Spindeln i nätet. En kartläggning av demenssjuksköterskor i Stockholms län. 2009:3
- Författare
- Meinow, B.
- Titel
- Spindeln i nätet. En kartläggning av demenssjuksköterskor i Stockholms län. 2009:3
- Utgivningsår
- 2009
- Stad
- Stockholm
- Utgivare
- Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum
- Sammanfattning
I Stockholms län finns (hösten 2008) en demenssjuksköterska i tio av länets
kommuner, och demensvårdsutvecklare med delvis liknande funktioner i
ytterligare två. De har bildat ett regionalt nätverk och träffas regelbundet. Sin
nuvarande tjänst har de haft mellan några månader till 11 år. De har alla en lång
erfarenhet av arbete inom äldrevården, och flera av dem har skaffat sig olika
former av vidareutbildning inom demensområdet. Hälften har arbetat som
sjuksköterska i särskilt boende. De har vanligen blivit ombedda att söka tjänsten
utifrån sitt tidigare kända engagemang, och i några fall är de själva initiativtagare
till att tjänsten finns. Fyra av demenssjukskötersketjänsterna och de båda
demensvårdsutvecklartjänsterna finansieras med nationella stimulansmedel och är
således projekttjänster.
Intervjuerna visar att arbetsuppgifterna varierar mellan kommunerna. Skillnader
finns i huvudsak vad gäller graden av samarbete med andra aktörer inom
landstingets äldrevård och den kommunala äldreomsorgen och huruvida tonvikten
i arbetet lutar mot anhörigstöd eller utbildningsfrågor.
En majoritet av demenssjuksköterskorna beskriver sin funktion som "spindeln i
nätet", dvs. de har en övergripande funktion i kommunen som sakkunnig inom
demensfrågor, både för personer med minnesproblem och deras närstående,
personal inom äldreomsorg och sjukvård, kommunledningen och allmänheten.
Information, råd och stöd till personer med minnessvårigheter och deras
närstående framställs som en central uppgift. Där funktionen är bäst etablerad kan
demenssjuksköterskan komma in i ett tidigt stadium redan före diagnos. Det kan
vara personen själv som upplever att han eller hon har minnessvårigheter som tar
kontakt, en närstående eller någon inom vården eller äldreomsorgen.
Demenssjuksköterskan initierar minnesutredningar, hjälper personen och dennes
närstående att hitta och få den hjälp de behöver inom sjukvård och äldreomsorg,
förmedlar kontakter och motiverar att ta emot hjälpen. Stödinsatser som
demenssjuksköterskan informerar om och i vissa fall ansvarar för omfattar t.ex.
dagvård, anhöriggrupper, avlösarservice och öppna verksamheter med kafé och
information. Vägledning i hur man som frisk anhörig bemöter en person med
demenssjukdom visar sig vara en kärnfråga i enskilda stödsamtal med närstående.
De flesta demenssjuksköterskor beskriver ett väl fungerande samarbete med en
eller flera aktörer inom äldreomsorg och sjukvård, vanligast biståndshandläggare
och anhörigkonsulenter. I några kommuner har demenssjuksköterskan och
minnesmottagningen vid den geriatriska kliniken utvecklat rutiner för samarbete
och informationsöverföring. Däremot saknas i de flesta kommuner ett
kontinuerligt samarbete med husläkarverksamheterna.
Flertalet demenssjuksköterskor och de två demensvårdsutvecklarna arbetar med
utbildning för personal inom kommunens äldreomsorg. Medlen från
Kompetensstegen och stimulansmedel har möjliggjort utbildningssatsningar.
Demenssjuksköterskorna kan också fungera som handledare och konsulter vid
2
speciella problem. I några kommuner har man satsat på att utbilda i olika metoder,
som reminiscens och validation och bedömningsinstrumentet GBS.
Utöver sin funktion som sakkunnig i demensfrågor för kommunens invånare samt
personal inom sjukvård och äldreomsorg har samtliga demenssjuksköterskor
också uppdraget att informera allmänheten om demenssjukdomar samt om sin
egen roll i kommen, t.ex. genom kontakt med frivilligorganisationer.
Att följa utvecklingen i demensvården är en central del av funktionen som
sakkunnig i demensfrågor. Demenssjuksköterskorna har därmed också en viktig
roll i utvecklingsarbetet i den egna kommunen. Intervjuerna visar dock på olika
erfarenheter när det gäller att nå fram med sina erfarenheter och idéer till den
kommunala ledningen. Delvis synes detta hänga samman med var i
organisationen de finns. Ju mer centralt, desto större är möjligheten att ha en bra
dialog med kommunledningen.
Ett stort problem som demenssjuksköterskorna ser inom demensvården såväl som
i sin egen yrkesroll är bristen på samverkan mellan olika aktörer, särskilt mellan
de två huvudmännen. En annan svårighet är alltjämt på sina håll att få
husläkarverksamheter att genomföra demensutredningar.
Flera demenssjuksköterskor lyfter fram att det behövs mer utbildning kring olika
demenssjukdomar och lämpliga förhållningssätt på alla nivåer inom sjukvård och
äldreomsorg. Å andra sidan påpekas också att bemanningen inom den kommunala
äldreomsorgen måste ses över så att personalen har möjlighet att omsätta sina
kunskaper i praktiken.
När det gäller utvecklingen av demensvården förespråkar samtliga
demenssjuksköterskor att det behövs personer på husläkarverksamheterna att
samarbeta med, som tillsammans med demenssjuksköterskan kan vara en
"paraplycentral". I sin framtidsvision ser de, med inspiration från exempelvis
Kalmar läns landsting, att det borde inrättas en funktion som demenssjuksköterska
vid husläkarverksamheterna, med särskilt ansvar för demensutredningar och
samverkan med minnesmottagning och kommun. I kommunen hoppas flera
demenssjuksköterskor på utvecklingen av hemtjänstteam som enbart arbetar med
personer med demenssjukdom. Till stöd för dessa funktioner ser de en utveckling
där demenssjuksköterskan tillsammans med fler professioner bildar ett
demensteam som är gemensamt för de båda huvudmännen.
Sammanfattningsvis visar intervjuerna att funktionen demenssjuksköterska är
mångfacetterad och riktar sig mot många olika aktörer. Det varierar dock mellan
kommunerna i vilken utsträckning man i praktiken har möjlighet att vara
"spindeln i nätet". En slutsats är att samarbete med alla aktörer inom demensvården
är en central förutsättning för att demenssjuksköterskan ska kunna bistå
med råd och stöd till personer med minnesproblem och deras närstående redan i
ett tidigt stadium – och därmed förbättra möjligheten till en obruten vårdkedja. Ju
mer heltäckande samarbetet med sjukvården och äldreomsorgen är desto bättre
förutsättningar finns också för demenssjuksköterskan att föra ut kunskap och
3
information till personal. Rutinerna för kontakt och samarbete med t.ex.
husläkarverksamheter, hemtjänst och biståndshandläggare behöver vara så säkra,
tydliga och väl förankrade hos alla parter att de även fungerar i verksamheter med
hög personalomsättning.
En central position i kommunstrukturen och en direkt dialog med
kommunledningen är viktiga förutsättningar för att kommunen ska kunna dra
nytta av demenssjuksköterskans kunskaper i arbetet att utveckla demensvården.
I synnerhet i större kommuner är demenssjuksköterskan ofta tvungen att prioritera
vissa arbetsuppgifter. Ofta lägger man då tonvikten antingen på anhörigstöd eller
på sin utbildnings- och rådgivningsfunktion för personal inom äldreomsorgen. I
en kommun har lösningen varit att demenssjuksköterskan fungerar som en
projektledare och arbetar i ett team om fyra personer som specialiserat sig på olika
uppgifter såsom anhörigstöd, utbildning och utvecklingsarbete. En annan tänkbar
lösning är att flera demenssjuksköterskor specialiserar sig på olika uppgifter.