Bibliotek

from www.socialstyrelsen.se.

This pilot study examined effects of Parent Skills with Behavioral Couples Therapy (PSBCT) on substance use, parenting, and relationship conflict among fathers with alcohol use disorders. Male participants (N = 30) entering outpatient alcohol treatment, their female partners, and a custodial child (8 to 12 years) were randomly assigned to (a) PSBCT; (b) Behavioral Couples Therapy (BCT); or (c) Individual-Based Treatment (IBT). Children were not actively involved in treatment. Parents completed measures of substance use, couples' dyadic adjustment, partner violence, parenting, and Child Protection Services (CPS) involvement at pretreatment, posttreatment, 6- and 12-month follow-up. PSBCT was comparable to BCT on substance use, dyadic adjustment, and partner violence; both groups showed clinically meaningful effects over IBT. Compared to BCT, PSBCT resulted in larger effect sizes on parenting and CPS involvement throughout follow-up. PSBCT for fathers may enhance parenting couple- or individual-based treatment, and warrant examination in a larger, randomized efficacy trial.

This pilot study examined effects of Parent Skills with Behavioral Couples Therapy (PSBCT) on substance use, parenting, and relationship conflict among fathers with alcohol use disorders. Male participants (N = 30) entering outpatient alcohol treatment, their female partners, and a custodial child (8 to 12 years) were randomly assigned to (a) PSBCT; (b) Behavioral Couples Therapy (BCT); or (c) Individual-Based Treatment (IBT). Children were not actively involved in treatment. Parents completed measures of substance use, couples' dyadic adjustment, partner violence, parenting, and Child Protection Services (CPS) involvement at pretreatment, posttreatment, 6- and 12-month follow-up. PSBCT was comparable to BCT on substance use, dyadic adjustment, and partner violence; both groups showed clinically meaningful effects over IBT. Compared to BCT, PSBCT resulted in larger effect sizes on parenting and CPS involvement throughout follow-up. PSBCT for fathers may enhance parenting couple- or individual-based treatment, and warrant examination in a larger, randomized efficacy trial.

This article analyses informal help and caregiving in Sweden with a focus on the scope and trends of change over time. The discussion is based on the results of three national surveys and of one surveyconducted in the county of Stockholm. The results indicated that informal help and caregiving was common throughout the period under study. In the

s, the figures were fairly stable, while fromthe late

s to

there seems to have been a dramatic increase in the prevalence of such support. Two interpretative perspectives are used to discuss this pattern. One locates its point of departure in recent welfare state changes and in the substitution argument, according to which cuts in welfare services put more pressure on people to provide informal help and care. The second perspective relates to the present debate on civil society and to its possible role in contemporarysociety. According to the civil society perspective, an increase in the prevalence of informal help and caregiving might be interpreted as an expression of growing civic involvement 'in its own right',without a straightforward and simple relationship to changes in the welfare state. It is argued in the article that the two frames of interpretation should not be viewed as mutually exclusive, but rather that they represent two partly complementary approaches to the understanding of the complex dynamics of unpaid work in contemporary Swedish society.

Communication skills are of great importance for children with developmental disabilities to be functional and independent in their own lives. This paper provides results of a comprehensive literature review on current researched-based intervention strategies that appear effective to increase communication skills for students who have severe disabilities. Researchers typically have combined intervention strategies and the actual effectiveness of isolated procedures is less clear. This review is aimed at investigating these isolated procedures and attempts to link research and practice in the area of communication.

I maj 2009 beslutade riksdagen att samordna tillsynen av vård och
omsorg i en och samma myndighet. Beslutet innebär att ansvaret för
tillsynen av socialtjänsten förs över från länsstyrelserna till Socialstyrelsen,
som redan är nationell tillsynsmyndighet för hälso- och
sjukvården.
Med en samordnad tillsyn skapas förutsättningar för en enhetlig och
förutsägbar tillsyn, som bättre möter framtida utmaningar där vård
och omsorg blir alltmer involverade i varandra. En samordnad tillsyn
ska också underlätta för allmänheten att hitta rätt när de vill framföra
klagomål och anmäla brister.
Den 1 januari 2010 tar Socialstyrelsen över ansvaret för
• tillsynen av socialtjänstens äldreomsorg, omsorger om personer
med funktionsnedsättning, individ- och familjeomsorg samt
enskild verksamhet enligt socialtjänstlagen (SoL) och lagen om
stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)
• tillsynen av kommunernas verkställighet av beslut och domar
• ansökan om sanktionsavgift
• tillståndsgivning till enskilda verksamheter enligt SoL och LSS
• rådgivning.
Länsstyrelserna kommer att ha fortsatt ansvar för alkohol- och
tobakstillsyn och förebyggande insatser mot alkohol, tobak och
droger. Länsstyrelserna ska också samordna kvinnofridsfrågor och
fördela statsbidrag som rör kvinnofridsfrågor, personliga ombud och
alkohol- och drogförebyggande arbete.

Boken "Siri går på kalas" är skriven av en mamma Annette, bildkonstnär som har epilepsi. Idén till boken fick hon när hennes dotter ställde frågan vad som händer när Annette får anfall. Anette skriver "Som förälder behöver man ibland hjälp att förklara sin och även andras epilepsi för barnen". Boken är en bliderbok och passar barn från ca 3 år till 12 år.

Skolan kan ha en viktig roll för att främja psykisk hälsa bland barn och unga och för att tecken på psykisk ohälsa bland eleverna upptäcks tidigt. Hur dessa möjligheter ska tas till vara är en viktig fråga i det fortsatta preventiva arbetet. Ytterst handlar det om skolans förutsättningar att förmedla kunskap. En hälsofrämjande och förebyggande verksamhet som är väl utformad kan förändra hela skolans klimat och förbättra skolans möjligheter att klara sitt kärnuppdrag

UPP-centrum genomförde i början av år 2008 en enkätundersökning i ett urval grund- och gymnasieskolor för att få en uppfattning om vilka program och strukturerade arbetssätt som dessa använder för att upptäcka och åtgärda tidiga tecken på psykisk ohälsa. Undersökningen ingick i ett större uppdrag från regeringen att inventera metoder som används för att förebygga psykisk ohälsa hos barn.

Enkäten bestod i huvudsak av frågor inom följande områden:

Vilka program/strukturerade arbetssätt man använder i skolan för tidig upptäckt av barn som riskerar att utveckla psykisk ohälsa?
Vilka metoder/strukturerade arbetssätt man använder i skolan för att åtgärda/stödja barn som riskerar att utveckla psykisk ohälsa?
Deltar skolan i någon form av samverkan och i så fall med vem/vilka?
Vilka behov finns det av kunskapsstöd och rekommendationer?
Resultaten måste tolkas med försiktighet eftersom svarsfrekvensen bara uppgick till 58 procent, men de tyder ändå på att skolorna använder en relativt stor mängd program och strukturerade arbetssätt med ett universellt preventivt syfte i sitt arbete med att motverka mobbning och normbrytande beteende. Inte minst har många skolor utarbetat egna sådana program och strukturerade arbetssätt. Drygt hälften av skolorna hade utvärderat de program och arbetssätt som de använder. Även när det gäller föräldrastöd och föräldrasamverkan har många skolor utarbetat egna program och strukturerade arbetssätt, men många använder också etablerade program och arbetssätt. En tredjedel av de svarande skolorna använde inget program eller strukturerat arbetssätt för föräldrastöd och föräldrasamverkan. Bland dem som använde sådana program och arbetssätt hade omkring hälften utvärderat det.

En stor majoritet av skolorna uppgav att det finns nedskrivna rutiner eller handlingsplaner för hur man ska gå till väga när någon ur personalen tidigt upptäcker elever som visar tecken på psykisk ohälsa. Det var också en tydlig majoritet av de svarande skolorna som sade att de samverkar med andra verksamheter utanför skolan i syfte att upptäcka, förebygga eller åtgärda psykisk eller psykosocial ohälsa. Vanligast var samverkan med socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin, men även polisen var en vanlig samverkanspart. Färre skolor sade att de har samverkansavtal med andra verksamheter, och ännu färre att de hade dokumenterat och utvärderat samverkan.

Områden som skolorna nämnde som viktiga för kunskapsstöd var om barn och unga i olika riskmiljöer, funktionsnedsättning/diagnoser samt olika program för tidig upptäckt samt för stöd och behandling. Skolorna tillfrågades också om behovet av allmänna råd eller rekommendationer för att välja program eller arbetssätt i arbetet att upptäcka, åtgärda och förebygga psykisk ohälsa och i så fall inom vilka områden. Även om de flesta efterfrågar allmänna råd och rekommendationer i allmänhet pekar en del av svaren på att vissa områden är mer angelägna än andra. Det gäller bl.a. depressioner, självskadebeteende, ätstörningar, mobbning samt föräldrastöd och föräldrasamverkan.

Sammanfattningsvis leder resultaten till tre centrala slutsatser inför det fortsatta arbetet med skolans roll och insatser för elever med psykisk ohälsa:

Skolans uppdrag och roll behöver förtydligas i förhållande till arbetet med att förebygga psykisk ohälsa hos barn och unga. Ingen annan verksamhet har så breda och långvariga kontakter med barn och unga som skolan. Skolans arbete för elevernas personliga utveckling kan, direkt och indirekt, påverka deras psykiska hälsa. Det kan öka möjligheterna att tidigt upptäcka tecken på psykisk ohälsa och att ge rätt stöd åt barn och unga med tecken på psykisk ohälsa. Det finns också ett tydligt samband mellan skolans kunskapsmål och psykisk hälsa.
Det behövs fortsatta studier av de program och strukturerade arbetssätt som skolan använder för att tidigt upptäcka tecken på ohälsa bland elever och om de program och arbetssätt som används för att ge elever med tecken på psykisk ohälsa stöd. Dessutom behövs fördjupade analyser av vad andra program och arbetssätt, som används i t.ex. arbetet mot mobbning, kan betyda för möjligheterna att förebygga psykisk ohälsa hos barn.
Skolan behöver bättre tillgång till kunskaper om barns psykiska hälsa och om hur de kan arbeta med att upptäcka tidiga tecken på psykisk ohälsa och själva eller i samverkan med andra ge elever med tecken på psykisk ohälsa rätt stöd.

I Stockholms län finns (hösten 2008) en demenssjuksköterska i tio av länets
kommuner, och demensvårdsutvecklare med delvis liknande funktioner i
ytterligare två. De har bildat ett regionalt nätverk och träffas regelbundet. Sin
nuvarande tjänst har de haft mellan några månader till 11 år. De har alla en lång
erfarenhet av arbete inom äldrevården, och flera av dem har skaffat sig olika
former av vidareutbildning inom demensområdet. Hälften har arbetat som
sjuksköterska i särskilt boende. De har vanligen blivit ombedda att söka tjänsten
utifrån sitt tidigare kända engagemang, och i några fall är de själva initiativtagare
till att tjänsten finns. Fyra av demenssjukskötersketjänsterna och de båda
demensvårdsutvecklartjänsterna finansieras med nationella stimulansmedel och är
således projekttjänster.
Intervjuerna visar att arbetsuppgifterna varierar mellan kommunerna. Skillnader
finns i huvudsak vad gäller graden av samarbete med andra aktörer inom
landstingets äldrevård och den kommunala äldreomsorgen och huruvida tonvikten
i arbetet lutar mot anhörigstöd eller utbildningsfrågor.
En majoritet av demenssjuksköterskorna beskriver sin funktion som "spindeln i
nätet", dvs. de har en övergripande funktion i kommunen som sakkunnig inom
demensfrågor, både för personer med minnesproblem och deras närstående,
personal inom äldreomsorg och sjukvård, kommunledningen och allmänheten.
Information, råd och stöd till personer med minnessvårigheter och deras
närstående framställs som en central uppgift. Där funktionen är bäst etablerad kan
demenssjuksköterskan komma in i ett tidigt stadium redan före diagnos. Det kan
vara personen själv som upplever att han eller hon har minnessvårigheter som tar
kontakt, en närstående eller någon inom vården eller äldreomsorgen.
Demenssjuksköterskan initierar minnesutredningar, hjälper personen och dennes
närstående att hitta och få den hjälp de behöver inom sjukvård och äldreomsorg,
förmedlar kontakter och motiverar att ta emot hjälpen. Stödinsatser som
demenssjuksköterskan informerar om och i vissa fall ansvarar för omfattar t.ex.
dagvård, anhöriggrupper, avlösarservice och öppna verksamheter med kafé och
information. Vägledning i hur man som frisk anhörig bemöter en person med
demenssjukdom visar sig vara en kärnfråga i enskilda stödsamtal med närstående.
De flesta demenssjuksköterskor beskriver ett väl fungerande samarbete med en
eller flera aktörer inom äldreomsorg och sjukvård, vanligast biståndshandläggare
och anhörigkonsulenter. I några kommuner har demenssjuksköterskan och
minnesmottagningen vid den geriatriska kliniken utvecklat rutiner för samarbete
och informationsöverföring. Däremot saknas i de flesta kommuner ett
kontinuerligt samarbete med husläkarverksamheterna.
Flertalet demenssjuksköterskor och de två demensvårdsutvecklarna arbetar med
utbildning för personal inom kommunens äldreomsorg. Medlen från
Kompetensstegen och stimulansmedel har möjliggjort utbildningssatsningar.
Demenssjuksköterskorna kan också fungera som handledare och konsulter vid
2
speciella problem. I några kommuner har man satsat på att utbilda i olika metoder,
som reminiscens och validation och bedömningsinstrumentet GBS.
Utöver sin funktion som sakkunnig i demensfrågor för kommunens invånare samt
personal inom sjukvård och äldreomsorg har samtliga demenssjuksköterskor
också uppdraget att informera allmänheten om demenssjukdomar samt om sin
egen roll i kommen, t.ex. genom kontakt med frivilligorganisationer.
Att följa utvecklingen i demensvården är en central del av funktionen som
sakkunnig i demensfrågor. Demenssjuksköterskorna har därmed också en viktig
roll i utvecklingsarbetet i den egna kommunen. Intervjuerna visar dock på olika
erfarenheter när det gäller att nå fram med sina erfarenheter och idéer till den
kommunala ledningen. Delvis synes detta hänga samman med var i
organisationen de finns. Ju mer centralt, desto större är möjligheten att ha en bra
dialog med kommunledningen.
Ett stort problem som demenssjuksköterskorna ser inom demensvården såväl som
i sin egen yrkesroll är bristen på samverkan mellan olika aktörer, särskilt mellan
de två huvudmännen. En annan svårighet är alltjämt på sina håll att få
husläkarverksamheter att genomföra demensutredningar.
Flera demenssjuksköterskor lyfter fram att det behövs mer utbildning kring olika
demenssjukdomar och lämpliga förhållningssätt på alla nivåer inom sjukvård och
äldreomsorg. Å andra sidan påpekas också att bemanningen inom den kommunala
äldreomsorgen måste ses över så att personalen har möjlighet att omsätta sina
kunskaper i praktiken.
När det gäller utvecklingen av demensvården förespråkar samtliga
demenssjuksköterskor att det behövs personer på husläkarverksamheterna att
samarbeta med, som tillsammans med demenssjuksköterskan kan vara en
"paraplycentral". I sin framtidsvision ser de, med inspiration från exempelvis
Kalmar läns landsting, att det borde inrättas en funktion som demenssjuksköterska
vid husläkarverksamheterna, med särskilt ansvar för demensutredningar och
samverkan med minnesmottagning och kommun. I kommunen hoppas flera
demenssjuksköterskor på utvecklingen av hemtjänstteam som enbart arbetar med
personer med demenssjukdom. Till stöd för dessa funktioner ser de en utveckling
där demenssjuksköterskan tillsammans med fler professioner bildar ett
demensteam som är gemensamt för de båda huvudmännen.
Sammanfattningsvis visar intervjuerna att funktionen demenssjuksköterska är
mångfacetterad och riktar sig mot många olika aktörer. Det varierar dock mellan
kommunerna i vilken utsträckning man i praktiken har möjlighet att vara
"spindeln i nätet". En slutsats är att samarbete med alla aktörer inom demensvården
är en central förutsättning för att demenssjuksköterskan ska kunna bistå
med råd och stöd till personer med minnesproblem och deras närstående redan i
ett tidigt stadium – och därmed förbättra möjligheten till en obruten vårdkedja. Ju
mer heltäckande samarbetet med sjukvården och äldreomsorgen är desto bättre
förutsättningar finns också för demenssjuksköterskan att föra ut kunskap och
3
information till personal. Rutinerna för kontakt och samarbete med t.ex.
husläkarverksamheter, hemtjänst och biståndshandläggare behöver vara så säkra,
tydliga och väl förankrade hos alla parter att de även fungerar i verksamheter med
hög personalomsättning.
En central position i kommunstrukturen och en direkt dialog med
kommunledningen är viktiga förutsättningar för att kommunen ska kunna dra
nytta av demenssjuksköterskans kunskaper i arbetet att utveckla demensvården.
I synnerhet i större kommuner är demenssjuksköterskan ofta tvungen att prioritera
vissa arbetsuppgifter. Ofta lägger man då tonvikten antingen på anhörigstöd eller
på sin utbildnings- och rådgivningsfunktion för personal inom äldreomsorgen. I
en kommun har lösningen varit att demenssjuksköterskan fungerar som en
projektledare och arbetar i ett team om fyra personer som specialiserat sig på olika
uppgifter såsom anhörigstöd, utbildning och utvecklingsarbete. En annan tänkbar
lösning är att flera demenssjuksköterskor specialiserar sig på olika uppgifter.

Purpose: Stroke caregivers often express the need for information about stroke and assistance with stroke-related care in the early discharge period. The Telephone Assessment and Skill-Building Kit (TASK) is an 8-week program that addresses caregiver needs. This study explored the efficacy of the TASK program in improving stroke caregiver outcomes. Method: Guided by a conceptual model, 6 outcomes (optimism, task difficulty, threat appraisal, depressive symptoms, life changes, general health perceptions) were measured in 40 caregivers randomized to the TASK (n = 21) or an attention control group (n = 19). Data were analyzed using analysis of covariance (ANCOVA), controlling for baseline scores and minutes spent with the nurse. Results: Significant increases in optimism at 4 weeks, 8 weeks, and 12 weeks were found, with medium effect sizes for the TASK group relative to the control group (p < .05). Significant improvements in task difficulty at 4 weeks, and threat appraisal at both 8 weeks and 12 weeks were also found (p < .05). Conclusion: Caregivers receiving the TASK intervention improved in optimism, task difficulty, and threat appraisal. Further testing of an enhanced version of the TASK program is warranted, with attention directed toward more distal stroke caregiver outcomes.

Meddelandebladet innehåller information om att kommuner bör analysera och ha en aktiv strategi för sitt arbete med anhörigstöd. Detta är ett av flera meddelandeblad kopplade till bestämmelsen om att kommunen ska erbjuda anhörigstöd.

Sedan den 1 juli 2009 ska landets kommuner erbjuda stöd till anhöriga
som vårdar eller stödjer någon som är långvarigt sjuk, äldre eller har
funktionshinder. Karin Lindgren som arbetar på Socialstyrelsens enhet
för funktionshindersfrågor vill med denna artikel uppmärksamma anhö-
riga till yngre personer, en grupp som anhörigstödet i många kommuner
ännu inte har så stor erfarenhet av. Förhoppningsvis kan artikeln vara
till hjälp när det gäller att börja tänka på hur stöd anpassat till denna
målgrupp av anhöriga ska utformas

The expansion of the criminal justice system over the last several decades helped to focus attention on children of incarcerated parents, many of whom have parents with substance abuse problems. Since the 1990's, a national grassroots campaign has been underway to make substance abuse treatment an alternative to incarceration for parents who commit non-violent crimes. The question of interest in this article is what evidence there is, if any, that treating parental substance abuse changes children's outcomes. To answer this question, a systematic search was conducted for evidence that parental substance abuse treatment either (1) prevents children from developing serious problems (e.g., substance abuse, emotional/behavioral problems, and delinquency) or (2) ameliorates problems if children have already developed them. The key finding is that existing research is limited to studies primarily of the birth outcomes of children born to pregnant and perinatal substance-abusing mothers. Little is known about how treating parents' substance abuse problems affects the outcomes of older children or children of substance-abusing fathers.