Barn som anhöriga: hur går det i skolan? Nka, Linnéuniversitetet, Chess, Barn som anhöriga 2013:3.
- Författare
- Hjern A, Berg L, Rostila M, Vinnerljung B.
- Titel
- Barn som anhöriga: hur går det i skolan? Nka, Linnéuniversitetet, Chess, Barn som anhöriga 2013:3.
- Utgivningsår
- 2013
- Stad
- Kalmar
- Utgivare
- Nationellt kompetenscentrum anhöriga
- Sammanfattning
Detta är den andra rapporten av tre i projektet "Barn som anhöriga", som genomförs
av CHESS och institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet i samarbete
med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) och Linnéuniversitetet i Kalmar.
Rapportens syfte är att belysa skolprestationer i grundskolan för barn som är anhö-
riga. Vi har analyserat meritvärde och gymnasiebehörighet från årskurs 9 för 655 000
barn under 2003–2008, med fokus på barn som är anhöriga, det vill säga barn med
föräldrar som har vårdats på sjukhus på grund av missbruk, psykisk eller fysisk sjukdom
eller som har avlidit – då barnen var i åldern 0–15 år.
Bland alla barn i undersökningen var det 10,3 procent av flickorna och 13,0 procent
av pojkarna som lämnade grundskolan utan att ha uppnått gymnasiebehörighet.
Barn till föräldrar med missbruk och/eller psykisk sjukdom utgjorde tillsammans sju
procent av studiepopulationen, och framstod som den grupp bland barn som anhö-
riga som hade de minst tillfredställande skolresultaten. Av pojkar som har en förälder
som missbrukar var det 27 procent (far missbrukar) respektive 30 procent (mor
missbrukar) som lämnade grundskolan utan gymnasiebehörighet, liksom 22 respektive
23 procent av pojkar som har en förälder med psykisk sjukdom, jämfört med enbart
12 procent av pojkar från familjer utan missbruk eller psykisk sjukdom. Något
fler flickor än pojkar uppnådde gymnasiebehörighet även i dessa familjer, men
mönstret i förhållande till föräldrars missbruk och psykiska sjukdom var detsamma
som för pojkar.
Det maximala meritvärdet för en elev som går ut årskurs 9 är 320 och medianvärdet
i denna undersökning var 210. Genomsnittligt var meritvärdet, i jämförelse med
barn i familjer utan känt missbruk eller psykisk sjukdom, 45 meritpoäng lägre hos
barn till missbrukande mödrar, 39 meritpoäng lägre hos barn till missbrukande fäder
och 22 meritpoäng lägre hos barn till någon förälder med psykisk sjukdom.
Missbruk hos föräldrar, men också i viss mån psykisk sjukdom, var vanligare i familjer
som fått försörjningsstöd det år barnet avslutade årskurs 9, där föräldrarna
hade kort skolgång bakom sig och familjer där föräldrarna hade separerat. För att
undersöka betydelsen av detta för barnens skolresultat gjorde vi en analys där vi på
matematisk väg vägde in dessa faktorer tillsammans med föräldrarnas missbruk och
psykiska sjukdom. Det visade sig att så mycket som 85 procent av den ökade risken
för barn till föräldrar med missbruk och 75 procent av den ökade risken för barn till
föräldrar med psykisk sjukdom att inte uppnå gymnasiebehörighet var förknippad
med dessa tre sociala faktorer. Vår analys pekar på att det både handlar om sociala
faktorer som kan ha bidragit till uppkomsten av missbruket respektive den psykiska
sjukdomen (utbildningsbakgrund) och faktorer som troligen oftare är en konsekvens
(försörjningsstöd respektive föräldraseparation) av dessa föräldrafaktorer.
Av barnen i studiepopulationen bodde 63 procent i samma hushåll som bägge sina
biologiska föräldrar det år som de avslutade årskurs 9. Av övriga barn hade 35 procent
föräldrar som separerat och 2,1 procent en förälder som avlidit. Ungefär dubbelt
så många barn till separerade föräldrar och barn i familjer där någon förälder avlidit
lämnade grundskolan utan gymnasiebehörighet, jämfört med barn i kärnfamiljer, där
andelen var drygt åtta procent. Skillnaderna mellan barn till separerade föräldrar och
barn i familjer där någon förälder avlidit var små. Det fanns en viss skillnad mellan
könen när det gällde konsekvenserna av att ha förlorat sin mor i dödsfall, där konse-
6
kvenserna var större för flickor än för pojkar. För bägge könen var dock konsekvenserna
större av att ha förlorat en far än en mor. Sociala faktorer som föräldrars utbildningsbakgrund
och försörjningsstöd bidrog något till skillnaderna i skolresultat
mellan barn i kärnfamiljer och barn i enföräldrahushåll.
Fysisk sjukdom hos föräldrar representerades i denna studie av inflammatorisk
tarmsjukdom, multipel skleros och leukemi. Barn vars mödrar hade inflammatorisk
tarmsjukdom eller multipel skleros hade något lägre meritvärde än genomsnittet,
efter att analysen har justerats för den friska förälderns skolbakgrund, medan någon
negativ effekt av fäders sjukdom på barnens skolprestationer inte noterades. Leukemi
fick exemplifiera cancersjukdom hos föräldrar i undersökningen. Barn till föräldrar
med leukemi med dödlig utgång hade klart sämre skolprestationer än andra barn i
undersökningen, medan några skillnader från genomsnittet överhuvudtaget inte
kunde identifieras hos barn till förälder som överlevde leukemi. Det behövs dock fler
studier av barn till föräldrar som drabbas av cancersjukdom för att bekräfta dessa
resultats relevans för cancer hos föräldrar i allmänhet.
Ett genomgående mönster för samtliga grupper av barn som anhöriga var att för-
äldrars egen utbildningsbakgrund hade större betydelse för barnets skolprestationer
än förälderns sjukdom eller död, och att en lång utbildning hos föräldrar hade en viss
skyddande effekt på skolprestationerna av förälderns sjukdom eller död. Vi ser också
att barn i familjer med försörjningsstöd generellt har ett lågt meritvärde, oavsett om
föräldrarna har indikation på missbruk/psykisk sjukdom eller ej.
Resultaten från denna studie visar att föräldrars missbruk, sjukdom och död inte
sällan påverkar deras barns skolresultat på ett negativt sätt. Yrkesgrupper som möter
dessa barn bör således tänka på att hjälp med skolarbete och läxläsning kan vara en
viktig komponent i ett psykosocialt stöd. När det gäller förebyggande insatser i skolan
pekar studien i första hand på behovet av generella insatser för barn som har svårt att
få stöd i hemmet i skolarbetet oavsett orsak. Där det kan handla om barn som är anhöriga,
men likväl om barn med t ex separerade föräldrar eller föräldrar med kort
egen utbildning.
Studien pekar också på särskilt bristfälliga skolresultat hos barn där föräldrars
sjukdom och död drabbar familjer som har kontakt med socialtjänsten, antingen i
form av försörjningsstöd eller genom att barnen placerats i samhällsvård. De bristfälliga
skolprestationerna hos dessa gör socialtjänsten till en naturlig plattform för interventioner
i syfte att stödja skolarbetet hos barn i familjer med social sårbarhet,
inklusive sjukdom och död hos förälder. Både svensk och internationell forskning
pekar på att det är realistiskt att förvänta sig positiva resultat från denna typ av interventioner.
Det är därför angeläget att metoder för att stödja skolarbetet hos elever i
socialt sårbara familjer får en större spridning bland Sveriges kommuner.