offentliga omsorgen är det i första hand de anhöriga, framförallt de medelålders döttrarna, som kompenserar för den minskade offentliga omsorgen. Detta gäller i synnerhet bland kvinnor med lägre utbildning.

Det finns ett tydligt internationellt samband mellan hur välutbyggd den offentliga äldreomsorgen är och hur många medelålders kvinnor som förvärvsarbetar. En försämrad äldreomsorg riskerar därmed att få konsekvenser för de medelålders barnen, framförallt döttrarnas, arbetsutbud.

The aim of this thesis was to investigate old people's care and quality of life during the last period of life, but also to investigate their own and next-of-kin's experience of this phase. The thesis is based on four studies using separate samples. The sample (n=1198) in study I was drawn from the care and services part of the sub-study ?Good Aging in Skåne? (GAS). The criteria for inclusion in study I were: being 75 years and older having died during the years 2001?2004 and having received public care and services at home or in special accommodation. The study sample in study II comprised 411 people being 75 years and older of whom fifty of the respondents (the study group) had died one year after data collection, the 361 survivors were considered a comparison group. In study III, 17 people aged 75 years or older, who received municipal help and/or care and had a life-threatening disease and/or received palliative care, were interviewed. In study IV 17 next-of-kin's of people aged 75 years and older who had recently died and had received help and/or care from the municipality in the last phase of life, were interviewed. Quantitative descriptive statistics, comparative statistics and logistic regression analysis, but also qualitative content analysis, were used when analysing the data. The results showed that in the last year of life, 82% of those living at home and 50% of those living in special accommodation were hospitalised. The results also showed that those living at home and those with several hospital stays more often died in hospital than those living in special accommodation and those with fewer hospitals stay. More visits to physicians in outpatient care predicted death in hospital, while living in special accommodation and PADL dependency predicted death outside hospital (Paper I). The results in paper II showed that the study group had a lower QoL than the comparison group. Factors that effected the quality of life negatively were more admissions to hospital and a larger number of health complaints. The analysis showed that factors predicting mortality were older age and more health complaints. The older persons? experience of their situation could be understood as Turning inwards to come to peace with the past, the present and approaching death while being trapped by health complaints. Six categories embraced the experience of aspects that constitute a good life in the last phase of life; Maintaining dignity, Enjoying small things, Feelings of ?being at home?, Being in the hands of others, trying to adjust, Still being important for other people and Completing life while facing death (Paper III). The next of kin's experience of this situation could be understood as Being a companion in the transition towards an inevitable death feeling of having the major responsibility and needing to be acknowledged by professionals, which included the categories: Being a companion on the path to death; Focusing on the needs of the dying person, and making adjustments to everyday life; Feeling the major responsibility, and Gaining strength from support. The results showed that older peoples? last phase of life is coloured by health complaints and frequent visits to hospital, which in turn affects their quality of life. Their own experience of this situation was being in the hands of several care providers, and trying to adjust to the situation. To provide high quality care in this phase it is important to increase the co-operation between various care providers. It also seems important for older people to have the possibility to enjoy the small things in life, being able to still be involved in the world around, and to be supported to complete life in order to achieve peace of mind. As the next-of-kin are involved in the care and are emotionally affected by the situation, their needs for support should also be acknowledged. This means they need to be seen by the professionals as well as by others around in order to retain their sense of participation, even when professional care providers are involved.

Att världens befolkning är i åldrande är känt sedan länge. Att denna ökning av äldre kommer att få konsekvenser för vård och omsorg anses vara självklart. Denna bok har som utgångspunkt att konkretisera några av de teman som ryms inom detta fält. Läsaren får inblick i arbetslivsrelaterade teman inom äldreomsorgens organisation och rekryteringsbas, anhörigskap, krisberedskap,internationella jämförelser inom äldreomsorgen, samt omsorg och etnicitet. Boken ger även insyn i hur äldre förhåller sig till samhälleliga normer och föreställningar om åldrandet. Till detta kommer till slut frågan om utvecklandet av nya professioner inom äldreområdet, vilket ska ses mot bakgrund av de delvis annorlunda behov som framtidens äldre förväntas ha.

De äldsta och de svårast sjuka faller ansvarsmässigt lätt mellan stolarna när det handlar om tillstånd med psykiska symtom och många får i dag inte den hjälp de behöver. Det finns ett stort behov såväl av ökad kunskap om äldrepsykiatri i all sjukvård för äldre, som av äldrepsykiatrisk spetskompetens och högspecialiserad vård. Därför finns den här boken.

Äldrepsykiatri omfattar alla tillstånd med psykiska symtom hos äldre – demenssjukdomar, affektiva sjukdomar, ångest, psykoser, personlighetsstörningar, kriser med flera. Tillstånden är ofta sammanflätade med varandra eller med somatiska sjukdomar.

Skriften vänder sig till psykiatrer och blivande psykiatrer samt andra läkare med ansvar för äldre, främst inom geriatrik och allmänmedicin. Den kan användas som lärobok för det äldrepsykiatriska delmålet i ST-utbildningen. Då äldrepsykiatrin till sin natur är multidisciplinär, kan hela eller delar av boken även läsas av annan sjukvårdspersonal.

Författare:
Karin Sparring (huvudredaktör)
Ingar Karlsson
Margda Wärn
Maria Eriksdotter
Per Allard
Johan Lökk

Svenska Psykiatriska Föreningen har sedan 1996 utformat kliniska riktlinjer för en rad psykiatriska områden. Äldrepsykiatri – kliniska riktlinjer för utredning och behandling är den elfte skriften i serien Svensk Psykiatri.

PinterestTwitter