Bibliotek

ABSTRACT
Building on an ethnographic approach, this study aims to explore how the notion of couplehood and family life is understood and negotiated in everyday life by older carers and their spouses. Inspired by Morgan's perspective on the doing of family life, and Hochschild's analysis of emotion work and feeling rules, the article shows how the process of becoming a carer/care recipient creates a new life situation for couples. The findings show that gendered tasks of family life such as housework and financial responsibilities change between spouses, and new practicalities emerge. This in turn changes the power balance between the spouses and how they do couplehood. The findings also reveal how the participants' sense of we and I are negotiated to do family life, with regards to their health, sense of moral obligation, personal autonomy, love and caregiving. A sense of social isolation is apparent, and social media, apps and online games are sometimes used to create digital spaces in which participants can maintain connections with friends and children, find solitude and regain energy by getting a temporary pause from spousal informal care. Such strategies enable couples to find balance and a sense of autonomy in their lives as a family.

Denna rapport är ett led i Attentions arbete för att uppmärksamma och förbättra situationen för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Rapporten redogör för en enkätundersökning genomförd i april 2021.

Abstract
Background
Being an informal carer of a person with dementia (PwD) can have a negative effect on the carer's health and quality of life, and spouse carers have been found to be especially vulnerable. Yet relatively little is known about the care provided and support received by spouse carers. This study compares spouse carers to other informal carers of PwDs regarding their care provision, the support received and the psychosocial impact of care.

Methods
The study was a cross-sectional questionnaire-based survey of a stratified random sample of the Swedish population aged 18 or over. The questionnaire explored how much care the respondent provided, the support received, and the psychosocial impact of providing care. Of 30,009 people sampled, 11,168 (37.7 %) responded, of whom 330 (2.95 %) were informal carers of a PwD.

Results
In comparison to non-spouse carers, spouse carers provided more care more frequently, did so with less support from family or the local authority, while more frequently experiencing negative impacts on their social life and psychological and physical health. Spouse carers also received more carer support and more frequently experienced a closeness in their relationship with the care-recipient.

Conclusions
Spouse carers of PwD differed from non-spouse carers on virtually all aspects of their care situation. Policy and practice must be more sensitive to how the carer-care-recipient relationship shapes the experience of care, so that support is based on an understanding of the individual carer's actual needs and preferences rather than on preconceptions drawn from a generalised support model.

Doktorsavhandling

This thesis aims at contributing to the understanding of digital inequalities among older people, by studying the involvement of older people in research on digital technologies. Some mechanisms driving old age digital inequalities are well known. For instance, people with lower social positions tend to have lower digital skills, to face technology accessibility and affordability issues, and, thus, to engage less with digital technologies compared to their counterparts. However, less attention has been paid to issues related to research and development of digital technologies, such as the involvement of older people in research evaluating new digital technologies. Previous studies indicate that participants and non-participants in research are different one another, with the former being younger, reporting higher educational levels, having better health status than the non-participants. This may bias research outcomes and lead to incorrect conclusions on the utility of digital technologies. The objective of this thesis is to investigate the link between the involvement of older people in digital technology evaluations and the research outcomes. Healthcare is used as exemplifying context in which digital technologies are used. In Study I, participation in digital health research is conceptualised, and a research tool for identifying and measuring selective participation is developed. In Study II and III, factors associated with participation in two digital health intervention studies are analysed. In Study IV, the impact of selective participation on the research outcomes of a digital health study is identified, measured, and corrected. Thesis findings show that participation of older people in digital health research is selective by age, gender, health status, job level, and digital skills, and can indicate a mechanism for digital inequalities. Selective participation biases research outcomes by overemphasising the intervention effects of the over-represented groups over those among the under-represented groups. It can cause an overestimation of the positive effects of digital health technologies due to the under-representation of those groups who do not benefit from the intervention. This promotes digital technologies which increase exclusion risks for some groups of older people and reinforce old age digital and social inequalities. Weighting procedures can be used for mitigating the impact of this mechanism on the research outcomes of intervention studies on digital technologies.

Barn vars förälder dömts till fängelse klarar sig sämre i skolan och har en ökad risk för egen kriminalitet i tonåren. Som unga vuxna har de svårare att etablera sig på arbetsmarknaden, visar en ny IFAU-rapport.

Rapporten är en sammanfattning av IFAU Working paper 2019:24

Syftet med denna kartläggning är att beskriva hur många barn som är närstående till någon som
har allvarlig fysisk/psykisk sjukdom/funktionsnedsättning, missbruk eller plötsligt avlidit. Vi
beskriver också hur barn som närstående har det inom områden som rör skola, hälsa, riskbeteenden ANT (alkohol, narkotika och tobak), socialt stöd samt trivsel och framtidstro. Målet med
rapporten är att uppmärksamma livsvillkoren hos barn som närstående i Sörmland.

Abstract
Combining work and care can be very challenging. If not adequately supported, carers' employment, well- being and relationships may be at risk. Technologies can be potential solutions. We carried out a scoping review to find out what is already known about technologies used by working carers. The search included academic and grey literature published between January 2000 and June 2020. Sixteen relevant publications were analysed and discussed in the context of the broader discourse on work-care reconciliation. Technologies discussed can be classified as: (a) web- based technologies; (b) technologies for direct communication; (c) monitoring technologies; and (d) task-sharing tools. Technologies can help to make work-care reconciliation more manageable and alleviate psychosocial and emotional stress. General barriers to using technology include limited digital skills, depending on others to use technol-ogies, privacy and data protection, cost, limited technological capabilities, and limited awareness regarding available technologies. Barriers specific to some technologies include work disruptions, limited perceived usefulness, and lacking time and energy to use technologies. More research into technologies that can address the needs of working carers and how they are able to use them at work is needed.

BACKGROUND: Studies evaluating the end-of-life care for longer periods of illness trajectories and in several care places are currently lacking. This study explored bereaved family members' satisfaction with care during the last three months of life for people with advanced illness, and associations between satisfaction with care and characteristics of the deceased individuals and their family members.

METHODS: A cross-sectional survey design was used. The sample was 485 family members of individuals who died at four different hospitals in Sweden.

RESULTS: Of the participants, 78.7% rated the overall care as high. For hospice care, 87.1% reported being satisfied, 87% with the hospital care, 72.3% with district/county nurses, 65.4% with nursing homes, 62.1% with specialized home care, and 59.6% with general practitioners (GPs). Family members of deceased persons with cancer were more likely to have a higher satisfaction with the care. A lower satisfaction was more likely if the deceased person had a higher educational attainment and a length of illness before death of one year or longer.

CONCLUSION: The type of care, diagnoses, length of illness, educational attainment, and the relationship between the deceased person and the family member influences the satisfaction with care.

Abstract
Living and dying with dignity are fundamental values in palliative care, not only for the patient but also for family members. Although dignity has been studied from the different perspectives of patients in need of palliative care and their family members, family members' thoughts and feelings of dignity have not been given sufficient attention. Therefore, the aim was to describe family members' expressions of dignity in palliative care. The study had a qualitative design; semi-structured individual interviews were conducted with 15 family members of patients in palliative care in a county with a specialist palliative advisory team. Data were analysed using inductive content analysis. The results showed that family members' expressions of dignity are multifaceted and complex. For family members in palliative care, dignity means living as a respected human being in relation to oneself and others. Dignity also includes being able to maintain one's identity, feeling connected to significant others, and being comfortable with the new situation. Two contextual aspects affect family members' dignity: the two-headed paradox and reciprocal impact. The two-headed paradox means that family members want to stay close to and care for the ill person, at the same time want to escape the situation, but when they escape, they want to be close again. Reciprocal impact means that family members' feelings and experiences of the situation are closely intertwined with those of the ill person. These results may increase healthcare professionals' understanding and be used in dignified care practices that do not threaten, but instead aim to preserve family members' sense of dignity.

Det är 80-tal och Philomène och hennes pappa lever ett okonventionellt liv fyllt av kultur och kärlek. Men pengarna är oftast slut. Pappa är Izzy Young, legendaren som upptäckte Bob Dylan och vars Folklore Center i New York utgjorde scen för musiker och poeter som Patti Smith och Allen Ginsberg.

Trettio år senare sjunker Izzy allt djupare in i demens.

En gripande uppväxtskildring och en berättelse om en far och dotter som vägrar släppa taget om livet och varandra.

Abstract [en]
Background: Caregiving for a family member can result in reduced well-being for the caregiver. Internet-delivered cognitive behavioral therapy (ICBT) may be one way to support this population. This is especially the case for caregivers in countries with limited resources, but high demand for psychological services.

Objective: In this study we evaluated the effects of a therapist-guided 8-week-long ICBT intervention for informal caregivers.

Methods: In total, 63 participants were recruited online and randomized either to the intervention or to the wait-list control group. The main study outcome was the Caregiver Burden Inventory (CBI). Secondary outcomes included measures of caregiver depression, anxiety, stress, and quality of life.

Results: Moderate between-group effect sizes were observed for the CBI measure, in favor of the intervention group, with a Cohen d=–0.70 for the intention-to-treat analysis. Analyses of the subscales of the CBI showed significant reductions on the subscales of Development and Physical Health. Moderate reductions were found for depression and anxiety scores as indicated by the Patient Health Questionnaire-9 (PHQ-9) and Generalized Anxiety Disorder-7 (GAD-7) scores. Large between-group effects were observed for reduction in stress and increase in quality of life as indicated by the Perceived Stress Scale-14 (PSS-14), The Brunnsviken Brief Quality of Life Scale (BBQ), and The World Health Organization-Five Well-Being Index (WHO-5). In addition, participants experienced little to no difficulty in using the program and were mostly satisfied with the intervention's platform and the choice of content.

Conclusions: This is the first internet intervention study for informal caregivers in Lithuania. The results suggest that therapist-guided ICBT can be effective in reducing caregiver burden, anxiety, depression, stress, and improving quality of life.

Abstract [en]
The article aims to describe the experiences of 87 Italian adolescent young caregivers (AYCs) of grandparents (GrPs), with reference to the caregiving stress appraisal model (CSA) that provides a theoretical lens to explore the difficulties encountered and support needed in their caring role. Qualitative data were drawn from an online survey conducted within an EU Horizon 2020 funded project. An inductive thematic analysis was carried out, and the findings were critically interpreted within the conceptual framework of the CSA model. The analysis highlighted three categories of difficulties: material, communication and emotional/psychological. The most common material difficulty was the physical strain associated with moving "uncooperative" disabled older adults. The types of support needed concerned both emotional and material support. The study provides a deeper understanding of the under-studied experiences of AYCs of GrPs. Based on these findings, policies and support measures targeted at AYCs of GrPs should include early needs detection, emotional support and training on intergenerational caring in order to mitigate the stress drivers. Moreover, the study advances the conceptualisation of the CSA model by considering the above-mentioned aspects related to intergenerational caregiving

Skriften Planera framtiden – redan idag är ett inspirationsmaterial kring frågor som rör framtiden för personer med flerfunktionsnedsättning och deras anhöriga. I skriften finns berättelser från familjer, yrkesverksamma och specialister.

Skriften kan vara ett stöd för personer som lever nära någon med flerfunktionsnedsättning. Den kan också användas som underlag för diskussion i olika verksamheter och utbildningar.

Sammanfattning:
Psykisk ohälsa ses ofta som en naturlig del av åldrandet – något
att acceptera snarare än att förebygga eller behandla. Psykisk
ohälsa i hög ålder kan dock ofta vara konsekvenser av sociala
förändringar och försämrad hälsa och funktionsförmåga. Denna
rapport syftar till att ge en översikt av forskningsläget gällande
psykisk ohälsa bland äldre personer; dess förekomst, grupper
som har ökad risk för psykisk ohälsa samt förebyggande och
behandlande arbete. I den här rapporten fokuserar vi på åldersgrupper över 65 år – en grupp med stor variation i hälsa och
levnadsförhållanden.

Abstract
The aim of this exploratory cross-sectional study was to investigate the experiences of relatives of individuals with severe mental illness with and without participation in patient-appointed Resource Group Assertive Community Treatment (RACT). A total of 139 relatives (79 with and 60 without RACT) completed the Family Involvement and Alienation Questionnaire, the Burden Inventory for Relatives of Persons with Psychotic Disturbances, and the family version of the Inventory of Stigmatizing Experiences. We found that relatives participating in RACT experienced a more positive approach from the healthcare professionals, as well as a lower degree of alienation from the provision of care. Relatives who did not participate in RACT were more afraid that their ill next of kin would hurt someone. No other differences in family burden were found. Experiences of family stigmatization were similar in both groups. In conclusion, participating in patient-appointed RACT may contribute to a higher level of satisfaction for relatives in their encounter with healthcare professionals and a more positive alliance. Implementation of RACT in new settings would require adaptation to local conditions to facilitate cooperation between healthcare staff and other relevant services. Staff training focuses on the case manager function and needs assessment, as well as how to create an alliance with the patient and his/her relatives.

Sammanfattning
The Family Model är ett familjeorienterat verktyg där kliniker med hjälp av en visuell modell tillsammans med familjen kartlägger hur psykisk ohälsa påverkar och påverkas av relationerna i familjen och omständigheterna omkring den. Modellen har utvecklats av Adrian Falkov, barn- och ungdomspsykiater i Australien. Syftet med studien är att undersöka om modellen kan vara användbar i Sverige. Studien består av två delar. I den första delen fick medarbetare i barn- och ungdomspsykiatri, specialiserad vuxenpsykiatri och primärvård sätta sig in i modellen genom att bland annat gå en webbkurs, eventuellt prova modellen i praktiken (frivilligt) och sedan delge sin uppfattning i en enkät. Sammanfattningsvis finner man modellen användbar, både i verksamheter som vill utveckla ett tydligare familjeperspektiv i sitt arbete och som komplement till andra interventioner, som många av deltagarna är förtrogna med. Några menar att de redan har välfungerande metoder som är bättre anpassade till deras arbete med t.ex. späd- och småbarn och deras föräldrar. Det finns också en önskan att den engelska webbkursen och den visuella modellen skall översättas och anpassas till svenska. I den andra delen av studien gick vi igenom ett antal styrdokument för vård av barn och vuxna med psykisk ohälsa för att se vilken vägledning dessa ger för arbetet med familjer med psykisk ohälsa. Många styrdokument tar upp arbete med familj och närstående till patienten, men detta sker oftare ur ett individorienterat än ur ett familjeorienterat perspektiv. Implementering och utvärdering av familjeorienterade interventioner vid psykisk ohälsa framstår som en fortsatt angelägen uppgift.

OBJECTIVE: To investigate the influence of care place and diagnosis on care communication during the last 3 months of life for people with advanced illness, from the bereaved family members' perspective.

METHOD: A retrospective survey design using the VOICES(SF) questionnaire with a sample of 485 bereaved family members (aged: 20-90 years old, 70% women) of people who died in hospital was employed to meet the study aim.

RESULTS: Of the deceased people, 79.2% had at some point received care at home, provided by general practitioners (GPs) (52%), district nurses (36.7%), or specialized palliative home care (17.9%), 27.4% were cared for in a nursing home and 15.7% in a specialized palliative care unit. The likelihood of bereaved family members reporting that the deceased person was treated with dignity and respect by the staff was lowest in nursing homes (OR: 0.21) and for GPs (OR: 0.37). A cancer diagnosis (OR: 2.36) or if cared for at home (OR: 2.17) increased the likelihood of bereaved family members reporting that the deceased person had been involved in decision making regarding care and less likely if cared for in a specialized palliative care unit (OR: 0.41). The likelihood of reports of unwanted decisions about the care was higher if cared for in a nursing home (OR: 1.85) or if the deceased person had a higher education (OR: 2.40).

SIGNIFICANCE OF RESULTS: This study confirms previous research about potential inequalities in care at the end of life. The place of care and diagnosis influenced the bereaved family members' reports on whether the deceased person was treated with respect and dignity and how involved the deceased person was in decision making regarding care.

Think Family, Work Family! Families living with mental illness. Perspectives of everyday life, family-centered support, and quality of community mental healthcare.
Aims: The overall aim of this thesis was to illuminate perceptions of everyday life, family support from mental healthcare professionals, and quality of community mental healthcare from the perspectives of families living with mental illness. A further aim was to elucidate families' and mental healthcare professionals' experiences of Family Centered Support Conversations (FSCS) in community mental healthcare.
Methods: A descriptive design with qualitative and quantitative methods was used. Qualitative data were collected by means of family interviews with seven families living with a young adult suffering from mental illness (n= 17 participants) (I, III) and individual interviews with mental healthcare professionals (n= 13) (IV). The data were analyzed using phenomenography (I, III, IV). Quantitative data were collected from adult patients (n= 43) suffering from mental illness and family members (n=43) (II) in community mental healthcare using the Family Perceived Support Questionnaire (ICE-FPSQ), the Quality in Psychiatric Care – Community Out -Patient (QPC-COP) and Out-Patient Next of Kin (QPCCOPNK). The data were analyzed using non- parametric statistics (II).
Main findings: Families balanced between letting go and enabling the young adult to become independent while remaining close to help him/her complete education, work and have a social life (I). The young adults tried not to be a burden, but still longed for family members to understand them (I). Family members intervened as best they could (I), but felt there was a lack of support and respect and no invitation to take part in the mental healthcare
(II). Family members reported significantly lower quality of community mental healthcare than patients (II). Healthcare professionals held back information although young adult patients had consented to give family members insight (I). Athough the FCSC was experienced as new and uncomfortable, the families also regarded it as beneficial and safe
(III). It facilitated an opportunity to share and reflect on the family's beliefs, and enabled them to find new beliefs and opportunities in everyday life (III). The FCSC helped healthcare professionals to structure the involvement of family members as a complement to care as usual, although there was still a need to adjust the intervention (IV).
Conclusions: Young adults suffering from mental illness are reliant on support from family to manage everyday life. Mental healthcare professionals play an important role in facilitating a safe environment for sharing beliefs and bringing strengths and resources to the front seat in family-centered support conversations. When family are included as part of the mental healthcare team, this enhances their ability to be supportive.

Försvarsmakten finansierar sedan 2018 familjehelger för utlandsveteraner och deras familjer som en del av personal- och anhörigarbetet. Familjehelgerna genomförs av anhörignätverket Invidzonen i syfte att stötta och informera föräldrar där den ena föräldern har varit, är utsänd eller kommer att sändas ut på ett internationellt uppdrag.

Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) har på uppdrag av Försvarsmakten genomfört en utvärdering av familjehelgerna, vilket redovisas i denna rapport. Fokus för utvärderingen har varit måluppfyllelse och förväntade effekter för deltagande familjer.

Abstract
Background: Due to demographic changes and a strained public sector operating in many countries globally, informal care is increasing. Currently, at least 1.3 million adults in Sweden regularly provide help, support and/or care to a family member/signifcant other. With no sign of an imminent decrease in their caring activities, it is important that informal carers are considered as a key stakeholder group within research that afects them, e.g., the co-design of carer and/or dyadic support interventions. The objective of this descriptive, quantitative study was to investigate informal carers' perceived motivations and obstacles to become involved in research. Methods: A cross-sectional survey design was adopted, using frst-wave data from a panel study. The data, collected in Sweden between September 2019 and March 2020, included survey responses from 147 informal carers who were
either aged 60+ years themselves or were caring for someone who was aged 60+ years.
Results: Our main results showed that informal carers are, in general, interested in research. Slightly fewer were interested in becoming actively involved themselves, but older age was the only characteristic signifcantly associated with less interest of being actively involved. Two latent motivational dimensions emerged from the factor analysis: 'family motivation' and 'the greater good motivation'. These, according to our results, almost equally valued dimensions, described the difering reasons for informal carers to become involved in research. The most common perceived obstacle was lack of time and it was reported by more women than men. Conclusion: Our study contributes with new knowledge of informal carers' perceived motivations and obstacles regarding carer involvement in research. Paying attention to the difering motivational dimensions held by informal carers could help researchers create conditions for more inclusive and systematic participation of informal carers within research. Thereby, increasing the opportunities for research that is deemed to be of higher societal impact.

ABSTRACT After the spouse, children are the most likely source of informal support for an older person when the frailties of advanced old age create the need for help. Childlessness may thus be seen as particularly a problem for older people. In general, to compensate for the lack of children, childless people develop closer relationships with available next-of-kin and non-kin. Despite this, in times of need they are likely to find themselves with inadequate informal support. Using data from the Bangor Longitudinal Study of Ageing, this article explores the consequences of childlessness among persons aged 85 years or more living in rural Wales. The results indicate that by the time they reach old age, childless people have adapted to their situation and developed expectations consistent with being childfree. They have closer relationships with collateral kin, friendships are important and a high value is placed on independence. Nevertheless, unless they die suddenly or after a short acute illness, almost all of them enter residential care or a long-stay hospital at the end of their lives. It is also shown that the situation of childless people varies greatly and depends on several factors, particularly marital status, gender, social and financial capital, and on the person's earlier investment in the strengthening of next-of-kin and non-kin networks.

Sedan början av 2000-talet har det skett en markant ökning av studier
gällande barn och ungdomar och Autism. Dock är det så att den mesta
forskningen fortfarande är inom det medicinska området. Endast ett
fåtal av studierna rör vuxna med Asperger syndrom (AS) som studerar
på högskola/universitet. Samtidigt sker en ökning av personer med AS
som söker högre utbildning såsom högskola/universitet, vilket gör
forskning gällande personer med diagnosen AS högaktuell. Antalet studenter
med kognitiva funktionshinder, dit AS räknas, som sökt pedagogiskt
stöd på högskola/universitet i Sverige, har ökat från 1 427 studenter
2010 till 1 943 studenter 2012. När man studerar på högskola/universitet
så finns det pedagogiska stöd att tillgå, och till vardagen
finns Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och
Socialtjänstlagen (SoL) som personer med AS har möjligheter att söka
stöd genom. Personer med AS kan ibland ha svårt att utnyttja stödsystem
som kräver att man själv identifierar och uttalar sina behov av stöd.
Denna avhandling fokuserar på personer med AS i högre utbildning och
stöd.
I doktorsavhandlingen ingår två studier: Studie I som är en fallstudie
och Studie II, som är en enkätstudie. Bindningspunkten för studierna är
studenter med AS som fått pedagogiskt stöd i sin utbildning vid högskola/universitet.

This study examined the effectiveness of a Swedish parent management training (PMT) intervention for parents of children aged 3 to 10 within the context of regular social service. Self-referred parents of 159 children (aged 3 to 10) with conduct problems were randomly assigned to either 11 practitioner-assisted group sessions (PMT-P), or a single instructional workshop followed by self-administration of the training material (PMT-S), or a waitlist control group. Intent-to-treat analyses showed that both PMT-P and PMT-S improved parent competence and reduced child conduct problems compared to the waitlist at posttest. Both training conditions showed further significant improvements at the 6-month follow-up. In direct comparison, PMT-P was superior to PMT-S on measures of child conduct problems at both posttest and follow-up. Improvement in child conduct was mediated by improvement in parent competencies and homework fidelity. The findings in this study have implications for large-scale dissemination of parent management training through different means of delivery.

BACKGROUND: Young adults, born to population-representative mothers with
intellectual disability (ID), were targeted for psychosocial/life event
follow-up.
METHODS: The whole group originally comprised 42 individuals but 3 had died and 1
had moved abroad. The remaining 38 were approached and 10 consented to
participate in an interview study. However, of the remaining 28, it was not
possible to establish contact with 21 who were instead searched for in various
official registers.
RESULTS: Most (n = 18) individuals in the study group had been in contact with
different authorities and clinics. Of the 21 individuals, 10 had contact with
social services since childhood and 4 of these had been taken into care (foster
family) and 6 had had contact families during childhood. One individual had been
taken into a treatment centre and one grew up mainly with the father. Altogether
12 (57%) of 21 individuals did not grow up full-time with their biological
mother. Twelve (57%) had major neurodevelopmental/neuropsychiatric conditions,
including five with ID and seven with attention-deficit hyperactivity disorder
(ADHD). Four individuals were registered within the Prison and Probation Service
due to various types of crimes.
CONCLUSION: Individuals born to mothers with ID in our study group were at high
risk of adverse experiences and negative outcomes, such as increased childhood
mortality, a relatively large proportion of children taken into care, high rates
of ID and ADHD in the children and of criminality in young adulthood. Taken
together with the results obtained in an in-depth interview study of those in the
originally targeted sample with whom it was possible to obtain contact, the
present findings suggest that it will be important to provide early support and
longitudinal developmental follow-up in groups of children growing up with a
mother with ID. Children in this situation appear to be at a number of risks,
probably related both to hereditary factors and to social disadvantage.

Imitative deficits have been associated with autistic spectrum disorder (ASD) for many years, most recently through more robust methodologies. A fresh, systematic review of the significance, characteristics, and underlying mechanism of the association is therefore warranted. From 121 candidates, we focused on 21 well-controlled studies involving 281 cases of ASD. Overall, children with ASD performed worse on imitative tasks (Combined Logit p value < .00005). The emerging picture is of delayed development in imitation, implicating a deficit in mapping neural codings for actions between sensory and motor modalities, rather than in motivation or executive function. We hypothesise that ASD is characterised by abnormal development of these mappings, such that they are biased towards object-oriented tasks at the expense of those required for action imitation per se.

ABSTRACT An empirical study of the effectiveness of an eight-week children's bereavement psychotherapy group was undertaken. Children, aged 7–11, who had a parent and/or sibling die were initially assigned to either a treatment group or a waiting list control group and followed over an eight-week period. Participation in the experimental group was associated with a significant decrease in symptomatology, as assessed by multiple measures using multiple sources. Despite a small sample, the intervention was sufficiently powerful to suggest the use of short-term group therapy to help children cope with the death of a parent and/or sibling.

A treatment outcome study of bereavement groups for children - ResearchGate. Available from: http://www.researchgate.net/publication/226810839_A_treatment_outcome_study_of_bereavement_groups_for_children [accessed Jun 23, 2015].

The understanding of nature and nurture within developmental science has evolved with alternating ascendance of one or the other as primary explanations for individual differences in life course trajectories of success or failure. A dialectical perspective emphasizing the interconnectedness of individual and context is suggested to interpret the evolution of developmental science in similar terms to those necessary to explain the development of individual children. A unified theory of development is proposed to integrate personal change, context, regulation, and representational models of development.

The article describes assessment, planning and training for people with multiple disabilities and visual impairment (MDVI). The ImPAct MDVI project, an EU Comenius programme, addressed concerns expressed by teachers of children and young people with MDVI as to how they are expected to integrate the diverse curriculum elements and particular skills they have been taught into a meaningful educational process. The aim of the project was to develop a holistic teaching approach, based on activities, participation and involvement in real life situations, aiming at involving people with MDVI in their social and physical context. This was achieved by applying a 5-step working model (Tellevik and Elmerskog, 2001), which sought to support the development of assessment and planning intervention strategies.

Vi har i ett antal studier analyserat ADHD-problematiken ur ett socioekonomiskt perspektiv med hjälp av kalkylmodeller vi utvecklat under cirka 30 års tid. Tidiga insatser kring barn med ADHD ger – vid sidan av de mänskliga vinsterna - utomordentligt höga samhällsvinster. Flera miljoner kronor per barn för perioden upp till 20 års ålder. Än tydligare blir det då man följer vuxna, i det här fallet med kriminell belastning. Samhällskostnaderna för uteblivna insatser för en grupp om 30 intagna kan under en 20 års period uppgå till mer än 800 Mkr. En insats mot denna målgrupp, av det slag som gjorts vid projektet vi följt på
Norrtäljeanstalten ger på 20 års sikt sannolikt en finansiell avkastning på mer än 250 Mkr eller 80 gånger insatsen. Tidiga, samordnade och evidensbaserade insatser för denna målgrupp är en social investering med utomordentligt hög lönsamhet. Ur ett strukturellt perspektiv kan frånvaron av kloka insatser enklast beskrivas som bristen på helhetssyn och långsiktighet då beslut tas kring denna målgrupp. Priset för detta är högt, mänskligt och ekonomiskt.

Fifty individuals who had lost a parent through death during adolescence were interviewed. All deaths had occurred within five years and not less than six months before the study was initiated. Half the participants had been members of a peer-support group in their secondary school. When asked to describe the types of help received during their bereavement and to rate the usefulness of such help, most participants reported that a peer (40 percent) or the surviving parent 28 percent had been "most helpful," primarily through emotionally supportive behavior. The results indicated that the source of support had often influenced the style of support and among adolescents who had participated in a peer-support the participants' perceptions of its value. The perceptions of support had not.

Anhöriga som vårdar eller stödjer en närstående ska erbjudas stöd, enligt en ny bestämmelse i socialtjänslagen. Bestämmelsen innebär att många kommuner behöver uppmärksamma målgrupper som de inte har uppmärksammat tidigare. En av dessa målgrupper är anhöriga till personer med långvarig psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Mats Ewertzon - doktorand vid Örebro universitet och adjunkt vid Högskolan Dalarna - beskriver här de anhörigas situation och resonerar kring hur stödet kan utformas. Artikeln är den första av två som handlar om stöd till målgruppen.

Sammanfattning

De flesta människor hamnar någon gång i en situation där de behöver ge omsorg till en närstående på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller hög ålder.

Socialstyrelsen genomförde 2012 en pilotundersökning för att kartlägga anhörigomsorgens omfattning och konsekvenser. Den visade bland annat att nästan var femte person äldre än 18 år ger omsorg till en närstående och att omfattande omsorg kan få stora konsekvenser för omsorgsgivarnas hälsa, sysselsättning och livskvalitet. Den här rapporten redovisar resultaten från två studier om dessa konsekvenser: Socialstyrelsen har gjort fördjupade analyser av 2012 års data och de analyserna har kompletterats med en intervjuundersökning för att illustrera vad olika situationer av anhörigomsorg kan innebära.

Sammanfattningsvis kan Socialstyrelsen konstatera följande:

Omsorg som ges av anhöriga till närstående har en samhällsbärande funktion och är inte bara ett komplement till hälso- och sjukvård och socialtjänst. I vissa fall ersätter anhörigomsorgen samhällets insatser för att de berörda vill ha det så, eller för att insatserna inte upplevs vara tillräckliga. I de flesta fall är omsorgsgivandet ett frivilligt åtagande men omfattningen och formerna är inte alltid självvalda. Det finns brister i samordningen av insatser från hälso- och sjukvård och socialtjänst för personer med stora vård- och omsorgsbehov, vilket ökar belastningen för de anhöriga som nödgas kompensera för det. Omsorgens omfattning har stor betydelse för graden av påverkan hos anhöriga. Ett stort omsorgsåtagande riskerar att försämra hälsan och livskvaliteten hos de anhöriga samt möjligheterna att förvärvsarbeta och studera, medan ett mindre omfattande åtagande kanske inte har någon negativ påverkan alls. Resultatet visar också att olika konsekvenser för hälsa och förvärvsarbete hänger nära samman och att de i sin tur formar livskvaliteten. Relationen mellan den som ger och den som tar emot omsorg har betydelse för hur givaren upplever situationen. De som ger omsorg till en ett barn tycks påverkas i högre grad när det gäller förvärvsarbete, ekonomi och livskvalitet, medan den som ger omsorg till en make, maka eller partner tycks påverkas i högre grad vad gäller hälsa. Anhöriga i åldrarna 30–44 år som ger omsorg till en närstående tycks påverkas mer än andra ål-dersgrupper vad gäller psykisk och fysisk hälsa, ekonomi och möjligheter till förvärvsarbete. För att säkerställa att omsorg som ges av anhöriga är frivillig behöver flera olika aktörer mer kunskap om anhörigas behov. Det gäller bland annat hälso- och sjukvården, socialtjänsten, arbetsgivare, Försäkringskassan och skolan. Stöd och information som erbjuds anhöriga omsorgsgivare behöver vara individuellt utformat och anpassat till både den som ger och tar emot omsorg. Patient- och anhörigorganisationer kan bidra med viktig kunskap i behovsinventeringar och vid utformande av stöd till anhöriga omsorgsgivare. Det är angeläget att fortsätta följa upp omfattningen och konsekvenserna av anhörigomsorg. Närmare en femtedel av den vuxna befolkningen ger omsorg till närstående. De omsorgsgivare som ger omfattande omsorg drabbas av konsekvenser vad gäller såväl hälsa som förvärvsarbete och livskvalitet och är därmed en utsatt grupp. Kommande uppföljningar bör ha fokus på att identifiera de grupper som i högre utsträckning påverkas negativt av att ge omsorg för att kartlägga vilka särskilda behov de har samt hur samhället på bästa sätt kan möta dessa personers behov och stödja dem i omsorgsarbetet. Därtill är det angeläget att följa upp anhöriga omsorgsgivare som är utrikes födda, eftersom tidigare studier inte lyckats fånga denna grupp.

Inte bara den som är sjuk utan även de anhöriga drabbas av psykossjukdomen. Psykiatrireformen som delvis tillkom för att stärka den psykiskt funktionshindrade individens rätt till självbestämmande, blev för många anhöriga en tung börda. De anhöriga känner sig ensamma och utan stöd, med den stress och oro som psykossjukdom innebär. Problemet har emellertid uppmärksammats och år 2009 tillkom en ny lag om utökat stöd för anhöriga till psykiskt funktionshindrade.

Retrospective and prospective investigations of children to alcoholic women gave an incidence of fetal alcohol lesion of one per 300 deliveries of whom half had the complete fetal alcohol syndrome. Perinatal and infant mortalities were increased seven to tenfold and low birth weight (less than or equal to 2 500 g), preterm deliveries (less than 37 weeks) and smallness for gestational age (less than -2 S.D.) were increased eightfold, threefold and twelvefold, respectively. Small size at birth correlated with reduced mental performance later in life, 58% had IQ below 85 and 19% below 70.8% had cerebral palsy. The incidence of cerebral palsy associated with maternal inebriety was 1/5 000 deliveries, i.e. every sixth case of cerebral palsy. Tracing of alcoholic women during pregnancy and treatment gave favourable effect on intrauterine growth when sobriety could be induced early in pregnancy but could not protect from functional brain disturbance measured by neurological performance and be evoked response electroencephalography. Damage to the fetus by alcohol is now the largest known health hazard by a noxious agent that is preventable.

Teori och behandling av flyktingbarn med svår psykisk ohälsa
Flyktingbarn som söker en fristad i vårt land påverkas ofta av egna svåra upplevelser av krig, våld och övergrepp. Många utvecklar allvarliga tecken till psykisk ohälsa. En del barn utvecklar ett apatiskt uppgivenhetssyndrom. När de så kallade apatiska flyktingbarnen dök upp i början av 2000-talet var bristen på kunskap stor. Inte sällan ledde det till att barnen inte fick hjälp eller att insatserna försämrade barnens tillstånd. I dag har både forskning och erfarenheterna av förebyggande insatser och behandling gjort stora framsteg.

Denna bok är den första i sitt slag om teori och behandling av barn med svåra uppgivenhetssyndrom, kunskaper som rör alla traumatiserade flyktingbarn som, om de inte behandlas på rätt sätt, riskerar att utveckla uppgivenhetssyndrom. Bokens författare är forskare, läkare, psykologer, sjukgymnaster, jurister, psykoterapeuter, sjuksköterskor, socionomer och socialpedagoger. Boken tar bland annat upp:

Effekter av långvarig stress på föräldra-barnrelationen
Biologiska och psykologiska effekter av trauma och uppgivenhetssyndrom
Beskrivningar av olika behandlingsmodeller
Nutritionsbehandling vid uppgivenhetssyndrom
Förebyggande insatser
Historiska erfarenheter av uppgivenhetssyndrom
Mänskliga rättigheter och etik
Asylprocessen och juridik
Hur påverkas behandlaren?
Boken riktar sig till alla som möter flyktingbarn med svår psykisk ohälsa eller uppgivenhetssyndrom: läkare, sjuksköterskor, studenter och andra inom vård, socialtjänst, skola, förskola, kommuner och andra myndigheter men också alla viktiga personer som finns runt barnen och deras familjer i sociala nätverk och frivilligorganisationer.

Syftet med denna kunskapsöversikt är att systematiskt kartlägga, granska och sammanställa kunskap om vilka utvärderade metoder och program som finns för att ge stöd till barn och/eller förälder när en förälder är beroende av alkohol eller andra droger. Kunskapsöversikten syftar också till att ge underlag för slutsatser om behov och riktning för vidare kunskapsutveckling och forskning.

OBJECTIVE: The primary objective of this study was to assess the impact of atomoxetine in combination with psychoeducation, compared with placebo and psychoeducation, on health-related quality of life (HRQL) in Swedish stimulant-naïve pediatric patients with attention deficit/hyperactivity disorder (ADHD). HRQL results will be presented elsewhere. Here, psychoeducation as well as efficacy and safety of the treatment are described. PATIENTS AND METHODS: A total of 99 pediatric ADHD patients were randomized to a 10-week double-blind treatment with atomoxetine (49 patients) or placebo (50 patients). Parents of all patients received four sessions of psychoeducation. Atomoxetine was dosed up to approximately 1.2 mg/kg day (< or = 70 kg) or 80 mg/day (> 70 kg). Improvement of ADHD symptoms was evaluated using the ADHD rating scale (ADHD-RS) and clinical global impression (CGI) rating scales. Safety was assessed based on adverse events (AEs). RESULTS: The study population was predominantly male (80.8%) and diagnosed with the combined ADHD subtype (77.8%). The least square mean (lsmean) change from baseline to endpoint in total ADHD-RS score was -19.0 for atomoxetine patients and -6.3 for placebo patients, resulting in an effect size (ES) of 1.3 at endpoint. Treatment response (reduction in ADHD-RS score of > or = 25 or > or = 40%) was achieved in 71.4 or 63.3% of atomoxetine patients and 28.6 or 14.3% of placebo patients. The lsmean change from baseline to endpoint in CGI-Severity was -1.8 in the atomoxetine group compared with -0.3 in the placebo group. The difference between treatments in CGI-Improvement at endpoint was -1.4 in favor of atomoxetine. No serious AEs occurred. The safety profile of atomoxetine was in line with the current label. CONCLUSIONS: Atomoxetine combined with psychoeducation was superior to placebo and psychoeducation in ADHD core symptoms improvement. The large ES might be a result of including stimulant-naïve patients only, but also may indicate a positive interaction between atomoxetine treatment and psychoeducation, possibly by increased compliance.

Objective: This study examined the efficacy of a short-term, camp-based, trauma-focused grief intervention in reducing traumatic grief and posttraumatic stress disorder symptoms in parentally bereaved children. Method: For this nonequivalent comparison group study, 100 children were split into two groups, with one group serving as the immediate treatment group and the second group serving as the delayed treatment group. Results: The results were analyzed using chi-square, independent samples t tests, multiple and logistic regression and showed this short-term intervention to be followed by reduced traumatic grief and posttraumatic stress disorder symptoms. Conclusions: The results are discussed in relation to current research on and practice with bereaved children as well as implications for future research.

The efficacy of a short-term attachment-based intervention for changing risk outcomes for children of maltreating families was examined using a randomized control trial. Sixty-seven primary caregivers reported for maltreatment and their children (1-5 years) were randomly assigned to an intervention or control group. The intervention group received 8 weekly home visits directed at the caregiver-child dyad and focused on improving caregiver sensitivity. Intervention sessions included brief discussions of attachment-emotion regulation-related themes and video feedback of parent-child interaction. Comparison of pre- and posttest scores revealed significant improvements for the intervention group in parental sensitivity and child attachment security, and a reduction in child disorganization. Older children in the intervention group also showed lower levels of internalizing and externalizing problems following intervention. This is the first study to demonstrate the efficacy of short-term attachment-based intervention in enhancing parental sensitivity, improving child security, and reducing disorganization for children in the early childhood period.

OBJECTIVE:
The authors investigated the efficacy of a 12-week manualized meta-cognitive therapy group intervention designed to enhance time management, organization, and planning in adults with attention deficit hyperactivity disorder (ADHD).

METHOD:
Eighty-eight clinically referred adults who met DSM-IV criteria for ADHD according to clinical and structured diagnostic interviews and standardized questionnaires were stratified by ADHD medication use and otherwise randomly assigned to receive meta-cognitive therapy or supportive psychotherapy in a group modality. Meta-cognitive therapy uses cognitive-behavioral principles and methods to impart skills and strategies in time management, organization, and planning and to target depressogenic and anxiogenic cognitions that undermine effective self-management. The supportive therapy condition controlled for nonspecific aspects of treatment by providing support while avoiding discussion of cognitive-behavioral strategies. Therapeutic response was assessed by an independent (blind) evaluator via structured interview before and after treatment as well as by self-report and collateral informant behavioral ratings.

RESULTS:
General linear models comparing change from baseline between treatments revealed statistically significant effects for self-report, collateral report, and independent evaluator ratings of DSM-IV inattention symptoms. In dichotomous indices of therapeutic response, a significantly greater proportion of members of the meta-cognitive therapy group demonstrated improvement compared with members of the supportive therapy group. Logistic regression examining group differences in operationally defined response (controlling for baseline ADHD severity) revealed a robust effect of treatment group (odds ratio=5.41; 95% CI=1.77-16.55).

CONCLUSIONS:
Meta-cognitive therapy yielded significantly greater improvements in dimensional and categorical estimates of severity of ADHD symptoms compared with supportive therapy. These findings support the efficacy of meta-cognitive therapy as a viable psychosocial intervention.

Abstract The Individuals with Disabilities Education Act (IDEA) mandates parent-professional
collaboration. But difficulties between parent and professional collaboration seem to persist.
These difficulties do not seem to be related to a lack of mutual respect or lack of good intentions.
Perhaps difficulties exist because of a lack of common ground. Professionals' thinking is
grounded in theory from personnel preparation and on-the-job experiences. Parents' thinking is
grounded in personal experiences and information from professionals, other parents, technology,
and media. This article describes a mother's and father's experiences over the past 25 years in a
variety of settings as the parents of a child with severe disabilities and as special education professionals.
They present their experiences in special education as parents and provide suggestions
for parents and professionals to develop an effective collaborative relationship

Rapporten är ett resultat av ett forskningsprojekt om elever med flera funktionsnedsättningar i särskolan. Projektet belyser hur egenskaper hos barnet, egenskaper i barnets livsmiljöer samt de omgivande servicesystemen, samverkar och påverkar förutsättningar för barnets utveckling

Eli har en storebror. Det är det många som har förstås. Men inte många har en storebror som Elis. Han är som en gåta tänker Eli ibland. Brorsan. En gåta som inte går att lösa. Ofta oroar sig Eli för brorsan. Men de hör ihop. Brorsan och Eli. Det är bara så. Och inte många har en storebror som Elis. Så det så. 

Eli har en storebror - en berättelse om syskonkärlek.

For many individuals, schizophrenia is a severe and enduring illness. While nurses need to understand the symptomatology of the illness in order to provide specific care and treatment, it also is important to find out how people with schizophrenia embody the illness. Capturing this knowledge will help nurses to provide more appropriate care to these individuals. This paper, which is taken from a larger qualitative study, reports the lived experience of young adults with schizophrenia. Three main themes emerged from the data, which highlighted how these individuals found meaning in schizophrenia. The first theme,"embodied temporality: illness as a catastrophic experience,"portrayed how schizophrenia affected participants' temporality or lived time. The second theme,"embodied relationality: illness as a mediator of social relationships,"reflected how the illness affected their relationships with others. The third theme,"embodied treatment: medications side effects as burdensome,"illustrated how the side effects of antipsychotic medications distorted the individual's perception of his or her body and how it compromised the ability to establish and maintain sexual relationships. The findings are important to mental health nurses because they highlight the need to be sensitive to how people with schizophrenia find meaning in their illness experience and to incorporate this knowledge into the care that they provide.

The systematic review methodology literature refers to the importance of involving stakeholders, including service users & carers, in the research. However, compared with other aspects of the methodology, this aspect of conducting systematic reviews is underdeveloped & the practice of involvement appears highly variable. This article draws on the experience of working with service users & carers in one systematic review to review the barriers to participation & the components of effective involvement. It suggests that quality standards can be identified for service user & carer involvement in systematic reviews, which will benefit policy & practice development. 77 References.

in our discussion of emotion and dysfunction, we have intimated that emotions are instructive about persons because both emotions and the personality are organized around the problem of surviving, getting along, and flourishing over the life course
begin by addressing the question of what an emotion is / describe our own [the authors'] recent work directed at illuminating what we see as one of the important issues in emotion theory—the role of cognitive appraisal
embed this work in a general model of emotion, which identifies the key variables and processes within a systems framework emphasizing person-environment relationships and cognitive mediation
illustrate how emotion theory makes firm contact with a variety of topics currently being pursued across diverse psychological disciplines, especially personality and social psychology
the adaptational problem and the evolution of emotion / appraisal theory / personality, society, and biology in emotion (PsycINFO Database Record (c) 2016 APA, all rights reserved)

Delaktighet och kommunikation är centrala ideal inom vård, omsorg och socialt arbete. Men vad innebär delaktighet i praktiken och hur kan teorier om delaktighet och professionella samtal förstås i olika praktiska sammanhang? Med utgångspunkt i svensk och internationell forskning ger den här boken en djupare inblick i villkor och möjligheter för professionella samtal. I ett tvärvetenskapligt perspektiv på kommunikation presenteras exempel från nya studier på vad delaktighet innebär inom en rad miljöer: nödsamtal, akut- och specialistsjukvård, äldreomsorg, biståndsbedömning, arbetsrelaterad rehabilitering och vårdutbildning.

Boken passar väl för utbildningar till sjuksköterska, socionom, arbetsterapeut, sjukgymnast och läkare. I boken beskrivs även olika metoder för datainsamling och analys av data. Det innebär att boken med fördel kan knytas till metodundervisning och examensarbete på avancerad nivå.

Redaktörerna, Pia Bülow, Daniel Persson Thunqvist & Inger Sandén, och de övriga författarna är knutna till forskarnätverket Kommunikation i vård och omsorg (KIVOS).

Pia Bülow är lektor i socialt arbete vid Avdelningen för beteendevetenskap och socialt arbete på Hälsohögskolan i Jönköping.

Inger Sandén är lektor i vårdvetenskap vid Avdelningen för specialistutbildning vid Högskolan Väst och vid Avdelningen för omvårdnad vid Hälsouniversitetet, Linköpings universitet.

Daniel Persson Thunqvist är lektor i sociologi vid Linköpings universitet.

Rapporten beskriver ett utvecklingsarbete inom FoU Skåne som haft som mål att finna former för brukare att framföra synpunkter, önskemål och krav på den verksamhet som de tar del av. Utgångspunkten har varit Empowerment - ett begrepp som här huvudsakligen använts för att belysa brukarnas möjlighet att bestämma över sina liv och erövra egenmakt - ett exempel på en botten-uppstrategi för inflytande.

Metoden som benämnts Delaktighetsmodellen har inspirerats av andra former för brukarinflytande som BIKVA och Lyttemöten från Danmark och BUKU från Sverige.

Rapportens första del är en beskrivning av processen och den implementering som skett i Skåne under tre år. Den andra delen kan ses som en fördjupning av motiven och en beskrivning av de bakomliggande teoretiska begreppen.

Self-harming behaviour among adolescents, and particularly adolescent girls, has evoked much public attention. This article presents a Swedish study about what information assessment and treatment agencies have about self-harming behaviour in the form of cutting and burning in adolescent girls. The study was made on assignment by the Swedish National Board of Health and Welfare. All public agencies assessing or treating adolescents with psychological problems in three Swedish cities were asked to deliver information about self-harming behaviour in the form of self-cutting or self-burning in girls between 13 and 18 years of age. In addition, the young offender institutions within the National Board of Institutional Care treating teenager girls were asked to deliver information about self-harming behaviour in their clients. We found that about 1% of the total population of girls in these ages were known to have cut or burnt themselves and about one third of the girls in the institutions. Attempts to distinguish subgroups among the girls were only partly successful. Although some subgroups could be identified, the overlap between them was large. The conclusion was that this behaviour may be seen as an expression of a wide variety of problems in a heterogeneous group of young persons. © 2007 Springer Science+Business Media, LLC.

BACKGROUND:
Trends in deliberate self-harm (DSH) are important because they have implications for hospital services, may indicate levels of psychopathology in the community and future trends in suicide, and can assist in identification of means of suicide prevention.
METHOD:
We have investigated trends in DSH and characteristics of DSH patients between 1990 and 2000 based on data collected through the Oxford Monitoring System for Attempted Suicide.
RESULTS:
During the 11-year study period 8590 individuals presented following 13858 DSH episodes. The annual numbers of persons and episodes increased overall by 36.3% and 63.1% respectively. Rates (Oxford City) declined, however, in the final 3 years. There were gender- and age-specific changes, with a rise in DSH rates in males aged > or = 55 years and in females overall and those aged 15-24 years and 35-54 years. Repetition of DSH increased markedly during the study period. Antidepressant overdoses, especially of SSRIs, increased substantially. Paracetamol overdoses declined towards the end of the study period. Alcohol abuse, use of alcohol in association with DSH, and violence increased, especially in females, and the proportion of patients in current psychiatric care and misusing drugs also rose.
CONCLUSIONS:
While overall rates of DSH did not increase markedly between 1990 and 2000, substantial changes in the characteristics of the DSH population and a rise in repetition suggest that the challenges facing clinical services in the management of DSH patients have grown.

BACKGROUND: Family caregivers in palliative care have a need for knowledge and
support from health professionals, resulting in the need for educational and
supportive interventions. However, research has mainly focused on the experiences
of family caregivers taking part in interventions. To gain an increased
understanding of complex interventions, it is necessary to integrate the
perspectives of health professionals and family caregivers. Hence, the aim of
this study is to explore the perspectives of health professionals and family
caregivers of delivering and participating in a psycho-educational intervention
in palliative home care.
METHODS: A psycho-educational intervention was designed for family caregivers
based on a theoretical framework describing family caregiver's need for knowing,
being and doing. The intervention was delivered over three sessions, each of
which included a presentation by healthcare professionals from an intervention
manual. An interpretive descriptive design was chosen and data were collected
through focus group discussions with health professionals and individual
interviews with family caregivers. Data were analysed using framework analysis.
RESULTS: From the perspectives of both health professionals and family
caregivers, the delivering and participating in the intervention was a positive
experience. Although the content was not always adjusted to the family
caregivers' individual situation, it was perceived as valuable. Consistently, the
intervention was regarded as something that could make family caregivers better
prepared for caregiving. Health professionals found that the work with the
intervention demanded time and engagement from them and that the manual needed to
be adjusted to suit group characteristics, but the experience of delivering the
intervention was still something that gave them satisfaction and contributed to
them finding insights into their work.
CONCLUSIONS: The theoretical framework used in this study seems appropriate to
use for the design of interventions to support family caregivers. In the
perspectives of health professionals and family caregivers, the
psycho-educational intervention had important benefits and there was congruence
between the two groups in that it provided reward and support. In order for
health professionals to carry out psycho-educational interventions, they may be
in need of support and supervision as well as securing appropriate time and
resources in their everyday work.

OBJECTIVE:
To identify the preferences of patients with stroke and their carers for format and delivery style, of different categories of stroke information, and whether these preferences changed over time.
METHODS:
A semi-structured questionnaire, designed to explore preferences for four topic categories was administered to 34 acute stroke unit patients and 18 carers prior to discharge and again, 3 months after discharge to 27 of these patients and 16 of these carers.
RESULTS:
Overall format preferences were a combination of face-to-face, written and telephone for both patients and carers prior to discharge. This combination continued for carers following discharge, while patients preferred face-to-face, written and alternative formats of online and audiovisual at this time. Patients and carers most frequently preferred delivery styles appeared to be a mix of active and passive delivery styles, across all topics. Access to a telephone hotline was a popular delivery style.
CONCLUSION:
Patient and carer preferences varied, supporting the need to offer a variety of formats and delivery styles at each point of contact.
PRACTICE IMPLICATIONS:
By focusing on specific formats and delivery styles for different topics, health professionals may maximise the access to, and relevance of, stroke information for patients and their carers.

Camilla Öhmans gripande berättelse om sin mamma som insjuknade och avled i en avancerad form av demenssjukdom som heter Frontallobsdemens. Boken är ärligt skriven om egna livserfarenheter och beskriver dem olika händelseförlopp och stadier i sjukdomen, bemötandet inom vården samt ger anhöriga konkreta råd på vägen. Som läsare kommer du även få ta del av guldkornen i en familjs historia om en stark kärlek, hyllningen till livet, föräldraskap och om envisheten att fortsätta kämpa fastän livet visar oss sin hårdaste sida.
Denna ljudbok är skapad för att hjälpa andra anhöriga som lever nära en person som är sjuk i en demenssjukdom men även för dem som önskar få en bättre förståelse om sjukdomen som sådan. Det är viktigt att belysa hur dessa personer med denna form av sjukdom och dess anhöriga bemöts av samhället idag. Det är dags att våga börja prata öppet om dessa sjukdomar för att påverka situationen med att se till att de demenssjuka ska få en bra vård, men även att dem anhöriga ska erhålla rätt stöd då livet för dem dagligen består av olika utmaningar och andra påfrestningar som riskerar dem själva att bli sjuka.

'Caring capital' is that subset of social capital characterized by caregiving, charity and compassion when these actions are given out of a concern for the welfare of others. The relationship between caring and various forms of capital has scarcely been noticed by social scientists, either theoretically or empirically. After reviewing the concepts of caring and capital, 77 websites related to caring capital were analyzed to explore these types of questions: How large, influential and effective is the care-oriented sector of the web? How is it best to categorize the diversity of websites promoting caring capital? What social or interactive and user-generated opportunities are offered by these web sites? What implications for the future do these web organizations have? While we cannot offer any definitive answer to the question of the potential of the Internet for facilitating caring capital, this study's glimpse of the web finds only minimal charitable activity compared to the huge need for greater compassionate caring at both individual and organizational levels.

OBJECTIVES: To explore associations between carer burden and characteristics of
(1) the informal carer, (2) the person with dementia, and (3) the care support
network in 8 European countries. DESIGN: Cross-sectional study. SETTING: People with dementia judged at risk of admission to long-term care (LTC) facilities in 8 European countries (Estonia, Finland, France, Germany, Netherlands, Spain, Sweden, United Kingdom). PARTICIPANTS: A total of 1223 people with dementia supported by community services at home or receiving day care or respite care and their informal carers. MEASUREMENTS: Variables regarding the informal carer included familial
relationship and living situation. Variables relating to the person with dementia
included cognitive functioning (S-MMSE), neuropsychiatric symptoms (NPI-Q),
depressive symptoms (Cornell depression scale), comorbidity (Charlson Comorbidity
Index), and physical functioning (Katz Activity of Daily Living [ADL] Index). The
care support network was measured using hours of caregiving (ADLs, instrumental
ADLs [IADLs], supervision), additional informal care support, and service receipt
(home care, day care). Experience of carer burden was recorded using the Zarit
Burden Interview. Logistic regression analysis was used to determine factors
associated with high carer burden. RESULTS: Carer burden was highest in Estonia (mean 39.7/88) and lowest in the Netherlands (mean 26.5/88). High burden was significantly associated with
characteristics of the informal carer (family relationship, specifically wives or
daughters), of the person with dementia (physical dependency in ADLs;
neuropsychiatric symptoms, in particular nighttime behaviors and irritability),
the care support network (hours of caregiving supervision; receipt of other
informal care support) and country of residence. CONCLUSION: A range of factors are associated with burden in informal carers of people with dementia judged to be on the margins of LTC. Support for informal carers needs to take account of gender differences. The dual challenges of
distressed behaviors and difficulties in ADLs by the person with dementia may be
addressed by specific nonpharmacological interventions focusing on both elements.
The potential protective effect of additional informal support to carers highlights the importance of peer support or better targeted home support services. The implementation of appropriate and tailored interventions to reduce burden by supporting informal carers may enable people with dementia to remain at home for longer.

As the baby boomer generation ages, the need for laws to enhance quality of life for the elderly and meet the increasing demand for family caregivers will continue to grow. This paper reviews the national family leave laws of nine major OECD countries (Canada, Denmark, France, Germany, Italy, Japan, Netherlands, Spain, and the United Kingdom) and provides a state-by-state analysis within the U.S. We find that the U.S. has the least generous family leave laws among the nine OECD countries. With the exception of two states (California and New Jersey), the U.S. federal Family Medical Leave Act of 1993 provides no right to paid family leave for eldercare. We survey the current evidence from the literature on how paid leave can impact family caregivers' employment and health outcomes, gender equality, and economic arguments for and against such laws. We argue that a generous and flexible family leave law, financed through social insurance, would not only be equitable, but also financially sustainable.

This literature review is concerned with caring for older people and employment, with
a particular focus on the public sector. The review has been commissioned from the
Personal Social Services Research Unit (PSSRU) by the Audit Commission.
At the request of the Audit Commission, the emphasis of the review is on two main
questions. First, there is the question of the extent to which mainstream services and
employers take into account the particular circumstances and needs of carers of older
people in their provision of services or employment practices. Second, there is the
question of the effectiveness or cost-effectiveness of carer-friendly services and
employment practices. The Audit Commission asked the researcher to consider
effectiveness and cost-effectiveness from the perspectives of the different interest
groups involved, that is, the carer, the employer, the person being cared for and the
public interest. The focus of the review is primarily on the role of public sector
employers in offering carer-friendly employment policie

Changes in psychiatric health care and increased reliance on outpatient care have resulted in the transfer of responsibility for care from psychiatric services to social networks. Young person's therefore often take responsibility during their own sensitive phase of emerging adulthood for the care of a loved one who suffers from mental illness. The overall aim of this study was to learn how young persons who provide care and support to a person with mental illness handle their everyday lives. This study also aimed to evaluate web-based versus folder support for these young informal carers. The papers in this thesis use qualitative descriptive (I), comparative (II), mixed methods (III), and experimental (IV) design approaches. Participants were recruited twice: first, 12 participants were recruited for the qualitative papers and interviewed; then 241 participants were included in the interventions and sent self-administered questionnaires by email or the regular postal service at the start of the intervention (T1), after 4 months (T2), and after 8 months (T3) during 2010 and 2011. Young informal carers (YIC) managed their everyday lives and unexpected stressors from their perceived responsibility for the supported person by relying on their own abilities and their social networks and by maintaining a constant state of readiness in case something should happen to the supported person. Supporting a person in the family can have higher positive subjective value than supporting a friend. Although friends perceived that they received more support. They often did not share their situation with others and felt that others did not understand what they were going through; even when YIC did share their burden with their social networks, they felt either that they were ignored or that others did not know how to act or what to say. YIC often experienced a lack of appropriate, available, and serious professional support. They thought that support from professionals might improve their caring situation and that it might ease their burden if the person with mental illness had more professional care and support. Baseline stress levels were high in both intervention groups (web-based support versus informational folder), but decreased in the folder group. The folder group showed more improvement in their caring situation than the web group, and improvements in general selfefficacy, well-being, and quality of life. The web group also showed improved well-being. Non-significant differences between the groups indicate that each intervention could be useful depending upon the individual's preference. This highlights the importance of adopting a person-centred approach to offer young persons the appropriate support.

Changes in psychiatric health care and increased reliance on outpatient care have resulted in the transfer of responsibility for care from psychiatric services to social networks. Young person's therefore often take responsibility during their own sensitive phase of emerging adulthood for the care of a loved one who suffers from mental illness. The overall aim of this study was to learn how young persons who provide care and support to a person with mental illness handle their everyday lives. This study also aimed to evaluate web-based versus folder support for these young informal carers. The papers in this thesis use qualitative descriptive (I), comparative (II), mixed methods (III), and experimental (IV) design approaches. Participants were recruited twice: first, 12 participants were recruited for the qualitative papers and interviewed; then 241 participants were included in the interventions and sent self-administered questionnaires by email or the regular postal service at the start of the intervention (T1), after 4 months (T2), and after 8 months (T3) during 2010 and 2011. Young informal carers (YIC) managed their everyday lives and unexpected stressors from their perceived responsibility for the supported person by relying on their own abilities and their social networks and by maintaining a constant state of readiness in case something should happen to the supported person. Supporting a person in the family can have higher positive subjective value than supporting a friend. Although friends perceived that they received more support. They often did not share their situation with others and felt that others did not understand what they were going through; even when YIC did share their burden with their social networks, they felt either that they were ignored or that others did not know how to act or what to say. YIC often experienced a lack of appropriate, available, and serious professional support. They thought that support from professionals might improve their caring situation and that it might ease their burden if the person with mental illness had more professional care and support. Baseline stress levels were high in both intervention groups (web-based support versus informational folder), but decreased in the folder group. The folder group showed more improvement in their caring situation than the web group, and improvements in general selfefficacy, well-being, and quality of life. The web group also showed improved well-being. Non-significant differences between the groups indicate that each intervention could be useful depending upon the individual's preference. This highlights the importance of adopting a person-centred approach to offer young persons the appropriate support

Akad. avh.

This article considers, for a Canadian national probability sample of middle-aged women and
men, the question of how typical is the experience of being "caught in the middle" between being
the adult child of elderly parents and other roles. Three roles are examined: adult child, employed
worker, and parent (and a refinement of the parent role, being a parent of a co-resident child).
Occupancy in multiple roles is examined, followed by an investigation of the extent to which adults
in various role combinations actually assist older parents and whether those who provide frequent
help are also those "sandwiched" by competing commitments. The majority of middle-aged children
do not provide frequent help to parents. Notably, the highest proportion of daughters who assist
elderly parents are those in their fifties whose children are no longer co-resident. For both sons and
daughters, being "caught in the middle" is far from a typical experience in this cross-sectional
analysis.

Abstract
Background: Information and communication technology (ICT)-based solutions have the potential to support informal caregivers in home care delivery. However, there are many challenges to the deployment of these solutions.

Objective: The aim of this study was to review literature to explore the challenges of the deployment of ICT-based support solutions for informal caregivers and provide relevant recommendations on how to overcome these challenges.

Methods: A scoping review methodology was used following the Arksey and O'Malley methodological framework to map the relevant literature. A search was conducted using PubMed, IEEE library, and Scopus. Publication screening and scrutiny were conducted following inclusion criteria based on inductive thematic analysis to gain insight into patterns of challenges rising from deploying ICT-based support solutions for informal caregivers. The analysis took place through an iterative process of combining, categorizing, summarizing, and comparing information across studies. Through this iterative process, relevant information was identified and coded under emergent broader themes as they pertain to each of the research questions.

Results: The analysis identified 18 common challenges using a coding scheme grouping them under four thematic categories: technology-related, organizational, socioeconomic, and ethical challenges. These range from specific challenges related to the technological component of the ICT-based service such as design and usability of technology, to organizational challenges such as fragmentation of support solutions to socioeconomic challenges such as funding of technology and sustainability of solutions to ethical challenges around autonomy and privacy of data. For each identified challenge, recommendations were created on how to overcome it. The recommendations from this study can provide guidance for the deployment of ICT-based support solutions for informal caregivers.

Conclusions: Despite a growing interest in the potential offered by ICT solutions for informal caregiving, diverse and overlapping challenges to their deployment still remain. Designers for ICTs for informal caregivers should follow participatory design and involve older informal caregivers in the design process as much as possible. A collaboration between designers and academic researchers is also needed to ensure ICT solutions are designed with the current empirical evidence in mind. Taking actions to build the digital skills of informal caregivers early in the caregiving process is crucial for optimal use of available ICT solutions. Moreover, the lack of awareness of the potential added-value and trust toward ICT-based support solutions requires strategies to raise awareness among all stakeholders-including policy makers, health care professionals, informal caregivers, and care recipients-about support opportunities offered by ICT. On the macro-level, policies to fund ICT solutions that have been shown to be effective at supporting and improving informal caregiver health outcomes via subsidies or other incentives should be considered.

Although research on social support has generated findings that are key to the study of social and personal relationships, scholars have yet to deal with a number of conceptual issues that affect how social support is defined and measured. Research on hurt feelings provides some interesting insights concerning the conceptualization of support. Based on this research, as well as a review of the literature on social support, the current article describes several issues that scholars ought to consider as they conceptualize, evaluate, and study social support processes.

Abstract
The number of people who combine work and unpaid care is increasing rapidly as more people need care, public and private care systems are progressively under pressure and more people are required to work for longer. Without adequate support, these working carers may experience detrimental effects on their well-being. To adequately support working carers, it is important to first understand the challenges they face. A scoping review was carried out, using Arksey and O'Malley's framework, to map the challenges of combining work and care and solutions described in the literature to address these challenges. The search included academic and grey literature between 2008 and 2018 and was conducted in April 2018, using electronic academic databases and reference list checks. Ninety-two publications were mapped, and the content analysed thematically. A conceptual framework was derived from the analysis which identified primary challenges (C1), directly resulting from combining work and care, primary solutions (S1) aiming to address these, secondary challenges (C2) resulting from solutions and secondary solutions (S2) aiming to address secondary challenges. Primary challenges were: (a) high and/or competing demands; (b) psychosocial/-emotional stressors; (c) distance; (d) carer's health; (e) returning to work; and (f) financial pressure. This framework serves to help those aiming to support working carers to better understand the challenges they face and those developing solutions for the challenges of combining work and care to consider potential consequences or barriers. Gaps in the literature have been identified and discusse

Concern is increasing about children growing up in families where there are substance use problems but relatively little is known about the perspectives of the children themselves. This article reports on a qualitative study with young people who grew up in such families, exploring their accounts of their daily lives at home, school and leisure. The study focuses on the everyday interactions, practices and processes the young people felt helped them to 'get by' in their challenging childhoods, showing how the protective factors thought to promote 'resilience' were seldom in place for them unconditionally and without associated costs.

An ex post facto study was conducted to investigate treatment outcomes for 80 women and 168 children admitted into a residential substance-abuse treatment program. The results indicated childhood emotional neglect is a barrier for remaining in and completing treatment for African-American women with comorbid psychological disorders but not for those with crack cocaine dependent disorders. African-American women with comorbid psychological disorders were also three times more likely to dropout of treatment. In addition, there were relatively few differences for between drug-exposed and nonexposed children. However, the results indicated that children of substance-abusing women who completed treatment were more likely to have behavioral problems, to receive early intervention services, and to have mothers as legal guardians by the end of treatment. Implications for gender-specific interventions for African-American women and their children in residential treatment are discussed.

Abstract
OBJECTIVE:
To examine the associations between child physical abuse executed by a parent or caretaker and self-rated health problems/risk-taking behaviors among teenagers. Further to evaluate concurrence of other types of abuse and how these alone and in addition to child physical abuse were associated with bad health status and risk-taking behaviors.
METHODS:
A population-based survey was carried out in 2008 among all the pupils in 2 different grades (15 respectively 17 years old) in Södermanland County, Sweden (n=7,262). The response rate was 81.8%. The pupils were asked among other things about their exposure to child physical abuse, exposure to parental intimate violence, bullying, and exposure to being forced to engage in sexual acts. Adjusted analyses were conducted to estimate associations between exposure and ill-health/risk-taking behaviors.
RESULTS:
Child physical abuse was associated with poor health and risk-taking behaviors with adjusted odds ratios (OR) ranging from 1.6 to 6.2. The associations were stronger when the pupils reported repeated abuse with OR ranging from 2.0 to 13.2. Also experiencing parental intimate partner violence, bullying and being forced to engage in sexual acts was associated with poor health and risk-taking behaviors with the same graded relationship to repeated abuse. Finally there was a cumulative effect of multiple abuse in the form of being exposed to child physical abuse plus other types of abuse and the associations increased with the number of concurrent abuse.
CONCLUSIONS:
This study provides strong indications that child abuse is a serious public health problem based on the clear links seen between abuse and poor health and behavioral problems. Consistent with other studies showing a graded relationship between experiences of abuse and poor health/risk-taking behaviors our study shows poorer outcomes for repeated and multiple abuse. Thus, our study calls for improvement of methods of comprehensive assessments, interventions and treatment in all settings where professionals meet young people.

The article analyses the different strands of public concern regarding children in the course of the 20th century, and the political process and the ideological constellation which led up to the UN Convention on the Rights of the Child. The ratification of the Convention and its political effects in northwestern Europe are analysed. Finally, a set of hypotheses are presented about likely determinants of the impact of the Convention in different parts of the world.

This meta-analysis examined 118 studies of the psychosocial outcomes of children exposed to interparental violence. Correlational studies showed a significant association between exposure and child problems (d = -0.29). Group comparison studies showed that witnesses had significantly worse outcomes relative to nonwitnesses (d = -0.40) and children from verbally aggressive homes (d = -0.28). but witnesses' outcomes were not significantly different from those of physically abused children (d = 0.15) or physically abused witnesses (d = 0.13). Several methodological variables moderated these results. Similar effects were found across a range of outcomes, with slight evidence for greater risk among preschoolers. Recommendations for future research are made, taking into account practical and theoretical issues in this area.

Akad. Avh.

The death of a close family member is a profound insult to a child's developmental course. Though early research assumed that childhood bereavement was a risk factor for mental and behavioral disorders in childhood and adult life, recent research has taken an ecological view of childhood development and considers a child's exposures to risk and protective factors. Yet, it remains unclear as to how many children are affected by the death of a close family member each year and how peer support groups can help children to adapt to such an adverse event. This dissertation represents three distinct stages in the development of a comprehensive evaluation for an agency that provides a peer support service for bereaved children and their families. First, a primary question that arose during initial consultations with the agency was to determine how many children are affected annually within Pennsylvania. This led to an exploration of the epidemiology of childhood bereavement. The methods and data sources used to produce these estimates were critically evaluated and modified to offer a new interpretation of available data. Second, it was important to identify constructs that could be used in an outcomes evaluation of the peer support program. Focus groups were used to explore the perceived benefits of attending peer support groups among caregivers and teens who had attended a spring session at the center. The intention to use focus groups was to increase the validity of constructs and, ultimately, the results of an outcomes evaluation.Third, after identifying evaluation constructs a feasibility study was conducted to pilot an outcomes evaluation instrument. The study involved 30 families who attended the spring 2007 sessions at the center. Results suggested that peer support programs can improve children's coping efficacy while helping to improve their caregivers' perception of social support. The program also improved both children and caregivers' sense that they are not alone in their grief.As demonstrated in this dissertation, including the loss of siblings and primary caregiving grandparents in prevalence estimates of childhood bereavement and applying resilience theory to peer support research is of public health relevance.

This paper outlines the broad key findings from a research project on UK childhood bereavement service provision, using eight organizational case studies. Despite a shared objective of 'helping bereaved children' services were very diverse. Three organizational types were identified with differing management and administrative structures, each of which had different implications for staff. Although the overall size and employment status (paid or unpaid) of the respective workforces varied, the number of staff who worked directly with children or their families was similar. Direct and indirect services were offered within a matrix of provision that focussed either on children or on families, and involved individual and/or group work activities. Obtaining sufficient funding presented services with immense challenges. Unless they were part of a larger 'host' organization with a continued commitment to childhood bereavement service provision, services were unable to rely on regular and long-term sources of funding. This can have a detrimental impact on the core business, and on the ability of the service to develop their provision. Improving and increasing research, audit and evaluation of childhood bereavement services would contribute to supporting the case for both individual services and for the childhood bereavement sector as a whole.

Abstract
OBJECTIVE:
Although the death of a parent is one of the most significant stressors a child can experience, the psychiatric sequelae of parental death are not fully understood.
METHOD:
A total of 360 parent-bereaved children (ages 6-17) and their surviving parents were directly interviewed four times during the first 2 years following the death (at 2, 6, 13, and 25 months). Data collection occurred from 1989 to 1996. Psychiatric symptomatology was compared among the bereaved children, 110 depressed children, and 128 community control children and their informant parents. Additional analyses examined simple bereavement without other stressors versus complex bereavement with other stressors and anticipated versus unanticipated death.
RESULTS:
Bereavement following parental death is associated with increased psychiatric problems in the first 2 years after death. Bereaved children are, however, less impaired than children diagnosed with clinical depression. Higher family socioeconomic status and lower surviving parents' level of depressive symptoms are associated with better outcomes. Complex bereavement was associated with a worse course, but anticipation of the death was not.
CONCLUSIONS:
Childhood bereavement from parental death is a significant stressor. Children who experience depression in combination with parental depression or in the context of other family stressors are at the most risk of depression and overall psychopathology.

Many young people who are mistreated by an adult, victimized by bullies, criminally assaulted, or who witness domestic violence react to this violence exposure by developing behavioral, emotional, or learning problems. What is less well known is that adverse experiences like violence exposure can lead to hidden physical alterations inside a child's body, alterations that may have adverse effects on life-long health. We discuss why this is important for the field of developmental psychopathology and for society, and we recommend that stress-biology research and intervention science join forces to tackle the problem. We examine the evidence base in relation to stress-sensitive measures for the body (inflammatory reactions, telomere erosion, epigenetic methylation, and gene expression) and brain (mental disorders, neuroimaging, and neuropsychological testing). We also review promising interventions for families, couples, and children that have been designed to reduce the effects of childhood violence exposure. We invite intervention scientists and stress-biology researchers to collaborate in adding stress-biology measures to randomized clinical trials of interventions intended to reduce effects of violence exposure and other traumas on young people.

Akad. Avh.

Childhood poverty has moved from the periphery to the centre of the policy agenda following New Labour's pledge to end it within twenty years. However, whether the needs and concerns of poor children themselves are being addressed is open to question. The findings raise critical issues for both policy and practice - in particular the finding that children are at great risk of experiencing exclusion within school. School has been a major target in the drive towards reducing child poverty. However, the policy focus has been mainly about literacy standards and exclusion from school. This book shows that poor children are suffering from insufficient access to the economic and material resources necessary for adequate social participation and academic parity.Childhood poverty and social exclusion will be an invaluable teaching aid across a range of academic courses, including social policy, sociology, social work and childhood studies. All those who are interested in developing a more inclusive social and policy framework for understanding childhood issues from a child-centred perspective, including child welfare practitioners and policy makers, will want to read this book.Studies in poverty, inequality and social exclusion seriesSeries Editor: David Gordon, Director, Townsend Centre for International Poverty Research.Poverty, inequality and social exclusion remain the most fundamental problems that humanity faces in the 21st century. This exciting series, published in association with the Townsend Centre for International Poverty Research at the University of Bristol, aims to make cutting-edge poverty related research more widely available. For other titles in this series, please follow the series link from the main catalogue page.

AIM: To investigate whether socio-economic status (SES) in childhood and school failure at 15 years of age predict illicit drug abuse in youth and young adulthood. DESIGN, SETTING AND PARTICIPANTS: Register study in a Swedish national cohort born 1973-88 (n = 1,405,763), followed from age 16 to 20-35 years. Cox regression analyses were used to calculate hazard ratios (HR) for any indication of drug abuse. MEASUREMENTS: Our outcomes were hospital admissions, death and criminality associated with illicit drug abuse. Data on socio-demographics, school grades and parental psychosocial problems were collected from censuses (1985 and 1990) and national registers. School failure was defined as having mean school grades from the final year in primary school lower than -1 standard deviation and/or no grades in core subjects. FINDINGS: School failure was a strong predictor of illicit drug abuse with an HR of 5.87 (95% CI: 5.76-5.99) after adjustment for age and sex. Childhood SES was associated with illicit drug abuse later in life in a stepwise manner. The lowest stratum had a HR of 2.28 (95% CI: 2.20-2.37) compared with the highest stratum as the reference, when adjusted for other socio-demographic variables. In the fully adjusted model, the effect of SES was greatly attenuated to an HR of 1.23 (95% CI: 1.19-1.28) in the lowest SES category, while the effect of school failure remained high with an HR of 4.22 (95% CI: 4.13-4.31). CONCLUSIONS: School failure and childhood socio-economic status predict illicit drug abuse independently in youth and young adults in Sweden.

We examined prevalence of parental deaths among former out-of-home care youths at age 18 and 25, and odds of parental loss compared with peers from similar socio-economic childhood backgrounds. The study utilized Swedish national register data for 12 entire birth cohorts (1972–1983), 35 550 former out-of-home care youths and 1 138 726 cohort peers without out-of-home care experiences. Logistic regression models were used to compute odds ratios for parental loss through death.

It was especially common among former residents of long-term out-of-home care to be motherless (11%), fatherless (11–13%) or orphaned (3–4%) at age 18, compared with non-foster care peers (1%, 3% and 0.03%). Twenty-six per cent had lost at least one parent (4% among non-foster care peers). At age 25, the figures had increased considerably; 36% had lost at least one parent, compared with 7% in the majority population. Adjusted odds ratios for parental loss among long-term care youth were strikingly high, particularly for having a deceased mother. In short-term and intermediate care, most youths with deceased parents had suffered parental loss before entering foster care. For youth from long-term care, parental death after start of placement was most common.

Childhood traumatic grief refers to a condition in which characteristic trauma-related symptoms interfere with children's ability to adequately mourn the loss of a loved one. Current concepts of this condition suggest that it overlaps with but is distinct from uncomplicated bereavement, adult complicated grief, and posttraumatic stress disorder. This article describes the core features of childhood traumatic grief; differentiates it from these related conditions; and reviews the current research status of suggested diagnostic criteria, assessment instruments, and treatments for this condition. Implications for future clinical practice, research, and policy are also addressed.

Discussing childhood traumatic grief, a condition likened to uncomplicated bereavement, adult complicated grief, and posttraumatic stress disorder (PTSD), this article addresses the core features of this condition and its potential treatments. After asserting that childhood traumatic grief is not consistently differentiated from adult complicated grief, normal childhood bereavement, or PTSD, the authors distinguish uncomplicated bereavement as deep mental anguish or sorrow over a loss. After defining adult complicated grief as normal bereavement complicated by separation over the loss of a relationship, this article discusses childhood PTSD as a mental condition following an experienced or witnessed traumatic event, in order to differentiate these conditions from childhood traumatic grief. Addressing childhood traumatic grief itself, the authors distinguish this condition from those aforementioned by defining it as the encroachment of traumatic symptoms on a child's ability to grieve. Citing differences among childhood traumatic grief and uncomplicated bereavement, adult complicated grief, and PTSD, the authors argue that in childhood traumatic grief a child is so traumatized that he or she is unable to complete the tasks of uncomplicated bereavement and is plagued with horrors and fears associated with the idea of death. The authors suggest that mediating, assessing, and treating childhood traumatic grief is best accomplished by early assessment, careful appraisal of a child's family circumstances, and prompt intervention. The authors conclude that clinicians need to be better trained at recognizing the distinctions between childhood traumatic grief and other forms of grief in order to best serve their child clients

Summary
In Norway and the Nordic countries more generally, the awareness of children affected by parental
illness or substance abuse has increased during the last 10 years. There has also been a general shift
from inpatient to outpatient care in public hospitals, and from public hospitals to primary health
care. This shift has increased the number of parents who live at home with more severe illness while
they are in active treatment. They need more informal and formal external care in their own homes.
Until recently, care for the ill, disabled, or elderly within the family has been invisible and barely
mentioned in public documents, statistics, or research reports. This applies even more for children's
caregiving activities. In 2010, the Research Council of Norway called for research of this question,
pointing out that 'little research has been conducted in this field, where children themselves serve as
informants, and more insight is needed about which interventions and measures that provide
effective help'. The main aims of the papers discussed in this thesis have been to explore:
• The extent and nature of the children's caring activities
• The positive and negative outcomes of the children's caring activities
• Factors associated with the children's quality of life (QoL)

Keywords:
children and their life experiences;
experiences of children of parents with intellectual disabilities;
adult children, raised by parents with intellectual disabilities;
children of mothers with intellectual disabilities;
children being affected - with mothers diagnosed as having intellectual disability;
everyday life within the family, school and friends;
support from public authorities and life - as adolescents and young adults;
alternating between being children and adults;
children of parents with intellectual disabilities - risk of facing difficulties
Summary
This chapter contains sections titled:

This paper describes the experiences of bereaved children and parents and their use of UK childhood bereavement services. It forms part of a larger qualitative study and was undertaken in the context of questions about the impact of bereavement on children and their status and participation in research, raising important methodological and ethical issues. Interviews were undertaken with 24 bereaved children and 16 parents who had used one of eight organizational case study services. Participant observation of six group interventions was undertaken. The study identified a multiplicity of bereavement experiences both within and between families. Children identified difficulties in managing and expressing their feelings, isolation, problems at school, and fear for their surviving parent. Parents found it difficult to maintain their parenting role as they struggled with their own bereavement and the disruption in their circumstances. Children and parents who participated in interventions were able to describe the significant ways in which they found it helpful, including the benefit of speaking to someone who understood their experience. Although some experienced difficulties in attending group interventions, bereaved parents welcomed the support to help them provide appropriate care for their bereaved child. By providing an "ecological niche" for bereaved children, UK childhood bereavement services contribute to meeting outcomes identified in recent policy initiatives.

Notions of 'being' and 'becoming' are intrinsic to childhood research. Whilst the 'being' child is seen as a social actor actively constructing 'childhood', the 'becoming' child is seen as an 'adult in the making', lacking competencies of the 'adult' that he or she will 'become'. However, I argue that both approaches are in themselves problematic. Instead, theorising children as 'being and becomings' not only addresses the temporality of childhood that children themselves voice, but presents a conceptually realistic construction suitable to both childhood researchers and practitioners.

Anhörigvårdares vardag. En kunskapsöversikt och två studier kring äldres anhöriga. Arbetsrapport.

Hur påverkas livet om barnet föds med utvecklingsstörning, om tonåringen får livslångt hjälpbehov efter en trafikolycka, om den medelålders maken får stroke eller om en gammal förälder drabbas av demenssjukdom? Det var några av frågorna bakom ett omfattande forskningsprojekt om anhörigvård. I Sverige har samhället ansvaret för att äldre, sjuka och funktionshindrade ska få den hjälp de behöver. Ändå utförs merparten av all vård och omsorg av närstående, ibland under mycket svåra förhållanden. Resultaten som denna bok bygger på belyser anhörigvårdarnas situation ur ett socialt, ekonomiskt och arbetsmässigt perspektiv.

I dagens Sverige pågår en mycket tydlig förskjutning av arbete och ansvar från det offentliga till familjen. Med utgångspunkt i lagstiftningen diskuteras därför samhällets respektive individens ansvar för hjälpbehövande människor. En sådan diskussion är viktig eftersom konsekvenserna av ett minskande samhällsengagemang är outforskade när det gäller familjens och de anhörigas situation.

Boken vänder sig till de som på något sätt kommer i kontakt med frågor om anhörigvård. Den kan läsas av omsorgs- och sjukvårdspersonal, studerande vid utbildningar inom välfärdstjänstområdet, politiker samt övriga som är intresserade av frågor kring samhällsförändringar, välfärdsstat, jämställdhetsfrågor och framtida omsorgsproblematik. Även omsorgsbehövande och anhöriga kan ha glädje av boken.

Boken handlar om vad som händer när de anhöriga, aktiva som passiva, och sjukhemmets eller hemtjänstens personal på olika sätt konfronteras med varandra.

Boken ger grundläggande kunskaper om flyktingars livsvillkor i ursprungslandet och i exilen. Den tar upp upplevda traumatiska händelser som politisk förföljelse, förtryck, fängelse, krig och allvarliga förluster.

Mötet mellan flyktingen och Sverige och den psykologiska process som därvid uppstår – flyktingkrisen – analyseras också.

En avsevärd del av boken ägnas insatser och åtgärder för nyanlända flyktingar.

Att möta flyktingar vänder sig i första hand till studenter och personal inom vården och socialtjänsten. Även andra som möter flyktingar inom t.ex. skolor, frivilligorganisationer eller på förläggningar kan ha nytta av den.

Nära och kära - att möta och bemöta anhöriga i äldreomsorgen ger dig som arbetar i äldreomsorgen vägledning i vad som är viktigt att tänka på i mötet med de anhöriga. Bokens första del handlar om människans villkor och förutsättningar för kommunikation och är giltiga för de flesta arbetsplatser inom vård och omsorg. I bokens andra del anpassas kunskaperna på mötet med anhöriga och anhörigvårdare till äldre, sjuka och funktionshindrade. I boken finns också förslag till reflektioner, egna och i grupp, samt tips för vidare läsning.

Den senaste upplagan, utgiven oktober 2010, är utökad med ett kapitel som beskriver en äldres situation ur fem olika perspektiv: den anhöriga, sjukgymnasten, kontaktpersonen, chefen på äldreboendet samt biståndshandläggaren. Alla skapar sin bild utifrån sina förutsättningar och kapitlet ger en insikt i den komplexitet som finns inom äldreomsorgen.

Nära och kära är skriven för personal inom äldreomsorgen. Men den får gärna inspirera alla som i sitt yrke möter anhöriga! Författare är Margareta Normann och Kristina Fröling .

Den enda existerande bokenom samverkan från ett föräldraperspektiv! Den teoretiska delen om autism är mycket lättförståelig och problematiseringen utgår från FN:s regler om funtionshider som ett problem i relation till omgivningen. Texten föreslår ett förhållningssätt som bygger på samarbete kring barnets starka sidor. Boken granska också kritiskt kommunernas förmåga att organisera hjälp och stöd för de drabbade familjerna enligt LSS-lagstiftningen

Upplands Väsby kommun tillhör en av de få kommuner i landet som bedriver ett strukturerat
anhörigprogram. Trots att det funnits någon form av anhörigarbete i ca 15 år, de senaste 5 åren
med tydligare struktur, har verksamheten hittills inte dokumenterats.

Syftet med denna rapport är att ge en utförlig beskrivning av anhörigprogrammets innehåll,
struktur och förutsättningar. Rapporten vill också skapa en förståelse för den anhöriges
livssituation och behov av egen hjälp. "Vad familjen behöver är undervisning om drogen alkohol,
vilka problem det kroniska missbruket ger upphov till samt sjukdomen alkoholism. Familjen
behöver dessutom lära sig hur sjukdomssymtomen påverkar familjen. Familjen behöver även
hjälp med att kartlägga det egna beteendet för att förstå hur det kan överensstämma med, eller till
och med befrämja alkoholistens drickande. De måste också komma till insikt om sina egna
känslor för att realistiskt kunna förstå problemets dimensioner och vad som krävs av dem. Till
följd av detta måste de undersöka vilka alternativ de har att välja mellan för att lösa problemet.
Framför allt behöver familjemedlemmarna stöd och uppmuntran för att kunna leva sina egna liv
trots alkoholismen. Genom att göra det ökar, paradoxalt nog, chanserna att avbryta den
alkoholistiska processen" (Kinney o Leaton 1997).
Ytterligare ett syfte med rapporten är att mäta om programmet ökar den anhöriges psykiska
välbefinnande, och om programmet påverkar den anhörige beteendemönster och känslor i
relation till den beroende.
Metoden jag använt för att hitta svaren på den första frågan har varit att sammanställa det
material som finns runt de olika temana.
För att få svar på de två andra frågeställningarna har jag använt en självskattningsenkät. Dvs.
deltagarna har själva uppskattat sitt mående utifrån en enkät med 4 svarsalternativ. Mätningen har
skett vid tre tillfällen, före programmet, vid programmets slut och en månad efter programmets
slut. Antal deltagare i utvärderingen är 15 personer, uppdelat på tre olika anhörigprogram.
En svaghet med denna metod är att utvärderingen sträcker sig under en relativt kort tid. Från
första till sista mättillfället är det ca 12 veckor. Förändringsprocesser tar lång tid och för att få en
mer rättvis bild av programmets påverkan skulle en mätning efter ytterligare ett år behövas.
En ytterligare svaghet är att deltagarantalet i utvärderingen är litet. Det går därför inte att dra
några stora slutsatser av resultatet, utan snarare tendenser. Det är dock en god ansats till ett
fortsatt arbete med utvärdering av programmet. Självskattningsenkät har visat sig vara ett
fungerande kvalitetsmätningsinstrument.
Dispositionen på rapporten är följande: Del 1 innehåller den beskrivande delen av
anhörigprogrammet med en historisk tillbakablick. Del 2 är den utvärderande delen av rapporten,
där undersökningsmetoden och sammanställningen av enkätundersökningarna redovisas.
Resultaten visar att det psykiska välbefinnandet tydligt ökar för alla tre grupper över tid. Takten
för ökningen ser olika ut och det kan härledas till deltagarnas olika livssituationer under
programmet. Där deltagarna fortfarande lever med partner i ett aktivt missbruk är den anhöriges
förändring långsammare. Resultatet visar också att deltagarna upplever en förändring i huruvida
de påverkats av sin anhöriges missbruk i såväl känslor som beteendemönster. Denna förändring
är mindre samstämmig och visar ganska stora variationer i de olika grupperna.

Att synliggöra de osynliga barnen ger en bred kunskapsbas om barn till psykiskt sjuka. Den kan användas som en "lärobok" av alla som kommer i kontakt med barn vars föräldrar lider av svåra och långvariga psykiska problem. Boken riktar sig till personal inom vuxen- och barnpsykiatri, socialtjänst, skola, barnomsorg och hälsovård, till studenter vid olika utbildningar, men också till anhöriga och vänner till psykiskt sjuka.

Att synliggöra de osynliga barnen ger en bred kunskapsbas om barn till psykiskt sjuka. Den kan användas som en "lärobok" av alla som kommer i kontakt med barn vars föräldrar lider av svåra och långvariga psykiska problem. Boken riktar sig till personal inom vuxen- och barnpsykiatri, socialtjänst, skola, barnomsorg och hälsovård, till studenter vid olika utbildningar, men också till anhöriga och vänner till psykiskt sjuka.

Syftet med studien är att pröva om struktur och språk enligt Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa, barn- och ungdomsversionen, ICF-CY, kan användas vid handläggning av vårdbidragsärenden för att göra utredningar och beslut tydligare och mer enhetliga och därigenom förbättra rättssäkerheten. I tillämpningen av reglerna om vårdbidrag ska Försäkringskassan göra en individuell bedömning i varje enskilt ärende. Det finns också krav på likformighet och transparens i handläggningen. ICF-CY är utvecklat av Världshälsoorganisationen (WHO) och erbjuder ett universellt gemensamt språk för att underlätta dokumentation och kartläggning av barnets funktionsförmåga och hälsa i sin miljö.

Vårdbidraget är ett statligt stöd till föräldrar med barn som har en funktionsnedsättning. Syftet med vårdbidraget är att föräldrarna ska ha möjlighet att ge den tillsyn, vård och stöd som krävs för att barnet ska kunna utvecklas på bästa sätt.

Registeranalysen i rapporten visar på skillnader i vårdbidragets omfattning utifrån bland annat region, kön och mottagarens socioekonomiska tillhörighet. Tyvärr kan man inte säga om dessa skillnader är sakliga eller osakliga, det vill säga om de skillnader som observeras kan förklaras av barnens bedömda tillsyns- och vårdbehov.

Det finns inga uppgifter i register om grunderna för ett beviljat vårdbidrag, det vill säga vilken funktionsförmåga eller vilket tillsyns- och vårdbehov barnet har. I den här studien har information i 264 ärenden gällande förstagångsansökningar om vårdbidrag översatts till struktur och språk i ICF-CY. Rapporten redovisar det som finns skrivet om hur barnet fungerar i sin miljö när innehållet har översatts och tolkats.

När innehållet i utredningarna översätts, handlar merparten av utredningarna, både Försäkringskassans sammanfattningar och motiven för beslut som skickas till den sökande, om sådant som barnen kan göra och faktiskt gör, eller har svårigheter att utföra. Merparten av utredningarna berör aspekter på hur barnet genomför enstaka eller flera uppgifter och hur de hanterar krav medan endast ett fåtal utredningar handlar om hur barnet genomför dagliga sysslor och uppgifter som att ta hand om personliga föremål och att hjälpa andra.

Resultaten tyder på att en tillämpning av struktur och språk enligt ICF-CY i handläggningen av vårdbidrag skulle öka likformigheten, samtidigt som man skulle undvika att samla in irrelevant information och därigenom kunna spara tid i handläggningen. Om man klassificerar funktionsnedsättning på detta sätt, blir det också möjligt att dokumentera funktionsnedsättning i register på samma sätt som diagnos registreras idag, vilket underlättar utvärdering.

Anhöriga gör stora insatser i vården och omsorgen av sina närstående. Men som anhörig kan man också behöva stöd och avlastning.

Att utveckla anhörigstöd
Vilka är de personer som stöttar och vårdar en närstående, vilket stöd efterfrågar de och vad kan samhället och den enskilda arbetsplatsen erbjuda? Vilken värdegrund styr bilden av de anhöriga – ses de som en värdefull resurs eller är de en belastning i arbetet kring den närstående?

Ett sätt att uppfylla målen med gällande lagstiftning är att arbetsplatserna ska formulera rutiner för hur de ska stötta och samarbeta med anhöriga i det dagliga arbetet. Boken ger praktiska verktyg för hur man steg för steg, med de anhöriga själva som sakkunniga, kan utveckla arbetsplatsens anhörigstöd. Författaren beskriver den anhörigvänliga arbetsplatsen och ger ett konkret förslag till hur rutiner för anhörigstöd och anhörigsamverkan kan tas fram. Innehållet presenteras på ett lättillgängligt sätt och läsaren får många fallbeskrivningar och förslag till diskussionsämnen att utgå ifrån.

Att utveckla anhörigstöd vänder sig till arbetsgrupper/verksamheter inom vård och omsorg samt socialtjänst som vill utveckla arbetsplatsens anhörigstöd. Utvecklingsarbetet föreslås ske genom att arbetsgruppen möts vid ett antal reflektionsträffar kring bokens innehåll. Boken vänder sig både till baspersonal och ledare, och den kan dessutom utgöra ett handfast verktyg för anhörigombud och anhörigkonsulenter som utbildar och handleder arbetsgrupper inom området anhörigstöd.

Syftet med denna satsning på anhörigstöd var att pröva och utveckla en mo-dell för anhörigstöd med Basal Kroppskännedom (BK) och samtalsstöd i grupp vid Länsenheten Råd och Stöd i Norrbotten. Förberedelsearbetet bestod av en kurs i BK och samtal för en sjukgymnast och en kurator. Dessa två konstruerade en enkät med frågor om den anhöri-ges relation till vårdtagaren, upplevelse av anhörigrollen, upplevelse av stöd-insatser och den anhöriges behov av förändringar. Enkäten konstruerades med idéer från ett frågeformulär använt i Socialstyrelsens "Anhörig 300" projekt. Sjukgymnasten ledde en femdagars utbildning i BK för Länsenhe-tens alla kuratorer. Sex anhöriggrupper med BK och samtal i grupp genomfördes under åren 2005-2009, en i Kalix, en i Piteå och fyra anhöriggrupper i Luleå. Antalet gruppträffar varierade mellan 8-11 träffar. I anhöriggruppen i Kalix deltog fem kvinnor, som var och en levde tillsam-mans med en man med någon form av funktionsnedsättning. I Piteå deltog två män och tre kvinnor. Tre levde i en make/maka relation, två var föräldrar och en anhörig hade ett syskon med funktionsnedsättning. I Luleå genom-fördes fyra anhöriggrupper. Anhörigkonstellationen i grupperna var män och kvinnor med anhörigrelation som make/maka och föräldrar till vuxna barn med funktionsnedsättningar. Enkätutvärdering skedde i fem anhöriggrupper som besvarades vid tre tillfäl-len: 1) vid start av anhöriggrupp 2) vid kursavslut och 3) vid uppföljning cirka 6 månader efter kursavslut. Deltagarna gavs utrymme till att direkt ef-ter BK-övningarna göra anteckningar om sina upplevelser direkt efter BK-övningarnas genomförande före gruppsamtalen. I en anhöriggrupp i Luleå var deltagandet så lågt att grupprocessen uteblev. I Kalix- Piteå- och två Lu-leågrupper medverkade deltagarna i en individuell processutvärdering om kroppsupplevelser. Resultaten av den individuella processutvärderingen visade att deltagarna upplevde BK-övningarna, som en möjlighet till en egen skön stund med av-slappning utan prestation. För många ledde detta till en större lyhördhet för kroppens signaler t.ex. om hur det är i relationen och att lägga märke till sina egna behov. Efter hand utvecklades tilliten i grupperna då deltagarna utifrån sin egen tillitsprocess öppnade sig och "vågade börja berätta". Enkätutvärde-ringen visade på marginella förändringar i skattningen av anhörigsituationen. I skattningarna framkom för makar en svag trend mot en något sämre upple-velse av anhörigsituationen medan föräldrarnas skattningar visade en svag trend mot en något bättre upplevelse av sin anhörigsituation. Kommentarer-na i enkäten bekräftade denna trend. Vår erfarenhet är att BK-övningar och samtal i grupp för anhöriga kräver en noggrann förberedelse och ett fruktbart möte/samarbete mellan kurator, sjukgymnast och gruppdeltagare. I NkAs kunskapsöversikt och i NkAs lärande nätverk framhålls Mö-tet/samtalet som "kanske som det mest underskattade anhörigstödet" (Win-qvist, 2010). Eftersom denna form av stöd saknas i dagens anhörigstöd anser vi att vår modell är ett viktigt bidrag, som borde prövas och utvärderas i stör-re skala.

Stockholms stad har antagit mål för stödet till anhöriga anpassade till den nya lagstiftningen och har också gett stadsdelsförvaltningarna bidrag för att utveckla det. I denna rapport har Äldrecentrum utvärderat det nuvarande stödet till anhöriga på Östermalm samt beräknat det framtida behovet. Resultatet ska användas i diskussioner om hur stödet till anhöriga ska utformas i framtiden. Studien visar att det finns många anhöriga på Östermalm som vårdar en närstående som inte använder vare sig de direkta eller indirekta stödinsatser som finns. Det finns flera orsaker. Alla känner inte till att det finns stöd att få, många föredrar att vårda utan hjälp och de finns också de som har provat att ta emot hjälp men inte varit nöjda. Samtidigt framkommer att det är krävande att vårda en närstående. Stress, bundenhet och oro, att inte få sova på nätterna var några av de problem som anhöriga berättade om. Det positiva var att kunna hjälpa sin närstående, få uppskattning och närhet. Personal som har kontakt med anhöriga berättade att anhöriga ofta har höga ambitioner i sitt vårdande och ofta har svårt att sätta en gräns när de inte orkar längre. Anhöriga önskade att stödinsatserna skulle vara flexibla, lättillgängliga och ges med god kontinuitet. De stödinsatser som uppskattades mest var kontakten med anhörigkonsulenten, avlösning genom växelvård, hemvårdsbidraget och dagverksamhet. Insatser som behöver förbättras var avlösning och hemtjänst främst den beviljade tiden för insatserna, kontinuiteten och pålitligheten. Förslagen som lämnas om hur anhörigstödet kan utvecklas kan användas för att utveckla anhörigstöd även för andra grupper än för äldre.

Stockholms stad har antagit mål för stödet till anhöriga anpassade till den nya lagstiftningen och har också gett stadsdelsförvaltningarna bidrag för att utveckla det. I denna rapport har Äldrecentrum utvärderat det nuvarande stödet till anhöriga på Östermalm samt beräknat det framtida behovet. Resultatet ska användas i diskussioner om hur stödet till anhöriga ska utformas i framtiden. Studien visar att det finns många anhöriga på Östermalm som vårdar en närstående som inte använder vare sig de direkta eller indirekta stödinsatser som finns. Det finns flera orsaker. Alla känner inte till att det finns stöd att få, många föredrar att vårda utan hjälp och de finns också de som har provat att ta emot hjälp men inte varit nöjda. Samtidigt framkommer att det är krävande att vårda en närstående. Stress, bundenhet och oro, att inte få sova på nätterna var några av de problem som anhöriga berättade om. Det positiva var att kunna hjälpa sin närstående, få uppskattning och närhet. Personal som har kontakt med anhöriga berättade att anhöriga ofta har höga ambitioner i sitt vårdande och ofta har svårt att sätta en gräns när de inte orkar längre. Anhöriga önskade att stödinsatserna skulle vara flexibla, lättillgängliga och ges med god kontinuitet. De stödinsatser som uppskattades mest var kontakten med anhörigkonsulenten, avlösning genom växelvård, hemvårdsbidraget och dagverksamhet. Insatser som behöver förbättras var avlösning och hemtjänst främst den beviljade tiden för insatserna, kontinuiteten och pålitligheten. Förslagen som lämnas om hur anhörigstödet kan utvecklas kan användas för att utveckla anhörigstöd även för andra grupper än för äldre.

Många barn riskerar att växa upp under svåra familjeförhållanden. Samhället väljer därför ibland att skilja barn från sina föräldrar för att placera dem på institution eller i familjehem.

Författaren presenterar i denna bok aktuell forskning om barn i samhällsvård och ger teoretiska utgångspunkter för förståelsen av relationer, separationer och barns olika sätt att bemästra svårigheter. Vi får under en tioårsperiod följa en grupp barn som på grund av föräldrarnas missbruk tidigt placerats på barnhem och sedan i familjehem. Författaren visar att barn, föräldrar, fosterföräldrar och socialarbetare alla är delaktiga i utfallet av samhällsvården - även om socialtjänsten och samhällsvillkoren anger ramarna.

Boken är avsedd för högskoleutbildning i psykologi, socialt arbete och social omsorg samt för socialsekreterare. Den är av stort intresse för alla som arbetar med utsatta barn och familjer.

Den här rapporten redovisar resultatet av Socialstyrelsens kartläggning av de behov som barn med frihetsberövade föräldrar kan ha samt vilket stöd som finns för dessa barn. Socialstyrelsen har även analyserat om det stöd som finns för barnen motsvarar deras behov och om socialtjänsten har behov av kunskapsstöd om målgruppen.

För de allra flesta barn och unga med funktionsnedsättning är personlig assistans
en insats som fungerar bra och har inneburit en förbättrad livskvalitet.
Med barnets bästa i fokus har dock Socialstyrelsen identifierat ett antal problem
och risker i samband med att barn och unga beviljas personlig assistans.
Ett problemområde gäller hur unga med funktionsnedsättning ska kunna
bli så självständiga som möjligt och hur deras frigörelseprocess kan underlättas.
Det gäller i synnerhet när föräldrar i stor utsträckning är personliga assistenter
åt sina barn. Socialstyrelsen menar att externa assistenter kan ha en
positiv inverkan på möjligheten att bli mer självständig. Även andra insatser,
såsom korttidsvistelse, i kombination med personlig assistans, kan främja
frigörelseprocessen.
Det andra problemområdet handlar om de barn som riskerar att fara illa
eller far illa. Barn med funktionsnedsättning är särskilt utsatta och kan ha
svårt att förmedla hur de egentligen har det. Socialstyrelsen konstaterar att
det finns barn som enbart har anhöriga som assistenter. Det finns också möjlighet
för vårdnadshavare att bli arbetsgivare för sitt barns assistenter och de
tillåts anställa personer i samma hushållsgemenskap. Insynen i de här barnens
levnadsförhållanden blir därmed begränsad och de kan bli isolerade från
samhället i övrigt. I praktiken sker ingen uppföljning av assistansens kvalitet.
För att öka möjligheterna till delaktighet, självständighet och utveckling
för barn och unga med personlig assistans anser Socialstyrelsen det angelä-
get:
• att kommuner i sina bedömningar tar hänsyn till att ungdomar som har
personlig assistans även bör få andra insatser som kan underlätta en frigö-
relseprocess
• att såväl privata som kommunala assistansanordnare ska beakta att ungdomar
som har anhöriga som assistenter även bör ha externa assistenter
• att se över lagändringen där egna arbetsgivare tillåts anställa anhöriga i
samma hushållsgemenskap när det gäller vårdnadshavare som driver sitt
barns assistans
• att man förtydligar hur ansvaret för uppföljningen av assistansens kvalitet
ska se ut

För de allra flesta barn och unga med funktionsnedsättning är personlig assistans en insats som fungerar bra och har inneburit en förbättrad livskvalitet. Med barnets bästa i fokus har dock Socialstyrelsen identifierat ett antal problem och risker i samband med att barn och unga beviljas personlig assistans.

Ett problemområde gäller hur unga med funktionsnedsättning ska kunna bli så självständiga som möjligt och hur deras frigörelseprocess kan underlättas. Det gäller i synnerhet när föräldrar i stor utsträckning är personliga assistenter åt sina barn. Socialstyrelsen menar att externa assistenter kan ha en positiv inverkan på möjligheten att bli mer självständig. Även andra insatser, såsom korttidsvistelse, i kombination med personlig assistans, kan främja frigörelseprocessen.

Det andra problemområdet handlar om de barn som riskerar att fara illa eller far illa. Barn med funktionsnedsättning är särskilt utsatta och kan ha svårt att förmedla hur de egentligen har det. Socialstyrelsen konstaterar att det finns barn som enbart har anhöriga som assistenter. Det finns också möjlighet för vårdnadshavare att bli arbetsgivare för sitt barns assistenter och de tillåts anställa personer i samma hushållsgemenskap. Insynen i de här barnens levnadsförhållanden blir därmed begränsad och de kan bli isolerade från samhället i övrigt. I praktiken sker ingen uppföljning av assistansens kvalitet.

För att öka möjligheterna till delaktighet, självständighet och utveckling för barn och unga med personlig assistans anser Socialstyrelsen det angeläget:

att kommuner i sina bedömningar tar hänsyn till att ungdomar som har personlig assistans även bör få andra insatser som kan underlätta en frigörelseprocess
att såväl privata som kommunala assistansanordnare ska beakta att ungdomar som har anhöriga som assistenter även bör ha externa assistenter
att se över lagändringen där egna arbetsgivare tillåts anställa anhöriga i samma hushållsgemenskap när det gäller vårdnadshavare som driver sitt barns assistans
att man förtydligar hur ansvaret för uppföljningen av assistansens kvalitet ska se ut

Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har ofta flera olika diagnoser. I den användbara handboken Barn med överlappande diagnoser beskrivs de vanligaste diagnoserna och det mest centrala man bör känna till om orsaker, symtom och behandling. Med fokus på möjligheter till utveckling, delar Kutscher med sig av strategier och praktiska tips för att kunna hjälpa barn både hemma och i skolan.

Det saknas kunskap om i vilken omfattning barn och andra anhöriga används istället för professionella tolkar inom offentlig verksamhet i Sverige. Socialstyrelsen gav Linnéuniversitetet i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning barn och andra anhöriga används för att kommunicera med patienter och brukare vid ett urval av enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författarna svarar själva för innehåll, slutsatser och förslag.

Det saknas kunskap om i vilken omfattning barn och andra anhöriga används istället för professionella tolkar inom offentlig verksamhet i Sverige. Socialstyrelsen gav Linnéuniversitetet i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning barn och andra anhöriga används för att kommunicera med patienter och brukare vid ett urval av enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författarna svarar själva för innehåll, slutsatser och förslag.

Det saknas kunskap om i vilken omfattning barn och andra anhöriga används istället för professionella tolkar inom offentlig verksamhet i Sverige. Socialstyrelsen gav Linnéuniversitetet i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning barn och andra anhöriga används för att kommunicera med patienter och brukare vid ett urval av enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författarna svarar själva för innehåll, slutsatser och förslag. Forskargruppen valde i samråd med Socialstyrelsen ut vilka verksamheter webbenkäten i kartläggningen skulle riktas till. Inom socialtjänsten valdes socialsekreterare och handläggare inom ekonomiskt bistånd respektive LSS. Inom hälso- och sjukvården valdes vårdpersonal inom primärvården. Enkäten har kompletterats med fokusgruppsintervjuer med personal inom primärvård, ekonomiskt bistånd och LSS. Resultaten visar att samtliga undersökta verksamheter använder minderåriga barn och andra anhöriga istället för tolk i vissa situationer. Främst sker det vid oplanerade besök. Det är vanligare att vuxna anhöriga används i stället för en utbildad tolk än minderåriga barn. I de fall då mötet med brukaren eller patienten beskrivs som känsligt eller komplicerat, ser personalen oftast till att tillkalla professionell tolk. Inom primärvården är det dock inte ovanligt att låta vuxna anhöriga översätta även vid planerade besök.

Barn i förskole- och skolåldern kan ha utsatts för traumatiska händelser, som t.ex. en närståendes död, misshandel eller sexuella övergrepp. Men barn kan även bli traumatiserade utan att själva vara direkt utsatta. Det kan ske t.ex. genom att barnen bevittnar svåra händelser. Om långvariga problem ska kunna förebyggas måste det finnas vuxna som ger barnen stöd för bearbetningen av det inträffade så att de kan bemöta, uttrycka och integrera de svåra händelserna i sina liv.

Barns och ungas behov
Barn och unga behöver trygga och kärleksfulla vuxna som har förmåga att se och möta barnet och dess behov. I de allra flesta fall utgör föräldrarna dessa stabila vuxna. Det finns dock barn och unga som växer upp med föräldrar som inte har förmåga att ge sina barn den trygghet och omvårdnad de behöver. Bristande föräldraförmåga kan ha olika orsaker. En orsak till brister i föräldraskapet kan vara missbruks- eller beroendeproblem hos en eller båda föräldrarna.
Det finns vittnesskildringar av vad det kan innebära att växa upp med en förälder som pga. missbrukproblematik inte kan ge sitt barn den trygghet, förutsägbarhet och kärlek som det behöver. Det kan vara föräldrar som inte ser barnets behov, som skapar oro och förtvivlan och lägger över stort ansvar på barnet. Även om det finns ytterligare en förälder som inte missbrukar, finns det risk för att de vuxnas problem överskuggar tillvaron och barnets behov försummas.
Vad är missbruk och beroende?
Det är inte klarlagt när ett missbruk eller beroende får sådana konsekvenser att föräldraförmågan påverkas.
När det gäller att identifiera personer med riskbeteende med avseende på alkohol och droger, dvs. risker för den enskilda individens hälsa, finns det särskilda metoder och instrument. Då ett riskbeteende konstaterats, är nästa steg att göra en problembedömning. Även för det finns väl utprövade metoder (1).
I denna skrift ligger dock inte fokus på att bedöma förälderns missbruks- och beroendeproblem. Den handlar istället om de konsekvenser missbruks- eller beroendeproblemet kan föra med sig för barnet eller den unga samt om vikten av att ge stöd och hjälp.
När det gäller alkoholvanor finns det en gradering från bruk till riskbruk, missbruk och beroende. Missbruk respektive beroende är också medicinska diagnoser, där beroende är den allvarligare. Den mest adekvata sammanfattande benämningen för problemen i det här sammanhanget är kanske missbruks- och beroendeproblematik. För att inte tynga texten används dock oftast begreppet missbruksproblem. Missbruksproblem ska här ses som ett vitt samlande begrepp, som kan spänna över riskbruk, missbruk eller beroende och avse alla former av droger, inklusive alkohol.

Drygt vart tionde barn i Sverige lever i fattigdom – det vill säga i familjer med så låg inkomst att den inte täcker ens de nödvändigaste levnadskostnaderna. För barnen kan det betyda att de inte kan följa med på skolutflykter, ta bussen till stan med sina kompisar eller köpa en glass.

På vilket sätt påverkas barn som lever länge under ekonomisk utsatthet? Hur ser barnen själva på sitt liv och på relationen till sina föräldrar? Hur bemöts de av andra barn och vuxna i skolan? Hur hanterar föräldrarna barnens situation? Och hur agerar professionella vuxna när de möter ekonomiskt utsatta barnfamiljer i skolan, inom socialtjänsten och rätten? Dessa är några av de frågor som behandlas i den här boken.

Boken bygger på intervjuer med barn och föräldrar som berättar om hur det är att leva i ekonomisk utsatthet. Personal inom skolan, socialtjänsten och förvaltningsrätten berättar i sin tur om hur de i sin professionella roll bemöter dessa familjer. Läsaren får konkreta råd om hur barn perspektivet kan tillämpas i arbetet med barnfattigdom och om hur samarbete över myndighetsgränser kan underlätta för de utsatta barnen.

Boken vänder sig till alla som möter ekonomiskt utsatta barn inom socialtjänsten, skolan och rättsväsendet, samt till universitets- och högskolestudenter och politiskt engagerade.

Informella vårdgivare till kroniskt
sjuka personer utgörs i
stor utsträckning av oavlönade
närstående.
Dessa närstående upplever
en belastning och begränsning
i sin livssituation och
dåligt erkännande från omgivningen:
ju längre omsorgstid,
desto hög re belastning
inom vissa domäner.
Behovet av hemtjänst överstiger
den faktiskt erhållna
hjälpen.
Närstående är mer informerade
om sjukdomen vid längre
omsorgstid.
Samhället borde även beakta
närståendes roll vid planering
av vård och behandling
av kroniskt sjuka personer.

Denna studie syftar till att se hur anhöriga, som har rollen som anhörigvårdare, beskriver sin roll i relation till sin make/maka, vilken funktion och betydelse växelboendet har för den enskilda familjen, samt hur anhörigvårdaren upplever kommunikationen mellan boendet och hemmet. För att få fram den subjektiva
upplevelsen valdes kvalitativ metod med intervjuer. Där anhörigvårdarens upplevelse är i fokus.

Denna studie syftar till att se hur anhöriga, som har rollen som anhörigvårdare, beskriver sin roll i relation till sin make/maka, vilken funktion och betydelse växelboendet har för den enskilda familjen, samt hur anhörigvårdaren upplever kommunikationen mellan boendet och hemmet. För att få fram den subjektiva
upplevelsen valdes kvalitativ metod med intervjuer. Där anhörigvårdarens upplevelse är i fokus.

Makten att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål. 2006.66

The aim of this dissertation is to illustrate the manner in which assistance is distributed to the elderly according to the social services law in Sweden. It will focus on the processing officers/"street-level bureaucrats" who have been assigned, based on their profession, the task of assessing and deciding about the distributing of assistance. Central issues include the manner in which process officers go about their assignement and how their actual performance appears in comparision with the prescribed course of action. The dissertation´s starting pionts are in part, the legal regulations in the form of the social service law´s material and procedural rules, and in part the role as street-level bureaucrat and the construction of the client. The data which forms the basis for the conclusions of the dissertation consists of four studies conducted during the period 1995-2001. The first investigation - The Sundsvall study - is explorative and gives a first insight into how the process officers act and document the processing of a case. The process officers study is a national investigation with process officers from 27 municipalities. This second study focuses on the various ways to organise the handling process, and how these may influence the finding for assistance. The documentation study is also a national investigation of 29 municipalities. In this third study the written documentation of the case handling process is primarily exposed. Focus groups comprise the final sorce of data in which a group of processors in tree municipalities discuss their work. The process officers in the focus group describe several usual situations. With support from the various investigations, a picture appears which does not agree with prescribed course of action according to the legislation. What appears instead is a pattern of action which probably already existed before we began this work and which likely continues. This pattern of action has as we have established two faces, one of which constitutes an informal process where the actual construction of the "help-seeker" take place. Whitin the frame for this aspect, the so-called "service catalouge" has a decisive meaning, which in it´s own way is directed towards satisfying primarely physical and medical needs. The other "face" displays the formalised expresson of the informal process. This formal expression does not reveal all that is going on, only chosen elements. The action that we have found are institutionalized as an officially sanctioned institution since the practice is widely accepted and legitimized. The public intstitution is therefore built upon a pattern of action that consists both of formal rule, but primarily standards and routines which in many regards occur outside the formal rules. The consequences of a pattern of action that has been institutionalized and legitimized affects those seeking help who do not receive the individual assessment that they have a right to according to the law.

Doktorsavhandling 32

I denna avhandling undersöks på vilka sätt en juridisk och individuell rättighet som personlig assistans för människor med omfattande funktionshinder, kan förverkligas. Personlig assistans infördes 1994, som en del av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Avhandlingen fokuserar på hur förverkligandet kan ske främst genom lagstiftning, men också i praktiken med utgångspunkt ifrån rättighetens konstruktion.
Analysen är influerad av olika perspektiv, t.ex. rättsstatliga och välfärdsstatliga principer, men också av vissa centrala begrepp. De begrepp, som används för att förstå det empiriska materialet, är: rätt, norm och rättighet. Fallstudien används som forskningsstrategi och består av en dokumentstudie och en rättsfallsstudie. Därutöver används datamaterial från två empiriska studier där primärmaterial om personliga assistenter har samlats in.
Resultaten från studien visar att en social rättighet som personlig assistans är formad av det sammanhang och den tid den skapas i. Utformningen är också beroende av vilka intressenter som medverkar. En del av rättigheten personlig assistans är utformad som en juridisk rättighet och i rättslig mening stark. Olika normer om innehållet i rättigheten visar sig i på rättslig nivå och i praktiken. Grundläggande handikappolitiska intentioner om rättighen har påverkat praktiken och visar sig i denna som något ursprungligt och unikt. Rättigheten kan i denna mening förstås som förverkligad, även om den i stor utsträckning visar sig vara starkare som idé än som praktik.

Denna rapport bygger på en enkätundersökning av 3 630 personer i åldrarna 45-66 år under våren 2013. Undersökningen har genomförts vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, inom ramen för projektet

Anhörigomsorgens pris: Omsorgsansvar och förvärvs-arbete i medelåldern. Syftet med rapporten är att belysa anhörigomsorgens omfattning och hur vardag, arbete och försörjning påverkas av att ge anhörigomsorg i dagens Sverige. Med anhörigomsorg menar vi hjälp till en anhörig eller vän som inte kan eller har stora svårigheter att klara sig själv på grund av hög ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kan gälla att handla, städa eller skjutsa, sköta ekonomin och kontakter med sjukvården eller myndigheter, ge tillsyn och känslomässigt stöd eller hjälp med hygien och mediciniering. I de flesta fall är mottagaren en gammal förälder, men det kan också vara ett sjukt eller funktionshindrat barn, eller en maka, make, partner eller vän.

Denna rapport bygger på en enkätundersökning av 3 630 personer i åldrarna 45-66 år under våren 2013. Undersökningen har genomförts vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, inom ramen för projektet

Anhörigomsorgens pris: Omsorgsansvar och förvärvs-arbete i medelåldern. Syftet med rapporten är att belysa anhörigomsorgens omfattning och hur vardag, arbete och försörjning påverkas av att ge anhörigomsorg i dagens Sverige. Med anhörigomsorg menar vi hjälp till en anhörig eller vän som inte kan eller har stora svårigheter att klara sig själv på grund av hög ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kan gälla att handla, städa eller skjutsa, sköta ekonomin och kontakter med sjukvården eller myndigheter, ge tillsyn och känslomässigt stöd eller hjälp med hygien och mediciniering. I de flesta fall är mottagaren en gammal förälder, men det kan också vara ett sjukt eller funktionshindrat barn, eller en maka, make, partner eller vän.

Denna rapport bygger på en enkätundersökning av 3 630 personer i åldrarna 45-66 år under
våren 2013. Undersökningen har genomförts vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms
universitet, inom ramen för projektet Anhörigomsorgens pris: Omsorgsansvar och förvärvsarbete
i medelåldern.
Syftet med rapporten är att belysa anhörigomsorgens omfattning och hur vardag, arbete och
försörjning påverkas av att ge anhörigomsorg i dagens Sverige. Med anhörigomsorg menar vi
hjälp till en anhörig eller vän som inte kan eller har stora svårigheter att klara sig själv på
grund av hög ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kan gälla att handla, städa eller
skjutsa, sköta ekonomin och kontakter med sjukvården eller myndigheter, ge tillsyn och
känslomässigt stöd eller hjälp med hygien och mediciniering. I de flesta fall är mottagaren en
gammal förälder, men det kan också vara ett sjukt eller funktionshindrat barn, eller en maka,
make, partner eller vän.
Studien visar att 42 procent av både kvinnor och män i medelåldern ger anhörigomsorg
minst en gång i månaden. I genomsnitt ger kvinnor 5,4 timmar hjälp i veckan, män 3,8
timmar. Det är således lika vanligt att män som kvinnor är omsorgsgivare, men det är fler
kvinnor än män som ger omfattande omsorg: 6 procent av kvinnorna och 4 procent av
männen i befolkningen hjälper en närstående varje dag. I den gruppen ger kvinnorna i
genomsnitt 19 timmar hjälp i veckan, männen närmare 13 timmar.
Denna rapport visar att anhörigomsorg i dagens Sverige har betydande konsekvenser för
omsorgsgivarnas välbefinnande, vardagsliv, arbete och ekonomi. För både kvinnor och män
gäller att ju mer omsorg man ger, desto större är risken att drabbas. Samtidigt är det
vanligare bland kvinnor än bland män att omsorgsgivandet leder till negativa konsekvenser
på en rad områden.
Den allvarligaste formen av påverkan på arbetslivet är att minska sin arbetstid eller sluta
arbeta helt:
 Av dem som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har 13 procent av kvinnorna och 8
procent av männen minskat sin arbetstid, sagt upp sig eller gått i pension tidigare än planerat
som en konsekvens av omsorgsgivandet.
 Av dem som ger daglig hjälp är motsvarande andelar 32 procent av kvinnorna och 27 procent
av männen.
 Uppräknat till befolkningen har drygt 90 000 kvinnor och drygt 50 000 män i åldrarna 45-66
år minskat sin arbetstid eller lämnat sitt arbete på grund anhörigomsorg.
Många får minskade inkomster som en följd av anhörigomsorg:
 Av dem som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har 16 procent av kvinnorna och
11 procent av männen fått minskade inkomster på grund av omsorgsgivande.
 Av dem som ger daglig hjälp är motsvarande andelar 40 procent av kvinnorna och 32 procent
av männen.
5
 Uppräknat till befolkningen har 114 000 kvinnor och 75 000 män i åldrarna 45-66 år fått
minskade inkomster på grund av anhörigomsorg.
Kvinnors välbefinnande och vardagsliv påverkas mer än mäns av att ge anhörigomsorg, även
när vi tar hänsyn till att fler kvinnor ger omfattande hjälp:
 Att omsorgsgivandet upplevs som fysiskt eller psykiskt påfrestande är nästan dubbelt så
vanligt bland kvinnor som bland män som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden. För
mer än hälften av dessa kvinnor är omsorgsgivandet psykiskt påfrestande och för en dryg
fjärdedel är det fysiskt påfrestande.
 Cirka fyra av tio kvinnor och omkring var fjärde man som hjälper minst en gång i månaden
har upplevt svårigheter att hinna med fritidsaktiviteter eller att umgås med vänner till följd
av omsorgsgivandet.
 Drygt 5 procent av kvinnorna och drygt 2 procent av männen som hjälper minst en gång i
månaden har blivit sjukskrivna mer än två veckor på grund av omsorgsgivandet.
 Bland dem som hjälper en närstående varje dag är alla dessa svårigheter betydligt vanligare,
framförallt bland kvinnor: tre fjärdedelar av de kvinnor som ger daglig omsorg upplever
omsorgsgivandet som psykiskt påfrestande och lika många har svårt att hinna med
fritidsaktiviteter eller att umgås med vänner; drygt hälften upplever omsorgsgivandet som
fysiskt ansträngande och nästan var femte har blivit sjukskrivna i mer två veckor. Även
många män som ger daglig omsorg är påverkade på dessa sätt, men i mindre utsträckning.
Anhörigomsorg påverkar arbetssituationen i samma utsträckning för både kvinnor och män,
förutom vad gäller svårigheter att fokusera på arbetet som drabbar fler kvinnor:
 För mellan 12 och 19 procent av dem som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har
omsorgsgivandet medfört svårigheter att hålla sina arbetstider, att hinna med sina
arbetsuppgifter, att tacka ja till övertid eller nya uppdrag, eller att de förhindrats att delta i
möten eller kurser.
 Av dem som ger daglig hjälp är motsvarande andelar mellan 33 och 39 procent.
 På en punkt påverkas kvinnors arbetssituation betydligt mer än mäns av anhörigomsorg: 30
procent av de kvinnor som ger hjälp minst en gång i månaden har haft svårigheter att
fokusera på arbetet jämfört med 15 procent av männen.
Att använda semesterdagar eller andra former av betald eller obetald ledighet från arbetet
under enstaka dagar för att ge anhörigomsorg är vanligt bland både kvinnor och män. Längre
ledigheter, särskilt de som är betalda, är däremot mycket ovanliga:
 Hälften av både kvinnor och män som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har
använt kompledighet eller flex för att ge omsorg.
 Av dem som ger hjälp minst en gång i månaden har fyra av tio kvinnor och tre av tio män
använt semesterdagar för att ge omsorg.
 Färre än 2 procent av dem som ger hjälp minst en gång i månaden har haft närståendepenning
och endast en halv procent har varit tjänstlediga med lön under mer än två veckor
för att ge omsorg, medan drygt 2 procent har haft motsvarande tjänstledighet utan lön.
 Var tionde av dem som ger daglig hjälp har varit tjänstlediga utan lön under mer än två
veckor, vilket är tio gånger fler än de som varit tjänstlediga med lön under motsvarande
period.
6
Denna rapport visar att många kvinnor och män betalar ett högt pris för att ge anhörigomsorg
och att priset är högre ju mer omsorg de ger. En klar majoritet av de drabbade är
omsorgsgivare till äldre. Samtidigt vet vi att de flesta äldre är nöjda med äldreomsorgen och
föredrar att få hjälp därifrån, snarare än från barnen eller andra släktingar. Andelen av
hjälpbehövande äldre som får hjälp av sina barn ökat under flera decennier, samtidigt som
andelen av de äldre som får del av äldreomsorgen har minskat. Särskilt allvarlig är de senaste
årens dramatiska minskning av äldreboenden – nästan var fjärde plats har försvunnit under
2000-talet.
För att anhörigomsorg ska kunna vara ett så frivilligt val som möjligt för både den som
behöver omsorg och hans eller hennes anhöriga, krävs att samhället erbjuder olika former av
omsorgsinsatser som svarar mot individuella behov och vardagsvanor hos både äldre och
anhöriga. En väl utbyggd och väl fungerande äldreomsorg är en förutsättning för att
anhöriga till omsorgsbehövande äldre ska kunna förvärvsarbeta och försörja sig på samma
villkor som andra.

Detta är en målgruppsanpassad version av rapporten Effekter av stöd till anhöriga som vårdar äldre med demenssjukdom eller sköra äldre – en systematisk översikt. Den riktar sig till alla som arbetar med anhöriga och beskriver effektiva sätt att ge stöd till anhöriga som vårdar eller stödjer äldre med demenssjukdom.

Avhandling

This dissertatian i concerned with the ways in which caregivers within elderly care reason and respond to questions concerning ethnicity. The research is based on a discursive analysis of a focus group study; interwiews with caregivers; and participant observation from fieldwork within one elderly care team. The main ambition is to present an alternative model for understanding how ethnicity becomes important in relation to care. A primary purpose it to place elderly care within a new theoretical perspective, particularly by shifting the focus from ethnicity per se to the relational aspect of constructions of ethnicity. I do that by showing how the ethnic dimension often is located in language use, in the relations created by various discourses and their institutional conditions. By applying the concept of doing to the analysis of ethnicity, I can show how ethnicity is a product of social interaction rather than a pre-defined role or mode of being. To do ethnicity in the context of care giving is to be assigned and take discursively created subject positions through the constant interactions of the workplace. Through such an analysis it becomes possible to understand ethnicity and ethnic relations as a continuous process revolving around the conceptions of each other's identities. By employing doing ethnicity as an analytical tool, it becomes possible to understand how caregivers, sometimes unwittingly, use ethnicity as a marker for thier constructions of care.

Den psykiatriska vården och det offentliga stödsystemet för personer med psykisk funktionsnedsättning är i dag huvudsakligen ett samhälls­baserat servicesystem med tyngdpunkt i öppna vårdformer. Det finns emellertid uppenbara brister i systemets förmåga att möta vård- och stödbehovet hos dessa personer, liksom det finns övergripande brister i deras livssituation i samhället som helhet. Trots omfattande reformer kännetecknas fortfarande situationen för personer med psykiska funktionshinder i många avseenden av diskriminering och andra former av stigmatisering samt ekonomisk, social och politisk marginalisering och maktlöshet. Upplevelser av bristande medinflytande och kontroll över den egna vård- och stödsituationen påverkar dem också negativt.

Trots svårigheter att implementera evidensbaserade och effektiva insatser samt starka vetenskapliga belägg för att de reformer som genomdrivits i syfte att förbättra livssituationen i många avseenden inte har nått målen, finns det ändå anledning till optimism. Det här är den andra reviderade upplagan av boken, och här redovisas rehabiliteringsinsatser och andra interventioner som visar att det finns effektiva sätt att förändra situationen.

Att leva med psykisk funktionsnedsättning vänder sig till studerande inom sociala eller vårdinriktade högskoleutbildningar, men också till personer inom vård- och stödverksamheter som i arbetet möter personer med psykiska funktionsnedsättningar.

Avhandlingens syfte är att genom en empirisk undersökning öka förståelsen av tidigt föräldraskap till barn med Downs syndrom. Jag utgår ifrån föräldrarnas livsvärld och utvecklar ett medföljande arbetssätt. Tio familjer med nyfödda barn med Downs syndrom följs genom regelbundna hembesök under det första året med barnet. Tillsammans med en medarbetare samtalar jag med föräldrarna, lyssnar på deras egna berättelser samt observerar och upplever det som händer mellan föräldrar och barn. Arbetssättet ger en möjlighet att följa olika processer i familjen. Täta beskrivningar och återgivningar av föräldraberättelser från 125 besök utgör det empiriska material som analyseras och tolkas. Tolkningen används för att skapa begrepp som i sin tur kan medge en generalisering utanför den undersökta gruppen. Dessa begrepp förs samman till ett sätt att förstå föräldraskap till barn med Downs syndrom. Ett centralt tema i undersökningen är föräldrarnas olika sätt att förhålla sig till motstridiga känslor inför såväl barnet som föräldraskapet och relationer till släkt, vänner och professionella stödpersoner. Men utgångspunkt från de förhållningssätt som identifierats i undersökningen skapas en enkel typologi. Föräldrar med ett idealiserande förhållningssätt ger positiva känslor och reaktioner företräde. När negativa eller problematiska aspekter dominerar beskriver jag föräldrarnas förhållningssätt som kämpande, medan de som undviker starka känslor generellt har ett vardagligt sätt att förhålla sig. Begreppen är direkt förankrade i empirin och därmed i föräldrarnas livsvärld. För att gestalta min personliga förståelse av föräldrarnas livsvärld gör jag dessutom, med utgångspunkt från empirin, s k narrativa rekonstruktioner, korta berättelser i skönlitterär form. Det som utmärker alla föräldrar, oavsett hur de hanterar sina motstridiga känslor, är att de försöker skydda relationen till barnet från allt för starka negativa reaktioner. Föräldrar behöver stöd från sina närstående men kan bli besvikna över att detta är otillräckligt. Beroendet flyttas delvis över på de professionella kontakterna vilka får en stor betydelse för utvecklingen av föräldrarollen. Idealiserande föräldrar uppfattar sig som väl behandlade av de professionella, de med ett vardagligt förhållningssätt är nöjda medan kämpande föräldrar ofta känner sig missförstådda och kränkta. Detta leder till frågan om i vilken utsträckning föräldrars eget förhållningssätt påverkar kvaliteten i det professionella bemötandet. Det sätt på vilket föräldraskapet speglas av personer i det privata respektive det professionella nätvetket får betydelse för utvecklingen av föräldraidentiteten.

Avhandlingens syfte är att genom en empirisk undersökning öka förståelsen av tidigt föräldraskap till barn med Downs syndrom. Jag utgår ifrån föräldrarnas livsvärld och utvecklar ett medföljande arbetssätt. Tio familjer med nyfödda barn med Downs syndrom följs genom regelbundna hembesök under det första året med barnet. Tillsammans med en medarbetare samtalar jag med föräldrarna, lyssnar på deras egna berättelser samt observerar och upplever det som händer mellan föräldrar och barn. Arbetssättet ger en möjlighet att följa olika processer i familjen. Täta beskrivningar och återgivningar av föräldraberättelser från 125 besök utgör det empiriska material som analyseras och tolkas. Tolkningen används för att skapa begrepp som i sin tur kan medge en generalisering utanför den undersökta gruppen. Dessa begrepp förs samman till ett sätt att förstå föräldraskap till barn med Downs syndrom. Ett centralt tema i undersökningen är föräldrarnas olika sätt att förhålla sig till motstridiga känslor inför såväl barnet som föräldraskapet och relationer till släkt, vänner och professionella stödpersoner. Men utgångspunkt från de förhållningssätt som identifierats i undersökningen skapas en enkel typologi. Föräldrar med ett idealiserande förhållningssätt ger positiva känslor och reaktioner företräde. När negativa eller problematiska aspekter dominerar beskriver jag föräldrarnas förhållningssätt som kämpande, medan de som undviker starka känslor generellt har ett vardagligt sätt att förhålla sig. Begreppen är direkt förankrade i empirin och därmed i föräldrarnas livsvärld. För att gestalta min personliga förståelse av föräldrarnas livsvärld gör jag dessutom, med utgångspunkt från empirin, s k narrativa rekonstruktioner, korta berättelser i skönlitterär form. Det som utmärker alla föräldrar, oavsett hur de hanterar sina motstridiga känslor, är att de försöker skydda relationen till barnet från allt för starka negativa reaktioner. Föräldrar behöver stöd från sina närstående men kan bli besvikna över att detta är otillräckligt. Beroendet flyttas delvis över på de professionella kontakterna vilka får en stor betydelse för utvecklingen av föräldrarollen. Idealiserande föräldrar uppfattar sig som väl behandlade av de professionella, de med ett vardagligt förhållningssätt är nöjda medan kämpande föräldrar ofta känner sig missförstådda och kränkta. Detta leder till frågan om i vilken utsträckning föräldrars eget förhållningssätt påverkar kvaliteten i det professionella bemötandet. Det sätt på vilket föräldraskapet speglas av personer i det privata respektive det professionella nätvetket får betydelse för utvecklingen av föräldraidentiteten.

Avhandlingens syfte är att genom en empirisk undersökning öka förståelsen av tidigt föräldraskap till barn med Downs syndrom. Jag utgår ifrån föräldrarnas livsvärld och utvecklar ett medföljande arbetssätt. Tio familjer med nyfödda barn med Downs syndrom följs genom regelbundna hembesök under det första året med barnet. Tillsammans med en medarbetare samtalar jag med föräldrarna, lyssnar på deras egna berättelser samt observerar och upplever det som händer mellan föräldrar och barn. Arbetssättet ger en möjlighet att följa olika processer i familjen. Täta beskrivningar och återgivningar av föräldraberättelser från 125 besök utgör det empiriska material som analyseras och tolkas. Tolkningen används för att skapa begrepp som i sin tur kan medge en generalisering utanför den undersökta gruppen. Dessa begrepp förs samman till ett sätt att förstå föräldraskap till barn med Downs syndrom. Ett centralt tema i undersökningen är föräldrarnas olika sätt att förhålla sig till motstridiga känslor inför såväl barnet som föräldraskapet och relationer till släkt, vänner och professionella stödpersoner. Men utgångspunkt från de förhållningssätt som identifierats i undersökningen skapas en enkel typologi. Föräldrar med ett idealiserande förhållningssätt ger positiva känslor och reaktioner företräde. När negativa eller problematiska aspekter dominerar beskriver jag föräldrarnas förhållningssätt som kämpande, medan de som undviker starka känslor generellt har ett vardagligt sätt att förhålla sig. Begreppen är direkt förankrade i empirin och därmed i föräldrarnas livsvärld. För att gestalta min personliga förståelse av föräldrarnas livsvärld gör jag dessutom, med utgångspunkt från empirin, s k narrativa rekonstruktioner, korta berättelser i skönlitterär form. Det som utmärker alla föräldrar, oavsett hur de hanterar sina motstridiga känslor, är att de försöker skydda relationen till barnet från allt för starka negativa reaktioner. Föräldrar behöver stöd från sina närstående men kan bli besvikna över att detta är otillräckligt. Beroendet flyttas delvis över på de professionella kontakterna vilka får en stor betydelse för utvecklingen av föräldrarollen. Idealiserande föräldrar uppfattar sig som väl behandlade av de professionella, de med ett vardagligt förhållningssätt är nöjda medan kämpande föräldrar ofta känner sig missförstådda och kränkta. Detta leder till frågan om i vilken utsträckning föräldrars eget förhållningssätt påverkar kvaliteten i det professionella bemötandet. Det sätt på vilket föräldraskapet speglas av personer i det privata respektive det professionella nätvetket får betydelse för utvecklingen av föräldraidentiteten.

En individ befinner sig alltid i ett sammanhang. Därför är det av stor betydelse att fokusera välbefinnande och hälsa utifrån ett familjeperspektiv. Familjen spelar en allt större roll inom vård och omsorg och har fått allt större betydelse även för vård- och omsorgspersonal. Att hjälpa familjen att se styrkor och resurser för att hantera situationer av ohälsa och sjukdom är därför en viktig del i omvårdnadsarbetet.

Att möta familjer inom vård och omsorg beskriver teoretiska grunder för familjefokuserad omvårdnad och ger konkreta exempel från olika kontexter. Här presenteras också hur ett familjefokuserat synsätt kan implementeras i vård, omsorg och forskning som ett komplement till rådande perspektiv i vården, såsom till exempel personcentrerad vård, patientcentrerad vård och anhörigvård. Boken vänder sig till studenter inom vård och omsorg på grund- och avancerad nivå, samt till yrkesverksamma, anhörigvårdare, eller andra med intresse för familjers situation när en familjemedlem drabbas av ohälsa eller sjukdom.

The aim of this study was to describe and understand parents' perspectives in aid assessment for children according to The Swedish Act (1993:387) concerning Support and Service for Persons with Certain Functional Impairments (Lag 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS). The study took place in the county of Kronoberg, Sweden, and was based on a total of nine qualitative interviews. Four interviews were made with parents' of children who has interventions according to LSS (1993:387) and five interviews were made with LSS case workers. In our study we saw that parents' perspectives often is the largest amount of information that case workers take into account when assessing aid and as a case worker you listen to the parents perspectives to capture the child's and the family's needs. It also came clear that the parents' perspective is not only about the child's needs, but also includes the parent's own needs and their family's needs. The parents in the study felt that they made the decision about the choice of aid and considered themselves as the one who decides the family's requirements. It turned out that treatment and understanding from the case workers was important for gaining access to the best help and making parents feel listened to. Parental responsibility was of great importance for the assessment, and it often led to disagreement between parents and case workers. During the study, we saw that power existed in the relationship between case workers and parents, but that it could be moved and changed during the time of aid assessment.

Denna bok belyser några centrala frågor i den handikappolitiska utvecklingen under de senaste åren. Vad var det som dolde sig bakom de goda intentionerna och strävan efter välfärd för personer med funktionshinder? Klienter och patienter är inte längre nöjda med enbart anonym planläggning utan vill själva bestämma över sina liv. Ett genomgående tema i boken är därför att lyfta fram och belysa handikappolitikens konsekvenser ur de funktionshindrade personernas eget perspektiv.
Boken vill ge några bilder av funktionshindrade personers levnadsförhållanden och hur deras möte med den offentliga vården och omsorgen ser ut. Den visar på gränser och möjligheter i dagens handikappolitik och hur den i praktiken verkställs. Svensk handikappomsorg är bra men det finns också samtidigt en praktisk vardag som inte alltid stämmer med lagarnas bild av möjligheter och rättigheter. Bakgrunden till boken är främst handikappreformen från 1994, men även psykiatrireformen ett år senare.
Boken är i första hand tänkt för undervisning inom högskolans sociala utbildningar och vårdutbildningar. Boken vänder sig också till verksamhetspersonal, handläggare och beslutsfattare, liksom till anhöriga och funktionshindrade personer.
Mer information om våra bokserier och övriga böcker inom ämnesområdet finns på webbplatsen Handikapp och funktionshinder.

Efter 9 månaders sjukskrivning och en lång väntan och oro har mina allra värsta farhågor bekräftats. Min man har Alzheimers sjukdom! Han är bara 62 år och vi skulle njuta av livet, barnen och barnbarnen tillsammans. Ville helst bara sätta mig någonstans för mig själv och gråta ut. Hur ska vårt liv bli? Min man är samlad och försöker vara stark. Vet inte om han har tagit in beskedet riktigt fullt ut ännu. Hur tänker han och vad kommer att hända med honom? Mardrömmen som jag känt närvaro av under ett par års tid har nu kommit och knackat på vår dörr. Jag har i grunden en positiv inställning till det mesta och har oftast förlitat mig på att jag har förmågan att hitta lösningar på olika problem som uppstått i såväl arbetslivet som privatlivet. Min livsfilosofi att det mesta kommer att gå bra har alltid gett mig tillförsikt till framtiden och hur livet skulle utveckla sig. Den 17 september 2007 blev jag ordentligt omskakad i min livsfilosofi och en avgrund öppnades framför mig.

Avhandling för doktorsexamen

The aim of this thesis is to describe and analyse how the natural children of foster carers experience growing up in a foster family. The intention was to gain knowledge about their everyday life through their own participation, and to make the research questions derive from their experiences. The Swedish research project "Growing Up With Foster Siblings" built on empirical material collected via focus groups (17 participants), discussion groups (16 partici- pants), a (web and postal) questionnaire (684 answers) and 8 qualitative interviews. The study follows the sociology of childhood and the young people are considered as social actors participating in interactions, activities and negotiations, which contribute to the construction of their social world. Children's competences as well as their constraints are explored. When a family becomes a foster family the whole family is affected, not in the least the natural children, who often take an active part in the fostering assignment. The young people's experiences vary to a great extent. Some describe their relationships with their foster siblings as an ordinary sibling relationship or as being friends. Some take responsibility and care for both their foster siblings wellbeing as well as for their parent's wellbeing. Several of them describe how they reflexively mould their own part in the interaction by focusing on the needs of other family members. A third of the young people in the study experiences a loss of time and attention from their parents. This theme has brought the analysis to the question of how the young people experience their position in the family. In the young people's descriptions it is noticeable how important the feeling of being able to affect their own situation, of being an actor, is. The young persons who have negative experiences (in groups and individual interviews mostly girls/women) have often described themselves as powerless, with no possibility of negotiating and affecting their situation. Many of the young people describe themselves as active and involved in processes through which relationships in the family are formed. There is no consensus as to their construction of how a child in a certain age should engage in caring activities. The young people are involved and implicated in processes that are complex and full of ambiguity. In line with theories of late modern society where sources of authority are localised within the individual and to negotiating processes, the children seem to be of the opinion that they are active agents who themselves decide what to take responsibility for or not. But they do this in a context. They live within a context where they are expected to behave according to certain conceptions of in what way a natural child to a parent who foster should act in relation to their foster siblings but also towards their parents. Expectations interlock with the active child who engages in processes through which social relationships are formed in the family.

Syftet med boken är i första hand att belysa vad som kan hända anhörig och patient vid långvariga sjukhusvistelser. I boken belyses hur det kan gå till i verkligheten, något man kanske inte hinner uppmärksamma vid kortare vistelser.

Texten är skriven ur ett personligt och kritiskt perspektiv. Den belyser fritt ur hjärtat vad jag som anhörig, tänkt och känt i situationer som skakat om mig. Det är också häpnadsväckande hur inblandade tagit för givet att en anhörig automatiskt blir anhörigvårdare utan samtal om vad det kan innebära och vilka rättigheter man har.

Genom att jag skrivit detta har jag kanske mildrat min egen sorg och även distanserat mig en aning från mitt eget ångestfyllda öde.

Det har tagit tid att skriva den här boken. Av olika anledningar har jag varit tvungen att ta pauser för att återhämta mig psykiskt och fysiskt samt att förkovra mig ämnesmässigt. Under långa perioder infann sig inte heller den nödvändiga tid som behövdes för att fortsätta skrivandet.

Boken vänder sig till utbildningar på högskole-, universitets- och gymnasienivå. Den är också viktig för sjukhuspersonal, personal på geriatriska avdelningar, kommunala och privata hemtjänstföretag samt anhöriga och andra intresserade.

One older patient out of ten develops an acute confusional state (ACS) during their stay at an emergency care hospital, but there is little knowledge about encountering patients in an ACS. The overall aim of this thesis was to describe the complexity within the encounter between older patients in an ACS and relatives or professional carers, to gain a deeper understanding and increased knowledge about what takes place in the encounter and how this is experienced. The thesis is grounded in a qualitative research approach and a lifeworld perspective. Four empirical studies have been conducted at two geriatric wards at an emergency care hospital. The studies have been examined and approved by the Regional Board of Research Ethics. The aim of study I, II and III was to increase knowledge about how the encounter is experienced in retrospect, by interviewing professional carers (I), relatives (II) and patients who had suffered an ACS (III) about their experiences of encounters during the period of the patient being in an ACS. The fourth study (IV) aimed at increasing knowledge about the encounter from the viewpoint of the patient by focusing on dialogue and actions in the framework of the encounter with professional carers and relatives using a case study. A phenomenological approach was used for gathering and analysing data in studies I and II. In studies III and IV a latent content analysis was used for data analysis.
The results from study I show that professional carers experience the encounter with the patient as an encounter with a person, whose actions and words are unfamiliar and give rise to a lack of immediate trust. The encounter is experienced as unpredictable and the professional carers experience a need to always be on guard and use themselves as tools to reach out to, understand and create contact with the patient in the encounter. Relatives (II) experience the encounter with the patient as encountering a familiar person who has rapidly become unfamiliar, experiencing insecurity in how the patient in turn experiences the encounter and will react to the relative s words and actions. The relatives have to face this new situation with feelings of insecurity and sadness, find themselves exposed and the whole situation laborious. The patients (III) experience the encounter with professional carers and relatives as representing difficulties in connecting with and understanding the other. The patients experience difficulties in understanding what is happening and search for answers within themselves and from others. But the patients also experience a mutual understanding and trust between themselves and the other participants. The patients in the fourth study (IV) rely on professional carers and relatives to understand what is happening and why, to receive help in the encounter and are acknowledged with both understanding and suspicion. In the encounter each tries to convince the other about what is right, which reality is the true one, and there are often misunderstandings in time, place and foci.
The conclusion of the studies (I-IV) is that the professional carers, relatives and patients experience the encounter as something that places them in a vulnerable and arduous situation. In the encounter the feelings of lack of understanding, lack of trust and insecurity are mutual, but there is also a mutual wish to reach out to and understand the other. The character of the encounter changes frequently and rapidly and it is as if it takes place a split second at a time.

Syrén, Susanne (2010). Det outsagda och ohörsammade lidandet. Tillvaron för personer med långvarig psykossjukdom och deras närstående (Being in the world with long term psychotic illness – the unspoken and unheard suffering), Linnaeus University Dissertations No 6/2010. ISBN: 978-91-86491-07-9. Written in Swedish with a summary in English.Aim: The overall aim of the thesis was to describe the lived experience of being in the world with long term psychotic illness. This is described from three perspectives; the perspective of persons diagnosed with long term psychotic disorder; the perspective of their relatives; and a family perspective. Method: Three studies were conducted guided by a reflective lifeworld approach grounded in phenomenology. The data were generated through individual, group, and family interviews. Data were analyzed for essential meanings of being in the world. Results: Persons with long term psychotic illness live in a borderland of paradoxes between the usual and unusual. For the ill persons the existence is incomprehensible and defenceless with feelings of not being at home in the body and in the world. They search for themselves in a care context that is contradictory, simultaneously good and hostile. These experiences are mostly unspoken, a struggle with doubts about having health or illness, what is good or evil, and about being usual or unusual. The relatives exist in a dilemma of the possible and impossible, a continual infinite struggle. Co-existing with their ill family member is a communion and a longing for togetherness is prominent. Relatives struggle with responsibilities for themselves and for their ill family member. In these unheard struggles the relatives yearn for participation in the formal care context. Family interviews with persons with long term psychotic illness and their relatives revealed a co-existence hovering between chaos and boredom while striving for a peaceful and quiet life. Thefamilies search for constancy and predictability in the presence of incomprehensible and threatening dangers. The experience of being a We balances the unshared meanings of being in the world and the loss of being able to experience and do things together. The experience of being a We keeps their individual existence and co- existence from falling apart.Conclusion: Persons with long term psychotic illness and their relatives have to withstand extensive existential suffering, which is unspoken and unheard. Formal caring should be existential caring, supporting the ill person's comprehensibility and understanding of life, and feelings and experiences of being at home. Further, relatives should be acknowledged both as persons and carers and invited to participate in formal care. These results also point to the importance of strengthening feelings of togetherness and of being a We through systemic oriented existential conversations, where the ill person, their relative and a formal carer converse together.

Kunskapen om våld mot äldre kvinnor är mycket begränsad. Som ett led i att åtgärda bristerna genomförde Länsstyrelsen i Stockholms län under våren och hösten 2011 en utbildning i tre steg för drygt 500 personer verksamma inom äldreomsorgen i länet. I denna rapport beskrivs de resultat och synpunkter som framkommit efter utbildningssatsningen.

Rapporten innehåller bl.a. en forskningsöversikt över vad vi idag vet om tidig intervention, behandling och tvärfackligt samarbete när det gäller psykisk ohälsa/sjukdom hos mammor under graviditeten och efter förlossning. Forskning visar att för denna grupp har selektiv prevention visat sig effektiv och betydelsefull.
Det saknas idag stöd till de mest behövande spädbarnsfamiljerna och det finns en tydlig lucka i vårdkedjan. Organisationen för stöd till föräldraskapet och "relationen" mellan föräldern och det späda barnet behöver få en form inom svensk hälsovård. Ett flertal spädbarnsverksamheter har lagts ner i landet och det finns stora brister i tillgången på samspelsbehandling, där föräldrar med svårigheter i föräldraskapet kan få hjälp och stöd att reglera samspelet.
Vi hoppas och tror att denna rapport kan vara ett bra stöd i det fortsatta viktiga arbetet att samverka för att stödja det späda barnet som anhörig till en förälder med psykisk sjukdom. Detta blir än mer angeläget utifrån den nya lagstiftningen i HSL och LYHS.

Syftet med denna rapport är att belysa hur barn med cerebral pares mellan
tio och sjutton år upplever sina möjligheter att påverka stödinsatser och
behandlingsmetoder som de erhåller från olika institutioner samt att öka
kunskaperna om deras unika situation. Det innebär att intresset fokuserar på
barnens upplevelser och erfarenheter av habilitering, skola och fritid. Dessa
barns vardag skiljer sig i många avseenden från andra barns vardag.
Metoden som använts är intervjuer med barnen men jag har även talat med
föräldrarna. Med hjälp av barnhabiliteringen vid Kärnsjukhuset i Skövde,
Handikappförvaltningen i Järfälla kommun samt Mullback Institutet i
Karlsborg, har jag fått kontakt med familjerna. De har tillfrågat familjerna
om intresse att delta. De flesta intervjuer har genomförts i barnens hem, en
på ett fritidshem samt två på Mullback Institutet.
Resultatet visade att barnen är relativt nöjda och tycker det mesta fungerar
bra. Det som ibland är problem är kamratkontakterna i skolan och på
fritiden. Många barn känner sig ensamma och isolerade. Föräldrarna anser
att deras barn är i behov av mer träning via habiliteringen och betonar att
kamratkontakterna är ett större problem än vad barnen ibland vill erkänna.

Vägledningen ger läsaren en historisk tillbakablick för att förstå nutiden och en presentation av viktiga aspekter som gäller de personer som är mottagare av boende- och boendestödsinsatser. Här beskrivs utvecklingen av boende- och boendestödsverksamheterna sedan psykiatrireformen. Det ges också en definition av vad ett hem är, hemmets betydelse för personen och den etiska plattformen som dessa verksamheter ska bygga på. Sedan behandlas målgruppen med fokus på heterogenitet och de skillnader som beror på ålder och diagnos. Dessutom presenteras målgruppens behov av stöd och service samt önskemål om var och hur man vill bo.

Kommunens mål- och planeringsarbete
Nästa del tar upp kommunens mål- och planeringsarbete för boendeverksamheter på ett övergripande plan och vänder sig steg främst till personer som arbetar med kommunal verksamhetsledning och enhetschefer. Här fokuseras innehållet på lagstiftning, tillsynsresultat samt villkor och redskap för verksamheten. Texten innehåller förslag på åtgärder som kan underlätta kommunernas arbete.

Rapporten ger också viktig bakgrundsinformation till främst enhetschefer och boendestödjare om hur man kan tänka kring bostäder. Här diskuteras aspekter som fullvärdig bostad, institutionell prägel, fysisk och psykosocial miljö samt vad som kännetecknar en god boendemiljö.

Utredningsmomentet och standardiserade bedömningsinstrument
Vägledningen innehålle också information om ansökan, biståndsbedömning och beslut när någon ansöker om insatser, information som främst vänder sig till biståndsbedömare och boendestödjare. Socialstyrelsen har tidigare publicerat en handbok om handläggning och dokumentation, här fokuseras på utredningsmomentet och användningen av standardiserade bedömningsinstrument. Dessutom betonas att behovsbedömningar är en kontinuerlig process eftersom en individs behov förändras.

Typer av boendestöd och hur arbetet kan utföras
Informationen om viktiga typer av stöd som förekommer i boendeverksamheter – psykosocialt boendestöd, stöd för att förebygga fysisk ohälsa och förbättra fysisk hälsa samt kognitiva hjälpmedel för personer med psykisk funktionsnedsättning vänder sig främst till boendestödjare. Först behandlas boendestöd som funktion, vem som arbetar med stödet samt vad man kan tänka på när man arbeta i någon annans hem. Kärnan är ny forskning som består av intervjuer med boende om hur de vill att boendestödet ska ges.

I kapitel 9 ges exempel på kognitiva funktionsnedsättningar som komplicerar vardagslivet, en del kognitiva hjälpmedel samt vad man kan tänka på när de ska användas.

Boendestöd utifrån ett folkhälsoperspektiv
Målgruppens fysiska hälsa har visat sig vara ett mycket eftersatt område och i sjunde kapitlet presenteras forskning som jämför målgruppen med befolkningen i övrigt. Texten har ett folkhälsoperspektiv och kan stimulera till insatser i ett boendesammanhang för att förebygga fysisk ohälsa och förbättra gruppens fysiska hälsa. Hälso- och sjukvård i permanenta boenden

Den del av rapporten som tar upp ansvarsfrågor när det gäller hälso- och sjukvården i olika permanenta boenden vänder sig främst till ledningsnivån, enhetschefer och medicinskt ansvariga.

BACKGROUND AND PURPOSE: We examined longitudinal changes of quality of life (QOL) covering physical and mental factors in an unselected group of stroke patients and their informal caregivers. Our hypothesis was that informal caregivers would have better QOL than patients at both follow-ups, and that changes, if any, would be related to the patients' status. METHODS: QOL of 304 consecutive stroke patients and their 234 informal caregivers from the population-based Lund Stroke Register was assessed 4 months after stroke onset with the Short Form 36 (SF-36) questionnaire. SF-36 was repeated for both groups after 16 months together with Mini Mental State Examination (MMSE) and Geriatric Depression Scale (GDS-20) for patients. RESULTS: The patients' mean QOL scores improved between 4 and 16 months after stroke in the socio-emotional and mental SF-36 domains and decreased in the domain physical function. Multivariate analyses showed that the patients' most important determinants of QOL after 16 months were GDS-20 score, functional status, age, and gender. Informal caregivers had better QOL than patients except for the domain role emotional and the mental component summary. The caregivers' most important determinants of QOL were their own age and the patients' functional status. CONCLUSIONS: Our study highlights depressive symptoms in determining QOL of stroke patients. Despite self-perceived deterioration in physical function over time, several other components of QOL improved, suggesting internal adaptation to changes in their life situations. Informal caregivers of stroke patients may be under considerable strain as suggested by their lower emotional-mental scores.

In the support of individuals with profound intellectual and multiple disabilities (PIMD), assessing the level of alertness is a recurring issue for parents and other direct support persons. Although observations show clear advantages above and beyond other assessment methods, there are problems related to this method as well. Subjectivity of interpretation and low reliability results have been described as the main problems. In the present study, our aim was to estimate the reliability of the Alertness Observation List (AOL) while, at the same time, minimizing the problems entailed in observations. We calculated both the inter-observer agreement and intra-observer agreement for 39 situations. Since the results exceeded the formulated 80%-criterion, we concluded that the AOL was a reliable instrument. However, the large range found in the results was striking. Moreover, observers with different information about the observed individuals came up with different reliability scores. To determine the value of observation of individuals with PIMD, it might well be necessary to judge the actual usefulness that the instrument has in clinical practice, besides the reliability of the results.

An overarching reason why carers do not utilise support services is that many people who perform care-giving do not necessarily self-identify as a carer. Understanding the development of carer identities is therefore crucial for the utilisation of different carer-focused health services. This study arose from the European Union-funded INNOVAGE project and aimed to describe how older carers conceptualise and understand their identity as carers on a Swedish online social forum. Theoretically the study adopts a constructionist approach and the method of netnography was applied. The findings reveal that a change in self-perception occurs in the process through which a carer role is acquired. The presence or absence of recognition for the older carers' capacity, knowledge and life situation is seen as filtered through the needs of the care recipient, making the carer identity into an invisible self. This is not least the case when the identity is constructed in alliance with conceptual and moral obligations found within a marital discourse. Nevertheless, the opportunity for online communication may help to create a virtual space of social recognition through which different experiences attached to caring can be discussed. The significance of online communication is here understood as the possibility it presents for carers to be recognised by other carers. It is a process through which an invisible self can become visible.

Abstract
Purpose: Drawing on the perspectives of stroke survivors, family members and domestic helpers, this study explores participants' experiences of self-perceived fall risk factors after stroke, common fall prevention strategies used, and challenges to community participation after a fall.

Methods: Semi-structured interviews were conducted in Singapore with community-dwelling stroke survivors with a previous fall (n = 9), family caregivers (n = 4), and domestic helpers (n = 4) who have cared for a stroke survivor with a previous fall. Purposive sampling was used for recruitment; all interviews were audio-recorded with permission and transcribed. Thematic analysis was conducted using NVivo (v10) software.

Results: All participants shared their self-perceived intrinsic and extrinsic fall risk factors and main challenges after a fall. For stroke participants and family caregivers, motivational factors in developing safety strategies after a previous fall(s) include social connectedness, independent living and community participation. For family caregivers and domestic helpers, the stroke survivor's safety is their top priority, however this can also lead to over-protective behavior outside of the rehabilitation process.

Conclusions: Reducing the risk of falls in community-dwelling stroke survivors seems to be more important than promoting community participation among caregivers. The study findings highlight that a structured and client-centered fall prevention program targeting stroke survivors and caregivers is needed in Singapore. Implications for rehabilitation Falls after stroke can lead to functional decline in gait and mobility and restricted self-care activities. Community-dwelling stroke survivors develop adaptive safety strategies after a fall and want to be socially connected. However, caregivers see the safety of the stroke survivors as their top priority and demonstrate over-protective behaviors. Fall prevention programs for community-dwelling stroke survivors should target both stroke survivors and their caregivers. A structured and client-centered fall prevention program targeting at multiple risk factors post-stroke is needed for community-living stroke survivors.

Family caregivers of people with bipolar disorder experience a range of difficulties in understanding and coping with the impact of the disorder. The Family Support Team at the Princess Alexandra Hospital in Brisbane, Queensland, developed an educational supportive program for families of people with bipolar disorder that sought to improve caregiver knowledge of the illness, reduce caregiver distress, and enhance caregiver coping. The program also sought to moderate caregiver attributions of patient behavior in order to build an illness perspective of behavior. The bipolar program was developed, trialed, and evaluated. Analysis of results shows encouraging improvements for some families in knowledge, distress, attributions, and ways of coping. Practice and research implications include identifying differences with the schizophrenia program, the importance of a problem-solving focus, maintaining a balance between information giving and support, and timing of the intervention.

Complex interventions are widely used in the health service, in public health practice, and in areas of social policy that have important health consequences, such as education, transport, and housing. They present various problems for evaluators, in addition to the practical and methodological difficulties that any successful evaluation must overcome. In 2000, the Medical Research Council (MRC) published a framework1 to help researchers and research funders to recognise and adopt appropriate methods. The framework has been highly influential, and the accompanying BMJ paper is widely cited.2 However, much valuable experience has since accumulated of both conventional and more innovative methods. This has now been incorporated in comprehensively revised and updated guidance recently released by the MRC (www.mrc.ac.uk/complexinterventionsguidance). In this article we summarise the issues that prompted the revision and the key messages of the new guidance.

The aim of key working is to ensure the provision of holistic care and support to meet the individual requirements and aspirations of the child, young person and their family. The governement-funded Early Support programme, which ran until 2015, provided a range of key working training and resources includoing these guide's on delivering key working in practice.

The guide summarises key evidence and consistent elements of a key working approach, including an analysis of the implications of key working that cuts across health, social care and education.

This report presents the current status of a series of studies oriented toward the assessment of perceived life quality. The conceptual model proposes that a person's overall sense of life quality is understandable as a combination of affective responses to life 'domains', which are of two types-role situations and values. Over 100 items used to measure a wide variety of domains and 28 items assessing perceived overall life quality are presented. Various subsets of these items were used in interviews with several representative samples of American adults. Based on these data the domain items were grouped into a smaller number of semi-independent clusters which were internally stable across 10 different subgroups of the respondents and whose interrelationships were highly replicable in independent national samples. A series of analyses, some replicated in more than one survey showed: (1) an additive combination of 12 selected domains explained 50–60% of the variance in an index of overall life quality, (2) neither other domains nor several social characteristic variables contributed additional explanatory power, (3) this level of explanation was achieved in each of 22 subgroups of the population, and (4) additive combinations of domains worked as well as more complicated combinations.

BACKGROUND:
A group of children with complex health care needs have emerged as a result of medical advances and government policies emphasizing the community as the arena for care. Some of these children remain dependent on the medical technology that enabled them to survive and require care of a complex and intensive nature to be carried out by their parents at home.
AIMS:
To explore the experiences of families caring at home for a technology-dependent child; to examine their needs for practical and other support; and to examine how far services are currently meeting these needs. Methods In-depth interviews were conducted with the parents of 24 technology-dependent children and with 44 health, social care and other professionals.
RESULTS:
Services in the community were not sufficiently developed to support this group of families. Major problems were identified in the purchasing and provision of both short-term care/home support services and specialist equipment/therapies in the community. Service provision could be poorly planned and co-ordinated at an operational level and few families had a designated key worker. Parents felt that professionals did not always recognize either the emotional costs entailed in providing care of this nature or their expertise in caregiving. Information-giving to parents was often described as poor and participants reported that hospital professionals failed to negotiate the transfer of caregiving responsibility to parents.
CONCLUSIONS:
Services need to work in partnership with families and with each other at both strategic and operational levels, to develop integrated and co-ordinated services that can meet the needs of this group of families.

Research shows that family members of people with a mental illness often experience a lack of involvement in the psychiatric care of their relative. An interpretation of the findings of these studies raises the question of whether the family members' experience of not being involved can be conceptualized in terms of alienation towards mental health services from their encounter with psychiatric care. In order to explore this possibility, the Family Involvement and Alienation Questionnaire (FIAQ) was constructed, guided by relevant theoretical frameworks and empirical research. The content validity of the questionnaire was evaluated by two groups of experienced researchers who had sound knowledge of the theoretical frameworks used. Validity based on the response process was evaluated by the parents of people with mental illness. The reliability of the questionnaire was evaluated by a test-retest design with a group of 15 family members. The data were analyzed by a non-parametric statistical method. The results of the validity and reliability evaluations showed that of the 46 original items in the questionnaire, 28 would be useful in exploring the concept of family involvement and alienation in the context of psychiatric care. Further, minor modifications could make the FIAQ useful in exploring these concepts in other settings.

Avhandling

Each year in Sweden, approximately 6,900 children will have a parent diagnosed with cancer. Of all the children in Sweden born between 1990–1992, 5.6% have a parent with cancer and 1.1% of them have already had a parent die from cancer. Bereavement support is an important component in palliative care, which aims to alleviate the physical, psychological, and spiritual suffering of patients and their family members. Several, but not all families participating in the studies in this thesis came from a palliative care setting. Earlier research has shown that parentally bereaved children often experience psychological problems, physical problems, reduced self-esteem, difficulties communicating,school and behavioral problems, and/or complicated grief, with approximately 10% of parentally bereaved children experiencing some type of clinically significant psychological difficulty. Moreover, a child's response to a parent's death is often mediated by how their surviving parent responds to the loss. Still, support for bereaved children and families is limited in Sweden. The overall aim of this research project was to explore and describe psychological health, grief, and family communication among parentally bereaved children and surviving parents and to develop and evaluate a supportive family intervention. Four studies were conducted including an interview study exploring family communication in parentally bereaved families, a questionnaire study examining associations between family communication and psychological health in parentally bereaved children and adolescents, and the adaptation and evaluation of the Grief and Communication Family Support Intervention. Results from these four studies indicated that communication may be an important factor for adjustment following the death of a parent. Specifically, communication in some parentally bereaved families may involve conflict, which may in turn affect child and adolescent psychological health. Results from testing the Grief and Communication Family Support Intervention indicate that it may improve family communication and relationships. Testing the Grief and Communication Family Support Intervention with larger, more diverse samples is necessary to confirm these results. The results imply that helping families find ways to adjust and adapt in healthy ways following the death of a parent, potentially through the Grief and Communication Family Support Intervention, is likely to improve psychological health and communication among bereaved family members.

Each year in Sweden, approximately 6,900 children will have a parent diagnosed with cancer. Of all the children in Sweden born between 1990–1992, 5.6% have a parent with cancer and 1.1% of them have already had a parent die from cancer. Bereavement support is an important component in palliative care, which aims to alleviate the physical, psychological, and spiritual suffering of patients and their family members. Several, but not all families participating in the studies in this thesis came from a palliative care setting. Earlier research has shown that parentally bereaved children often experience psychological problems, physical problems, reduced self-esteem, difficulties communicating,school and behavioral problems, and/or complicated grief, with approximately 10% of parentally bereaved children experiencing some type of clinically significant psychological difficulty. Moreover, a child's response to a parent's death is often mediated by how their surviving parent responds to the loss. Still, support for bereaved children and families is limited in Sweden. The overall aim of this research project was to explore and describe psychological health, grief, and family communication among parentally bereaved children and surviving parents and to develop and evaluate a supportive family intervention. Four studies were conducted including an interview study exploring family communication in parentally bereaved families, a questionnaire study examining associations between family communication and psychological health in parentally bereaved children and adolescents, and the adaptation and evaluation of the Grief and Communication Family Support Intervention. Results from these four studies indicated that communication may be an important factor for adjustment following the death of a parent. Specifically, communication in some parentally bereaved families may involve conflict, which may in turn affect child and adolescent psychological health. Results from testing the Grief and Communication Family Support Intervention indicate that it may improve family communication and relationships. Testing the Grief and Communication Family Support Intervention with larger, more diverse samples is necessary to confirm these results. The results imply that helping families find ways to adjust and adapt in healthy ways following the death of a parent, potentially through the Grief and Communication Family Support Intervention, is likely to improve psychological health and communication among bereaved family members.

Abstract:
Objectives Measuring patients satisfaction is an important part of continuous quality improvement in health care. In intensive care, family satisfaction is often used as a proxy for patient experience. At present, no suitable instrument to measure this has been fully validated in Sweden. The purpose of this study was to develop and validate a questionnaire intended to evaluate families' satisfaction of quality of care in Swedish intensive care units. Methods Based on literature and the modification of pertinent items in two existing North American questionnaires, a Swedish questionnaire was developed. Content validity was assessed by experts, and the cognitive method Think Aloud was used with twelve family members of intensive care patients in two different intensive care units. Data was analysed using qualitative content analysis. Findings Seven items in the questionnaire were identified as problematic, causing eight problems concerning questioning of content and 23 concerning misunderstanding. Six of these items were changed in order to be understood the way they were intended, and one item was removed. Conclusion A family satisfaction questionnaire applicable in Swedish intensive care units has been developed and validated for respondents' understanding of the questions being asked. However, further psychometric testing should be performed when more data are available.

Acknowledgments
This research was supported by Grants P01 HD018955 and R01 DC007684 from the National Institutes of Health. We wish to thank Kris Mathews, Megan Burgardt, and the individuals who participated in this research and their families.
PurposeAccurate description of an individual's communication status is critical in both research and practice. Describing the communication status of individuals with severe intellectual and developmental disabilities is difficult because these individuals often communicate with presymbolic means that may not be readily recognized. Our goal was to design a communication scale and summary score for interpretation that could be applied across populations of children and adults with limited (often presymbolic) communication forms.

MethodThe Communication Complexity Scale (CCS) was developed by a team of researchers and tested with 178 participants with varying levels of presymbolic and early symbolic communication skills. Correlations between standardized and informant measures were completed, and expert opinions were obtained regarding the CCS.

ResultsCCS scores were within expected ranges for the populations studied, and interrater reliability was high. Comparison across other measures indicated significant correlations with standardized tests of language. Scores on informant report measures tended to place children at higher levels of communication. Expert opinions generally favored the development of the CCS.

ConclusionsThe scale appears to be useful for describing a given individual's level of presymbolic or early symbolic communication. Further research is needed to determine whether it is sensitive to developmental growth in communication.

Purpose: The purpose of this paper is to describe the conceptual foundation of a new parent-report measure of the participation and environment of children and youth: the Participation and Environment Measure − Children and Youth version (PEM-CY). Methods: The ICF-CY provided an initial conceptual framework. Results from a qualitative study to obtain parent perspectives and in-depth review of the literature were used to identify relevant dimensions, items and rating scales for measurement. Results: Life situations, defined as sets of activity categories, were identified for three settings: home, school and community. Participation was operationalized as a multidimensional construct with three measurement dimensions: frequency, extent of involvement and desire for change. Parallel sets of items examining environmental factors that are perceived to help or facilitate participation were defined in relation to the typical activities of each setting. Conclusions: The PEM-CY provides a new measure of participation and environment that reflects the perspectives of parents of children and youth. The instrument will facilitate research and professional practice to understand and support the participation of children and youth with and without disabilities.
Implications for Rehabilitation
As defined by the International Classification of Functioning, Disability, and Health (ICF), participation and environment are multidimensional constructs that have been challenging to measure.
A new parent-report survey measure has been developed that is feasible for use in large-scale studies of children and youth with and without disabilities.
The instrument examines participation and environment of children and youth aged 5 to 17 years across three major settings: home, school and community.

Intimate Partner Violence (IPV) is a prevalent social problem in the United States and women of childbearing age are the most likely victims. The young children born to these women are impacted, however, women are not routinely asked about IPV even when there is evidence that their child has been abused. To highlight the importance of routinely screening for IPV in child welfare and other social service agencies this article reviews typical social-emotional development and physiological/neurological development in early childhood and the impact that IPV and trauma have on these domains of development. Early intervention with young children and caregivers living with IPV provides a significant buffer to the negative effects that witnessing IPV have on children's development and their relationships with caregivers.

examine epidemiology in this chapter from several perspectives: demographic, transitional, community, developmental, and lastly, experimental / we use data from epidemiological studies in Woodlawn, beginning in the 1960s and still continuing, to illustrate these perspectives, showing demographic aspects of this urban poor, Black, neighborhood, the mobility or transition of the families over the period of 1966 to 1976, antecedents along developmental paths to aggression and depression from 1st grade through midadolescence / examine epidemiologically within Woodlawn variations in school and classroom environments and in family structure at the time of 1st grade, as well as family evolution through the child rearing style
epidemiological examination of aggression and depression, these being special cases of the more general problem of measuring psychopathology (PsycINFO Database Record (c) 2016 APA, all rights reserved)

examine epidemiology in this chapter from several perspectives: demographic, transitional, community, developmental, and lastly, experimental / we use data from epidemiological studies in Woodlawn, beginning in the 1960s and still continuing, to illustrate these perspectives, showing demographic aspects of this urban poor, Black, neighborhood, the mobility or transition of the families over the period of 1966 to 1976, antecedents along developmental paths to aggression and depression from 1st grade through midadolescence / examine epidemiologically within Woodlawn variations in school and classroom environments and in family structure at the time of 1st grade, as well as family evolution through the child rearing style epidemiological examination of aggression and depression, these being special cases of the more general problem of measuring psychopathology (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)

Efforts to understand the etiology of adult mental disorders by studying children has produced unanticipated changes in our understanding of pathology, individual development, and the role of social context. Among these are the blurring of the division between mental illness and mental health, the need to attend to patterns of adaptation rather than personality traits, and the powerful influences of the social world on individual development. Current developmental views place deviancy in the dynamic relation between individuals and their contexts. At another level, when we view the history of developmental psychopathology, dialectical developmental processes are evident as we trace how patterns of adaptation of researchers, expressed in theoretical models and empirical paradigms. increasingly have come to match the complexities of human mental health and illness.

This new edition of Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5®), used by clinicians and researchers to diagnose and classify mental disorders, is the product of more than 10 years of effort by hundreds of international experts in all aspects of mental health. Their dedication and hard work have yielded an authoritative volume that defines and classifies mental disorders in order to improve diagnoses, treatment, and research.

The criteria are concise and explicit, intended to facilitate an objective assessment of symptom presentations in a variety of clinical settings—inpatient, outpatient, partial hospital, consultation-liaison, clinical, private practice, and primary care. New features and enhancements make DSM-5® easier to use across all settings:

The chapter organization reflects a lifespan approach, with disorders typically diagnosed in childhood (such as neurodevelopmental disorders) at the beginning of the manual, and those more typical of older adults (such as neurocognitive disorders) placed at the end. Also included are age-related factors specific to diagnosis.
The latest findings in neuroimaging and genetics have been integrated into each disorder along with gender and cultural considerations.
The revised organizational structure recognizes symptoms that span multiple diagnostic categories, providing new clinical insight in diagnosis.
Specific criteria have been streamlined, consolidated, or clarified to be consistent with clinical practice (including the consolidation of autism disorder, Asperger's syndrome, and pervasive developmental disorder into autism spectrum disorder, the streamlined classification of bipolar and depressive disorders, the restructuring of substance use disorders for consistency and clarity, and the enhanced specificity for major and mild neurocognitive disorders).
Dimensional assessments for research and validation of clinical results have been provided.
Both ICD-9-CM and ICD-10-CM codes are included for each disorder, and the organizational structure is consistent with the new ICD-11 in development.
The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, Fifth Edition, is the most comprehensive, current, and critical resource for clinical practice available to today's mental health clinicians and researchers of all orientations. The information contained in the manual is also valuable to other physicians and health professionals, including psychologists, counselors, nurses, and occupational and rehabilitation therapists, as well as social workers and forensic and legal specialists.

Metod och målgrupp
Borderline personlighetsstörning kännetecknas av ett genomgående mönster av instabilitet i regleringen av känslor, bristande impulskontroll, relationsproblem och låg självkänsla. I kliniska sammanhang yttrar sig störningen i svårigheter att hantera känslor, impulsiva handlingar och aggressivitet, upprepade tillfällen med självskadande beteenden och självmordsförsök. Patienter med borderline personlighetsstörning har ofta även andra personlighetsstörningar eller sjukdomar, t ex depression, ätstörning, drogmissbruk och ångestsjukdomar. DBT är en omfattande och avancerad form av kognitiv beteendeterapi (KBT) som specifikt utvecklats för kroniskt självmordsbenägna patienter med borderline personlighetsstörning. Metoden har flera inslag, bl a beteendeförändrande tekniker och metoder för att lära sig acceptera känslor. Behandlingen genomförs i flera steg, där självskadande och terapistörande beteenden prioriteras när behandlingen inleds. Ett utmärkande drag för DBT är den omfattande kontakt som behandlingsteamet har med patienten i form av individualterapi, gruppterapi och telefonstöd. Utöver detta ingår handledning och stöd till personal som arbetar med patientgruppen. Det har beräknats att i Sverige har mellan 70 000 och 140 000 personer diagnosen borderline personlighetsstörning. Hur många av dessa som skulle kunna bli aktuella för behandling med DBT är inte klarlagt.

Frågeställning
Kan behandling med DBT ge en minskning av självskadebeteende och drogmissbruk hos personer med borderline personlighetsstörning?

Patientnytta
I sex randomiserade kontrollerade studier har DBT prövats mot annan psykiatrisk behandling. En stor andel kvinnor har ingått i dessa. Behandlingens längd har oftast varit ett år och resultaten varierar mellan studierna, vilket delvis beror på att olika undergrupper har studerats. Resultaten har visat att DBT leder till minskat självskadebeteende och även till färre behandlingsavbrott. Effekten har visat sig kvarstå vid uppföljning upp till två år. Behandlingen medför eventuellt också minskat behov av sjukhusvård, och hos missbrukare minskad droganvändning. Det finns inga bevis för att resultaten av behandlingen skulle påverkas av om patienten även har en missbruksdiagnos. Det finns inga säkra resultat vad gäller de olika behandlingskomponenternas betydelse för utfallet.

Ekonomiska aspekter
Kostnaden för DBT har undersökts i en svensk studie. Den totala årliga vårdkostnaden per patient sjönk från 320 000 kronor året innan behandlingen startade till 210 000 kronor då behandlingen gavs. Det finns ett behov av hälsoekonomiska studier där metodens kostnadseffektivitet undersöks.

SBU:s bedömning av kunskapsläget
Det finns begränsat vetenskapligt stöd för att DBT leder till minskat självskadebeteende och att effekten kvarstår vid uppföljning upp till två år (Evidensstyrka 3)*. Eventuellt medför behandlingen också minskat behov av sjukhusvård samt hos missbrukare minskad droganvändning. DBT förefaller således vara en lovande behandlingsform för patienter med borderline personlighetsstörning. Den behöver dock utprövas för svenska förhållanden och det är angeläget att studier avseende metodens kostnadseffektivitet genomförs.

* Detta är en gradering av styrkan i det vetenskapliga underlag som en slutsats grundas på. Graderingen görs i tre nivåer;
Evidensstyrka 1 = starkt vetenskapligt underlag,
Evidensstyrka 2 = måttligt starkt vetenskapligt underlag,
Evidensstyrka 3 = begränsat vetenskapligt underlag.

Detta är SBU:s sammanfattning och bedömning av kunskapsläget. Den bygger på en rapport som är framtagen av SBU i samarbete med Gerhard Andersson (sakkunnig), professor, psykolog, Institutionen för beteendevetenskap, Linköpings universitet, Margda Wærn (granskare), docent, överläkare, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet och Lars-Göran Öst (granskare), professor, psykolog, Psykologiska institutionen, Stockholms universitet.

This paper examines the rationale for service user and carer involvement in professional education and reflects on an initiative in which social work and nursing students undertook a sequence of joint learning in relation to mental health theory and practice. Central to this initiative was the promotion of opportunities for dialogue, both between students from different professional disciplines and between students, service users and carers. To enable this, much of the learning took place in small groups facilitated by either a service user or a carer. Evaluation of this initiative indicated that, for the majority of social work and nursing students, learning from this shared experience had a major impact on their professional development. However, a small but significant minority found it hard to enter into a dialogue with others on a basis of equality and a sharing of their human as well as their professional experience. Some students indicated that they would have preferred a focus on acquiring more specialist professional knowledge and skills. This raises important issues in relation to the changing expectations of professionalism and professional education-and what really makes someone 'fit for practice'.

BACKGROUND: Future patients with chronic diseases will probably remain longer in their homes. To enable family caregivers to meet these challenges, public services and informal support are essential. OBJECTIVES: This study compared social support between home-dwelling caregivers of partners with chronic obstructive pulmonary disease or dementia. METHODS: A cross-sectional study of 206 caregivers. Professional aid was quantified by the services utilised. Informal support from family and friends was rated by the number of helping persons and the degree of social withdrawal. The Medical Outcomes Study Social Support Survey Form captured perceived social support. RESULTS: For both diseases, increased severity correlated with more utilisation of professional aid. The chronic obstructive pulmonary disease group perceived more social support, reported less social withdrawal and higher numbers of helping persons. Ill partners' aggressive behaviour reduced perceived support. The use of professional aid was negatively associated with the ill partner's level of self-care, and positively correlated with social withdrawal. Professional aid was more utilised by the dementia group and by men. CONCLUSIONS: Differences in caregivers' needs for social support were related to their partner's disease. IMPLICATIONS FOR PRACTICE: Counteracting social withdrawal, considering type of illness and gender differences may increase the quality of informal care.

OBJECTIVE:
This article discusses the use of a third qualifier, subjective experience of involvement, as a supplement to the qualifiers of capacity and performance, to anchor activity and participation as separate endpoints on a continuum of actions.
DESIGN:
Empirical data from correlational studies were used for secondary analyses. The analyses were focused on the conceptual roots of the participation construct as indicated by the focus of policy documents, the support for a third qualifier as indicated by correlational data, differences between self-ratings and ratings by others in measuring subjective experience of involvement, and the empirical support for a split between activity and participation in different domains of the activity and participation component.
RESULTS:
Participation seems to have two conceptual roots, one sociologic and one psychologic. The correlational pattern between the qualifiers of capacity, performance, and subjective experience of involvement indicates a possible split between activity and participation. Self-ratings of participation provide information not obtained through ratings by others, and later domains in the activities and participation component fit better with measures of experienced involvement than earlier domains did.
CONCLUSIONS:
The results from secondary analyses provide preliminary support for the use of a third qualifier measuring subjective experience of involvement to facilitate the split between activity and participation in the International Classification of Functioning, Disability and Health, Children and Youth version, activity and participation domain.

Whiteneck G, Dijkers MP. Difficult to measure constructs: conceptual and methodological issues concerning participation and environmental factors.

For rehabilitation and disability research, participation and environment are 2 crucial constructs that have been placed center stage by the International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF). However, neither construct is adequately conceptualized by the ICF, and both are difficult to measure. This article addresses conceptual and methodologic issues related to these ICF constructs, and recommends an improved distinction between activities and participation, as well as elaboration of environment. A division of the combined ICF categories for activity and participation into 2 separate taxonomies is proposed to guide future research. The issue of measuring participation from objective and subjective perspectives is examined, and maintaining these distinct conceptual domains in the measurement of participation is recommended. The methodological issues contributing to the difficulty of measuring participation are discussed, including potential dimensionality, alternative metrics, and the appropriateness of various measurement models. For environment, the need for theory to focus research on those aspects of the environment that interact with individuals' impairments and functional limitations in affecting activities and participation is discussed, along with potential measurement models for those aspects. The limitations resulting from reliance on research participants as reporters on their own environment are set forth. Addressing these conceptual and methodological issues is required before the measurement of participation and environmental factors can advance and these important constructs can be used more effectively in rehabilitation and disability observational research and trials.

Research Challenges in Confronting Depression in Parents

The challenges for researchers, clinicians, and policy makers in attempting to address the problems associated with the care of depression in parents include the integration of knowledge, the application of a developmental framework, conceptualizing the problems in a two-generation nature, and acknowledging the presence of the constellation of risk factors, context, and correlates associated with depression.
Issues Considered in Searching the Literature

To fully understand the linkages among depression, parenting, and the child health outcomes, researchers should consider issues surrounding (but not limited to) the definition and measurement of depression and parenting, the etiology of depression, timing and use of appropriate screening interventions, the process of risk and resilience in children of depressed parents, correlates of depression, and developmental processes and time points.
Challenges in Evaluating the Literature

Researchers face multiple methodological challenges studying depression in parents and its effects on parenting practices and child health outcomes that need to be addressed in order to provide recommendations for the development of future research, interventions, and policy—including conceptual frameworks, sampling designs, data analysis, and integration of research findings across literatures.
In this chapter, the committee describes their approach to the literature on the effects of parental depression on parenting practices and child outcomes and its evaluation. The chapter is organized in three sections, relating to the challenges that researchers face in confronting the problem of parental depression, the wide range of issues that we considered relevant, and standards of evidence and methodological issues that are important to keep in mind in reading this report. Some topics are addressed in more than one section, but they are focused on different aspects of the topic. For example, in the section on research challenges, we show that a conceptual framework relating to the effects of parental depression on families should be guided by a developmental psychopathology perspective. Later, in the section on research standards, we mention what the literature has shown in this regard and that research relating to any psychopathology should address questions "across generations and across time" (Hinshaw, 2008).

The type of evidence and criteria used to judge the importance of that evidence vary from area to area. This chapter does not attempt to explicitly summarize the specific criteria used for the evaluation of the evidence in each area, but instead offers a guideline of the general areas of interest and inquiry that the committee used when the committee searched and evaluated the literature. For example, studies of screening for parental depression are different from studies of treatment and intervention, and these are different from studies of prevention programs. These are also different from inquiries relating to changes in policy at the macro level or the available studies on the effects of parental depression. Thus, in this overview on standards of evidence and methodology, we present general guidelines that the reader should apply when appropriate in the subsequent chapters. Recommendations based on the evaluation of the evidence in each area are presented.

Introduction: The aim was to compare an urban and a rural old population regarding depression. Method: A population-based, cross-sectional study in five depopulated areas and one expanding urban city in northern Sweden. Participants aged 85 and above were evaluated for depression. Data were collected from structured interviews and assessments and from relatives, caregivers and medical charts. Depression was screened for using the Geriatric Depression Scale-15 (GDS-15) and evaluated by the Montgomery-Åsberg Depression Rating Scale (MADRS). Results: In total, 29% of the 363 participants were depressed (34% in the rural municipality and 27% in the urban municipality). Fifty-one percent versus 69% were receiving treatment with antidepressants. In the rural areas, those with depression were less frequently treated with selective serotonin reuptake inhibitor (SSRI) medications (36% versus 65%; p = 0.004), instead there were participants treated with Tri Cyclic Antidepressant's (TCA's) (10%, versus 0%; p = 0.0018). A larger proportion of the participants in the urban sample had responded to treatment (59% versus 27%; p = 0.175). Conclusion: Depression in old age appears to be a common cause of emotional suffering among the oldest old. In the rural areas, depression was more often inadequately treated and it was also treated with inappropriate medications.

This study examines plans for future caregiving made by family members of younger (n =59) and older adults (n =16) with serious mental illness (SMI). An online survey was advertised through a newsletter of the National Alliance on Mental Illness. Qualitative analyses yielded four areas of caregiver concern: health of the care recipient over time, ability of caregivers to sustain support, social support available for the care recipient, and financial burden of care. Despite these concerns, few caregivers reported completed plans for future caregiving. One fourth of the caregivers had made no plans, nor had they discussed future caregiving with others. Although most would prefer other relatives to assume care in the event they could not sustain support, these expectations may not be communicated openly. Generating discussion on this pertinent topic has implications for the aging society regarding how best to care for those with SMI and their caregivers.

Abstract
This study investigated the relationship of depressive symptoms, social support, and a range of personal health behaviors in 2,091 male and 3,438 female university students from 16 countries. Depressive symptoms and social support were measured using the short Beck Depression Inventory and the Social Support Questionnaire; 9 personal health behaviors were also assessed. After the authors took age, social support, and clustering by country into account, depressive symptoms were significantly associated with lack of physical activity, not eating breakfast, irregular sleep hours, and not using a seat belt in both men and women, and additionally with smoking, not eating fruit, and not using sunscreen among women. Low social support was independently associated with low alcohol consumption, lack of physical activity, irregular sleep hours, and not using a seat belt in men and women. Bidirectional causal pathways are likely to link health behaviors with depressed mood.

This study investigated the relationship of depressive symptoms, social support, and a range of personal health behaviors in 2,091 male and 3,438 female university students from 16 countries. Depressive symptoms and social support were measured using the short Beck Depression Inventory and the Social Support Questionnaire; 9 personal health behaviors were also assessed. After the authors took age, social support, and clustering by country into account, depressive symptoms were significantly associated with lack of physical activity, not eating breakfast, irregular sleep hours, and not using a seat belt in both men and women, and additionally with smoking, not eating fruit, and not using sunscreen among women. Low social support was independently associated with low alcohol consumption, lack of physical activity, irregular sleep hours, and not using a seat belt in men and women. Bidirectional causal pathways are likely to link health behaviors with depressed mood.

This study looks at how mothers with an intellectual disability describe their children's needs, their own parenting and parenthood, and their encounters with professionals providing them with help and support. The analysis draws upon a relational perspective on disability, theories of modern parenthood, and the concept of the sense of coherence in examining the strategies used by the interviewed mothers in their everyday lives, such as consulting people they trust. Having a child and being entrusted with the role of parenthood were described by the interviewed mothers as creating meaningfulness in their lives, while the comprehensibility of their everyday lives was often found to be lacking and the information given them by professionals not always understandable. Better information and communication thus seem to be necessary to render these mothers' parenthood and its context more comprehensible.

Background
It has been estimated that approximately 20% of all Swedish children grow up with parents having alcohol problems, which may result in negative outcomes among these children. Therefore, most Swedish municipalities provide resources for support, but at the same time figures reveal that not even 2% receive support, mainly due to difficulties in identifying and recruiting these children into support programs. Delivering intervention programs to children and adolescents via the Internet seems a promising strategy, but to date, the number of web-based interventions aimed at this target group is very scarce. We have therefore developed a novel internet-delivered therapist assisted self-management intervention called the web-ICAIP (Individual Coping and Alcohol Intervention Program) for adolescents having parents with alcohol problems. The purpose of the program is to strengthen adolescents' coping behavior, improve their mental health, and postponing the onset or decreasing risky alcohol consumption. This paper describes the web-ICAIP and the design of a randomized controlled trial (RCT) to measure the efficacy of this intervention.

Methods/Design
The RCT will include at least 183 adolescents (15-19 year old) who will be randomly allocated to two conditions where one group has access to the web-ICAIP and the other is a waiting list control group. Participants will be recruited from websites containing information and facts for adolescents about alcohol and other drugs. Possible participants will be screened using the short version of the Children of Alcoholics Screening Test (CAST-6). The assessment consists of a baseline and two follow-up measurements taking place after two and six months, respectively. The primary outcomes include the Center for Epidemiological Studies Depression Scale (CES-DC), a coping behavior scale, and also the short version of the Alcohol Use Disorders Identification Test (AUDIT-C). Additional outcomes include the "Ladder of life" which measures overall life satisfaction and questions concerning program adherence.

Discussion
There is an urgent need for developing and evaluating web-based intervention programs which target children having parents with alcohol problems. This study will therefore make an important contribution to this novel field of research.

Background
Preventive interventions are developed for children of parents with mental and substance use disorders (COPMI), because these children have a higher risk of developing a psychological or behavioral disorder in the future. Mental health and substance use disorders contribute significantly to the global burden of disease. Although the exact number of parents with a mental illness is unclear, the subject of mentally ill parents is gaining attention. Moreover there is a lack of interventions for COPMI-children, as well of (cost-) effectiveness studies evaluating COPMI interventions. Innovative interventions such as e-health provide a new field for exploration. There is no knowledge about the opportunities for using the internet to prevent problems in children at risk. In the current study we will focus on the (cost-) effectiveness of an online health prevention program for COPMI-children.

Methods/Design
We designed a randomized controlled trial to examine the (cost-) effectiveness of the Kopstoring intervention. Kopstoring is an online intervention for COPMI-children to strengthen their coping skills and prevent behavioral and psychological problems. We will compare the Kopstoring intervention with (waiting list) care as usual. This trial will be conducted entirely over the internet. An economic evaluation, from a societal perspective will be conducted, to examine the trial's cost-effectiveness. Power calculations show that 214 participants are needed, aged 16-25. Possible participants will be recruited via media announcements and banners on the internet. After screening and completing informed consent procedures, participants will be randomized. The main outcome is internalizing and externalizing symptoms as measured by the Youth Self Report. For the economic evaluation, healthcare costs and costs outside the healthcare sector will be measured at the same time as the clinical measures, at baseline, 3, 6 and 9 months. An extended measure for the intervention group will be provided at 12 months, to examine the long-term effects. In addition, a process evaluation will be conducted.

Discussion
Recent developments, such as international conferences and policy discussions, show the pressing need to study the (cost-) effectiveness of interventions for vulnerable groups of children. This study will shed light on the (cost-) effectiveness of an online preventive intervention.

Families living with mental illness experience an added burden and may experience such psychological distress that they require therapeutic intervention. The Internet is used as a daily tool by a growing share of the population worldwide, including for health related matters. Its potential as a health care tool, including advantages and drawbacks, should be explored. The overall aim of the present thesis was to explore the relatives' experiences of living close to a person with depression and the Internet's potential to address their needs. Explorative qualitative research has been used to map the e-health field in relation to depression, to explore what the Internet offers the families living with depression, as well as the relatives' experiences of living with a person with depression. An iterative design process was used in the development of a digitally based tool aimed at supporting the relatives in their daily life with depression. Users' experiences of the tool were explored using qualitative explorative research. A vast array of different organizations and initiatives are represented within the e-health field. However, initiatives that are targeted and tailor-made for families living with depression are scarce. Research in the e-health field with focus on depression illuminates health seekers' and online community users' profiles, effects of online cognitive behavioral therapy (CBT), and a number of strengths (i.e. accessibility) and weaknesses (i.e. reliability) related to the Internet as a health care tool. Living close to a person with depression can strongly affect the private, social and professional areas of the relatives' daily life. A growing feeling of not living one's own life may arise, due to the difficulties of balancing relationships, a process of adaptation and re-evaluation of life circumstances, and a struggle to act as advocate and voice for the person with depression within the health care system and society. Relatives often come in contact with health professionals on 12 behalf of their ill kin and need information and support; needs that are rarely addressed by the health care system. A digitally based tool aimed at supporting the relatives in their daily life with depression was developed using an iterative design process. The tool's development was carried out in close cooperation with users with the help of focus groups and prototypes. Motivations and obstacles to using online self-help tools were illuminated. Privacy stood out as an important factor when developing online tools. The study resulted in a website, www.sommarregn.se, entailing an online diary (private and encrypted), including scales, and a forum (members only access), including an e-mail function. Users' experiences of the website over a 10 weeks test period were illuminated. The diary and forum appeared to fill a number of valuable functions, although a further development of the tool may enhance its usability, which was good. The tool promoted communication with the self and others. The Internet as a technology offered a number of advantages, such as convenience of use and perceived anonymity, and disadvantages, such as qualitative issues. The relatives' needs ought to be addressed in order to support them in a daily life with depression. Empowered relatives are in a better position to help their ill kin and support may prevent ill health in the relatives themselves, and subsequently additional costs to society. Health care professionals meet patients that are also online health seekers. Professionals must be aware of the advantages and drawbacks of e-health when meeting patients. In an economically pressured society, alternative support options have to be explored in order to address the needs of target groups at risk.

Bakgrund till studien är ett behov och ett intresse att belysa den situation och de dilemman
som föräldrar har att förhålla sig till då deras första barn har ett funktionshinder och de vill
ha fler barn. Mitt intresse väcktes i samband med att jag träffade nyblivna
förstagångsföräldrar till barn med funktionshinder i mitt arbete på en samtalsmottagning
för anhöriga. Syftet med undersökningen är att få vidgad kunskap om föräldrarnas tankar
och erfarenheter i samband med deras andra graviditet.
Studien bygger på intervjuer med föräldrar utifrån frågor om hur de tänkte kring beslutet
om ett barn till, om graviditeten, om möjligheterna till fosterdiagnostik, hur de upplevde
förlossningen och om hur det var att bli föräldrar igen.
Ur intervjumaterialet framstod ett flertal dilemman som föräldrarna hade att ta ställning
till. Dessa berörde existentiella och etiska frågor bl.a. kring människovärde och
funktionshinder och svåra beslut kring fosterdiagnostik och abort i början av processen.
Genom föräldrarnas berättelser går ett stråk av sorg och graviditeterna präglades av oro.
Oron tog sig olika utryck men för flera fanns den kvar länge trots att barnet bedömts som
friskt. Oron relaterade i hög grad till hur det första barnets funktionshinder uppkommit
och gestaltade sig.
Att få ett friskt barn var för alla intervjuade en stor glädje och en revolutionerande
erfarenhet. Den innebar först och främst vetskapen om att det kunde gå bra. Den innebar
också att deras identitet som föräldrar kunde stärkas och relationerna till omvärlden
normaliseras.
Ett kvarstående dilemma för föräldrarna idag är deras kamp att få det stöd de behöver för
att hinna och orka med sina barn och ändå leva så normalt som möjligt. Ett annat dilemma
som alla de intervjuade delar är hur de ska kunna ge det andra barnet möjlighet att
utvecklas fritt och normalt, samtidigt som de hoppas att det ska komma att känna ansvar
för sitt syskon.

Ett handikappat barn - inte ett friskt eller välskapt. Vi drabbas av livet, förs in i en kris som innebär en helt annan kamp och oro än vi tänkt oss. Våra fasader och masker faller och vi förs till våra djupaste frågor.
Ur det brustna växer något nytt, ömtåligare och mänskligare.
Det barn vi fick är en personlig berättelse med vinklingar och funderingar kring ett annorlunda barn och handikapp, skola, samhälle, människosyn och människovärde.

Boken vänder sig till alla som är direkt berörda, Föräldrar, anhöriga, de som genom yrke eller engagemang möter dessa barn och vuxna.

Hur är det att förlora en vuxen son, som överlever till ett nytt och annorlunda liv med en svår hjärnskada? Kan vårdpersonal, personliga assistenter, pedagoger och anhöriga lära sig att uppskatta det unika hos varje patient, klient, kund, brukare och närstående? Patient, klient, kund, brukare, handikappad, funktionshindrad ... Alla dessa försök att hitta en värdig etikett på den som är beroende av stöd avslöjar ett mycket större, outtalat problem med vår attityd och vår rädsla för det annorlunda. Tobias cyklade omkull och slog sönder vänster hjärnhalva. Tobias mamma, författaren, berättar personligt om vården och bemötandet från och med det akuta omhändertagandet, genom intensivvård och rehabilitering till upprättandet av en vardag, en process på drygt fyra år. Närståendes och anhörigas reaktioner beskrivs ingående. Författaren lyckas förmedla att förtvivlan och ovisshet kan gå hand i hand med kraft, inspiration och hopp, trots förlustens skoningslösa konsekvenser. Personalens bemötande beskrivs också, men ur ett mer professionellt perspektiv, med såväl beröm, som kritik och konstruktiva förslag. Två perspektiv förmedlas: Hur föräldrarna blir traumatiserade, sårbara och reagerar på ett sätt som liknar perioden efter barnafödande, samt hur deras utsatthet och trevande försök att hantera läget, ständigt avbryts för en nödvändig kamp mot snäva perspektiv hos personer i beslutsfattande position. Det andra perspektivet är professionellt; läsaren inspireras att reflektera, de personliga exemplen blir material att fundera över ur ett generellt bemötandeperspektiv: Vilka värden och värderingar möter vi hos oss själva och andra, när en medmänniska förlorar så mycket av allt det som format hans/hennes identitet och vår relation? Boken fyller en lucka i vård-, psykologi- och omsorgsprogram. Personal får inspiration i arbetet. Anhöriga och drabbade känner igen sig och upplever ett stort stöd i denna berättelse, som är lika aktuell idag 2012 som då första utgåvan publicerades

Avhandling

Kunskapsöversikten syftar till att skapa en överblick över relevant forskning och utveckling inom området anhörigomsorgens konsekvenser för försörjning och ekonomi, samt att bidra till att stimulera och stödja utvecklingsarbete inom detta område. Målgruppen för kunskapsöversikten, lliksom för Nka:s arbete i övrigt, är anhöriga oah deras närstående, anställda inom vård och omsorg samt inom hälso- och sjukvård, beslutsfattare inom området, aktiva inom idéburna organisationer, studenter, lärare och forskare.

Ett barn är oss fött, är det vackraste uttrycket för att man kan hysa hopp och tillit till världen, enligt Hanna Arendt. Arendt beskrev hur varje människas födelse är början på någonting nytt, något som också vill framhållas med avhandlingens titel. Titeln markerar också det faktum att det barn som föds med en funktionsnedsättning på ett särskilt vis blir samhällets barn. Syftet med föreliggande studie är att beskriva upplevelsen av att bli förälder när barnet har en funktionsnedsättning. Utgångspunkten är tagen i ett relationellt perspektiv. De teoretiker som fått ge sina bidrag är, förutom Arendt, Buber, Stern och Winnicott. I analysen av berättelserna har inspiration hämtats från Ricoeur i en hermeneutisk fenomenologisk ansats. De teman som avhandlingen utgår ifrån är möten och dessa är mötet med barnet, mötet med omgivningen och mötet med professionella. 30 föräldrar, 19 mödrar och 11 fäder, har berättat om sina upplevelser av föräldraskapet. Beskedet om barnets funktionsnedsättning upplevdes kaotiskt och omvälvande av föräldrarna. Många starka och olika känslor kom i omlopp. Föräldrarna kunde uppleva sig vara utkastade från världen och att framtiden i ett slag togs ifrån dem. Framtiden blev det som oroade och den fråga som utmejslades var: Hur kan man leva sitt liv? Många professionella blev inblandade kring barnet, vilket både kunde bli till nackdel och fördel för familjen. Professionellas attityd och uttalanden om barnet hade stor påverkan och följde över tid. Samtidigt som barnet på ett sätt blev samhällets barn hade föräldrarna en känsla av att de måste föra en kamp för sitt barn i samhället, en sorts kärlekskamp som gällde att barnet skulle bli betraktad efter sina förutsättningar. En kärlekskamp hade också inledningsvis gällt för en del föräldrar i deras egen inre kamp i att kunna närma sig barnet. Därmed blev kärlekskampen dubbel. I det nya trevande föräldraskapet handlade det om att finna sin plats i världen och att finna ett sätt att vara. I samvaron med barnet konkurrerade två olika varanden under den första tiden, att vara och att göra . Med tiden kunde sorgen över beskedet separeras från barnet och det blev barnet som hjälpte till att bära sorgen över beskedet. I avhandlingen diskuteras föräldrarnas situation, med avstamp i de frågeställningar som Stern menar att föräldrar har att hantera. Även hur lek och träning förhåller sig till varandra diskuteras, liksom berättandets betydelse och professionellas ansvar. Med föräldrarnas berättelser som grund föreslås hur ett specialpedagogiskt perspektiv kan konkretiseras och hur några specialpedagogiska uppgifter därmed kan urskiljas. - See more at: http://www.skolporten.se/forskning/avhandling/ett-barn-ar-oss-fott-att-bli-foralder-nar-barnet-har-en-funktionsnedsattning-ett-beskrivande-och-tolkande-perspektiv/#sthash.VTWKd0g6.dpuf

In this landmark work, Richard Lazarus -- one of the world's foremost authorities -- offers a comprehensive treatment of the psychology of emotion, its role in adaptation, and the issues that must be addressed to understand it. The work provides a complete theory of emotional processes, explaining how different emotions are elicited and expressed, and how the emotional range of individuals develops over their lifetime. The author's approach puts emotion in a central role as a complex, patterned, organic reaction to both daily events and long-term efforts on the part of the individual to survive, flourish, and achieve. In his view, emotions cannot be divorced from other functions--whether biological, social, or cognitive--and express the intimate, personal meaning of what individuals experience. As coping and adapting processes, they are seen as part of the ongoing effort to monitor changes, stimuli, and stresses arising from the environment. After defining emotion and discussing issues of classification and measurement, Lazarus turns to the topics of motivation, cognition, and causality as key concepts in this theory. Next he looks at individual emotions, both negative and positive, and examines their development in terms of social influences and individual events. Finally, he considers the long-term consequences of emotion on physical health and well-being, and the treatment and prevention of emotional dysfunction. The book draws together the relevant research from a wide variety of sources, and distills the author's pioneering work in the field over the last forty years. As a comprehensive treatment of the emotions, the book will interest students, clinicians, and researchers involved in personality, social and clinical psychology, as well as cognitive and developmental psychology. It may also be used as a supplemental textbook in courses on the psychology of adjustment, emotion, and feeling.

Abstract
Adverse childhood events can influence the development of emotional and physiological self-regulatory abilities, with significant consequences for vulnerability to psychological and physical illness. This study evaluated stress sensitization and inoculation models of the impact of early parental death on stress exposure and reactivity in late adolescence/young adulthood. Ambulatory blood pressure (BP) and diary reports of minor stress were collected every 30 min during waking hours over a 24-hr period from 91 late adolescents/young adults (43 early bereaved, 48 nonbereaved). Across the sample, minor stressors were associated with elevated BP and negative affect. The bereaved group had lower BP than did the nonbereaved group. Within the bereaved group, higher perceived caring from the surviving parent was associated with fewer reports of minor stress and lower stress-related negative affect. Higher perceived parental caring during childhood was associated with lower BP across the sample and more frequent hassles in the nonbereaved group. Findings support both the stress inoculation and sensitization models, suggesting that childhood parental loss and parental caring exert important influences on children's development of stress sensitivity.

Adverse childhood events can influence the development of emotional and physiological self-regulatory abilities, with significant consequences for vulnerability to psychological and physical illness. This study evaluated stress sensitization and inoculation models of the impact of early parental death on stress exposure and reactivity in late adolescence/young adulthood. Ambulatory blood pressure (BP) and diary reports of minor stress were collected every 30 min during waking hours over a 24-hr period from 91 late adolescents/young adults (43 early bereaved, 48 nonbereaved). Across the sample, minor stressors were associated with elevated BP and negative affect. The bereaved group had lower BP than did the nonbereaved group. Within the bereaved group, higher perceived caring from the surviving parent was associated with fewer reports of minor stress and lower stress-related negative affect. Higher perceived parental caring during childhood was associated with lower BP across the sample and more frequent hassles in the nonbereaved group. Findings support both the stress inoculation and sensitization models, suggesting that childhood parental loss and parental caring exert important influences on children's development of stress sensitivity.

The traditional approach to substance-abuse treatment involves the disease model, as promulgated through Alcoholics Anonymous. In this model, the message for relatives and friends of substance users is that their behavior cannot influence the user to either enter treatment or to reduce their substance use. The main emphasis instead is on helping relatives concentrate on their own lives and cultivating a sense of detachment from the drinker. However, a beginning empirical literature has developed on treatment with the relatives of substance users, which indicates that the relative may be able to affect the behavior of the substance user, although the effect of such treatment on the relative may be less consistent. This article will discuss findings of studies, which are organized according to whether relatives are treated alone or in a marital therapy context. Suggestions for further research in this area and implications for social work are discussed.

Under det senaste decenniet har barnfattigdom kommit att bli en alltmer framträdande problematik på den politiska agendan i Sverige. Forskning om barnfattigdom har ofta utgjorts av kartläggningar och statistiska data varför forskning om barns vardagsliv och erfarenheter i relation till ekonomisk utsatthet har efterfrågats såväl nationellt som internationellt. Syftet med avhandlingen har varit att utforska och analysera barns erfarenheter av fattigdom som en del av deras identitetsskapande samt synliggöra hur deras aktörskap kan förstås som en strategi för att hantera sin situation. Hur barnfattigdom och barnpositionen i stort förstås och framställs i en välfärdsstatlig kontext blir en relevant aspekt av dessa processer.

Analysen är baserad på en intervjustudie med 17 deltagande barn och ungdomar i åldrarna 6-18 år i familjer som är eller har varit berättigade till ekonomiskt bistånd. Syftet med intervjuerna har varit att se hur dessa barn och ungdomar upplever och hanterar ekonomisk utsatthet hemma och bland jämnåriga med fokus på deras strategier och utrymme att vara sociala aktörer. Avhandlingens teoretiska utgångspunkt är barndomssociologi och empiriska data är analyserade med en interaktionistisk ansats som belyser interaktionens betydelse och individuellt aktörskap i relation till identitetsskapande.

De strategier som deltagarna i studien ger uttryck för har tolkats utifrån en barndomssociologisk förståelse av barnpositionens begränsade handlingsutrymme, och hur deras (och andras) positionering av dem själva som barn kan skapa nya förståelser av hur fattigdomen kan hanteras. Härigenom möjliggörs en utökad problematisering av barnfattigdom genom att problematikens komplexitet belyses.

- See more at: http://www.skolporten.se/forskning/avhandling/en-erfarenhet-rikare-en-kvalitativ-studie-av-barns-strategier-och-barnfattigdomens-villkor-i-valfardsstaten/#sthash.PWtBMqSc.dpuf

This dissertation is a qualitative study which is based upon interviews with parents and caretakers of profoundly mentally disabled people.Firstly, the dissertation analyzes the subjects' evaluation of the quality of life of the mentally disabled person. The analysis focuses upon how the intellectual disability affects thinking, emotional life and relationships. The question of the mentally disabled person's well-being is in focus here.Secondly, it is shown how people in close relationships to the mentally disabled person obtain knowledge about the person's inner life through communication with him or her and through interpreting his or her behavior and body expressions.Thirdly, the dissertation investigates how some influential theories on quality of life can contribute to an understanding of profoundly mentally disabled peoples' well-being.The dissertation concludes with a reflection upon the disabled persons' dignity

En orolig själ : en berättelse om att vara manodepressiv
Kay Jamison, professor i psykiatri och en internationell auktoritet på manodepressiv sjukdom, ger här ett märkligt och högst personligt vittnesbörd: En skildring av hur hon själv sedan unga år brottats med manodepressivitet och hur den kampen format hennes liv. Det mörka ämnet till trots, genomsyras boken av en stor portion humor.
Författaren tar oss med in i den lika fascinerande som skrämmande värld som den här typen av vansinne utgör – en värld där den ena polen är det lockande tillstånd där tankar och känslor inte vet några gränser, och den andra en öken av livlös förstening där döden ofta framstår som den enda utvägen.
Kay Jamison drabbades av sin sjukdom när hon var sjutton år, och den följde henne genom skolår och universitetsstudier, genom passionerad kärlek och gränslös sorg, genom maniska skov och ett självmordsförsök som sånär kostat henne livet. Hon beskriver också det plågsamma dilemma som sjukdomen ställde henne inför: att ta litium, en medicinering som innebar att hon gick miste om topparnas hänförelse. Hon hade dessutom lärt sig att en bra flicka reder sig själv, dvs utan medicin. Men – med hjälp av kunskap, livsvilja, adekvat medicinering och, mer än något annat, kraften från ett kärleksfullt förhållande finner hon vägen till ett meningsfullt liv.

Att vara så övergiven, så oskyddad, så utsatt som detta barn som här beskrivs, ter sig för de flesta människor helt obegripligt. Varför såg ingen, varför förstod ingen - hur kunde detta fortgå?

Denna bok är en upprättelse - både för den kvinna som skrivit boken - och för andra som kämpar med känslan att "inte vara som andra" och mot människors oförmåga att förstå.

Professor Christopher Gillberg, som är Gunilla Gerlands läkare påpekar i sitt förord att boken handlar om "den hårfina gränsdragningen mellan friskt och sjukt, normalt och onormalt, icke diagnos - diagnos och om dolda handikapp". Han säger också att "Gunilla Gerlands eget språk öppnar många fler dörrar till förståelse än någon psykiaters fackjargong".

Ett övergripande syfte med avhandling var att belysa den levda erfarenheten av att vara i medelåldern och närstående till en person som insjuknat i stroke för första gången och studera de närståendes erfarenheter av förändringen över tid under det första året efter utskrivning till hemmet, samt att belysa innebörden av medelålders makars levda erfarenhet av relationen till en partner som insjuknat i stroke; under det första året. Avhandlingen omfattar 4 delstudier (I-IV) som sammantaget utgör en longitudinell studie. Tio närstående (40 - 64 år) till personer insjuknade i stroke (förstagångs insjuknande) med förväntat hjälpbehov överstigande 6 månader, inkluderades konsekutivt i studien och följdes under ett år efter utskrivning till hemmet. Narrativa intervjuer utfördes en månad (I, n=10), sex månader (II, n=9) och ett år (III, n=9) efter utskrivning till hemmet. Bland de närstående i delstudie I-III fanns fyra kvinnliga makar (gifta; n=2, sambo; n=2) som utgjorde deltagarna i delstudie IV. För att analysera data användes en fenomenologisk hermeneutisk tolkningsmetod (I, IV) och kvalitativ innehållsanalys (II, III).Avhandlingen visar på att vara i medelåldern och närstående till en person som insjuknat i stroke, efter utskrivningen till hemmet, innebär att gå igenom en förändringsprocess i olika steg. Upplevelsen var att en månad efter utskrivningen kämpa för att inte tappa fotfästet i en otrygg livssituation, där de upplevde ett främlingskap inför situationen, sig själv och personen som insjuknat i stroke. Ändå svarade de närstående oreflekterat an ett krav på ansvar och omsorg (I, IV). Efter sex månader visade de närstående på en kamp för att integrera förändringarna orsakade av stroke till det dagliga livet, förlika sig med förlusterna och att hitta balans och en ny normalitet (II). Makarna förde en kamp för att återfå känslan av samhörighet med sin partner och hitta tillbaka till sin egen identitet som maka, vilket bara var möjligt i frånvaro av en vårdarroll (II, IV). Efter ett år tvingades de närstående att erkänna, lära sig hantera och förlika sig med förändringarna orsakade av strokeinsjuknandet (III). Makarna fick lämna en ?bild? av hur deras partner en gång varit. En trygg relation i samvaro och jämlikhet med en känsla av ?vi? förändrades och blev främmande och ojämlik och ersattes med en känsla av ?jag? och ?du?. För att härda ut måste makarna omvärdera relationen till sin partner och målen i livet. Även om partnern fortfarande var i livet visade makarna en sorg och ett lidande beroende på förlusten av den relation de en gång haft till personen som insjuknat i stroke (IV). Avhandlingen visar även att de närstående inte upplevde sig varit sedda och bekräftade av den professionella vårdpersonalen i sin egen situation som närstående. Vårdens fokus upplevdes hela tiden enbart vara den sjuke och främst de fysiska förändringarna hos personen med stroke. De närståendes upplevelse var av oförståelse för innebörden av de kognitiva och emotionella förändringarna hos den sjuke (I, II, III). De närstående gav så småningom också upp sin strävan att bli bekräftade vilket innebar att bära på ett lidande som inte blev synliggjort (III). En annan del av förändringsprocessen var att de närstående gick ifrån självförnekelse med fokus på den som insjuknat och nuet (I), till en medvetenhet om att ta egna behov i beaktande (II) och att även fokusera på eget välbefinnande för att orka i en framtid (III). Avhandlingen visar att de medelålders närstående går igenom en transitionsprocess, där upplevelser av förluster, förändringar, lidande och sorg finns relaterat till; dåtid, nutid och framtid. De närståendes upplevelse av oförståelse och brist på känsla av bekräftelse i deras livssituation under året efter utskrivningen till hemmet, kan leda till en känsla av ensamhet och övergivenhet både inom de närstående själva, men också i förhållande till andra och världen utanför.

Under sommaren 2009 kom en ändring i socialtjänstlagen angående anhörigstöd. Förändringen gick från att kommuner bör ge stöd till att man ska ge stöd till anhöriga. Lagen innebär att kommunen ska underlätta för den som stödjer en närstående. Till följd av detta så beslutade Kristinehamn och Säffle kommun sig för att utvärdera kommunernas befintliga stöd och dessutom undersöka vilket behov som fanns hos anhöriga. FoU Välfärd Värmland fick uppdraget att konstruera en enkät och därefter genomföra undersökningen i Kristinehamn och Säffle kommun. Föreliggande rapport redovisar resultatet från denna undersökning. Rapporten vänder sig till alla med intresse för arbete med anhörigstöd.

Under sommaren 2009 kom en ändring i socialtjänstlagen angående anhörigstöd.
Förändringen gick från att kommuner bör ge stöd till att man ska ge stöd till
anhöriga. Till följd av detta beslutade sig Kristinehamn och Säffle kommun för att
utvärdera kommunernas befintliga stöd och dessutom undersöka vilket behov som
finns hos anhöriga. FoU Välfärd Värmland fick uppdraget att konstruera en enkät
och därefter genomföra undersökningen i Kristinehamn och Säffle kommun.
För uppbyggnaden av enkäten genomfördes sju stycken djupintervjuer med
anhöriga från båda kommunerna. De analyserades enligt en Grounded theory
ansats. Det framkom tre kategorier av behov och de var information, kunskap samt
egen tid. Det framkom även viktiga faktorer för rollen som anhörig som inte direkt
kan härledas till behov men som inte kunde uteslutas i undersökningen. Andra
betydelsefulla fynd som framkom i intervjuerna var att fokus gärna var på den
närstående och dennes välbefinnande och det var som anhörig svårt att se sina egna
behov. Så trots att undersökningens fokus var på anhörigas behov gick det således
inte att utesluta att rollen som anhörig präglas av den närståendes välbefinnande
och hur dennes situation såg ut. En annan faktor som framkom var att
anhörigsituationen kan ses som en process med olika skeden. Anhöriga visade sig ha
olika behov under olika faser. Det fanns även behov och faktorer som var mer eller
mindre relevanta beroende på vilken funktionsnedsättning den närstående hade.
Utifrån vad analysen av intervjuerna genererade konstruerades därefter enkäten.
Totalt deltog 286 anhöriga i enkätundersökningen i Säffle kommun. Av de som
besvarade enkäten utgjorde män 38,6% och kvinnor 61,4% och medelåldern var 63,7
år. I Kristinehamns kommun deltog 308 anhöriga varav 36,0% var män och 64,0%
var kvinnor. Medelåldern bland dessa anhöriga var 62,6 år.
Resultatet visade att det var samma fem behov som var viktigast för anhöriga i båda
kommunerna. De hade behov av information om; hjälpmedel, trygghetslarm, vilka
insatser som finns tillgängliga till den närstående och vilka krav den närstående kan
ställa samt behov av färdtjänst. Resultatet visade också att de 13 främsta faktorerna
som anhöriga tycker var viktiga var samma i båda kommunerna. Det tyder på att det
är faktorer som anhöriga värderar som viktigt oberoende av hemkommun. Det
anhöriga värderade främst var professionalitet, bemötande och kontinuitet bland
personal som stöder deras närstående. De tyckte också att miljön på boendet var
viktigt samt att boendet var rätt utrustat och anpassat. Information av olika slag var
det som anhöriga var i behov av mest i båda kommunerna. Det var få anhöriga i
Säffle kommun som sa sig inte behöva någon information alls. I praktiken var det
över 95% av alla anhöriga som på något sätt var i behov av information i rollen som
anhörig. I Kristinehamns kommun var denna siffra 83%. Överlag var behovet av
information stort bland anhöriga.
Det fanns både positiva och negativa aspekter med att betrakta anhörigas behov med
avseende på den närståendes funktionsnedsättning. För anhöriga till närstående med
psykiskt funktionshinder samt missbruk/beroendeproblematik var det viktigt att
behoven analyserades utifrån den närståendes funktionsnedsättning. Svårigheten
var att närstående kunde ha fler än en funktionsnedsättning och därmed kunde en
anhörig "tillhöra" fler grupper.
Det är komplext med stöd för anhöriga. Det finns insatser till närstående som
indirekt blir till stöd för den anhörige. Men det är den närstående i slutändan som
ansöker om detta. Vill inte den närstående ta emot hjälp, en insats, så kan det leda
till att den anhöriga får ta konsekvenserna av detta.
Enligt utvärderingen av Säffle kommuns befintliga stöd var det över 80% som var
nöjda eller mycket nöjda med stöd som trygghetsplats, växelvård, dagvård för
personer med minnesproblem samt dagverksamhet. De två sistnämnda stöden hade
dock en mindre andel som var mindre nöjda eller inte alls nöjda än vad växelvården
och trygghetsplats hade. Stödet "avlastning i hemmet" hade flest, 53,3% varit mycket
nöjd med. Å andra sidan så var det 40% som var mindre nöjda eller inte alls nöjda
med samma stöd. I Kristinehamns kommun var det fyra typer av stöd som över 82%
av anhöriga var nöjda eller mycket nöjda med. Dessa var, rangordnat,
trygghetsplats, hemvårdsbidrag, dagvård för personer med minnesproblem samt
avlastning i hemmet.

Doktorsavhandling

Even though medical improvements have reduced the mortality rates for patients afflicted by stroke, mortality during the first few days at hospital is significant. Today, there is an increasing recognition that the principles of palliative and supportive care are important components of meeting the needs of patients severely afflicted by stroke even in acute settings. However, there is limited knowledge about which factors have an impact on the end-of-life care (EoLC) for these patients or about how these last days of life are experienced from the family members' perspective. Aim The overall aim of this thesis was to describe the EoLC of patients severely afflicted by stroke and to identify factors impacting upon EoLC for the patients and their family members in Sweden out of various contexts and methods. Design and Methods This thesis is based upon four papers employing qualitative, quantitative and mixed-method designs. Paper I is a qualitative study based on focus-group interviews with 41 health-care professionals (HCPs) in different professions related to stroke care at three stroke units. The aim was to study ethical dilemmas, different approaches and what consequences they had among health HCPs; the data was analysed using content analysis. The result inspired the design and conduct of the following studies. Paper II is a quantitative comparative study based on a retrospectively registered questionnaire from the Swedish Registry of Palliative Care (SRPC). Patients dying of stroke (n =1626) were compared with patients dying from cancer (n=1626), according to symptoms, symptom management and communication with the patient and family members during the last week of life. Data was statistically calculated using OR. Paper III is a mixed-method study employing a sequential explanatory design. In the first, quantitative, part, 995 stroke patients who died in hospital were compared with 631 stroke patients who died at nursing homes, according to symptoms, symptom management and communication with the patient and family members during the last week of life. The quantitative data was statistically calculated using OR and the qualitative data was analysed using content analysis. Nine significant differences drawn from the quantitative results regarding care were chosen to be discussed by twelve nurses working in stroke units. Paper IV is a qualitative interview study with the aim to study the family member descriptions of the trajectory from admission to the hospital until their loved one died. A semi-structured interview guide was used, and data was analysed using thematic analyses. Results Factors that had an impact on EoLC were consequences related to the difficulties around decision-making about withholding or withdrawing life-sustaining treatment. Non-decisions or not holding to the decision generated communication barriers causing obstacles in inter-professional collaboration and ethical dilemmas within the team (Study I). The absence of a mutual approach to care resulted in underprovided palliation, undignified medical treatment and ambiguity in care, generating feelings of distrust among the family members. The results described in Study I of underprovided palliation were further investigated in Study II. The differences in knowledge about whether symptoms were present or not in patients afflicted by stroke compared to patients with cancer were significant. For example, the HCPs in the stroke group did not know if pain was present nine times more frequently than in the cancer group. These differences in knowledge about whether symptoms were present of not were also identified in Study III. Here, HCPs at the nursing home more often had knowledge about whether a symptom was present in patients dying of stroke or not, compared to HCPs at hospitals. This study also identifies differences in the presence of the symptoms being compared and whether the patient's suffering was fully relieved. The nurses working at stroke units explained that these differences were a consequence of the stroke unit's aim (saving lives), no previous relationship to the patient and ambiguity in the evaluation of symptoms. The patient's altered levels of consciousness increased the difficulties in evaluation. In addition, the hospital setting's aim increased the risk of prolonged treatment, for example nutrition supplied during the last day of life, and underprovided palliation of for example, pain compared to nursing homes. In Study IV, family members were seeking trust through mutual collaboration and creating relationships with the HCPs. If the family did not feel that their search for trust was taken care of, it generated feelings of distrust allied with anxiety and memories of failing to do the best for their loved one at in the end of life. During the trajectory at the hospital, family members were "seeking trust in chaos", "seeking clarity when deciding about living or dying" and finally they were "seeking trust in care as a final act of love". Conclusions: The results of this thesis suggest that the absence of a coherent approach contributes to developing ethical dilemmas within the HCPs. The ambiguity in care had an impact on the quality on EoLC, with an increased risk of unnecessary suffering and questionable symptom management. The prevailing culture at acute-care hospitals affected the HCPs' attitudes towards EoLC, with attention being predominantly on life-sustaining treatments. There is an increasing recognition of the need for improvement in the PC approach at acute-care hospitals in order to create equal quality of care during end of life, irrespective of the place of death for patients dying of stroke. Furthermore, family members need to feel trust, which is achieved through relationships and collaboration with HCPs. In the striving to accomplish a wholly compensatory care of quality during the trajectory, this thesis can be a source of knowledge and guidance for nurses and for teams at the stroke unit.

Doktorsavhandling

Introduction: Today's multicultural society has resulted in major changes, with healthcare undergoing significant modifications. Healthcare workers and patients are increasingly confronted with "cultural" backgrounds other than their own. The world's population is ageing, and the number of people with dementia is growing, resulting in a growing number of older people with a foreign background whose care needs have increased at different rates. Migration does not only mean moving from one place to another; it also involves the transition of an individual's lifestyle, life views, social and economic adjustments that may lead to certain changes. These transitions from the "old" to the "new" way of life and from a life without dementia to a life with dementia involve making sense of life's changes. Aim: The aim of study I was to explore the experiences and perceptions of dementia among Iranian staff working in a culturally profiled nursing home (CPNH). The aim of studies II and III was to explore relatives' decisions to end caregiving at home, and Iranian families' and relatives' attitudes towards CPNHs in Sweden. The aim of study (IV) was to explore how the residents with dementia at the CPNH expressed the feeling of "home". Method: This thesis is based on more than one year's fieldwork. The empirical material is based on interviews and observations. Three groups of participants were interviewed and observed: 10 people with dementia (IV), 20 family caregivers and relatives (II and III, respectively) and 34 staff members (I). The interviews were conducted in Persian/Farsi, Azerbaijani, English and Swedish. The choice of language was always up to the participants. All the interviews were audio-recorded, transcribed verbatim in the respective languages and then translated later into Swedish. The analysis of the material was based on content analysis blended with ethnography. Results: Study I shows that people from different culturally and linguistically diverse backgrounds could have different perceptions of what dementia entails. A lack of knowledge concerning dementia affects how staff approach these people. Study II shows that the CPNH is crucial when deciding to cease caregiving at home. It is important to ensure that relatives with dementia are cared for by someone who speaks the same mother tongue. The results indicate that positive feelings of relief or comfort are dominant responses among the participants, some of whom even feel pride in the high standard of care provided by the home. In Study III, most participants based their views on a comparison between the CPNH and Iranian nursing homes after the Islamic Revolution. Negative views of the nursing home were evaluated alongside what the respondents considered to be typically Iranian. In Study IV, the results show that people with dementia's personal experiences of home played a great role, and although none of the participants felt at home, all of them stated that the CPNH was a place to live in. Conclusion: Perceptions of dementia can be based on cultural and traditional understanding, although this can shift through transition and knowledge accumulation. A lack of knowledge concerning dementia and residents' sociocultural background, generational differences and incoherence, aligned with staff members' different sociocultural backgrounds, created many challenges. The staff wanted to learn more about dementia, to be able to manage daily communication with the residents. On another point, the staff admitted that only being able to speak a person's native language was not enough to claim that they were actually communicating. Family caregivers' decisions to end caregiving at home involve mutuality, capability and management, but decision-making sometimes has nothing to do with violating a person's autonomy and is more about protecting the person. The family caregivers do care for frail elderly family members. What has changed due to a transition is the structure and construction of family caregiving. The consequences of communication difficulties between staff and the residents have led to a small degree of social involvement, which in turn affects residents' daily social state. Overall, many family members stated that the CPNH resembled Iran too much, which disturbed them. The residents thought of home as a geographical location, but also connected it with both positive and negative feelings. Furthermore, the CPNH reminded some of the residents of the nicer side of life back home in Iran, while for others it brought back sad experiences and memories from the past. Nevertheless, the nursing home, due to memories and experiences of life in Iran, "home", was a place to be and to live.

Purpose: We reviewed intervention studies that reported dementia caregiver outcomes published since 1996, including psychosocial interventions for caregivers and environmental and pharmacological interventions for care recipients. Our goal was to focus on issues of clinical significance in caregiver intervention research in order to move the field toward a greater emphasis on achieving reliable and clinically meaningful outcomes. Design and Methods: MEDLINE, PsycINFO, and Cumulative Index to Nursing & Allied Health databases from 1996 through 2001 were searched to identify articles and book chapters mapping to two medical subject headings: caregivers and either dementia or Alzheimer's disease. Articles were evaluated on two dimensions, outcomes in four domains thought to be important to the individual or society and the magnitude of reported effects for these outcomes in order to determine if they were large enough to be clinically meaningful. Results: Although many studies have reported small to moderate statistically significant effects on a broad range of outcomes, only a small proportion of these studies achieved clinically meaningful outcomes. Nevertheless, caregiving intervention studies have increasingly shown promise of affecting important public health outcomes in areas such as service utilization, including delayed institutionalization; psychiatric symptomatology, including the successful treatment of major and minor depression; and providing services that are highly valued by caregivers. Implications: Assessment of clinical significance in addition to statistical significance is needed in this research area. Specific recommendations on design, measurement, and conceptual issues are made to enhance the clinical significance of future research.

I Den fullbordade livscykeln blickar Erik H Erikson tillbaka på sin berömda psykosociala utvecklingsteori. Människans psykiska utveckling fortgår i åtta olika stadier livet igenom, enligt Erikson. Han betraktar här, 80 år gammal, sin tankebyggnad utifrån den sista livsfasen där han själv befinner sig – vishetens, förtvivlans och försoningens fas. Boken ger en sammanfattning av hans teorier och ett koncentrat av hans livsvisdom.
I ljuset av den sista perioden i livet får Eriksons framställning en djupt existentiell prägel. Han uppehåller sig bl a vid ritualiseringen i samspelet mellan människor och det upplyftande mötet med "den andre", vilket håller hoppet vid liv och kan ge näring åt tron på någonting bortom den fullbordade livscykeln.

I ett tillägg i denna utgåva inför Joan Erikson, hans hustru och samarbetspartner i över 60 år, ett nionde stadium, åldrandet i 80-90-årsåldern. Själv över 90 lägger hon vidare ett samhälleligt-kulturellt perspektiv på åldrandet och tar slutligen upp begreppet gerotranscendens, tendensen att gamla människor löser upp tids-rumsperspektivet på ett sätt som inte sällan vidgar det och möjliggör en fördjupad andlighet.

Edna Alsterlund träffar Ingemar Johansson första gången i USA, 1979. Trots åldersskillnaden, sexton år, finner de varandra. Hon upptäcker att boxningslegenden är en varm, godhjärtad och allmänbildad person med aptit på livet. Som reporter för bildtidningen Se umgås Edna bland artister, politiker, idrottsstjärnor, företagsledare och andra kända och intressanta personer. I USA är Ingemar ständigt efterfrågad i olika sammanhang, som idrottsevenemang och välgörenhetsgalor. Under de följande åren kommer paret att tillsammans delta intensivt i ett internationellt jetset-liv över hela världen.

Efter femton goda år tillsammans börjar Edna oroas av förändringar i Ingemars personlighet. Han får humörsvängningar, kör vilse och hittar inte hem. Beter sig bisarrt och blir fixerad vid alkohol. Till slut får Edna klarhet. Ingemar har drabbats av Alzheimers sjukdom. Och han saknar själv all sjukdomsinsikt.

Den längsta ronden är en bok om att vårda en anhörig som drabbats av Alzheimers sjukdom, ofta kallad "de anhörigas sjukdom". Författaren skriver öppenhjärtigt men också med stor respekt och kärlek om hur tillvaron blir en kamp för att få livet att fungera, hur hon försöker tillgodose Ingemars behov och samtidigt på olika sätt skydda honom mot omgivningens alltmer intensiva spekulationer. Edna har skrivit den bok hon själv letade efter då hon insåg att Ingemar drabbats av förtidig demenssjukdom. Hon belyser anhörigvårdarens svåra och utsatta situation. I boken medverkar också flera kända experter, bland andra grundaren av Stiftelsen Silviahemmet, professor emeritus Barbro Beck-Friis.

I vilken utsträckning är hälsan ojämlikt fördelad i Sverige och i övriga världen? Varför lever människor med högre social position längre än andra? Hur kan hälsan fördelas mer rättvist?
Dessa är några av de frågor som denna unika svenska bok önskar besvara och klargöra. Boken handlar om hur människors position i samhällets hierarkiska strukturer är nära förknippad med systematiska skillnader i hälsa. Var vi råkar födas i världen, men även den sociala position vi har i ett givet samhälle, har stor betydelse för vår hälsa och livslängd. Trots att en jämlik hälsa borde vara en mänsklig rättighet har hälsans ojämlika fördelning ofta stått långt ned på den politiska dagordningen.

Den orättvisa hälsan är en lärobok som samlar det breda forskningsfältet kring social ojämlikhet i hälsa och förklarar dess teorier, begrepp och metoder. Boken tar upp dagsaktuella frågor om hälsans sociala villkor och ger förslag på möjliga åtgärder för att minska ojämlikhet i hälsa i befolkningen utifrån de sociala bestämningsfaktorerna för hälsa.
Boken vänder sig till studerande inom samhällsvetenskapliga ämnen, vård och medicin samt andra som vill fördjupa sig i ojämlikhet i hälsa. Den lämpar sig också för verksamma inom folkhälsoområdet och för politiker.

Människor med ett psykiskt funktionshinder ska ha samma möjlighet till gemenskap och delaktighet som andra. Den målsättningen var grunden för den svenska psykiatrireformen som trädde i kraft 1995.

De psykiskt funktionshindrades livssituation skulle förbättras med hjälp av effektivare insatser och tydligare ansvarsfördelning mellan kommuner och landsting.

Det blev en omdebatterad reform. Kritikerna menar att de psykiskt funktionshindrade riskerar att överges eller hänvisas till en socialtjänst utan nödvändig kunskap.

Förespråkarna hävdar tvärt om att utvecklingen är nödvändig för att kunna integrera de psykiskt funktionshindrade i samhället.

I denna bok studeras planeringen och genomförandet av psykiatrireformen samt den historiska utvecklingen på psykiatriområdet, från de stora mentalsjukhusen till dagens situation. Utvecklingen av nya synsätt och arbetsmetoder granskas, liksom den politiska processen bakom psykiatrireformens tillkomst.
PinterestTwitter

Dolphin och Star älskar sin mamma Marigold. Hon är rolig, äventyrlig och påhittig - och täckt från topp till tå med tatueringar. Flickorna tycker att de har världens bästa mamma. Om hon bara inte vore så oberäknelig, opålitlig och sällan fanns där för dem. Marigold festar mycket och lever sitt liv som hon gjorde under hippie-tiden. Men ibland går hon in i djupa depressioner. Hon är inte någon exemplarisk mamma och kanske inte heller rätt person att ha ansvar för två unga flickor?

Denna bok ger grundläggande kunskap om psykisk traumatisering och flyktingars psykosociala situation i exil. Erfarenheter av behandling inom olika grenar av vård och socialtjänst med många illustrerande fallbeskrivningar ges stort utrymme i boken. Särskilda avsnitt ägnas rättsmedicinsk dokumentation, psykosomatik, tolkanvändning, flyktingkvinnor, sjukgymnastik, gruppterapi, familjeterapi, bildterapi, sluten psykiatrisk vård, frivilligarbete, tandvård, primärvård och förläggningssjukvård. Boken vänder sig till personal inom vården, socialtjänsten och frivilligorganisationerna som möter flyktingar i sitt arbete.

Denna bok ger grundläggande kunskap om psykisk traumatisering och flyktingars psykosociala situation i exil. Erfarenheter av behandling inom olika grenar av vård och socialtjänst med många illustrerande fallbeskrivningar ges stort utrymme i boken. Särskilda avsnitt ägnas rättsmedicinsk dokumentation, psykosomatik, tolkanvändning, flyktingkvinnor, sjukgymnastik, gruppterapi, familjeterapi, bildterapi, sluten psykiatrisk vård, frivilligarbete, tandvård, primärvård och förläggningssjukvård. Boken vänder sig till personal inom vården, socialtjänsten och frivilligorganisationerna som möter flyktingar i sitt arbete.

Depression - en vanlig sjukdom är en grundlig, saklig och lättillgänglig bok den sjukdom som drabbar alltfler människor under något skede i livet. Boken är indelad i tre huvudavsnitt: symtom, orsaker och behandling.

Författaren tar upp hur sjukdomen depression skiljer sig från den helt naturliga nedstämdhet som kan drabba alla då och då. Vidare behandlas ett antal specialteman - t ex årstidsbundna depressioner, förhållandet mellan kön och depressionsbenägenhet, äldre och depression, depression vid missbruk, ätstörningar och sömnproblem.

I avsnittet om orsaker redogörs för olika teorier, både biologiska, sociala och psykologiska förklaringsmodeller, som söker förklara depressionens uppkomst. Boken avslutas med ett omfattande avsnitt om olika aktuella behandlingsvägar. Författaren tar också upp hur man kan hjälpa sig själv vid nedstämdhet samt ger råd till anhöriga. Ett varsamt skrivet sista kapitel behandlar självmord och självmordsförsök i samband med depression.

När Depression - en vanlig sjukdom utkom första gången 1998 blev den mycket uppskattad för det direkta och lättillgängliga tilltalet och den stora respekt för de drabbade som genomsyrar texten. Flera anmälare betonade att boken vänder sig till både yrkesfolk inom vården och till "vanliga" människor - den beskrevs som en verklig bok för alla.

Recent losses occurring in the two years before onset of depression in women are distinguished from past losses occurring at any time before this. Of past losses only loss of mother before II is associated with greater risk of depression--both among women treated by psychiatrists and among women found to be suffering from depression in a random sample of 458 women living in London. Past loss of a father or sibling before 17 (or a mother between II and 17), or a child or husband, is not associated with a greater chance of developing depression. However, among patients all types of past loss by death are associated with psychotic-like depressive symptoms (and their severity) and other types of past loss with neurotic-type depressive symptoms (and their severity). It is argued that these associations probably reflect direct causal links, and a sociopsychological theory to explain them is discussed.

Akad. Avh.

This research examined longitudinal associations between caregiving stressors, caregiver depression, and quality of care. Informal caregivers of elderly care recipients were interviewed at baseline (N = 310) and again one year later (N = 213). Hierarchical regression analyses indicated that increases in caregiving stressors (i.e., caregiver physical health symptoms, caregiver activity restriction, and care recipient controlling and manipulative behavior) were related to increased caregiver depression. In turn, increased caregiver depression and decreased caregiver respectful behavior predicted increases in potentially harmful behavior. These results extend previous cross-sectional findings and indicate that changes in caregiving stressors, caregiver depression, and caregiver respect over time may signal that intervention is warranted in order to forestall or prevent poor quality of care.

This study reports findings from focus group discussions with aging service providers and family caregivers about low-income ambulatory or homebound older adults' depressive symptoms and barriers to seeking treatment. It also reports the participants' suggestions about interventions for depression that can be integrated into existing aging service settings or implemented in older adults' homes, as well as the type of training the aging service providers need if they are to provide services for depression. Participants identified social isolation, loneliness, and loss and grief as major correlates of depression in older adults. Barriers to seeking treatment included older adults' denial of or lack of understanding about depression, a sense of stigma, financial worries, and lack of mobility. Suggested depression treatments included brief cognitive behavioral interventions, friendly visitors, and physical exercise. Bachelor's-level service providers expressed their need and desire for training in mental health assessment and brief psychotherapy.

BACKGROUND:
This study examined depressive symptoms in bereaved children and adolescents two months after the death of a parent.
METHODS:
Participants were 325 children and adolescents bereaved of a parent approximately two months prior to the study. They were compared to 129 non-bereaved community controls and 110 non-bereaved depressed controls. Participants and their parents were interviewed regarding the child's depressive symptoms. Possible moderating factors for depression in bereaved children were examined.
RESULTS:
25% of the bereaved participants experienced a major depressive episode (MDE) compared to 1% of the community controls. An additional 24% of the bereaved participants experienced a sub-syndromal depressive episode, defined as 3 or 4 depressive symptoms, compared to 4% of the community controls. Factors correlated with occurrence of MDE in the bereaved children in exploratory analyses were (1) history of MDE in the child and (2) history of alcoholism in a parent. Guilt/worthlessness, psychomotor disturbance, and low energy in the context of an MDE predicted membership in the depressed control group over the bereaved group.
LIMITATIONS:
The relationship between an MDE in the bereaved child and parent history of alcoholism is exploratory, as the p-value for this correlation was greater than the α adjusted for multiple comparisons. The bereaved child's history of MDE was based on the child's and parent's memories of depressive symptoms.
CONCLUSIONS:
The death of a parent is a risk factor for depressive symptoms and depressive episodes in children and adolescents two months after the death.

OBJECTIVE:
Postnatal depression in women is associated with adverse effects on both maternal health and children's development. It is unclear whether depression in men at this time poses comparable risks. The present study set out to assess the association between depression in men in the postnatal period and later psychiatric disorders in their children and to investigate predisposing factors for depression in men following childbirth.
METHOD:
A population-based cohort of 10,975 fathers and their children from the Avon Longitudinal Study of Parents and Children (ALSPAC) was recruited in the prenatal period and followed for 7 years. Paternal depressive symptoms were assessed with the Edinburgh Postnatal Depression Scale and later child psychiatric disorder (DSM-IV) with the Development and Well-Being Assessment.
RESULTS:
Depression in fathers in the postnatal period was significantly associated with psychiatric disorder in their children 7 years later (adjusted OR 1.72, 95% CI 1.07-2.77), most notably oppositional defiant/conduct disorders (adjusted OR 1.94, 95% CI 1.04-3.61), after adjusting for maternal depression and paternal educational level. A history of severe depression and high prenatal symptom scores for depression and anxiety were the strongest predictors of paternal depression in the postnatal period.
CONCLUSIONS:
Depression in fathers in the postnatal period is associated with later psychiatric disorders in their children, independently of maternal postnatal depression. Further research into the risks associated with paternal psychopathology is required because this could represent an important opportunity for public health intervention.

OBJECTIVE:
Postnatal depression in women is associated with adverse effects on both maternal health and children's development. It is unclear whether depression in men at this time poses comparable risks. The present study set out to assess the association between depression in men in the postnatal period and later psychiatric disorders in their children and to investigate predisposing factors for depression in men following childbirth.
METHOD:
A population-based cohort of 10,975 fathers and their children from the Avon Longitudinal Study of Parents and Children (ALSPAC) was recruited in the prenatal period and followed for 7 years. Paternal depressive symptoms were assessed with the Edinburgh Postnatal Depression Scale and later child psychiatric disorder (DSM-IV) with the Development and Well-Being Assessment.
RESULTS:
Depression in fathers in the postnatal period was significantly associated with psychiatric disorder in their children 7 years later (adjusted OR 1.72, 95% CI 1.07-2.77), most notably oppositional defiant/conduct disorders (adjusted OR 1.94, 95% CI 1.04-3.61), after adjusting for maternal depression and paternal educational level. A history of severe depression and high prenatal symptom scores for depression and anxiety were the strongest predictors of paternal depression in the postnatal period.
CONCLUSIONS:
Depression in fathers in the postnatal period is associated with later psychiatric disorders in their children, independently of maternal postnatal depression. Further research into the risks associated with paternal psychopathology is required because this could represent an important opportunity for public health intervention.

Människan som social varelse kategoriseras på många olika sätt, men detta bortser vi ofta ifrån när det gäller personer med funktionsnedsättning. Därför blir de just personer med funktionsnedsättning, utan kön, utan etnicitet, utan sexualitet, utan klasstillhörighet och så vidare.

Under senare år har begreppet intersektionalitet blivit allt vanligare, framförallt inom de forskningsinriktningar som sysslar med människor som uppfattas som marginaliserade och/eller underordnade. Begreppet söker fånga det samspel mellan olika dimensioner som man menar är nödvändigt för att på allvar förstå situationen för dessa grupper.

Forskningen om funktionshinder har hittills saknat ett sådant perspektiv, något som kan leda till att dess analyser och teorier blir endimensionella och svåra att tillämpa.

Den här antologin är ett första svenskt bidrag till införandet av ett intersektionellt perspektiv i forskningen om funktionshinder. I boken diskuteras hur funktionshinder samspelar med andra dimensioner som kön, klasstillhörighet, sexualitet och etnicitet. Boken ger också exempel på hur metodologiska perspektiv, som kritisk realism och konstruktivism, kan bidra till intersektionell forskning om funktionshinder.

Bara funktionshindrad? vänder sig främst till studenter och forskare inom vård-, beteende- och samhällsvetenskapliga discipliner.

Barn i familjehem är ett kunskapsstöd som riktar sig till personal inom socialtjänsten som arbetar med barn i familjehem och är tänkt att ge kunskap i de olika moment som planeringen av umgänge omfattar. Kunskapsstödet utgår från regelverket inom området och bygger på kunskap från forskning och praktik.

Statens folkhälsoinstitut har undersökt hur många barn i Sverige som växer upp med föräldrar som antingen riskkonsumerar eller missbrukar alkohol, eller som missbrukar narkotika. Resultaten av denna studie, tillsammans med en analys av dessa barns situation, kan återfinnas i denna rapport.

Ett barn som växer upp med en eller två missbrukande föräldrar kan man anta utsätts för stora känslomässiga påfrestningar. Trots detta har det saknats uppgifter om hur vanlig en sådan situation är och någon analys av hur dessa barns situation ser ut. Statens folkhälsoinstitut fick därför i januari 2008 i uppdrag av regeringen att kartlägga frågan.

Analysen har utförts som en systematisk genomgång av vetenskapliga studier, och presenterar en samlad diskussion av resultaten med förhoppningen att kunna erbjuda ett underlag för förebyggande insatser inom området.

Rapporten vänder sig i första hand till beslutsfattare och yrkesverksamma med ansvar för förebyggande arbete inom kommuner, landsting, staten och frivilliga organisationer.

Barns och ungas behov
Barn och unga behöver trygga och kärleksfulla vuxna som har förmåga att se och möta barnet och dess behov. I de allra flesta fall utgör föräldrarna dessa stabila vuxna. Det finns dock barn och unga som växer upp med föräldrar som inte har förmåga att ge sina barn den trygghet och omvårdnad de behöver. Bristande föräldraförmåga kan ha olika orsaker. En orsak till brister i föräldraskapet kan vara missbruks- eller beroendeproblem hos en eller båda föräldrarna.
Det finns vittnesskildringar av vad det kan innebära att växa upp med en förälder som pga. missbrukproblematik inte kan ge sitt barn den trygghet, förutsägbarhet och kärlek som det behöver. Det kan vara föräldrar som inte ser barnets behov, som skapar oro och förtvivlan och lägger över stort ansvar på barnet. Även om det finns ytterligare en förälder som inte missbrukar, finns det risk för att de vuxnas problem överskuggar tillvaron och barnets behov försummas.
Vad är missbruk och beroende?
Det är inte klarlagt när ett missbruk eller beroende får sådana konsekvenser att föräldraförmågan påverkas.
När det gäller att identifiera personer med riskbeteende med avseende på alkohol och droger, dvs. risker för den enskilda individens hälsa, finns det särskilda metoder och instrument. Då ett riskbeteende konstaterats, är nästa steg att göra en problembedömning. Även för det finns väl utprövade metoder (1).
I denna skrift ligger dock inte fokus på att bedöma förälderns missbruks- och beroendeproblem. Den handlar istället om de konsekvenser missbruks- eller beroendeproblemet kan föra med sig för barnet eller den unga samt om vikten av att ge stöd och hjälp.
När det gäller alkoholvanor finns det en gradering från bruk till riskbruk, missbruk och beroende. Missbruk respektive beroende är också medicinska diagnoser, där beroende är den allvarligare. Den mest adekvata sammanfattande benämningen för problemen i det här sammanhanget är kanske missbruks- och beroendeproblematik. För att inte tynga texten används dock oftast begreppet missbruksproblem. Missbruksproblem ska här ses som ett vitt samlande begrepp, som kan spänna över riskbruk, missbruk eller beroende och avse alla former av droger, inklusive alkohol.
Alla goda krafter behövs
De som möter föräldrar med missbruksproblem har ett ansvar för att försäkra sig om att barnen får adekvat stöd utifrån sina behov. Det är viktigt att yrkesverksamma inom missbruksvården särskilt uppmärksammar om det finns barn som påverkas av den vuxnas missbruksproblem. Men även de generella verksamheterna som riktar sig till alla barn och unga kan ha betydelse. Trygga och lyssnande vuxna i förskola, skola, fritidsverksamhet och föreningsliv kan bli viktiga stödjande personer och förebilder utanför familjen som kan få en avgörande positiv betydelse. De har också ett ansvar att anmäla till socialtjänsten om det finns oro för att barnet eller den unga far illa. Det är också viktigt att uppmuntra föräldrar att ansöka hos socialtjänsten om man bedömer att barnet eller den unga behöver mer stöd och hjälp.
Om socialtjänsten får en anmälan eller en ansökan, syftar en allsidig utredning, om barnets eller den ungas behov, familjens och nätverkets förutsättningar, till att komma fram till hur barnet eller den unga och familjen bäst ska kunna stödjas. Stödet kan ges inom socialtjänstens ram och av andra aktörer som har speciella verksamheter för dessa barn och unga. Flera ideella organisationer är aktiva på det här området.
Trots att de här barnen och ungdomarna har uppmärksammats särskilt i statliga utredningar och rapporter många gånger under de senaste decennierna, finns det mycket i det samlade stödet till dem som kan förbättras och samordnas. Ett bekymmer är att det saknas tillförlitlig forskning om effekterna av olika insatser.
En fördel med att det finns olika aktörer är att barn och unga i dessa familjer kan nås på olika sätt. Eftersom missbruksproblem fortfarande kan vara skambelagt drar sig många familjer för att söka hjälp. För en del kan det vara lättare att vända sig till en ideell organisation för hjälp och stöd än till myndigheter. Precis som när det gäller andra problem är det viktigt att det finns olika typer av stöd och hjälp till barn och unga som lever med missbruk i familjen.
Läsanvisning
Vägledningen vänder sig till såväl socialtjänsten som andra aktörer, som möter barn och unga i familjer med missbruk. De olika kapitlen har olika relevans för olika aktörer. Vissa upprepningar förekommer.
Kapitlet Att växa upp med missbruk i familjen ger en sammanfattning av vad man vet om omfattningen, konsekvenserna samt risk- och skyddsfaktorer. Det bör vara av intresse för alla läsare.
Kapitlet Att upptäcka att barn lever med missbruk i familjen riktar sig till alla instanser som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med barn och unga och deras föräldrar. Det tar upp tecken på barns och ungas svårigheter, olika verksamheters ansvar, vikten av samverkan och anmälningsplikten.
Kapitlet Att bedöma barns och ungas behov riktar sig främst till socialtjänsten, men kan också vara av intresse för andra aktörer som information om socialtjänstens uppgift och utredning.
Kapitlet Stödinsatser handlar om betydelsen av helhetssyn och att insatserna behöver bygga på kunskap om risk- och skyddsfaktorer. Det ger också en beskrivning av olika stöd- och hjälpinsatser, inom socialtjänsten och i andra verksamheter.
I kapitlet Vilka insatser är effektiva? görs en kort genomgång av kunskapsläget när det gäller resultatet av olika insatser och metoder. Detta kapitel är relevant för alla aktörer.
I kapitlet Att dokumentera och följa upp insatser och verksamhet ges råd kring dokumentation och lokala uppföljningar. Syftet är att inspirera till att ständigt förbättra och utveckla den egna verksamheten och samtidigt successivt ge ett allt bättre kunskapsunderlag för valet av bästa möjliga insats för de barn och unga som behöver stöd och hjälp. Det riktar sig till alla utförare – såväl inom socialtjänsten som inom ideell verksamhet och hos andra huvudmän. Slutligen förs ett kortfattat resonemang om kostnadsaspekter av att satsa på stödinsatser för barn och unga vilkas föräldrar har missbruksproblem.

Målgruppen för behovsanalysen är barn och unga med medfödd funktionsnedsättning, som
har behov av planerade och från flera kompetensområden sammansatta åtgärder. Det vill säga
barn och unga som ingår i habiliteringens uppdrag. Exempel på några av de större grupper
som får insatser inom habiliteringen är cerebral pares, ryggmärgsbråck, muskelsjukdomar,
flerfunktionsnedsättning, utvecklingsstörning, missbildningssyndrom och autismspektrumtillstånd.
De behov som finns inom målgruppen är många gånger komplexa och flertalet har
behov av insatser från flera olika delar av hälso- och sjukvården men också av kommunen och
Försäkringskassan. Frågeställningar som behandlas i analysen är information och stöd,
tillgången till insatser, hjälpmedel och specialistläkare, intern och extern samverkan, fast
namngiven kontaktperson, vårdgaranti och likvärdig vård.
Utgångspunkten för svensk folkhälsopolitik och funktionshinderspolitik är principen om alla
människors lika värde och lika rätt, som även återfinns i barnkonventionen och i konventionen
om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sedan 1997 finns en etisk plattform
med 3 grundprinciper som ska ligga till grund för prioriteringar inom hälso- och sjukvård i
Sverige, människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen.
I hälso- och sjukvårdslagen anges 4 prioriteringsgrupper inom
sjukvården, där vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserade
tillstånd eller för tidig död och habilitering är högt prioriterat.
I nuläget saknas nationella riktlinjer för behovsgruppen. Vad gäller nationella kvalitetsregister
medverkar landstinget i CPUP, uppföljningsprogram av rörelseapparaten för barn och unga
med cerebral pares och i HabQ, kvalitetsregister för habilitering. HabQ startade som ett
kvalitetsregister för barn och unga med cerebral pares, 2011 inkluderades barn med autism.
Målet är att följa alla barn och ungdomar som får insatser genom habiliteringens verksamhet.
I landstinget finns vårdprocessprogram för ryggmärgsbråck och neuropsykiatri, barn och
unga.
Cirka 2 500 personer omfattas av habiliteringens insatser i länet, varav 1 600 är barn och
unga. Inom landstinget finns 3 enheter för barn- och ungdomshabilitering, vilka är olika
uppbyggda och ingår i närsjukvården i respektive länsdel. Det ökade inflödet av barn och
unga med neuropsykiatrisk problematik de senaste åren har inneburit ett ökat tryck på
habiliteringens verksamheter. Enligt verksamhetsföreträdare har det inneburit en viss
förskjutning av resurser till förmån för utredning och behandling inom neuropsykiatri, vilket
inneburit en viss undanträngningseffekt för övriga grupper inom habiliteringen. För att
hantera det ökade behovet av neuropsykiatrisk utredning och behandling har verksamheterna
även tagit till olika lösningar i samverkan med barn- och ungdomspsykiatrin i de tre
länsdelarna.
Barn- och ungdomshabiliteringen har under flera år haft brist på specialistläkare. Hösten 2012
genomförde länets barn- och ungdomshabiliteringar och barnkliniker en riskanalys gällande
bristen på specialistläkare inom barn- och ungdomsneurologi och habilitering. Riskanalysen
har bland annat lett till att 2 strategiska block för ST-läkare med inriktning neurologi inrättas
2014 som en gemensam satsning mellan habiliteringesenheterna och barnklinikerna.
8
Under våren 2013 genomförde brukardialogberedning 3 intervjuer med barn och unga med
medfödda funktionsnedsättningar samt deras föräldrar. Som förälder till ett barn med
komplexa behov är det viktigt att bli bemött på ett bra sätt i kontakterna med hälso- och
sjukvården och andra myndigheter. Det är viktigt att få tillgång till stöd och till relevant
information om diagnosen eller funktionsnedsättningen i ett tidigt skede. Det är också viktigt
att hela familjen har tillgång till olika former av stödinsatser under lång tid.
För många föräldrar tar det lång tid att vänja sig vid den nya situationen och man ägnar
mycket tid åt saker som normalt inte ingår i föräldrarollen. Det kan handla om att barnet långt
upp i ålder behöver lika mycket omsorg och passning som när han eller hon var nyfödd.
Mycket tid och pengar läggs på träning, anpassning av miljön eller att skjutsa till olika
specialaktiviteter. Oräkneliga timmar läggs på att samordna alla kontakter kring barnet med
hälso- och sjukvården, kommunen, assistenter, försäkringskassa och så vidare.
Behovet av habiliterande insatser och hjälpmedel är ofta stort hos barn och unga som har en
funktionsnedsättning. När det gäller habiliterande insatser upplever en del att dessa tenderar
att minska i takt med barnets ålder, trots att behovet är oförändrat. Många upplever även att
det är långa väntetider för utredningar. Flera synpunkter berör brister inom hjälpmedelsområdet.
Att det är långa leveranstider på nya hjälpmedel och att det tar tid att få hjälpmedel
reparerade. Man anser också att hjälpmedelssortimentet är begränsat och att systemet med
särskild prövning är krångligt och byråkratiskt. Ytterligare synpunkter handlar om bristande
tillgång till information om vilka insatser och hjälpmedel som finns att få. Många upplever att
de får söka information själva. Men det är inte lätt att leta efter information när man inte vet
vad man ska leta efter eller fråga om. Sökprocessen blir omständig och tidsödande.
Utbudet av habiliterande insatser och metoder och hjälpmedelssortiment kan se olika ut i olika
landsting och regioner. Något som de intervjuade upplever som orättvist och föräldrarna anser
att alla barn borde ha samma förutsättningar var i landet man än bor. Bristande tillgång till
specialistläkare upplevs som ett annat problem och flera uttrycker en oro för att deras barn
inte ska få tillgång till viktiga insatser som de har behov av.
Utifrån den etiska plattformen är barn och unga med medfödda funkitonsnedsättningar en
högt prioriterad grupp i samhället. Deras behov av god vård i hela vårdprocessen behöver
säkerställas för att minska risken för komplikationer och förbättra den långsiktiga prognosen
och därmed livskvaliteten för barnen.
De utvecklingsområden som identifierats i behovsanalysen finns inom områdena: Information
och stöd, Samverkan/samordning och kontinuitet och Tillgänglig, likvärdig och säker vård.

Barns och ungas hälsa och sociala förhållanden i Sverige är goda, även jämfört med andra välfärdsländer. Detta gäller i synnerhet spädbarn och skolbarn. Exempelvis är barnadödligheten i dessa åldrar bland de absolut lägsta i världen. Barns och ungas fysiska miljö är god ur ett internationellt perspektiv, med låg förekomst av miljörelaterad sjuklighet, till exempel orsakad av luftföroreningar. Sverige ligger dock inte lika mycket i framkant när det gäller de lite äldre barnen. Symtom på ett nedsatt psykiskt välbefinnande (ledsenhet, sömnsvårigheter, huvudvärk med mera) är vanligare bland svenska 15-åringar än i andra länder. Narkotikabruk är mindre vanligt bland svenska unga medan alkoholkonsumtionen är på en genomsnittlig europeisk nivå.

I vårt land har hälsoutvecklingen bland unga inte sett likadan ut som för andra åldersgrupper. Exempelvis har risken att avlida i åldersspannet 15–29 år varit oförändrad de sista 15 åren, när dödligheten har minskat i alla andra åldrar. Självmorden minskar inte bland ungdomar, vilket de gör för andra åldersgrupper. Dödligheten i olycksfall har också varit oförändrad, men minskat de allra senaste åren. Trots det är dödligheten hos unga bland de lägsta i Europa, men för ungdomsgruppen ligger flera länder bättre till.

Sverige – tillsammans med andra skandinaviska länder och Nederländerna – tillhör de länder där ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer är minst omfattande. Det är också mycket ovanligt att svenska barn saknar grundläggande nödvändigheter som nya kläder, passande skor, tre mål mat om dagen, böcker eller leksaker med mera. Några förklaringar till detta är att svenska barnfamiljer ofta har två familjeförsörjare, att ensamstående föräldrar arbetar i högre grad och på transfereringar till stöd för barnfamiljer. Av betydelse är också att många välfärdstjänster är avgiftsfria för barn, som exempelvis sjukvård, tandvård, skola och skollunch

På många håll saknas förebyggande och tidiga insatser för barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Barnet riskerar att helt bli utan vård, vilket kan få livsavgörande konsekvenser. Anledningen till oklarheterna är att kommuner och landsting ger otydliga uppdrag eller inga uppdrag alls till verksamheterna.

Doktorsavhandling
Den forskning som hittills funnits vad gäller rörelsehindrade barn fokuserar nästan uteslutande på deras situation sett ur de vuxnas perspektiv. Men Lisa Skär tar sin utgångspunkt i att försöka förstå barnens och ungdomarnas värld utifrån deras eget perspektiv.
Det övergripande syftet med avhandlingen är att beskriva hur barn och ungdomar med rörelsehinder själva uppfattar sina roller, relationer och aktiviteter med jämnåriga och vuxna i olika miljöer.
Rörelsehindret i sig och olika miljöers otillgänglighet är två faktorer som försvårade för barnen och ungdomarna att delta i aktiviteter och därmed ha relationer med jämnåriga. Att använda rullstol eller kryckor är både tidskrävande och tar mycket energi av barnen - dessutom fungerar dessa hjälpmedel inte alltid i alla miljöer.
– Barn med rörelsehinder hinner inte alltid eller kan inte vara aktiva deltagare i olika aktiviteter. Samtidigt är det ofta är förutsättningen för att få kamrater, säger Lisa Skär.

När föräldrar eller andra vuxna i familjen har missbruk, allvarlig sjukdom eller skada, psykisk ohälsa, psykisk funktionsnedsättning, använder våld eller avlider får det konsekvenser för barnen – i större eller mindre grad.

Denna sammanfattning av kunskapsläget syftar till att kortfattat ge ökad kunskap och insikt i barns och ungas situation och behov i familjer med dessa svårigheter.

Syftet är att vidare att belysa varför det är viktigt att anlägga ett familjeperspektiv – både när personal möter barn och unga med olika symtom på psykisk ohälsa och när den möter föräldrar med allvarliga svårigheter. Att uppmärksamma barns behov och ge det stöd som behövs kan både förbättra situationen här och nu och förebygga senare negativa konsekvenser.

Skriften riktar sig till personal inom hälso- och sjukvård, socialtjänst samt förskola och skola.

När föräldrar eller andra vuxna i familjen har missbruk, allvarlig sjukdom eller skada, psykisk ohälsa, psykisk funktionsnedsättning, använder våld eller avlider får det konsekvenser för barnen – i större eller mindre grad.

Denna sammanfattning av kunskapsläget syftar till att kortfattat ge ökad kunskap och insikt i barns och ungas situation och behov i familjer med dessa svårigheter.

Syftet är att vidare att belysa varför det är viktigt att anlägga ett familjeperspektiv – både när personal möter barn och unga med olika symtom på psykisk ohälsa och när den möter föräldrar med allvarliga svårigheter. Att uppmärksamma barns behov och ge det stöd som behövs kan både förbättra situationen här och nu och förebygga senare negativa konsekvenser.

Skriften riktar sig till personal inom hälso- och sjukvård, socialtjänst samt förskola och skola.

Detta är den sjätte rapporten i projektet "Barn som anhöriga", som genomförs av CHESS vid Stockholms universitet/Karolinska Institutet i samarbete med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) på uppdrag av Socialstyrelsen. Inledningsvis ger rapporten en teoretisk översikt om barn som anhöriga till föräldrar med posttraumatisk stress. Därefter görs en systematisk granskning av den empiriska litteraturen om betydelsen av post-traumatisk stress hos flyktingföräldrar i exil för deras barns hälsa och välbefinnande.

Den 1 januari 2010 infördes en ny lagstiftning angående hälso- och sjukvården ansvar att
ge information, råd och stöd till barn vars föräldrar har en allvarig psykisk eller fysisk
sjukdom inklusive missbruk, eller oväntat avlider. Den här rapporten syftar till att ge
övergripande bild av hur många barn som direkt berörs av denna nya lag.
Rapporten baseras i första hand på anonymiserade analyser av data om sluten vård på
sjukhus från Patientregistret under 1987–2008, och dödsfall i Dödsorsaksregistret under
1973–2008. Registerdata från Statistiska Centralbyrån har använts för att koppla föräldrar
till sina biologiska barn och definiera familjers sociala karaktäristika.
Av de barn som föddes 1987–89 hade 7,8 procent minst en förälder som vårdats inneliggande
på sjukhus på grund av psykisk sjukdom och/eller missbruk av alkohol eller
narkotika under barndomen, d v s innan de hade fyllt arton år. Psykisk sjukdom hos för-
äldern var den vanligaste orsaken som berörde 5,7 procent av barnen, medan alkoholmissbruk
berörde 2,5 procent och narkotikamissbruk 1,5 procent. Under ett enskilt år
handlar det om ca 26 000 barn som har minst en förälder som vårdas på sjukhus grund
av psykisk sjukdom eller missbruk.
Betydligt fler föräldrar har indikatorer på problem med alkohol och narkotika av mildare
grad. Om man också räknar in föräldrar som haft vårdkontakter i öppen vård på
sjukhus på grund av missbruk, eller har dömts i domstol på grund av rattfylleri eller narkotikabrott,
var det totalt 17,0 procent av barnen som berördes. Psykisk ohälsa hos föräldrar
som inte är så allvarlig att den leder till sjukhusvård är också relativt vanlig. I undersökningen
av levnadsförhållanden (ULF) 2007–11 svarade t ex 18,1 procent av föräldrar
till barn i åldern 10–18 år att de led av ängslan, ångest eller oro. Psykofarmakamedicinering
är en annan indikator på psykisk ohälsa hos föräldrar. Under ett enskilt genomsnittligt
år under perioden 2006–8 använde 10,7 procent av mödrar och 5,5 procent av fäder
till barn i åldern 1–18 år ett antidepressivt läkemedel.
Något riktigt bra mått på somatisk (=fysisk) sjukdom hos förälder som är så svår att
deras barn behöver information och/eller stöd finns inte i svenska register. I denna rapport
användes definitionen somatisk sjukdom utan missbruk hos föräldrar som var så
svår att den föranledde minst en veckas inneliggande vård på sjukhus, vilket 12,6 procent
av alla barn födda 1987–89 upplevde före sin artonårsdag. Många fler föräldrar har någon
form av kronisk sjukdom, 28,4 procent av föräldrar till barn i åldern 10–18 år i ULFundersökningen
2007–11 rapporterade t ex minst en kronisk sjukdom.
3,4 procent av alla barn födda 1973–89 hade minst en förälder som avlidit innan deras
artonårsdag. Under ett enskilt år är under perioden 2006–08 berördes ca 3 500 barn. 22
procent av de avlidna fäderna och 12 procent av de avlidna mödrarna hade indikatorer på
alkohol- och/eller narkotikamissbruk. Plötslig oväntad död hos en förälder orsakad av
självmord, våld eller olycka drabbade 600–650 barn varje år. Barn som drabbas av dödsfall
på grund av olyckor och våld hos föräldrar är ofta förskolebarn, medan andra typer av
dödsfall hos föräldrar framför allt drabbar barn i tonåren.
Missbruk och psykisk sjukdom är inte sällan en bidragande orsak till separation mellan
föräldrar. En konsekvens av detta är att många föräldrar som vårdas på sjukhus på grund
av dessa problem inte bor tillsammans med sina barn och att den förälder som bor tillsammans
med barnet ofta är ensamstående. Endast ungefär en tredjedel av fäder som
vårdas på sjukhus på grund av missbruk bor tillsammans med sina barn, mot ungefär
dubbelt så många mödrar.
6
Missbruk, sjukdom och dödsfall hos föräldrar drabbar framför allt barn som befinner
sig i en utsatt social position i det svenska samhället. Det är ungefär tre gånger så vanligt
att föräldrar i barnfamiljer med låg socio-ekonomisk position vårdas på sjukhus för någon
av dessa orsaker jämfört med föräldrar i barnfamiljer med hög socio-ekonomisk position
En social gradient finns också för dödsfall hos föräldrar, där den är större för dödsfall för
fäder än för mödrar, och särskilt stor för plötsliga oväntade dödsfall som orsakas av
självmord, våld och olyckor, dödsfall som framför allt drabbar fäder.
Föräldrar födda utanför Europa vårdas betydligt mer sällan på sjukhus grund av såväl
alkohol som narkotikamissbruk jämfört med föräldrar med svenskt ursprung, men något
oftare än andra på grund av psykisk sjukdom. Föräldrar med annat nordiskt ursprung än
svenskt vårdas oftare för såväl missbruk som psykisk sjukdom, och har och har också en
högre dödlighet än barn till föräldrar med annat svenskt eller utländskt ursprung.
Föräldrars missbruk eller psykiska sjukdom är vanliga orsaker till att barn omhändertas
för samhällsvård i Sverige. För barn som vårdats mer än fem år i samhällsvård har 61
procent åtminstone en förälder som vårdats inneliggande på grund av missbruk eller psykisk
sjukdom, och 23 procent har en förälder som har avlidit före barnen fyllt arton år.
Det stora antalet barn som potentiellt berörs av den nya lagen om information och stöd
till barn som anhöriga i hälso- och sjukvården gör det angeläget med en diskussion om
prioriteringar, och ett utvecklingsarbete kring insatser med olika grad av intensitet som
kan matchas till barn med olika nivåer av behov. Här krävs ett nära samarbete mellan
hälso- och sjukvården och socialtjänsten, och särskilt viktigt är detta för att utveckla insatser
som är ändamålsenliga för de stora behov av information och stöd kring föräldrars
psykiska sjukdom, missbruk och död som rör barn i samhällsvård. Barn till föräldrar med
kroniska fysiska sjukdomar framstår som ett område där fördjupade analyser i andra
datakällor än register är särskilt viktiga för att skapa underlag för det fortsatta utvecklingsarbetet.

Rapport 2 från projektet "Barn som anhöriga" från CHESS, Stockholms universitet/Karolinska Institutet i samarbete med Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.

Denna kartläggning av hur det går i skolan för barn som berörs av allvarliga svårigheter hos förälder eller annan vuxen i familjen, har gjorts inom ramen för ett regeringsuppdrag.

Detta är den andra rapporten av tre i projektet "Barn som anhöriga", som genomförs
av CHESS och institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet i samarbete
med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) och Linnéuniversitetet i Kalmar.
Rapportens syfte är att belysa skolprestationer i grundskolan för barn som är anhö-
riga. Vi har analyserat meritvärde och gymnasiebehörighet från årskurs 9 för 655 000
barn under 2003–2008, med fokus på barn som är anhöriga, det vill säga barn med
föräldrar som har vårdats på sjukhus på grund av missbruk, psykisk eller fysisk sjukdom
eller som har avlidit – då barnen var i åldern 0–15 år.
Bland alla barn i undersökningen var det 10,3 procent av flickorna och 13,0 procent
av pojkarna som lämnade grundskolan utan att ha uppnått gymnasiebehörighet.
Barn till föräldrar med missbruk och/eller psykisk sjukdom utgjorde tillsammans sju
procent av studiepopulationen, och framstod som den grupp bland barn som anhö-
riga som hade de minst tillfredställande skolresultaten. Av pojkar som har en förälder
som missbrukar var det 27 procent (far missbrukar) respektive 30 procent (mor
missbrukar) som lämnade grundskolan utan gymnasiebehörighet, liksom 22 respektive
23 procent av pojkar som har en förälder med psykisk sjukdom, jämfört med enbart
12 procent av pojkar från familjer utan missbruk eller psykisk sjukdom. Något
fler flickor än pojkar uppnådde gymnasiebehörighet även i dessa familjer, men
mönstret i förhållande till föräldrars missbruk och psykiska sjukdom var detsamma
som för pojkar.
Det maximala meritvärdet för en elev som går ut årskurs 9 är 320 och medianvärdet
i denna undersökning var 210. Genomsnittligt var meritvärdet, i jämförelse med
barn i familjer utan känt missbruk eller psykisk sjukdom, 45 meritpoäng lägre hos
barn till missbrukande mödrar, 39 meritpoäng lägre hos barn till missbrukande fäder
och 22 meritpoäng lägre hos barn till någon förälder med psykisk sjukdom.
Missbruk hos föräldrar, men också i viss mån psykisk sjukdom, var vanligare i familjer
som fått försörjningsstöd det år barnet avslutade årskurs 9, där föräldrarna
hade kort skolgång bakom sig och familjer där föräldrarna hade separerat. För att
undersöka betydelsen av detta för barnens skolresultat gjorde vi en analys där vi på
matematisk väg vägde in dessa faktorer tillsammans med föräldrarnas missbruk och
psykiska sjukdom. Det visade sig att så mycket som 85 procent av den ökade risken
för barn till föräldrar med missbruk och 75 procent av den ökade risken för barn till
föräldrar med psykisk sjukdom att inte uppnå gymnasiebehörighet var förknippad
med dessa tre sociala faktorer. Vår analys pekar på att det både handlar om sociala
faktorer som kan ha bidragit till uppkomsten av missbruket respektive den psykiska
sjukdomen (utbildningsbakgrund) och faktorer som troligen oftare är en konsekvens
(försörjningsstöd respektive föräldraseparation) av dessa föräldrafaktorer.
Av barnen i studiepopulationen bodde 63 procent i samma hushåll som bägge sina
biologiska föräldrar det år som de avslutade årskurs 9. Av övriga barn hade 35 procent
föräldrar som separerat och 2,1 procent en förälder som avlidit. Ungefär dubbelt
så många barn till separerade föräldrar och barn i familjer där någon förälder avlidit
lämnade grundskolan utan gymnasiebehörighet, jämfört med barn i kärnfamiljer, där
andelen var drygt åtta procent. Skillnaderna mellan barn till separerade föräldrar och
barn i familjer där någon förälder avlidit var små. Det fanns en viss skillnad mellan
könen när det gällde konsekvenserna av att ha förlorat sin mor i dödsfall, där konse-
6
kvenserna var större för flickor än för pojkar. För bägge könen var dock konsekvenserna
större av att ha förlorat en far än en mor. Sociala faktorer som föräldrars utbildningsbakgrund
och försörjningsstöd bidrog något till skillnaderna i skolresultat
mellan barn i kärnfamiljer och barn i enföräldrahushåll.
Fysisk sjukdom hos föräldrar representerades i denna studie av inflammatorisk
tarmsjukdom, multipel skleros och leukemi. Barn vars mödrar hade inflammatorisk
tarmsjukdom eller multipel skleros hade något lägre meritvärde än genomsnittet,
efter att analysen har justerats för den friska förälderns skolbakgrund, medan någon
negativ effekt av fäders sjukdom på barnens skolprestationer inte noterades. Leukemi
fick exemplifiera cancersjukdom hos föräldrar i undersökningen. Barn till föräldrar
med leukemi med dödlig utgång hade klart sämre skolprestationer än andra barn i
undersökningen, medan några skillnader från genomsnittet överhuvudtaget inte
kunde identifieras hos barn till förälder som överlevde leukemi. Det behövs dock fler
studier av barn till föräldrar som drabbas av cancersjukdom för att bekräfta dessa
resultats relevans för cancer hos föräldrar i allmänhet.
Ett genomgående mönster för samtliga grupper av barn som anhöriga var att för-
äldrars egen utbildningsbakgrund hade större betydelse för barnets skolprestationer
än förälderns sjukdom eller död, och att en lång utbildning hos föräldrar hade en viss
skyddande effekt på skolprestationerna av förälderns sjukdom eller död. Vi ser också
att barn i familjer med försörjningsstöd generellt har ett lågt meritvärde, oavsett om
föräldrarna har indikation på missbruk/psykisk sjukdom eller ej.
Resultaten från denna studie visar att föräldrars missbruk, sjukdom och död inte
sällan påverkar deras barns skolresultat på ett negativt sätt. Yrkesgrupper som möter
dessa barn bör således tänka på att hjälp med skolarbete och läxläsning kan vara en
viktig komponent i ett psykosocialt stöd. När det gäller förebyggande insatser i skolan
pekar studien i första hand på behovet av generella insatser för barn som har svårt att
få stöd i hemmet i skolarbetet oavsett orsak. Där det kan handla om barn som är anhöriga,
men likväl om barn med t ex separerade föräldrar eller föräldrar med kort
egen utbildning.
Studien pekar också på särskilt bristfälliga skolresultat hos barn där föräldrars
sjukdom och död drabbar familjer som har kontakt med socialtjänsten, antingen i
form av försörjningsstöd eller genom att barnen placerats i samhällsvård. De bristfälliga
skolprestationerna hos dessa gör socialtjänsten till en naturlig plattform för interventioner
i syfte att stödja skolarbetet hos barn i familjer med social sårbarhet,
inklusive sjukdom och död hos förälder. Både svensk och internationell forskning
pekar på att det är realistiskt att förvänta sig positiva resultat från denna typ av interventioner.
Det är därför angeläget att metoder för att stödja skolarbetet hos elever i
socialt sårbara familjer får en större spridning bland Sveriges kommuner.

Avhandling

Bristande stabilitet för barn i familjehem och på institutioner är vanligt och innebär svåra känslor för barnen. Viktoria Skoog har studerat instabilitet i samhällsvård för barn i form av sammanbrott, vilket betyder att ett barns placering avbryts plötsligt och oplanerat samt planerade byten av vårdmiljöer, vilket betyder att socialtjänsten utifrån planering låter ett barn flytta till ett nytt familjehem eller en ny institution

Avhandling

Bristande stabilitet för barn i familjehem och på institutioner är vanligt och innebär svåra känslor för barnen. Viktoria Skoog har studerat instabilitet i samhällsvård för barn i form av sammanbrott, vilket betyder att ett barns placering avbryts plötsligt och oplanerat samt planerade byten av vårdmiljöer, vilket betyder att socialtjänsten utifrån planering låter ett barn flytta till ett nytt familjehem eller en ny institution

Rapporten vill bidra med kunskap och idéer för yrkesverksamma och bilda underlag när stöd och insatser formas och samverkan utvecklas. Publikationen bygger på forskning som kompletterats med andra studier samt med erfarenheter från yrkesverksamma.

Sykdom, ulykker og kriser har alltid et familieperspektiv. Det minner forfatterne av denne kunnskapsrike boken om på hver side. De stiller det viktigste av alle spørsmål: Er det barn der?
Hvor du enn befinner deg i kretsen rundt en sorg- og kriserammet familie, midt i sentrum der hjemme, som den som tar imot barnet i barnehage eller skole, eller som ansvarlig for behandling og oppfølging av den syke, trenger du denne boken. Aldri før har noen så grundig og rørende oppsummert teoretisk og praksisbasert kunnskap om pårørende barns behov. Det kan ikke sies for ofte, og det står med store bokstaver i boken: Best hjelper det barnet at mamma eller pappa får all den støtte de trenger. Når du har lest denne boken, er du i besittelse av noe helt unikt – en oppdatert empati!

Denna kunskapsöversikt tar upp metoder för att ge information, råd och stöd till barn när deras förälder är fysiskt sjuk. Syftet är att den ska vara ett stöd för professionella i hälso- och sjukvård samt socialtjänst som möter barn och ungdomar i sin yrkesutövning. I kunskapsöversikten presenteras de metoder som kunskapsöversikten identifierat, deras vetenskapliga underlag och effekter. Dessutom beskrivs de svårigheter som barn möter när en förälder blir fysiskt allvarligt sjuk.

Denna kunskapsöversikt tar upp metoder för att ge information, råd och stöd till barn när deras förälder är fysiskt sjuk. Syftet är att den ska vara ett stöd för professionella i hälso- och sjukvård samt socialtjänst som möter barn och ungdomar i sin yrkesutövning. I kunskapsöversikten presenteras de metoder som kunskapsöversikten identifierat, deras vetenskapliga underlag och effekter. Dessutom beskrivs de svårigheter som barn möter när en blir förälder fysiskt allvarligt sjuk

Framtagen av processledare Åsa Nilsson och medarbetare i kommunen och landstinget.

Rapport nr 5 i projektet "Barn som anhöriga", som genomförs av CHESS och institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet i samarbete med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) och Linnéuniversitetet i Kalmar. Rapportens syfte är att belysa hur vanligt det är att barn upplever att en förälder drabbas av en cancersjukdom, vilka konsekvenser detta har för skolprestationer i årskurs 9 samt för hälsa och social situation för unga vuxna i åldern 18–40 år.

Hur kan man förklara att det finns familjer som befinner sig i välfärdens utkant? Vad vet vi egentligen om de barn och familjer som lever mitt ibland oss, men utan tillgång till ett tryggt boende? Hur upplever de drabbade barnen situationen?

Barn utan hem belyser frågan om barn och familjer i hemlöshet ur olika perspektiv. Författarna lyfter fram de grupper som ställts utanför såväl arbetsmarknaden som socialförsäkringssystemet och den reguljära bostadsmarknaden. Fokus ligger på de drabbade barnens och deras familjers liv i utanförskap. Barnens situation belyses i ett helhetsperspektiv som inkluderar såväl aktörer som strukturer.

Boken vänder sig till universitets- och högskolestuderande inom socionom- och lärarutbildningarna och andra utbildningar inom de sociala och pedagogiska fälten samt till yrkesverksamma som kommer i kontakt med barn och familjer i svåra livssituationer.

Författaren belyser i boken sambandet mellan de vuxnas förhållningssätt, pedagogens handlande och de avvikande beteendena som barn kan uppvisa i förskolan eller i skolan. I ett nyskrivet avsnitt för den svenska utgåvan behandlar Hans Bengtsson samarbetet med socialtjänsten och de ansvars- och sekretessregler som gäller.

I denna grundligt reviderade upplaga av Barnavårdsutredningar - en kunskapsöversikt presenteras aktuell svensk och internationell forskning inom det viktiga område som barnavårdsutred­ningar och social barnavård utgör.

Frågeställningar som berörs är bland andra:

- Vilka barn och familjer utreds?
- Hur blir de aktuella hos socialtjänsten?
- Hur genomförs barnavårdsutredningarna?
- Vilka faktorer styr socialarbetarnas riskbedömning och beslutsfattande?
- Leder barnavårdsutredningarna till att barnen får det bättre?

Boken vänder sig till socialarbetare samt till studenter på utbildningar som rör social barnavård. Den kan stimulera till diskussion och kritisk reflektion om dessa för socialtjänsten och samhället så viktiga frågor och kan även användas som utgångspunkt för fortsatt forskning.

Barn som växer upp i en familj där en vuxen har missbruksproblem utsätts för svåra
påfrestningar. Hur kan stödet till barnen stärkas? Regionförbundet Uppsala län och
Uppsala universitet har i ett samarbetsprojekt sökt ta fram fördjupad kunskap om
hur barn och ungdomar i den situationen ser på sitt behov av stöd och att med detta
och tidigare forskning som grund utveckla stödet till barnen och deras föräldrar.
Barn, ungdomar och föräldrar intervjuades och ett utvecklingsarbete genomfördes
tillsammans med fem kommuner. Projektet finansierades av Folkhälsomyndigheten
under 2012–2015. I den här rapporten ger vi en kort sammanfattning av huvuddragen
i det som projektet kom fram till. För ytterligare information se kommande
publikationer av Alexanderson och Näsman.

Barn i missbruksmiljöer (BIM) är ett forsknings- och utvecklingsprojekt som genomförts i samverkan mellan Regionförbundet Uppsala län och Uppsala universitet under 2012–2015.

I projektet har barn, ungdomar och föräldrar intervjuats och socialtjänsten i länets kommuner involverats i ett utvecklingsarbete för att utveckla stödinsatser till barn och vuxna i familjer där en förälder har problem med missbruk. Resultat från projektet redovisas i denna skrift.

Barndomen varar inte bara livet ut. Den varar i generationer. Det är viktigt att stärka föräldraskapet och ge föräldrar hjälp innan de får problem. Barn som inte får hjälp att bearbeta smärtsamma upplevelser kan komma att omedvetet vidareförmedla dessa till sina egna barn. Denna bok handlar om att förebygga nästa generations omsorgssvikt och psykiska störningar.
Barndomen varar i generationer baserar sig på en referensram där anknytningsteori och anknytningsforskning är centrala inslag. Kari Killén är både kliniker, pedagog och forskare, och i denna bok knyter hon ihop teori och praktik för att förebygga problem i föräldra-barnrelationer. Denna andra upplaga är uppdaterad och bearbetad med avseende på den forskning och erfarenhet som tillkommit sedan förra upplagan från år 2000.
Boken vänder sig till alla som arbetar med barn och ungdomar i skola, hälso- och sjukvård och inom socialtjänsten, samt till studenter inom dessa områden.

Sammanfattning
Under hela 2014 och första delen av 2015 har ett utvecklingsprojekt som gällt Barns rätt som närstående i palliativ vård för vuxna pågått i de fyra palliativa enheterna i Landstinget Sörmland. Projektet innebar att två av enheterna var interventionsenheter (i rapporten nämnd som Grupp A) som skulle utveckla och implementera lokala handlingsplaner för barns rätt som närstående, medan de övriga två enheterna (Grupp B) skulle inte utveckla handlingsplaner under projekttiden.
Forskare från FoU i Sörmland (FoUiS) och från Mälardalens högskola involverades för att följa och dokumentera projektet. Denna FoU-rapport är en redovisning från FoUiS och omfattar personalens svar (från Grupp A och Grupp B) på de öppna/halvstrukturerade enkätfrågor som ställdes i samband med projektstarten (enkät nr 1) och efter projektets slut (enkät nr 2). I denna rapport redovisas de båda grupperna (Grupp A och B) i huvudsak tillsammans då det ger en värdefull sammantagen bild av personalens syn på och erfarenhet av barn som närstående i palliativ vård för vuxna, men vissa skillnader mellan grupperna redovisas också. Svaren berör fyra teman: miljön, verksamheten, interpersonella, samt personella faktorer.
Sammanfattningsvis kan sägas att när det gällde barnens möjligheter att ställa frågor till personalen inom palliativ vård, förekom i båda grupperna (Grupp A och B) i enkät 1 ospecificerade och lite vaga svar, som att barnen har "alla möjligheter", eller har "goda möjligheter" att göra detta. När det gällde att specificera vilka i personalgruppen som ger råd, stöd och information till barnen, hänvisade man till personer med specialfunktioner, såsom kurator eller barnrättspilot. Det fanns en tendens i första enkäten att se barns möjligheter att ställa frågor som något personbundet och icke-organiserat. Det fanns även funderingar om att det kan vara svårt att prata med barn om cancer, vilket skulle kunna tolkas som ett visst personbundet motstånd att möta barn. Här fanns dock, i uppföljningsenkäten för
interventionsenheterna (Grupp A), en tendens till att, efter arbetet med handlingsplanerna, ha fått ett mer gemensamt ansvar för att möta och informera barnen, en uppgift som gällde för alla personal, samt en ökad användning av ordet "vi".

Personalens medvetenhet om barnens rätt till information och delaktighet framkom i svaren från båda grupperna, även om den sjuke anhörige eller föräldrarna ofta hamnar i fokus. I båda grupperna fanns en uppfattning om att förbättring av den fysiska miljön, till en mer anpassad miljö för barn, lekplats/-hörna, samtalsrum, där barnen kunde slappna av och bra möten skulle kunna komma till stånd, skulle gagna kontakten med de närstående barnen. När det gällde den psykiska miljön i patientens hem fanns en tendens till perspektivförändring i interventionsgruppen (Grupp A), från den egna osäkerheten på vad föräldrarna vill att deras barn ska veta, till större säkerhet att se och möta barnen. Förutom kommentarer om praktiska hinder, angavs i både första och andra enkäten för båda
grupperna (Grupp A och B) tidsbrist som en av orsakerna till att personalen inte informerade och mötte barnen. I uppföljningsenkäten av interventionsgruppen (Grupp A) fanns dock de som inte hittade några praktiska svårigheter att tala med barn. Detta skulle kunna betyda att barn som närstående kommit mer i fokus för de interventionsenheter som ingått i projektet, att personal blivit mer medvetna, och därför i viss grad övervunnit tidsmässiga och praktiska svårigheter. I båda grupperna (Grupp A och B) fanns en efterfrågan om mer information, utbildning, stöd, handledning och specialiserade personella resurser, såsom ökad kuratorstid. En önskan fanns (särskilt från Grupp B) om att perspektivet behöver ändras i hela organisationen, mot ett mer familje- och barnorienterat synsätt. Sannolikt har de interventionsenheter (Grupp A) som ingått i projektet fått en del av detta tillgodosett. Dock fanns en oro (från Grupp A, i enkät 2) att det arbete som nu genomförts inte fullt ut skulle bevaras och utvecklas.

Läsålder
6-9 år
Illustratör/Fotograf Jon Birch

If a grownup you love has bipolar disorder, what does that mean? In this friendly guide, 11-year-old Josh tells all about his dad's bipolar, including what mental illness is, and how it can affect patients and their families. The guide explains in child-friendly terms how different types of bipolar affect people's feelings and behaviour. It is a comforting book that prepares young readers for the hard parts of knowing someone with bipolar, while communicating that bipolar is nothing to be afraid or ashamed of. Providing an excellent starting point for discussion both at home and in the classroom, it also includes a helpful list of recommended sources for additional support.

BACKGROUND:
More evidence of the efficacy of caregiver interventions is needed. The aim of this study was to evaluate whether counselling in the home setting reduces the caregiver burden.
METHODS:
Thirty-six patients after stroke, median age 53 years, with a close family member, were selected for an evaluation of the burden of care and 35 participated. They were part of a randomized controlled trial, comparing rehabilitation in the home setting with outpatient rehabilitation. In the home setting, counselling about the stroke and its consequences was included. Assessments with the Caregiver Burden scale were made at 3 weeks, 3 months and one year after discharge.
RESULTS:
The burden of the 2 groups did not differ. After the intervention, there was a tendency to a lower burden for the home setting. The burden for the home setting was then unchanged from 3 weeks to 1 year, while outpatient rehabilitation showed a reduced burden over time. For the home setting, significant correlations to activity level were seen after the intervention.
CONCLUSION:
A positive effect of counselling was seen, as the home setting burden tends to be lower after the intervention, while outpatient rehabilitation seems to adjust with time. The results suggest that counselling reduces burden and the remaining burden is associated with the patient's ability.

Abstract [en]
Purpose: In this qualitative interview study we investigated the experiences of family members to cancer patients. Our objective was to explore and to differentiate their needs from the needs of cancer patients.

Methods: Five focus groups and six individual narrative interviews with 17 family members to cancer patients in Sweden were conducted and compared with 19 cancer patient interviews. Our analysis was inspired by classic grounded theory.

Results: Family members to cancer patients expressed own morbidity connected to high stress levels and difficulties in recognizing own stress due to ongoing comparisons with the cancer patient. Family members were trapped in a momentary terror-like situation where they became their sick relative's safety net. A percieved inability to improve their loved one's well being contributed to a feeling of guilt. The longing for it all to end was encumbered with shame since the end included possible death.

Conclusions: By recognizing cancer as a disease striking both body and relationships, family members are given precedence over their own struggles, differentiated from the patient's experiences. We define differences in needs between cancer patients and family members. Family members to cancer patients may be supported in developing balancing strategies towards less stress, increased safety and moments of contentment.

Care coordination is a process that links children with special health care needs and their families to services and resources in a coordinated effort to maximize the potential of the children and provide them with optimal health care. Care coordination often is complicated because there is no single entry point to multiple systems of care, and complex criteria determine the availability of funding and services among public and private payers. Economic and sociocultural barriers to coordination of care exist and affect families and health care professionals. In their important role of providing a medical home for all children, primary care pediatricians have a vital role in the process of care coordination, in concert with the family.

According to the Maternal and Child Health Bureau (MCHB) definition, which was later adopted by the American Academy of Pediatrics (AAP), "children with special health care needs are those who have or are at increased risk for chronic physical, developmental, behavioral, or emotional conditions and who require health and related services of a type or amount beyond that required by children generally."1 Primary care pediatricians and other professionals caring for children with special health care needs generally acknowledge the importance of and the need for coordination of care. New initiatives from health care reform and managed care are reshaping the traditional direct clinical care role of the primary care pediatrician to include gatekeeper and coordination roles. This transition to managed systems of care from traditional fee-for-service care has important implications for aspects of care coordination. The primary care pediatrician may be required to assume even greater responsibility for providing care coordination for their patients under capitated arrangements. This policy statement reviews the importance of the primary care pediatrician's role in care coordination in the context of the medical home.

Care management among informal caregivers includes care-related discussions with other family members or the care recipient about the arrangements for formal services and financial matters, doing relevant paperwork, and seeking information. The study examines the prevalence of this type of care , the circumstances under which it occurs, its variations by caregiver characteristics and its impact on the carers, using a sub-sample of 1847 full-time employed individuals who were assisting older relatives drawn from the Canadian 'Work and Family Survey'. The analysis shows that managerial care is common, distinct from other types of care, and that most care-givers provide both managerial and direct care. Care management includes both the orchestration of care and financial and bureaucratic management. Providing managerial care generates stress amongst women and interferes with work amongst men.

Community-based frail older adults, burdened with complex medical and social needs, are at great risk for preventable rapid rehospitalizations. Although federal and state regulations are in place to address the care transitions between the hospital and nursing home, no such guidelines exist for the much larger population of community-dwelling frail older adults. Few studies have looked at interventions to prevent rehospitalizations in this large segment of the older adult population. Similarly, standardized disease management approaches that lower hospitalization rates in an independent adult population may not suffice for guiding the care of frail persons. Care management interventions currently face unique challenges in their attempt to improve the transitional care of community-dwelling older adults. However, impending national imperatives aimed at reducing potentially avoidable hospitalizations will soon demand and reward care management strategies that identify frail persons early in the discharge process and promote the sharing of critical information among patients, caregivers, and health care professionals. Opportunities to improve the quality and efficiency of care-related communications must focus on the effective blending of training and technology for improving communications vital to successful care transitions.

Abstract:
Exploring the specific field of care robot orientation generates many questions regarding the meaning, content and how it should be conducted. The issue is important due to the general digitalisation and implementation of welfare technology and care robots. The aim of the study was to explore perceptions of care robot orientation from the potential users' perspective. Data were collected by focus group interviews in Finland, Germany and Sweden. In all three countries, potential user groups were represented: older adults, relatives, professional caregivers and care service managers. A qualitative descriptive method was used for analysing data. The data revealed three aspects of care robot orientation: (1) What care robot orientation is, (2) Who needs it and by Whom it should be given and (3) How it should be performed. The need for care robot orientation is general in society. In the absence of knowledge about care robots, it is nearly impossible to know what to ask for or actually seek information about. Therefore, care robot orientation must be founded on agile implementation planning for care robots, with a firm basis in trustworthy knowledge and information and respecting individuals' wishes. This also gives rise to an ethical challenge when care robots are offered to people having reduced decision-making ability (dementia, cognitive impairment), along with the issue of who then should make the decision. The mapping of the What, Who/Whom and How aspects of care robot orientation offers a foundation for the creation of orientation models, which might facilitate structured and goal-oriented care robot orientation strategies.

This thesis demonstrates relations among health, social network, ADL and patterns of care in the oldest old guided by a resource theoretical model.The analyzed data are based on two studies: the Nona study, a longitudinal study of 157 individuals aged 86 to 94 years, and the H70 study, a longitudinal study of 964 individuals aged 70 at baseline. Data were collected by interviews and to some extent in the H70 study, medical exams and medical records.The results demonstrate that perceived resources seem to affect patterns of care to a higher extent than the more objective resources in the sample of the oldest old. On the other hand, sociodemographic variables such as gender, marital status and SES, in addition to the more objective resources of having children nearby and the number of symptoms of illness predicted institutionalization during a subsequent 30-year period from the age of 70. The proportion of elderly persons' institutionalization was further significantly higher than that generally found in cross-sectional studies. ADL was one of the strongest predictors for both use of formal care and institutionalization in both samples, indicating an effective targeting of the formal care system in Sweden. The care at end of life in the oldest old is challenged by the problems with progressive declines in ADL and health, which makes it hard to fit in the dying oldest old in the palliative care system. There is a need to increase the knowledge and the possibility for care staff to support and encourage social network factors and for decision-making staff to consider factors beyond ADL.

Within gerontological caregiving research, there is a major emphasis on stresses and burdens of this role. Yet there has been little attention directed toward the coping strategies that caregivers engage in to cope with this role and the factors that influence their adoption of different coping strategies. This article examines coping strategies and change in coping strategy over a 1-year period. In particular the differential importance of caregiver capacity (such as social support, health, and personality) compared with careload (such as hours of caregiving and need of the care recipient) is examined within a path model. Data came from a purposive sample of caregivers experiencing heavy demands. Overall, problem-focused coping is used more often than emotion-focused coping (either positive or negative) or seeking social support, but caregivers use all types simultaneously. Caregiver capacity, specifically neuroticism, is the strongest predictor of problem-focused coping with those high in neuroticism less likely to use this strategy. High neuroticism also predicts less use overall and negative emotion-focused coping strategies. Few significant predictors emerge of change; those that did were caregiver capacity, not careload variables. The use of all coping strategies, except seeking social support which remained stable, decreased over a 1-year period.

Caregivers of people with severe mental disorders suffer from having a considerable burden as a result of their caregiving role. They develop different kinds of coping strategies to deal with this burden. There has been a lack of qualitative studies on caregiver burden and coping, especially from non-Western populations. The present paper reports findings of a longitudinal study of burden and coping in a group of caregivers of people suffering from schizophrenia and bipolar affective disorder (BAD). Qualitative assessments were done by focus group discussions (FGDs) with the caregivers over a period of about a year. Caregivers reported burden in different areas including effects on family functioning, social isolation, financial problems, and health. They used multiple coping strategies including developing compassion in caregiving, hoping for a better future, developing faith in God, participating in religious practices, and helping others with a similar problem.

Introduction: Caregivers of patients of schizophrenia and bipolar affective disorder (BAD) experience considerable burden while caring their patients. They develop different coping strategies to deal with this burden. Longitudinal studies are required to assess the relationship between caregiver burden and coping. Aim: The present study was conducted to assess relationship between burden and coping in caregivers of clinically stable patients with schizophrenia and BAD. Method: One hundred patients each of schizophrenia and BAD attending a psychiatric outpatient setting and their caregivers were followed up for a period of 6 months. Burden and coping strategies were assessed in the caregivers at baseline, and after 3 and 6 months using the Burden Assessment Schedule (BAS) and Ways of Coping Checklist--Hindi Adaptation (WCC--HA). Results: Burden remained stable over 6 months and was comparable in the two groups of caregivers. Caregivers from both the groups were found to use problem focused coping strategies more often than seek social support and avoidance strategies. Scores on avoidance type of coping showed a positive correlation with the total burden scores and a number of burden factors. Conclusions: Caregivers of patients of schizophrenia and BAD face similar levels of burden and use similar types of coping methods to deal with it. Relationship between caregiver burden and coping is quite complex.

Abstract
OBJECTIVE:

To determine if caregiver burden (CB) can be an independent predictive factor of weight loss at three months in older outpatients suffering from mild to moderate Alzheimer's disease (AD) and living at home.
METHOD:

Prospective cohort study involving 105 subjects aged 70 years or more, affected by mild to moderate AD and living at home with the assistance of at least one informal caregiver, who consecutively underwent a multidimensional geriatric assessment. Body weight was re-evaluated at a three month follow-up, from December 2008 to April 2009. Those who experienced a weight loss greater than 3% of the baseline weight constituted the 'weight loss' group.
RESULTS:

Out of the 97 older participants attending follow-up, 22 (23%) had experienced a weight loss > 3%. At a multivariate logistic regression analysis, a greater CB at baseline, defined by a score of the caregiver burden inventory scale in the highest tertile (i.e. 36+ out of 96), turned out to predict weight loss at three months (odds ratio (OR) 13.93, 95% confidence interval (CI) 1.91-101.33, p = 0.009), independently of other factors associated with the 'weight loss' group such as age, functional dependence and the risk of malnutrition estimated by means of the Mini Nutritional Assessment Short Form (MNA-SF).
CONCLUSION:

For older outpatients affected by mild to moderate AD and living at home, CB constitutes a risk factor for weight loss even in the short-term, independently of other factors such as the risk of malnutrition assessed by means of the MNA-SF.

PURPOSE OF THE STUDY: The primary aim of this investigation was to determine whether caregiver confidence in their care recipients' functional capabilities predicts changes in the performance of activities of daily living (ADL) among elderly home care recipients. A secondary aim was to explore how caregiver confidence and care recipient functional self-efficacy jointly influence changes in ADL performance over time. DESIGN AND METHODS: The sample included 5,138 elderly recipients of home and community-based long-term care in Michigan. ADL performance was assessed multiple times over a 2-year period. Caregiver confidence was measured at baseline with a single item. Multilevel modeling was used to estimate the effect of caregiver confidence on changes in ADL performance over time, controlling for baseline self-efficacy, ADL performance, and other factors that might confound the relationship. Based on caregiver confidence and elder self-efficacy, we created 4 groups of elder caregiver dyads to explore the combined effect of caregiver and elder confidence on change in ADL performance. RESULTS: Elders whose caregivers were confident in their capacity for greater functional independence experienced greater improvement in ADL performance than those whose caregivers were not confident. Elders in dyads in which both members expressed confidence experienced more improvement in ADL performance than those in dyads in which either one or both members lacked confidence. IMPLICATIONS: Interventions to strengthen caregivers' confidence in their care recipients' functional capabilities may slow functional losses among home care elders. Additional research is needed to confirm these findings and identify the factors that influence caregiver confidence.

Recently, analysts in the United States (US) have proposed adopting caregiver credits, or pension credits, provided to individuals for time spent out of the workforce while caring for dependent children and sick or elderly relatives. The primary objective of these credits, used in almost all public pension systems in the European Union, is to improve the adequacy of old-age benefits for women whose gaps in workforce participation typically lead to fewer years of contributions, lower lifetime average earnings, and consequently lower pensions. This article examines caregiver credits in the context of future reforms to the US Social Security system, with attention given to the adequacy of current spouse and survivor benefits and how changing marital patterns and family structures have increased the risk of old-age poverty among certain groups of women. It then analyzes caregiver credit programs in selected countries, with particular focus on design, administration, and cost.

Abstract
AIM:
The task of managing care for patients with Parkinson's disease (PD) often falls upon a family member taking on the role as a caregiver (CG) implying a burden on these CGs. The aim of this study was to evaluate CG strain of PD patients with regarding different psychosocial domains and the influence of PD/CG duration of PD.
METHODS:
A cross-sectional telephone interview survey of 451 CGs randomly selected from the registry of the Swedish Parkinson's Disease Association. A structured questionnaire covering sociodemographic, psychosocial, and general CG factors, sleep and depression of the CG as well as issues of the patient's disease was used by 4 independent interviewers blinded to the study objective.
RESULTS:
Four hundred and four of 451 (90%) CGs responded with a mean age of 68.5 years with 62% females. The results were stratified in 3 groups with regard to disease duration of the PD patient, 0-4, 5-10, and >11 years, respectively. General health condition of the CGs was regarded satisfactory independent of disease duration. Insufficient sleep and disease related stress were considered to be prominent in 36% and 61%, respectively, being significantly more prominent in the group with the longest disease duration. Decreased mood was reported in 31% with no difference between groups. More than 30% of CGs also experienced daily problems with tiredness and sleep disturbance; 27% hypertension; 17% muscle strain, headache and fatigue; and 14% gastro-intestinal problems most items regardless of disease duration. The most troublesome symptoms of the patients to the CGs were reported to be the motor dysfunction (58%). More than half experienced little or no understanding of their situation.
CONCLUSION:
CGs are afflicted with strain and burden in many psychosocial and somatic domains despite satisfactory general wellbeing independent of disease duration. The longer disease duration, and, accordingly CG duration, the more impact on certain domains of CG burden, however, with little understanding of their situation. These findings should be given greater consideration when organizing and planning for PD care in the health care system and the community.

Changes that can accompany stroke may create considerable stress for individuals caring for the affected person. This study explored the coping process for nine rural-dwelling caregivers of persons with stroke and the responses of these caregivers to a Web-based support program. The qualitative data management program QSR N 5 was used to analyze quotes from telephone interviews and computer entries. Stories of how caregivers came together and supported one another emerged from the data collected as part of a larger study that examined the experience of caring. Friedemann's framework of systemic organization guided data analysis and interpretation. Actions demonstrated by the caregivers illustrated the process of crisis resolution through family togetherness in which nurses were included. The findings of this study aided in understanding this process and gave direction for nurses working with such clients.

Caregivers who suffer grief after the death of a family member with dementia have received little attention in research. In this Swedish study, 30 caregivers were interviewed less than 6 months after the death of a family member with dementia. The study explored the caregivers' experiences of bereavement and social support in two stages: during the caregiving period and following death, and examined any links between the two stages. Findings showed that a central dynamic in caregiver bereavement seemed to be the support experienced, as well as the possibility of having continued support from family and/or friends. Caregivers who reported more positive appraisals during the caregiver period were likely to feel relieved after the death of a relative. They also tended to be more satisfied with their social support. (AKM).

Background: Care of elderly changed in the 1990s in Sweden; treatment sessions were shortened in particular. Consequently, patients have a greater need for care when returning home from hospital. This task may seem overwhelming and caregivers can feel lonely, worn out and resigned in their situation.
Aim: Explore how caregivers experience caring for an elderly next of kin in ordinary living.
Method: Qualitative content analysis of semi-structured interviews with eleven Swedish caregivers.
Findings: Caregivers experienced their situation as something to be endured. In particular, they felt a need for belonging, a need for controlling everyday life, and a need for support.
Conclusion: Home care nurses, health centres and home support workers should be aware of and respect caregivers' needs in terms of support.

Objectives: Recent findings of better health outcomes in older caregivers than noncaregivers suggest a healthy caregiver hypothesis (HCH) model may be more appropriate than the stress process model for evaluating the health effects of caregiving. In a cross-sectional study, we tested the HCH on two cognitive domains: verbal memory and processing speed. Method: Participants from the Caregiver Study of Osteoporotic Fractures who had a 2-year follow-up interview were categorized as continuous caregivers (n = 194), former caregivers (n = 148), or continuous noncaregivers (n = 574). The Hopkins Verbal Learning Test (HVLT; memory) and Digit Symbol Substitution Task (DSST; processing speed) were administered at the follow-up interview. Results: Continuous caregivers had better memory performance and processing speed than continuous noncaregivers: adjusted mean scores for HVLT were 18.38 versus 15.80 (p < .0001), and for DSST were 35.91 versus 34.38 (p = .09). Discussion: Results support the HCH model for cognitive outcomes in older women caregivers; however, the relationship may be domain specific.

This study examines the role of older people in Swedish society by exploring the prevalence of their informal caregiving and volunteering and by analyzing the profiles of these contributors of unpaid work. Data were collected by means of telephone interviews in a Swedish representative survey conducted in 2005. Our analysis reveals three distinct profiles of people involved in unpaid activities. One of these consists of those involved both in informal help giving and volunteering, a group that has been labeled "super helpers" or "doers" in earlier research. It is important for social policy planners to recognize these groups of older people and better understand the dynamics of their unpaid work in order to ascertain whether they might need support as providers and to enhance their well-being. There does not seem to be any simple contradiction between the parallel existence of a universal welfare model of the Swedish kind and an extensive civil society in which older people play important roles as active citizens.

This study examines the role of older people in Swedish society by exploring the prevalence of their informal caregiving and volunteering and by analyzing the profiles of these contributors of unpaid work. Data were collected by means of telephone interviews in a Swedish representative survey conducted in 2005. Our analysis reveals three distinct profiles of people involved in unpaid activities. One of these consists of those involved both in informal help giving and volunteering, a group that has been labeled "super helpers" or "doers" in earlier research. It is important for social policy planners to recognize these groups of older people and better understand the dynamics of their unpaid work in order to ascertain whether they might need support as providers and to enhance their well-being. There does not seem to be any simple contradiction between the parallel existence of a universal welfare model of the Swedish kind and an extensive civil society in which older people play important roles as active citizens

Objective: This analysis sought to describe the characteristics and well-being of carers of older people with mental health problems admitted to a general hospital. Methods: General medical and trauma orthopaedic patients aged 70years or older admitted to an acute general teaching hospital were screened for mental health problems. Those screened positive, together with a carer, were invited to undergo further assessment with a battery of health status measurements. Carers were interviewed to ascertain strain (caregiver strain index (CSI)), psychological distress (12-item General Health Questionnaire) and quality of life (EQ-5D). Results: We recruited 250 patients to the study, of whom 180 were cognitively impaired and had carers willing to take part. After 6months, 57 patients (32%) had died, and we followed up 100 carers. Carers' own health, in terms of mobility, usual activities, and anxiety, was poor in a third of cases. At the time of admission, high carer strain was common (42% with CSI≥7), particularly among co-resident carers (55%). High levels of behavioural and psychiatric symptoms at baseline were associated with more carer strain and distress. At follow-up, carer strain and distress had reduced only slightly, with no difference in outcomes for carers of patients who moved from the community to a care home. Conclusion: Hospital staff should be alert to sources of carer strain and offer carers practical advice and emotional support. Interventions are required to prevent and manage behavioural and psychiatric symptoms at the time of acute physical illness or to alleviate their effects on carers.

•This article describes and analyses public support received by unpaid carers in Sweden

•Three types of carers were identified

•Very few carers helping someone living in a different household – the large majority of carers – received or desired support aimed directly at them

•Carers mostly wanted public services for the cared-for person

•Despite legislation in 2009 mandating municipalities to offer support to carers, very few of them know about this law

•There is a wide gap between policies and their implementation, but also some reluctance among carers to use public support services for themselves

•Social policy needs to clarify the aims of the support provided and to take the needs of both carers and cared-for persons into account.

This article describes and analyses public support for Swedish unpaid carers, now mandated by law, and also the support that they desire, using surveys conducted in 2008, 2009, and later. Few carers helping someone in a different household – the large majority of the carers – received any support aimed directly at them, such as access to support groups, training, relief service, or financial support. Yet, most carers did not desire any support for themselves. They mostly wanted public services for the cared-for person, all of which may also indirectly support carers. Intra-household carers – about a tenth of all carers – have vastly larger care commitments than other carers. Some of them desire support for themselves, usually relief services of financial support. Three out of 10 of these carers used any public support, despite the new (2009) legislation that only a minority of carers know about. There is a wide gap between policies and their implementation, but also some reluctance among carers to use public support for themselves. The relationship between carers and the state is unclear in Sweden and this reflects on the aims and the forms of support. Stereotypes about 'typical' carers may have impeded adequate forms of support.

The general aim of this dissertation is to describe and analyse patterns of informal care and support for carers in Sweden. One specific aim is to study patterns of informal care from a broad population perspective in terms of types of care and types of carer. A typology of four different care categories based on what carers do revealed that women were much more likely than men to be involved at the 'heavy end' of caring, i.e. providing personal care in combination with a variety of other caring tasks. Men were more likely than women to provide some kind of practical help (Study I).Another aim is to investigate which support services are received by which types of informal caregiver. Relatively few informal caregivers in any care category were found to be receiving any kind of support from municipalities or voluntary organizations, for example training or financial assistance (Study II).The same study also examines which kinds of help care recipients receive in addition to that provided by informal carers. It appears that people in receipt of personal care from an informal caregiver quite often also receive help from the public care system, in this case mostly municipal services. However, the majority of those receiving personal, informal care did not receive any help from the public care system or from voluntary organizations or for-profit agencies (Study II).The empirical material in studies I and II comprises survey data from telephone interviews with a random sample of residents in the County of Stockholm aged between 18 and 84.In a number of countries there is a growing interest among social scientists and social policymakers in examining the types of support services that might be needed by people who provide informal care for older people and others. A further aim of the present dissertation is therefore to describe and analyse the carer support that is provided by municipalities and voluntary organizations in Sweden. The dissertation examines whether this support is aimed directly or indirectly at caregivers and discusses whether the Swedish government's special financial investment in help for carers actually led to any changes in the support provided by municipalities and voluntary organisations. The main types of carer support offered by the municipalities were payment for care-giving, relief services and day care. The chief forms of carer support provided by the voluntary organizations were support groups, training groups, and a number of services aimed primarily at the elderly care recipients (Study III).Patterns of change in municipal carer support could be discerned fairly soon. The Swedish government's special allocation to municipalities and voluntary organisations appears to have led to an increase in the number of municipalities providing direct support for carers, such as training, information material and professional caregiver consultants. On the other hand, only minor changes could be discerned in the pattern of carer support services provided by the voluntary organizations. This demonstrates stability and the relatively low impact that policy initiatives seem to have on voluntary organizations as providers (Study IV).In studies III and IV the empirical material consists of survey data from mail questionnaires sent to municipalities and voluntary organizations in the County of Stockholm.In the fields of social planning and social work there appears to be a need to clarify the aims of support services for informal carers. Should the support be direct or indirect? Should it be used to supplement or substitute caregivers? In this process of reappraisal it will be important to take the needs of both caregivers and care recipients into account when developing existing and new forms of support. How informal caregivers and care recipients interact with the care system as a whole is undeniably a fertile field for further research.

Background: Family education, training, and counselling programmes have been cited as one way to complement traditional interventions for the individual with aphasia. However, the literature still represents the speech‐language pathologist as the expert in a directive role. Aims: This article describes the second phase of a research study aimed at addressing the psychosocial sequelae of aphasia by developing and studying the effects of a learner‐centred training programme for spouses of adults with chronic aphasia designed to improve conversational interaction between couples. The first phase of this research included the development of a communication‐training programme that integrated principles and strategies from speech‐language pathology and adult education (Sorin‐Peters, 2002). The second phase described in this paper included the delivery and evaluation of the programme using a qualitative case study methodology. The use of the qualitative case study methodology to study the psychosocial consequences of aphasia is described in a companion paper (Sorin‐Peters, 2004). This paper presents the results of one qualitative case study in detail to demonstrate how the qualitative case study methodology was implemented, and a summary of the cross‐case analysis for the five couples, examining the effectiveness of the programme. Methods & Procedures: Using videotaped data, the Couple Questionnaire, and a semi‐structured interview, this study examined changes in attitudes and communication behaviours in five couples immediately after conversation partner training and at 2 months follow‐up. All data were transcribed and analysed for patterns of change. Outcomes & Results: Communication outcomes included changes in conversational interaction as well as in the transaction of information in conversation for all five couples. These included positive changes in the management of conversational repair. There was more balanced control after training and the cognitive competence of the partners with aphasia was revealed following the training. In addition, different conversational genres emerged throughout the programme that could be organised hierarchically. Results indicated ways in which the adult learning principles were actualised across the five cases. Themes emerged related to the expression of emotion about aphasia, including feelings of anger, sadness, and grief, and increased acceptance of the aphasia after the training. Themes related to marital issues emerged and were intertwined with emotions and communication. Conclusions: The adult learning model approach promoted positive and comprehensive changes, and perhaps more than those achieved via existing medical‐model or psychosocial approaches. The adult learning approach to individuals with chronic aphasia extends the existing psychosocial model by acknowledging both the spouse's and person with aphasia's competence as adult learners, by viewing the person with aphasia not only as part of a social unit, including the family, but also as part of a broader system, including multiple environmental and cultural factors that interact interdependently to effect change, and by focusing on the importance of communication for the expression of emotions and the maintenance and development of marital relations. The results suggest the benefits of the expansion of the speech‐language pathologist's role with couples with aphasia to include an adult learning approach to improving conversational interaction between people with aphasia and their spouses.

Background: Family education, training, and counselling programmes have been cited as one way to complement traditional interventions for the individual with aphasia. However, the literature still represents the speech‐language pathologist as the expert in a directive role. Aims: This article describes the second phase of a research study aimed at addressing the psychosocial sequelae of aphasia by developing and studying the effects of a learner‐centred training programme for spouses of adults with chronic aphasia designed to improve conversational interaction between couples. The first phase of this research included the development of a communication‐training programme that integrated principles and strategies from speech‐language pathology and adult education (Sorin‐Peters, 2002). The second phase described in this paper included the delivery and evaluation of the programme using a qualitative case study methodology. The use of the qualitative case study methodology to study the psychosocial consequences of aphasia is described in a companion paper (Sorin‐Peters, 2004). This paper presents the results of one qualitative case study in detail to demonstrate how the qualitative case study methodology was implemented, and a summary of the cross‐case analysis for the five couples, examining the effectiveness of the programme. Methods & Procedures: Using videotaped data, the Couple Questionnaire, and a semi‐structured interview, this study examined changes in attitudes and communication behaviours in five couples immediately after conversation partner training and at 2 months follow‐up. All data were transcribed and analysed for patterns of change. Outcomes & Results: Communication outcomes included changes in conversational interaction as well as in the transaction of information in conversation for all five couples. These included positive changes in the management of conversational repair. There was more balanced control after training and the cognitive competence of the partners with aphasia was revealed following the training. In addition, different conversational genres emerged throughout the programme that could be organised hierarchically. Results indicated ways in which the adult learning principles were actualised across the five cases. Themes emerged related to the expression of emotion about aphasia, including feelings of anger, sadness, and grief, and increased acceptance of the aphasia after the training. Themes related to marital issues emerged and were intertwined with emotions and communication. Conclusions: The adult learning model approach promoted positive and comprehensive changes, and perhaps more than those achieved via existing medical‐model or psychosocial approaches. The adult learning approach to individuals with chronic aphasia extends the existing psychosocial model by acknowledging both the spouse's and person with aphasia's competence as adult learners, by viewing the person with aphasia not only as part of a social unit, including the family, but also as part of a broader system, including multiple environmental and cultural factors that interact interdependently to effect change, and by focusing on the importance of communication for the expression of emotions and the maintenance and development of marital relations. The results suggest the benefits of the expansion of the speech‐language pathologist's role with couples with aphasia to include an adult learning approach to improving conversational interaction between people with aphasia and their spouses.

OBJECTIVES: The aim was to describe the existential life situations of spouses
who care for persons with dementia, before and after relocation to nursing homes.
METHOD: This was a qualitative study among 11 spouses of persons with dementia,
recruited via purposeful sampling. Data were collected through interviews and
analysed with interpretive content analysis.
RESULTS: Before the relocation to nursing homes, the spouses' existential life
situations were characterized by feelings of shame and guilt, being isolated in
the home. Spouses were also exposed to psychological threats, physical violence,
and had feelings of placing one's own needs last. After the relocation, spouses
described feelings of guilt and freedom, living with grief and thoughts of death,
feelings of loneliness in the spousal relationship, and striving for acceptance
despite a lack of completion.
CONCLUSION: The existential life situation of spouses of persons with dementia is
about being in limit situations which changes when the ill person relocates to a
nursing home. This is important knowledge for health care staff to bear in mind
at nursing homes when encountering spouses.

Abstract [en]
Policy makers in Sweden and other European Member States pay increasing attention as to how best support working carers; carers juggling providing unpaid family care for older family members while performing paid work. Exploring perceived benefits and challenges with web-based information and communication technologies as a means of supporting working carers' in their caregiving role, this paper draws on findings from a qualitative study. The study aimed to describe working carers' experiences of having access to the web-based family care support network 'A good place' (AGP) provided by the municipality to support those caring for an older family member. Content analysis of interviews with nine working carers revealed three themes: A support hub, connections to peers, personnel and knowledge; Experiencing ICT support as relevant in changing life circumstances; and Upholding one's personal firewall. Findings indicate that the web-based family care support network AGP is an accessible, complementary means of support. Utilising support while balancing caregiving, work obligations and responsibilities was made easier with access to AGP; enabling working carers to access information, psychosocial support and learning opportunities. In particular, it provided channels for carers to share experiences with others, to be informed, and to gain insights into medical and care issues. This reinforced working carers' sense of competence, helping them meet caregiving demands and see positive aspects in their situation. Carers' low levels of digital skills and anxieties about using computer-based support were barriers to utilising web-based support and could lead to deprioritising of this support. However, to help carers overcome these barriers and to better match web-based support to working carers' preferences and situations, web-based support must be introduced in a timely manner and must more accurately meet each working carer's unique caregiving needs.

Abstract [en]

This article presents an integrative literature review of the experience of dementia care associated with the extended palliative phase of dementia. The aim was to highlight how dementia is defined in the literature and describe what is known about the symptomatology and management of advanced dementia regarding the needs and preferences of the person with dementia and their family carer/s. There was no consistent definition of advanced dementia. The extended palliative phase was generally synonymous with end-of-life care. Advanced care planning is purported to enable professionals to work together with people with dementia and their families. A lack of understanding of palliative care among frontline practitioners was related to a dearth of educational opportunities in advanced dementia care. There are few robust concepts and theories that embrace living the best life possible during the later stages of dementia. These findings informed our subsequent work around the concept, 'Dementia Palliare'.

This article presents an experimental evaluation of the Family Bereavement Program (FBP), a 2-component group intervention for parentally bereaved children ages 8-16. The program involved separate groups for caregivers, adolescents, and children, which were designed to change potentially modifiable risk and protective factors for bereaved children. The evaluation involved random assignment of 156 families (244 children and adolescents) to the FBP or a self-study condition. Families participated in assessments at pretest, posttest, and 11-month follow-up. Results indicated that the FBP led to improved parenting, coping, and caregiver mental health and to reductions in stressful events at posttest. At follow-up, the FBP led to reduced internalizing and externalizing problems, but only for girls and those who had higher problem scores at baseline.

Abstract:
Background: Children show long-term psychological distress if family communication and illness-related information are poor during and after a parent's illness and death. Few psychosocial interventions for families with minor children living with a parent who has a life-threatening illness have been evaluated rigorously. Even fewer interventions have been family-centered. One exception is the Family Talk Intervention (FTI), which has shown promising results regarding increased illness-related knowledge and improved family communication. However, FTI has not yet been evaluated in palliative care. This study therefore aimed to explore the potential effects of FTI from the perspectives of minor children whose parent is cared for in specialized palliative home care. Methods: This pilot intervention study involves questionnaire and interview data collected from children after participation in FTI. Families were recruited from two specialized palliative home care units. To be included, families must include one parent with life-threatening illness, at least one child aged 6–19 years, and understand and speak Swedish. Twenty families with a total of 34 children participated in FTI; 23 children answered the questionnaire, and 22 were interviewed after participation. Results: The children reported that FTI increased their knowledge about their parents' illness. They said the interventionist helped them to handle school-related problems, establish professional counselling, and find strength to maintain everyday life. Children aged 8–12 reported that talking with their parents became easier after FTI, whereas communication was unchanged for teenagers and between siblings. Children also reported having been helped to prepare for the future, and that they benefitted from advice about how to maintain everyday life and minimize conflicts within the family. Conclusions: Children who participated in FTI reported that it was helpful in many ways, providing illness-related information and improving family communication when a parent has a life-threatening illness. Other potential positive effects reported by the children were that FTI facilitated their preparation for the future, decreased family conflicts, and started to build up resilience.

Abstract:
Background: Children show long-term psychological distress if family communication and illness-related information are poor during and after a parent's illness and death. Few psychosocial interventions for families with minor children living with a parent who has a life-threatening illness have been evaluated rigorously. Even fewer interventions have been family-centered. One exception is the Family Talk Intervention (FTI), which has shown promising results regarding increased illness-related knowledge and improved family communication. However, FTI has not yet been evaluated in palliative care. This study therefore aimed to explore the potential effects of FTI from the perspectives of minor children whose parent is cared for in specialized palliative home care. Methods: This pilot intervention study involves questionnaire and interview data collected from children after participation in FTI. Families were recruited from two specialized palliative home care units. To be included, families must include one parent with life-threatening illness, at least one child aged 6–19 years, and understand and speak Swedish. Twenty families with a total of 34 children participated in FTI; 23 children answered the questionnaire, and 22 were interviewed after participation. Results: The children reported that FTI increased their knowledge about their parents' illness. They said the interventionist helped them to handle school-related problems, establish professional counselling, and find strength to maintain everyday life. Children aged 8–12 reported that talking with their parents became easier after FTI, whereas communication was unchanged for teenagers and between siblings. Children also reported having been helped to prepare for the future, and that they benefitted from advice about how to maintain everyday life and minimize conflicts within the family. Conclusions: Children who participated in FTI reported that it was helpful in many ways, providing illness-related information and improving family communication when a parent has a life-threatening illness. Other potential positive effects reported by the children were that FTI facilitated their preparation for the future, decreased family conflicts, and started to build up resilience.

The addictions are common chronic psychiatric diseases that today are prevented and treated using relatively untargeted and only partially effective methods. The addictions are moderately to highly heritable, which is paradoxical because these disorders require use; a choice that is itself modulated by both genes and environment. The addictions are interrelated and related to other psychiatric diseases by common neurobiological pathways, including those that modulate reward, behavioural control and the anxiety or stress response. Our future understanding of addictions will be enhanced by the identification of genes that have a role in altered substance-specific vulnerabilities such as variation in drug metabolism or drug receptors and a role in shared vulnerabilities such as variation in reward or stress resiliency.

Gothenburg Monographs in Linguistics 42; Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori

An activity-based vocabulary for Voice Output Communication Aids (VOCAs) was designed and evaluated through a user-centred, iterative design process, using expressions from the Gothenburg Spoken Language Corpus as well as other recorded, natural conversations. The growth and development of the vocabulary, called Phrases, was closely linked to its evaluation. The iterative design process included prototyping, collaboration with users, and modifications to the different versions of Phrases. The aims of the thesis were to investigate and visualise what goes on in interactions involving VOCAs, investigate the utility of a spoken language corpus in constructing AAC vocabulary, to evaluate the usability of Phrases, and to compare the effectiveness and efficiency of phrase creation to that of phrase selection. Four young adults with cerebral palsy, who used Augmentative and Alternative Communication (AAC), took part in the evaluation, as did sixty adults without speech impairments. The Phrases vocabulary was primarily built around pre-stored expressions for shop interactions and general quickfire expressions, including greetings, acknowledgements, feedback and expressions for communication management. It was tested in real and role-played shopping activities, and in an experiment. The results showed that phrase selection under certain circumstances can be faster than phrase creation, and that pre-stored phrases can enhance both the speed and enjoyment of VOCA-mediated conversations, providing that the users have learned where to find the expressions. The quickfire section was appreciated by all participants, but the activity shopping turned out to be of lesser importance to the four participants using AAC than was presumed from the beginning. Using a VOCA in a service encounter such as shopping turned out to be a complex undertaking for individuals with severe motor impairments. A model from Cultural-Historical Activity Theory provided useful insights into the contributing factors. The evaluations of the second version of Phrases gave valuable suggestions for the modification of future versions, such as making the activity structure more transparent, keeping phrases which were used while removing others, and adding new activities. Sammanfattning på svenska: Avhandlingen "The Growth of Phrases. User-centred Design for Activity-based Voice Output Communication Aids" presenterar och analyserar vokabulär för talande samtalshjälpmedel som designats och utvärderats genom en användarcentrerad, iterativ designprocess. Vokabuläret, som kallas Phrases (fraser), är baserat på yttranden från Göteborgs Talspråkskorpus och andra inspelningar av naturliga samtal. Den iterativa designprocessen bestod av prototyputveckling, successiv utvärdering, samarbete med användare samt modifieringar av de olika versionerna av Phrases. Målen för avhandlingen var att undersöka och visualisera vad som sker i samspel där talande samtalshjälpmedel finns med, undersöka nyttan av en talspråkskorpus för att skapa vokabulär för AKK (Alternativ och Kompletterande Kommunikation), utvärdera användbarheten hos Phrases och att undersöka hur verkningsfullt och effektivt det är att välja bland fraser jämfört med att själv skapa dem. Fyra unga vuxna med cerebral pares, som använde AKK, och sextio vuxna personer utan talsvårigheter deltog i utvärderingen. Vokabuläret Phrases var främst uppbyggt kring färdiga uttryck för att samtala i affär, kompletterade med allmänna snabbuttryck ("quickfires") för att hälsa, tacka, ge återkoppling och hantera kommunikationen. Phrases testades i verkliga affärssituationer och i rollspel samt i ett experiment. Resultaten visade att det under vissa omständligheter kan vara snabbare att använda färdiga fraser än att skapa dem ord för ord, och att färdiga fraser kan öka både hastigheten och nöjet i att använda samtalshjälpmedel, förutsatt att användarna har lärt sig var de ska hitta uttrycken. Modulen med snabbuttryck uppskattades av alla deltagare, men själva aktiviteten att handla i affär var inte så viktig som förväntat för de fyra AKK-användarna. Att som kund använda samtalshjälpmedel i en affär påverkades i praktiken av många faktorer. För att undersöka hur dessa hängde samman användes en modell från kulturhistorisk aktivitetsteori som gav värdefulla insikter. Utvärderingen av version nummer två av Phrases pekade mot att aktivitetsstrukturen behöver göras ännu tydligare i framtida versioner. Flertalet fraser bör bibehållas, men somliga kan tas bort och nya aktiviteter bör läggas till.

The purpose of this study was to examine the iconicity of 16 Picture Communication Symbols (PCS) presented on a themed bed-making communication overlay for South African children with English as an additional language and mild intellectual disability. The survey involved 30 participants. The results indicated that, overall, the 16 symbols were relatively iconic to the participants. The authors suggest that the iconicity of picture symbols could be manipulated, enhanced, and influenced by contextual effects (other PCS used simultaneously on the communication overlay). In addition, selection of non-target PCS for target PCS were discussed in terms of postulated differences in terms of distinctiveness. Potential clinical implications and limitations of the study, as well as recommendations for future research, are discussed.

AIMS AND OBJECTIVES:
The aim of the present study was to determine the impact of a nurse-led support and education programme for improving the spouses' perceived general quality of life, life situation, general well-being and health state.
BACKGROUND:
Stroke is a disease with great consequences for the patients and their families. The spouses often feel obligated to care for the patient, providing psychological and physical support and having to cope with the patient's physical and cognitive impairments. This might lead to increased problems, as family members struggle to adapt to their new roles and responsibilities.
DESIGN AND METHODS:
Longitudinal, randomized controlled trial. One hundred spouses were randomly assigned to intervention or control groups, 50 in each group. The intervention group participated in a support and education programme, six times during six months, led by stroke specialist nurses. Both groups were followed for 12 months.
RESULTS:
No significant differences were found, between intervention and control groups, over time. In the sub analyses, we found that the group attending 5-6 times had a significant decrease in negative well-being and increased quality of life over time, while the group attending fewer times had a significant decrease in positive well-being and health state, similar to the control group, which also had a significant decrease in negative and general well-being.
CONCLUSIONS:
A support and education programme might have a positive effect on spouses' well-being, on condition that they attend at least five times.
RELEVANCE TO CLINICAL PRACTICE:
To facilitate the spouses' role as informal caregivers to the stroke patients, further development of the support and education programme used in the present study is needed, including empowerment approach and implementation of coping strategies.

This study examined depression and externalizing problems of children in foster care using a subsample of data (n =362) from the National Survey of Child and Adolescent Well-Being. Our findings indicated that more frequent contact with the biological mother was marginally associated with lower levels depression and significantly associated with lower externalizing problem behaviors. The association with externalizing problem behavior was significant even after controlling for gender and exposure to violence. Further, differences with regard to gender were revealed. Specifically, girls had higher depression scores than boys even after controlling for exposure to violence. Results suggest that supporting frequent, consistent, visitation may impact the levels of depression and externalizing programs children in foster care exhibit.

Leisure options were used to facilitate the communication development of a young child with severe multiple disabilities who used augmentative communication. The intervention consisted of selecting a number of leisure options through consultation with the child's mother and teacher about the child's leisure preferences and making available the leisure options at each intervention session. Twelve intervention sessions were carried out over a three month period. The results of this descriptive study showed that with the introduction of leisure options as part of intervention, the child demonstrated increased vocalisations, words and word approximations, communicative gestures and use of signs. The child also showed an increased desire to communicate. The findings indicate the usefulness and efficacy of leisure options as a potential intervention procedure in promoting the communication development of children with disabilities.

AIM:
To review the literature on the impact of parental problem drug use on children, and indicate the efficacy of key evaluated interventions to reduce the impact of parental drug use on children.
METHODS:
Comprehensive narrative review of English language published research and intervention spanning the last three decades identified through searching library databases and citation.
FINDINGS:
Problem drug use can impede parenting and the provision of a nurturing environment. Although small-scale, localized and resource-intensive these key evaluated interventions show cautious optimism that problem drug-using parents can reduce drug use and achieve better family management. Children have rarely been directly the focus of intervention.
CONCLUSIONS:
Wider application and more rigorous evaluation of interventions in this area are needed. Given the scale of the problem it is important to establish how statutory services can apply the lessons of these more localized interventions.

Objectives: As in nearly all European countries, demographic developments in Germany have led to both a relative and an absolute increase in the country's elderly population. The care and support needed by these people is primarily provided by relatives or friends and close acquaintances within the home environment. The major challenges for society are to sustain, promote and support these informal resources. In order to achieve this, it is crucial that family caregivers are provided with situation-specific services that support them and relieve their burden of care. The major challenges for society are therefore to sustain, promote and support informal resources and to provide the opportunity for the use of services aimed at assisting and relieving the burden of family caregivers. Methods: In the context of the EUROFAMCARE study, 1,003 family caregivers from Germany were interviewed at home about their experiences using a standardized questionnaire. Included in the study were primary caregivers providing at least four hours of personal care or support per week to a relative aged 65 years or older. Subjects solely providing financial support were excluded. In this paper, a linear regression analysis has been conducted to analyze impact of sociodemographic factors on the utilization of support services. Results: The family caregivers were 54 years on average (SD=13.4), 76% of them were female. The dependent elderly were 80 years on average (SD=8.3), and 69% of them were women. 60% of them were receiving long-term care insurance benefits. Use of support services aimed directly at family caregivers is very low. After including certain services aimed primarily at those in need of care but also often serving as a source of relief for family caregivers, the percentage of caregivers using support services increased slightly. Among sociodemographic characteristics, caregivers' gender and education level have the greatest influence on services use. Other influential factors are caregivers' perception of their caregiving burden and their assessment of the dependent family member's need for assistance and support.

By definition children with autism spectrum disorders (ASD) experience difficulty understanding and using language. Accordingly, visual and picture-based strategies such as the Picture Exchange Communication System (PECS) show promise in ameliorating speech and language deficits. This study reports the results of a multiple baseline across participants investigating the implementation of the PECS with three preschool children with characteristics of ASD. The first four phases of PECS were taught to the participants: basic picture exchange, increasing distance use of PECS, discriminating among a variety of pictures, and communicating in sentences composed of pictures. Relative to the impact of PECS's implementation in providing the participants with a functional communication system, word approximations, and intelligible word and phrase use, results indicated that two of the three participants mastered PECS. However, participants did not significantly increase in use of word approximations and intelligible words.

There has been much controversy regarding the psychological impact of the death of a parent, partly arising from neglect of potential moderating factors. The present study uses data from the National Comorbidity Survey Replication (NCS-R) to investigate the relative impacts of age at death of parent, adverse parenting practices, and time since loss on mental health outcomes in 2,823 bereaved adults. Logistic regression analyses controlling for sex and race revealed that younger age at the time of parental death was associated with poorer mental health outcomes. Further, adverse parenting practices during childhood were related to greater psychopathology in adulthood. Results also indicated that psychological distress following the death of a parent reduces over time. Notably, each of these factors significantly predicted psychopathology when controlling for all other variables. Findings are discussed in the context of current theories of attachment and psychopathology.

This paper presents results from a comparative project on the implementation of elder-care in France and Sweden. The transition to requiring care is understood as a process, and elder-care is seen as a part of a more general organisation of social care that reflects different welfare traditions. An overview of elder-care on the institutional level in the two countries is supplemented by case studies from the perspective of older people which identify ways of co-operation between actors, such as public eldercare providers, family members and help provided by profit and non-profit organisations. The interviews include approximately 20 older persons in each country as well as a small number of administrators and adult children. The study sheds light on how policies are implemented on the local level and puts the focus on who actually does what and when for older persons with care needs. The different roles played by the state, the family, the market and civil society are examined. Family members in France take on a more active role both as co-ordinators of care and as actual caregivers. The study shows that gender and social class remain associated with caring but that such differences are much larger in France than in Sweden.

BACKGROUND:
As infant disorganized attachment is a serious risk factor for later child psychopathology, it is important to examine whether attachment disorganization can be prevented or reduced.
METHOD:
In a randomized intervention study involving 130 families with 6-month-old adopted infants, two attachment-based intervention programs were tested. In the first program, mothers were provided a personal book, and in the second program mothers received the same personal book and three home-based sessions of video feedback. The third group did not receive intervention (control group).
RESULTS:
The intervention with video feedback and the personal book resulted in enhanced maternal sensitive responsiveness (d=.65). Children of mothers who received this intervention were less likely to be classified as disorganized attached at the age of 12 months (d=.46), and received lower scores on the rating scale for disorganization than children in the control group (d=.62). In the book-only intervention group children showed lower disorganization ratings compared to the control group, but no effect on the number of infants with disorganized attachment classifications was found.
CONCLUSION:
Our short-term preventive intervention program with video feedback and a book lowered the rate of disorganized attachment. The effectiveness of our intervention documents the importance of parenting in the development of infant attachment disorganization.

Abstract
OBJECTIVE:
This study examined effects of bereavement 21 months after a parent's death, particularly death by suicide.
METHOD:
The participants were 176 offspring, ages 7-25, of parents who died by suicide, accident, or sudden natural death. They were assessed 9 and 21 months after the death, along with 168 nonbereaved subjects.
RESULTS:
Major depression and alcohol or substance abuse 21 months after the parent's death were more common among bereaved youth than among comparison subjects. Offspring with parental suicide or accidental death had higher rates of depression than comparison subjects; those with parental suicide had higher rates of alcohol or substance abuse. Youth with parental suicide had a higher incidence of depression than those bereaved by sudden natural death. Bereavement and a past history of depression increased depression risk in the 9 months following the death, which increased depression risk between 9 and 21 months. Losing a mother, blaming others, low self-esteem, negative coping, and complicated grief were associated with depression in the second year.
CONCLUSIONS:
Youth who lose a parent, especially through suicide, are vulnerable to depression and alcohol or substance abuse during the second year after the loss. Depression risk in the second year is mediated by the increased incidence of depression within the first 9 months. The most propitious time to prevent or attenuate depressive episodes in bereaved youth may be shortly after the parent's death. Interventions that target complicated grief and blaming of others may also improve outcomes in symptomatic youth with parental bereavement.

BACKGROUND:
Previous findings suggest that the loss of a family member is associated with health and mortality. The purpose of this study was to investigate the association between bereavement experiences and BMI, and whether there are socio-demographic differences in this association.
OBJECTIVE:
To investigate the association between bereavement experiences and BMI, and whether there are socio-demographic differences in this association.
METHODS:
We used cross-sectional data with retrospective questions from the Swedish Level of Living Survey (LNU) of 2000, including 5,142 individuals. The bereavement experiences examined in the study include the loss of a sibling, a parent or a spouse, and time since the death of a parent. BMI (kg/m2) was calculated using self-reported measurements of weight and height. The association between bereavement and BMI was evaluated through linear regressions.
RESULTS:
After controlling for possible confounders, most of the models detected an association between bereavement and BMI. The fully-adjusted model showed that loss of parents was associated with a 0.45 increase in BMI (SE = 0.20). The effect also seemed to be dependent on time since the loss and social class position.
CONCLUSIONS:
The present study is the first to examine associations between different types of familial losses and BMI. We find an association between the death of a family member and BMI, but it appears to be related to time since the death, type of bereavement experience and social class.

BACKGROUND: The Carer Support Needs Assessment Tool (CSNAT) intervention is an evidence-based, person-centered approach to carer assessment and support within palliative care. As such, it requires a change in practice from a practitioner- to a carer-led assessment and support process. A paucity of research has investigated factors affecting implementation of evidence-based interventions within palliative care. OBJECTIVE: To examine differences between high and low adopters of the CSNAT intervention in terms of practitioner attitudes to the intervention and organizational context. METHODS: Phase IV study of the implementation of the CSNAT intervention at scale in 36 UK palliative care services over 6 months. Survey at baseline and 6 months of practitioners at implementation sites, informed by the Promoting Action on Research Implementation in Health Services (PARIHS) Framework. Survey tools: (a) questionnaire to assess attitudes to the CSNAT intervention; (b) Alberta Context Tool (ACT) to assess organizational context. Monthly data on intervention use enabled service classification as "high" or "low" adopters. RESULTS: Surveys returned at baseline were 157/462 and at 6 months were 69/462. Compared with low adoption services, high adopters were more likely to be hospice, at home, and day services; have a higher ratio of internal facilitators to total staff numbers; and higher scores for ACT "informal interactions" denoting more discussions about care between colleagues. Both had similarly positive attitudes to the CSNAT intervention pre-implementation, but by 6 months low adoption services developed significantly more negative attitudes, while high adoption services attitudes mostly remained the same or improved. LINKING EVIDENCE TO ACTION: Implementation may be more successful for services that offer regular opportunities to use the intervention in practice, have sufficient levels of facilitators, stimulate more staff discussion, and encourage maintenance of positive motivation. Implementation of person-centered interventions needs to plan for such factors. This has informed an implementation toolkit for the CSNAT intervention.

The aims of this thesis where the target population has been older adults suffering from osteoporosis related fractures were firstly to study the association between functional impairment due to pain, and activity expressed as walking speed (WS) and Timed Get up and-Go (TUG), and to examine the associations between functional impairment and social participation (SP) and quality of life (QoL). Secondly, to study the association between activity and SP and QoL. Thirdly, to study the effect of informal and/or formal support on SP.
In study I activity 3 years after trauma and stratified for pain was examined. For fractured, both with and without pain, higher WS was noted for subjects with the last fracture more than 3 years ago compared to subjects fractured less than 3 years ago. The median time for fractured in pain and a trauma more than 3 years ago walking 15m at a self selected speed was 14 s compared to 20 s (p = 0.04) for subjects in pain and fractured less than 3 years ago. Both fracture and pain independently explained levels of WS.
In study II the association between functional impairment and SP and QoL was investigated. QoL included Life satisfaction index A (LSI- A) and SF-12 consisting of a mental component (MCS) and a physical component (PCS). Fractured with and without pain were compared to non-fractured controls and in 12 out of 21 activities fewer fractured in pain took part compared to controls. Regarding QoL, fractured in pain scored lower for MCS, PCS and LSI-A, compared to controls.
In study III the association between WS, TUG and QoL and SP was examined. In a logistic regression model adjusting for confounders, significant associations remained between SP and WS, TUG where an increased probability of taking part increased with a faster performance.
In study IV the extent of SP due to formal and/or informal care was examined. Adjusted odds ratios for SP using non support as a reference, showed that subjects with informal support did not have a lower probability for participating while subjects with informal and/or formal support had a significant lower probability for SP.
In conclusion, fractured had a limitation in activity. For both fractured with and without pain a limitation in WS was observed up to three years after trauma suggesting that there is rehabilitation potential the first years after fracture. A health condition with fracture and a functional impairment due to pain, or a deterioration WS or TUG are associated with a restriction in SP and a lowered QoL. The results also substantiate the influence of informal support i.e. care given by relatives and friends have decisive influence to maintain SP and thereby an active lifestyle.

6-month-old infants selected on irritability shortly after birth and their mothers were randomly assigned to 2 intervention and 2 control groups to test the hypothesis that enhancing maternal sensitive responsiveness will improve quality of mother-infant interaction, infant exploration, and attachment. The intervention lasted 3 months and ended when the child was 9 months of age. When infants were 9 months of age, intervention group mothers were significantly more responsive, stimulating, visually attentive, and controlling of their infant's behavior than control group mothers. Intervention infants had higher scores than control infants on sociability, self-soothing, and exploration, and they cried less. Quality of exploration also improved, with intervention infants engaged in cognitively sophisticated kinds of exploration more than control infants. At 12 months of age, significantly more intervention group dyads were securely attached than control group dyads.

This study examined whether formal care services delivered to frail older people's homes in France and Israel substitute for or complement informal support. The two countries have comparable family welfare systems but many historical, cultural and religious differences. Data for the respondents aged 75 or more years at the first wave of the Survey of Health, Ageing and Retirement in Europe (SHARE) were analysed. Regressions were examined of three patterns of care from outside the household: informal support only, formal support only and both formal and informal care, with the predictor variables including whether informal help was provided by a family member living in the household. The results revealed that about one-half of the respondents received no help at all (France 51%, Israel 55%), about one-tenth received care from a household member (France 8%, Israel 10%), and one-third were helped by informal carers from outside the household (France 34%, Israel 33%). More French respondents (35%) received formal care services at home than Israelis (27%). Most predictors of the care patterns were similar in the two countries. The analysis showed that complementarity is a common outcome of the co-existence of formal and informal care, and that mixed provision occurs more frequently in situations of greater need. It is also shown that spouse care-givers had less formal home-care supports than either co-resident children or other family care-givers. Even so, spouses, children and other family care-givers all had considerable support from formal home-delivered care.

Under de senaste trettio åren har valfrihet och självbestämmande varit ledord för den svenska välfärdspolitiken. Att individen själv ska ha rätt att bestämma över sin vardag har inneburit att man inom funktionshinderpolitiken alltmer har kommit att betona den enskildes möjlighet att påverka villkoren för stöd och hjälpinsatser.

Människor med utvecklingsstörning är i dag mer integrerade i samhället. Men vad händer när funktionshindrade inte vill se sig som klienter utan framhåller andra värden och livsprojekt?

Författarna har mångårig erfarenhet av verksamhetsnära arbete. Deras forskning är inriktad på de upplevelser och erfarenheter som personer med utvecklingsstörning har. I den här boken sätts dessa erfarenheter in i en större samhällelig och välfärdspolitisk kontext.

Denna andra upplaga har reviderats utifrån nyare lagstiftning och innehåller även två nyskrivna kapitel: "Internet och sociala medier" samt "Utvecklingsstörning och hälsa". Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter vid socionom- och lärarprogrammen, samhällsvetenskapliga, beteendevetenskapliga och vårdvetenskapliga utbildningar samt till yrkesverksamma inom välfärdssektorn och andra som är intresserade av frågor om funktionshinder.

Martin Molin, docent och fil. dr i handikappvetenskap, Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet.

Lennart Sauer, fil. dr i socialt arbete, Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet.

Jens Ineland, fil. dr i socialt arbete, Pedagogiska institutionen, Umeå universitet.

Ramböll Management Consulting har på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne län
utvärderat anhörigstödet i Skåne utifrån ett anhörigperspektiv. Tio stycken
representativt utvalda kommuner i Skåne län har ingått i utvärderingen. Följande
frågor har analyserats;
 Hur har anhörigstödet vidareutvecklats?
 Hur har kvaliteten på anhörigstödet som erbjuds förbättrats?
 Hur har tillgängligheten till anhörigstödet förbättrats?
 Hur har stöd som efterfrågas av anhörigvårdare utvecklats?
 Hur har anhörigvårdarnas livskvalitet förbättrats?
 Hur har samverkan med andra frivilliga/ideella krafter påverkat
anhörigstödets utveckling?
Datainsamlingen har genomförts med hjälp av; intervjuer, fokusgrupper och
dokumentstudier. Flera av utvärderingens frågeställningar har kunnat belysas med
hjälp av två eller flera datainsamlingsmetoder samtidigt. Härigenom åstadkommer
vi en stabil grund för analysen och våra slutsatser.
Rambölls bedömning är att anhörigstödet har vidareutvecklats som följd av de
statliga stimulansmedlen. Fler kommuner erbjuder idag träffpunkter jämfört med
tidigare och fler må-bra-aktiviteter erbjuds. Anhörigsamordnare har inrättats i
samtliga kommuner som ingått i vårt urval och det förekommer allt fler nätverk
och erfarenhetsutbyten mellan kommunerna.
Kvaliteten i anhörigstödet har förbättrats under de åren som staten betalat ut
stimulansmedel. Fokus i flera kommuner har varit att bygga en verksamhet av god
kvalitet som är hållbar. Med anledning av detta har utvecklingen och utformandet
av verksamheten varit relativt likartad mellan kommunerna. I samtliga kommuner
som varit föremål för utvärderingen finns anhörigsamordnare samt ett brett utbud
av aktiviteter för anhörigvårdare.
Vad gäller tillgängligheten så bedömer Ramböll att den delvis har förbättrats.
Samtliga kommuner erbjuder en träffpunkt och har en anhörigsamordnare.
Information om stödet finns tillgängligt via broschyrer på exempelvis apotek och
vårdcentraler. Flera av anhörigsamordnarna, liksom biståndshandläggarna,
informerar även om stödet. Däremot upplever både kommunala tjänstemän och
anhörigvårdare att stödet inte når ut till alla som kan tänkas ha behov av det. Till
exempel är uppslutningen på träffpunkterna inte så stor som man önskat och man
vet att det finns fler i kommunen som är i behov av stödet. Vad detta beror på
finns det olika teorier om. En återkommande förklaring är att de i målgruppen inte
5
själva identifierar sig som vårdare av en anhörig utan i första hand som
make/maka där det är en plikt att man tar hand om sin sjuka närstående. Flera
anhörigvårdare beskriver hur svårt det är att ta klivet till att se bortom sin
närståendes situation och även börja tänka på och ta hand om sig själv.
Anhörigvårdare får det stöd de efterfrågar, inom ramen för vad som är rimligt. Det
är vanligt att anhörigsamordnare ordnar träffar och fokusgrupper där
anhörigvårdare lämnar förslag på hur de vill att exempelvis aktiviteterna och
träffpunkterna ska utformas och vad de ska innehålla. Som exempel efterfrågar
vissa anhörigvårdare utbildningar och information om exempelvis lyftteknik eller
demenssjukdomens olika stadier som kan ske i samband med träffpunkterna. Det
är också vanligt att andra föreningar och kommunala verksamheter bjuds in för att
prata om vilket stöd de kan bidra med.
Vad gäller livskvaliteten menar anhörigvårdare som deltar i verksamheten att den
definitivt har ökat. Man upplever trygghet och gemenskap. Avlastningen gör att
man känner sig spontan och fri. Dessutom upplever man mindre stress och oro då
man vet att man har någonstans att vända sig när det känns jobbigt. De anhöriga är
överens om att kommunens åtgärder leder till ökad livskvalitet för dem.
Samverkan med andra organisationer och föreningar varierar från kommun till
kommun och har delvis ökat. Svenska kyrkan och Röda Korset är de vanligaste
samverkanspartnerna. Andra man samverkar med är exempelvis pensionärs-,
demens- och invandrarföreningar. Att samverkan inte har ökat i högre
utsträckning kan bero på att det finns en viss konkurrens mellan föreningarna då
varje förening bevakar sitt medlemsantal. Rambölls bedömning är alltså att en
bristande samverkan inte beror på att anhörigsamordnaren underlåtit att försöka
etablera en samverkan.
Avslutningsvis har det förts resonemang dels om framgångsfaktorerna sett ur ett
organisatoriskt och verksamhetsperspektiv, dels om kommunen hade genomfört
åtgärderna utan statligt stöd.
Sett ur ett organisatoriskt perspektiv har speciellt viktiga framgångsfaktorer varit
inrättandet av anhörigsamordnare vars uppdrag varit att initiera verksamheten för
de anhöriga. Rambölls bedömning är att anhörigvårdarna själva inte hade orkat
starta en liknande verksamhet. Förutom att anhörigsamordnare har bidragit till att
skapa ett socialt nätverk för anhörigvårdare har de även arbetat aktivt med att
förankra anhörigperspektivet i alla delar av organisationen för att anhörigstödet
ska vara hållbart.
Sett ur ett verksamhetsperspektiv har en viktig framgångsfaktor för anhörigstödet
varit att de anhöriga själva har kunnat påverka utformningen av stödet. Dock har
den önskade effekten av information och kartläggningar, att nå hela målgruppen,
uteblivit.
6
Rambölls bedömer även att flera av aktiviteterna inte hade kunnat genomföras
utan statligt stöd. Anhörigstödet har delvis finansierats av kommunala medel men
med hjälp av statliga stimulansmedel har stödet kunnat prioriteras och fokuseras.

Syftet med utvärderingen är att ta reda på om den avgiftsfria avlösningen har underlättat
situationen för anhöriga som hjälper eller vårdar någon närstående i hemmet, samt att inhämta
synpunkter och förslag på olika former av stöd kommunen bör vidareutveckla och satsa på.
En första utvärdering gjordes för perioden september 2005 t.o.m. februari 2006, den andra för
perioden mars 2006 t.o.m. december 2007.
Utvärderingen för perioden januari 2008 t.o.m. december 2008 genomfördes som tidigare i
enkätform och sändes till de 69 anhöriga i Uppsala kommun som erbjudits avgiftsfri
avlösning i hemmet eller i gruppverksamhet. De flesta anhöriga är maka/make men fyra är
barn samt ett syskon. Svar erhölls från 47 personer, varav 34 kvinnor och 13 män.
Den vanligaste orsaken till närståendes behov av hjälp är nedsatt fysisk och psykisk oförmåga
i kombination med annan sjukdom såsom demenssjukdom och stroke. Även hjärtkärlsjukdom
och nedsatt syn- och hörsel uppges som orsak till hjälpbehov.
Majoriteten av de anhöriga tycker att avlösningen har fungerat mycket bra. De är nöjda med
att få tid till att uträtta ärenden och att få ägna sig åt egna intressen. Samtidigt är den
närståendes välbefinnande och möjlighet till aktivitet och omväxling viktig. För dem som har
avlösning i hemmet skapar det trygghet att det är samma person som kommer.
När det gäller önskemål om stöd och hjälpinsatser handlar det främst om att få mer tid avsatt
för avlösning.

Denna antologi innehåller en rad intressanta texter om äldreomsorg, kvinnosyn och socialpolitik. Boken diskuterar synen på åldrandet och var ansvaret ligger för omsorgen om de gamla -- något som skiftat över tid och från samhälle till samhälle. Den behandlar både frndringar på mycket lång sikt och de högst aktuella och mycket snabba förändringar i svensk och europeisk socialpolitik och omsorgspraktik som vi nu upplever. Utöver redaktörerna Rosmari Eliasson-Lappalainen och Marta Szebehely medverkar Birgitta Odén, Svein Olav Daatland, Annelie Anttonen och Clare Ungerson.

De flesta människor som drabbas av svåra psykiska problem återhämtar sig, helt eller delvis. Att återhämta sig betyder inte att man nödvändigtvis är fri från alla symtom utan kan även innebära att man kan hantera dem och leva ett acceptabelt liv. Bland läkare, vårdpersonal och även bland dem som själva har psykiska problem finns en utbredd pessimism om möjligheterna att återhämta sig. Men i dag har vi tillgång till forskningsresultat som motsäger föreställningar om de psykiska störningarna som varande livslånga, kroniska sjukdomar. Forskning visar att de flesta människor som exempelvis fått psykiatrins mest belastade diagnos – schizofreni – återhämtar sig. Vad hjälper människor med svåra psykiska problem att återhämta sig? Vad gör de själva, och vad kan andra – professionella, anhöriga, närstående – göra för att bidra till denna process? Boken resonerar kring professionalitet och vad ett återhämtningsinriktat professionellt arbete kan innebära. Återhämtning är en unik individuell process. Helt olika insatser kan bidra till återhämtningsprocessen för olika personer och för samma person i olika perioder. Den kan därför aldrig reduceras till en metod som kan tillämpas lika på flera patienter. Boken önskar förena individernas – brukarnas – erfarenhetsbaserade kunskap med kunskap från forskningen. Utgångspunkten är att människor återhämtar sig från svåra psykiska problem och att deras egna berättelser om återhämtningsarbetet erbjuder trovärdig kunskap. Boken vänder sig dels till brukare och närstående, dels till personal verksam inom psykiatri och socialtjänst. Den är också avsedd som kursbok för högskolestuderande inom områdena socialt arbete, psykologi, vård och medicin. Boken används dessutom som lärobok/komplement till cirkelmaterialet vid studiecirklar inom ramen för Återhämtningsprojektet (som drivs av Riksförbundet för Social och Mental Hälsa [RSMH], Forskningsstiftelsen Humlan och FoU-enheten vid SPO Psykiatrin Södra, Stockholms läns landsting) som i första hand löper under åren 2004 och 2005.Alain Topor är leg psykologi, fil dr och chef för FoU-enheten vid SPO Psykiatrin Södra inom Stockholms läns landsting. Han är även forskningschef på institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Han har tidigare arbetat inom socialtjänst och psykiatri som familjebehandlare, behandlingsansvarig, handledare samt med forskning och utveckling inom socialtjänsten och psykiatrin. På Natur och Kultur har han tidigare utgivit Återhämtning från svåra psykiska störningar

Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1997:1

This study examined the relationship of caregiving roles to labor force participation using the nationally representative data from the Health and Retirement Study. The sample was composed of men and women aged 50 to 61 years (N = 5,119). Caregiving roles included caregiving for spouse, parents, and grandchildren; a summary of three caregiving roles was used to indicate multiple caregiving roles. Bivariate analysis using chi-square and t tests and binary logistic regression models were applied. Results show that women caregivers for parents and/or grandchildren were less likely to be in the labor force than non-caregivers and that caregiving responsibility was not related to labor force participation for the sample of men. Findings have implication for supporting family caregivers, especially women, to balance work and caregiving commitments.

Abstract

Background

Bereavement by spousal death and child death in adulthood has been shown to lead to an increased risk of mortality. Maternal death in infancy or parental death in early childhood may have an impact on mortality but evidence has been limited to short-term or selected causes of death. Little is known about long-term or cause-specific mortality after parental death in childhood.

Methods and Findings

This cohort study included all persons born in Denmark from 1968 to 2008 (n = 2,789,807) and in Sweden from 1973 to 2006 (n = 3,380,301), and a random sample of 89.3% of all born in Finland from 1987 to 2007 (n = 1,131,905). A total of 189,094 persons were included in the exposed cohort when they lost a parent before 18 years old. Log-linear Poisson regression was used to estimate mortality rate ratio (MRR). Parental death was associated with a 50% increased all-cause mortality (MRR = 1.50, 95% CI 1.43–1.58). The risks were increased for most specific cause groups and the highest MRRs were observed when the cause of child death and the cause of parental death were in the same category. Parental unnatural death was associated with a higher mortality risk (MRR = 1.84, 95% CI 1.71–2.00) than parental natural death (MRR = 1.33, 95% CI 1.24–1.41). The magnitude of the associations varied according to type of death and age at bereavement over different follow-up periods. The main limitation of the study is the lack of data on post-bereavement information on the quality of the parent-child relationship, lifestyles, and common physical environment.

Conclusions

Parental death in childhood or adolescence is associated with increased all-cause mortality into early adulthood. Since an increased mortality reflects both genetic susceptibility and long-term impacts of parental death on health and social well-being, our findings have implications in clinical responses and public health strategies.

Abstract:
Background Most research on parental bereavement and health have analysed health consequences of parental loss in childhood, while collateral health in adulthood has been less studied. Methods Using register-based population data from Finland, we analyse adult offspring aged 18–50 years with discrete-time hazard models that adjust for offspring and parental socioeconomic and demographic characteristics. In focus are adult children whose parents were alive and lived together at the beginning of the observation period. We compare two culturally distinct but otherwise similar ethno-linguistic groups, Finnish speakers and Swedish speakers. Results The results suggest that bereaved men have an approximately 30% higher death risk than non-bereaved men, while there is practically no difference in women. Associations between parental and child deaths are, as expected, stronger for concordant causes of death than for discordant causes of death. However, some associations for discordant causes of death remain, which may indicate causality. Among Swedish speakers, who have notably higher family stability than Finnish speakers, the death of one or both parents shows a stronger association with own mortality. Conclusions The estimated associations found are generally larger than in the neighbouring country Sweden, which may be due to a stronger obedience to traditional family values and patriarchal family roles in Finland. These findings suggest that the association between parental death and mortality in adult offspring may depend on the societal context as well as on cultural practices. These factors should be increasingly acknowledged in future studies on collateral health.

Abstract
BACKGROUND:
Little is known about the effect of parental bereavement on physical health. We investigated whether the death of a child increased mortality in parents.
METHODS:
We undertook a follow-up study based on national registers. From 1980 to 1996, we enrolled 21062 parents in Denmark who had a child who had died (exposed cohort), and 293745 controls--ie, parents whose children were alive, and whose family structure matched that of the exposed cohort. Natural deaths were defined with ICD8 codes 0000-7969 and ICD10 codes A00-R99, and unnatural deaths with codes 8000-9999 and V01-Y98. We used Cox's proportional-hazards regression models to assess the mortality rate of parents up to 18 years after bereavement.
FINDINGS:
We observed an increased overall mortality rate in mothers whose child had died (hazards ratio 1.43, 95% CI 1.24-1.64; p<0.0001). An excess mortality from natural causes (1.44, 1.15-1.78; p<0.0001) was noted in mothers only during the 10th-18th year of follow-up. Mothers had increased mortality rates from unnatural causes throughout follow-up, with the highest rate recorded during the first 3 years (3.84, 2.48-5.88; p<0.0001). Bereaved fathers had only an early excess mortality from unnatural causes (1.57, 1.06-2.32; p=0.04). Mothers who lost a child due to an unnatural death or an unexpected death had a hazard ratio of 1.72 (1.38-2.15; p=0.0040) and 1.67 (1.37-2.03; p=0.0037), respectively.
INTERPRETATION:
The death of a child is associated with an overall increased mortality from both natural and unnatural causes in mothers, and an early increased mortality from unnatural causes in fathers.

Abstract
BACKGROUND:
Growing up with one parent has become increasingly common, and seems to entail disadvantages in terms of socioeconomic circumstances and health. We aimed to investigate differences in mortality, severe morbidity, and injury between children living in households with one adult and those living in households with two adults.
METHODS:
In this population-based study, we assessed overall and cause-specific mortality between 1991 and 1998 and risk of admission between 1991 and 1999 for 65085 children with single parents and 921257 children with two parents. We estimated relative risks by Poisson regression, adjusted for factors that might be presumed to select people into single parenthood, and for other factors, mainly resulting from single parenthood, that might have affected the relation between type of parenting and risk.
FINDINGS:
Children with single parents showed increased risks of psychiatric disease, suicide or suicide attempt, injury, and addiction. After adjustment for confounding factors, such as socioeconomic status and parents' addiction or mental disease, children in single-parent households had increased risks compared with those in two-parent households for psychiatric disease in childhood (relative risk for girls 2.1 [95% CI 1.9-2.3] and boys 2.5 [2.3-2.8]), suicide attempt (girls 2.0 [1.9-2.2], boys 2.3 [2.1-2.6]), alcohol-related disease (girls 2.4 [2.2-2.7], boys 2.2 [2.0-2.4]), and narcotics-related disease (girls 3.2 [2.7-3.7], boys 4.0 [3.5-4.5]). Boys in single-parent families were more likely to develop psychiatric disease and narcotics-related disease than were girls, and they also had a raised risk of all-cause mortality.
CONCLUSIONS:
Growing up in a single-parent family has disadvantages to the health of the child. Lack of household resources plays a major part in increased risks. However, even when a wide range of demographic and socioeconomic circumstances are included in multivariate models, children of single parents still have increased risks of mortality, severe morbidity, and injury.

Background
Growing up with one parent has become increasingly common, and seems to entail disadvantages in terms of socioeconomic circumstances and health. We aimed to investigate differences in mortality, severe morbidity, and injury between children living in households with one adult and those living in households with two adults.

Methods
In this population-based study, we assessed overall and cause-specific mortality between 1991 and 1998 and risk of admission between 1991 and 1999 for 65 085 children with single parents and 921 257 children with two parents. We estimated relative risks by Poisson regression, adjusted for factors that might be presumed to select people into single parenthood, and for other factors, mainly resulting from single parenthood, that might have affected the relation between type of parenting and risk.

Findings
Children with single parents showed increased risks of psychiatric disease, suicide or suicide attempt, injury, and addiction. After adjustment for confounding factors, such as socioeconomic status and parents' addiction or mental disease, children in single-parent households had increased risks compared with those in two-parent households for psychiatric disease in childhood (relative risk for girls 2·1 [95% CI 1·9–2·3] and boys 2·5 [2·3–2·8]), suicide attempt (girls 2·0 [1·9–2·2], boys 2·3 [2·1–2·6]), alcohol-related disease (girls 2·4 [2·2–2·7], boys 2·2 [2·0–2·4]), and narcotics-related disease (girls 3·2 [2·7–3·7], boys 4·0 [3·5–4·5]). Boys in single-parent families were more likely to develop psychiatric disease and narcotics-related disease than were girls, and they also had a raised risk of all-cause mortality.

Conclusions
Growing up in a single-parent family has disadvantages to the health of the child. Lack of household resources plays a major part in increased risks. However, even when a wide range of demographic and socioeconomic circumstances are included in multivariate models, children of single parents still have increased risks of mortality, severe morbidity, and injury.

Boken handlar om tjugo unga människors uppväxtvillkor. Gemensamt för dem är att en eller båda föräldrarna varit tunga narkotikamissbrukare under deras uppväxt. Gemensamt för dem är också att de flesta upplevt ett antal separationer från föräldrar eller andra viktiga vuxna. Det är också uppenbart att de flesta av dem trots denna bakgrund har en positiv syn på livet och framtiden. Den övergripande frågan som ställs i boken är hur man kan lyckas i livet - mot alla odds.

I boken som bygger på djupintervjuer med de unga personerna, diskuteras de faktorer som kan vara avgörande för barns återhämtningsförmåga eller motståndskraft. Det här är ett till stor del outforskat område (forskningen har hittills varit inriktad på brist- eller riskfaktorer) och kan hjälpa dem som arbetar inom vård- och behandling att hitta nya metoder och förhållningssätt i arbetet med barn i missbruksfamiljer.

PURPOSE/OBJECTIVES: To describe mothers' reported methods of interacting with the mothers' school-age children about their breast cancer. DESIGN: Qualitative. SETTING/SAMPLE: 19 mothers newly diagnosed with breast cancer. Mothers received treatment for their illness in the Pacific Northwest. Mothers had at least one child between 7 and 12 years old at the time of diagnosis. METHODS: Case-intensive, in-home, semistructured interviews were audiotaped, transcribed, and inductively coded into four conceptual domains and 16 categories of behavioral strategies used by the mothers to interact with their children about the breast cancer. MAIN RESEARCH VARIABLES: Behavioral strategies used by mothers when interacting with the children about the breast cancer and when providing children with support. FINDINGS: Mothers used a number of methods to bring children into the mothers' breast cancer experience. The conceptual domains included talking about the breast cancer, explaining treatment and care, providing experiences, and doing things to help children cope. CONCLUSIONS: The dominant pattern in the interview data was for mothers to assume a teacher/educator role with the children about the cancer, not an interactive, emotive-expressive parenting role. Most mothers used technical biomedical language; did not give evidence of systematically checking on the children's understanding of what they were told; did not elicit the children's concerns; and exposed the children to emotionally laden or potentially frightening images, words, or experiences. IMPLICATIONS FOR NURSING PRACTICE: Programs and materials need to be developed that help mothers work from a model of parenting that includes developmentally appropriate language, facilitates the children's expression of questions and feelings, links the mothers with the children's understanding of the illness, and assists the children to better manage what is happening related to the breast cancer.

Semistructured interviews were conducted with 26 mothers who had one or more children(N = 36) aged 8 to 12 years when they were diagnosed with early stage breast cancer. Formal methods were used to analyze the content of the data inductively. Mothers identified times during their diagnosis and treatment that were most difficult for their children, behaviors they observed indicating that the child was having a difficult time, and factors that prevented them from helping the child during those difficult times. The data provide a partial basis for developing materials, programs, and services designed to minimize the children's distress and to enhance the effectiveness of' parenting when a mother has early stage breast cancer.

This study aims to explore the influence of paternal variables on outcome of behavioral parent training (BPT) in children with attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD). 83 referred, school-aged children with ADHD were randomly assigned to BPT plus ongoing routine clinical care (RCC) or RCC alone. Treatment outcome was based on parent-reported ADHD symptoms and behavioral problems. Moderator variables included paternal ADHD symptoms, depressive symptoms, and parenting self-efficacy. We conducted repeated measures analyses of variance (ANOVA) for all variables, and then analyzed the direction of interaction effects by repeated measures ANOVA in high and low scoring subgroups. Paternal ADHD symptoms and parenting self-efficacy played a moderating role in decreasing behavioral problems, but not in decreasing ADHD symptoms. Paternal depressive symptoms did not moderate either treatment outcome. BPT is most beneficial in reducing children's behavioral problems when their fathers have high levels of ADHD symptoms or high-parenting self-efficacy.

Background
Intergenerational transmission of trauma as a determinant of mental health has been studied in the offspring of Holocaust survivors and combat veterans, and in refugee families. Mainly negative effects on the children are reported, while a few studies also describe resilience and a possible positive transformation process. A longitudinal prospective cohort study of Vietnamese refugees arriving in Norway in 1982 reports a 23 years follow-up, including spouses and children born in Norway, to study the long-term effects of trauma, flight, and exile on the offspring of the refugees.

Objectives of the study:

1. To study the association between the psychological distress of Vietnamese refugee parents and their children after 23 years resettlement.

2. To analyse paternal predictors for their children's mental health.

Methods
Information from one or both parents at arrival in 1982 (T1), at follow-up in 1985 (T2), and 23 years after arrival (T3) was included. The mental health was assessed by the Global Severity Index (GSI) of the self-report Symptom Check List-90-R (SCL-90-R) for parents (n = 88) and older children (age 19-23 yrs, n = 12), while children aged 4-18 (n = 94) were assessed using the Strengths and Difficulties Questionnaire (SDQ).

Results
Thirty percent of the families had one parent with a high psychological distress score ("probable caseness" for a mental disorder), while only 4% of the children aged 10 - 23 years were considered as probable cases. In spite of this, there was an association between probable caseness in children and in fathers at T3. A significant negative paternal predictor for the children's mental health at T3 was the father's PTSD at arrival in Norway, while a positive predictor was the father's participation in a Norwegian network three years after arrival.

Conclusions
Children of refugees cannot be globally considered at risk for mental health problems. However, the preceding PTSD in their fathers may constitute a specific risk for them.

Background
Intergenerational transmission of trauma as a determinant of mental health has been studied in the offspring of Holocaust survivors and combat veterans, and in refugee families. Mainly negative effects on the children are reported, while a few studies also describe resilience and a possible positive transformation process. A longitudinal prospective cohort study of Vietnamese refugees arriving in Norway in 1982 reports a 23 years follow-up, including spouses and children born in Norway, to study the long-term effects of trauma, flight, and exile on the offspring of the refugees.

Objectives of the study:

1. To study the association between the psychological distress of Vietnamese refugee parents and their children after 23 years resettlement.

2. To analyse paternal predictors for their children's mental health.

Methods
Information from one or both parents at arrival in 1982 (T1), at follow-up in 1985 (T2), and 23 years after arrival (T3) was included. The mental health was assessed by the Global Severity Index (GSI) of the self-report Symptom Check List-90-R (SCL-90-R) for parents (n = 88) and older children (age 19-23 yrs, n = 12), while children aged 4-18 (n = 94) were assessed using the Strengths and Difficulties Questionnaire (SDQ).

Abstract
The death of a parent is a profoundly stressful form of childhood adversity, increasing the short- and long-term risk of mental health problems. Emerging research suggests it may also disrupt biological regulatory systems and increase the risk of long-term physical health problems. This article presents a theoretical framework of the process by which the experience of parental death during childhood may influence mental and physical health outcomes over time. Drawing from a broad literature on adaptation following childhood parental loss, we focus on risk and protective factors in the childhood environment that are theoretically and empirically linked to emotional and biological regulatory responses to stress later in life, the effects of which may accumulate to impact long-term health.

The aim of the study was to describe district nurses 'views and experiences of patients ' and relatives ' involvement and influence in home-care nursing. Data were collected by means of semi-structured interviews with ten district nurses. The data analysis was interpreted by a hermeneutic method, and the SAUC model for confirming nursing was used as a theoretical framework. The findings revealed that the district nurses' views of human being, and their need to control the home-care situation as experts, were decisive factors for patient/relative power and non power in home-care nursing. The preconditions for patient/relative power, according to the district nurses, were related to whether patients/relatives felt motivated to co-operate, expressed their own wishes, and had competence. Some significant preconditions were required for the district nurses to support patient/relative power i.e., that the district nurses had patient/relative involvement and influence as an explicit nursing goal and believed that it improved home care nursing. Conclusion, this study indicates the importance of the district nurses ' awareness about their own view of human being, their attitudes on patient/relative power and their individual strategies and competence to support the patients/relatives involvement and influence in home- care nursing.

Personcentrering och patientinvolvering framhålls som hörnstenar i omställningen till en mer nära vård. Då behöver frågan "Vad är viktigt för dig som patient och närstående?" ställas oftare. I denna studie har vi undersökt hur patienter och anhöriga till patienter inskrivna i kommunal hälso- och sjukvård upplevt vård i ordinärt boende under coronapandemin. Vi har särskilt fokuserat på att undersöka om patienter och anhöriga känt sig trygga med att få vård i hemmet, om de upplevt att de kunnat påverka vården och om de tyckt att de fått den vård de har rätt till.
Studien belyser således kommunal hälso- och sjukvård ur ett patient- och anhörigperspektiv. Den bidrar med kunskap om vad som är viktigt för patienter och anhöriga när vård ges i hemmet och hur man kan arbeta med nära vård, såväl under en sådan kris som en pandemi innebär, som under mer normala omständigheter.

Boken visar vägen till funktionell kommunikation i mötet mellan vårdgivare och patient, det vill säga informationsöverföring och dialog som möjliggör patientens delaktighet i behandling och rehabilitering. Huvuddelen av boken är praktiskt inriktad och tänkt både som en lärobok för sjuksköterske-, sjukgymnast-, dietist- och arbetsterapeutprogrammet och som en praktisk handbok för yrkesverksamma.

Denna titel har tidigare givits ut av Norstedts men ingår numera i Studentlitteraturs sortiment.

OBJECTIVE: Mutual support within the family is of great importance to maintain
its proper functioning. The study aim, which was based on a family system
approach, was to evaluate which variables are associated with patients' sense of
support within the family in the palliative care context.
METHODS: We recruited 174 adult patients (65% of those eligible) from six
palliative home care units, who had non-curable disease with an expected
short-term survival, such as disseminated cancer or non-malignant diagnosis. The
relationship between the endpoint and individual factors were evaluated in a
stepwise model-building procedure using generalised linear model (ordinal
multinomial distribution and logit link).
RESULTS: The respondents' ratings of their sense of support within the family
ranged from 1 (never) to 6 (always), with a mean value of 5.2 (standard deviation
1.06). Patients who less frequently sensed family support experienced more often
stress, worry about their private economy, lower self-efficacy, lower sense of
security with palliative care provided (lower ratings on subscales of care
interaction, mastery and prevailed own identity), more often anxiety, less often
perceived general well-being for closest ones and less often sense of support
from more distant family members. In the model building, three variables were
selected to predict the patients' sense of support within the family.
CONCLUSIONS: The dying patients' sense of support within the family related to
several factors, and these may help the palliative care teams to identify
patients at risk and to alleviate suffering, for example, through supporting the
closest family members.

The introduction of a new Civil Commitment Act in Sweden in 1992 involved a shift of emphasis from medical to judicial authority. Little is known about general patient attitudes to compulsory care. The aim of the study was to study possible differences in attitudes, before and after the mental health law reform, among involuntarily and voluntarily admitted patients and their next-of-kins towards involuntary psychiatric admission. Samples of 84 committed and 84 voluntarily admitted patients in 1991 and 118 committed and 117 voluntarily admitted patients in 1997–99 were interviewed within 5 days from admission and at discharge, or after 3 weeks of care. Samples of 64 next-of-kins to the committed patients and 69 next-of-kins to the voluntarily admitted patients in 1991, and 73 and 89 next-of-kins, respectively, in 1997–99 were interviewed approximately 1 month after the admission. Few changes in attitudes were found between the two study occasions. A majority of all patients stated that it should be possible to compulsorily admit patients, and a great majority of the patients and the next-of kins stated that decisions regarding compulsory admission should be taken by doctors. Most patients and next-of-kins regarded decisions about involuntary psychiatric care mainly as a medical matter. Strong support for coercion in order to protect the patient and others was found among next-of-kins. The law reform was not reflected in attitudinal differences.

Recent investigations into the behavior states of students with profound and multiple disabilities have underlined the importance of better understanding the part that educational variables play in relation to levels of individual alertness and involvement. In the study reported here, 10 students in this population were observed for a full day each and detailed, noncontinuous information was collected on several contextual factors and student behavior states, using an interval recording technique. This paper examines transitional probabilities for observed student behavior states over time and also explores potential relationships between states, communicative conditions and activities taking place in educational settings. These sequential estimates provide evidence of state stability and positive relationships amongst student engagement and active communicative and social learning environments. Implications for practice and further research are discussed.

This study describes the situation for community living older people, 65 years of age and older in Iceland, analyzing their needs for care and services and how these needs are met. The study analyzes the relationship between the main providers of help and care, the formal caregivers and the informal carers. The study further depicts what kinds of care and support older informal caregivers provide and receive themselves and analyze what factors are related to providing care alone or in combination with other caregivers, informal and formal. The study also analyzes the relationship and mutual support between grandparents and grandchildren and whether there are gender differences in intergenerational relations and support. As little research has been conducted on informal care in Iceland, it is important to show the importance of the informal carers in the care paradigm. Two Icelandic studies were used for the descriptions and analysis. The main data source is the ICEOLD survey (Icelandic older people), based on a random representative national sample of 700 non-institutionalized persons in ages 65 – 79 years and 700 persons aged 80+. The final sample consists of 1,189 older persons to which an introduction letter was sent. They were contacted by phone a few days later and 782 persons, 341 men and 441 women, agreed to participate, giving a response rate of 66%. A study carried out among college students in Iceland, The Grammar School study, was also used to retrieve information on intergenerational relations between grandparents and grandchildren.

Aim. The aim of this study was to escribe which caring activities eight spouses performed when caring for a partner with dementia, and in what way these activities were carried out.
Background. Family caregivers are recognized as being the primary source of care for the community's older people. The largest group is comprised of spouses, with wives as the predominant caregivers. This informal care seems to be more or less invisible and performed in silence within the family. Despite the wealth of studies, the essence of family caregiving is not well understood.
Methods. Data collection was conducted by observing the dyads in their homes. A qualitative approach inspired by grounded theory was chosen to discover qualities and describe patterns of spousal caregiving in dementia care.
Results. The analysis yielded four broad themes, which included nine categories. Findings from the study shed some light on the invisible aspects besides the traditional hands-on caregiving.
Conclusion. The elderly carers were engaged in demanding and time-consuming care ranging from supervision to heavy physical responsibility. They were caring for as well as about their partners. The study also showed that spouses were successful in managing their situation in different ways. The results reported in this article are unique as they come from direct observations in family home settings where a spouse cared for a partner with dementia. Knowledge about family caregiving is valuable for nurses as there is an emphasis on collaboration between family caregivers and professionals.

This article analyses informal help and caregiving in Sweden with a focus on the scope and trends of change over time. The discussion is based on the results of three national surveys and of one surveyconducted in the county of Stockholm. The results indicated that informal help and caregiving was common throughout the period under study. In the

s, the figures were fairly stable, while fromthe late

s to

there seems to have been a dramatic increase in the prevalence of such support. Two interpretative perspectives are used to discuss this pattern. One locates its point of departure in recent welfare state changes and in the substitution argument, according to which cuts in welfare services put more pressure on people to provide informal help and care. The second perspective relates to the present debate on civil society and to its possible role in contemporarysociety. According to the civil society perspective, an increase in the prevalence of informal help and caregiving might be interpreted as an expression of growing civic involvement 'in its own right',without a straightforward and simple relationship to changes in the welfare state. It is argued in the article that the two frames of interpretation should not be viewed as mutually exclusive, but rather that they represent two partly complementary approaches to the understanding of the complex dynamics of unpaid work in contemporary Swedish society.

Developing peer relationships in school is an essential part of growing up. Many children who have little or no functional speech are provided with augmentative and alternative communication (AAC) systems such as speech synthesizers and books and charts of symbols/pictures/words. Such children face many barriers to communication and to developing peer relationships. To date there exists little understanding of the characteristics of interaction between children using AAC and their speaking peers. This paper reports findings from an analysis of interactions between 12 children with physical disabilities using AAC systems and their speaking peers in school. Analysis identifies the primary structures, functions, and modes of communication used by both partners in one-to-one conversation.

An experiment is described which aimed to help bereaved teenagers through peer group counselling, and also to examine the related issue of how reliably we can measure the effectiveness of such counselling. This involved a systematic approach to the subjective impressions of participants, and also used objective measurement techniques. Subjects perceived the group counselling sessions to have had a high value, and certain consistent trends were revealed concerning participants' previous experience of their bereavement and concerning the medium-term effects of adolescent bereavement. Statistical analysis of the objective tests paralleled this with improvements in several areas, though the extent of the statistical significance of those improvements is debatable. Recommendations are made concerning the implications for the pastoral care of bereaved pupils in schools.

Knowledge from previous studies pertaining to state behavior of individuals with profound and multiple disabilities and its relation to other environmental and physiological variables was replicated and extended. Behavior state and environmental data were collected over a 5-hour period for most of 66 students with profound disabilities from 21 educational settings. Results showed general consistency in state patterns and profile groupings with previous investigations, a strong relation between different state profiles and measures of development, and consistency of state patterns across CA levels. Transitional probabilities and z scores were used to confirm changes in state behavior of half of the subjects following primarily adult interactions. Results were discussed in relation to theoretical implications and intervention recommendations.

Abstract
BACKGROUND:
Two forms of alcoholism with distinct clinical features and mode of inheritance were first distinguished in the Stockholm Adoption Study. This involved a large sample of children born in Stockholm, Sweden, who were adopted at an early age and reared by nonrelatives. Type 1 alcoholism had adult onset and rapid progression of dependence without criminality, whereas type 2 had teenage onset of recurrent social and legal problems from alcohol abuse.
METHODS:
A replication study was carried out with 577 men and 660 women born in Gothenburg, Sweden, and adopted at an early age/by nonrelatives. The genetic and environmental backgrounds of the adoptees were classified by the exact procedures calibrated by discriminant analysis in the original study.
RESULTS:
Both type 2 and severe type 1 alcoholism were confirmed as independently heritable forms of alcoholism in male adoptees. The lifetime risk of severe alcoholism was increased 4-fold in adopted men with both genetic and environmental risk factors characteristic of type 1 alcoholism compared with the others (11.4% vs 3.0%). Neither genetic nor environmental risk factors for type 1 alcoholism by themselves were sufficient to cause alcoholism. In contrast, the risk of type 2 alcoholism was increased 6-fold in adopted sons with a type 2 genetic background compared with others; regardless of their postnatal environment (10.7% vs 2.0%). The sons with a type 2 genetic background in the replication sample had no excess of type 1 alcoholism, and vice versa. There was no increased risk of mild abuse in adopted men regardless of their genetic or environmental background.
CONCLUSION:
Type 1 and type 2 alcoholism are clinically distinct forms of alcoholism with causes that are independent but not mutually exclusive.

The eagerly anticipated Fourth Edition of the title that pioneered the comparison of qualitative, quantitative, and mixed methods research design is here! For all three approaches, Creswell includes a preliminary consideration of philosophical assumptions, a review of the literature, an assessment of the use of theory in research approaches, and refl ections about the importance of writing and ethics in scholarly inquiry. He also presents the key elements of the research process, giving specifi c attention to each approach. The Fourth Edition includes extensively revised mixed methods coverage, increased coverage of ethical issues in research, and an expanded emphasis on worldview perspectives.

Although some progress has been made, the belief that students with severe cognitive and multiple disabilities will not or cannot become self-determined remains a barrier for many such students. This article revisits topics that were identified in Wehmeyer (1998) as contributing to this problem, with a particular focus on definitional issues pertaining to self-determination and control. In light of this discussion, a modified definition of self-determination is proposed and the importance for moving in this direction is discussed.

Although some progress has been made, the belief that students with severe cognitive and multiple disabilities will not or cannot become self-determined remains a barrier for many such students. This article revisits topics that were identified in Wehmeyer (1998) as contributing to this problem, with a particular focus on definitional issues pertaining to self-determination and control. In light of this discussion, a modified definition of self-determination is proposed and the importance for moving in this direction is discussed.

The United States is engaged in a debate concerning the efficacy of the public school system
and about reforms to address the perceived inadequacies of the current system. This is not a new
debate or a unique time in the history of education, for such debates ebb and flow as
society's understanding of and emphasis on the purposes of education change. We say "purposes"
in plural form intentionally, for despite overheated rhetoric to the opposite, the educational system
has always had multiple purposes, from learning for the sake of knowledge itself to preparation
for employment and citizenship (Pulliam & Van Patten, 1995).
Currently, the debate revolves around the importance of school accountability through,
primarily, standards-based reform (Sykes & Plastrik, 1993). Although the intent of this article
is not to critique this particular type of reform, there has been concern over the possible
conflict between long-held beliefs about the education of students with dis abilities and
standards-based reform, with special attention to the extent to which testing based on state
content and performance standards narrows the curriculum to only core academic content areas
and limits the functionality of the curriculum for students with dis abilities (Committee on
Goals 2000, 1997; Committee on Appropriate Test Use, 1999; Wehmeyer, Lattin, & Agran, in
press).
Individualization is a hallmark of the federal legislation mandating the education of students
with disabilities and best practice in the field. Consequently, there is considerable concern about the
impact of mandates to provide access to the general curriculum on the education of these
students.
We begin this article, which focuses on self-determination and quality of life in special
education services and supports, with reference to these concerns for two reasons. First, we
recognize that educators working with students with disabilities can no longer consider'
curricular and instructional content as separate from the general curriculum, whether it is the
provision of transition services, the delivery of functional or occupational curriculum, or promoting
self-determination to achieve a higher quality of life. Second, we want to examine the issue of
promoting self-determination to enhance quality of life within the context of and as representing
excellent education for all students. Our contention is that a focus on self-determination
provides a means to achieve both objectives.1

Ideal for advanced undergraduate or graduate courses, or for professional use, the book is based on Bandura's theory that those with high self-efficacy expectancies - the belief that one can achieve what one sets out to do - are healthier, more effective, and generally more successful than those with low self-efficacy expectancies. He begins with a discussion of theory and method: what self-efficacy is and how it can be developed. Bandura then demonstrates how belief in one's capabilities affects development and psychosocial functioning during the course of life, underscoring provocative applications of this work to issues in education, health, psychopathology, athletics, business, and international affairs

BACKGROUND:
Lay-led self-management programmes are becoming widespread in the attempt to promote self-care for people with chronic conditions.
OBJECTIVES:
To assess systematically the effectiveness of lay-led self-management programmes for people with chronic conditions.
SEARCH STRATEGY:
We searched: the Cochrane Central Register of Controlled Trials (CENTRAL, The Cochrane Library 2005, Issue 1), MEDLINE (January 1986 to May 2006), EMBASE (January 1986 to June 2006), AMED (January 1986 to June 2006), CINAHL (January 1986 to June 2006), DARE (1994 to July 2006, National Research Register (2000 to July 2006), NHS Economic Evaluations Database (1994 to July 2006), PsycINFO (January 1986 to June 2006), Science Citation Index (January 1986 to July 2006), reference lists and forward citation tracking of included studies. We contacted principal investigators and experts in the field. There were no language restrictions.
SELECTION CRITERIA:
Randomised controlled trials (RCTs) comparing structured lay-led self-management education programmes for chronic conditions against no intervention or clinician-led programmes.
DATA COLLECTION AND ANALYSIS:
Two authors independently assessed trial quality and extracted data. We contacted study authors for additional information. Results of RCTs were pooled using a random-effects model with standardised mean differences (SMDs) or weighted mean differences (WMDs) for continuous outcomes.
MAIN RESULTS:
We included seventeen trials involving 7442 participants. The interventions shared similar structures and components but studies showed heterogeneity in conditions studied, outcomes collected and effects. There were no studies of children and adolescents, only one study provided data on outcomes beyond six months, and only two studies reported clinical outcomes.
PRIMARY OUTCOMES:
Health status: There was a small, statistically-significant reduction in: pain (11 studies, SMD -0.10 (95% confidence interval (CI) -0.17 to -0.04)); disability (8 studies, SMD -0.15 (95% CI -0.25 to -0.05); and fatigue (7 studies, SMD -0.16 (95% CI -0.23 to -0.09); and small, statistically-significant improvement in depression (6 studies, SMD -0.16 95% CI -0.24 to -0.07). There was a small (but not statistically- or clinically-significant) improvement in psychological well-being (5 studies; SMD -0.12 (95% CI -0.33 to 0.09)); but no difference between groups for health-related quality of life (3 studies; WMD -0.03 (95% CI -0.09 to 0.02). Six studies showed a statistically-significant improvement in self-rated general health (WMD -0.20 (95% CI -0.31 to -0.10). Health behaviours: 7 studies showed a small, statistically-significant increase in self-reported aerobic exercise (SMD -0.20 (95% CI -0.27 to -0.12)) and a moderate increase in cognitive symptom management (4 studies, WMD -0.55 ( 95% CI -0.85 to -0.26)). Healthcare use: There were no statistically-significant differences between groups in physician or general practitioner attendance (9 studies; SMD -0.03 (95% CI -0.09 to 0.04)). There were also no statistically-significant differences between groups for days/nights spent in hospital (6 studies; WMD -0.32 (95% CI -0.71 to 0.07)). Self-efficacy: (confidence to manage condition) showed a small statistically-significant improvement (10 studies): SMD -0.30, 95% CI -0.41 to -0.19. No adverse events were reported in any of the studies.
AUTHORS' CONCLUSIONS:
Lay-led self-management education programmes may lead to small, short-term improvements in participants' self-efficacy, self-rated health, cognitive symptom management, and frequency of aerobic exercise. There is currently no evidence to suggest that such programmes improve psychological health, symptoms or health-related quality of life, or that they significantly alter healthcare use. Future research on such interventions should explore longer term outcomes, their effect on clinical measures of disease and their potential role in children and adolescents.

A factor analysis of four commonly used self-report measures of family functioning (Bloom, 1985) yielded 15 5-item factors. Five of these item sets have now been revised and strengthened. These modifications were undertaken because a review of the literature has revealed that the results of the factor analysis are being increasingly used in family studies. The rationale and description of the revisions of the factor item sets are presented. Psychometric analysis of the revised factors suggests that factor scores are highly reliable as well as stable over time. In addition to presenting comprehensive reliability data, this article provides information regarding factor score intercorrelations and structure, as well as a commentary on the factors themselves.

The frequency of the use of coping behavior by wives of alcoholics was found to be related to their husband's drinking outcome. In general, a high frequency of coping behavior was associated with a poor outcome, but some components of coping behavior were more likely than others to be linked with a poor prognosis.

A comparative method of studying the biological bases of personality compares human trait dimensions with likely animal models in terms of genetic determination and common biological correlates. The approach is applied to the trait of sensation seeking, which is defined on the human level by a questionnaire, reports of experience, and observations of behavior, and on the animal level by general activity, behavior in novel situations, and certain types of naturalistic behavior in animal colonies. Moderately high genetic determination has been found for human sensation seeking, and marked strain differences in rodents have been found in open-field behavior that may be related to basic differences in brain neurochemistry. Agonistic and sociable behaviors in both animals and humans and the trait measure of sensation seeking in humans have been related to certain common biological correlates such as gonadal hormones, monoamine oxidase (MAO), and augmenting of the cortical evoked potential.

The monoamine systems in the rodent brain are involved in general activity, exploratory behavior, emotionality, socialization, dominance, sexual and consummately behaviors, and intracranial self-stimulation. Preliminary studies have related norepinephrine and enzymes involved in its production and degradation to human sensation seeking. A model is suggested that relates mood, behavioral activity, sociability, and clinical states to activity of the central catecholamine neurotransmitters and to neuroregulators and other transmitters that act in opposite ways on behavior or stabilize activity in the arousal systems. Stimulation and behavioral activity act on the catecholamine systems in a brain–behavior feedback loop. At optimal levels of catecholamine systems activity (CSA) mood is positive and activity and sociability are adaptive. At very low or very high levels of CSA mood is dysphoric, activity is restricted or stereotyped, and the organism is unsocial or aggressively antisocial. Novelty, in the absence of threat, may be rewarding through activation of noradrenergic neurons.

BACKGROUND: Informal caregiving is associated with a number of negative effects on carers' physical and psychological well-being. The salutogenic theory argues that sense of coherence (SOC) is an important factor in psychological adjustment to stress. The main aim of this study was to systematically review current evidence on the association between SOC, burden and mental health outcomes in informal carers.
METHOD: A systematic search was carried out up to September 2017 in the following databases: PubMed, CINAHL (EBSCO), PsychInfo (OVID) and Scopus. Studies were included if they evaluated the relationship between sense of coherence an subjective caregiver burden and/or mental health outcomes, specifically symptoms of depression and anxiety. Meta-analyses were performed and subgroup analyses were carried out to explore if methodological factors influenced findings.
RESULTS: Thirty-five studies were included in the meta-analysis, which provided 40 independent samples with 22 independent comparisons for subjective caregiverburden, 26 for symptoms of depression and 7 for symptoms of anxiety. Higherlevels of SOC were associated with lower levels of subjective caregiver burden and better mental health outcomes. Publication bias did not change the estimate of the effect.LIMITATIONS: Most of the studies included in this review were cross-sectional.
CONCLUSIONS: Findings suggest that SOC is an important determinant of carer well-being and may protect carers from high levels of psychological distress and caregiver burden.

This article examines the developmental conflicts of children of Holocaust Survivors with specific emphasis on psychic trauma and second-generation Survivor effects. Issues related to depression, guilt, and aggression are discussed in relation to Mahler's separation-individuation process. Developmental failures at early phases may predispose these children toward low self-esteem, narcissistic vulnerability, identity problems, and impairments in interpersonal relations. The need for further research and clinical investigation is emphasized to help develop preventive measures and attenuate the effects of the Holocaust on future generations.

This study examined the substance use and delinquency outcomes for the nearest age siblings of substance abusing and delinquent adolescents that participated in a randomized clinical trial evaluating the effectiveness of integrating evidence-based practices into juvenile drug court. The sample of 70 siblings averaged 14.4 years of age, 50% were male, 71% were African-American, and 27% were white. Measures of sibling substance use and delinquency were collected at four points in time (i.e., pretreatment, 4 months, 12 months, 18 months). Multilevel Longitudinal Models were used to evaluate whether changes in sibling substance use and delinquency paralleled the treatment effects observed for their substance abusing delinquent brothers and sisters in the juvenile drug court study. Parallel sibling outcomes were obtained for substance use but not for criminal behavior, and possible reasons for the divergence in these results were discussed. The findings add meaningfully to the literature on the effects of evidence- and family-based treatments on siblings.

Sibling Outcomes from a Randomized Trial of Evidence-Based Treatments with Substance Abusing Juvenile Offenders. Available from: http://www.researchgate.net/publication/233374807_Sibling_Outcomes_from_a_Randomized_Trial_of_Evidence-Based_Treatments_with_Substance_Abusing_Juvenile_Offenders [accessed Oct 26, 2015].

When one begins to examine the existing literature dealing with siblings, one soon becomes aware that many separate domains of sibling research exist and that there is little connection between them; for example, sibling relationships in early childhood, genetic and environmental influences on individual differences between siblings, dysfunctional sibling relation ships, adult sibling helping relationships, sibling violence and abuse, and so on. The author's aim in writing this book was to attempt to bring together for the first time studies from diverse areas of sibling research into a single volume. The book is a summary and integration of the various domains of sibling studies, extending across the life span where studies exist to make this possible. Although many gaps in the sibling research literature within and between domains of study and over the life span still exist, it is hoped that this book will motivate others to help fill in the gaps by suggesting direc tions where further research is needed.

OBJECTIVE:
This study examined the helpfulness of coping strategies and the relative importance of mental health services in coping with schizophrenia from the perspective of siblings.
METHODS:
This article presents selected survey data from a national study of 746 respondents that investigated the impact of schizophrenia on siblings' lives. The authors developed the Friedrich-Lively Instrument to Assess the Impact of Schizophrenia on Siblings (FLIISS), a closed-ended questionnaire that included questions about coping strategies and mental health services.
RESULTS:
Respondents identified services for the ill sibling, including symptom control, adequate housing, and long-term planning, as more important than direct services for themselves. The top-ranked coping strategies were education about schizophrenia, a supportive family, and seeing the ill sibling suffer less because symptoms were controlled. Understanding that families were not to blame for schizophrenia was the most helpful coping strategy for nearly three-fourths of siblings. Siblings had little contact with providers in the past; yet the majority of siblings wanted providers to be available to answer questions and clarify their role in future care. At the time of the study, respondents provided social support and helped with crises, but few coordinated the total care.
CONCLUSIONS:
Siblings identified multiple ways that providers can support and assist them in coping with the impact of schizophrenia. Education and support for siblings without schizophrenia and services for their ill siblings will become increasingly important for the well-being of siblings as they are faced with the responsibility of being the primary caregivers in the future.

The aim of this study was to describe the present and past experiences of 14 siblings from five families in terms of having a brother or sister with autism and mental retardation. Personal interviews were conducted with the siblings before their brothers or sisters were moved to a newly opened group home. Qualitative content analysis was used for the analysis of the transcribed texts. The analysis resulted in seven content categories: precocious responsibility, feeling sorry, exposed to frightening behavior, empathetic feelings, hoping that a group home will be a relief, physical violence made siblings feel unsafe and anxious, and relations with friends were affected negatively. The conclusion is that these siblings' experiences revealed stressful life conditions. Counseling for the family and for siblings is recommended to help them deal with their feelings and problems. For the siblings in these five families, a group home was a relevant alternative as a temporary or permanent placement for the child with autism and mental retardation.

Abstract
PURPOSE:
To evaluate a person-centered intervention, directed to siblings with a brother or sister newly diagnosed with cancer that combines education, learning and reflection about cancer.
METHOD:
Qualitative methods with pre- and post-intervention semi-structured interviews were conducted. Fourteen siblings aged 9-22 years participated. A qualitative content analysis was carried out.
RESULTS:
The result comprises of five themes: 'grasping for knowledge about cancer, 'thinking for hours and having nightmares', 'experiencing physical pain', 'being emotional in several ways', 'waiting for a normal, good life despite the uncertain future". Pre-intervention; a low level of knowledge of cancer treatments and its side effects was revealed; siblings slept poorly, lay awake thinking and had nightmares about cancer; they felt pain in different parts of their body; they felt emotional and angry and were anxious as cancer is life-threatening; in the future the sick child will finished treatment and recovered. Post-intervention; siblings described having specific knowledge, felt more informed, and that it was easier to understand the sick child's situation; they slept better, but still had a lot on their minds regarding the sick child; most siblings said they no longer experienced pain, felt better and were happier but could still get sad; in the future the sick child would be healthy, not exactly as before, but almost.
CONCLUSION:
Person-centered intervention helps siblings to be more knowledgeable about the sick child's cancer, leading to a more realistic view about treatments and consequences. Further studies of person-centered interventions for siblings are important.
Copyright © 2014 Elsevier Ltd. All rights reserved.

Until the early 1980s, most researchers paid little attention to sibling relationships. Studies of mothers dominated the research agenda, to the almost total exclusion of fathers, extended families, and siblings. Although in early classic studies of families of children with disabilities, investigators embraced a family systems approach that included siblings (i.e., Farber & Jenne, 1963), this emphasis did not take root until recently. There has been an impressive growth in the number of published studies focusing on siblings of children with disabilities. In this paper, my goal is to examine themes in this research and reflect on our state of knowledge

This study investigated sibling relationships of children with autism compared to children with Down syndrome and siblings of normally developing children. Ninety siblings (30 per group) between the ages of 8 and 18 participated in this study. Results indicated that sibling relationships in families of children with autism were characterized by less intimacy, prosocial behavior, and nurturance than those of the two comparison groups. Both siblings of children with autism and siblings of children with Down syndrome reported greater admiration of their sibling and less quarreling and competition in their relationships relative to normally developing comparison children

Abstract
To explore siblings'needs and issues when a brother or sister dies of cancer, interviews were conducted with 10 surviving children and young adults. The siblings expressed dissatisfaction with the information they had received and said that they had not felt involved in the dying process with the exception of the terminal period. The siblings stated that their dissatisfaction would have been reduced if doctors and nurses had provided continuous information and support. Loneliness, anxiety, anger, and jealousy were common feelings that they expressed. Friends and school were important to the siblings, representing a normal environment free from the domination of sickness. The siblings also expressed that they needed to mourn in their own way including periods of time when they did not mourn. The absence of the dead sibling was felt particularly during family celebrations. The siblings continued to have special memories and objects, and all still included the dead sibling as a member in the family.

As part of the psychiatric assessment after a suicide attempt contact with a significant other could be of importance in order to obtain an additional view of the patient's situation, and thereby possibly broadening the basis of the assessment. The aims of this study were to investigate whether information from a significant other would be helpful in the psychiatric assessment of the patient, and also in assessing the well-being of significant others and their need for support. For the purposes of the study, the significant other (SO) who had been recommended by the patient was contacted directly after the suicide attempt. Almost all the patients (95%) agreed to a social worker contacting an SO, and all the contacted SOs (n = 81) agreed to take part in the study. A semi-structured interview was performed by telephone or in person on the same occasion as we interviewed the patient or as soon as possible afterwards. The study found that the SOs provided valuable additional information regarding the patient's situation. When comparing the outcomes of the interviews with the SOs and those of the patients, problem areas such as loneliness and lack of self-confidence were mentioned more often by SOs. Also, more patients were reported to be repeaters by SOs, and suicidal signals from the patient had been apprehended by 41% of them. Fifty-seven percent of the SOs who had given psychological and/or practical support to the patient stated it was a burden to them, particularly if the patient had psychiatric disorders other than adjustment disorders. It was also found that more than half of the SOs wanted individual counselling and/or counselling together with the patient. This study stresses the value of co-operation with the SOs after a suicide attempt, both in the immediate assessment of the patient and in the planning of treatment strategies.

Boken "Siri går på kalas" är skriven av en mamma Annette, bildkonstnär som har epilepsi. Idén till boken fick hon när hennes dotter ställde frågan vad som händer när Annette får anfall. Anette skriver "Som förälder behöver man ibland hjälp att förklara sin och även andras epilepsi för barnen". Boken är en bliderbok och passar barn från ca 3 år till 12 år.

Purpose: Stroke caregivers often express the need for information about stroke and assistance with stroke-related care in the early discharge period. The Telephone Assessment and Skill-Building Kit (TASK) is an 8-week program that addresses caregiver needs. This study explored the efficacy of the TASK program in improving stroke caregiver outcomes. Method: Guided by a conceptual model, 6 outcomes (optimism, task difficulty, threat appraisal, depressive symptoms, life changes, general health perceptions) were measured in 40 caregivers randomized to the TASK (n = 21) or an attention control group (n = 19). Data were analyzed using analysis of covariance (ANCOVA), controlling for baseline scores and minutes spent with the nurse. Results: Significant increases in optimism at 4 weeks, 8 weeks, and 12 weeks were found, with medium effect sizes for the TASK group relative to the control group (p < .05). Significant improvements in task difficulty at 4 weeks, and threat appraisal at both 8 weeks and 12 weeks were also found (p < .05). Conclusion: Caregivers receiving the TASK intervention improved in optimism, task difficulty, and threat appraisal. Further testing of an enhanced version of the TASK program is warranted, with attention directed toward more distal stroke caregiver outcomes.

Vårdprogram utarbetat i samarbete mellan Akademiska sjukhuset, primärvården och Uppsala kommun. Gäller från den 1 januari 2003 till och med 31 december 2005. Reviderad september 2002.

BACKGROUND AND PURPOSE:
We report trends of stroke incidence and survival up to year 2001/2002 in Lund-Orup, Sweden, and projections of future stroke incidence in Sweden.
METHODS:
Lund Stroke Register, a prospective population-based study, included all first-ever stroke patients, between March 1, 2001 and February 28, 2002, in the Lund-Orup health care district. Institution-based studies for 1983 to 1985 and 1993 to 1995 were used for comparison. We calculated age-standardized incidence and Cox proportional hazards analysis of survival (stroke subtype, sex, age group, and study period in the analysis). Minimum follow-up was 46 months. Based on our register's stroke incidence and the official Swedish population projection, a projection for future stroke incidence on a national basis was calculated.
RESULTS:
We included 456 patients with first-ever stroke in 2001/2002. The age-standardized incidence (to the European population) was 144 per 100 000 person-years (95%CI 130 to 158) in 2001/2002, 158 (95%CI 149 to 168) in 1993 to 1995, and 134 (95%CI 126 to 143) in 1983 to 1985. Cox proportional hazard analysis indicated decreased risk of death after stroke in 2001/2002 (hazard ratio 0.80; 95%CI 0.67 to 0.94) compared with 1993 to 1995. Up to year 2050, the annual number of new stroke patients in Sweden may increase by 59% based solely on demographic changes.
CONCLUSIONS:
Despite possible underestimation of stroke incidence during the previous institution-based studies, the increased stroke incidence between 1983 to 1985 and 1993 to 1995 did not continue in 2001/2002. The long-term survival after stroke continues to improve. As the elderly population is growing in Sweden, stable incidence and increasing survival will result in a rapidly increasing prevalence of stroke patients in Sweden.

This study presents results of a subgroup analysis from a randomized trial to examine whether Structural Ecosystems Therapy (SET), a family intervention intended to improve medication adherence and reduce drug relapse of HIV-seropositive (HIV+) women recovering from drug abuse, provided benefits for families with children. Data from 42 children and 25 mothers were analyzed at baseline, and 4, 8, and 12 months post-baseline. Results of longitudinal Generalized Estimating Equations analyses suggested that SET was more efficacious than the Health Group (HG) control condition in decreasing children's internalizing and externalizing problems and reducing mothers' psychological distress and drug relapse. Children in SET reported improvements in positive parenting as compared to the children in HG, but there were no differences in mother-reported positive parenting, or parental involvement as reported by either the children or mothers. These findings suggest that family interventions such as SET may be beneficial for mothers and children. An adaptation of SET specifically for families with children could further enhance benefits and improve acceptability and cost-effectiveness.

This paper reviews one aspect, impact, of the forthcoming assessment of research in UK universities, the Research Excellence Framework (REF), and examines its meaning and potential for enhanced partnerships between social work practice and academia in the context of the current economic crisis. Examples of case studies being developed to show how research has societal impact are described and some of the complexities of what, on the surface appears to echo social work's desire to make a positive difference to the Lives of people in society, are drawn out. The importance of the REF for the integration of social work practice and academia has been rehearsed many times. This paper argues that making an impact is everybody's concern and practitioners and those who use social work services and their carers have a role to play in its creation and identification.

AIM:
To explore what it means to be a close relative of a person dependent on home enteral tube feeding (HETF) and how they can manage this situation.
BACKGROUND:
Previous studies have shown that the situation of close relatives in home care in general can be burdensome and difficult. Research is scarce about experiences of close relatives when patients are treated with HETF.
DESIGN:
A qualitative design was used, in accordance with grounded theory (GT).
METHODS:
Twelve close relatives were interviewed twice, using open-ended questions. Five were relatives of patients supported by home care services or advanced home care teams. Using the GT method, sampling, data collection and data analysis were carried out simultaneously.
RESULTS:
One core category, 'Struggling in an inescapable life situation' and eight categories were found. The situation led to involuntary changes in the lives of the close relatives, something they could do little about. Their lives had become completely upturned and restricted by the HETF. Togetherness and pleasure was lost and they felt lonely. The relatives faced a new role of being informal caregivers and they had to adjust their daily life accordingly. They felt forced to take on a heavy responsibility for which they lacked support. The close relatives struggled to manage and to make the best of their new situation.
CONCLUSIONS:
This study highlighted the demands and vulnerability which is embedded in the role of being a close relative of a patient with HETF. It also pointed out their need for comprehensive support from the health care system.
RELEVANCE TO CLINICAL PRACTICE:
Support to facilitate the situation of close relatives should be given from the health care. One way to organise the care could be through a nurse-led clinic, which provides continuous support, information and counseling.

AIM:
To explore what it means to be a close relative of a person dependent on home enteral tube feeding (HETF) and how they can manage this situation.
BACKGROUND:
Previous studies have shown that the situation of close relatives in home care in general can be burdensome and difficult. Research is scarce about experiences of close relatives when patients are treated with HETF.
DESIGN:
A qualitative design was used, in accordance with grounded theory (GT).
METHODS:
Twelve close relatives were interviewed twice, using open-ended questions. Five were relatives of patients supported by home care services or advanced home care teams. Using the GT method, sampling, data collection and data analysis were carried out simultaneously.
RESULTS:
One core category, 'Struggling in an inescapable life situation' and eight categories were found. The situation led to involuntary changes in the lives of the close relatives, something they could do little about. Their lives had become completely upturned and restricted by the HETF. Togetherness and pleasure was lost and they felt lonely. The relatives faced a new role of being informal caregivers and they had to adjust their daily life accordingly. They felt forced to take on a heavy responsibility for which they lacked support. The close relatives struggled to manage and to make the best of their new situation.
CONCLUSIONS:
This study highlighted the demands and vulnerability which is embedded in the role of being a close relative of a patient with HETF. It also pointed out their need for comprehensive support from the health care system.
RELEVANCE TO CLINICAL PRACTICE:
Support to facilitate the situation of close relatives should be given from the health care. One way to organise the care could be through a nurse-led clinic, which provides continuous support, information and counseling.

The overall aim of the research presented here was to identify and explore aspects of the school environment that influence the participation of students with physical disabilities. The first study examined the reliability and validity of the School Setting Interview (SSI), which is a new assessment still under development. The results showed that the inter-rater reliability was good or very good and that the SSI was able to accurately identify those students who needed to have adjustments made for them. An examination of the content validity indicated that the items included were adequate for the assessment's intended purpose. In a continuation of this research, the SSI was used to identify adjustment needs for students with severe physical disabilities attending a specially adapted upper secondary school. The results showed that most unmet needs were connected to writing, examinations and reading. Overall, 39 % of the needs for adjustments that had been identified were unmet by the school. It is suggested that one describes adjustments at three different levels in relation to the students who have access to them: a general one, a group one, and an individual one.

The SSI was then used to investigate environmental barriers in regular schools. Simultaneously, an investigation was made of how gender, diagnosis, academic grade, the availability of an assistant and the level of locomotion were related to how well the environment suited the students. It was demonstrated that the way in which activities are organised and carried out in school is the area in need of most improvement to promote the participation of students with physical disabilities. The findings also suggest that the older students with disabilities and those who do not have access to an assistant should be prioritised when adjustments are being made.

The next stage of the study was to investigate how temporal structures in the school setting influenced the schoolwork of students with disabilities. It was found that the teaching style determined the pace and defined the temporal pattern in the classroom. Four teaching styles were identified with different influences on the students' opportunities to participate. An educational dilemma was discovered regarding how best to provide equal learning opportunities for students with physical disabilities; this is discussed. Finally, research was conducted to increase the understanding of how the presence of an assistant in school influences the participation of students with physical disabilities. It was revealed that assistance was arranged to promote participation in learning, while the students themselves often prioritised social participation with peers. The pupils had limited influence over the assistance provided and little control over when and how support was given. In turn, these diverging priorities and the lack of influence sometimes precluded appropriate assistance being given to the students with disabilities, thereby affecting their overall opportunities to participate in class.

In summary, this thesis revealed that the organisation of activities, teaching styles and the provision of assistance were aspects of the social environment that especially influenced students' opportunities to participate. The ambiguity and complexity of facilitating participation also created dilemmas where the provision of support intended to facilitate participation might threaten another aspect of participation. On the basis of the results, a definition of participation is suggested that incorporates performance and the students' feeling of involvement and belonging, as well as the students' opportunities for decision-making.

Av redovisningen i denna rapport framgår att personer med utvecklingsstörning i Sverige
har en ökad sårbarhet för många sjukdomar jämfört med befolkningen i övrigt.
Forskning om levnadsförhållanden visar samstämmiga resultat inom flertalet livsområden.
Vuxna personer med utvecklingsstörning bor och lever sitt liv i samhället där andra
medborgare bor och lever. Likafullt visar jämförelser med den övriga befolkningen tydliga
skillnader i levnadsförhållanden på i stort sett alla livsområden framför allt när det gäller
arbete, inkomst och socialt umgänge.
Personer med utvecklingsstörning har sällan en traditionell anställning på den öppna
arbetsmarknaden. En del har anställning inom Samhall, men många försörjer sig inte
genom arbete utan har sin främsta inkomst via socialförsäkringssystemet. De har litet
inflytande över sin ekonomi. Majoriteten lever ett begränsat socialt liv och umgås mest
med anhöriga och personal. Få har vänner som de själva har valt.
En ljuspunkt finns. Yngre personer i åldern 21–40 år har inte sämre tandstatus än den
övriga befolkningen.

The primary purpose of this study was to establish whether contrasting teaching methods had an effect on performance accuracy in the recall of graphic symbols. The secondary purpose was to establish whether the iconicity of symbols had an effect on performance accuracy. A direct symbol-teaching method and a contextual symbol-teaching method were investigated using a total of 72 Picture Communication Symbols (PCSs; Johnson, 1985). Fourteen children with physical disabilities and additional learning difficulties took part in the study. Ten participants had little or no functional speech. The results showed that, averaging across all other factors, the direct-teaching method produced better results than the contextual-teaching method and that performance accuracy was greater with transparent symbols. Results also showed a significant interaction between the direct-teaching method and translucent/opaque symbols. Further analysis of the descriptive data suggests that age, rather than educational or language ability, was a significant factor. Implications for augmentative and alternative communication (AAC) practices are discussed.

The primary purpose of this study was to establish whether contrasting teaching methods had an effect on performance accuracy in the recall of graphic symbols. The secondary purpose was to establish whether the iconicity of symbols had an effect on performance accuracy. A direct symbol-teaching method and a contextual symbol-teaching method were investigated using a total of 72 Picture Communication Symbols (PCSs; Johnson, 1985). Fourteen children with physical disabilities and additional learning difficulties took part in the study. Ten participants had little or no functional speech. The results showed that, averaging across all other factors, the direct-teaching method produced better results than the contextual-teaching method and that performance accuracy was greater with transparent symbols. Results also showed a significant interaction between the direct-teaching method and translucent/opaque symbols. Further analysis of the descriptive data suggests that age, rather than educational or language ability, was a significant factor. Implications for augmentative and alternative communication (AAC) practices are discussed.

Sammanfattning
En hög andel barn har någon gång under sin uppväxt i sin familj missbruk/beroende, psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning, våld, allvarlig sjukdom eller skada eller någon som avlider. Ofta är svårigheterna överlappande. Det är ett grundläggande folkhälsoarbete att genom adekvat stöd förebygga de väl dokumenterade riskerna för negativa konsekvenser av en sådan uppväxt, i barnens vardag här och nu och för deras framtid. Ett omfattande utvecklingsarbete har utifrån regeringsuppdragen bedrivits under hela perioden 2011–2020, i nära samarbete med andra nationella och regionala aktörer. Steg har tagits närmare målet att barn inte ska skadas av föräldrars missbruk och beroende och att psykisk ohälsa av familjerelaterade orsaker minskar hos barn och unga. Detta har skett bland annat genom att stödja både hälso- och sjukvård och socialtjänst i att genom ökad kunskap och skapandet av hållbara strukturer tillämpa ett barn-, föräldraskaps- och familjeperspektiv i arbetet med dessa familjer. Stödet har bestått i framtagande och publicering av kunskapssammanfattningar och olika former av webbstöd, spridande av verksamma arbetssätt, stöd till utvecklingsarbeten samt anordnande av konferenser och lärande nätverk. Detta påverkans- och utvecklingsarbete är viktiga insatser för att minska de påverkbara hälsoklyftorna i samhället. Arbetet är också en utmaning som kräver långsiktighet och kontinuerligt stöd för implementering. Fortsatta kontinuerliga insatser behövs för att alla som i sitt arbete möter föräldrar med egna svårigheter uppmärksammar barnens situation och ger dem information, råd och stöd efter behov. Medvetenheten om professionens ansvar att förhålla sig till patienter, brukare och klienter som föräldrar, och till deras barn som anhöriga och rättighetsbärare, behöver öka inom såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten. Barnkonventionen som lag stärker arbetet, men kräver fortsatta insatser för efterlevnad i praktiken. I denna redovisning lyfts därför behovet av att ett fortsatt nationellt stöd inom området behövs. Det stödet omfattar fortsatt arbete med uppföljning, utveckling av ett samordnat familjeorienterat arbetssätt inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården, stödstrukturer för barn i akuta situationer, samlad kompetens och ansvar för barn som föds med skador till följd av exponering av alkohol under fosterlivet samt nationellt samordning inom flera områden, exempelvis i arbetet med våld mot barn. Det är angeläget att den kommande ANDT-strategin från 2021 och framåt fortsatt särskilt lyfter behovet av satsningar på barn och stöd i föräldraskap för att se till barns behov av en trygg uppväxt här och nu samt förebygga missbruk och psykisk ohälsa i nästa generation.

Hur är det att vara anhörigtill en person med demenssjukdom? Vilket stöd ges från sam-hällets sida och överensstämmer det med de verkliga behoven? Hur upplever vårdpersonaloch biståndshandläggare det är att stödja anhöriga? Var finns problemen, och hur ska vigöra för att lösa dem? Det är några av de frågor vi har ställt och försöker ge svar på i dennafokusrapport. Demens beskrivs ofta som de anhörigas sjukdomeftersom de förändringar som följer medsjukdomsutvecklingen starkt påverkar livskvaliteten även för de anhöriga. De anhöriga, somofta själva är äldre, har en avgörande roll när det gäller vården av personer med demens-sjukdom.1Invanda mönster och maktförhållanden förändras i en familj när någon insjuknari demenssjukdom.2Att vårda en närstående är vanligt i åldrarna 75 till 84 år, ungefär likamånga män som kvinnor.3Att vara anhörig till en person med demenssjukdom påverkar hälsa, social situation, eko-nomi, livskvalitet och levnadsvillkor i hög grad.Ett flertal studier visar att anhöriga somvårdar en person med Alzheimersjukdom löper en ökad risk för depression4. Data från stu-dier visade att inflyttningen på särskilt boende kan framflyttas med sex månader om anhö-riga erbjuds stöd och hjälp när den demenssjuka fortfarande bor hemma. Välinformeradeoch kunniga anhöriga är en tillgång för både landsting och kommun. Från den 1 juli 2009 är kommunens skyldighet att ge stöd till anhöriga förtydligad genomen ändring i socialtjänstlagen. Kommunal hälso- och sjukvård och socialtjänst ska er-bjuda ett individuellt anpassat stöd till anhöriga, men också arbeta för att se, respektera ochsamarbeta med anhöriga.6Landstinget har ingen uttalad skyldighet att stödja anhöriga men har i uppdrag att svara förförebyggande hälso- och sjukvård enligt 2 c § Hälso- och sjukvårdslagen. Det innebärbland annat att identifiera personer eller grupper som riskerar att drabbas av ohälsa. Hälso-och sjukvården har en otydlig roll i dagens anhörigstöd. Sedan 2010 finns bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen att närbehov finns ska en gemensam individuell plan upprättas för personer med psykiska funk-tionsnedsättningar. Planeringen ska göras tillsammans med patient och anhöriga.De behov som anhöriga till personer med demenssjukdom har, liknar i stor utsträckning be-hoven som andra anhöriga har, det vill säga där det handlar om andra svåra kroniska sjuk-domar eller psykiska funktionshinder. Nästan oavsett vilka sjukdomstillstånd det handlar om innebär vardagen som anhörig ett stort antal utmaningar där samhället måste erbjudastöd och hjälp. I Socialstyrelsens "Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010"belyses hela vårdkedjan - över huvudmannaskapsgränserna. I riktlinjerna framgår hur deolika aktörerna bör strukturera sitt arbete för att kunna säkra god och jämförbar vård förpersoner med demens. I de nationella riktlinjerna lyfts begreppet personcentrerad omvårdnadfram, det vill sägaatt omhändertagandet av personer med demenssjukdom i möjligaste mån ska individanpas-sas. Flertalet anhöriga anser att personal inom vård och omsorg inte tar tillvara anhörigaskunskap om deras närstående. För att lyckas med det krävs att företrädare från kommuneroch landsting betraktar anhöriga som samarbetspartners. På så sätt ökas självkänslanhos anhöriga och främjar deras självständighet. Det bidrar också till att man inom kommunoch landsting får en korrekt bild av vad som behövs i ett fungerande anhörigstöd.Olika typer av tekniska hjälpmedel kan även vara till stor hjälp för den anhöriga och bevaraden demenssjuke personens oberoende så länge som möjligt. Idag förskrivs sällan hjälpme-del för patientgruppen med demenssjukdom.I denna fokusrapport redovisas en sammanställning av material insamlat från Socialstyrelsen,Länsstyrelsen i Stockholm, "Stiftelsen Äldrecentrum" och "Nationellt kompetenscentrumAnhöriga" samt en ny kartläggning bestående av fokusgruppsintervjuermed anhöriga,distriktssköterskor, biståndshandläggare och personal på minnesmottagningar i länet. Enkartläggning som visar att: -Anhöriga är i behov av mer stöd och avlastning än de i dagsläget erbjuds.- Många anhöriga tycker att det är svårt att veta vem de ska vända sig till för att få hjälp eftersom det finns flera huvudmän. - Det finns brist i kompetens hos personal som vårdar personer med demens.- Företrädare inom såväl kommun som landsting anser att det behövs en tydligare be-skrivning av vem som ansvarar för vad ifråga om personer med demens, samt en önskan om fler och bättre samverkansformer för att förhindra att personer med demens"faller mellan stolarna". - Vårdpersonal och biståndshandläggare uttrycker önskemålet om att det borde finnas en funktion/roll som är huvudansvarig för varje person med demenssjukdom, och somkan följa denna/denne genom hela vårdkedjan. Resultaten som presenteras i denna rapport är en sammanvägning av allt material somnämns ovan, dvs en analys av kartläggningens olika delmoment: litteraturgenomgång ochfokusgruppsintervjuer. FörbättringsområdenInformation och utbildning till anhörigaUtbildningsprogram till anhöriga kan minska stress och risk för såväl fysisk som psykiskohälsa, och öka deras förmåga att hantera beteendemässiga problem. Utbildning kan ges iform av kontinuerlig och strukturerad information om demenssjukdomar, bemötande ochvilket stöd samhället erbjuder till anhöriga. Utbildningen kan ges individuellt eller i grupp.Primärvården och distriktssjuksköterskan har en viktig roll i fråga om anhörigstöd som be-höver förtydligas särskilt med tanke på att strukturerad anhörigutbildning med psykosocialtstöd ännu inte är rutinförfarande.Såväl kommuner som landsting behöver ge tydligare information om hur ansvarsfördel-ningen ser ut på sina respektive webbplatser. Broschyrmaterial behöver också arbetas framför att finnas tillängligt på de platser där anhöriga och närstående vistas. Det finns flera pa-tient- och frivilligorganisationer som gör viktiga insatser för människor med demenssjuk-dom. Ett utvecklat samarbete med patientorganisationer är angeläget eftersom de har storkunskap inom området och arrangerar utbildningar och konferenser.Utveckling av stödformerStöd till anhöriga finns i olika former: avlösning i hemmet, dagverksamhet, tillfälligt bo-ende, nätverk, tekniska hjälpmedel, utbildning, psykosocialt stöd och hemtjänst. Det är vik-tigt att man fortsätter att utveckla stödformer av alla slag – men framförallt att de erbjudstill alla som har behov. När det gäller yngre personer med demenssjukdom behövs det flerplatser inom dagverksamhet.Tydligare ansvarsfördelningFör att demenssjuka och deras anhöriga ska ha en fungerande vardag behövs klarare lokalariktlinjer och tydligare rollfördelning mellan landsting och kommuner. Att det finns flerahuvudmän som ansvarar för patientgruppen är ett stort problem. Vård och omsorgsgivareinom Stockholms läns landsting och kommunerna behöver tillsammans arbeta fram en an-svarsfördelning förtydligad i lokala vårdprogram. Exempelvis bör stödet till anhöriga fin-nas med i uppdraget både för minnesmottagningarna och husläkarverksamheten så attverksamheterna stödjer varandra och vårdkedjan hänger ihop. Samordnande kontaktpersonSamtliga parter i vård- och omsorgsarbetet kring personer med demens och även anhöriga,efterlyser en samordnande kontaktperson som kan fungera som "spindeln i nätet", somskulle kunna sköta kontakterna mellan primärvård/landsting och omsorg/kommun. En mo-dell finns i Kalmar där distriktssjuksköterskan är processansvarig för utredningen. Ävenanhörigstöd ligger under distriktssköterskans ansvar, vilket innebär att hon anordnar utbild-ningsträffar för anhöriga. Innehållet i stödet omfattas av medicinsk information, bemötandeoch andra råd och tips. Vid utbildningsträffarna deltar även kommunens handläggare somger information om hjälpinsatserna och olika boendeformer. Gemensam vård och omsorgsplanering samt årlig uppföljningSedan 2010 finns bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen att närdet finns behov ska en gemensam individuell plan upprättas för personer med psykiskafunktionsnedsättningar. Planeringen ska göras tillsammans med patient och anhöriga för attbehoven av både hälso- och sjukvård och socialtjänst ska tillgodoses. Dokumentet skaockså beskriva de olika insatser och vårdgivarnas ansvar.Hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör minst en gång per år följa upp sjukdomensförlopp och anpassa läkemedel, vård och omsorg. Då är det viktigt att föra ett enskilt sam-tal med den anhörige, dels för att följa upp om de beviljade stödformerna är tillräckliga,dels för att kontrollera om den anhöriga fortfarande har möjlighet och ork att vårda sin de-menssjuka närstående. Huruvida gemensamma individuella planer tas fram och årliga upp-följningar görs enligt ovan är okänt men mycket talar för att det inte sker i tillräckligomfattning.Förbättrad kompetensTrygghet är en viktig faktor i omhändertagandet av personer med demens och deras anhö-riga. Anhöriga önskar mer information, och att vård och omsorg utförs av yrkeskunnig per-sonal i sjukdomens alla skeden – från diagnos till palliativ vård, en period som ofta löperöver 5–7 år.Fortbildning för läkare, distriktssköterskor, arbetsterapeuter, biståndshandläggare, vård-och hemtjänstpersonal och andra är också nödvändigt för att öka förståelsen och kunskapenom det komplexa sjukdomstillstånd som demens är, och hur det drabbar de anhöriga. Ökad kompetens för alla yrkesgrupper som kommer i kontakt med demenssjuka, inomsåväl kommun som landsting, innebär att man kan identifiera risker på ett tidigt stadium.En effekt av detta blir att förhindrar kostsamma åtgärder senare i sjukdomsförloppet samtatt livskvaliteten hos patienterna och deras anhöriga förbättras. Fungerande hemvårdFör många äldre är stödet från en anhörig en förutsättning för att kunna bo kvar i det ordi-nära boendet.8För att anhöriga ska klara av detta krävande och mångfacetterande uppdragmåste det finnas ett utvecklat stöd från såväl landsting som kommun, vilket förutsätter ettfungerande samarbete mellan geriatrik, primärvård och äldreomsorg.9Hemvården bör ut-formas i samarbete med de anhöriga som är "experterna" i fråga om vilka behov närstå-ende i fråga har. För att erbjuda personer med demens och deras anhöriga bättre stöd skulleen utökad satsning på uppsökande verksamhet vara önskvärd, där de olika huvudmännentar ett gemensamt ansvar. Önskvärt är också att det skulle finnas ett fungerande multipro-fessionellt team för att möta behoven. Ett team som är mobilt och kan uppsöka den som ärsjuk, och inte tvärtom. Adekvat stöd och ersättningStödinsatser till anhöriga har en positiv effekt på deras hälsa vilket minskar landstingetskostnader på sikt.10Anhöriga som uttrycker önskan om att vårda närstående med demens-sjukdom behöver genom samhällets försorg få förutsättningar för detta, såväl i fråga omeko- nomi som hjälp med vård- och omsorgsinsatser till den sjuke. Inte minst med tanke påatt lejonparten av anhörigvårdarna själva tillhör gruppen äldre. Olika typer av tekniskahjälpmedel kan vara till stor hjälp för den anhöriga och bevara den demenssjuke personensoberoende så länge som möjligt. Idag förskrivs sällan sådana hjälpmedel för den här grup-pen. KvalitetsindikatorerAntalet nationella indikatorer för vård och omsorg för personer med demenssjukdom är 14stycken. Merparten är så kallade utvecklingsindikatorer - det vill säga indikatorer som inteär möjliga att kontinuerligt följa med de uppföljningssystem som finns i dagsläget.11Ingenindikator tar upp stödet till anhöriga. Det är önskvärt att man i framtiden skapar indikatoreräven för anhörigstöd. Registrering i och användningen av kvalitetsregistret SveDem bordegöras i större sträckning av vårdgivarna än som sker idag. Ekonomiska konsekvenserDe anhöriga svarar för den helt dominerande delen av närståendes omsorg och omvårdnadi eget boende. Att sjukvården ser anhöriga som en samarbetspartner och ger adekvat stöd ärpå sikt kostnadseffektivt för landstingets del. Konsekvenserna av otillräckligt stöd kan ledatill ökade kostnader och vårdkonsumtion för såväl patienter som anhöriga.

Magisteruppsats

Syftet med föreliggande studie var att skaffa fram ett underlag för att från habiliteringens sida
kunna vara ett adekvat stöd till professionella, när det gäller bemötande av föräldrar, särskilt
mammor, med intellektuella begränsningar.
För detta syfte behövde vi kartlägga de professionellas inställning och attityder till föräldrar
med intellektuella begränsningar, men också förmedla den bild som mammorna/föräldrarna
har på det stöd de får. I en kvalitativ studie intervjuades åtta mammor med intellektuella
begränsningar om deras syn på det stöd de får. En enkätstudie ställd till professionella gav
kännedom om olika verksamheters arbetssätt och utbud av stöd till familjer där en eller båda
föräldrarna har intellektuella begräsningar. I resultatdelen speglades informationen från
mammorna mot enkätsvaren.
Samverkansaspekter beaktades särskilt noga. Studien utgick från följande frågor:
Vilka erfarenheter och vilken inställning har de professionella till föräldrar med intellektuella
begränsningar? Hur kan mammornas egna synpunkter på den hjälp de får bidra till förståelse
för familjernas behov? Vilket stöd finns idag, hur skulle det eventuellt behöva förstärkas och
vilken roll kan habiliteringen ha?
De båda undersökningarna gav samstämmiga resultat när det gäller att beskriva
stödinsatsernas omfattning och mångfald. En annan aspekt som belystes från ömse håll var
behovet av utökat tidsutrymme för kontakt. Denna samstämmighet kunde utgöra grund för
fortsatt arbetsallians. Vi konstaterade vidare att det fanns behov av ett kunskapscenter som
kunde bidra till lättillgänglig information för både professionella och familjer. Professionella
uttryckte önskan om att lära mer avseende funktionshinder och dess konsekvenser särskilt i
kombination med föräldraskap. Behov av utökad och rutinmässig samverkan framkom mellan
de instanser som möter föräldrar med intellektuella begränsningar och deras barn. Slutligen
konstaterades en naturlig roll för habiliteringen, framför allt avseende fyra aspekter. Det
gällde förmedling av kunskap om funktionshinder, liksom insatser av preventiv art,
nätverksbyggande och samordnarfunktion.

Ett omfattande arbete har utförts i landets kommuner sedan slutet av 1990-talet för att utveckla stödet till anhöriga. I maj 2009 beslutade riksdagen att kommunerna ska "erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en närstående som har funktionshinder."

Studiens syfte är att kartlägga innehållet i stödet till anhöriga, hur stödet organiseras, planeras, följs upp och utvärderas inom äldre-, funktionshinder- och individ- och familjeområdet samt samverkan mellan kommun, landsting, ideella organisationer och andra aktörer inom området. I kartläggningen ingår även att undersöka hur de olika huvudintressenterna bedömer kvaliteten på stödet till anhöriga.

I undersökningen kartläggs och följs stödet till anhöriga under tre år i åtta kommuner. De studerade kommunerna är Borås, Härjedalen, Hässleholm, Malmö, Skara, Strängnäs, Uppsala och Västervik. I rapporten presenteras resultatet av kartläggningen för år 2010.

Rapporten är ett samarbete mellan FoU Sjuhärad Välfärd, FoU-stöd Regionförbundet Uppsala län, Fokus Kalmar län, FoU i Sörmland, Kommunförbundet Skåne, Malmö stad, Skaraborgs kommunalförbund, FoU Jämt, Nationellt kompetenscentrum anhöriga.

Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta en vägledning till stöd för
tillämpningen av lagstiftningen som rör socialtjänstens arbete med stöd till personer
som vårdar eller stödjer närstående. Som ett led i vägledningsarbetet ger Socialstyrelsen
ut meddelandeblad och broschyrer, tillhandahåller information och publicerar artiklar på
hemsidan "Fokus på anhöriga" samt medverkar vid nationella och regionala konferenser.

Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta en vägledning till stöd för
tillämpningen av lagstiftningen som rör socialtjänstens arbete med stöd till personer
som vårdar eller stödjer närstående. Som ett led i vägledningsarbetet ger Socialstyrelsen
ut meddelandeblad och broschyrer, tillhandahåller information och publicerar artiklar på
hemsidan "Fokus på anhöriga" samt medverkar vid nationella och regionala konferenser.

Kunskapsöversikten bygger på en litteraturgenomgång av internationella och nationella vetenskapliga studier inom området. Den kartlägger de olika typerna av stöd som finns tillgängliga för anhöriga till personer som får vård i livets slutskede och bor hemma. Kunskapsöversikten är viktig ur ett anhörigperspektiv då anhöriga i den typen av situationer är en grupp som ofta ställs inför stora utmaningar – att försöka förlika sig med den förestående förlusten av någon de älskar, samtidigt som de vill se att den sista tiden i livet ska blir så bra som möjligt.

Den 1 juli 2009 infördes en ny bestämmelse i 5 kap. 10 § socialtjänstlagen. Syftet
med lagändringen är att tydliggöra att socialnämnden ska erbjuda stöd för att
underlätta för de personer som vårdar och stödjer närstående. Vidare framhålls
att det ur ett förebyggande perspektiv är angeläget att kommunerna erbjuder olika
stödinsatser. Med stöd menas olika insatser som primärt syftar till att fysiskt,
psykiskt och socialt underlätta för person som vårdar eller stödjer närstående.
Kommunernas anhörigstöd har tidigare främst riktats till anhöriga till äldre
personer. Denna rapport belyser det befintliga stödet och utvecklingsbehoven för
anhöriga till närstående under 65 år i Nacka kommun. Kartläggningen grundar sig
på ett 40-tal intervjuer enskilt eller i grupp med handläggare och strategiska
personer inom kommunen samt hälso- och sjukvårdens verksamheter. Andra
som har intervjuats är anhöriga, gode män, personer vid överförmyndarenheten,
frivilligorganisationer, patient & anhörigorganisationer, kyrkans verksamheter
m.fl. Resultatet visar utifrån det befintliga stödet som erbjuds idag

Sedan drygt fyra år tillbaka finns en bestämmelse i 5 kap. 10 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, om att kommunerna ska erbjuda stöd till personer som vårdar och stödjer närstående. Stödet till anhöriga har under denna tid fått en tydligare struktur och integrerats i kommunernas planer och styrdokument. Utbudet av olika typer av stöd till anhöriga har ökat, och kommunerna har inrättat tjänster, förbättrat informationen om stödet och arbetar med att införa ett anhörigperspektiv i alla verksamheter. Detta är en generell bild av socialtjänstens sätt att tillämpa bestämmelsen i SoL. Inom äldreomsorgen bedömer kommunerna att de tillämpar bestämmelsen i stor utsträckning, men i funktionshindersverksamheten och individ- och familjeomsorgen anger två tredjedelar av kommunerna att de tillämpar bestämmelsen i liten utsträckning. Det finns vissa problem med att tillämpa bestämmelsen. Äldreomsorgen har svårt att hitta anhöriga att hjälpa och relativt många anhöriga tackar nej till hjälp. Det kan betyda att handläggarna inte utreder de anhörigas behov av stöd, men det kan också bero på brister i samarbetet mellan handläggarna, anhörigkonsulenten och verksamheterna när det gäller stöd till anhöriga. Funktionshindersverksamheten framhåller ofta att den fokuserar på brukaren i första hand. De flesta brukare får redan hjälp med stöd av LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993: 387), och därmed även deras anhöriga. Kommunerna har däremot svårt att nå hjälptagare som enbart har socialtjänstinsatser och deras anhöriga. På motsvarande sätt uppger individ- och familjeomsorgen att stödet till anhöriga är integrerat i klientarbetet och att bestämmelsen i SoL inte tillför det arbetet något. Den framhåller missbruksvården, där det finns ett stort utbud av stöd till makar, barn och andra familjemedlemmar. Individ- och familjeomsorgen beskriver däremot stora problem med att nå anhöriga till personer inom socialpsykiatrin. Får anhöriga stöd? I dag är det svårt att veta hur många anhöriga som får stöd eftersom detta bara är andra året som Socialstyrelsen samlar in uppgifter om serviceinsatser. Resultaten hittills pekar att olika former av anhörigstöd är en mycket omfattande verksamhet i kommunerna. Det saknas däremot underlag för att beskriva det stöd som ges till anhö-riga efter prövning enligt 4 kap. 1 § SoL. Med dagens dokumentation går det inte att ta fram dessa uppgifter i den officiella statistiken över social-tjänstens insatser. Det är därför angeläget att kunna beskriva biståndsprövade stödinsatser till anhöriga. Socialstyrelsen arbetar på uppdrag av regeringen med att utveckla socialtjänststatistiken och ta fram en plan för statistiken beträffande kommunernas anhörigstöd, hemsjukvård och insatser som inte är biståndsprövade. Hälso- och sjukvården och anhöriga Många anhöriga har långvarig kontakt med akutsjukvården, specialistsjukvården och inte minst primärvården, och därmed spelar sjukvården en viktig roll för både de sjuka och för deras anhöriga. Hittills har kommunerna dock inte lyckats etablera samarbete med hälso- och sjukvården i någon större utsträckning. Socialtjänstens kontakter och initiativ till samverkan leder sällan till ett systematiskt samarbete kring anhörigstödet. Det grundläggande problemet är att det saknas en struktur och rutiner för samarbetet mellan landstinget och socialtjänsten när det gäller stöd till anhöriga. I framtiden kommer dessutom hemsjukvården att vara ett kommunalt ansvar i hela landet, och därmed finns skäl till att utveckla hemsjukvårdens roll när det gäller stöd till anhöriga. Socialstyrelsens slutsatser Socialstyrelsen kan konstatera att lagstiftningen ännu inte har fått tillräckligt genomslag. Det krävs ytterligare arbete för att föra in ett anhörigperspektiv i socialtjänsten och i hälso- och sjukvården. Socialstyrelsens uppföljning visar att kommunerna behöver ytterligare vägledning i hur de ska tillämpa bestämmelsen i SoL. Kommunerna behöver fortsätta att utveckla formerna för bemötandet av anhöriga, utreda de anhörigas behov av stöd i de olika verksamheterna samt utveckla informationen om det stöd som finns att få och se till att den når fram. Hälso- och sjukvården behöver utveckla formerna för bemötande av anhöriga och att erbjuda dem stöd. Det är viktigt att hälso- och sjuk-vården och socialtjänsten samarbetar för den anhörigas och närstå-endes bästa. För att även inspirera hälso- och sjukvården i dess arbete med stöd till anhöriga kommer Socialstyrelsen att fortsätta att sammanställa exempel på hur sådant arbete har byggts upp runt om i landet. Socialstyrelsen kommer att stödja olika patient-, anhörig-, funktionshinders-, frivillig- och pensionärsorganisationers behov av information genom att ta fram en informationsskrift om bestämmelsen. Socialstyrelsen kommer under 2014 att genomföra olika informationsinsatser för att ge kommunerna ytterligare vägledning när det gäller att införa bestämmelsen om stöd till anhöriga.

Den 1 juli 2009 infördes en ny bestämmelse i 5 kap. 10 § socialtjänstlagen
(2001:453), SoL. Den anger att "socialnämnden ska erbjuda stöd för att underlätta
för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk
eller äldre eller som stödjer en närstående som har funktionshinder". Bestämmelsen
har varit i kraft i två och ett halvt år. Den här rapporten sammanfattar
utvecklingen under 2010 och 2011. Med anhörig avses fortsättningsvis
den som ger vård och stöd och med närstående menas den som
mottar hjälpen.
Socialstyrelsen vägledningsarbete
I enlighet med regeringens förordning har Socialstyrelsen för år 2010 utbetalat
300 miljoner kronor till kommunerna för att underlätta tillämpningen
av den aktuella bestämmelsen.
Socialstyrelsens har under året haft en bred dialog med företrädare för socialtjänsten
för vägledning i arbetet med att utveckla stödet till anhöriga.
Socialstyrelsen har också anordnat seminarier med handläggare för att diskutera
deras roll i tillämpningen av 5 kap. 10 § SoL. Arbetet kommer att
dokumenteras i en vägledningsskrift, som syftar till att underlätta kommunens
arbete med att utveckla strategier och styrdokument för hela socialtjänsten,
som tydliggör vad som förväntas av personal och verksamheter,
när det gäller bemötande och stöd till anhöriga.
Likaså har Socialstyrelsen startat en dialog med patient-, anhörig-, handikapp-,
frivilligorganisationer för att få en bättre bild av deras roll när det
gäller tillämpningen av bestämmelsen. Arbetet har resulterat i en omarbetad
informationsbroschyr som ska gå ut till vård- och omsorgspersonal, organisationer
och allmänheten.
Kännedom om bestämmelsen
Inom socialtjänsten känner allt fler till bestämmelsen, vilket är en positiv
utveckling. Det är mycket svårare att veta i vad mån den är känd bland
kommuninvånarna och i vilken utsträckning informationen når fram till
"personer som vårdar eller stödjer närstående". Socialtjänstens handläggare
har en nyckelroll i att informera om 5 kap. 10 § SoL och dess innebörd.
Det är viktigt att organisationer som företräder anhöriga känner till och
informerar om bestämmelsen bland sina medlemmar. Det är dock inte givet
att anhörig-, patient-, handikapp- eller frivilligorganisationerna känner till
bestämmelsen. Organisationerna efterlyser här en dialog med kommunen.
Inom hälso- och sjukvården känner personalen inte till 5 kap. 10 § SoL i
tillräcklig utsträckning. Hälso- och sjukvårdspersonalens kunskap, eller brist
på kunskap, om bestämmelsen i socialtjänstlagen kan påverka sjukvårdens
intresse för att samverka med socialtjänsten i anhörigfrågor.
8
Tillämpningen av bestämmelsen
Inom äldreomsorgen har arbetet med bestämmelsen gått in i en konsolideringsfas;
man säkrar och förstärker det som uppnåtts i det tidigare arbetet.
Det är en positiv utveckling. Däremot vet Socialstyrelsen inte i vilken utsträckning
biståndshandläggarna inom äldreomsorgen har också beakta anhörigas
behov när de handlägger ärenden som rör den närstående.
Funktionshindersverksamheten har kommit igång med arbetet att utveckla
stödet till anhöriga. Många kommuner har genomfört kartläggningar av
verksamheten, för att få ett underlag för hur stödet till anhöriga ska utvecklas
vidare. På motsvarande sätt är det oklart i vad mån handläggarna har ett
anhörigstödjande förhållningssätt. Dessutom kan funktionshinderverksamhetens
starka brukarperspektiv göra det svårare att samtidigt ta till sig ett
anhörigperspektiv.
Individ- och familjeomsorgen befinner sig i startfasen när det gäller att
forma sitt anhörigstöd. Det betyder inte att man saknar insatser som de kan
erbjuda anhöriga. Individ- och familjeomsorgen ser ofta samarbetet med
anhöriga som en integrerad del i arbetet med brukarna. Utifrån detta måste
man utveckla sitt stöd till anhöriga.
För socialtjänsten som helhet är det fortfarande svårt att få till stånd ett
brett samarbete med hälso- och sjukvården när det gäller stöd till anhöriga.
Konsekvenserna av bestämmelsen
Förutom kommunernas redovisning av hur man arbetat med att tillämpa
socialtjänstlagens bestämmelse, har Socialstyrelsen små möjligheter att beskriva
konsekvenserna av bestämmelsen för enskilda anhöriga och om de
erbjudits och tagit emot stöd från socialtjänsten eller ej. Det skapar stora
svårigheter att få en bild av tillämpningen av bestämmelsen, liksom utvecklingen
av stödet till anhöriga som vårdar och stödjer närstående överhuvudtaget.
Socialstyrelsen saknar underlag för att redovisa hur vanligt det är att
enskilda får behovsprövade insatser, eller serviceinsatser till stöd.
Socialstyrelsens slutsatser och förslag
• Kommunerna behöver ta fram mål för stödet till anhöriga enligt 5 kap.
10 § SoL och tydliggöra vad som förväntas av socialtjänstens personal
beträffande bemötande och stöd till anhöriga. Det underlättar även samarbetet
med hälso- och sjukvården, med patient-, anhörig-, handikapp-,
frivilligorganisationer och med kommuninvånarna.
• Det finns behov av ett utvecklingsarbete inom socialtjänstens samtliga
verksamheter så att personalen kan omsätta ett anhörigperspektiv i sitt
arbete. Särskilt viktigt är att diskutera vilken delaktighet och därmed
vilket inflytande man erbjuder anhöriga.
• Socialtjänsten har ofta kontakt med anhöriga i samband med handläggningen
av den enskildes ansökan om hjälp. Här är det viktigt att man
samtidigt uppmärksammar också anhörigas behov av stöd.
9
• Många anhöriga har långvarig kontakt med landstingets hälso- och sjukvård.
Det är därför angeläget att utveckla samarbetet mellan landstinget
och kommunen beträffande stöd till anhöriga. Särskilt samverkan mellan
socialtjänsten och primärvården behöver utvecklas.
• Kommunerna har mycket att vinna på att förbättra dialogen med patient-
, anhörig-, handikapp- och frivilligorganisationerna, informera om den
aktuella bestämmelsen och om dess innebörd för organisationernas medlemmar.

• För att kunna vidareutveckla stödet till anhöriga inom socialtjänstens
olika verksamheter, är det viktigt att kunna följa resultatet av arbetet.
Kommunernas dokumentation och system för verksamhetsuppföljning
måste därför också innefatta 5 kap. 10 § SoL.
• Socialstyrelsen kommer att i sitt vägledningsarbete ha fokus på att stödja
utvecklingen inom funktionshindersverksamheten och individ- och familjeomsorgen.
Vägledningsarbetet kommer också att vidgas till att omfatta
hälso- och sjukvården i stödet till anhöriga. Socialstyrelsen kommer
samla in mängduppgifter av serviceinsatser till stöd för anhöriga, i
en kommunenkät 2012.

Kommunernas tillämpning av bestämmelsen
Sedan drygt fyra år tillbaka finns en bestämmelse i 5 kap. 10 § socialtjänstlagen
(2001:453), SoL, om att kommunerna ska erbjuda stöd till personer
som vårdar och stödjer närstående. Stödet till anhöriga har under denna tid
fått en tydligare struktur och integrerats i kommunernas planer och styrdokument.
Utbudet av olika typer av stöd till anhöriga har ökat, och kommunerna
har inrättat tjänster, förbättrat informationen om stödet och arbetar
med att införa ett anhörigperspektiv i alla verksamheter.
Detta är en generell bild av socialtjänstens sätt att tillämpa bestämmelsen
i SoL. Inom äldreomsorgen bedömer kommunerna att de tillämpar bestämmelsen
i stor utsträckning, men i funktionshindersverksamheten och individoch
familjeomsorgen anger två tredjedelar av kommunerna att de tillämpar
bestämmelsen i liten utsträckning.
Det finns vissa problem med att tillämpa bestämmelsen. Äldreomsorgen
har svårt att hitta anhöriga att hjälpa och relativt många anhöriga tackar nej
till hjälp. Det kan betyda att handläggarna inte utreder de anhörigas behov
av stöd, men det kan också bero på brister i samarbetet mellan handläggarna,
anhörigkonsulenten och verksamheterna när det gäller stöd till anhöriga.
Funktionshindersverksamheten framhåller ofta att den fokuserar på brukaren
i första hand. De flesta brukare får redan hjälp med stöd av LSS, lagen
om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993: 387), och därmed
även deras anhöriga. Kommunerna har däremot svårt att nå hjälptagare som
enbart har socialtjänstinsatser och deras anhöriga.
På motsvarande sätt uppger individ- och familjeomsorgen att stödet till
anhöriga är integrerat i klientarbetet och att bestämmelsen i SoL inte tillför
det arbetet något. Den framhåller missbruksvården, där det finns ett stort
utbud av stöd till makar, barn och andra familjemedlemmar. Individ- och
familjeomsorgen beskriver däremot stora problem med att nå anhöriga till
personer inom socialpsykiatrin.
Får anhöriga stöd?
I dag är det svårt att veta hur många anhöriga som får stöd eftersom detta
bara är andra året som Socialstyrelsen samlar in uppgifter om serviceinsatser.
Resultaten hittills pekar att olika former av anhörigstöd är en mycket
omfattande verksamhet i kommunerna.
Det saknas däremot underlag för att beskriva det stöd som ges till anhö-
riga efter prövning enligt 4 kap. 1 § SoL. Med dagens dokumentation går
det inte att ta fram dessa uppgifter i den officiella statistiken över socialtjänstens
insatser.
Det är därför angeläget att kunna beskriva biståndsprövade stödinsatser till
anhöriga. Socialstyrelsen arbetar på uppdrag av regeringen med att utveckla
socialtjänststatistiken och ta fram en plan för statistiken beträffande kom-
7
munernas anhörigstöd, hemsjukvård och insatser som inte är biståndsprö-
vade.
Hälso- och sjukvården och anhöriga
Många anhöriga har långvarig kontakt med akutsjukvården, specialistsjukvården
och inte minst primärvården, och därmed spelar sjukvården en viktig
roll för både de sjuka och för deras anhöriga. Hittills har kommunerna dock
inte lyckats etablera samarbete med hälso- och sjukvården i någon större
utsträckning. Socialtjänstens kontakter och initiativ till samverkan leder
sällan till ett systematiskt samarbete kring anhörigstödet.
Det grundläggande problemet är att det saknas en struktur och rutiner för
samarbetet mellan landstinget och socialtjänsten när det gäller stöd till anhö-
riga. I framtiden kommer dessutom hemsjukvården att vara ett kommunalt
ansvar i hela landet, och därmed finns skäl till att utveckla hemsjukvårdens
roll när det gäller stöd till anhöriga.
Socialstyrelsens slutsatser
Socialstyrelsen kan konstatera att lagstiftningen ännu inte har fått tillräckligt
genomslag. Det krävs ytterligare arbete för att föra in ett anhörigperspektiv i
socialtjänsten och i hälso- och sjukvården. Socialstyrelsens uppföljning visar
att kommunerna behöver ytterligare vägledning i hur de ska tillämpa
bestämmelsen i SoL.
• Kommunerna behöver fortsätta att utveckla formerna för bemötandet
av anhöriga, utreda de anhörigas behov av stöd i de olika verksamheterna
samt utveckla informationen om det stöd som finns att få och
se till att den når fram.
• Hälso- och sjukvården behöver utveckla formerna för bemötande av
anhöriga och att erbjuda dem stöd. Det är viktigt att hälso- och sjukvården
och socialtjänsten samarbetar för den anhörigas och närstå-
endes bästa.
• För att även inspirera hälso- och sjukvården i dess arbete med stöd
till anhöriga kommer Socialstyrelsen att fortsätta att sammanställa
exempel på hur sådant arbete har byggts upp runt om i landet.
• Socialstyrelsen kommer att stödja olika patient-, anhörig-, funktionshinders-,
frivillig- och pensionärsorganisationers behov av information
genom att ta fram en informationsskrift om bestämmelsen.
• Socialstyrelsen kommer under 2014 att genomföra olika informationsinsatser
för att ge kommunerna ytterligare vägledning när det
gäller att införa bestämmelsen om stöd till anhöriga.

Kommunernas tillämpning av bestämmelsen

Den 1 juli 2009 infördes en bestämmelse i 5 kap. 10 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, om att socialtjänsten ska erbjuda stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående.

Socialstyrelsens uppföljning visar att socialtjänstverksamheterna i kommunerna tillämpar bestämmelsen i mycket varierande grad. Längst har man kommit inom äldreomsorgen, vilket förklaras av utvecklingen av anhörigstöd i huvudsak skedde inom äldreomsorgen, innan bestämmelsen tillkom. Inom funktionshindersverksamheten och individ- och familjeomsorgen har man kommit igång, men mycket arbete återstår för att omsätta bestämmelsen utifrån de specifika förutsättningar som finns i dessa verksamheter.

Kommunerna har dock överlag blivit bättre på att sätta upp mål, avsätta resurser och organisera arbetet med att stödja anhöriga. Likaså har de ökat sitt utbud av service som stöd till anhöriga. Det betyder sammantaget att kommunerna erbjuder stöd till anhöriga i högre grad än tidigare.

Vad har bestämmelsen inneburit för de anhöriga?

Det är svårt att följa upp och beskriva bestämmelsens effekter för enskilda anhöriga eftersom det saknas underlag för att avgöra om fler anhöriga erbjudits och tagit emot stöd eller inte. Det beror på att uppgifterna om biståndsbeviljade insatser i socialtjänststatistiken inte innefattar uppgifter om bistånd till anhöriga.

Vad anser organisationerna om bestämmelsen?

Överlag är anhörig-, patient-, funktionshinders-, frivillig- och pensionärsorganisationerna kritiska till bristen på stöd, de stora skillnaderna i kvalitet och de stora variationerna mellan kommunerna. Socialtjänsten har också svårt att erbjuda ett individuellt utformat stöd. Vidare kräver de att den personal som arbetar med att stödja anhöriga ska ha kunskaper om de sjukdomar eller funktionsnedsättningar som de närstående har.

Organisationerna framhåller att det stöd som deras medlemmar behöver inte kan tillgodoses enbart inom socialtjänsten, utan det krävs stöd från sjukvården, skolan, arbetsgivaren och myndigheter, t.ex. försäkringskassan. Organisationerna poängterar också problemen med att samordna insatser för den närstående, och att det oftast är de anhöriga som tvingas ta det ansvaret.

Socialtjänstens samarbete med hälso- och sjukvården

Socialtjänsten har ett mycket begränsat samarbete med sjukvården när det gäller stödet till anhöriga, och socialtjänstens företrädare pekar på att det saknas en motsvarande lagstiftning om stöd till anhöriga i sjukvården. Det är också svårt att organisera ett kommunvis samarbete med sjukhus- och specialistvården som ofta betjänar många kommuner samtidigt. Även samarbetet med primärvården fungerar dåligt. Det grundläggande problemet är dock att det saknas en etablerad struktur för samarbetet mellan landstinget och socialtjänsten på området.

Har bestämmelsen fått några andra konsekvenser?

Sedan bestämmelsen infördes bedrivs allt mer av vården och omsorgen i hemmet, som en följd av att det finns färre sjukhusplatser och platser i särskilt boende. Detta får stora konsekvenser för de anhöriga.

I och med bestämmelsen har det blivit tydligt att lagen gäller för hela socialtjänsten och alla dess målgrupper och verksamheter. Bestämmelsen berör alla som vårdar eller stödjer någon närstående, oberoende av den närståendes diagnos, funktionsnedsättning, ålder, kön, relation, boendeförhållanden osv.

Det har också vuxit fram en insikt om att alla påverkas om det finns en hjälpbehövande person i familjen: oavsett om det är en make, ett barn eller en vuxen, en förälder eller ett syskon. Det gäller också oavsett i vilken utsträckning den anhöriga ger vård och omsorg till den sjuke.

En annan erfarenhet är att behovet av att uppmärksamma de anhörigas situation och behov av stöd inte enbart är en fråga för socialtjänsten utan för hela samhället: sjukvården, skolan, arbetslivet, myndigheterna och så vidare. Det pekar på behovet av ett förändrat synsätt, från ett individcentrerat till ett familjeorienterat synsätt i vården och omsorgen.

Socialstyrelsens slutsatser

Socialstyrelsen konstaterar att det återstår en del arbete för att bestämmelsen ska tillämpas mer i socialtjänsten och för att få ett anhöriginkluderande arbetssätt i all vård- och omsorgsverksamhet.

Kommunerna behöver bli bättre på att informera om vilket stöd de kan erbjuda, och hur anhöriga kan gå tillväga för att ansöka om det eller på annat sätt få stöd.
Kommunerna behöver utveckla dialogen med anhörig-, patient-, funk
tionshinders-, frivillig- och pensionärsorganisationerna för att ta vara på de kunskaper och erfarenheter som organisationerna har när det gäller stöd till anhöriga som vårdar närstående.
Huvudmännen behöver utveckla former och rutiner för samarbete kring stödet till anhöriga. Ett sätt kan vara länsövergripande överenskommelser om samverkan mellan sjukvården och socialtjänsten.
Socialtjänstens olika verksamheter, särskilt funktionshindersverksamheten och individ- och familjeomsorgen, behöver fortsatt stöd för att utveckla sin tillämpning av bestämmelsen. Ett fortsatt stöd bör också ta sikte på att utveckla möjligheterna att följa upp utvecklingen av stödet till anhöriga och att stimulera utvecklingen av kunskaper om effekter av stöd till anhöriga.

Kommunernas tillämpning av bestämmelsen

Den 1 juli 2009 infördes en bestämmelse i 5 kap. 10 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, om att socialtjänsten ska erbjuda stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående.

Socialstyrelsens uppföljning visar att socialtjänstverksamheterna i kommunerna tillämpar bestämmelsen i mycket varierande grad. Längst har man kommit inom äldreomsorgen, vilket förklaras av utvecklingen av anhörigstöd i huvudsak skedde inom äldreomsorgen, innan bestämmelsen tillkom. Inom funktionshindersverksamheten och individ- och familjeomsorgen har man kommit igång, men mycket arbete återstår för att omsätta bestämmelsen utifrån de specifika förutsättningar som finns i dessa verksamheter.

Kommunerna har dock överlag blivit bättre på att sätta upp mål, avsätta resurser och organisera arbetet med att stödja anhöriga. Likaså har de ökat sitt utbud av service som stöd till anhöriga. Det betyder sammantaget att kommunerna erbjuder stöd till anhöriga i högre grad än tidigare.

Vad har bestämmelsen inneburit för de anhöriga?

Det är svårt att följa upp och beskriva bestämmelsens effekter för enskilda anhöriga eftersom det saknas underlag för att avgöra om fler anhöriga erbjudits och tagit emot stöd eller inte. Det beror på att uppgifterna om biståndsbeviljade insatser i socialtjänststatistiken inte innefattar uppgifter om bistånd till anhöriga.

Vad anser organisationerna om bestämmelsen?

Överlag är anhörig-, patient-, funktionshinders-, frivillig- och pensionärsorganisationerna kritiska till bristen på stöd, de stora skillnaderna i kvalitet och de stora variationerna mellan kommunerna. Socialtjänsten har också svårt att erbjuda ett individuellt utformat stöd. Vidare kräver de att den personal som arbetar med att stödja anhöriga ska ha kunskaper om de sjukdomar eller funktionsnedsättningar som de närstående har.

Organisationerna framhåller att det stöd som deras medlemmar behöver inte kan tillgodoses enbart inom socialtjänsten, utan det krävs stöd från sjukvården, skolan, arbetsgivaren och myndigheter, t.ex. försäkringskassan. Organisationerna poängterar också problemen med att samordna insatser för den närstående, och att det oftast är de anhöriga som tvingas ta det ansvaret.

Socialtjänstens samarbete med hälso- och sjukvården

Socialtjänsten har ett mycket begränsat samarbete med sjukvården när det gäller stödet till anhöriga, och socialtjänstens företrädare pekar på att det saknas en motsvarande lagstiftning om stöd till anhöriga i sjukvården. Det är också svårt att organisera ett kommunvis samarbete med sjukhus- och specialistvården som ofta betjänar många kommuner samtidigt. Även samarbetet med primärvården fungerar dåligt. Det grundläggande problemet är dock att det saknas en etablerad struktur för samarbetet mellan landstinget och socialtjänsten på området.

Har bestämmelsen fått några andra konsekvenser?

Sedan bestämmelsen infördes bedrivs allt mer av vården och omsorgen i hemmet, som en följd av att det finns färre sjukhusplatser och platser i särskilt boende. Detta får stora konsekvenser för de anhöriga.

I och med bestämmelsen har det blivit tydligt att lagen gäller för hela socialtjänsten och alla dess målgrupper och verksamheter. Bestämmelsen berör alla som vårdar eller stödjer någon närstående, oberoende av den närståendes diagnos, funktionsnedsättning, ålder, kön, relation, boendeförhållanden osv.

Det har också vuxit fram en insikt om att alla påverkas om det finns en hjälpbehövande person i familjen: oavsett om det är en make, ett barn eller en vuxen, en förälder eller ett syskon. Det gäller också oavsett i vilken utsträckning den anhöriga ger vård och omsorg till den sjuke.

En annan erfarenhet är att behovet av att uppmärksamma de anhörigas situation och behov av stöd inte enbart är en fråga för socialtjänsten utan för hela samhället: sjukvården, skolan, arbetslivet, myndigheterna och så vidare. Det pekar på behovet av ett förändrat synsätt, från ett individcentrerat till ett familjeorienterat synsätt i vården och omsorgen.

Socialstyrelsens slutsatser

Socialstyrelsen konstaterar att det återstår en del arbete för att bestämmelsen ska tillämpas mer i socialtjänsten och för att få ett anhöriginkluderande arbetssätt i all vård- och omsorgsverksamhet.

Kommunerna behöver bli bättre på att informera om vilket stöd de kan erbjuda, och hur anhöriga kan gå tillväga för att ansöka om det eller på annat sätt få stöd.
Kommunerna behöver utveckla dialogen med anhörig-, patient-, funk
tionshinders-, frivillig- och pensionärsorganisationerna för att ta vara på de kunskaper och erfarenheter som organisationerna har när det gäller stöd till anhöriga som vårdar närstående.
Huvudmännen behöver utveckla former och rutiner för samarbete kring stödet till anhöriga. Ett sätt kan vara länsövergripande överenskommelser om samverkan mellan sjukvården och socialtjänsten.
Socialtjänstens olika verksamheter, särskilt funktionshindersverksamheten och individ- och familjeomsorgen, behöver fortsatt stöd för att utveckla sin tillämpning av bestämmelsen. Ett fortsatt stöd bör också ta sikte på att utveckla möjligheterna att följa upp utvecklingen av stödet till anhöriga och att stimulera utvecklingen av kunskaper om effekter av stöd till anhöriga.

Sedan den 1 juli 2009 ska socialnämnden enligt socialtjänstlagen erbjuda stöd till personer som vårdar eller stödjer en anhörig. Genom enkäter till socialtjänstens verksamheter och kontakter på alla nivåer samt med anhörig-, patient- och frivilligorganisationer har följande bild av hur kommunerna tillämpar bestämmelsen framkommit.

Bristen på dokumentation gör det svårt att få en bild av hur den nya bestämmelsen tillämpas, omfattningen av det stöd som ges och hur stödet utvecklas. Utvecklingen av stödet till anhöriga till personer med långvarig sjukdom eller personer med funktionshinder har kommunerna inte prioriterat tillräckligt högt. Därför är det på dessa områden som Socialstyrelsen kommer att inrikta sitt vägledningsarbete.

Äldreprägeln består

Fortfarande finns en tydlig äldreprägel i arbetet med att erbjuda stöd till anhöriga, eftersom kommunerna i första hand ger stöd till anhöriga till äldre. Arbetet, organisationen, utbudet och innehållet i kommunernas stöd till anhöriga har sina rötter inom vården och omsorgen om de äldre.

Arbetet med att stödja anhöriga är inte integrerat i alla socialtjänstens verksamheter. Stödet håller på att utvecklas, men mycket arbete återstår med att ge stöd till anhöriga till personer med långvarig sjukdom eller yngre personer med funktionshinder.

Kulturskillnader i synen på anhöriga

Man kan tala om olika kulturer i synen på och sättet att förhålla sig till anhöriga i socialtjänsten. De olika verksamheterna har olika och ibland vitt skilda uppdrag och historia. De möter anhöriga i skilda livssituationer och med olika levnadsförhållanden och därmed olika behov av stöd och hjälp.

Anhörigstöd i individ- och familjeomsorgen innebär till exempel ofta något annat än stöd för anhöriga till äldre. På samma sätt har anhöriga till personer med långvarig sjukdom eller funktionshinder ofta andra livsvillkor än anhöriga till äldre, och därmed andra behov av stöd och hjälp.

Brist på data

Det är svårt att få en bild av hur den nya bestämmelsen tillämpas, och av hur stödet till anhöriga som vårdar eller stödjer närstående utvecklas. Problemet är att socialtjänstens behovsprövade insatser dokumenteras på ett sådant sätt att man inte kan identifiera om insatsen beviljas som ett stöd till den anhöriga eller inte. Det är otillfredsställande att Socialstyrelsen inte kan beskriva hur den nya bestämmelsen påverkar enskilda anhöriga. En stor del av socialtjänstens insatser för anhöriga utgörs av icke behovsprövade insatser, s.k. allmänt inriktad service. Det saknas dock för närvarande underlag för att kunna beskriva omfattningen av de serviceinsatser som ges som stöd till anhöriga.

Slutsatser

Socialstyrelsen anser att kommunerna inte har prioriterat att utveckla stöd för anhöriga till långvarigt sjuka och personer med funktionshinder tillräckligt högt.
Socialtjänstens verksamheter behöver fortsätta utveckla arbetet om hur man bemöter anhöriga och se över vilken delaktighet och därmed vilket inflytande de erbjuder anhöriga, särskilt när de handlägger den närståendes ansökan om hjälp.
Många anhöriga har en långvarig kontakt med både hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Därför är det nödvändigt att huvudmännen utvecklar kontakterna och rutinerna för samarbete i stödet till anhöriga.
Socialstyrelsen konstaterar att stödet till anhöriga till äldre är mest utvecklat. Socialstyrelsen kommer därför att inrikta sitt vägledningsarbete på utvecklingen av stödet till anhöriga till personer med långvarig sjukdom eller personer med funktionshinder.
Socialstyrelsen kommer att utveckla dialogen med patient-, anhörig- och frivilligorganisationer, för att ta vara på organisationernas kunskaper och erfarenheter i arbetet med att utveckla stödet till anhöriga.
Socialstyrelsen konstaterar att det saknas underlag för att beskriva omfattningen av stödet till anhöriga. Socialstyrelsen avser därför att påbörja arbetet med att skapa ett system, för att kunna samla in uppgifter om serviceinsatser till stöd för anhöriga.

I propositionen föreslås en ändring i socialtjänstlagen (2001:453) som syftar till att förtydliga att socialnämnden ska erbjuda stöd för att under-lätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en person som har funktionshinder.
Vidare bedöms att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utarbeta vägled-ning till stöd för tillämpningen av lagstiftningen som rör socialtjänstens arbete med stöd till de personer som vårdar eller stödjer närstående.
Ändringen i socialtjänstlagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2009.

I landets kommuner har sedan slutet av 1990-talet ett omfattande arbete utförts för att
utveckla stödet till anhöriga. För att dra lärdom utvecklingsarbetet har Nationellt
kompetenscentrum anhöriga (Nka) tagit initiativ till denna undersökning för att i samverkan
med åtta av landets FoU-enheter kartlägga och följa utvecklingen av stödet till anhöriga under
tre år i åtta kommuner.
Syftet med studien är att:
- Kartlägga innehållet i stödet till anhöriga, hur stödet organiseras, planeras, följs upp
och utvärderas inom områdena äldre, funktionshinder och individ- familjeomsorg samt
samverkan mellan kommun, landsting, ideella organisationer och andra aktörer inom
området.
- Undersöka hur de olika huvudintressenterna bedömer kvaliteten på stödet till anhöriga
- Under tre år följa utvecklingen i de kommuner/kommundelar som ingår i studien.
Stödet till anhöriga i de utvalda kommunerna har kartlagts år 2010 och år 2013 genom att ta
del av tillgängliga dokument, kommunernas hemsida och informationsblad samt intervjuer
med och enkätutskick till chefer och andra nyckelpersoner. Genom en enkätstudie med
uppföljande telefonintervjuer har anhörigas situation och syn på sitt stöd, undersökts vid två
tillfällen. Årligen genomfördes fokusgruppsintervjuer, en inom vardera äldre-,
funktionshinder- samt individ och familjeområdet med syftet att beskriva och följa
utvecklingen av stödet till anhöriga; vad som fungerade bra och mindre bra. I varje
fokusgrupp ingick personal, beslutsfattare och representanter från ideella sektorn.
I denna delrapport, som också är slutrapport för hela projektet, presenteras resultatet för den
sista kartläggningen, gällande år 2013. Utvecklingen av anhörigstödet under de senaste åren
beskrivs också genom en jämförelse av resultaten från de olika kartläggningarna.
Tyngdpunkten i denna sammanfattning ligger på denna jämförelse.
Resultat
Det har inte skett några omvälvande förändringar i anhörigstödet i Uppsala kommun som
helhet under åren 2010 till 2013, men utvecklingen har inte stått stilla. Medvetenheten om
vikten av ett anhörigperspektiv hade på flera håll ökat.
Anhörigcentrum genomgick under tidsperioden en stor organisationsförändring.
Verksamheten bedrevs under två år som projekt, för att sedan fortsätta med ettåriga avtal i
väntan på beslut om eventuell konkurrensutsättning. Kunskapen om Anhörigcentrums
existens ökade under undersökningsperioden i kommunen och allt fler anhöriga sökte sig dit.
Målgruppen förändrades genom att också inkludera anhöriga till personer på boenden.
Anhöriga till äldre personer var fortfarande den största målgruppen, men en ökning av
anhöriga till yngre personer och framför allt från psykiatri och socialpsykiatri kunde noteras.
Utformningen av stödet till anhöriga var i stort densamma, men förändrades i viss mån till
exempel genom att anhöriggrupperna vände sig till andra målgrupper, rekreationshelger
infördes och anhöriga fick möjlighet till juristhjälp. Behovsinventeringar gjordes årligen, men
på lite olika sätt och med olika fokus. Anhörigcentrum ingick vid tiden för kartläggning två i
kommunens Nöjd-Kund-Index. Samverkan med landstinget utvecklades under tidsperioden
med t.ex. bemanning av "anhörighörna" på Akademiska sjukhuset och Anhörigcentrum hade
också tagit en aktiv del i landstingets projekt för utveckling av anhörigstöd.
8
I Äldrenämndens uppdragsplaner var effektmålen desamma för anhörigstödet under
uppföljningstiden, men målvärdena för antalet personer som skulle använda sig av
anhörigstödet (läs Anhörigcentrum) ökade från år till år. I förfrågningsunderlaget gällande
hemvård hade nya ska-krav införts under en egen rubrik; Anhörigvänlig vård och omsorg.
Inom hemvården hade också anhöriga börjat uppmärksammas genom anhörigträffar
information med mera. Inom vård- och omsorgsboendena fortsatte anhörigstödet
huvudsakligen inom den palliativa och avancerade sjukvården, men nytt var att Silviasystrar
inom åtminstone ett annat boende hade introducerat anhöriggrupper. Ett omfattande
värdegrundsarbete genomfördes inom äldreomsorgen som också inkluderade anhörigfrågor.
I förfrågningsunderlagen för upphandling av LSS-boendeenheter hade år 2013 infogats, under
rubriken Anhöriga, specifika ska-krav rörande anhöriga som inte hade funnits tidigare. Inom
Affärsområde assistans hade en grupp chefer i utvecklingssyfte börjat arbeta med
anhörigfrågor och anhörigas delaktighet. Verksamheten för anställda anhöriga bedrevs med
höga ambitioner och engagemang. Affärsområdeschefen i Affärsområde barn, ungdom &
familj beklagade bristen på stöd till anhöriga till personer under 21 år. Några insatser inom
verksamheten hade blivit mer flexibla bland annat för att underlätta för anhöriga. Arbete med
Samordnad individuell plan (Sip) infördes under uppföljningstiden och detta trodde många
skulle underlätta anhörigas situation.
I måldokument från de båda åren lyftes helhetsperspektiv och familjens roll fram på likartat
sätt inom individ- och familjeområdet. I kommunens drogpolitiska program nämndes
anhöriga som målgrupp för verksamheten. Viktiga stödinsatser erbjöds under hela den
undersökta tidsperioden inom Råd- och behandlingsgruppen, Trappan och familjeenheterna.
Inom Affärsområde socialpsykiatri & beroende hade en ny form av utbildning skapats. Den så
kallade återhämtningsakademin som ämnade samla brukare, personal och anhöriga i
gemensamma utbildningar.
Resultaten från enkäten till de anhöriga skiljer sig inte i någon större omfattning mellan de
båda studerade åren. Det är relativt stora andelar av respondenterna som beskriver en
problematisk livssituation och resultaten antyder också att det är de känslomässiga
dimensionerna som kan kräva ytterligare stödinsatser.
Det mest slående resultatet i de båda intervjuundersökningarna var att de anhöriga var nöjda
med det stöd som de hade fått. Framför allt gällde detta Anhörigcentrums verksamhet.
Rapporten avslutas med en begreppsdiskussion. Orden anhöriga, närstående, anhörigstöd med
flera används på olikartade sätt. För att kunna beskriva, följa, jämföra och inte minst utveckla
innehållet i stödet till anhöriga krävs att begreppsapparaten utvecklas. Fördelar och nackdelar
med ett specialiserat centraliserat anhörigstöd i jämförelse med ett integrerat decentraliserat
stöd diskuteras vidare och vikten av att ett anhörigperspektiv och anhörigstöd implementeras i
hela socialtjänsten betonas. För detta krävs bland annat att anhörigfrågorna finns med i
styrdokumenten på alla nivåer och att utbildningsinsatser genomförs.
Uppsala kommun har i en nationell jämförelse legat långt framme i anhörigfrågor under en
lång tid. Klimatet för att bygga upp och utveckla ett (specialiserat) anhörigstöd har varit gott.
En förhoppning är att den positiva trenden kommer att fortsätta i vetskapen om att mycket
hitintills är gjort, men att de svåraste uppgifterna kanske återstår; att se till att
anhörigperspektiv och anhörigstöd integreras inom hela socialtjänsten.

Riksrevisionen har granskat om staten har gett förutsättningar för ett stöd till anhöriga
omsorgsgivare som motsvarar behoven.
Granskningens bakgrund
Någon gång i livet kommer de flesta av oss att ge omsorg eller hjälp till någon i vår
närhet som drabbas av sjukdom, en funktionsnedsättning eller som får behov av hjälp
på grund av hög ålder. Vi blir då anhöriga omsorgsgivare. Det kan vara så många som
1,3 miljoner anhöriga i Sverige som ger omsorg till en närstående. De flesta anhöriga
ger omsorg av fri vilja och har en god hälsa. Undersökningar visar dock att anhörigas
hälsa, ekonomi, arbetssituation och möjligheter till fritid kan påverkas negativt av
omsorgsgivandet. Ofta bor dessa anhöriga tillsammans med den de ger omsorg till, en
make/maka/partner, ett barn eller ett syskon, och deras omsorg är omfattande.
Att som anhörig ge vård och omsorg ska vara ett frivilligt åtagande och ett komplement
till det offentligas insatser. I praktiken är dock det offentligas insatser ett komplement till
de anhörigas omsorgsgivande enligt regeringen. Ett gott stöd till anhöriga är viktigt för
att undvika negativa konsekvenser av omsorgsgivandet för individer och för samhället.
Syftet har varit att granska om staten har gett förutsättningar för ett stöd till anhöriga
omsorgsgivare som motsvarar behoven. Staten har främst valt att tillgodose anhörigas
behov av stöd genom att ändra socialtjänstlagen, 1998 och 2009, i syfte att förtydliga
kommunernas ansvar för stöd till anhöriga. Efter lagändringen 2009 ska kommunerna
erbjuda stöd till anhöriga. I regeringens propositioner inför lagändringarna har det
framgått att stödet ska kännetecknas av individualisering, flexibilitet och kvalitet.
Granskningen bygger främst på intervjuer med anhöriga, anhörig- och
patientorganisationer, forskare och företrädare för myndigheter och Nationellt
kompetenscentrum anhöriga (Nka). Intervjuerna har kompletterats med
forskningsresultat och kvantitativa studier.

Granskningens resultat
Riksrevisionens övergripande slutsats är att staten inte har gett goda förutsättningar för
ett stöd till anhöriga omsorgsgivare som motsvarar behoven. Granskningen visar att
anhörigas behov av stöd ofta handlar om att den närstående får en god vård och omsorg
men också om ett individanpassat och flexibelt stöd till dem själva.
Kommunernas anhörigstöd behöver utvecklas
En av de möjligheter till individualiserat stöd som regeringen betonade år 2009 var
att anhöriga skulle ansöka om bistånd för egen del. Under granskningen har det
framkommit att det är ovanligt och att omfattningen är svår att följa upp på grund
av bristande dokumentation. Riksrevisionens granskning tyder också på att brister i
kvalitet och flexibilitet i anhörigstöd leder till att anhöriga väljer att inte utnyttja det stöd
som erbjuds.
Det är stora skillnader i vilket stöd som erbjuds anhöriga och hur anhörigstödet styrs
inom och mellan kommuner enligt Socialstyrelsens kartläggningar. Stödet är i de
flesta kommuner mest utbyggt inom äldreomsorgen med utgångspunkt i situationer
där äldre makar ger omsorg till varandra. Det innebär enligt Riksrevisionen att äldre
makar i större utsträckning erbjuds stöd som motsvarar behoven än exempelvis
förvärvsarbetande anhöriga, anhöriga till funktionshindrade eller personer med
psykisk ohälsa. Sedan år 2009 har kommunerna börjat utforma stöd utifrån andra
anhöriggruppers behov i högre utsträckning än tidigare.
Kommunerna har även organiserat, styrt och finansierat anhörigstödet olika. I de
flesta kommunerna har dock anhörigstödet främst bedrivits i projektform, vid sidan
av ordinarie linjeorganisation. Det är också ovanligt att det finns styrdokument som
innehåller rutiner med ett anhörigperspektiv.
Riksrevisionen anser att kommunernas anhörigstöd behöver utvecklas för att uppfylla
intentionerna om ett individualiserat, flexibelt och kvalitativt stöd. Enligt Riksrevisionen
har utbudet av stöd hittills inte varit tillräckligt anpassat till anhörigas skiftande behov
och skillnaderna indikerar att kommunerna i olika utsträckning har valt att prioritera
stöd till anhöriga.
Staten bör ge bättre förutsättningar för det kommunala anhörigstödet
Kommunerna har fått ett stort utrymme att själva avgöra vilket anhörigstöd som de ska
erbjuda eftersom kommunernas ansvar har reglerats med en ramlagsbestämmelse i
socialtjänstlagen. I förarbetena preciserade regeringen att stödet bör kännetecknas av
individualisering, flexibilitet och kvalitet. Eftersom kommunerna har valt att främst
erbjuda anhörigstöd som kommunal service finns det begränsade möjligheter för
domstolarna att tydliggöra vilket stöd kommunerna ska erbjuda genom vägledande
rättsfall.

riksrevisionen granskar: medborgarna och förvaltningen
Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att vägleda kommunerna i
implementeringen av bestämmelsen och inrättat ett nationellt kompetenscentrum
för att förbättra kunskapsläget. Trots dessa åtgärder nås ännu inte intentionerna
med det kommunala anhörigstödet och det skiljer sig åt vilket stöd anhöriga erbjuds
inom och mellan kommuner. Riksrevisionen menar därför att ytterligare vägledning
till kommunerna troligtvis inte är tillräckligt för att åstadkomma anhörigstöd som
motsvarar intentionerna.
Riksrevisionen anser att staten inte har gett tillräckligt goda förutsättningar för ett
kommunalt anhörigstöd som motsvarar intentionerna. Riksrevisionen rekommenderar
därför regeringen att överväga om 5 kap. 10 § socialtjänstlagen behöver förtydligas.
Statens styrmedel kan användas bättre
Sedan år 1999 har staten totalt satsat cirka 2 miljarder kronor på att utveckla
anhörigstöd i kommunerna. Riksrevisionens granskning visar att det delvis är oklart
vilka resultat som uppnåtts med de statliga satsningarna på kommunalt anhörigstöd.
Ett hinder för kunskap om satsningarna är att det saknas nationell statistik över vilket
stöd kommunerna erbjuder anhöriga och som anhöriga tar del av, vilket förklaras av
brister i dokumentation av anhörigstödet.
Varken Socialstyrelsen eller Inspektionen för vård och omsorg har hittills
genomfört någon riktad tillsyn av kommunernas skyldighet att erbjuda anhöriga
stöd. Riksrevisionen bedömer att tillsyn med nuvarande förutsättningar inte är ett
ändamålsenligt styrmedel för att komma tillrätta med problemen i kommunernas
anhörigstöd.
Riksrevisionen rekommenderar att om regeringen vill möjliggöra uppföljning, ökad
kunskap samt tillsyn av anhörigstödet i kommunerna bör regeringen ta ställning
till hur anhörigstödet som ges som service och bistånd ska dokumenteras av
kommunerna.
Det behövs mer kunskap om anhörigomsorgen
Idag finns det inga jämförbara studier om anhörigomsorgens utveckling över tid. De
undersökningar som finns har genomförts av olika aktörer och med olika frågor och
urval. Därmed är resultaten svåra att jämföra. Det saknas också kartläggningar av
omfattningen på minderåriga barns omsorgsgivande till närstående. Sammantaget
medför detta att det även saknas underlag för att bedöma de samhällsekonomiska
konsekvenserna av och kostnaderna för anhörigomsorgen på individ- och samhällsnivå.

stödet till anhöriga omsorgsgivare
Riksrevisionen rekommenderar att regeringen ger en myndighet i uppdrag att följa
anhörigomsorgens omfattning och konsekvenserna för individer och samhället över
tid. Ett steg bör vara att ta fram en samhällsekonomisk analys av anhörigomsorgens
konsekvenser för individer och samhälle. Jämställdhetsaspekterna bör särskilt
uppmärksammas i en sådan analys.
Det bör vara lättare att förena anhörigomsorg med arbete
Anhöriga som arbetar och som ger omsorg är i stor utsträckning beroende av sina
arbetsgivares välvilja för att kunna stanna kvar på arbetsmarknaden. Detta då de
förmåner som finns – närståendepenning och rätten till ledighet vid närståendevård
och av trängande familjeskäl – bara täcker delar av anhörigas behov och används i liten
utsträckning. Anhöriga som arbetar är i många fall beroende av att själva kunna styra
sina arbetstider och att ta ledigt med kort varsel. Flera anhöriga tar också ut semester
och flextid för att kunna ge omsorg till sina närstående.
Riksrevisionen rekommenderar att regeringen överväger om delar av
socialförsäkringssystemet och arbetsmarknadslagstiftningen bör anpassas till anhörigas
behov för att underlätta för anhöriga att förena anhörigomsorg med arbete.
Det bästa anhörigstödet är en god vård och omsorg
Riksrevisionen anser att kvalitetshöjande åtgärder inom vård och omsorg är det som
i störst utsträckning skulle förbättra för anhöriga. I intervjuer har det framkommit
att det bästa stödet till anhöriga är en god vård och omsorg om den närstående. Det
handlar om omsorgsinsatser som exempelvis särskilda boenden och hemtjänst,
vårdinsatser som behandling och vårdplatser på sjukhus men också personal med rätt
utbildning och kompetens. Riksrevisionen har inte granskat vården och omsorgen om
den närstående i sig men har valt att redovisa hur viktig vården och omsorgen om den
närstående är för anhörigas situation och behov av stöd.
Det ska vara frivilligt att ge anhörigomsorg i Sverige. Riksrevisionen anser att en
förutsättning för frivillighet är att det finns ett alternativ till anhörigas insatser i form av
en god offentlig vård och omsorg. Riksrevisonens bedömning utifrån intervjuer under
granskningen är att många anhöriga tar på sig ett större ansvar än de egentligen vill på
grund av brister i vården och omsorgen.
Många anhöriga upplever att en av de tyngsta bördorna de har att bära är den
samordnande och koordinerande roll de ofta måste ta på sig. Om anhöriga inte tog på
sig koordinatorrollen skulle mycket falla mellan stolarna. Riksrevisionen menar att
detta är ett svårlöst problem som är kopplat till uppdraget till och organiseringen av
vården och omsorgen.
riksrevisionen granskar: medborgarna och förvaltningen

I Riksrevisionens intervjuer framkommer att anhörigas behov av att bli sedda och
få information och kunskap sällan tillgodoses i kontakter med vård och omsorg.
Vidare framförs i intervjuerna att vårdplaneringar är en situation där många anhöriga
känner sig osynliga. Riksrevisionen rekommenderar att regeringen bör se till att det tas
fram utbildningar för att sprida kunskap till anställda i kommuner och landsting om
anhörigas betydelse för vård och omsorg samt hur vården och omsorgen kan stödja
anhöriga genom bland annat information och bemötande.
De anhöriga som Riksrevisionen har intervjuat upplever att de måste kämpa för att få
de insatser som den närstående behöver från kommunerna och att de befinner sig i ett
kunskapsunderläge i förhållande till kommunerna om vilka insatser den närstående
har rätt till. Anhöriga beskriver också att det är svårt, tidskrävande och påfrestande
att överklaga beslut. Riksrevisionen rekommenderar regeringen att ge Socialstyrelsen i
uppdrag att informera om rätten till stöd och insatser i SoL och LSS och hur praxis ser
ut om regeringen vill underlätta för anhöriga.
Landstingen saknar ett strukturerat arbete med att ge stöd till vuxna anhöriga enligt
Nationellt kompetenscentrum anhöriga, Anhörigas Riksförbund och Socialstyrelsen.
I hälso- och sjukvårdslagen finns endast ett generellt folkhälsoförebyggande uppdrag
och ett uppdrag om att ge stöd till minderåriga barn i vissa situationer. Riksrevisionen
rekommenderar regeringen att överväga om landstingens ansvar för stöd till anhöriga
behöver förtydligas i hälso- och sjukvårdslagen.

Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att kartl‰gga p vilket s‰ttlandstingens barn- och ungdomshabilitering ‰r tillg‰nglig fˆr barn och ung-domar i olika Âldrar med olika funktionshinder. Fˆr att skapa underlag fˆrarbetet har enk‰ter riktats till landstingen och till barn/ungdomar med fa-miljer som under fˆrsta halvÂret 2002 hade habiliteringsinsatser. En kvalita-tiv studie som omfattar tio familjer har ocks gjorts. Markˆr AB, ÷rebro haransvarat fˆr insamlingen och sammanst‰llningen av materialet, som finnspublicerat i tv rapporter.UtifrÂn den genomfˆrda enk‰ten till barn/ungdomar med familjer kan So-cialstyrelsen konstatera att mÂnga barn och ungdomar med funktionshinderfÂr en bra habilitering och rehabilitering. MÂnga ‰r nˆjda bÂde med innehÂll,omfattning, bemˆtande, inflytande och mˆjligheter att pÂverka. Men Social-styrelsen kan ocks konstatera att de brister som tidigare studier har visatfortfarande kvarstÂr. TillgÂngen till habilitering/rehabilitering ‰r oj‰mnt fˆr-delad, bÂde mellan olika delar i landet och mellan olika grupper av funk-tionshinder.Sammantaget ˆver landet tas alla grupper av barn/ungdomar med funk-tionshinder emot av landstingen fˆr habilitering, men en grupp som p ettst‰lle har god tillgÂng till habilitering kan i en annan del av landet saknaviktiga insatser. ƒven inom ett och samma landsting fˆrekommer betydandevariationer.TillgÂng till habilitering och rehabilitering. Grupper som vanligen hartillgÂng till habilitering/rehabilitering ‰r barn och ungdomar med utveck-lingsstˆrning, med rˆrelsehinder och med neurologiska skador och sjukdo-mar. Barn/ungdomar med brister i tillgÂng till habilitering ‰r framfˆr allt demed funktionsneds‰ttningar till fˆljd av ADHD, autismliknande tillstÂndoch autism. Barn med flera funktionshinder, medicinska funktionshinderoch vissa kommunikationshinder, t.ex. synskada och talsvÂrigheter, fÂr inteheller sina behov av habilitering/rehabilitering tillr‰ckligt v‰l tillgodosedda.Brist p underlag. Landstingen genomfˆr inga kartl‰ggningar fˆr attkunna redovisa och fˆlja vilka barn/ungdomar som har behov av habilite-ring/rehabilitering, hur mÂnga de ‰r, vilken Âlder de har eller vilka typer avfunktionshinder det ‰r frÂga om och hur behoven ser ut.Landstingen kan inte redovisa vilka resurser som riktas till habilite-ring/rehabilitering fˆr barn och ungdomar, varken i pengar eller personal.Inflytande och mˆjlighet att pÂverka. Den enskildes mˆjligheter att pÂ-verka sin habilitering/rehabilitering ‰r begr‰nsade. S‰rskilt tycks detta g‰llabarn vars fˆr‰ldrar inte ‰r fˆdda i Sverige, har lÂg utbildning och/eller lÂginkomst.Individuell habiliteringsplan. Individuella planer enligt h‰lso- och sjuk-vÂrdslagen anv‰nds s‰llan om man ser till landstingens alla verksamheter. Ifˆrsta hand ‰r det den verksamhet som ben‰mns barn- och ungdomshabilite-ring som arbetar med individuell habiliterings/rehabiliteringsplan.
8Samverkan. Det finns brister i samverkan, bÂde internt inom landstingenoch externt mellan landstingens olika verksamheter och t.ex. skolan.Rutiner fˆr kvalitetsutveckling saknas. MÂnga kliniker saknar doku-menterade rutiner fˆr att samla in information och synpunkter frÂn bar-nen/ungdomarna och deras familjer.Information. Familjerna anser ofta att den information som de fÂr frÂnlandstingen ‰r bristf‰llig.Bemˆtande. MÂnga fˆr‰ldrar upplever att det stˆd de fÂr ‰r otillr‰ckligt.Minst nˆjda med den habilitering de fÂr ‰r familjer d‰r barnet/ungdomen harflera funktionshinder. I undersˆkningen framtr‰der tydligt fˆr‰ldrarnask‰nsla av att sj‰lva tvingas vara drivande fˆr att f det stˆd som de behˆver.Personal. Fortfarande saknas tillgÂng till insatser frÂn flera yrkesgrupperfˆr att habilitering fˆr barn och ungdomar skall fungera v‰l, framfˆr alltlogopeder, men ocks psykologer, l‰kare, kuratorer och sjukgymnaster.Socialstyrelsen anser att habilitering/rehabilitering bˆr f en starkarest‰llning inom h‰lso- och sjukvÂrden.Socialstyrelsen bedˆmer att den lagstiftning som finns ‰r tillr‰cklig underfˆruts‰ttning att den till‰mpas. Socialstyrelsen bedˆmer att ytterligare utred-ning av omrÂdet i nul‰get inte skulle gagna barn och ungdomar med funk-tionshinder.Socialstyrelsen anseratt landstingen fˆr att kunna planera sin h‰lso- ochsjukvÂrd med utgÂngspunkt i befolkningens behov regelbundet bˆr genom-fˆra kartl‰ggning av vilka grupper av barn/ungdomar med funktionshindersom finns och hur deras behov ser ut.Landstingens olika verksamheter bˆr av ledningen ges tydliga uppdragom vilka grupper av funktionshindrade som de har ansvar fˆr.SjukvÂrdshuvudm‰nnen bˆr i forts‰ttningen redovisa vilka insatser somfinns fˆr olika grupper av funktionshinder i en s‰rskild organisationsplan.SjukvÂrdshuvudm‰nnen bˆr dessutom tydligt redovisa vilka resurser i formav pengar och personal som gÂr till habilitering/rehabilitering fˆr barn ochungdomar med funktionshinder.Enligt h‰lso- och sjukvÂrdslagen skall individuella habiliterings- och re-habiliteringsplaner erbjudas barn/ungdomar med funktionshinder och derasfamiljer. Det utvecklingsarbete som pÂgÂr n‰r det g‰ller individuell planenligt h‰lso- och sjukvÂrdslagen behˆver lyftas fram och fˆrst‰rkas.Kvalitetsarbetet bˆr ges en mera framtr‰dande st‰llning inom verksam-heter med ansvar fˆr habilitering/rehabilitering och hj‰lpmedel och huvud-m‰nnen bˆr stˆdja forskning och statistikinsamling inom omrÂdet.SjukvÂrdshuvudm‰nnen bˆr ocks verka fˆr att viktiga begrepp inom ha-bilitering och rehabilitering fˆrankras inom verksamheterna

Tillit ger reaktioner i hjärnan som påverkar känslan och därmed kroppen. Sådan förväntan och tillit har inte blivit medicinskt utforskad. Det har blivit allt svårare att avfärda skildringar av läkande ritualer och magi från andra länder som enbart anekdoter.
Boken vänder sig till medicin- och antropologistuderande och studenter inom vård och omsorg samt alla de som i olika befattningar och roller är verksamma inom vården.

"Att vara anhörig är att få höra an till någon, att vara närstående är
att få stå någon nära. Anhörigskap är för de flesta inte att vara en
resurs, en funktion eller en kategori. Anhörigskap är relation, en
relation till en annan människa som man vill ha i sin närhet och vara
nära." Så börjar inledningen till antologin om det obetalda
omsorgsarbetet.

Denna lägesrapport beskriver tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Avsikten med rapporten är att ge en samlad bild av dessa områdens olika verksamheter. Sammanfattningen följer samma struktur som rapporten, som i sin tur bygger på kvalitetsmål och kvalitetsområden för vården och omsorgen. En mer grundlig beskrivning av kvalitetsmålen och kvalitetsområdena finns i rapportens inledning

Denna lägesrapport beskriver tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Avsikten med rapporten är att ge en samlad bild av dessa områdens olika verksamheter. Sammanfattningen följer samma struktur som rapporten, som i sin tur bygger på kvalitetsmål och kvalitetsområden för vården och omsorgen. En mer grundlig beskrivning av kvalitetsmålen och kvalitetsområdena finns i rapportens inledning

Vid sorg och död är den första reaktionen, för många, att skydda sitt barn genom att inte tala om det.Författaren Ann-Kristin Lundmark vill med sin tredje bok i serien om 10-åriga Tina, Tina och mormor, öppna upp för samtal inom ämnet. Sorg kan inte undvikas och ett barn kan inte alltid skyddas, men genom att prata om det som en vägledning kan många frågor besvaras och bidra till en enklare sorgbearbetning.

Tina har en intensiv vår med kompisar, skola och fotbollsträning och hinner inte träffa sin mormor så mycket som vanligt. Tina får lite dåligt samvete. En kväll vaknar hon och behöver gå på toa, men när hon ska gå och lägga sig igen hör hon prat från köket. Tina får veta att mormor är sjuk i cancer och snart ska dö. Efteråt är ingenting riktigt som förut och hela Tinas tillvaro rasar samman!

Väldigt berörande! Ett barn, hans bror, en familj drabbad av cancer så nära beskrivet att det kryper under skinnet på läsaren. Hur jobbigt och oroligt det faktiskt är både i stort och smått i den situation familjen levt med under alla dessa år. Författaren speglar även väldigt väl hur viktigt det är med förtroende och bemötande inom vården. En bok av detta slag bör varje vårdarbetare läsa och lägga de insikter den ger i bakhuvudet för att bättre kunna förstå helhetssituationen för patienten och familjen.Nils Erik Svedlund, barnläkareMaria tar oss med i många års kamp med ett cancersjukt barn och deras vardag. Vi kommer nära förtvivlan, smärta och tristess men också hopp, glädje och en stark syskonrelation. En viktig bok, även för personal och vårdutbildningar!Angelica Lindberg, kuratorSå glad att denna ärliga och viktiga bok finns! Berättelsen gav mig en insikt och förståelse för hur livet kan te sig i en familj med ett cancersjukt barn! När jag läste Titanium var det som om jag själv fanns med i familjens vardag och närhet. Så levande, så äkta, både kärleksfullt och skrämmande. Vilken styrka, vilket tålamod, vilken förmåga att ta vara på det minsta lilla positiva trots det ofattbara som händer under cancerbehandlingen. En mycket varm, närvarande och viktig berättelse om en lång, återkommande kamp mot leukemi i unga år och de konsekvenser det får för alla i familjen. Men också vikten av att tänka på syskonen, att låta dem finnas med och få plats i den vardag som blivit. Titanium är en bok jag varmt vill rekommendera, särskilt till de som arbetar inom vård och skola.Anneli Träff, grundskollärare

Large proportions of people with dementia live at home and need help from a relative. The aim of the current study was to examine how people living with persons with Alzheimer's disease (AD) perceived everyday life aspects of food choices, cooking, and food-related work. The analyses are based on focus group interviews including women and men acting as caregivers to people with AD and living in Sweden. The main results identified from the data, were how cohabitants to persons with AD struggle with either taking on a new role as a food provider or extending it, but also how they tried to cope as carer, which entailed food being an important part of the treatment of the disease. Those expressing greatest concern were those perceiving themselves as inexperienced food providers and carers, which in this study were all men.

The general aim of this thesis is to reach a more insightful understanding of how help is actually worked out in the everyday life of older people when they can no longer manage on their own. The overall research question is how individuals, representing different perspectives in the help arrangement process, think and act in order to organise needed help as well as how they may themselves apprehend the functions of the help. It is a qualitative study, containing four papers looking at this issue from different perspectives: the older persons themselves, their next of kin who provide help and the municipal care managers who make decisions on formal help. The empirical material consists of qualitative interviews and participant observations with care managers, qualitative interviews with older people applying for formal eldercare, follow-up interviews with some of them and qualitative interviews with next of kin who provide help. The analysis of the material adopts an empirically oriented approach, involving several steps from open to focused coding. Earlier research and theory guided the analysis. The results show that older people strive to maintain control over their everyday life (Paper I). When they can no longer manage unaided, they use various strategies to maintain control and the feeling of autonomy. Well-functioning formal and informal networks (Paper III) allow individuals to sustain autonomy and control in old age even when they have to depend on help from others. The care managers endeavour to make both ends meet in the decision process (Paper II). They develop various techniques and struck a balance between diverse demands and expectations. Helping an older relative is connected with a multiplicity of motives and experiences (Paper IV). The next of kin act both as bridges and buffers between their older relative and formal eldercare. This thesis emphasises the important functions of both formal and informal help to older people. To outline the working forms and methods of collaboration between older people and their informal and formal support networks is an important challenge that needs further attention.

The general aim of this thesis is to reach a more insightful understanding of how help is actually worked out in the everyday life of older people when they can no longer manage on their own. The overall research question is how individuals, representing different perspectives in the help arrangement process, think and act in order to organise needed help as well as how they may themselves apprehend the functions of the help. It is a qualitative study, containing four papers looking at this issue from different perspectives: the older persons themselves, their next of kin who provide help and the municipal care managers who make decisions on formal help. The empirical material consists of qualitative interviews and participant observations with care managers, qualitative interviews with older people applying for formal eldercare, follow-up interviews with some of them and qualitative interviews with next of kin who provide help. The analysis of the material adopts an empirically oriented approach, involving several steps from open to focused coding. Earlier research and theory guided the analysis. The results show that older people strive to maintain control over their everyday life (Paper I). When they can no longer manage unaided, they use various strategies to maintain control and the feeling of autonomy. Well-functioning formal and informal networks (Paper III) allow individuals to sustain autonomy and control in old age even when they have to depend on help from others. The care managers endeavour to make both ends meet in the decision process (Paper II). They develop various techniques and struck a balance between diverse demands and expectations. Helping an older relative is connected with a multiplicity of motives and experiences (Paper IV). The next of kin act both as bridges and buffers between their older relative and formal eldercare. This thesis emphasises the important functions of both formal and informal help to older people. To outline the working forms and methods of collaboration between older people and their informal and formal support networks is an important challenge that needs further attention.

Abstract
Aim: To understand the experience of family members of an older relative who has had a fall which required medical attention.

Background: There is abundant bibliography in caregiving, but little is known about the problems faced by caregivers and how family members cope when their older relative has a fall.

Design: Qualitative study that used a symbolic interactionism perspective.

Methods: Twenty-two people with older relatives, who had had a fall and contacted health services in Spain, participated in the study. Data were obtained via written accounts, focus groups, and semi-structured interviews between February 2014 - December 2015. Analysis was guided by grounded theory procedures.

Results: With the fall, dependency becomes a complex issue for the family. To manage a complex dependency is the core issue that emerges from the data analysis. It depicts family efforts to assist their relative in gaining autonomy after a fall, in the best conditions they can provide. They do this with little guidance and support from healthcare professionals.

Conclusions: Guides and protocols for the care of a fragile older person, particularly after a fall, should not only include care but also support to caregivers. Health professionals and especially nurses need to be aware and respond to the family caregivers needs after a fall. To the fall prevention initiatives already in place, it must be added that those who support family members to cope with the care of an older person who has had a fall.

In many countries one approach to supporting family-and-friend caregivers is direct financial or monetary support. Debates about the benefits and consequences of such policies pervade the literature. Building on the premise that values underlie public policy, the paper examines four policy paradoxes in the literature and uses selected examples from an international policy analysis to illustrate the underlying objectives and values upon which many of the policies were developed. These include the responsibility to care, economic or social objectives, gender equity, and the autonomy of care receivers. The authors conclude that policy makers need to be cautious about the unintended effects of financial support policy and develop a menu of policies and services to support caregivers. Future policy development in Canada must enable legitimate choice across the life course and ensure that neither the caregiver nor the care receiver will experience short- or long-term financial consequences of his or her choice.

Many family caregivers of frail older adults postpone or decline accessible and affordable services such as respite, despite their acknowledgement of unmet needs for support and time away from the burdens and stress of caregiving. How caregivers perceive their need for services, and the factors that influence their decisions to use or not use services, remain poorly understood. This article reviews the literature on family caregiving and the complex interrelated factors that influence caregivers' choices regarding support services. It organizes these factors into four areas: (a) service characteristics, (b) personal predisposing factors that affect perceived need, (c) experiential coping and decisionmaking patterns, and (d) relational factors. It also examines the implications of this evidence for nursing assessments and interventions with frail older adults and their family caregivers..

Boken ger dig tips och råd när du ska välja äldreomsorg - åt dig själv eller åt en närstående. Den är lätt att slå i och kan läsas från början till slut eller i valda delar beroende på dina behov eller önskemål. Vad finns det för olika slags hjälp att få? Vad har du för rättigheter och vad är rimligt att begära? Vad är viktigt att tänka på när du ska välja mellan olika utförare? Vad gör du som anhörig om du inte är nöjd med den vård som din närstående får? Dessa frågor och många fler besvaras i boken. Precis som vi behöver information inför till exempel föräldraskap och skolstart behöver vi också vägledning inför ålderdomen. Det kan vara mycket att sätta sig in i, men med boken Så väljer du rätt äldreomsorg får du en bra översikt och en god förberedelse inför dina vägval.

Abstract
OBJECTIVE:
The multiple risk factors for major depression are interrelated through poorly understood developmental pathways. In 2002, the authors presented a developmental model for major depression in women. Based on similar methods, they here present an analogous model for men.
METHOD:
Using data from 2,935 adult male twins, interviewed twice over a 2-4-year period, the authors constructed, by means of structural equation modeling, an integrated etiologic model for major depression that predicts depressive episodes over 1 year from 18 risk factors conceptualized as five developmental "tiers" reflecting childhood, early adolescence, late adolescence, adulthood, and the last year.
RESULTS:
The best-fitting model, including six correlations and 76 paths, provided a good fit to the data, explaining 49% of the variance in the liability to depressive episodes. The overall results, similar to those seen in women, suggest that the development of major depression results from the action and interaction of three broad pathways of internalizing symptoms, externalizing symptoms, and adversity. Childhood parental loss and low self-esteem were more potent variables in the model in men than in women. Genetic risks for major depression had a broader spectrum of action in men than in women. The pathway to major depression through externalizing symptoms was not more prominent in men than in women.
CONCLUSIONS:
Major depression in men, as in women, is an etiologically complex disorder influenced by risk factors from multiple domains that act in developmental time. The similarities in etiologic pathways to major depression for men and women outweigh the modest differences.

The purpose of this article is to examine how the field of mixed methods currently is being defined. The authors asked many of the current leaders in mixed methods research how they define mixed methods research. The authors provide the leaders' definitions and discuss the content found as they searched for the criteria of demarcation. The authors provide a current answer to the question, What is mixed methods research? They also briefly summarize the recent history of mixed methods and list several issues that need additional work as the field continues to advance. They argue that mixed methods research is one of the three major "research paradigms" (quantitative research, qualitative research, and mixed methods research). The authors hope this article will contribute to the ongoing dialogue about how mixed methods research is defined and conceptualized by its practitioners.

Studien omfattar huvudsakligen rapporter från Skolverket och Myndigheten för skolutveckling och svenska avhandlingar. Studien knyter an till Skolverkets skrift Allmänna råd för arbete med åtgärdsprogram genom att studien tar upp en stor del av den forskning och utvärdering som ligger till grund för de Allmänna råden. Skriften vänder sig både till skolansvariga i kommunen och till skolledare och lärare i skolan

Den här skriften vill visa hur alla de olika insatser som görs för barn och unga med funktionshinder kan samverka för att vara väl sammansatta, komma i rätt tid och överensstämma med barnets och ungdomens faktiska behov vid det aktuella tillfället. För att det ska vara möjligt måste alla de verksamheter och professionella som ger stöd se helheten i barnets situation, den helhet som vardagen utgör. Med ett sådant perspektiv och med en förståelse för den egna verksamhetens roll i helheten, finns en grund för att ta ansvar för samverkan.

Background
Aboriginal Australians experience a disproportionately high burden of alcohol-related harm compared to the general Australian population. Alcohol treatment approaches that simultaneously target individuals and families offer considerable potential to reduce these harms if they can be successfully tailored for routine delivery to Aboriginal Australians. The Community Reinforcement Approach (CRA) and Community Reinforcement and Family Training (CRAFT) are two related interventions that are consistent with Aboriginal Australians' notions of health and wellbeing. This paper aims to describe the process of tailoring CRA and CRAFT for delivery to Aboriginal Australians, explore the perceptions of health care providers participating in the tailoring process, and their experiences of participating in CRA and CRAFT counsellor certification.

Methods
Data sources included notes recorded from eight working group meetings with 22 health care providers of a drug and alcohol treatment agency and Aboriginal Community Controlled Health Service (November 2009-February 2013), and transcripts of semi-structured interviews with seven health care providers participating in CRA and CRAFT counsellor certification (May 2012). Qualitative content analysis was used to categorise working group meeting notes and interview transcripts were into key themes.

Results
Modifying technical language, reducing the number of treatment sessions, and including an option for treatment of clients in groups, were key recommendations by health care providers for improving the feasibility and applicability of delivering CRA and CRAFT to Aboriginal Australians. Health care providers perceived counsellor certification to be beneficial for developing their skills and confidence in delivering CRA and CRAFT, but identified time constraints and competing tasks as key challenges.

Conclusions
The tailoring process resulted in Aboriginal Australian-specific CRA and CRAFT resources. The process also resulted in the training and certification of health care providers in CRA and CRAFT and the establishment of a local training and certification program.

Objectives: Dementia increasingly diminishes the ability to communicate. We aimed to develop and evaluate a psychosocial intervention program that focuses on communication in dementia care. This was intended to enhance the quality of life (QoL) of people with dementia and to reduce the burden on their informal caregivers. Method: A training program for informal caregivers of people with dementia was developed. The training combines the expertise of geriatric psychiatry, geriatric care, and educational psychology. Caregivers acquire and deepen competencies required to improve communication in dementia care. The training was evaluated with a pre-post-control group design and time-series analyses. Twenty-four informal caregivers participated in the study. Results: The results of the study provide evidence that TANDEM training increases caregivers' use of strategies that are relevant for communication in dementia care and the care receivers' QoL. Conclusion: The results of research in this program show the relevance of including caregivers in interventions and the importance of communication for the QoL of people with dementia.

We reviewed nine studies evaluating the use of tangible symbols in AAC interventions for 129 individuals with developmental disabilities. Studies were summarized in terms of participants, tangible symbols used, communication functions/skills targeted for intervention, intervention procedures, evaluation designs, and main findings. Tangible symbols mainly consisted of three-dimensional whole objects or partial objects. Symbols were taught as requests for preferred objects/activities in five studies with additional communication functions (e.g., naming, choice making, protesting) also taught in three studies. One study focused on naming activities. With intervention, 54% (n = 70) of the participants, who ranged from 3 to 20 years of age, learned to use tangible symbols to communicate. However, these findings must be interpreted with caution due to pre-experimental or quasi-experimental designs in five of the nine studies. Overall, tangible symbols appear promising, but additional studies are needed to establish their relative merits as a communication mode for people with developmental disabilities.

We reviewed nine studies evaluating the use of tangible symbols in AAC interventions for 129 individuals with developmental disabilities. Studies were summarized in terms of participants, tangible symbols used, communication functions/skills targeted for intervention, intervention procedures, evaluation designs, and main findings. Tangible symbols mainly consisted of three-dimensional whole objects or partial objects. Symbols were taught as requests for preferred objects/activities in five studies with additional communication functions (e.g., naming, choice making, protesting) also taught in three studies. One study focused on naming activities. With intervention, 54% (n = 70) of the participants, who ranged from 3 to 20 years of age, learned to use tangible symbols to communicate. However, these findings must be interpreted with caution due to pre-experimental or quasi-experimental designs in five of the nine studies. Overall, tangible symbols appear promising, but additional studies are needed to establish their relative merits as a communication mode for people with developmental disabilities.

A 3-yr study on the use of tangible symbols (i.e., objects and pictures used as symbols) by 41 children (aged 3–18 yrs) with a variety of handicapping conditions was conducted to follow up on an earlier study by the authors (see record 1990-15438-001) that revealed their utility for children who are deafblind. The vast majority of participants learned to use tangible symbols, allowing them to overcome the restrictions imposed by gestural communication. A number of the participants progressed beyond tangible symbols and learned to use abstract symbol systems, including speech. A few of the participants did not learn to use tangible symbols during the time span available for intervention. Data describing the progress of participants are presented. Participants are grouped according to outcome, and the characteristics of each group are discussed in terms of the communication skills of participants as they began intervention. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)

Recent years have brought a dramatic rise in the number of efforts to measure and monitor the status of children. Yet, despite numerous efforts and reports with 'Child indicators' in the title, the field of social child indication is fragmented and lacking a unifying taxonomy. The more ambitious the analysis and the more elaborate the statistics, the stronger the need for a common language used by all. This article tries to suggest such a taxonomy.

Twenty-nine special education teachers (n=21) and speech-language pathologists (n=8) were interviewed about a tangible symbols intervention conducted with 51 children (321 years) with multiple disabilities and visual impairment. The intervention, which took place over a 7-month period, addressed the use of tangible symbols in the context of a structured protocol for implementing the daily schedule. These educators reported that students learned the meaning of symbols, exhibited improved behavior, and learned part or all of the daily routine, among other benefits. Supports and barriers to student learning (later coded as student characteristics or intervention characteristics) were discussed. Interviewees suggested improvements to the intervention and for generalization to the home setting, including labeling in the family's first language. © 2011 International Society for Augmentative and Alternative Communication.

We replicated and extended previous research on microswitch facilitated choice making by individuals with profound multiple disabilities. Following an assessment of stimulus preferences, we taught 6 adults with profound multiple disabilities to emit 2 different responses to activate highly preferred stimuli. All participants learnt to activate both microswitches. Five participants showed a higher overall level of responding when both switches activating preferred stimuli were available concurrently. After completion of microswitch training, a choice assessment was conducted in which participants had access to 2 microswitches concurrently, with 1 connected to the most highly preferred stimulus and the other to a least preferred stimulus. Choice making behavior was shown in 3 participants and provided support for the preference assessment results. The results of the 3 remaining participants showed that both the most highly preferred and the least preferred stimuli may serve as reinforcers for microswitch activation responses. © 2011 Elsevier Ltd.

Barnens hälsa påverkas redan tidigt i livet av föräldrarnas livsvillkor. Låg social status, brist på vänner och stress tidigt i livet leder till hälsoskillnader. Familjecentraler med en öppen förskola och förebyggande socialt arbete är en tidig insats och en lågriskstrategi som riktar sig till alla. Den har goda förutsättningar för att stärka föräldrarnas tillit och gemenskap med andra och kan bidra till att minska hälsoskillnader genom att främja barnens hälsoutveckling. Syftena med utvärderingen av de 16 familjecentralerna var att undersöka i vilken mån besökarna är representativa för befolkningen i upptagningsområdet och av vilka anledningar föräldrarna besöker öppna förskolan på familjecentralen. Jämförelse mellan befintlig befolkningsdata i upptagningsområdena och föräldrabesökares bakgrundsdata visar att familjecentralen i huvudsak når en representativ del av befolkningen. Föräldrar använder sig av familjecentralen för att få råd, utbyte av erfarenheter, barnens skull och att umgås med andra. I synnerhet för invandrare har familjecentralen stor betydelse för att komma in i det svenska samhället.

BACKGROUND:
The Snoezelen is a multisensory intervention approach that has been implemented with various populations. Due to an almost complete absence of rigorous research in this field, the confirmation of this approach as an effective therapeutic intervention is warranted.
METHOD:
To evaluate the therapeutic influence of the Snoezelen approach. Twenty-eight relevant articles relating to individual (one-to-one) Snoezelen intervention with individuals with intellectual and developmental disabilities (IDD) were reviewed. A meta-analysis regarding the significance of the reduction of maladaptive behaviour and the enhancement of adaptive behaviour was implemented. An analysis of standardised mean differences was used through the use of fixed effect models.
RESULTS:
The primary finding was that the Snoezelen approach, when applied as an individual intervention for individuals with IDD, enabled significant and large effect size in adaptive behaviours, with generalisation to the participants' daily life.
CONCLUSIONS:
Weaknesses in the examined research methodologies, the heterogeneity between research designs, the small number of available research projects, and the small number of participants in each research project, prevent a confirmation of this method as a valid therapeutic intervention at this time.

This review summarizes a growing number of methodological concerns emerging from research on child witnesses of intimate partner violence (IPV). A brief summary of various psychological, biological, and cognitive impairments associated with witnessing IPV is presented. Directions for future research in this area are explored with particular attention paid to experimental design. Advantages and disadvantages of retrospective, cross-sectional, and longitudinal designs are evaluated. Suggested improvements include the use of multiple informants, behavioral observations, and prospective, longitudinal assessment.

I en alltmer globaliserad värld får
fler möjlighet att bosätta sig i ett annat land
än det de föddes i. Som ett resultat av detta ökar andelen utlandsfödda i de flesta höginkomstländer, så även i Sverige. Den 31 december år 2006 hade 17
procent av den svenska befolkningen utländsk bakgrund, dvs. var antingen
född i något annat land än Sverige (13 procent) eller hade två utlandsfödda
föräldrar (4 procent). Av dessa var 52 000 utlandsadopterade. Därtill kommer
asylsökande och andra migranter som saknar uppehållstillstånd, som inte finns med i befolkningsstatistiken.
Många utlandsfödda har
flyttat från länder där risken att smittas av vissa
svåra och långvariga infektioner är betydligt större än i Sverige. De viktigaste
av dessa smittämnen är hepatit B och C, tuberkulos och hiv.
Migranterna tar med sig sin livsstil till det nya landet, t ex kost- , tobaksoch
alkoholvanor. Mötet med det nya landets kultur leder till att livsstilen
förändras, men lång tid efter invandringen kan in
flytande av ursprungslandets
livsstil ofta spåras i invandrares sjukdomsmönster. Så har t.ex. män med
ursprung i Medelhavsområdet en högre risk att drabbas av tobaksrelaterad
sjuklighet, som lungcancer jämfört med genomsnittsbefolkningen i Sverige,
men samtidigt har de en lägre risk att drabbas av alkoholrelaterad sjuklighet,
som levercirrhos.
Många betydande folkhälsoproblem orsakas av miljöfaktorer i samspel med
en medfödd sårbarhet, t.ex. allergiska sjukdomar och diabetes. Förekomsten
av de genetiska faktorer som orsakar denna sårbarhet skiljer sig mellan olika
befolkningar i världen och fortsätter att påverka risken för dessa sjukdomar
hos migranter även i det nya landet .
Flyktingen har ett annat utgångsläge än den som
flyttar till ett annat land
för att arbeta eller för att bilda familj. Personer som
flyr från sitt hemland har
nästan alltid levt en tid under stor stress innan de
flyr. Själva
flykten är ofta
omgärdad av umbäranden och hot, och många familjer splittras under långa
perioder. Efter ankomsten till det nya landet väntar en tid av ovisshet under
asylprocessen innan det nya livet kan ta sin början. Detta leder sammantaget
till att psykisk ohälsa är ett större problem hos nyanlända
flyktingar än hos
andra grupper av migranter,

Mothers with learning difficulties1 are thought to be among the most socially isolated parents in the community. A great deal of attention has been directed to assessing their parenting abilities and teaching parenting skills, but less has been given to the support that mothers may (or may not) receive from family, friends and the service system. The present paper investigates mothers' views about the types of support which they receive and from whom they receive it. Data were derived from 70 mothers who participated in interviews using a support interview guide designed to accommodate the mothers' cognitive difficulties. The primary purpose of the interview was to explore the quantity and composition of the mothers' support networks, the frequency of contact and geographical proximity of support people, and the type of support provided. Key findings include: the central place that family members have in these mothers' lives; the importance of service providers as sources of information and advice; and the relative absence of friends and neighbours. Briefly, mothers living alone have service-centred networks, mothers living with a partner have family-centred networks with relatively dispersed family ties, and mothers living in a parent/parent-figure household have local, family-centred networks. The overall conclusion to be drawn from the present results is that these mothers do not live in a social vacuum, but many are socially isolated. The finding that so few mothers could identify supportive ties with friends and neighbours suggests that these mothers are isolated from their local communities and are potentially vulnerable if a breakdown occurs in the support provided by their families. The need for service providers to be more actively involved in linking mothers to their communities is discussed.

Since the initial publication of this breakthrough work, Motivational Interviewing (MI) has been used by countless clinicians. Theory and methods have evolved apace, reflecting new knowledge on the process of behavior change, a growing body of outcome research, and the development of new applications within and beyond the addictions field. Extensively rewritten, this revised and expanded second edition now brings MI practitioners and trainees fully up to date. William R. Miller and Stephen Rollnick explain how to work through ambivalence to facilitate change, present detailed guidelines for using their approach, and reflect on the process of learning MI. Chapters contributed by other leading experts then address such special topics as MI and the stages-of-change model, applications in medical, public health, and criminal justice settings, and using the approach with groups, couples, and adolescents.

Detta är en komplett guide till motiverande samtal, MI, metoden som hjälper människor till förändring. Denna tredje utgåva är helt omarbetad och innehåller till största del nytt material eftersom MI genomgått en så snabb och omfattande utveckling.

Boken utgår från fyra centrala processer inom MI att engagera, fokusera, framkalla och planera för förändring. Illustrativa fallbeskrivningar och dialoger visar hur metoden kan användas inom en mängd olika områden. Författarna redogör även för metodens goda vetenskapliga stöd, hur man kan lära sig MI och använda MI tillsammans med andra metoder.

MI utmärks av betoningen på respektfullt samarbete, att väcka klientens egen motivation och att respektera klientens autonomi och val. I denna nya utgåva lyfts även medkänsla, compassion, fram som en viktig del av andan inom MI.

Boken vänder sig till rådgivare, sjuksköterskor, kriminalvårdare, socialsekreterare, coacher, lärare, HR-personal, psykologer, psykoterapeuter och alla andra som vill hjälpa människor till förändring.

Boken är skriven av grundarna till motiverande samtal:

William R. Miller, fil.dr, professor emeritus i psykologi och psykiatri vid universitetet i New Mexico, USA.

Stephen Rollnick, fil.dr, professor i hälso- och sjukvårdskommunikation på medicinska fakulteten vid universitetet i Cardiff, Wales, Storbritannien.

PinterestTwitter

Detta är en komplett guide till motiverande samtal, MI, metoden som hjälper människor till förändring. Denna tredje utgåva är helt omarbetad och innehåller till största del nytt material eftersom MI genomgått en så snabb och omfattande utveckling.

Boken utgår från fyra centrala processer inom MI att engagera, fokusera, framkalla och planera för förändring. Illustrativa fallbeskrivningar och dialoger visar hur metoden kan användas inom en mängd olika områden. Författarna redogör även för metodens goda vetenskapliga stöd, hur man kan lära sig MI och använda MI tillsammans med andra metoder.

MI utmärks av betoningen på respektfullt samarbete, att väcka klientens egen motivation och att respektera klientens autonomi och val. I denna nya utgåva lyfts även medkänsla, compassion, fram som en viktig del av andan inom MI.

Boken vänder sig till rådgivare, sjuksköterskor, kriminalvårdare, socialsekreterare, coacher, lärare, HR-personal, psykologer, psykoterapeuter och alla andra som vill hjälpa människor till förändring.

Boken är skriven av grundarna till motiverande samtal:

William R. Miller, fil.dr, professor emeritus i psykologi och psykiatri vid universitetet i New Mexico, USA.

Stephen Rollnick, fil.dr, professor i hälso- och sjukvårdskommunikation på medicinska fakulteten vid universitetet i Cardiff, Wales, Storbritannien.

PinterestTwitter

Dunér A. Motives, experiences and strategies of next of kin helping older relatives in the Swedish welfare context: a qualitative study

Int J Soc Welfare 2010: 19: 54–62 © 2008 The Author(s), Journal compilation © 2009 Blackwell Publishing Ltd and the International Journal of Social Welfare.

Next of kin provide the major part of the help given to older people in Sweden, a country where the official goals of formal eldercare are universality and extensive coverage. This qualitative interview study investigates the thoughts and actions of next of kin who provide informal help to older relatives who also receive formal help from the municipal eldercare. Informal help-giving, in the context of Swedish social policy, was connected with a multiplicity of motives, experiences and strategies. The motives for help-giving were moral considerations, emotional attachment and 'out of necessity'. The experiences of next of kin support the idea of ambivalence as a significant feature of informal help-giving. Different strategies were employed, both active and passive in nature, to manage their situation. The study points out the importance of outlining working forms and methods of collaboration for older persons and their informal and formal networks to lessen the ambivalence experienced by help-giving next of kin.

Next of kin provide the major part of the help given to older people in Sweden, a country where the official goals of formal eldercare are universality and extensive coverage. This qualitative interview study investigates the thoughts and actions of next of kin who provide informal help to older relatives who also receive formal help from the municipal eldercare. Informal help-giving, in the context of Swedish social policy, was connected with a multiplicity of motives, experiences and strategies. The motives for help-giving were moral considerations, emotional attachment and 'out of necessity'. The experiences of next of kin support the idea of ambivalence as a significant feature of informal help-giving. Different strategies were employed, both active and passive in nature, to manage their situation. The study points out the importance of outlining working forms and methods of collaboration for older persons and their informal and formal networks to lessen the ambivalence experienced by help-giving next of kin.

In the 1940s, Carl Rogers introduced the notion of a client-centred or person-centred approach, originally called the "non-directive approach". Over the past several decades, however, we have lost sight of the true intent behind Roger's relational approach, settling instead on well-intended but often paternalistic approaches that place patients or clients at the centre of care, but rarely, if ever, actively involve them in decision-making. This is no more apparent than in the case of persons living with Alzheimer's disease and other related Dementias who, due to the stigma and misunderstanding surrounding Dementia, are often assumed to lack the capacity to be involved in their own care and the care of others. Drawing on our experience working directly with persons with Dementia, family members and professionals, and systematic research on a number of mutual partnership initiatives, the purpose of this paper is to present an alternative approach, one that views persons with Dementia as equal partners in the context of Dementia care, support and formal services.

Adolescent substance abuse rarely occurs without other psychiatric and developmental problems, but it is often treated and researched as if it can be isolated from comorbid conditions. Few comprehensive interventions are available that effectively address the range of co-occurring problems associated with adolescent substance abuse. This article reviews the clinical interventions and research evidence supporting the use of Multidimensional Family Therapy (MDFT) for adolescents with substance abuse and co-occurring problems. MDFT is uniquely suited to address adolescent substance abuse and related disorders given its comprehensive interventions that systematically target the multiple interacting risk factors underlying many developmental disruptions of adolescence.

OBJECTIVES: This qualitative study aimed to illuminate former family caregivers'
experiences of aspects that facilitate and hinder the process of relinquishing
the care of a person with dementia to a nursing home.
METHOD: Ten narrative interviews with former family caregivers were performed and
subjected to qualitative content analysis.
RESULTS: An overall theme showed that family caregivers were remaining connected
to the person with dementia despite separation. They experienced being 'caught by
surprise' when the placement occurred. Negative expectations of dementia care
made the separation more difficult. Lacking adequate information increased
feelings of insecurity. Despite these hurdles, family caregivers found meaning in
the new situation as they felt that they could remain connected to their loved
one. Being recognized as partners in care of the person with dementia after
placement was a facilitating aspect. Family caregivers regarded a
well-functioning interaction with staff and a supportive social network as
reassuring since they facilitated staying in touch.
CONCLUSION: Knowledge of the relinquishing process and adequate information about
dementia and its progression may help family caregivers better prepare for and
adapt to the situation. Family caregivers need to be recognized as partners in
care and a welcoming nursing home environment is of utmost importance.

Keywords:
Bereavement;social isolation;support groups;well-being;peers
Background:  While it has been shown that bereaved children can experience emotional or behavioural problems, the evidence is inconclusive regarding which children would benefit from support and the kind of support to offer. This study aimed to obtain children's and parents' views on their experiences following bereavement and the usefulness of a peer-group support programme.

Method:  Thirty-nine families who had attended a community-based peer-group bereavement support programme within the previous 4 years were approached. Of the 23 with confirmed contact details, 17 agreed to participate. Qualitative interviews were conducted with 23 children (range 8 to 17 years) and 17 parents.

Results:  Children were concerned about isolation from peers and emphasized the value of meeting other children with experiences of bereavement in the group. Parents were concerned about lack of communication within the home about the bereavement, which continued after the group. Most children and parents would have liked more support, either more groups or an ongoing link.

Conclusions:  Referral to peer-group support may have the potential to improve bereaved children experiencing feelings of social isolation and help them develop coping strategies. Other family-focused support may also be needed for some children.

Den andra upplagan av PEGASUS - kurs för vuxna med ADHD och deras närstående är en revidering och uppdatering av det kompletta psykoedukativa kursmaterialet från 2013. Inom många verksamheter har PEGASUS redan hunnit bli ett självklart första steg att erbjuda till vuxna med diagnosen ADHD.

PEGASUS har utvecklats för att bemöta behoven av information, erfarenhetsutbyte och utbildning i funktionsnedsättningen ADHD. Den andra upplagan av PEGASUS har reviderats för att på ett bättre sätt möta de varierande behoven i olika grupper och har uppdaterats med aktuell information bland annat om läkemedelsbehandling.

PEGASUS genomförs i grupp och ger ökad kunskap om ADHD, behandlingar, strategier och vad det finns för stöd att tillgå. Dessutom får deltagarna möjlighet att lära sig mer om sig själva och nå större förståelse för andras situation och på det sättet förbättra relationskvalitén. Gruppformatet ger många tillfällen för erfarenhetsutbyte med andra i liknande situation. PEGASUS är ett bra alternativ som en första psykologisk behandling efter diagnos.

Arbetsgruppen bakom PEGASUS har en lång samlad erfarenhet av arbete med personer med diagnosen ADHD. I Arbetsboken beskrivs och refereras till ett flertal studier där PEGASUS har prövats ut med goda preliminära resultat.

Background: UK health policy requires the early identification and management of dementia. There are few good quality evaluations of models of care in dementia with a particular lack of data from user and carer perspectives. The Croydon Memory Service Model (CMSM) was developed to identify and treat people in the early stages of dementia and its evaluation includes an assessment of service satisfaction. Aim: To complete a qualitative investigation into the satisfaction with the service of those assessed and treated using the CMSM. Method: The CMSM was the subject of a multi-method evaluation, as part of this, semi-structured qualitative interviews were carried out with 16 people with dementia and 15 family carers to establish their opinions of the service. Purposive sampling was used to identify participants with a range of diagnosis, ethnicity, and age. Conventional Content Analysis was used to analyse the data. Results: Six themes concerning satisfaction emerged from the data: initial experience of dementia; service experience; helpful interventions; normalizing the catastrophic; clear communication; and gaps in service. Peer support and clear communication were seen as valuable assets provided by the service, allowing participants to use coping strategies which normalized having dementia. Conclusions: From these data we can derive seven quality indicators with which to judge services for people with dementia: (i) provision of broad-based care as well as assessment; (ii) clear communication about diagnosis and care; (iii) continuing peer support groups; (iv) easy availability of staff; (v) professional staff behaviour; (vi) the service working for people with young-onset dementia and their carers; (vii) strategies to manage those with subjective memory impairment but no objective deficits.

OBJECTIVE:
Recent research suggests that not only parental psychopathology, but also parenting practices, have a role to play in the development of child posttraumatic stress symptoms (PTSS) following a natural disaster. The current study aimed to investigate the relationship between parents' perceptions of their parenting in the aftermath of a natural disaster, and child PTSS.

METHODS:
A cross-sectional design was used to explore the associations among child PTSS, parents' perceptions of altered (more anxious) parenting, and parental disaster-related distress (altered cognitions and behaviors) in 874 elementary school children (ages 8-12 years) and their parents following a severe storm of cyclonic proportions. With parental consent, school-based screening was conducted in impacted communities 3 months after the storm. Children completed a screening questionnaire consisting of the Child Trauma Screening Questionnaire (CTSQ; used for identifying children at risk for posttraumatic stress disorder [PTSD]), as well as a range of questions assessing disaster exposure and threat perception. Parents completed questions relating to their perceptions of changes in their parenting since the storm, as well as two items relating to their own disaster-related distress.

RESULTS:
Independent of other significant associations with child PTSS (such as age, gender, and disaster exposure), a high level of parent-perceived altered parenting appeared to put children at increased risk for PTSS 3 months after the disaster. However, when the sample was stratified for the presence or absence of altered parent cognitions and behaviors following the storm, altered parenting was found to have a unique relationship with child PTSS only when parents reported altered disaster-related cognitions and behaviors.

CONCLUSIONS:
When parents report disaster-related cognitions and behaviors, their perception of altered parenting practices (becoming more protective, less granting of autonomy, and communicating a sense of current danger) is associated with child PTSS. Although it is not possible to draw conclusions about the direction of these relationships, this study identifies parenting practices that may constitute important targets for intervention.

The overall aim of this thesis was to investigate the patients' and their relatives' perceived participation in discharge planning after stroke and the patients' health-related quality of life, depressive symptoms, performance of personal daily activities and social activities in connection with discharge. Another aim was to evaluate the psychometric assumptions of the SF-36 for Swedish stroke patients.Prospective, descriptive and cross-sectional designs were used to study all patients with stroke admitted to the stroke unit at a hospital in southern Sweden from October 1, 2003 to November 30, 2005 each with one close relative. The total sample consisted of 188 patients (mean age=74.0 years) and 152 relatives (mean age=60.1 years). Data were collected during interviews, 2-3 weeks after discharge.The results showed that less depressive symptoms, more outdoor activities and performance of interests are important variables that related to higher HRQoL. SF-36 functions well as a measure of health related quality of life in Swedish stroke patients, but the two summary scales have shortcomings. Compared to a Swedish normal population, scores on all scales/components of the SF-36 were lower among stroke patients especially in the middle-aged group. Most of the patients perceived that they received information, but fewer perceived participation in the planning of medical treatment and needs of care/service/rehabilitation and goal setting. The relatives perceived that they need more information and they perceived low participation in goal setting and needs assessment. The professionals seem to lack effective practices for involving patients and their relatives to perceive participation in discharge planning. It is essential to develop and to implement methods for discharge planning, including sharing information, needs assessment with goal setting that facilitate patients' and relatives' perceived participation. The results suggest that ICF can be used in goal setting and needs assessment in discharge planning after acute stroke.

This study reports on the use of the Perceived Social Support from Family and Perceived Social Support from Friends scales (Procidano & Heller, 1983) in a sample of adolescents at the initiation of outpatient treatment. Reliability and validity evidence is presented that generally replicates earlier studies utilizing these instruments. Multiple regression results are also reported, indicating that different combinations of perceived support from family and friends significantly predict psychosocial maturity levels in this clinical adolescent sample.

OBJECTIVE:
Given that ADHD has been linked to dysfunction across development and in many life domains, it is likely that individuals experiencing these symptoms are at increased risk for experiencing stress. The current study examines the association between ADHD and other psychiatric symptoms and perceived stress in a community sample of adults.
METHOD:
Perceived stress data collected from 983 participants (M(age) = 45.6 years) were analyzed primarily via hierarchical multiple regression using ADHD symptom clusters, demographic variables, and anxiety and depression scale variables as predictors.
RESULTS AND CONCLUSION:
ADHD symptoms positively associated with perceived stress. Inattention and sluggish cognitive tempo (SCT), as opposed to hyperactivity-impulsivity and newly proposed executive dysfunction symptoms, were the most consistent predictors. These findings reinforce that the experience of ADHD symptoms in adulthood is associated with stress and suggest that SCT could play an important role in assessing risk for negative adult outcomes.

Background: Heart failure (HF) affects not only the person diagnosed with the syndrome but also family members, who often have the role of informal carers. The needs of these carers are not always met, and information and communications technology (ICT) could have the potential to support them in their everyday life. However, knowledge is lacking about how family members perceive ICT and see opportunities for this technology to support them.Objective: The aim of this study was to explore the perceptions of ICT solutions as supportive aids among family members of persons with HF.Methods: A qualitative design was applied. A total of 8 focus groups, comprising 23 family members of persons affected by HF, were conducted between March 2015 and January 2017. Participants were recruited from 1 hospital in Sweden. A purposeful sampling strategy was used to find family members of persons with symptomatic HF from diverse backgrounds. Data were analyzed using qualitative content analysis.Results: The analysis revealed 4 categories and 9 subcategories. The first category, about how ICT could provide relevant support, included descriptions of how ICT could be used for communication with health care personnel, for information and communication retrieval, plus opportunities to interact with persons in similar life situations and to share support with peers and extended family. The second category, about how ICT could provide access, entailed how ICT could offer solutions not bound by time or place and how it could be both timely and adaptable to different life situations. ICT could also provide an arena for family members to which they might not otherwise have had access. The third category concerned how ICT could be too impersonal and how it could entail limited personal interaction and individualization, which could lead to concerns about usability. It was emphasized that ICT could not replace physical meetings. The fourth category considered how ICT could be out of scope, reflecting the fact that some family members were generally uninterested in ICT and had difficulties envisioning how it could be used for support. It was also discussed as more of a solution for the future.Conclusions: Family members described multiple uses for ICT and agreed that ICT could provide access to relevant sources of information from which family members could potentially exchange support. ICT was also considered to have its limitations and was out of scope for some but with expected use in the future. Even though some family members seemed hesitant about ICT solutions in general, this might not mean they are unreceptive to suggestions about their usage in, for example, health care. Thus, a variety of factors should be considered to facilitate future implementations of ICT tools in clinical practice.

Aim.  This paper is a report of a study to explore different perceptions of psychiatric care among foreign- and Swedish-born people with psychotic disorders.

Background.  Research from different countries reports a high-incidence of psychosis among migrants. The risk-factors discussed are social disadvantages in the new country. To understand and meet the needs of people from different countries, their perspective of psychiatric care must be illuminated and taken into consideration.

Method.  A phenomenographic study was conducted in 2005–2006 using semi-structured interviews with a convenience sample of 12 foreign-born people and 10 Swedish-born people with psychosis.

Findings.  Three categories were identified: personal and family involvement in care; relating to healthcare staff; and managing illness and everyday life. Foreign-born people differed from Swedish-born people in that they struggled to attain an everyday life in Sweden, relied on healthcare staff as experts in making decisions, and had religious beliefs about mental illness. Among Swedish-born people, the need for more support to relatives and help to perform recreational activities was important.

Conclusion.  It is important to identify individual perceptions and needs, which may be influenced by cultural origins, when caring for patients with psychosis. Previous experience of care, different ways of relating to staff, and individual needs should be identified and met with respect. Social needs should not be medicalized but taken into consideration when planning care, which illustrates the importance of multi-professional co-operation.

A number of international studies have highlighted family caregivers' (FCGs') dissatisfaction with their relationship with mental health professionals (MHPs) when providing care for mentally ill family members. However, few studies have explored the mental health professionals' perspective of this relationship. This study explored both FCGs' and MHPs' perspectives. Semi-structured interviews were conducted with seven FCGs and seven MHPs from two different geographical areas of New Zealand. Thematic analysis of these interviews revealed four distinct MHP themes and five FCG themes. The themes illuminate incongruence between MHPs' intentions to form a positive working relationship with families and the FCGs' mainly negative experiences of this relationship

Abstract
Many individuals die suddenly and unexpectedly outside the hospital or in the emergency department (ED). The aim of this study was to determine the perceptions, needs and mourning reactions of their bereaved relatives and to assess the relationship with the cause of death. Data were collected prospectively in the emergency department of a university hospital by means of an interview and a standardised questionnaire. We registered 339 deaths over a period of 10 months, of which 110 met the inclusion criteria for sudden and unexpected death. The study group included 74 relatives of 53 deceased individuals. The majority of relatives were confronted with a traumatic death outside the hospital. Most frequently reported complaints concerned a lack of information and being left with unanswered questions. Psychological problems related to mourning were mainly associated with a traumatic cause of death. The results of this study highlight the specific needs of relatives in case of a sudden death either outside the hospital or in the ED and may serve as a basis for recommendations for improvement of psychological care of individuals who are suddenly bereaved.

Ålder: 6-9 år

Hela familjen står inför nya och stora utmaningar då den allvarligt sjuka Perla får komma hem. Fastän det är jobbigt att sköta lillasyster, vill Jakob delta efter bästa förmåga. Han är väldigt bra på att lugna ner henne, för han kan smeka och sjunga särskilt mjukt. Jakob vill att Perla tas med till skolans viktiga evenemang.– Det stör inte mig fastän de andra aldrig har sett en sådan baby som Perla. Jag kan nog förklara det för dem, säger Jakob. Sommarens värme och dofter omsluter hela familjen, också lilla Perla.

Although excellent data exist on the overall prevalence of childhood exposure to intimate partner violence (IPV), there is less information available on the specific patterns of IPV exposure in childhood and how they influence adult mental health. The current study examines 703 Swedish adults who reported exposure to IPV in childhood. Participants were part of a large national study on violence exposure. They provided an extensive history of their exposure to IPV and maltreatment experiences during childhood via electronically administered questionnaires. Mean comparison and multivariate regression methods were employed to assess differences in violence severity by reported perpetration pattern (mother-only, father-only, bidirectional or other), the association between violence severity and environmental context, and the contribution of these characteristics to adult mental health outcomes. Overall, violence perpetrated in public and by fathers was more severe and was related to poorer mental health outcomes in adulthood for child witnesses. These findings provide important insight into possible clinical "flags" for identifying children at high risk for exposure to IPV and abuse in the home.

Increasing numbers of developed welfare states now operate cash-for-care schemes in which service users are offered cash payments in place of traditional social services. Such schemes raise concerns about the extent to which they include and support carers. This paper aims to explore some of these issues through an analysis of a cash-for-care initiative piloted in England in 2005-07: the Individual Budgets (IBs) pilot projects. The paper reports the findings of an evaluation of the impact and outcomes of IBs for carers through analyses of qualitative interviews with IB lead officers, carers' lead officers and carers of IB holders; and analyses of structured outcome interviews with carers of IB holders and carers of people in receipt of conventional social care services. The evaluation found that, despite their primary aim of increasing choice and control for the service user, IBs had a positive impact on carers of IB holders. The findings are important in that they have implications for the widespread roll-out of Personal Budgets in England and may also provide wider valuable lessons nationally and internationally about the tensions between policies to support carers and policies aimed at promoting choice and control by disabled and older people.

Abstract
Long-term diseases are today the leading cause of mortality worldwide and are estimated to be the leading cause of disability by 2020. Person-centered care (PCC) has been shown to advance concordance between care provider and patient on treatment plans, improve health outcomes and increase patient satisfaction. Yet, despite these and other documented benefits, there are a variety of significant challenges to putting PCC into clinical practice. Although care providers today broadly acknowledge PCC to be an important part of care, in our experience we must establish routines that initiate, integrate, and safeguard PCC in daily clinical practice to ensure that PCC is systematically and consistently practiced, i.e. not just when we feel we have time for it. In this paper, we propose a few simple routines to facilitate and safeguard the transition to PCC.

Statistiken i den här rapporten baseras på personnummerbaserade uppgifter som kommunerna lämnat in per den 1 april samt för april månad 2012 och visar att:

Drygt 21 000 personer med funktionsnedsättning bodde permanent i särskilt boende eller var beviljade hemtjänst i ordinärt boende. Det är lika många som i april 2011.
Drygt 16 600 personer med funktionsnedsättning var beviljade hemtjänst i ordinärt boende. Cirka 200 personer färre än i april 2011.
Cirka 31 procent av personerna mellan 0-64 år med biståndsbeslut om hemtjänst i ordinärt boende var beviljade mellan 1 och 9 hemtjänsttimmar per månad. Cirka 10 procent var beviljade 80 timmar eller mer. Det är samma fördelning som vid tidigare mättidpunkter.
Cirka 4 400 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning bodde permanent i särskilt boende, ungefär 150 fler än i april 2011.
Omkring 18 200 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning hade ett biståndsbeslut om boendestöd. Det är 1 700 personer fler än i april 2011 och 3 800 fler än i november 2010.
Cirka 1 100 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning hade biståndsbeslut om korttidsvård/ korttidsboende, 4 300 om kontaktperson/kontaktfamilj och 5 900 om dagverksamhet.
Ungefär 28 800 personer i åldern 0-64 år med funktionsnedsättning någon gång under oktober månad mottagare av hälso- och sjukvård som kommunen ansvarade för. Nästan hälften av dessa var kvinnor, totalt var det 700 fler än i april 2011.

Statistiken i den här rapporten baseras på personnummerbaserade uppgifter som kommunerna lämnat in per den 1 oktober samt för oktober månad 2012 och visar att:

Drygt 20 500 personer med funktionsnedsättning bodde permanent i särskilt boende eller var beviljade hemtjänst i ordinärt boende. Det är något färre än i oktober 2011.
Drygt 16 400 personer med funktionsnedsättning var beviljade hemtjänst i ordinärt boende. Cirka 200 personer färre än i oktober 2011.
Cirka 31 procent av personerna mellan 0-64 år med biståndsbeslut om hemtjänst i ordinärt boende var beviljade mellan 1 och 9 hemtjänsttimmar per månad. Cirka 10 procent var beviljade 80 timmar eller mer. Det är samma fördelning som vid tidigare mättidpunkter.
Drygt 4 100 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning bodde permanent i särskilt boende, ungefär 200 färre än i oktober 2011.
Cirka 18 300 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning hade ett biståndsbeslut om boendestöd. Det är 800 personer fler än i oktober 2011.
Cirka 1 200 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning hade biståndsbeslut om korttidsvård/korttidsboende, 4 300 om kontaktperson/kontaktfamilj och 5 700 om dagverksamhet.
Ungefär 29 400 personer i åldern 0-64 år med funktionsnedsättning någon gång under oktober månad mottagare av hälso- och sjukvård som kommunen ansvarade för. Nästan hälften av dessa var kvinnor, totalt var det 1 000 fler än i oktober 2011.

Syftet var att utveckla en grund för utrednings- och bedömningsinstrument som LSS-handläggare kan använda i utredningsarbetet.

Vi sökte svar på följande frågor: vad var LSS–lagstiftarens intentioner med personkrets 3 och insatsen personlig assistans för barn, hur långt föräldraansvaret sträcker sig, samt hur handläggarna i Kraftfält norr i dagsläget utreder och bedömer inom de båda områdena. Instrumenten kan förhoppningsvis bidra till att handläggarna upplever ökad trygghet och därmed öka rättssäkerheten.

Fem LSS-handläggare i Kraftverk Norr fick under en period testa två utarbetade grundförslag till instrument därefter genomfördes individuella intervjuer med handläggarna.

Resultatet visade att inga specifika utarbetade instrument fanns att tillgå och handläggarna uppgav att de har behov av utrednings- och bedömningsinstrument. Handläggarna uttryckte att det fanns svårigheter vid utredningarna: för personkrets 3 framförallt att bedöma när kriterierna är "stora, betydande och omfattande behov", för personlig assistans till barn påtalade handläggarna svårigheter att bedöma föräldraansvar och vilka behov utöver som kan berättiga till insatsen. Det framkom även att det fanns behov av ytterligare kunskap om barns utveckling. Instrumenten ska ses som en grund för handläggare att använda vid utredningsarbete.

Fortsättningsvis krävs att handläggarna söker vägledning i domar och rättspraxis samt får juridisk handledning inom området. Vår förhoppning är att instrumenten ses som ett första steg till ett fortsatt utvecklingsarbete inom Kraftfält norr.

Av Christina Nilsson, Mona Holmström, Marianne Forsgärde handledare

This paper considers children's right to personal assistance according to 9th
§ 2, Act concerning Support and Service for Persons with Certain
Functional Impairments (referred to as the Act henceforth). The purpose is
to investigate the legal relation between the society's responsibility for
disabled children according to the Act and parent's responsibility according
to 6th chapter 2nd § the Book on Parents and Children (referred to as the
Book henceforth). The main interest is to look deeper into the way the rule
of law is being handled in situations concerning these matters.
In the first part of the paper the method is described. I discuss the concept of
rule of law, I describe the background of the regulations of current interest
and I investigate the current rules concerning children's right to personal
assistance and assistance benefit. Then an empirical investigation follows in
which I have revised in what way three different county administrative
courts have assessed the parental responsibility in cases concerning personal
assistance and assistance benefit. Finally the results of the investigation are
analysed with focus on the rule of law in its formal meaning. I also discuss
what the consequences of the conflict between the parental responsibility
and the society's responsibility according to the Act might be.
The Act was grounded to give persons with certain functional impairments a
right to apply for measures which are enumerated in the Act. The measure
of personal assistance has made a great effort in improving life for many
persons with functional impairments, but there are several problems in the
application of the law. The act is clear to the extent that what is decisive is
that the individual has need of the measure and that this need is not already
satisfied in any other way. The fact that it takes a judgement of a person's
individual need does bring difficulties in the adjudication. Children's right
to personal assistance is affected of the fact that it is regarded that parents
have a responsibility for their children according to the Book, but
unfortunately it is unclear how this parental responsibility shall be
considered, with respect to extent and contents. The answer cannot be found
in the text of the law nor the preparatory work. Some guidance is given in a
legal case from the Supreme Administrative Court in year 1997, which
stipulates that parental responsibility should not be regarded respecting the
fundamental needs of a twelve year old. The fundamental needs are: Help
with personal hygiene, get dressed and undressed, help related to meals,
help to communicate with others and help which requires detailed
knowledge of the person with functional impairments. Besides that, what
should be considered is that the appraisal of the parental responsibility
should be preceded by a comparison to the normal parental responsibility of
a child at the same age without any functional impairment. Only needs in
addition to the normal parental responsibility constitute a right to assistance.
1
The empirical investigation reveals great deficiencies respecting the motives
of the courts' judgements. In most cases, there is only a short statement that
a parental responsibility exists, but there is never any reasons stated to the
judgement respecting extent and contents. This ought to be contrary to the
courts' obligation to justify decisions and represents a large shortage
respecting the rule of law for the individual. The most important conclusion
in this essay is that it needs more guidance for the decision-makers
respecting children's right to personal assistance and assistance benefit. This
can be done either through more case law or on the government's or
legislator's initiative. The main thing is that it actually happens. In this way
the conflict between the society's responsibility according to the Act and the
parental responsibility can be able to find a solution with the result of an
improved rule of law for children with functional impairments and their
legal representatives.

Under 2011 infördes förändringar i lagstiftningen för personer med
funktionsnedsättning i syfte att förbättra förutsättningarna för kvalitet och trygghet för de som har personlig assistans.

Denna rapport är en redovisning av resultatet från inspektioner genomförda
våren 2013 av 50 enskilda assistansanordnare som hade tillstånd att bedriva
assistans för barn. Syftet med tillsynen var att granska om insatserna för barnen var av god kvalitet och rättssäkra samt om barnperspektivet beaktades i verksamheterna. Fokus under inspektionerna låg på ledningssystemet för det systematiska kvalitetsarbetet, den sociala dokumentationen, möjligheterna till kompetensutveckling för assistenterna, samt barnens möjligheter till delaktighet, att komma till tals och att få sina behov av fysisk och psykisk utveckling tillgodosedda. Redovisningen baseras på intervjuer med verksamhetsansvariga, dokumentationsgranskning och samtal med barn.

Slutsatser och bedömningar
Det stora flertalet assistansanordnare hade ett ledningssystem, men det fanns behov av förbättringar.
Nästan samtliga anordnare hade kompetensutveckling för sina assistenter, men den varierade stort i omfattning. Eftersom det saknas formella kompetenskrav för assistenter ställer det speciella krav på anordnaren att säkerställa att barnet genom sina assistenter får insatser av god kvalitet.
Stora brister i dokumentationen uppmärksammades när det gällde såväl hantering av handlingar som innehåll - brister som kan äventyra barnens rättssäkerhet. Brister i dokumentationen gällde också barnens genomförandeplaner, vilket påverkar barnens möjligheter till delaktighet.
Drygt hälften av anordnarna uppgav att de på olika sätt och i olika omfattning beaktade barnperspektivet, barns behov och/eller barns bästa. Det var bara hos en mindre andel av anordnarna som barnperspektivet uttalat ingick i ledningssystemet. Detta försvårar samtidigt för anordnare att på ett systematiskt sätt säkra att barnperspektivet genomsyrar hela verksamheten.
Möjligheten till frigörelse och utveckling för barn med egna föräldrar eller närstående som personliga assistenter bör uppmärksammas i tillsynen.
Samtal har förts med för få barn för att kunna säga något ur barnens perspektiv om hur personlig assistans för barn fungerar generellt eller hos enskilda assistansanordnare. Men i de samtal som genomförts framkommer en positiv bild av barnens upplevelse av sin assistans.
För att förbättra möjligheterna att ta del av synpunkter från barn med personlig assistans behöver tillsynen utveckla metoder för samtal med barn, men också avseende alternativa sätt att inhämta information om barnen.

Under 2011 infördes förändringar i lagstiftningen för personer med
funktionsnedsättning i syfte att förbättra förutsättningarna för kvalitet och trygghet för de som har personlig assistans.

Denna rapport är en redovisning av resultatet från inspektioner genomförda
våren 2013 av 50 enskilda assistansanordnare som hade tillstånd att bedriva
assistans för barn. Syftet med tillsynen var att granska om insatserna för barnen var av god kvalitet och rättssäkra samt om barnperspektivet beaktades i verksamheterna. Fokus under inspektionerna låg på ledningssystemet för det systematiska kvalitetsarbetet, den sociala dokumentationen, möjligheterna till kompetensutveckling för assistenterna, samt barnens möjligheter till delaktighet, att komma till tals och att få sina behov av fysisk och psykisk utveckling tillgodosedda. Redovisningen baseras på intervjuer med verksamhetsansvariga, dokumentationsgranskning och samtal med barn.

Slutsatser och bedömningar
Det stora flertalet assistansanordnare hade ett ledningssystem, men det fanns behov av förbättringar.
Nästan samtliga anordnare hade kompetensutveckling för sina assistenter, men den varierade stort i omfattning. Eftersom det saknas formella kompetenskrav för assistenter ställer det speciella krav på anordnaren att säkerställa att barnet genom sina assistenter får insatser av god kvalitet.
Stora brister i dokumentationen uppmärksammades när det gällde såväl hantering av handlingar som innehåll - brister som kan äventyra barnens rättssäkerhet. Brister i dokumentationen gällde också barnens genomförandeplaner, vilket påverkar barnens möjligheter till delaktighet.
Drygt hälften av anordnarna uppgav att de på olika sätt och i olika omfattning beaktade barnperspektivet, barns behov och/eller barns bästa. Det var bara hos en mindre andel av anordnarna som barnperspektivet uttalat ingick i ledningssystemet. Detta försvårar samtidigt för anordnare att på ett systematiskt sätt säkra att barnperspektivet genomsyrar hela verksamheten.
Möjligheten till frigörelse och utveckling för barn med egna föräldrar eller närstående som personliga assistenter bör uppmärksammas i tillsynen.
Samtal har förts med för få barn för att kunna säga något ur barnens perspektiv om hur personlig assistans för barn fungerar generellt eller hos enskilda assistansanordnare. Men i de samtal som genomförts framkommer en positiv bild av barnens upplevelse av sin assistans.
För att förbättra möjligheterna att ta del av synpunkter från barn med personlig assistans behöver tillsynen utveckla metoder för samtal med barn, men också avseende alternativa sätt att inhämta information om barnen.

Den övergripande handikappolitiska målsättningen är att främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för människor med funktionshinder. Assistansreformen, som är en av denna handikappolitiks viktigaste åtgärder, har inneburit att en ny yrkeskategori vuxit fram – personliga assistenter. Det beräknas att ungefär 50 000 personer arbetar som personliga assistenter i Sverige. Inför framtiden uppskattas behovet öka till cirka 60 000.

Den här studiens syfte är att utifrån svensk forskning och annan empirisk kartläggning sammanställa och analysera de yrkesmässiga problem som personliga assistenter möter i sitt arbete. Häri ingår att kartlägga frågeställningar relaterade till de personliga assistenternas yrkesroll och identifiera områden som bör utvecklas. I rapporten återges studier av personliga assistenters arbetssituation och upplevelser av yrkesområdet. Aktuell lagstiftning refereras i förekommande fall i fotnot men då rapportens syfte inte är att återge denna eller andra regler kring området hänvisar författaren till andra källor för sakkunnig återgivning av dessa.

Många personliga assistenter berättar om arbetsglädje, givande samvaro med den assistansanvändare de bistår, variationsrika arbetsdagar och om upplevelser av ett viktigt och meningsfullt arbete. Den särskilda arbetssituationen som ofta inbegriper en arbetsplats i brukarens hem, en nära och intim samvaro samt insyn i privata relationer innebär dock att yrkesrollen innehåller en rad potentiella svårigheter. Samtidigt som många vittnar om tillfredsställelse med arbetet som personlig assistent har yrket låg status, en låg lönebild, betraktas som ett genomgångsyrke och omfattas av rekryteringsproblem. Det sistnämnda har även påverkat vilka områden som forskningen främst berört. Vidare förekommer det sällan en uppdelning på olika anordnare utan kooperativ, kommunala och privata anordnare beskrivs gemensamt.

I myndighetsrapporter och forskningssammanställningar framträder tydligt att personlig assistans är ett bristyrke såväl som ett genomgångsarbete. Vid en granskning av anställningsförhållanden, anställningstrygghet, tjänstgöringsgrad, arbetstider och lön framträder brister som ger upphov till oro bland de personliga assistenterna samt innebär en osäker anställningssituation. De personliga assistenterna uppfattar ibland en oklar ansvarsuppdelning mellan arbetsgivare och arbetsledning, vilket kan innebära utsatthet och ett svagt stöd i arbetssituationen. Studier av arbetslednings-/chefsuppgifter som introduktion, arbetsbeskrivning, utvecklingssamtal, handledning, fortbildning, personalmöten och kvalitetsarbete visar att de personliga assistenternas arbetsförhållanden skiljer sig markant åt. Här framkommer att det hos många assistansanordnare finns anledning till organisatoriska förbättringar.

Arbetsmiljöverket har bedrivit en relativt omfattande arbetsmiljötillsyn riktad gentemot assistansanordnare. Genom att arbetsområdet är nytt har det funnits oklarheter om ansvar och arbetsformer, framförallt till följd av att arbetsplatsen i många fall är förlagd till assistansanvändarens hem. I många fall saknas rutiner för ett fungerande arbetsmiljöarbete. Det handlar om systematisk information, riskinventering, uppföljning etc. Genom de inspektioner som genomförts inom vissa distrikt har information och förtydliganden kunnat spridas vilket påverkat arbetsmiljöarbetet och arbetsmiljön på ett positivt sätt.

Förutom de organisatoriska bristerna kan arbetsmiljöproblemen hänföras dels till risker för fysisk skada till följd av tunga lyft och belastning, dels till psykosociala arbetsmiljörisker till följd av exempelvis oklara arbetsbeskrivningar, kommunikationsproblem eller oklarheter i kontakten med assistansanvändare eller anhöriga samt otillräckligt arbetsledarstöd. Särskilt framstår de personliga assistenternas ensamarbete, utan kontakt med kollegor, som ett av de största arbetsmiljöproblemen. Detta kan kombineras med att assistenter upplever hot och våld i sitt arbete samt att assistansanvändarnas livsstil kan orsaka konkreta arbetsmiljöproblem för den personliga assistenten. Det framgår i ett flertal studier av personlig assistans att assistenterna uppfattar sitt yrke som betydelsefullt. Här innefattas en tillfredställelse med att medverka till att förbättra livssituationen för assistansanvändaren samt att det är en privilegierad arbetssituation att kunna ägna sig åt en person, utan kraven att på kort tid behöva räcka till för många personers hjälpbehov.

Just arbetet med en enskild person kan dock även innebära nackdelar ur ett arbetstillfredsställelseperspektiv. Det kan upplevas som påfrestande att umgås intensivt med en person hur väl man än kommer överrens. Många assistenter upplever även att en stor del av arbetet innebär väntan och passivitet vilket kan vara nog så påfrestande. En nära relation kan innebära svårigheter att skilja mellan arbete och fritid och mellan yrkesroll och privatliv. Vidare är det inte ovanligt att assistansanvändarens funktionshinder innebär en försämring över tid och det är känslomässigt svårt att se hur en person man kommit nära försämras.

I en analys skildras vad forskning och andra empiriska kartläggningar belyst avseende den personliga assistentens relationer till olika personer och grupper som man möter i sin yrkesutövning. I fokus är i första hand relationen till assistansanvändaren, vilket innefattar diskussion kring arbetsuppgifter, fördelning av arbetet och arbetsbeskrivning. Det framgår att för den personliga assistenten kan det vara av stor vikt att arbetsuppgifterna är tydligt klargjorda då assistenterna annars kan uppfatta sig som utnyttjade. Vidare skildras asymmetrin i förhållandet mellan assistansanvändare och assistent, där det i flera studier framgår att brukaren är beroende av sin assistent men att även assistenten befinner sig i ett sårbart läge genom assistansanvändarens arbetsledning och självbestämmande över av vem, hur och när assistansen ska utföras.

För många assistenter ingår även motivationsarbete i arbetsuppgifterna. Att arbeta för en assistansanvändare med begränsad autonomi kan vara en utmaning. Assistenterna ställs inför uppgiften att styra brukaren och samtidigt balansera detta gentemot rätten till självbestämmande. Det framgår i studierna att det kan vara frustrerande när assistansanvändarens preferenser är skilda från assistentens. Här framträder även att assistenterna upplever svårigheter med att hantera de krav som ställs på sjukgymnastik och aktiviteter från anhöriga eller andra yrkesgrupper när dessa förväntningar går emot assistansanvändarens vilja.

Ett särskilt stycke tar upp anhörigassistentens situation. Här belyser studierna att funktionen som assistent till en nära anhörig innebär en särskild assistansroll. Många anhörigassistenter upplever sig inte heller som i första hand personliga assistenter. Förutom att arbetsbördan ofta är stor och går utöver den egentliga arbetstiden känner dessa assistenter såväl tillfredsställelse med att kunna bistå som omgivningens misstro och en oro inför framtiden. I övrigt behandlas assistentens relation till assistansanvändarens familj, assistans till barn, relationen till anhöriga, mellan assistenter, till arbetsgivare, till god man, andra yrkeskategorier och till allmänheten. Det framgår av forskning, myndighetsrapporter och citat från intervjuer med personliga assistenter att yrkesrollen personlig assistent har låg status. Allmänhetens bild, säger en assistent, är att vem som helst kan arbeta som personlig assistent. De låga formella kraven på utbildning, efterfrågan på assistenter, lönen, ryktet om att assistansarbetet är ett tillfälligt genomgångsarbete och arbetets karaktär med personlig omvårdnad och hemarbete förstärker bilden. Beskrivningarna av den personliga assistenten som brukarens armar och ben, redskap, en tyst skugga som smälter in i tapeten etc. bidrar också till en negativ yrkesbild i en tid då framåtanda, självständighet och initiativförmåga premieras och betraktas som eftersträvansvärda egenskaper inom arbetslivet i övrigt.

I rapportens avslutande kapitel sammanfattas de i forskningsstudierna och övriga empiriska kartläggningar identifierade utvecklingsområdena inom personlig assistans som yrke. Utan inbördes ordning är det som här lyfts fram otrygghet i anställningen, ensamarbete, lön, osäkerhet vad gäller arbetsuppgifter, arbetsmiljö, arbetsgivaransvar och arbetsledning, svårigheter att hålla isär yrkesutövande och privatliv, tjänstgöringsgrad, fortbildning, yrkesstatus samt yrkesidentitet.

Avslutningsvis diskuteras utbildning för personliga assistenter, en eventuell profilering samt kunskapsuppbyggnad som områden som bör utvecklas. Utbildning till personlig assistent är en omtvistad frågeställning. Då det bedrivs ett antal utbildningar på gymnasienivå, som arbetsmarknadsutbildning, vid folkhögskolor och som uppdragsutbildning vid universitet finns det all anledning att närmare granska detta område. I den fortsatta diskussionen om relevant utbildning för personliga assistenter borde dessa utbildningar inventeras och utvärderas. Dessutom föreslås att en eventuell profilering av assistansyrket ska övervägas utifrån dels den kompetenshöjning det innebär samt att detta skulle öppna upp för utvecklingsmöjligheter inom yrket. Slutligen konstateras att det finns en begränsad vetenskaplig kunskapsproduktion kring personlig assistans. Utifrån det stora antal personer som berörs som assistansanvändare, anhöriga och personliga assistenter är detta anmärkningsvärt och otillfredsställande.

I denna rapport analyseras de yrkesmässiga problem som personliga assistenter möter i sitt arbete utifrån befintlig svensk forskning och annan empirisk kartläggning.

Boken består av tre delar där del I beskriver Historik - Lagar kring personlig assistans. Del II tar upp den personliga assistentens arbetssituation och beskriver hur det kan vara att arbeta som personlig assistent. Sista delen speglar brukarens situation, beskriver hur det kan upplevas att ta emot personlig assistans, arbetsgivaransvar samt hjälpmedelsberoende och hjälpmedelsansvar.

Boken kan användas i utbildning av personliga assistenter som ett diskussionsunderlag i utbildningssituationer för assistenter eller handläggare av assistans. Olika teman kan tas upp på personalmöten med brukare och assistenter, för att öka förståelsen för ett ömsesidigt arbete. Anhöriga till brukare eller brukaren själv kan få tips att tänka på inför uppläggning av assistans. En ökad förståelse för familjer och handikappade personers livssituation är också en avsikt med boken.

Denna bok kan överhuvudtaget användas som ett stöd för dem som på något sätt i sitt privatliv, arbete, studier eller yrkesutövande kommer i kontakt med personer som är berättigade till, eller arbetar som personlig assistent.

Som förälder till barn med funktionsnedsättning har man laglig rätt till stöd från samhället. De flesta insatser måste man söka själv och därför är det bra att känna till vilken typ av hjälp man har rätt till.

Aims: This article is a report on a study of the multidimensional predictors of caregiver burden in caregivers of individuals with dementia using nationally representative data. Background: Caregiver burden affects the health of both caregivers and their care‐recipients. Although previous studies identified various predictors of caregiver burden, these predictors have not been confirmed in nationally representative population. Methods: Data for this secondary analysis was provided by the National Alliance for Caregiving, American Association of Retired Persons. The data were collected through a telephone survey of randomly selected adults in seven states in 2003 (weight adjusted n = 302). Descriptive statistics, inter‐correlation analysis and a hierarchical multiple regression analysis were performed. Results/findings. Disease‐related factors were the most significant predictors, explaining 16% of caregiver burden; these were followed by caregiver socio‐demographical factors and caregiving‐related factors (F = 21·28, P < 0·01). Significant individual predictors were impairment of activities of daily living or instrumental activities of daily living, the number of hours of caregiving, use of coping strategies, co‐residence, spousal status and caregiver gender (P < 0·05). Conclusion. Impaired function in care‐recipients predicts caregiver burden, and also interacts with demographical‐ and caregiving‐related factors. Thus, it will be beneficial to both care‐recipients and caregivers to target nursing interventions and community services to improve the functional abilities of individuals with dementia.

OBJECTIVE: The objective of this study was to determine the effects of counseling and support on the physical health of caregivers of spouses of people with Alzheimer disease. METHODS: A randomized controlled trial, conducted between 1987 and 2006 at an outpatient research clinic in the New York City metropolitan area compared outcomes of psychosocial intervention to usual care. Structured questionnaires were administered at baseline and regular follow-ups. A referred volunteer sample of 406 spouse caregivers of community dwelling patients with Alzheimer disease enrolled over a 9.5-year period. Enhanced counseling and support consisted of six sessions of individual and family counseling, support group participation, and continuous availability of ad-hoc telephone counseling. Indicators of physical health included self-rated health (SRH) of caregivers and the number of reported illnesses. RESULTS: Controlling for baseline SRH (mean: 7.24), intervention group caregivers had significantly better SRH than control group caregivers based upon model predicted mean scores four months after baseline (6.87 versus 7.21), and this significant difference was maintained for two years (6.70 versus 7.01). The effect of the intervention on SRH remained significant after controlling for the effects of patient death, nursing home placement, caregiver depressive symptoms and social support satisfaction. Similar benefits of intervention were found for number of illnesses. CONCLUSION: Counseling and support preserved SRH in vulnerable caregivers. Enhancing caregivers' social support, fostering more benign appraisals of stressors, and reducing depressive symptoms may yield indirect health benefits. Psychosocial intervention studies with biological measures of physical health outcomes are warranted.

This study evaluated the effectiveness of a brief, 2 min pre-session stimulus preference assessment in predicting the levels of responding of four students with profound multiple disabilities during a 5-minute experimental session immediately following the assessment. During the pre-session assessment, students were presented with four stimuli selected from a pool of stimuli identified as either preferred (2 stimuli) or neutral (2 stimuli) from a previous preference assessment. The duration of the student's target behavior (smiling or laughing) was recorded. The stimulus with the longest duration was considered "preferred" and the stimulus with the shortest duration was considered "neutral." An alternating treatments design (ATD) was then used to evaluated the prediction of student responding based on the pre-session assessment immediately prior to an experimental session. Either the preferred, neutral, or both stimuli were presented within the context of a social interaction and the duration of the student's target behavior (smiling or laughing) was recorded. Teacher behavior, time of day, position of the child, materials, and activities, were controlled. Results indicate that the 2 min pre-session assessment had predictive value, that is, there were higher levels of student responding during the condition when the preferred stimulus was used than when the neutral stimulus was used across all four students. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)

Abstract
AIM:
To examine prevalence rates of child physical abuse perpetrated by a parent/caretaker, abuse characteristics and the extent of disclosures.
METHODS:
A population-based survey was carried out in 2008 amongst all the pupils in three different grades (n = 8494) in schools in Södermanland County, Sweden. The pupils were asked about their exposure to violence and their experiences of parental intimate-partner violence. Data were analysed with bi- and multivariate models and a comparison between means of accumulating risk factors between three groups were performed.
RESULTS:
A total of 15.2% of the children reported that they had been hit. There were strong associations between abuse and risk factors and there was a dose-response relationship between risks and reported abuse. It was shown that children who reported parental intimate-partner violence were at a considerably higher risk for abuse than other children and that only 7% of the children exposed to violence had disclosed this to authorities.
CONCLUSION:
Even though child abuse in Sweden has decreased markedly during the last 40 years, violence against children is still a considerable problem. It is a challenge to develop methods of assessment and interventions that will ensure that the violence and its underlying causes are directly addressed.

Abstract
AIM:
To examine prevalence rates of child physical abuse perpetrated by a parent/caretaker, abuse characteristics and the extent of disclosures.
METHODS:
A population-based survey was carried out in 2008 amongst all the pupils in three different grades (n = 8494) in schools in Södermanland County, Sweden. The pupils were asked about their exposure to violence and their experiences of parental intimate-partner violence. Data were analysed with bi- and multivariate models and a comparison between means of accumulating risk factors between three groups were performed.
RESULTS:
A total of 15.2% of the children reported that they had been hit. There were strong associations between abuse and risk factors and there was a dose-response relationship between risks and reported abuse. It was shown that children who reported parental intimate-partner violence were at a considerably higher risk for abuse than other children and that only 7% of the children exposed to violence had disclosed this to authorities.
CONCLUSION:
Even though child abuse in Sweden has decreased markedly during the last 40 years, violence against children is still a considerable problem. It is a challenge to develop methods of assessment and interventions that will ensure that the violence and its underlying causes are directly addressed.

Abstract
AIM:
To examine prevalence rates of child physical abuse perpetrated by a parent/caretaker, abuse characteristics and the extent of disclosures.
METHODS:
A population-based survey was carried out in 2008 amongst all the pupils in three different grades (n = 8494) in schools in Södermanland County, Sweden. The pupils were asked about their exposure to violence and their experiences of parental intimate-partner violence. Data were analysed with bi- and multivariate models and a comparison between means of accumulating risk factors between three groups were performed.
RESULTS:
A total of 15.2% of the children reported that they had been hit. There were strong associations between abuse and risk factors and there was a dose-response relationship between risks and reported abuse. It was shown that children who reported parental intimate-partner violence were at a considerably higher risk for abuse than other children and that only 7% of the children exposed to violence had disclosed this to authorities.
CONCLUSION:
Even though child abuse in Sweden has decreased markedly during the last 40 years, violence against children is still a considerable problem. It is a challenge to develop methods of assessment and interventions that will ensure that the violence and its underlying causes are directly addressed.

Researching the epidemiology and estimating the prevalence of fetal alcohol syndrome (FAS) and other fetal alcohol spectrum disorders (FASD) for mainstream populations anywhere in the world has presented a challenge to researchers. Three major approaches have been used in the past: surveillance and record review systems, clinic-based studies, and active case ascertainment methods. The literature on each of these methods is reviewed citing the strengths, weaknesses, prevalence results, and other practical considerations for each method. Previous conclusions about the prevalence of FAS and total FASD in the United States (US) population are summarized. Active approaches which provide clinical outreach, recruitment, and diagnostic services in specific populations have been demonstrated to produce the highest prevalence estimates. We then describe and review studies utilizing in-school screening and diagnosis, a special type of active case ascertainment. Selected results from a number of in-school studies in South Africa, Italy, and the US are highlighted. The particular focus of the review is on the nature of the data produced from in-school methods and the specific prevalence rates of FAS and total FASD which have emanated from them. We conclude that FAS and other FASD are more prevalent in school populations, and therefore the general population, than previously estimated. We believe that the prevalence of FAS in typical, mixed-racial, and mixed-socioeconomic populations of the US is at least 2 to 7 per 1,000. Regarding all levels of FASD, we estimate that the current prevalence of FASD in populations of younger school children may be as high as 2-5% in the US and some Western European countries.

The primary aim is to estimate the prevalence of Swedish adolescents who perceive their parent(s) to have alcohol problems. Additional research questions pertain to the prevalence of adolescents who think someone close to them drinks too much alcohol and if this has hurt them or caused them problems.
A cross-sectional design was employed using a web-based survey targeted to 1000 Swedish 16-19-year-olds randomly selected from a web panel. The questionnaire included the CAST-6 scale, used to assess whether or not participants perceived their parents' alcohol consumption as problematic, and questions relating to whether or not they think someone close to them drinks too much and if this has caused them problems. Data was weighted using a post-stratification procedure.
The proportion of adolescents classified as having parents with alcohol problems was 20.1%. Further, 44.0% reported that they think someone close to them drinks too much alcohol and 9.6% that this has hurt them or caused them problems.
These results indicate that the problem is widespread. Our findings are similar to previous research where a more indirect methodology has been adopted, using either psychiatric interviews or self-reported alcohol consumption of adults, to estimate the magnitude of the problem.

Background

There is a paucity of research on predictors for drinking during pregnancy among women in Sweden and reported prevalence rates differ considerably between studies conducted at different antenatal care centres. Since this knowledge is relevant for preventive work the aim of this study was to investigate these issues using a multicenter approach.

Methods

The study was conducted at 30 antenatal care centers across Sweden from November 2009 to December 2010. All women in pregnancy week 18 or more with a scheduled visit were asked to participate in the study. The questionnaire included questions on sociodemographic data, alcohol consumption prior to and during the pregnancy, tobacco use before and during pregnancy, and social support.

Results

Questionnaires from 1594 women were included in the study. A majority, 84%, of the women reported alcohol consumption the year prior to pregnancy; about 14% were categorized as having hazardous consumption, here defined as a weekly consumption of > 9 standard drinks containing 12 grams of pure alcohol or drinking more than 4 standard drinks at the same occasion. Approximately 6% of the women consumed alcohol at least once after pregnancy recognition, of which 92% never drank more than 1 standard drink at a time. Of the women who were hazardous drinkers before pregnancy, 19% reduced their alcohol consumption when planning their pregnancy compared with 33% of the women with moderate alcohol consumption prior to pregnancy. Factors predicting alcohol consumption during pregnancy were older age, living in a large city, using tobacco during pregnancy, lower score for social support, stronger alcohol habit before pregnancy and higher score for social drinking motives.

Conclusions

The prevalence of drinking during pregnancy is relatively low in Sweden. However, 84% of the women report drinking in the year preceding pregnancy and most of these women continue to drink until pregnancy recognition, which means that they might have consumed alcohol in early pregnancy. Six factors were found to predict alcohol consumption during pregnancy. These factors should be addressed in the work to prevent alcohol-exposed pregnancies.

BACKGROUND:
Postnatal depression refers to a non-psychotic depressive episode that begins in or extends into the postpartum period. The aims of this study were to examine the prevalence of depressive symptoms in a pregnant and later postnatal population, to determine the natural course of these symptoms and whether there is an association between antenatal and postnatal depressive symptomatology.
METHODS:
A longitudinal study with a total population of 1,558 consecutively registered pregnant women in the southeast region of Sweden. Presence of depressive symptoms was measured with the Edinburgh Postnatal Depression Scale on four occasions namely in gestational week 35-36, in the maternity ward, 6-8 weeks and 6 months postpartum.
RESULTS:
The prevalence of depressive symptoms during late pregnancy was 17%; in the maternity ward 18%; 6-8 weeks postnatally 13%; and 6 months postnatally, 13%. A correlation between antenatal and postnatal depressive symptoms was found (r=0.50, p<0.0001).
CONCLUSION:
Detection of women at risk for developing postnatal depressive symptoms can be done during late pregnancy. Antenatal care clinics constitute a natural and useful environment for recognition of women with depressive symptoms.

AIMS AND METHOD

To provide multiple estimates of the numbers of Australian and Victorian families and children living in families where a parent has had a mental illness. We used the Australian Bureau of Statistics Victorian Mental Health Branch service usage and data collected from 701 community participants to triangulate prevalence information.

RESULTS

According to population estimates, 23.3% of all children in Australia have a parent with a non-substance mental illness, 20.4% of mental health service users have dependent children and 14.4% of the community study participants report having at least one parent with a mental illness.

CLINICAL IMPLICATIONS

The multiple prevalence estimates of the numbers of children in families with parental mental illness provide fundamental information for psychiatric policy, planning and programming.

BACKGROUND:
About 13 million people are classified as refugees worldwide, and many more former refugees have been granted citizenship in their new countries. However, the prevalence of post-traumatic stress disorder, major depression, or psychotic illnesses in these individuals is not known. We did a systematic review of surveys about these disorders in general refugee populations in western countries.

METHODS:
We searched for psychiatric surveys that were based on interviews of unselected refugee populations and that included current diagnoses of post-traumatic stress disorder, major depression, psychotic illnesses, or generalised anxiety disorder. We did computer-assisted searches, scanned reference lists, searched journals, and corresponded with authors to determine prevalence rates of these mental disorders and to explore potential sources of heterogeneity, such as diagnostic criteria, sampling methods, and other characteristics.

FINDINGS:
20 eligible surveys provided results for 6743 adult refugees from seven countries, with substantial variation in assessment and sampling methods. In the larger studies, 9% (99% CI 8-10%) were diagnosed with post-traumatic stress disorder and 5% (4-6%) with major depression, with evidence of much psychiatric comorbidity. Five surveys of 260 refugee children from three countries yielded a prevalence of 11% (7-17%) for post-traumatic stress disorder. Larger and more rigorous surveys reported lower prevalence rates than did studies with less optimum designs, but heterogeneity persisted even in findings from the larger studies.

INTERPRETATION:
Refugees resettled in western countries could be about ten times more likely to have post-traumatic stress disorder than age-matched general populations in those countries. Worldwide, tens of thousands of refugees and former refugees resettled in western countries probably have post-traumatic stress disorder.

The authors present finding from their study of a placement prevention program designed to facilitate addiction treatment for substance-abusing mothers and other primary caregivers reported for child maltreatment. Relationships between involvement in the program, the status of addiction treatment, and the variety of outcomes for caregivers and their children were tested. Findings indicate that nearly half of the participants were able to complete addiction treatment and achieve sobriety. Those who used the program's child day care component were three times more likely to complete treatment. Implications for confronting the problem of substance-abusing caregivers in the child welfare system are drawn.

The authors present finding from their study of a placement prevention program designed to facilitate addiction treatment for substance-abusing mothers and other primary caregivers reported for child maltreatment. Relationships between involvement in the program, the status of addiction treatment, and the variety of outcomes for caregivers and their children were tested. Findings indicate that nearly half of the participants were able to complete addiction treatment and achieve sobriety. Those who used the program's child day care component were three times more likely to complete treatment. Implications for confronting the problem of substance-abusing caregivers in the child welfare system are drawn.

This report builds on a highly valued predecessor, the 1994 Institute of Medicine (IOM) report entitled Reducing Risks for Mental Disorders: Frontiers for Preventive Intervention Research. That report provided the basis for understanding prevention science, elucidating its then-existing research base, and contemplating where it should go in the future. This report documents that an increasing number of mental, emotional, and behavioral problems in young people are in fact preventable. The proverbial ounce of prevention will indeed be worth a pound of cure: effectively applying the evidence-based prevention interventions at hand could potentially save billions of dollars in associated costs by avoiding or tempering these disorders in many individuals. Furthermore, devoting significantly greater resources to research on even more effective prevention and promotion efforts, and then reliably implementing the findings of such research, could substantially diminish the human and economic toll.

Mental health and substance use disorders among children, youth, and young adults are major threats to the health and well-being of younger populations which often carryover into adulthood. The costs of treatment for mental health and addictive disorders, which create an enormous burden on the affected individuals, their families, and society, have stimulated increasing interest in prevention practices that can impede the onset or reduce the severity of the disorders.

Prevention practices have emerged in a variety of settings, including programs for selected at-risk populations (such as children and youth in the child welfare system), school-based interventions, interventions in primary care settings, and community services designed to address a broad array of mental health needs and populations.

Preventing Mental, Emotional, and Behavioral Disorders Among Young People updates a 1994 Institute of Medicine book, Reducing Risks for Mental Disorders, focusing special attention on the research base and program experience with younger populations that have emerged since that time.

Researchers, such as those involved in prevention science, mental health, education, substance abuse, juvenile justice, health, child and youth development, as well as policy makers involved in state and local mental health, substance abuse, welfare, education, and justice will depend on this updated information on the status of research and suggested directions for the field of mental health and prevention of disorders.

In the present study (1) intervention effects on children's preschool behavior problems were evaluated in a high risk sample with an overrepresentation of insecure adult attachment representations in 77 first-time mothers, and (2) predictors and correlates of child problem behavior were examined. Early short-term video-feedback intervention to promote positive parenting (VIPP) focusing on maternal sensitivity and implemented in the baby's first year of life significantly protected children from developing clinical Total Problems at preschool age. Also, compared with the control group, fewer VIPP children scored in the clinical range for Externalizing Problems. No intervention effects on Internalizing clinical problem behavior were found. The VIPP effects on Externalizing and Total clinical Problems were not mediated by VIPP effects on sensitivity and infant attachment or moderated by mother or child variables. Maternal satisfaction with perceived support appeared to be associated with less children's Internalizing, Externalizing, and Total Problems. More research is needed to find the mechanisms triggered by VIPP, but the outcomes could be considered as promising first steps in the prevention of disturbing, externalizing behavior problems in young children.

Objective. This article was designed to give pediatricians a basic knowledge of the needs of children who live in families with alcoholism. It briefly presents issues involved in the identification and screening of such individuals and provides primary attention to a variety of preventive and treatment strategies that have been used with school children of alcoholics (COAs), along with evidence of their effectiveness.

Methodology. A literature search including both published and unpublished descriptions and evaluations of interventions with COAs.

Results. The scope and nature of the problems of growing up in an alcoholic home are presented. The risk and protective factors associated with this population have been used as a foundation for preventive and treatment interventions. The most common modality of prevention and intervention programs is the short-term small group format. Programs for COAs should include the basic components of information, problem- and emotion-focused coping skills, and social and emotional support. Physicians are in a unique position to identify and provide basic services and referrals for COAs. School settings are the most common intervention sites, but family and broad-based community programs also have shown promise in alcohol and other drug prevention.

Conclusions. Several COA interventions have demonstrated positive results with respect to a variety of measures including knowledge of program content, social support, coping skills, and emotional functioning. Rigorous studies are needed to understand better the complex ways children deal with parental alcoholism. A need remains for empirically sound evaluations and for the delineation of research findings.

STUDY OBJECTIVE. To evaluate the effect of family therapy on childhood obesity. DESIGN. Clinical trial. One year follow-up. SETTING. Referral from school after screening. PARTICIPANTS. Of 1774 children (aged 10 to 11), screened for obesity, 44 obese children were divided into two treatment groups. In an untreated control group of 50 obese children, screened in the same manner, body mass index (BMI) values were recorded twice, at 10 to 11 and at 14 years of age. INTERVENTION. Both treatment groups received comparable dietary counseling and medical checkups for a period of 14 to 18 months, while one of the groups also received family therapy. RESULTS. At the 1-year follow-up, when the children were 14 years of age, intention- to-treat analyses were made of the weight and height data for 39 of 44 children in the two treatment groups and for 48 of the 50 control children. The increase of BMI in the family therapy group was less than in the conventional treatment group at the end of treatment, and less than in the control group (P = .04 and P = .02, respectively). Moreover, mean BMI was significantly lower in the family therapy group than in the control group (P &lt; .05), and the family therapy group also had fewer children with BMI &gt; 30 than the control group (P = .02). The reduction of triceps, subscapular, and suprailiac skinfold thicknesses, expressed as percentages of the initial values, was significantly greater in the family therapy group than in the conventional treatment group (P = .03, P = .005 and P = .002, respectively), and their physical fitness was significantly better (P &lt; .05). CONCLUSIONS. Family therapy seems to be effective in preventing progression to severe obesity during adolescence if the treatment starts at 10 to 11 years of age.

It is well established that children of problem drinkers have an increased risk of developing mental health problems, including drinking and drug misuse problems, depression, eating disorders, conduct disorders, and delinquency. However, compared to the hundreds of studies that have examined the effects of parental problem drinking on their children, the genetics of problem drinking, and the physical and mental problems of these children, it is disappointing that so few studies have explored the possibilities of prevention. Despite all the research on children of problem drinkers, we have no usable operationalizations of what problem drinking is, or when a child can be defined as a child of a problem drinker. Furthermore, no valid screening or severity assessment instruments are available; there is no solution for the ethical dilemma of the need to involve parents while these parents are at the same time the problem; very few theory-driven prevention programmes have been developed; very little is known about protective factors that could be the focus of prevention programmes; and we have no programmes that can be considered to be 'evidence based'. This paper describes these problems, presents an overview of the prevention research in this area, and gives some directions for future research.

Thirteen-month-old maltreated infants (n = 137) and their mothers were randomly assigned to one of three conditions: child-parent psychotherapy (CPP), psychoeducational parenting intervention (PPI), or community standard (CS). A fourth group of nonmaltreated infants (n = 52) and their mothers served as a nonmaltreated comparison (NC) group. A prior investigation found that the CPP and the PPI groups demonstrated substantial increases in secure attachment at postintervention, whereas this change was not found in the CS and the NC groups. The current investigation involved the analysis of data obtained at a follow-up assessment that occurred 12 months after the completion of treatment. At follow-up, children in the CPP group had higher rates of secure and lower rates of disorganized attachment than did children in the PPI or the CS group. Rates of disorganized attachment did not differ between the CPP and the NC groups. Intention to treat analyses also showed higher rates of secure attachment at follow-up in the CPP group relative to the PPI and the CS groups. However, groups did not differ on disorganized attachment. Both primary and intention to treat analyses demonstrated that maternal-reported child behavior problems did not differ among the four groups at the follow-up assessment. This is the first investigation to demonstrate sustained attachment security in maltreated children 12 months after the completion of an attachment theory informed intervention. The findings also suggest that, although effective in the short term, parenting interventions alone may not be effective in maintaining secure attachment in children over time.

AIM:
To explore first-time primary caregivers' experience of the way mental health nurses and other mental health clinicians respond to them as carers of young people with first-episode psychosis.
BACKGROUND:
Caregivers have a key role in supporting family members/relatives with mental illness, but their contribution is undervalued frequently by mental health nurses and other mental health clinicians. Design.  Qualitative interpretative phenomenological analysis.
METHOD:
A qualitative interpretative design was undertaken, using semi-structured, audio-recorded interviews. Twenty primary caregivers were recruited through Orygen Youth Health, a first-episode psychosis centre in Melbourne. Interpretative phenomenological analysis was used to identify themes in the data.
RESULTS:
Two competing themes were identified in the data, highlighting caregivers' contrasting experience with mental health nurses and other mental health clinicians. First, most clinical staff were approachable and supportive. Second, several carers felt their contribution was undervalued by some clinical staff. This was as a consequence of being excluded from clinical deliberations because of clinical staffs' concerns and young people's requests about maintaining confidentiality regarding treatment, as well as carers feeling their role was not taken seriously by clinical staff.
CONCLUSION:
First-time primary carers have positive and negative experiences with first-episode psychosis mental health nurses and other clinicians, and these competing events are interrelated. Experiences are affected directly by the manner they are treated by clinical staff and this may, in turn, affect carers' commitment to caring, the way they engage with clinical staff on subsequent occasions and towards the first-episode psychosis service generally.
RELEVANCE TO CLINICAL PRACTICE:
Greater appreciation is needed of the contribution, experience and difficulties caregivers encounter in their role and in engaging with mental health nurses and other clinicians. Additional training is required for clinical staff in family interventions and to familiarise them with legislation and mental health policies relating to carers.

We seek to understand why a relatively high percentage (39%; vs the meta-analytic average, 15-18%) of disorganized/disoriented (D) classifications has accrued in the low-risk Uppsala Longitudinal Study (ULS) study, using experienced D coders. Prior research indicates that D behaviours do not always indicate attachment disorganization stemming from a history of frightening caregiving. We examined the role of two other presumed factors: participation in a previous strange situation and overstress. Our findings indicate that both factors were highly prevalent in the ULS sample and that they jointly predicted higher rates of D. First, participation in a previous strange situation was associated with significantly higher distress displays during the second visit than occurred among previously untested children, suggesting that prior participation in the strange situation had a sensitizing effect on child distress during the second visit. Second, unless separations were cut short in lieu of high distress during the second visit, re-tested children were disproportionately likely (ca 60%) to be classified D. We argue that these findings have important implications for theory, research, and practice. In particular, we conclude that practitioners must refrain from misattributing the appearance of any D behaviors observed to a history of maltreatment.

present a set of indices of disorganization and disorientation in Strange-Situation [M. Ainsworth] behavior that will permit the identification of D [disorganized/disoriented response] patterning by other workers / begin with a review of previous studies reporting difficulties in placing ("forcing") every infant in a given sample into one of the three traditional categories [secure, insecure-avoidant, and insecure-ambivalent/resistant]
discuss (a) the process by which we developed and obtained reliability for the set of classification criteria to be presented, (b) the classification criteria themselves, and (c) some theoretical issues in the modification of classification systems (PsycINFO Database Record (c) 2016 APA, all rights reserved)

Purpose: The aim of this project was to design and evaluate a system that would produce tailored information for stroke patients and their carers, customised according to their informational needs, and facilitate communication between the patient and health professional.

Method: A human factors development approach was used to develop a computer system, which dynamically compiles stroke education booklets for patients and carers. Patients and carers are able to select the topics about which they wish to receive information, the amount of information they want, and the font size of the printed booklet. The system is designed so that the health professional interacts with it, thereby providing opportunities for communication between the health professional and patient/carer at a number of points in time.

Results: Preliminary evaluation of the system by health professionals, patients and carers was positive. A randomised controlled trial that examines the effect of the system on patient and carer outcomes is underway.

In this paper we describe the development and pilot implementation, in a primary care context, of a programme for helping families adapt to living with a person with Dementia (proFamilies-Dementia). This programme aims to promote the healthy adaptation of the family to the presence of an elderly member with Dementia living in their homes. It comprises three components: a psycho-educational, multi-family discussion group for the families; cognitive stimulation for the elderly person with Dementia; and a mediation service to support the families after participation in the first two components. proFamilies-Dementia was implemented with one group involving five families. The main benefits mentioned by families include: an opportunity to share experiences with others who are living through similar circumstances; the development of an improved sense of competency; and the improvement of family relationships. proFamilies-Dementia reveals potential for promoting the provision of integrated support from health and social services, which usually function as independent and parallel support structures.

In this paper we describe the development and pilot implementation, in a primary care context, of a programme for helping families adapt to living with a person with Dementia (proFamilies-Dementia). This programme aims to promote the healthy adaptation of the family to the presence of an elderly member with Dementia living in their homes. It comprises three components: a psycho-educational, multi-family discussion group for the families; cognitive stimulation for the elderly person with Dementia; and a mediation service to support the families after participation in the first two components. proFamilies-Dementia was implemented with one group involving five families. The main benefits mentioned by families include: an opportunity to share experiences with others who are living through similar circumstances; the development of an improved sense of competency; and the improvement of family relationships. proFamilies-Dementia reveals potential for promoting the provision of integrated support from health and social services, which usually function as independent and parallel support structures.

People with severe disabilities (SD) communicate in complex ways, and their
teachers, parents and other involved professionals find it difficult to gain knowledge
and share their experiences regarding the person with SD's communication
methods. The purpose of this study is to contribute to our understanding of how
parents and professionals share learning about communication and augmentative
and alternative communication (AAC) for people with SD by participating in
blended learning networks (BLNs). Thirty-six parents and professionals participated
in online web-based BLNs according to a prepared format; four groups
were formed, and all of the groups participated in four discussion sessions and
an evaluation session. Detailed minutes from the 16 BLN sessions, an evaluation
session and course evaluation data were thematically analysed. The theoretical
frameworks were different perspectives on disability within communication
research and special education research, and theories about shared learning in
networks. The analyses revealed themes that focused on communication partners'
knowledge, attitudes and strategies regarding communicating with people
with SD; the importance and power of using multimodal AAC; and the universality,
user-friendliness and empowering aspects of iPads and apps. The findings
suggest that participants perceive communication and AAC with people with SD
from relational, dialogical and interactional perspectives, whereas the categorical
perspective was less pronounced. In accordance with other professional competence
research, the use of online web-based BLNs with mixed groups that was
described in this paper yielded positive evaluations from the participants. The
opportunity for meeting others involved in caring for people with SD, the actual
blended groups and the sharing of technology and AAC experiences in particular
were highlighted.

This study set out to analyze how background-context, prognoses and evidence-based facts are referred to in child welfare investigations and judgments concerning coercive care of neglected children. The texts of social investigations and court judgments in 16 cases concerning parents (30) and their children (29) in two counties in Sweden were analyzed by a hermeneutic case study. All cases concerns section 2 in The Care of Young Persons (Special Provisions) Act (1990:52), which states that coercive care shall be decided if, due to neglect or some other situations, there is a "palpable risk of detriment" to the child's health or development. Theoretical framework of sociology of law and of normative legalism were used. The study shows that background-context, prognoses and evidence-based facts seldom are connected in the texts. Background-contexts quantitively dominates, while prognoses are vestigial and rarely enunciates as emanating from evidence-based facts. Instead of describing risk-assessments a plurality of the descriptions in the texts pictures the children as already harmed by neglect. The conclusion of the study is that the sociological conceptions of "a palpable risk" differ a great deal from the legal-theoretical interpretation of the concept.

Det är angeläget att finna metoder för att förebygga psykisk ohälsa hos barn. Det finns tecken på att psykisk ohälsa hos barn kan ha ökat under de senaste decennierna och strukturerade insatser för att komma till rätta med problemen blir allt vanligare såväl inom kommunal verksamhet som inom hälso- och sjukvård. Interventionen utgörs av så kallade program som är standardiserade och finns beskrivna i manual eller motsvarande. Här sammanfattas det vetenskapliga underlaget för två typer av program: dels de som främst syftar till att förebygga utagerande beteenden hos barn och ungdomar, dels de som i första hand syftar till att förebygga inåtvända problem som ångest, depression och självskadebeteende. Program som har en allmänt hälsobefrämjande effekt, t ex för att förebygga drogmissbruk och våldshandlingar ingår följaktligen inte. Programmen är avsedda att ha effekt, inte bara direkt efter att programmet har avslutats utan även i framtiden. Rapporten har tagits fram på förfrågan av Kungliga Vetenskapsakademien och UPP-centrum (Utvecklingscentrum för barns psykiska hälsa) vid Socialstyrelsen. Båda har efterfrågat en systematisk litteraturöversikt för att klarlägga nyttan med att använda program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn. Slutsatser:- Av 33 bedömda standardiserade och strukturerade insatser (program) som syftar till att förebygga psykisk ohälsa hos barn har sju ett begränsat vetenskapligt stöd i den internationella litteraturen. Det är föräldrastödsprogrammen Incredible Years och Triple P, familjestödsprogrammet Family Check-Up samt skolprogrammen Good Behavior Game, Coping Power, Coping with Stress och FRIENDS. Effekterna är med få undantag små. Studierna är utförda i andra länder. Eftersom effekterna sannolikt varierar med sociala och kulturella sammanhang är det oklart i vilken utsträckning som programmen kan överföras till Sverige med bibehållen effekt. Programmen kan också behöva anpassas så att de överensstämmer med svenska värderingar och syn på barns rätt.- I Sverige används ett hundratal olika program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn, i huvudsak av utagerande typ. Inget av dem har utvärderats i Sverige i randomiserade studier med minst sex månaders uppföljning. Programmen De otroliga åren (översatt från Incredible Years), Triple P och Family Check-Up har enligt internationella studier begränsat vetenskapligt stöd för förebyggande effekt. Programmen KOMET, COPE, SET, StegVis, Beardslees familjeintervention, Connect och DISA har undersökts i minst en kontrollerad studie vardera men har inte tillräckligt vetenskapligt stöd för förebyggande effekt. Övriga program som används i Sverige är inte vetenskapligt utprövade som preventionsprogram.- Program som bygger på att ungdomar med utagerande problem träffas i grupp kan öka risken för normbrytande beteenden. Andra negativa effekter för såväl program för utagerande som för inåtvända problem är tänkbara men ofullständigt belysta.- Det behövs randomiserade studier som undersöker om de program som används har förebyggande effekt i svenska populationer och inte medför risker. Det behövs också hälsoekonomiska studier som undersöker om programmen är kostnadseffektiva.

We conducted a community-based, randomized control trial with intent-to-treat analyses of Promoting First Relationships (PFR) to improve parenting and toddler outcomes for toddlers in state dependency. Toddlers (10-24 months; N = 210) with a recent placement disruption were randomized to 10-week PFR or a comparison condition. Community agency providers were trained to use PFR in the intervention for caregivers. From baseline to postintervention, observational ratings of caregiver sensitivity improved more in the PFR condition than in the comparison condition, with an effect size for the difference in adjusted means postintervention of d = .41. Caregiver understanding of toddlers' social emotional needs and caregiver reports of child competence also differed by intervention condition postintervention (d = .36 and d = .42) with caregivers in the PFR condition reporting more understanding of toddlers and child competence. Models of PFR effects on within-individual change were significant for caregiver sensitivity and understanding of toddlers. At the 6-month follow-up, only 61% of original sample dyads were still intact and there were no significant differences on caregiver or child outcomes.

This article describes primary outcomes of the development and field-testing of a curriculum Promoting learning through active interaction with 27 infants and their caregivers and early interventionists in 2 different states. The curriculum was designed to provide a systematic approach to supporting interactions with infants who have sensory impairments and complex multiple disabilities and who are at the preintentional level of communication. Participating infants had both a visual impairment and hearing loss and additional disabilities. Their families represented diverse socioeconomic, educational, and cultural backgrounds, and participating early interventionists varied widely in their qualifications. Results indicate that a diverse group of families used the strategies successfully and found them to be helpful in supporting their children 1/4s interactions and communication development. The article outlines key components of the curriculum and discusses evaluation data on the basis of caregiver feedback on use of strategies and analysis of videotaped observations on the caregivers 1/4 use of sensory cues with their infants. Copyright © 2007 Wolters Kluwer Health | Lippincott Williams & Wilkins.

Abstract: It is estimated that 4–8% of youth in Europe carry out substantial care for a family
member or significant other. To prevent adverse psychosocial outcomes in young carers (YCs),
primary prevention resilience building interventions have been recommended. We describe the
study protocol of an international randomized controlled trial (RCT) of an innovative group intervention
designed to promote the mental health and well‐being of adolescent YCs (AYCs) aged
15–17. The RCT will be conducted in six European countries in the context of the Horizon 2020
European funded research and innovation project "Psychosocial support for promoting mental
health and well‐being among adolescent young caregivers in Europe" ("ME‐WE"). The ME‐WE
intervention is based on Hayes and Ciarrochi's psychoeducational model for adolescents and will
consist of seven 2‐h sessions in a group format, aimed to help AYCs build psychological flexibility
and live according to their values. The control group will be a waitlist. Primary and secondary
outcomes and control variables will be measured at baseline (T0), post‐intervention (T1) and 3
months follow‐up (T2). The COVID‐19 pandemic has made amendments necessary to the original
study protocol methodology, which we describe in detail. This study will contribute to building an
evidence‐based manualized program that educators and health and social care professionals can
use to support AYCs in their transition to adulthood. From a research perspective, the outcomes of
this study will contribute to evidence‐based practices in primary prevention of psychosocial difficulties
in AYCs and will gather novel knowledge on the effectiveness of Hayes and Ciarrochi's
model for use with middle adolescents with caring responsibilities. The trial has been preregistered
(registration number: NCT04114864).

This study evaluated the psycho-educational small-group component of the CASPAR Youth Services Student Assistance Program with a randomized-controlled trial. Two cohorts of at-risk sixth graders from six schools in two communities were randomly assigned to intervention or control conditions and tested one and a half years later at the end of the seventh grade. A generalized estimating equations model yielded a significant intervention effect on all three composite outcome variables. The results support the effectiveness of prevention strategies aimed at promoting positive youth development and a social influence process for adolescents that creates trusting relationships as the foundation for helping youth improve key skills, exert greater control over their lives, and make informed decisions about substances. EDITOR'S STRATEGIC IMPLICATIONS: School administrators should be aware of this promising approach (pending replication) of using student assistance counselors to promote children's intrinsic motivation and potential for positive decision making.

Background: Patients with incurable illness are increasingly being cared for in their homes with the help of palliative home care. However, in this system family caregivers also play an important role and often take a great responsibility for the patient's care. Family caregivers often lack preparedness for the situation, which could have negative consequences on their health and wellbeing.

Methods: The overall aim of this thesis was to develop and test a psycho-educational intervention for family caregivers in specialised palliative home care and to study processes and effects of the intervention. The psycho-educational intervention was developed based on the theoretical framework of Andershed and Ternestedt with focus on family caregivers' need for education and practical and emotional support. The intervention was delivered by health professionals and tested as a randomised controlled trial (RCT) at 10 specialised palliative home care settings, including an intervention arm and a control arm with standard support. The thesis includes four studies of which two (I, II) had a qualitative design and focused on processes involved in or considered relevant for the intervention. Two studies (III, IV) had a quantitative approach and focused on the effects of the intervention. The overall aim of the intervention was to improve family caregivers' feelings of preparedness for caregiving. In total, 194 family caregivers participated in the RCT with 96 family caregivers in the control arm and 98 in the intervention arm.

Aim and results of studies: The aim of Study I was to study how family caregivers' experienced their preparedness for caregiving in palliative care. The results showed that preparing for caregiving was viewed as an ongoing process by family caregivers and that it was related to the process of preparing for the patient's death.

The aim of Study II was to explore the experiences of delivering and participating in the intervention from the perspectives of health professionals and family caregivers. The intervention was generally perceived as a positive experience and both groups highlighted that it could be used a tool to support family caregivers to become better prepared.

The aim of Study III was to investigate the effects of the intervention compared to standard support in short- term and long-term. The results showed that the intervention had significantly improved family caregivers' feelings of preparedness for caregiving both in short-term and long-term.

The aim of Study IV was to investigate the characteristics of family caregivers who did not benefit from the intervention. The results indicated that family caregivers who did not benefit were significantly less vulnerable at baseline than those who did. Hence, they might not have had the same need for the intervention to become better prepared.

Conclusion: In conclusion of the four studies, the psycho-educational intervention could be valuable as a part of the health professional work to support family caregivers and increase their chances to become better prepared for caregiving. For the development of future interventions, it is important that family caregivers who are perceived as vulnerable are not excluded from participating, because they could be in most need of them.

The primary purpose of this thesis is to develop a short and user-friendly instrument for the assessment of family burden caused by psychotic disorders. A secondary purpose is to further investigate variables that might be linked to an increased burden. Of these variables, patients' reduced functioning will be addressed in more detail. As a final purpose, ratings of disorder-related variables carried out by staff will be compared to similar ratings carried out by relatives. These different purposes are investigated in five studies.In the first study (Paper I) the instrument Burden Inventory for Relatives to persons with Psychotic disturbances (BIRP) is created. This new screening instrument contains ten statements and shows good psychometrical properties for those dimensions that are investigated. In the second study (Paper II) results show that increased family burden can be tied to patients' impaired functioning as well as to patients' higher self ratings regarding distress. In the third study (Paper III) different parts of patients' observable behavioral functioning are investigated and results show that most functional dimensions correlate with family burden. Also staff ratings of function are compared with relatives' ratings and despite similar patterns in ratings there are differences. In the fourth study (Paper IV) demographic variables are studied and results show that only higher age and fewer contact hours correlate significantly with lower burden. Also, the BIRP instrument shows good stability. In the fifth study (Paper V) correlations with family burden are generally stronger for relatives' own ratings of illness activity as compared to symptom ratings made by staff. Relatives' ratings of illness activity do not correlate significantly with staff symptom ratings on all instruments used.The conclusions of this thesis are that the new screening instrument BIRP can be considered a good instrument to use in regular clinical practice in order to measure relatives' burden in connection to psychotic disorders. Also, the thesis contributes with knowledge about what in the psychotic disorder and which demographic factors might be linked to an increase of family burden. Findings also indicate that it matters who does the rating of a disorder-related variable. Furthermore, in this thesis a theoretical framework for family burden is presented.

The primary purpose of this thesis is to develop a short and user-friendly instrument for the assessment of family burden caused by psychotic disorders. A secondary purpose is to further investigate variables that might be linked to an increased burden. Of these variables, patients' reduced functioning will be addressed in more detail. As a final purpose, ratings of disorder-related variables carried out by staff will be compared to similar ratings carried out by relatives. These different purposes are investigated in five studies.In the first study (Paper I) the instrument Burden Inventory for Relatives to persons with Psychotic disturbances (BIRP) is created. This new screening instrument contains ten statements and shows good psychometrical properties for those dimensions that are investigated. In the second study (Paper II) results show that increased family burden can be tied to patients' impaired functioning as well as to patients' higher self ratings regarding distress. In the third study (Paper III) different parts of patients' observable behavioral functioning are investigated and results show that most functional dimensions correlate with family burden. Also staff ratings of function are compared with relatives' ratings and despite similar patterns in ratings there are differences. In the fourth study (Paper IV) demographic variables are studied and results show that only higher age and fewer contact hours correlate significantly with lower burden. Also, the BIRP instrument shows good stability. In the fifth study (Paper V) correlations with family burden are generally stronger for relatives' own ratings of illness activity as compared to symptom ratings made by staff. Relatives' ratings of illness activity do not correlate significantly with staff symptom ratings on all instruments used.The conclusions of this thesis are that the new screening instrument BIRP can be considered a good instrument to use in regular clinical practice in order to measure relatives' burden in connection to psychotic disorders. Also, the thesis contributes with knowledge about what in the psychotic disorder and which demographic factors might be linked to an increase of family burden. Findings also indicate that it matters who does the rating of a disorder-related variable. Furthermore, in this thesis a theoretical framework for family burden is presented.

The utility of the Center for Epidemiologic Studies Depression Scale for Children (CES-DC), a modified version of the Center for Epidemiologic Studies Depression Scale, was explored in a sample of children, adolescents, and young adults at high or low risk for depression according to their parents' diagnosis. Proband parents were participants in the Yale Family Study of Major Depression who had children between the ages of 6 and 23 years. Diagnostic and self-report information on offspring was collected over two waves, spaced 2 years apart, from 1982 to 1986. Support was obtained for the reliability and validity of the CES-DC as a measure of depressive symptoms, especially for girls and for children and adolescents aged 12-18 years. Children with major depressive disorder or dysthymia, as defined by the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, Third Edition (DSM-III), had elevated scores in comparison with all other respondents. The CES-DC lacked diagnostic specificity; children with a range of current DSM-III diagnoses had elevated scores on the measure. A cutoff point of 15 and above for screening children and adolescents for current major depressive disorder or dysthymia may be optimal. Depressed respondents scoring below this cutoff point (false negatives) showed better social adjustment than true positives; nondepressed respondents scoring above this cutoff point (false positives) showed worse adjustment than true negatives. Factor analysis was used to construct an abbreviated, four-item version of the scale. The abbreviated scale was shown to be useful as a screen.

Background:  This study examines the diagnostic accuracy of the CBCL syndrome AS scales for predicting DSM-IV Attention Deficit-Hyperactivity Disorder (ADHD) and Oppositional Defiant Disorder with or without Conduct Disorder (ODD/CD).

Methods:  The sample included 370 children (187 probands and 183 siblings) participating in a family genetic study of attention and aggressive behavior problems. Univariate and stepwise logistic regression analyses were used to derive models for predicting two diagnostic conditions: ADHD and ODD/CD.

Results:  The Attention Problems syndrome significantly predicted ADHD, and ODD/CD was significantly predicted by the Aggressive Behavior syndrome. Both scales demonstrated good diagnostic accuracy, as assessed through receiver operating characteristics analyses. Cut-point analyses confirmed the utility of low T-scores, 55 on the respective syndromes, for efficiently discriminating cases from noncases.

Conclusions:  CBCL syndromes display good diagnostic efficiency for assessing common externalizing disorders in children.

BACKGROUND:
This study examines the diagnostic accuracy of the CBCL syndrome AS scales for predicting DSM-IV Attention Deficit-Hyperactivity Disorder (ADHD) and Oppositional Defiant Disorder with or without Conduct Disorder (ODD/CD).
METHODS:
The sample included 370 children (187 probands and 183 siblings) participating in a family genetic study of attention and aggressive behavior problems. Univariate and stepwise logistic regression analyses were used to derive models for predicting two diagnostic conditions: ADHD and ODD/CD.
RESULTS:
The Attention Problems syndrome significantly predicted ADHD, and ODD/CD was significantly predicted by the Aggressive Behavior syndrome. Both scales demonstrated good diagnostic accuracy, as assessed through receiver operating characteristics analyses. Cut-point analyses confirmed the utility of low T-scores, 55 on the respective syndromes, for efficiently discriminating cases from noncases.
CONCLUSIONS:
CBCL syndromes display good diagnostic efficiency for assessing common externalizing disorders in children.

It is believed that 28 million children nationally are affected adversely by parental alcoholism. To help them, we must identify them. A screening tool was developed and tested to identify adolescents experiencing difficulties because of a parents's drinking problem. The single question, "Has the drinking of either parent created any problem for you?", was given in a medical screening inventory at a teenage clinic. This was followed by an eight-question semistructured interview. Of the 37 patients screened, 57% had high interview scores, suggesting that a parent's drinking had created a problem for them. Their substantiating information was consistent with the literature describing the effects of alcoholics on their children. In contrast, those with low or medium scores consistently reported no problem because of a parent's drinking. High scorers had nearly twice as many somatic symptoms and health concerns as those not reporting a problem with parental drinking. Based on the high percentage of adolescents adversely affected by a parental drinking problem and the patients' responsiveness to specific direct questions, this type of semistructured interview may be useful as a teenage intake interview in a variety of settings. Such screening could allow early referral and interventions to treat the family in which there is alcohol abuse, this promoting healthier psychosocial development. This might also decrease the adolescent's risk of abusing alcohol. Such screening may help the physician to place vague, somatic complaints in a more meaningful perspective. Our method is a quick, brief screen for a common but easily overlooked, potentially serious family problem.

It is believed that 28 million children nationally are affected adversely by parental alcoholism. To help them, we must identify them. A screening tool was developed and tested to identify adolescents experiencing difficulties because of a parents's drinking problem. The single question, "Has the drinking of either parent created any problem for you?", was given in a medical screening inventory at a teenage clinic. This was followed by an eight-question semistructured interview. Of the 37 patients screened, 57% had high interview scores, suggesting that a parent's drinking had created a problem for them. Their substantiating information was consistent with the literature describing the effects of alcoholics on their children. In contrast, those with low or medium scores consistently reported no problem because of a parent's drinking. High scorers had nearly twice as many somatic symptoms and health concerns as those not reporting a problem with parental drinking. Based on the high percentage of adolescents adversely affected by a parental drinking problem and the patients' responsiveness to specific direct questions, this type of semistructured interview may be useful as a teenage intake interview in a variety of settings. Such screening could allow early referral and interventions to treat the family in which there is alcohol abuse, this promoting healthier psychosocial development. This might also decrease the adolescent's risk of abusing alcohol. Such screening may help the physician to place vague, somatic complaints in a more meaningful perspective. Our method is a quick, brief screen for a common but easily overlooked, potentially serious family problem.

Kunskapen och engagemanget hos omgivningen är livsviktiga för personer med grav utvecklingsstörning. De är helt beroende av andra. Fram tills nu har det saknats ett grundläggande, samlat kunskaps- och
arbetsmaterial om vuxna personer med grav utvecklingsstörning. Boken bygger på kunskaper som utvecklats inom olika forsknings-och utvecklingsprojekt. Teori omvandlas till praktik genom talrika
vardagsexempel. Några områden som boken tar upp: Helhetssyn, normalisering, miljöns betydelse, problembeteende, begåvning, kommunikation, självständighet och lärande.

Många äldre lider av psykisk ohälsa. Vid 75 års ålder beräknas 15–25 procent
lida av psykisk ohälsa, men alla dessa har inte en psykiatrisk diagnos. I
dag återfinns äldre personer med psykiatrisk problematik framför allt inom
primärvården och äldreomsorgen, utan tillgång till specialist-psykiatrins
kompetens.
En förutsättning för god vård och omsorg för äldre personer med psykisk
ohälsa är att personal inom socialtjänsten och den kommunala hälso- och
sjukvården har kompetens för att upptäcka tecken på psykisk ohälsa hos
dessa personer och att ge dem rätt stöd i det dagliga livet. Många äldre personer
träffar bara läkare inom primärvården någon enstaka gång per år och
då under en ganska kort tid per tillfälle. Distriktssköterskor och personal
inom hemtjänst och särskilt boende kan däremot dagligen ha kontakt med
multisjuka äldre, och har därmed stora möjligheter att upptäcka om en äldre
person har eller riskerar att få psykisk ohälsa.
Andra viktiga förutsättningar för en god vård och omsorg för äldre personer
med psykisk ohälsa är ett systematiskt arbete för en evidensbaserad
praktik, inklusive uppföljning och utvärdering. En värdegrund byggd på
respekt för den enskilde brukaren och dennes upplevelser hör också till förutsättningarna
för en god vård och omsorg, liksom samverkan mellan verksamheter
och professioner utifrån en helhetssyn på den enskilda äldre personens
situation och behov.
I denna vägledning ges exempel på tecken på psykisk ohälsa som kan
signalera problem av varierande allvarlighetsgrad.
Många äldre personer behöver hjälp och stöd för att kompensera konsekvenserna
av en psykisk ohälsa, och det behovet utgör ofta grunden för de insatser
som en kommun erbjuder målgruppen. De vanligaste insatserna, utöver hemtjänst
och särskilt boende, är ett boende i bostad med särskild service enligt
LSS eller boendestöd i det ordinära boendet. Det är viktigt att dessa insatser
utformas med insikt om att många som tar del av dem har psykisk ohälsa, så att
deras behov och möjligheter inte förbises.
För att möta äldre personer som har eller riskerar psykisk ohälsa är det
viktigt att inte bara ge insatser utan även ge möjlighet att stärka den egna
förmågan att motverka psykisk ohälsa. Ett väl utvecklat relationsarbete i
förhållande till äldre personer med psykisk ohälsa och deras anhöriga är
också en viktig del av en god vård och omsorg.

The rapid aging of OECD country populations and the now five-year-long financial crisis in Europe are causing many OECD countries to reconfigure their assistance programs for the elderly, particularly their long-term care (LTC) policies. Debates about intergenerational responsibilities are evident in recently published research papers that examine how countries are revising programs for the elderly. Building financial sustainability into program reforms has suddenly become a priority. Until just recently, reform efforts focused on creating efficiencies and better quality of services. What emerges from the recent literature is a strong sense that the OECD countries are responding to the financial crisis and the rapid aging of populations in very similar ways. Given the countries' different histories of how they provide assistance to their elderly citizens, the convergence of policy responses is not something we might have foreseen. The United States could learn much from the OECD countries' choices.

The death of a child's parent engenders many primary and secondary losses. In this article, a case study is used to examine secondary losses for two children following the sudden deaths of their parents. Childhood bereavement is described as comprised of prolonged pain, gradual acclimation, and tainted experiences. The framework is used to understand primary and secondary losses, as well as the effects of secondary losses and lack of control on the process of childhood bereavement. In this case, secondary losses, especially isolation, exacerbated the bereavement processes of these children. It is proposed that anticipating secondary losses, and minimizing them when possible, perhaps by providing bereaved children more control, is an appropriate framework for intervening with parentally bereaved children.

In a social and political climate which encourages active participation in decision-making by people who have severe and profound intellectual disabilities, the onus is often on practitioners, carers and advocates to represent the wishes and interests of individuals. The issue of the validity of their interpretations is then foregrounded. This paper discusses theoretical issues associated with the development of guidelines to support a process of validation. It is argued that meaning should be viewed as the negotiated outcome of interactions, always involving inference. Validity of interpretation is thus a continuous rather than a categorical variable, and needs to be supported by the systematic collection of evidence from a range of sources. This framework is compatible with a social constructivist view of communicative development, and allows for information derived from subjective, intuitive insights to be combined with information obtained through observation and testing.

The establishment of an initial request lexicon is often targeted when introducing augmentative and alternative communication systems to beginning communicators. For many of these individuals, graphic symbols provide an effective way to communicate requests to others. Because there are literally dozens of graphic symbol sets and systems to choose from, interventionists face the dilemma of selecting those that are deemed appropriate. This article integrates theory and research concerning the selection of graphic symbols for an initial request lexicon. Directions for further research are articulated, and, when the evidence permits, suggestions for clinical practice are offered.

The establishment of an initial request lexicon is often targeted when introducing augmentative and alternative communication systems to beginning communicators. For many of these individuals, graphic symbols provide an effective way to communicate requests to others. Because there are literally dozens of graphic symbol sets and systems to choose from, interventionists face the dilemma of selecting those that are deemed appropriate. This article integrates theory and research concerning the selection of graphic symbols for an initial request lexicon. Directions for further research are articulated, and, when the evidence permits, suggestions for clinical practice are offered.

Presents and reviews outcome measures across a wide range of attributes that are applicable to children and youth with developmental disabilities. The book uses the International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF-CY) as a framework for organizing the various measures into sections and chapters. Each chapter co-incides with domains within Body Functions, Activities and Participation, and Personal and Environmental Factors. Advances in measurement using neuroimaging technologies and genetic testing are also included, as are chapters addressing broad measures of health and quality of life.

Each chapter provides a representative sample of useful measures, with more detailed descriptions of those with the best properties and potential utility. Most chapters follow a prescribed format: what is the construct, general factors to consider when measuring this domain; and overview of recommended measures.

This book will be invaluable for clinicians and educators seeking an appropriate, psychometrically sound measure in a particular domain of functioning that can be used with an individual child or target population. The book will also be a useful resource for researchers in the field of childhood disability.

För att palliativ vård i hemmet ska fungera bra är de närståendes medverkan i vården oftast en
nödvändig förutsättning. Närståendes roll i palliativ hemsjukvård är unik i och med att de inte
bara har en stödjande roll för den sjuke utan också själva är i stort behov av stöd.
Den avancerade hemsjukvården i Uppsala sköts av Sjukvårdsteamet som erbjuder en
avancerad medicinsk vård i det egna hemmet för patienter med en komplicerad sjukdomsbild.
Sjukvårdsteamet har i tidigare vårdutvecklingsprojekt utvecklat stödgrupper som erbjuds till
närstående under patientens vårdtid samt ett strukturerat efterlevandestöd. Det som fattats i
närståendestödet är ett enskilt samtal (där patienten inte är med) med närstående i samband
med patientens anslutning till vården. Utvecklingen och införande av strukturerade samtal
med närstående till patienter inskrivna i Sjukvårdsteamet genomfördes under tiden 1.1.2009–
31.1.2010 genom ett vårdutvecklingsprojekt med stöd av Cancerfonden.
Resultat
Under projekttiden hölls 61 samtal. Det var svårt att bryta ut det strukturerade samtalet från
Sjukvårdsteamets verksamhet i stort, eftersom närstående ansåg att samtalet var en del i en
pågående process. Många poängterade det värdefulla med att få ha ett eget samtal där
patienten inte var närvarande och som fokuserade på den närståendes situation. För vissa var
det viktigt att samtalet hölls i Sjukvårdsteamets lokaler. Det positiva med detta var
möjligheten till större avskildhet, att få se Sjukvårdsteamets lokaler samt möjligheten till
rundvandring på de palliativa avdelningarna. Den största svårigheten i projektet var att
genomföra samtalet snabbt efter anslutningen till Sjukvårdsteamet. Detta berodde framför allt
på tidsbrist hos personalen men även närstående kunde ha svårt att hitta luckor i sina
scheman, framför allt för närstående som arbetade.
Slutsats
Att rutinmässigt ha ett enskilt (där patienten inte är med) strukturerat samtal med närstående
för att kartlägga deras situation, deras sociala nätverk, samtala om hur de ser på att vårda i
hemmet, samt att besvara frågor är ett sätt att tidigt ge och få information. Ett enskilt
närståendesamtal innebär en möjlighet att stödja både patienten och de närstående vid vård i
hemmet och därmed förebygga att problem uppstår. Att samtalen hade en gemensam struktur
gjorde att bedömningen av den närståendes situation underlättades. Den gemensamma
strukturen hindrade dock inte individualisering av samtalen utifrån den enskildes behov.
Slutsatsen av utvärderingen är att alla närstående bör få ett erbjudande om ett samtal eftersom
det fyller en viktig funktion även om samtalet kommer betydligt senare än den stipulerade
första till andra veckan efter anslutning.