Bibliotek

OBJECTIVE:
To explore how content analysis can be used together with linking rules to link texts on assessment and intervention to the International Classification of Functioning, Disability and Health - version for children and youth (ICF-CY).
METHODS:
Individual habilitation plans containing texts on assessment and intervention for children with disabilities and their families were linked to the ICF-CY using content ana-lysis. Texts were first divided into meaning units in order to extract meaningful concepts. Meaningful concepts that were difficult to link to ICF-CY codes were grouped, and coding schemes with critical attributes were developed. Meaningful concepts that could not be linked to the ICF-CY were assigned to the categories "not-definable" and "not-covered", using coding schemes with mutually exclusive categories.
RESULTS:
The size of the meaning units selected resulted in different numbers and contents of meaningful concepts. Coding schemes with critical attributes of ICF-CY codes facilitated the linking of meaningful concepts to the most appropriate ICF-CY codes. Coding schemes with mutually exclusive categories facilitated the classification of meaningful concepts that could or could not be linked to the ICF-CY.
CONCLUSION:
Content analysis techniques can be applied together with linking rules in order to link texts on assessment and intervention to the ICF-CY.

När jag var liten fanns inte personlig assistans. Jag behövde mycket hjälp hela tiden. Mina föräldrar orkade inte med allt, trots att dom älskade mig. Därför var jag tvungen att bo på vårdhem. Det var det värsta jag varit med om. Jag ville inte äta. Jag slutade skratta och gråta. Doktorn sa till mamma och pappa att jag var så svårt skadad att jag aldrig skulle bli vuxen, och att de inte skulle orka ta hand om mig hemma. 1972, när jag var sju år, bestämde mamma sig för att ta hem mig. Året efter fick jag personlig assistans 40 timmar i veckan av kommunen. Tack vare det kunde jag få bra hjälp och vågade börja visa mina känslor igen. När jag var 26 år fick jag personlig assistans hela dygnet och flyttade till en egen lägenhet. Idag är jag 52 år, har ett bra liv och är mycket sällan sjuk, tack vare bra personlig assistans.

Den här boken kan hämtas och läsas i iBooks på din Mac eller iOS-enhet

Den systematiska översikten visar att utbildningsprogram för anhöriga till personer med demenssjukdom minskar den upplevda bördan för anhöriga (måttlig effekt) och även anhörigas depression (liten effekt). Det vetenskapliga stödet är dock otillräckligt för att man ska kunna uttala sig om effekter på anhörigas livskvalitet och de sjukas flytt till särskilt boende. Utbildningsinsatsen är jämförd med ingen utbildning eller insatser som vanligtvis erbjuds, till exempel informationsmaterial till anhöriga.

Minskningen av den upplevda bördan bedöms vara värdefull för anhöriga och därför ha en praktisk betydelse. En svensk ekonomisk analys [3] visar att kostnaderna för att genomföra en utbildnings- och stödinsats för anhöriga är tämligen låga och påverkade livskvaliteten hos de anhöriga positivt. Detta kan innebära att liknande utbildnings- och stödinsatser är ett rimligt sätt att använda kommuners resurser.

Abstract
Background: Dementia is a public health priority with a dramatic social and economic impact on people with dementia (PwD), their caregivers and societies. The aim of this study was to contribute to the knowledge on how utilization of formal and informal care varies between Sweden and Italy. Methods: Data were retrieved from two trials: TECH@HOME (Sweden) and UP-TECH (Italy). The sample consisted of 89 Swedish and 317 Italian dyads (PwD and caregivers). Using bivariate analysis, we compared demographic characteristics and informal resource utilization. Multiple linear regression was performed to analyze factors associated with time spent on care by the informal caregivers. Results: Swedish participants utilized more frequently health care and social services. Informal caregivers in Italy spent more time in caregiving than the Swedish ones (6.3 and 3.7 h per day, respectively). Factors associated with an increased time were country of origin, PwD level of dependency, living situation, use of formal care services and occupation. Conclusions: Care and service utilization significantly varies between Sweden and Italy. The level of formal care support received by the caregivers has a significant impact on time spent on informal care. Knowledge on the factors triggering formal care resources utilization by PwD and their caregivers might further support care services planning and delivery across different countries.

Boken handlar om de barn som placerades på barnhem i en
storstad någon gång under en tvåårsperiod på 1980-talet och var
0–4 år vid tiden för inskrivningen och stannade där mer än en
månad. De första två uppföljningsstudierna gjordes tre och nio
månader efter det att barnen lämnat barnhemmet. Därefter har
barnen följts upp ytterligare fem gånger, 5, 10, 15, 20 och 25 år
efter den tidiga barnhemsvistelsen. Det är 26 barn och det finns
knappast något bortfall från tidig barndom till vuxen ålder.
Resultatredovisningen är uppdelad i tre kapitel. Det första
ger glimtar från socialtjänstens dokumentation och mödrarnas
berättelser om tiden före placeringen och orsakerna till barnens
placering på barnhemmet. Där framgår också barnens reaktioner
på separation och deras anknytnings- och anpassningsprocess
under tiden på barnhemmet och den närmast efteråt, hemma
eller i familjehem. Det andra resultatkapitlet handlar om barnens
placeringshistoria under hela barndomen. De flesta barnen i undersökningsgruppen
kom nämligen förr eller senare till familjehem
och några har även erfarenhet av ungdomsinstitutioner. Instabilitet
till följd av sammanbrott i placeringar eller återplaceringar
ses som ett allvarligt bekymmer för barn i samhällsvård. I de nu
vuxna barnens tillbakablick varierar erfarenheterna. Det tredje
resultatkapitlet handlar om social anpassning i vuxen ålder i
termer av utbildning, arbete och laglydighet. Liksom i annan
forskning framgår det här att färre har gymnasieutbildning än
jämnåriga i befolkningen i stort. Det framgår också att skälen
varierar, men de som klarat gymnasiet utan större problem har
också i större utsträckning en stabil arbetssituation. Kapitlet
bygger i stor utsträckning på de unga männens och kvinnornas
egna berättelser och är rikt på citat. Det är inget stort kvantitativt
material, men det går att räkna procent. Andelen som i vuxen
ålder kan räknas till de laglydiga är 70 procent och 50 procent
har en stabil arbetssituation.

För att palliativ vård i hemmet ska fungera bra är de närståendes medverkan i vården oftast en
nödvändig förutsättning. Närståendes roll i palliativ hemsjukvård är unik i och med att de inte
bara har en stödjande roll för den sjuke utan också själva är i stort behov av stöd.
Den avancerade hemsjukvården i Uppsala sköts av Sjukvårdsteamet som erbjuder en
avancerad medicinsk vård i det egna hemmet för patienter med en komplicerad sjukdomsbild.
Sjukvårdsteamet har i tidigare vårdutvecklingsprojekt utvecklat stödgrupper som erbjuds till
närstående under patientens vårdtid samt ett strukturerat efterlevandestöd. Det som fattats i
närståendestödet är ett enskilt samtal (där patienten inte är med) med närstående i samband
med patientens anslutning till vården. Utvecklingen och införande av strukturerade samtal
med närstående till patienter inskrivna i Sjukvårdsteamet genomfördes under tiden 1.1.2009–
31.1.2010 genom ett vårdutvecklingsprojekt med stöd av Cancerfonden.
Resultat
Under projekttiden hölls 61 samtal. Det var svårt att bryta ut det strukturerade samtalet från
Sjukvårdsteamets verksamhet i stort, eftersom närstående ansåg att samtalet var en del i en
pågående process. Många poängterade det värdefulla med att få ha ett eget samtal där
patienten inte var närvarande och som fokuserade på den närståendes situation. För vissa var
det viktigt att samtalet hölls i Sjukvårdsteamets lokaler. Det positiva med detta var
möjligheten till större avskildhet, att få se Sjukvårdsteamets lokaler samt möjligheten till
rundvandring på de palliativa avdelningarna. Den största svårigheten i projektet var att
genomföra samtalet snabbt efter anslutningen till Sjukvårdsteamet. Detta berodde framför allt
på tidsbrist hos personalen men även närstående kunde ha svårt att hitta luckor i sina
scheman, framför allt för närstående som arbetade.
Slutsats
Att rutinmässigt ha ett enskilt (där patienten inte är med) strukturerat samtal med närstående
för att kartlägga deras situation, deras sociala nätverk, samtala om hur de ser på att vårda i
hemmet, samt att besvara frågor är ett sätt att tidigt ge och få information. Ett enskilt
närståendesamtal innebär en möjlighet att stödja både patienten och de närstående vid vård i
hemmet och därmed förebygga att problem uppstår. Att samtalen hade en gemensam struktur
gjorde att bedömningen av den närståendes situation underlättades. Den gemensamma
strukturen hindrade dock inte individualisering av samtalen utifrån den enskildes behov.
Slutsatsen av utvärderingen är att alla närstående bör få ett erbjudande om ett samtal eftersom
det fyller en viktig funktion även om samtalet kommer betydligt senare än den stipulerade
första till andra veckan efter anslutning.

I landets kommuner har sedan slutet av 1990-talet ett omfattande arbete utförts för att
utveckla stödet till anhöriga. Staten har bidragit med cirka en miljard kronor i stimulansmedel
och den 1 juli 2009 infördes en förändring i Socialtjänstlagen som innebär att kommunerna är
skyldiga att erbjuda anhöriga stöd.
För att dra lärdom av det utvecklingsarbete som genomförts och fortfarande pågår har
Nationellt kompetenscentrum Anhöriga (NkA) tagit initiativ till denna undersökning för att i
samverkan med åtta av landets FoU-enheter kartlägga och följa utvecklingen av stödet till
anhöriga under tre år i åtta kommuner. I denna delrapport presenteras resultatet av den första
kartläggningen i Strängnäs kommun.
Kommunen ligger i norra delen av Södermanlands län och 1971 bildas nuvarande Strängnäs
kommun. Kommunen består av åtta kommundelar och tätorten heter Strängnäs. Antalet
innevånare var 32 419 personer år 2010. När det gäller stöd och omsorg är det politiskt
styrande organet Socialnämnden. Den verksamhet som bedriver det faktiska stödet är
socialkontoret där socialchefen är ytterst ansvarig och socialkontoret är indelat i tre olika
områden som var och en leds av en verksamhetschef.
Strängnäs kommun har en gemensam värdegrund som allt arbete skall utgå ifrån, så också
arbetet med anhörigstöd. Värdegrunden beskriver kommunens förhållningssätt och den
yttersta målsättningen är nöjda kommuninnevånare. År 2009 när den nya lagstiftningen kom
gjordes en kommunrevision angående anhörigstödet. Svaret på revisionen fastställer att varje
anställd inom kommunens socialtjänst har ett ansvar "att informera om vilka stödformer som
finns samt förmedla kontakt mellan stödbehövande och verksamheter som kan utgöra ett stöd
för varje anhörigas unika situation".
I Strängnäs kommun anställdes en anhörigkonsulent på 75 % i projektform den 1 mars 2007
och i september samma år invigdes Anhörigcentrum. Anhörigcentrum är en mötesplats för
människor som ger omsorg och stöd till någon anhörig eller vän. Här kan anhöriga träffa
andra i samma situation och delta i olika stödgrupper eller utbildningar och det finns också
möjlighet till enskilda samtal. Den anhörig som deltar i någon av Anhörigcentrums aktiviteter
kan få avgiftsfri avlösning till den närstående som är hemma
8
På Anhörigcentrum finns också en caféverksamhet och personalen på Anhörigcentrum
informerar om olika insatser som kommunen erbjuder. Därutöver finns en IT-portal på nätet
(Gapet) som är tillgängligt dygnet runt. Portalen riktar sig till alla åldrar och målgrupper och
ger den anhörige möjligheten att få kontakt med andra runt om i landet.
På anhörigcentrum finns även Resursteamet och den Uppsökande verksamheten.
Resursteamet arbetar med frågor som är kopplade till demenssjukdom eller annan kognitiv
svikt. Den uppsökande verksamhet vänder sig till personer som är 80 år och äldre och inte har
något bistånd från kommunen. På Strängnäs kommuns hemsida informerar man om det
anhörigstöd som finns i kommunen och det som lyfts fram som centralt är Anhörigcentrum.
Studien startar med en kartläggning av stödet till anhöriga i de utvalda kommunerna inom
områdena; äldreomsorg, verksamheter för personer med funktionsnedsättning samt individ
och familjeomsorg. Ytterligare en kartläggning genomförs år tre. Årligen genomförs
fokusgruppsintervjuer, en inom varje område. Första och sista året genomförs även en
enkätstudie och telefonintervjuer genomförs med ett slumpmässigt antal utvalda anhöriga i
kommunerna baserat på den enkät de fyllt i.
Inom de tre områdena i Strängnäs kommun samlades aktuell dokumentation in,
verksamhetscheferna intervjuades och en enkät skickades ut till enhetscheferna. Efter
kartläggningen utfördes fokusgruppsintervjuer där politiker, chefer, medarbetare, ideella
organisationer och anhöriga deltog. Namn på anhöriga samlades in och NkA har utifrån dessa
utfört en enkätundersökning med efterföljande telefonintervjuer.
Resultatet visar att Anhörigcentrum och dess personal gör ett gott arbete utifrån de resurser
som finns tillgängliga, men att verksamheterna måste ta ett mycket större ansvar och bidra till
att anhöriga får det stöd som de behöver och har rätt till. Den gemensamma värdegrunden i
Strängnäs kommun bör lyftas upp och diskuteras ytterligare och samverkan inom den egna
kommunen behöver utökas. Det behövs också mer information till anhöriga om vilket
anhörigstöd som finns. En strategi för hur anhörigstödet skall bedrivas, uttalade mål samt
handlingsplaner och stödplaner bör också utarbetas och anhörigstödet till de anhöriga som har
vuxna barn med funktionsnedsättning är i mycket stort behov av utveckling.

Hösten 2013 ändrades bestämmelserna i skollagen om utvecklingssamtalet och den skriftliga individuella utvecklingsplanen. Ändringarna i skollagen innebär sammanfattningsvis att utvecklingssamtalet har fått en utvidgad roll och att kravet på skriftliga individuella utvecklingsplaner avskaffas i de årskurser betyg sätts. Skriftliga individuella utvecklingsplaner ska upprättas en gång per läsår för elever i årskurs 1-5 i grundskolan, grundsärskolan och sameskolan samt i årskurs 1-6 i specialskolan. De ska även upprättas en gång per läsår för elever i årskurs 6-9 i grundsärskolan i de fall betyg inte sätts. Motsvarande gäller för elever i årskurs 7-10 i specialskolan som läser enligt grundsärskolans kursplaner.

Under de senaste trettio åren har valfrihet och självbestämmande varit ledord för den svenska välfärdspolitiken. Att individen själv ska ha rätt att bestämma över sin vardag har inneburit att man inom funktionshinderpolitiken alltmer har kommit att betona den enskildes möjlighet att påverka villkoren för stöd och hjälpinsatser.

Människor med utvecklingsstörning är i dag mer integrerade i samhället. Men vad händer när funktionshindrade inte vill se sig som klienter utan framhåller andra värden och livsprojekt?

Författarna har mångårig erfarenhet av verksamhetsnära arbete. Deras forskning är inriktad på de upplevelser och erfarenheter som personer med utvecklingsstörning har. I den här boken sätts dessa erfarenheter in i en större samhällelig och välfärdspolitisk kontext.

Denna andra upplaga har reviderats utifrån nyare lagstiftning och innehåller även två nyskrivna kapitel: "Internet och sociala medier" samt "Utvecklingsstörning och hälsa". Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter vid socionom- och lärarprogrammen, samhällsvetenskapliga, beteendevetenskapliga och vårdvetenskapliga utbildningar samt till yrkesverksamma inom välfärdssektorn och andra som är intresserade av frågor om funktionshinder.

Martin Molin, docent och fil. dr i handikappvetenskap, Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet.

Lennart Sauer, fil. dr i socialt arbete, Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet.

Jens Ineland, fil. dr i socialt arbete, Pedagogiska institutionen, Umeå universitet.

Ramböll Management Consulting har på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne län
utvärderat anhörigstödet i Skåne utifrån ett anhörigperspektiv. Tio stycken
representativt utvalda kommuner i Skåne län har ingått i utvärderingen. Följande
frågor har analyserats;
 Hur har anhörigstödet vidareutvecklats?
 Hur har kvaliteten på anhörigstödet som erbjuds förbättrats?
 Hur har tillgängligheten till anhörigstödet förbättrats?
 Hur har stöd som efterfrågas av anhörigvårdare utvecklats?
 Hur har anhörigvårdarnas livskvalitet förbättrats?
 Hur har samverkan med andra frivilliga/ideella krafter påverkat
anhörigstödets utveckling?
Datainsamlingen har genomförts med hjälp av; intervjuer, fokusgrupper och
dokumentstudier. Flera av utvärderingens frågeställningar har kunnat belysas med
hjälp av två eller flera datainsamlingsmetoder samtidigt. Härigenom åstadkommer
vi en stabil grund för analysen och våra slutsatser.
Rambölls bedömning är att anhörigstödet har vidareutvecklats som följd av de
statliga stimulansmedlen. Fler kommuner erbjuder idag träffpunkter jämfört med
tidigare och fler må-bra-aktiviteter erbjuds. Anhörigsamordnare har inrättats i
samtliga kommuner som ingått i vårt urval och det förekommer allt fler nätverk
och erfarenhetsutbyten mellan kommunerna.
Kvaliteten i anhörigstödet har förbättrats under de åren som staten betalat ut
stimulansmedel. Fokus i flera kommuner har varit att bygga en verksamhet av god
kvalitet som är hållbar. Med anledning av detta har utvecklingen och utformandet
av verksamheten varit relativt likartad mellan kommunerna. I samtliga kommuner
som varit föremål för utvärderingen finns anhörigsamordnare samt ett brett utbud
av aktiviteter för anhörigvårdare.
Vad gäller tillgängligheten så bedömer Ramböll att den delvis har förbättrats.
Samtliga kommuner erbjuder en träffpunkt och har en anhörigsamordnare.
Information om stödet finns tillgängligt via broschyrer på exempelvis apotek och
vårdcentraler. Flera av anhörigsamordnarna, liksom biståndshandläggarna,
informerar även om stödet. Däremot upplever både kommunala tjänstemän och
anhörigvårdare att stödet inte når ut till alla som kan tänkas ha behov av det. Till
exempel är uppslutningen på träffpunkterna inte så stor som man önskat och man
vet att det finns fler i kommunen som är i behov av stödet. Vad detta beror på
finns det olika teorier om. En återkommande förklaring är att de i målgruppen inte
5
själva identifierar sig som vårdare av en anhörig utan i första hand som
make/maka där det är en plikt att man tar hand om sin sjuka närstående. Flera
anhörigvårdare beskriver hur svårt det är att ta klivet till att se bortom sin
närståendes situation och även börja tänka på och ta hand om sig själv.
Anhörigvårdare får det stöd de efterfrågar, inom ramen för vad som är rimligt. Det
är vanligt att anhörigsamordnare ordnar träffar och fokusgrupper där
anhörigvårdare lämnar förslag på hur de vill att exempelvis aktiviteterna och
träffpunkterna ska utformas och vad de ska innehålla. Som exempel efterfrågar
vissa anhörigvårdare utbildningar och information om exempelvis lyftteknik eller
demenssjukdomens olika stadier som kan ske i samband med träffpunkterna. Det
är också vanligt att andra föreningar och kommunala verksamheter bjuds in för att
prata om vilket stöd de kan bidra med.
Vad gäller livskvaliteten menar anhörigvårdare som deltar i verksamheten att den
definitivt har ökat. Man upplever trygghet och gemenskap. Avlastningen gör att
man känner sig spontan och fri. Dessutom upplever man mindre stress och oro då
man vet att man har någonstans att vända sig när det känns jobbigt. De anhöriga är
överens om att kommunens åtgärder leder till ökad livskvalitet för dem.
Samverkan med andra organisationer och föreningar varierar från kommun till
kommun och har delvis ökat. Svenska kyrkan och Röda Korset är de vanligaste
samverkanspartnerna. Andra man samverkar med är exempelvis pensionärs-,
demens- och invandrarföreningar. Att samverkan inte har ökat i högre
utsträckning kan bero på att det finns en viss konkurrens mellan föreningarna då
varje förening bevakar sitt medlemsantal. Rambölls bedömning är alltså att en
bristande samverkan inte beror på att anhörigsamordnaren underlåtit att försöka
etablera en samverkan.
Avslutningsvis har det förts resonemang dels om framgångsfaktorerna sett ur ett
organisatoriskt och verksamhetsperspektiv, dels om kommunen hade genomfört
åtgärderna utan statligt stöd.
Sett ur ett organisatoriskt perspektiv har speciellt viktiga framgångsfaktorer varit
inrättandet av anhörigsamordnare vars uppdrag varit att initiera verksamheten för
de anhöriga. Rambölls bedömning är att anhörigvårdarna själva inte hade orkat
starta en liknande verksamhet. Förutom att anhörigsamordnare har bidragit till att
skapa ett socialt nätverk för anhörigvårdare har de även arbetat aktivt med att
förankra anhörigperspektivet i alla delar av organisationen för att anhörigstödet
ska vara hållbart.
Sett ur ett verksamhetsperspektiv har en viktig framgångsfaktor för anhörigstödet
varit att de anhöriga själva har kunnat påverka utformningen av stödet. Dock har
den önskade effekten av information och kartläggningar, att nå hela målgruppen,
uteblivit.
6
Rambölls bedömer även att flera av aktiviteterna inte hade kunnat genomföras
utan statligt stöd. Anhörigstödet har delvis finansierats av kommunala medel men
med hjälp av statliga stimulansmedel har stödet kunnat prioriteras och fokuseras.

There has been much controversy regarding the psychological impact of the death of a parent, partly arising from neglect of potential moderating factors. The present study uses data from the National Comorbidity Survey Replication (NCS-R) to investigate the relative impacts of age at death of parent, adverse parenting practices, and time since loss on mental health outcomes in 2,823 bereaved adults. Logistic regression analyses controlling for sex and race revealed that younger age at the time of parental death was associated with poorer mental health outcomes. Further, adverse parenting practices during childhood were related to greater psychopathology in adulthood. Results also indicated that psychological distress following the death of a parent reduces over time. Notably, each of these factors significantly predicted psychopathology when controlling for all other variables. Findings are discussed in the context of current theories of attachment and psychopathology.

This paper presents results from a comparative project on the implementation of elder-care in France and Sweden. The transition to requiring care is understood as a process, and elder-care is seen as a part of a more general organisation of social care that reflects different welfare traditions. An overview of elder-care on the institutional level in the two countries is supplemented by case studies from the perspective of older people which identify ways of co-operation between actors, such as public eldercare providers, family members and help provided by profit and non-profit organisations. The interviews include approximately 20 older persons in each country as well as a small number of administrators and adult children. The study sheds light on how policies are implemented on the local level and puts the focus on who actually does what and when for older persons with care needs. The different roles played by the state, the family, the market and civil society are examined. Family members in France take on a more active role both as co-ordinators of care and as actual caregivers. The study shows that gender and social class remain associated with caring but that such differences are much larger in France than in Sweden.

BACKGROUND:
As infant disorganized attachment is a serious risk factor for later child psychopathology, it is important to examine whether attachment disorganization can be prevented or reduced.
METHOD:
In a randomized intervention study involving 130 families with 6-month-old adopted infants, two attachment-based intervention programs were tested. In the first program, mothers were provided a personal book, and in the second program mothers received the same personal book and three home-based sessions of video feedback. The third group did not receive intervention (control group).
RESULTS:
The intervention with video feedback and the personal book resulted in enhanced maternal sensitive responsiveness (d=.65). Children of mothers who received this intervention were less likely to be classified as disorganized attached at the age of 12 months (d=.46), and received lower scores on the rating scale for disorganization than children in the control group (d=.62). In the book-only intervention group children showed lower disorganization ratings compared to the control group, but no effect on the number of infants with disorganized attachment classifications was found.
CONCLUSION:
Our short-term preventive intervention program with video feedback and a book lowered the rate of disorganized attachment. The effectiveness of our intervention documents the importance of parenting in the development of infant attachment disorganization.

Abstract
OBJECTIVE:
This study examined effects of bereavement 21 months after a parent's death, particularly death by suicide.
METHOD:
The participants were 176 offspring, ages 7-25, of parents who died by suicide, accident, or sudden natural death. They were assessed 9 and 21 months after the death, along with 168 nonbereaved subjects.
RESULTS:
Major depression and alcohol or substance abuse 21 months after the parent's death were more common among bereaved youth than among comparison subjects. Offspring with parental suicide or accidental death had higher rates of depression than comparison subjects; those with parental suicide had higher rates of alcohol or substance abuse. Youth with parental suicide had a higher incidence of depression than those bereaved by sudden natural death. Bereavement and a past history of depression increased depression risk in the 9 months following the death, which increased depression risk between 9 and 21 months. Losing a mother, blaming others, low self-esteem, negative coping, and complicated grief were associated with depression in the second year.
CONCLUSIONS:
Youth who lose a parent, especially through suicide, are vulnerable to depression and alcohol or substance abuse during the second year after the loss. Depression risk in the second year is mediated by the increased incidence of depression within the first 9 months. The most propitious time to prevent or attenuate depressive episodes in bereaved youth may be shortly after the parent's death. Interventions that target complicated grief and blaming of others may also improve outcomes in symptomatic youth with parental bereavement.

Many older people die in hospitals, whereas research indicates that they would prefer to die at home. Little is known about the factors associated with place of death. The aim of the present study was to investigate the care received by older people in the last 3 months of their life, the transitions in care and the predictors of place of death. In this population-based study, interviews were held with 270 proxy respondents to obtain data on 342 deceased participants (79% response rate) in the Longitudinal Aging Study Amsterdam. In the last 3 months of life, the utilisation of formal care increased. Half of the community-dwelling older people and their families were confronted with transitions to institutional care, in most cases to hospitals. Women relied less often on informal care only, and were more dependent than men on institutional care. For people who only received informal care, the odds of dying in a hospital were 3.68 times the odds for those who received a combination of formal and informal home care. The chance of dying in a hospital was also related to the geographical region. The authors argue that future research is needed into the association that they found in the present study, i.e. that decedents who received both formal and informal care were more likely to die at home. In view of the differences found in geographical region in relation to place of death, further investigation of regional differences in the availability and accessibility of care is indicated.

In this study, chronicity in mental illness has been investigated as it is lived rather than how it might be conceptualized. Published first-hand accounts have provided the mechanism for direct access in coming to know the life of persons, their circumstances, and the meanings they associate with a life of persistent and enduring mental illness. These are unique and particular human experiences, and there are no empirical generalizations or law-like statements that can give such an understanding. Therefore the disclosure of meaning was sought through a hermeneutic-phenomenologic process. Four lifeworld existentials provide the framework for a combined description and interpretation of what it means to "live" chronic mental illness. The article concludes with a brief discussion of some implications for nursing practice, and commentary is made on the relevance of such insights to health care providers in both acute and community care settings.

BACKGROUND:
The broad life implications of acquired dysarthria are recognized, but they have received little attention in stroke management. Reports of group therapy, which may be a suitable approach to intervention, are not available for stroke-related dysarthria.
AIMS:
To examine the operational feasibility of and response to a new eight-session weekly group intervention programme, Living with Dysarthria, designed for people with chronic dysarthria following stroke and their main communication partners.
METHODS & PROCEDURES:
The target participation was for programme completion by two groups of eight people with dysarthria (PWD) and available family members (FMs) or carers. An active recruitment strategy was undertaken from the speech and language therapy case records for the previous 6 years in two hospitals with combined annual stroke admissions of over 500 people. Twelve PWD and seven FMs were recruited (group 1: seven PWD and four FMs; group 2: five PWD and three FMs). Speech intelligibility, communication effectiveness, general well-being, quality of communication life, and knowledge of stroke and dysarthria were assessed pre- and post-programme. Each PWD and FM also set an individual goal and rated their achievement of this on a 0-10 scale.
OUTCOMES & RESULTS:
Recruitment to the programme was lower than anticipated and below target. The 12 PWD were recruited from 62 initial contacts, which was the total number who according to available information met the criteria. The programme was viable: it ran to plan, with only minor content alterations, in community accommodation, and with good participant engagement. Group median score changes were in a positive direction for all measures and effect sizes ranged from 0.17 (quality of communication life) to 0.46 (intelligibility). Significant post-programme changes were present for intelligibility and knowledge of stroke and dysarthria (p= 0.05). Participants' ratings of goal achievements ranged from 6 (some change) to 10 (a lot of change).
CONCLUSIONS & IMPLICATIONS:
The recruitment experience revealed a take-up rate of around 20% from PWD following stroke, informing future planning. The participant engagement and performance results from the piloting of the programme indicate that the Living with Dysarthria programme is viable and has potential for effecting positive change. Further testing is justified.

Aim. To develop a brief, multi-dimensional instrument for assessing treatment outcome for people with drug and/or alcohol problems. The Maudsley Addiction Profile (MAP) is the first instrument to be developed in the United Kingdom for this purpose. Design. Field testing with quota-recruitment of problem drug users and problem alcohol users in treatment with researcher and clinician-administered test-retest interviews. Setting. Two community and two inpatient services at the Bethlem Royal and Maudsley Hospital, London. Participants. Subjects (160 drug users and 80 alcohol users) interviewed by eight interviewers (four researchers and four clinicians), each of whom interviewed 30 subjects on two occasions. Measures. Sixty items across substance use, health risk, physical/psychological health and personal/social functioning domains. Findings. Average completion time of the MAP was 12 minutes. The questionnaire was acceptable to a majority of subjects and performed well with both researcher and clinician interviewers. Internal reliability and feasible concurrent validity assessments of the scales and items were highly satisfactory. Test-retest reliability was good, average intraclass correlation coefficients across eight substances were 0.94 and 0.81 across health risk, health problems, relationship conflict, employment and crime measures. Conclusions. The MAP can serve as a core research instrument with additional outcome measures added as required. The collection of a set of reliable quantitative measures of problems among drug and alcohol users by research or treatment personnel for outcome evaluation purposes need not be time-consuming.

The purpose of this paper is to explore the meanings of outdoor physical activity in the natural environment for parentally-bereaved young people. It draws on data generated from a two-year ethnographic study that focused on the experiences of those involved with the Rocky Centre, a childhood bereavement service in the UK. Data was collected via extended periods of participant observation and semi-structured interviews with both staff and service users. One of the key themes to emerge from the analysis was that of physical activity in different environments. The meanings that the parentally-bereaved young people attributed to outdoor physical activity clustered around four sub-themes. These were: sense of freedom; distraction/escapism; retaining memories; and family cohesion. Each of these are considered in detail and their implications for future practice and research are discussed.

I dag lider cirka 20 procent av alla äldre personer av psykisk ohälsa. Inom en snar framtid är 25 procent av alla svenskar 65 år och äldre, vilket gör psykisk ohälsa till en av våra största folksjukdomar.

Rapporten Ökat stöd till äldres med psykisk ohälsa redovisar Socialstyrelsens aktiviteter för att stödja arbetet med att uppmärksamma och arbeta med äldres psykiska ohälsa. Rapporten ger också förslag på fortsatta åtgärder för att stödja arbetet. Som bilagor finns tre vägledningdokument för olika professioner:

Vägledning för verksamhetsansvariga inom socialtjänst, kommunal hälso- och sjukvård samt primärvård'
Vägledning till att uppmärksamma äldre med psykisk ohälsa inom primärvården
Vägledning för att uppmärksamma äldre med psykisk ohälsa inom socialtjänst och kommunal hälso- och sjukvård
Grundläggande kunskaper hos personal

Socialstyrelsen har även tagit fram allmänna råd som ska visa vilka kunskaper personal som arbetar med äldre bör ha.

Nationell satsning på baskompetens

Under 2011 – 2014 pågick en satsning, det så kallade Omvårdnadslyftet, för att stärka personalens baskunskaper om bland annat äldres psykiska ohälsa.

Socialstyrelsen publicerade även en vägledning om kunskapsområden för specialiserade arbetsuppgifter inom äldreomsorgen som bland annat behandlar kunskaper som kan krävas för att arbeta med äldre med psykisk sjukdom.

Avhandlingens övergripande syfte är att fördjupa kunskapen om att vara förälder till vuxet barn med långvarig psykisk sjukdom. Delstudiernas speciella syften är:

Att beskriva hur mammor till vuxet barn med långvarig psykisk sjukdom upplever sin vardag.
Att beskriva hur pappor till vuxet barn med långvarig psykisk sjukdom upplever sin vardag
Att beskriva hur förälder till vuxet barn med psykisk sjukdom uppfattar den psykiatriska vården.
Att undersöka en grupp mammor och pappor till vuxet barn med långvarig psykisk sjukdom i Sverige och deras hälsorelaterade lisvkvalitet i förhållande till en normalpopulation, deras självskattade symptom på ångest, depression och belastning samt erfarenheter av möten med den psykiatriska vården.

Bokens författare och huvudperson, Dr Magnus Edner, berättar här utifrån patientens egenupplevda perspektiv om sin komplicerade rehabilitering och långa väg tillbaka efter en stroke med komplicerad symtombild. Läsningen är både nedslående och upplyftande på samma gång.

Nedslående på grund av att vårdens brister och tillkorta-kommanden så tydligt blottläggs, särskilt i relation till oförmågan (oviljan?) att ta ett helhetsansvar kring en rehabiliteringsprocess av ett svårbehandlat tillstånd.

Upplyftande genom att huvudpersonen genom envishet, kunskap och stort stöd från sin familj visar att det går att gradvis förbättras om rätt förutsättningar ges, även lång tid efter en hjärnskadas uppkomst.

[Possible connection between eating disorders and ADHD. Bulimia can relieve ADHD symptoms, central nervous stimulants are of good help]In Sweden the risk for female Anorexia Nervosa and Bulimia Nervosa is estimated to 1%. Females have ten times higher prevalence than males. Attention Deficit Hyperactivity disorder (ADHD) on the contrary has a male 2-3 times dominante. Among adults aprox. 3% has ADHD. ADHD is complex with at least one major associated psychiatric diagnosis. The aim of the present study was to investigate whether clinical findings, not just related to Eating Disorder (ED), could match ADHD as a co-existing diagnosis, as well as to follow the patients the first months after treatment with Methylfenidate had been induced. Five patients, one male and four females, age 18-43, with a history of Eating Disorder (ED) of 5-35 years, were clinically described with DSM-IV diagnoses, treatment regimen and therapeutic outcome. They suffered from disability in normal social functioning, i.e. education, professional career and family life. All of them had symptoms matching ADHD. In this case report the assumtion is made that treatment with Methylfenidate lead to an decrease of ADHD-symptoms as well as typical ED-symptoms, better social functioning and increased quality of life.

Tidigare forskning har visat på en koppling mellan bulimia nervosa och uppmärksamhets- och hyperaktivitetsstörningar (ADHD). Det har föreslagits att ätstörningspatienter med långvarig psykosocial ohälsa och flera samtidigt förekommande psykiatriska tillstånd bör utredas för att utesluta/bekräfta samexisterande, tidigare odiagnostiserad ADHD.Under de senaste åren har studier redovisats där sambandet mellan bulimia nervosa och ADHD diskuteras. Positiv effekt på såväl ätstörningsrelaterade som ADHD-relaterade symtom vid behandling med centralstimulantia har kunnat konstateras.De fall som beskrivs här ger ytterligare stöd för betydelsen av att låta patienter med bulimia nervosa och andra svåra psykiatriska problem genomgå neuropsykiatrisk utredning och i förekommande fall av ADHD få behandling med centralstimulantia.

Avhandlingen gäller specialpedagogisk kompetens hos pedagoger som arbetar i tvärprofessionella team inom barn och ungdomshabiliteringen. Ögonblickets pedagogik står för de reflektioner som görs i mötet med barnet, i dess olika miljöer, och som leder till åtgärder. Dessa avgöranden om specialpedagogisk intervention baseras på teoretiska och praktiska kunskaper, liksom erfarenheter som utvecklats genom det samverkande teamarbetet.Den empiriska studiens syfte var att studera hur pedagogisk kompetens kommuniceras, reflekteras och konstrueras av och mellan medlemmar i yrkesgrupper inom barn- och ungdomshabiliteringen. Det har studerats genom fokusgrupper som efteråt utvärderats med ett skattningsformulär där deltagarna också givit information om utbildning och arbetsuppgifter. Informanter är pedagoger i fem yrkesgrupper samt i en tvärgrupp, och tre grupper med andra yrkeskategorier verksamma i team inom barn- och ungdomshabiliteringar. Analysarbetet genererade en kodnyckel för turtagningsanalys.

Resultatet visar att pedagoger inom barn- och ungdomshabiliteringen inte har utvecklat specifika professionsstrategier. De har snarast anpassat sig till ett föränderligt uppdrag. Kompetensen hos habiliteringens pedagoger baseras på kunskaper och erfarenheter från tre verksamhetsfält. Den grundläggande kompetensen ligger inom förskolefältet med teoretiska och erfarenhetsbaserade kunskaper om barns utveckling och lek- och lärande. Det var förskollärare som införde lekpedagogiskt arbete i och med lekoteken under 1970-talet. Under 1980-talet utvecklades den samordnade barn- och ungdomshabiliteringen där pedagogik tillsammans med medicinsk-, social- och psykologisk kompetens utgör hörnstenar i det professionella teamarbetet. Det är i det familjeorienterade teamarbetet som den specialpedagogiska kompetensen för barn med funktionshinder utvecklas. Det specialpedagogiska fältet har pedagogerna inom habiliteringen med påbyggnadsutbildningen. Utbildningen är i första hand riktad mot skolan och informanterna efterfrågar forskning och kunskapsbildning som gäller barn-och ungdomshabilteringens problemområden. Pedagogernas yrkesspråk karaktäriseras av en vardagsspråklig terminologi som är väl anpassad till uppdraget. Pedagogerna och deras kollegor i teamen framhåller att pedagogen fungerar, genom sitt yrkesspråk och barnfokus, som överbryggare mellan det medicinska fältet och det pedagogiska sammanhanget i barnets vardagliga miljöer i förskola och i hemmet.

Pedagogernas yrkesgruppssamtal visar sig vara en talgenre där pedagoger huvudsakligen förstärker varandras utsagor, använder metaforer i konstruktionen av den gemensamma förståelsen och i mycket begränsad utsträckning ifrågasätter varandras uppfattningar inom gruppen. Kompetensen är baserad på kunskap om och erfarenheter av barns normala och avvikande utveckling liksom av barns lek och lärande. Pedagogerna i studien lyfter huvudsakligen fram det pedagogiska mötet med vuxna omkring barnet, främst föräldrar och personal i förskolan, då de exemplifierar sin kompetens. Det specifika specialpedagogiska arbetet med barn i grupper och det lekpedagogiska interventionsarbetet är mer sällan omnämnt i yrkesgruppssamtalen.

Nyckelord: Specialpedagogik, pedagogisk kompetens, barn- och ungdomshabilitering, kunskapsområden, verksamhetsfält, yrkesspråk, talgenrer, fokusgrupper, metaforer, tidig intervention, anpassat vardagligt språk, fronesis.

Doktorsavhandling i pedagogik

Avhandlingen gäller specialpedagogisk kompetens hos pedagoger som arbetar i tvärprofessionella team inom barn och ungdomshabiliteringen. Ögonblickets pedagogik står för de reflektioner som görs i mötet med barnet, i dess olika miljöer, och som leder till åtgärder. Dessa avgöranden om specialpedagogisk intervention baseras på teoretiska och praktiska kunskaper, liksom erfarenheter som utvecklats genom det samverkande teamarbetet.Den empiriska studiens syfte var att studera hur pedagogisk kompetens kommuniceras, reflekteras och konstrueras av och mellan medlemmar i yrkesgrupper inom barn- och ungdomshabiliteringen. Det har studerats genom fokusgrupper som efteråt utvärderats med ett skattningsformulär där deltagarna också givit information om utbildning och arbetsuppgifter. Informanter är pedagoger i fem yrkesgrupper samt i en tvärgrupp, och tre grupper med andra yrkeskategorier verksamma i team inom barn- och ungdomshabiliteringar. Analysarbetet genererade en kodnyckel för turtagningsanalys.

Resultatet visar att pedagoger inom barn- och ungdomshabiliteringen inte har utvecklat specifika professionsstrategier. De har snarast anpassat sig till ett föränderligt uppdrag. Kompetensen hos habiliteringens pedagoger baseras på kunskaper och erfarenheter från tre verksamhetsfält. Den grundläggande kompetensen ligger inom förskolefältet med teoretiska och erfarenhetsbaserade kunskaper om barns utveckling och lek- och lärande. Det var förskollärare som införde lekpedagogiskt arbete i och med lekoteken under 1970-talet. Under 1980-talet utvecklades den samordnade barn- och ungdomshabiliteringen där pedagogik tillsammans med medicinsk-, social- och psykologisk kompetens utgör hörnstenar i det professionella teamarbetet. Det är i det familjeorienterade teamarbetet som den specialpedagogiska kompetensen för barn med funktionshinder utvecklas. Det specialpedagogiska fältet har pedagogerna inom habiliteringen med påbyggnadsutbildningen. Utbildningen är i första hand riktad mot skolan och informanterna efterfrågar forskning och kunskapsbildning som gäller barn-och ungdomshabilteringens problemområden. Pedagogernas yrkesspråk karaktäriseras av en vardagsspråklig terminologi som är väl anpassad till uppdraget. Pedagogerna och deras kollegor i teamen framhåller att pedagogen fungerar, genom sitt yrkesspråk och barnfokus, som överbryggare mellan det medicinska fältet och det pedagogiska sammanhanget i barnets vardagliga miljöer i förskola och i hemmet.

Pedagogernas yrkesgruppssamtal visar sig vara en talgenre där pedagoger huvudsakligen förstärker varandras utsagor, använder metaforer i konstruktionen av den gemensamma förståelsen och i mycket begränsad utsträckning ifrågasätter varandras uppfattningar inom gruppen. Kompetensen är baserad på kunskap om och erfarenheter av barns normala och avvikande utveckling liksom av barns lek och lärande. Pedagogerna i studien lyfter huvudsakligen fram det pedagogiska mötet med vuxna omkring barnet, främst föräldrar och personal i förskolan, då de exemplifierar sin kompetens. Det specifika specialpedagogiska arbetet med barn i grupper och det lekpedagogiska interventionsarbetet är mer sällan omnämnt i yrkesgruppssamtalen.

- See more at: http://www.skolporten.se/forskning/avhandling/ogonblickets-pedagogik-yrkesgrupper-i-samtal-om-specialpedagogisk-kompetens-vid-barn-och-ungdomshabiliteringen/#sthash.JQdaHFR7.dpuf

Abstract
This study examined environmental stress, family, and child variables that differentiate resilient children and adolescents from those with mental health problems following the death of a primary caregiver. The community-based sample included 179 bereaved children ages 8 to 16 years and their surviving caregivers who completed a test battery of measures before participating in a prevention program. Forty-four percent of bereaved children were classified as resilient and 56% as affected based on the absence of clinically significant mental health problems on at least 1 measure as reported by either the child, surviving caregiver, or teacher on standardized measures of mental health problems. Results of multivariate analyses indicated that bereaved resilient versus affected status was a function of both family and child variables. Higher levels of caregiver warmth and discipline and lower levels of caregiver mental health problems were family-level variables that significantly differentiated resilient children from affected children. Bereaved children's perceptions of less threat in response to negative events and greater personal efficacy in coping with stress were child-level variables that differentiated resilient from affected status. Family and child variables were entered into a discriminant function analysis that correctly classified 72% of the sample. The findings are consistent with a model of resilience in which multilevel variables account for children's positive adaptation following exposure to adversity.

The effects of cognitive capacity, perceived parenting, traumatic events, and activity, which were " rst measured in the midst of the political violence of the Intifada in 1993, were examined on post-traumatic stress disorder (PTSD), emotional disorders, school performance, and neuroticism three years later in more peaceful conditions among 86 Palestinian children of 14.04 ± 0.79 years of age. The results showed, " rst, that PTSD was high among the children who had been exposed to a high level of traumatic events and had responded passively (not actively) to Intifada violence. Discrepant perceived parenting was also decisive for adjustment: Children who perceived their mothers as highly loving and caring but their fathers as not so showed a high level of PTSD. High intellectual but low creative performance was also characteristic of the children suffering from emotional disorders. Second, the hypothesis that cognitive capacity and activity serve a resiliency function if children feel loved and nonrejected at home was confirmed. Third, neuroticism decreased significantly over the three years, especially among the children who had been exposed to a high number of traumatic events.

Reviews the literature on the concept of resilience in children. The topic of individual resilience is one of considerable importance with respect to public policies focused on the prevention of either mental disorders or developmental impairment in young people. In planning preventive policies, it is important ot ask whether it is more useful to focus on the risks that render children vulnerable to psychopathology or on the protective factors that provide for resilience in the face of adversity. Topics covered include methodological considerations in the study of resilience, studies directly focusing on resilience, processes associated with resilience, and associated policy implications. (PsycINFO Database Record (c) 2016 APA, all rights reserved)

Varför utvecklar sig vissa barn på ett tillfredsställande sätt trots en dålig uppväxtmiljö?

Resiliens handlar om barns motståndskraft mot att utveckla psykiska problem. Mötet med risksituationer och svåra livsvillkor behöver inte leda till problemutveckling. I den här boken riktar författaren uppmärksamheten på just de barn som i mötet med risk visar en framgångsrik anpassning - som utvecklar resiliens.

Resiliens har sitt ursprung i samspelet mellan individuella egenskaper och förhållanden i miljön. Genom att komma underfund med orsakerna till resiliens kan vi finna skyddsfaktorer. Därmed skapas nya möjligheter till intervention och förebyggande åtgärder för barn som befinner sig i risksituationer. Introduktionsboken Resiliens ger ett nytt, resursorienterat perspektiv på barn och ungdomars utveckling. Denna reviderade utgåva är uppdaterad med ny forskning och har dessutom utökats med nya kapitel om resiliens i ett livsloppsperspektiv och i ett biologiskt perspektiv.

Boken vänder sig till blivande och yrkesverksamma socionomer, pedagoger, psykologer och andra inom bland annat hälsovård och socialtjänst som arbetar med barn, ungdomar och familjer i risk.

This review has considered the ways parents cope with the chronic strain and daily stressors associated with caring for and bringing up a disabled child. The review has been structured around key concepts from the process model of stress and coping. Coping resources--both personal and socio-ecological--have been described, and the notion of vulnerability when resources are not available has been considered. It is only recently that research has turned to look at the coping strategies parents use. The review drew on research using a variety of methodologies to demonstrate the range of strategies used by parents. The relationship between coping strategies and adjustment was explored, although certain methodological difficulties impede firm conclusions being drawn. Finally, the review examined whether the process model of stress and coping could be usefully operationalised to inform intervention practices with families caring for a disabled child.

Family caregivers of physically and cognitively impaired older adults face multiple challenges when providing care, including responses to tangible and anticipated losses. However, little is known about the grief experiences of family caregivers and how these might differentially influence the care-related behaviors of spouses and adult children. The present study examined the longitudinal relationship between grief reactions in current spousal and adult-children caregivers (N = 72) and in-home respite utilization over 3 months. The Heartfelt Sadness and Longing subscale of the Marwit-Meuser Caregiver Grief Inventory Short Form (S. J. Marwit & T. M. Meuser, 2005) was used to assess the grief experiences of participants, and demonstrated good internal reliability among spousal and adult-child caregivers of older adults with a variety of cognitive and physical conditions. Although there was not an association between spouses' grief subscale scores and later respite use, adult children were more likely to use respite after reporting higher levels of grief reactions. This study contributes to our ongoing understanding of differences between spousal and adult-children caregivers of impaired older adults and also lends further support for the reliability and construct validity of the Heartfelt Sadness and Longing subscale of the Marwit-Meuser Caregiver Grief Inventory.

Varför utvecklar sig vissa barn på ett tillfredsställande sätt trots en dålig uppväxtmiljö? Resiliens handlar om barns motståndskraft mot att utveckla psykiska problem. Mötet med risksituationer och svåra livsvillkor behöver inte leda till problemutveckling. I den här boken riktar författaren uppmärksamheten på just de barn som i mötet med risk visar en framgångsrik anpassning – som utvecklar resiliens. Resiliens har sitt ursprung i samspelet mellan individuella egenskaper och förhållanden i miljön. Genom att komma underfund med orsakerna till resiliens kan vi finna skyddsfaktorer. Därmed skapas nya möjligheter till intervention och förebyggande åtgärder för barn som befinner sig i risksituationer. Introduktionsboken Resiliens ger ett nytt, resursorienterat perspektiv på barn och ungdomars utveckling. Denna reviderade utgåva är uppdaterad med ny forskning och har dessutom utökats med nya kapitel om resiliens i ett livsloppsperspektiv och i ett biologiskt perspektiv. Boken vänder sig till blivande och yrkesverksamma socionomer, pedagoger, psykologer och andra inom bland annat hälsovård och socialtjänst som arbetar med barn, ungdomar och familjer i risk.

ABSTRACT
Background: Informal carers have a crucial role in the care of older people, but they are at risk of social isolation and psychological exhaustion. Web-based services like apps and websites are increasingly used to support informal carers in addressing some of their needs and tasks, such as health monitoring of their loved ones, information and communication, and stress management. Despite the growing number of available solutions, the lack of knowledge or skills of carers about the solutions often prevent their usage.

Objective: This study aimed to review and select apps and websites offering functionalities useful for informal carers of frail adults or older people in 5 European countries (Cyprus, Greece, Italy, Portugal, and Sweden).

Methods: A systematic online search was conducted from January 2017 to mid-March 2017 using selected keywords, followed by an assessment based on a set of commonly agreed criteria and standardized tools. Selected resources were rated and classified in terms of scope. Focus groups with informal carers were conducted to validate the list and the classification of resources. The activities were conducted in parallel in the participating countries using common protocols and guidelines, a standardization process, and scheduled group discussions.

Results: From a total of 406 eligible resources retrieved, 138 apps and 86 websites met the inclusion criteria. Half of the selected resources (109/224, 48.7%) were disease-specific, and the remaining resources included information and utilities on a variety of themes. Only 38 resources (38/224, 17.0%) were devoted specifically to carers, addressing the management of health disturbances and diseases of the care recipient and focusing primarily on neurodegenerative diseases. Focus groups with the carers showed that almost all participants had no previous knowledge of any resource specifically targeting carers, even if interest was expressed towards carer-focused resources. The main barriers for using the resources were low digital skills of the carers and reliability of health-related apps and websites. Results of the focus groups led to a new taxonomy of the resources, comprising 4 categories: carer's wellbeing, managing health and diseases of the care recipient, useful contacts, and technologies for eldercare.

Conclusions: The review process allowed the identification of online resources of good quality. However, these resources are still scarce due to a lack of reliability and usability that prevent users from properly benefiting from most of the resources. The involvement of end users provided added value to the resource classification and highlighted the gap between the potential benefits from using information and communication technologies and the real use of online resources by carers.

The Satisfaction With Life Scale (SWLS) was developed to assess satisfaction with the respondent's life as a whole. The scale does not assess satisfaction with life domains such as health or finances but allows Ss to integrate and weight these domains in whatever way they choose. Normative data are presented for the scale, which shows good convergent validity with other scales and with other types of assessments of subjective well-being. Life satisfaction as assessed by the SWLS shows a degree of temporal stability (e.g., .54 for 4 yrs), yet the SWLS has shown sufficient sensitivity to be potentially valuable to detect change in life satisfaction during the course of clinical intervention. Further, the scale shows discriminant validity from emotional well-being measures. The SWLS is recommended as a complement to scales that focus on psychopathology or emotional well-being because it assesses an individual's conscious evaluative judgment of his or her life by using the person's own criteria.

Antal registreringar och täckningsgrad
• Under 2014 rapporterades 7 981 vårdtillfällen för TIA, något fler än 2013. Under 2014
registrerades TIA i Riksstroke vid 62 av landets 72 akutsjukhus, tre sjukhus fler än 2013.
• Utifrån antalet registrerade TIA i Riksstroke kan totala antalet TIA i Sverige under 2014
uppskattas till cirka 10 000.
Demografi, riskfaktorer, vårdform och vårdtider
• Något fler män än kvinnor insjuknade i TIA. Medelåldern är 73 år, cirka tre år lägre än för stroke.
• TIA-patienterna var ofta tungt belastade av riskfaktorer och hade relativt hög beräknad risk att
insjukna i stroke (medelvärdet i ABCD2-score var 4,2 på en sjugradig skala). Noterbart är också
att 20 % av patienterna hade förmaksflimmer och att 11 % var rökare.
• Av alla patienter som registrerades utreddes och vårdades 96 % inneliggande.
Medianvårdtiden var tre dagar.
• Av TIA-patienterna kom 48 % till sjukhus inom tre timmar och 57 % kom in med ambulans.
Diagnostik
• Så gott som alla patienter undersöktes med datortomografi, medan 10 % undersöktes med en
magnetresonanstomografi (MR) av hjärnan.
• Kärlundersökning med ultraljud, DT-angiografi eller MR-angiografi genomfördes hos 70 % av
patienterna. Ultraljud var den vanligaste metoden, även om det varierade mellan sjukhusen.
Långtidsregistrering av EKG för att upptäcka hjärtrytmstörningar genomfördes hos 59 % av
patienterna under det akuta vårdtillfället, och för ytterligare 9 % planerades undersökningen
efter vårdtillfället. Variationerna avseende i praxis mellan sjukhusen var stora.
Sekundärprevention
• Av de TIA-patienter som hade förmaksflimmer behandlades 77 % med perorala antikoagulantia,
en påtaglig ökning jämfört med tidigare år. Andelarna som fick sådan behandling varierade
geografiskt. Andelen som behandlades med någon av de nya orala antikoagulantia var 38 %,
en tydlig ökning.
• Blodtryckssänkande läkemedel gavs till 69 % av patienterna och statiner till 74 %, men med
påtagliga variationer i praxis utefter geografi.
• Den absoluta merparten av rökarna (81 %) rapporterades ha fått råd om rökstopp och 79 %
av de med körkort rapporterades ha fått råd om sin bilkörning. Uppgifter om rökstopp eller
bilkörning saknades i vart fjärde till vart femte fall.
• Bland TIA-patienterna var ett återbesök vid en sjukhusmottagning eller i primärvården
planerat för 91 %.
PRELIMINÄR
12
1.2 BAKGRUND
Transitoriska ischemiska attacker (TIA) beror på övergående proppbil

I rapporten beskrivs resultaten från en litteraturstudie om riktade psykosociala
insatser till gravida och småbarnsföräldrar (med barn upp till 3 år) som har ett
så kallat problematiskt bruk av alkohol och/eller narkotika. Ovanstående grupper
är viktiga att uppmärksamma, dels för den inverkan det problematiska bruket
kan ha på föräldrarana själva, men framförallt på grund av de negativa effekter
detta kan få för föräldra-barnrelationen samt barnets psykiska hälsa och utveckling.
Syftet med litteraturstiden har varit att identifiera, sammanfatta och värdera
den internationella interventionsforskningen på området. Via sökningar i databaser
återfanns 53 relevanta primärstudier. Av dessa undersökte 27 studier interventioner
riktade till gravida, 14 studier fokuserade på insatser till småbarnsföräldrar,
medan 12 studier beskrev effekter av interventioner som påbörjats
under graviditet och avslutats en tid efter barnets födelse.
Sammantaget undersökte dessa studier ett flertal olika typer av interventioner.
Till de interventioner som studerades mest frekvent hörde bland annat hembesök,
behandlingsinsatser samordnade med mödravård samt insatser fokuserade
på föräldraträning/föräldraförmågor.
De aktuella studiernas sammanvägda resultat pekar dock mot att det råder
stor osäkerhet kring de olika insatstypernas effekter. Avsaknaden av enhetligt
vetenskapligt stöd innebär dock inte att stöd saknas helt; snarare drar de olika
studierna skilda slutsatser kring respektive insats. Därtill är många av studierna
alltför metodologiskt svaga för att det ska vara möjligt att uttala sig om effekter,
samt i vilken utsträckning dessa eventuellt kan vara bestående. En slutsats som
kan dras är därmed att det behövs fler experimentella studier med längre uppföljningstider
på området.
Ur ett svenskt perspektiv är det även angeläget med studier genomförda i en
svensk/nordisk kontext, då skillnaderna mellan länderna avseende tillgång till
mödra- och barnhälsovård begränsar möjligheterna att överföra resultat från
exempelvis amerikanska studier till svenska förhållanden.

What factors enable individuals to overcome adverse childhoods and move on to rewarding lives in adulthood? Drawing on data collected from two of Britain's richest research resources for the study of human development, the 1958 National Child Development Study and the 1970 British Cohort Study, this 2006 book investigates the phenomenon of 'resilience' - the ability to adjust positively to adverse conditions. Comparing the experiences of over 30,000 individuals born twelve years apart, Schoon examines the transition from childhood into adulthood and the assumption of work and family related roles among individuals born in 1958 and 1970 respectively. The study focuses on academic attainment among high and low risk individuals, but also considers behavioural adjustment, health and psychological well-being, as well as the stability of adjustment patterns in times of social change. This is a major work of reference and synthesis, that makes an important contribution to the study of lifelong development.

This welcome text addresses the important issue of what might become of people who are the children of problem drinkers. The authors have produced a lucid and accessible, though extremely scholarly, overview of available factual information, theoretical issues and practical implications related to this fascinating topic. The core of the book is an original study. This builds upon a wealth of evidence suggesting, though not uniformly, that people who are raised by parents at least one of whom is a 'problem drinker', may subsequently be at high risk for alcohol problems or other life problems. The background to the new research is ably set out. Some individual case histories are described at length. Moreover, a comprehensive and critical review of past research is provided. This encompasses epidemiology and a number of theories concerning mechanisms of transmission (e.g. genetic, environmental) of drinking and other behaviours by parents to their children.

The new research that is described was conducted in order to investigate what the consequences might be of being raised by a problem drinker/problem drinkers. The investigation involved a comparison of 164 people aged 16–35 years, who were the offspring of such adults, and a comparison group of 80 people, who were not. These people were interviewed twice, the second interview being conducted one year after the first. There was a good mix of open and closed questions, allowing for the collection of a wealth of information. This enabled the complexity of these relationships to emerge. Not surprisingly, the findings of this investigation were both numerous and quite complex. The offspring of problem drinkers reported more discord and negative experiences, together with less happy and cohesive family lives than the comparison group. Even so, in relation to adult demoralization, disharmony within the family appeared to be a more important variable than parental drinking per se.

More generally, the authors noted that having a parent who drinks in a damaging way may clearly be a predictor of a wide range of personal problems, including heavy/problem drinking or other drug use among their children. However, this is not an inevitable outcome. As noted by the authors '... overall, and with certain exceptions, the children of problem drinking parents studied here, as young adults were as well adjusted as their peers'. This finding is important and, to some readers, will be unexpected. The authors emphasize the wide variations in how young people adjust and react to having a parent who drinks in a harmful way. They also concluded that: 'Positive mental health as a young adult is best predicted by contemporaneously measured variables.'

The practical implications of this study and of other related evidence are considered. It is suggested that the children of problem drinking parents could be advised that they are 'at risk' in certain respects. They acknowledge that this recommendation is debatable from an ethical point of view. They conclude with a plea to break down reluctance to consider the links between the family and alcohol problems and vice versa. Richard Velleman and Jim Orford are to be congratulated for producing a major work. This is likely to remain the key book on this subject for the foreseeable future.

This welcome text addresses the important issue of what might become of people who are the children of problem drinkers. The authors have produced a lucid and accessible, though extremely scholarly, overview of available factual information, theoretical issues and practical implications related to this fascinating topic. The core of the book is an original study. This builds upon a wealth of evidence suggesting, though not uniformly, that people who are raised by parents at least one of whom is a 'problem drinker', may subsequently be at high risk for alcohol problems or other life problems. The background to the new research is ably set out. Some individual case histories are described at length. Moreover, a comprehensive and critical review of past research is provided. This encompasses epidemiology and a number of theories concerning mechanisms of transmission (e.g. genetic, environmental) of drinking and other behaviours by parents to their children.

The new research that is described was conducted in order to investigate what the consequences might be of being raised by a problem drinker/problem drinkers. The investigation involved a comparison of 164 people aged 16–35 years, who were the offspring of such adults, and a comparison group of 80 people, who were not. These people were interviewed twice, the second interview being conducted one year after the first. There was a good mix of open and closed questions, allowing for the collection of a wealth of information. This enabled the complexity of these relationships to emerge. Not surprisingly, the findings of this investigation were both numerous and quite complex. The offspring of problem drinkers reported more discord and negative experiences, together with less happy and cohesive family lives than the comparison group. Even so, in relation to adult demoralization, disharmony within the family appeared to be a more important variable than parental drinking per se.

More generally, the authors noted that having a parent who drinks in a damaging way may clearly be a predictor of a wide range of personal problems, including heavy/problem drinking or other drug use among their children. However, this is not an inevitable outcome. As noted by the authors '... overall, and with certain exceptions, the children of problem drinking parents studied here, as young adults were as well adjusted as their peers'. This finding is important and, to some readers, will be unexpected. The authors emphasize the wide variations in how young people adjust and react to having a parent who drinks in a harmful way. They also concluded that: 'Positive mental health as a young adult is best predicted by contemporaneously measured variables.'

The practical implications of this study and of other related evidence are considered. It is suggested that the children of problem drinking parents could be advised that they are 'at risk' in certain respects. They acknowledge that this recommendation is debatable from an ethical point of view. They conclude with a plea to break down reluctance to consider the links between the family and alcohol problems and vice versa. Richard Velleman and Jim Orford are to be congratulated for producing a major work. This is likely to remain the key book on this subject for the foreseeable future.

Background:  Family history of mood disorders and stressful life events are both established risk factors for childhood depression. However, the role of mediators in risk trajectories, which are potential targets for intervention, remains understudied. To date, there have been no investigations of mediating relationships between risk factors and very early onset depression, a developmental period during which intervention may be more effective. The current study used regression analyses to examine the relationships between family history of mood disorders and stressful life events as risk factors for depression in a preschool sample.

Method:  Preschoolers 3.0 to 5.6 years of age participated in a comprehensive mental health assessment. Caregivers were interviewed about their children using a structured diagnostic measure to derive DSM-IV major depressive disorder (MDD) diagnoses and dimensional depression severity scores. Family history of psychiatric disorders and preschoolers' stressful life events was obtained.

Results:  Both family history and stressful life events predicted depression severity scores 6 months later. Analyses examining the influence of family history of mood disorders and stressful life events on preschoolers' depression severity demonstrated that stressful life events mediated the relationship between family history and preschoolers' depression.

Conclusions:  Findings outline the key role of exposure to early stressful life events as a mediator of familial mood disorder risk in preschool onset depression. This finding in a preschool sample provides support for the hypothesis that psychosocial factors may have increased importance as mediators of risk in younger age groups. Findings suggest that psychosocial factors should be considered key targets for early intervention in depression.

Background
The aim of the study was to explore resilience among refugee children whose parents had been traumatized and were suffering from Post-Traumatic Stress Disorder (PTSD).

Methods
The study comprised 80 refugee children (40 boys and 40 girls, age range 6–17 yrs), divided into two groups. The test group consisted of 40 refugee children whose parents had been tortured in Iraq before coming to Sweden. In accordance with DSM-IV criteria, these children were further divided in two sub-groups, those who were assessed as having PTSD-related symptoms (n = 31) and those who did not have PTSD-related symptoms (n = 9). The comparison group consisted of 40 children from Egypt, Syria and Morocco whose parents had not been tortured. Wechsler Intelligence Scale for Children, 3rd edn. (WISC-III), Diagnostic Interview for Children and Adolescents- Revised (DICA-R), Post-Traumatic Stress Symptoms checklist (PTSS), "I Think I am" (ITIA) and Strengths and Difficulties Questionnaire (SDQ) were used to assess IQ; PTSD-related symptoms; self-esteem; possible resilience and vulnerability.

Results
Children without PTSD/PTSS in the traumatized parents group had more favorable values (ITIA and SDQ) with respect to total scores, emotionality, relation to family, peer relations and prosocial behavior than the children in the same group with PTSD/PTSS and these values were similar to those the children in the comparison group (the non-traumatized parents group). The children in the non-traumatized parents group scored significantly higher on the IQ test than the children with traumatized parents, both the children with PTSD-related symptoms and those without PTSD-related symptoms.

Conclusion
Adequate emotional expression, supportive family relations, good peer relations, and prosociality constituted the main indicators of resilience. Further investigation is needed to explore the possible effects of these factors and the effects of IQ. The findings of this study are useful for treatment design in a holistic perspective, especially in planning the treatment for refugee children, adolescents and their families.

The aim of this study was to explore and interpret the meaning of residents' experiences of encounters with their relatives and other significant persons in nursing homes. Twelve residents in three different nursing homes in a western Sweden municipality were interviewed. The method used was hermeneutical text analysis. Three themes emerged in the interpretation of the text: being pleased, being someone, and being inconvenient. These themes were also described through seven subthemes: to be happy to have someone, to make someone else happy, going back in life, to be together in a community, not being alone, to be disconnected, and to be a burden. The study concludes that it is important for nurses in nursing homes to develop a deeper insight into what various social contacts can mean for residents. To develop this knowledge, it is important that nurses in nursing homes can be educated, and supported by clinical supervision, in relation to residents' experiences of encounters with relatives and other significant persons.

The family plays a key part in both preventing and intervening with substance use and misuse, both through inducing risk, and/or encouraging and promoting protection and resilience. This review examines a number of family processes and structures that have been associated with young people commencing substance use and later misuse, and concludes that there is significant evidence for family involvement in young people's taking up, and later misusing, substances. Given this family involvement, the review explores and appraises interventions aimed at using the family to prevent substance use and misuse amongst young people. The review concludes that there is a dearth of methodologically highly sound research in this area, but the research that has been conducted does suggest strongly that the family can have a central role in preventing substance use and later misuse amongst young people.

This study addresses the extent to which insecure and disorganized attachments increase risk for externalizing problems using meta-analysis. From 69 samples (N = 5,947), the association between insecurity and externalizing problems was significant, d = 0.31 (95% CI: 0.23, 0.40). Larger effects were found for boys (d = 0.35), clinical samples (d = 0.49), and from observation-based outcome assessments (d = 0.58). Larger effects were found for attachment assessments other than the Strange Situation. Overall, disorganized children appeared at elevated risk (d = 0.34, 95% CI: 0.18, 0.50), with weaker effects for avoidance (d = 0.12, 95% CI: 0.03, 0.21) and resistance (d = 0.11, 95% CI: -0.04, 0.26). The results are discussed in terms of the potential significance of attachment for mental health.

Abstract
PROBLEM:
There is a lack of information about the bereavement experiences of adolescents living in poverty in the inner city.
SUBJECTS:
Eight bereaved adolescents (mean age = 13.5 girls, 3 boys), from poverty-level families, attending an inner city junior high school.
METHODS:
A descriptive design, using participant-observation in a semi-structured group setting, data were gathered using audiotape recordings of the eight group discussions.
FINDINGS:
Chaos and stress were major themes pervading each discussion session. Lack of family and social support, fear for their future, and avoidance as the major coping strategy were also themes of the study.
CONCLUSIONS:
Inner city adolescents need to be assessed for loss of significant others. Provision of mental health services in schools could provide intervention services to current and future problems.

In recent years there has been a rapid growth of interest in the sociological study of childhood. This new book draws together the major developments in the field. In particular, the book discusses contemporary sociological and anthropological research in order to develop key links between the study of childhood and social theory, exposing its historical, political and cultural dimensions.

Abstract [en]

In order to better understand the context of suffering from dementia disorders, greater efforts should be made to understand and identify what persons with such disorders experience when living in a nursing home. The aim of this qualitative study was to gain further understanding of how persons with dementia disorders experienced and coped with their changed life situation after being relocated to a nursing home as described by their family members' perceptions. Qualitative data were collected from ten interviews with family members and evaluated using content analysis. The main findings suggest that residents with dementia disorders largely maintained their personality intact throughout the trajectory of illness as they were able to keep their habits and interests. The local environment of the nursing home and the residents' relationships to staff were important in order to feel accepted. Four categories were discerned during the analysis: living in limbo; coming to peace; keeping old habits and relationships; and thoughts about impending death. It is reasonable to believe that old habits and interests may be preserved as the embodiment of such habits are deeply rooted and connected to a person′s identity even when going through various changes and transitions in life. Therefore, to be accepted as the person you are requires care and services to specific needs, i.e. person-centeredness. Lack of understanding from staff may therefore have an adverse effect on a person's self-respect and identity. For that reason, staff needs to reflect on their attitudes and relationships as well as extending their knowledge about how to address sensitive topics such as the residents′ impending death. To achieve this support from managers is pivotal. Future research should focus on support to nursing staff to further knowledge and understanding about the individual changes resident go through near the end of life.

The absence of parents from schools is seen as an important factor related to the significant number of adolescents at risk of school failure. Effective parenting is known to be a key protective factor for adolescents at risk for school failure and other maladaptive developmental outcomes. While evidence-based parent management training models exist, their use has been limited by problems regarding recruitment and retention when services are offered through traditional means. We review the literature on parent involvement in schools, the effectiveness of parent education programs, and mutual aid activities. Logistical barriers to parent participation in parent management training programs and other school-related activities are examined, and a strategy using twenty-first-century technology will be described as a means to increase parent involvement in schools. (Contains 1 table.)

BACKGROUND:
Direct access to environmental stimuli and opportunity to ask for social contact/attention may be considered highly relevant objectives for persons with multiple disabilities. We assessed the possibility of enabling three of these persons (two children and one adolescent) to combine two microswitches (for accessing environmental stimuli) and a Voice Output Communication Aid (VOCA), which allowed them to ask for caregiver's attention.
METHODS:
Initially, the participants were required to use each of the two microswitches individually and then together. Thereafter, they were taught to use the VOCA. Eventually, the VOCA was available together with the microswitches, and the participants could use any of the three.
RESULTS:
The results, which support preliminary data on this topic, showed that all participants (1) were able to operate the two microswitches as well as the VOCA; and (2) used all three of them consistently when they were simultaneously available.
CONCLUSIONS:
Teaching persons with multiple disabilities to combine a VOCA with conventional microswitches may enrich their general input, emphasize their active social role and eventually enhance their social image.

BACKGROUND:
Direct access to environmental stimuli and opportunity to ask for social contact/attention may be considered highly relevant objectives for persons with multiple disabilities. We assessed the possibility of enabling three of these persons (two children and one adolescent) to combine two microswitches (for accessing environmental stimuli) and a Voice Output Communication Aid (VOCA), which allowed them to ask for caregiver's attention.
METHODS:
Initially, the participants were required to use each of the two microswitches individually and then together. Thereafter, they were taught to use the VOCA. Eventually, the VOCA was available together with the microswitches, and the participants could use any of the three.
RESULTS:
The results, which support preliminary data on this topic, showed that all participants (1) were able to operate the two microswitches as well as the VOCA; and (2) used all three of them consistently when they were simultaneously available.
CONCLUSIONS:
Teaching persons with multiple disabilities to combine a VOCA with conventional microswitches may enrich their general input, emphasize their active social role and eventually enhance their social image.

The aim of this study was to explore how young (16-25 year old) informal carers of a person with a mental illness experience and use support. In a mixed method approach, we interviewed 12 young carers, and 241 completed a self-administered questionnaire. While the young carers strive to maintain control, their main support seems to be others in their lives, who often define the situation differently. The carers said web-support, counseling, and group counseling might be helpful, yet very few had any professional support. Young carers are greatly in need of support and it should be provided.

Abstract 
The aim of this review was to describe research related to support interventions for adult family members of people with mental illness and the significance that support may have. The results indicate the importance of flexible and individualized forms of support from both professionals and people with personal experience as a family member of someone with mental illness. In many cases, the intervention studies revealed that family members' burden decreased, their knowledge of the disease and treatment increased, and their ability to cope with the situation was improved. The results highlight the importance of support both from professionals and peers.

Objective

The aim of this study was to examine what family caregivers of persons with dementia perceive as important types of support/services in relation to experienced negative impact (NI) due to the caregiver situation, and to investigate if caregivers receive the support/services perceived as important.
Method

The study was based on the Swedish part of the EUROFAMCARE project and included 110 caregivers of persons with dementia. Data were collected primarily through structured telephone interviews. The caregivers were divided into two groups, a higher NI group and a lower NI group, based on the NI scale from the COPE index.
Results

Getting information and having someone to talk to were perceived as very important types of support/services by the highest proportion of caregivers in both groups. Data indicated only one significant difference; a higher proportion of caregivers in the higher NI group reported being able to participate in activities outside of caring as very important. There was also an indication that a higher proportion of caregivers in the lower NI group perceived information about the disease as very important. Support/services perceived as important by the caregivers were received both to a high and a low degree.
Conclusion

The results from this study suggest that there is almost no difference between groups of caregivers experiencing higher and lower NI regarding their perception of what are important types of support/services. The caregivers rated different types of support/services within the areas of information, relief and counselling as very important. Copyright © 2009 John Wiley & Sons, Ltd.

Objective: To examine what family carers of persons with stroke impairment perceive as important support and service quality characteristics in relation to their experienced strain/burden, and to explore to what extent family carers receive support/services perceived as important. Design: Data from a cross-sectional study. Subjects: A sample of 183 family carers in Sweden, 64 experiencing lower and 119 experiencing higher strain/burden, a subsample of the EUROFAMCARE project. Methods: Carers were interviewed using a structured questionnaire. Results: There are few differences between carers experiencing high and low strain/burden in what they perceive and receive in terms of important support and service quality characteristics. Information, relief, and counselling support/services are highly valued. It is also important that services improve quality of life, and have good process qualities regarding interaction with staff and individualization. Most services regarded as important are received by less than 60% of carers. Conclusion: The variation is rather high on an individual level in terms of what carers regard as important, indicating that factors other than negative impact may influence their perceptions of support/service and service quality. Thus, it is important to know carers' perceptions in order to individualize support/service, and thus make it more available and efficient.

OBJECTIVE:
To examine what family carers of persons with stroke impairment perceive as important support and service quality characteristics in relation to their experienced strain/burden, and to explore to what extent family carers receive support/services perceived as important.
DESIGN:
Data from a cross-sectional study.
SUBJECTS:
A sample of 183 family carers in Sweden, 64 experiencing lower and 119 experiencing higher strain/burden, a subsample of the EUROFAMCARE project.
METHODS:
Carers were interviewed using a structured questionnaire.
RESULTS:
There are few differences between carers experiencing high and low strain/burden in what they perceive and receive in terms of important support and service quality characteristics. Information, relief, and counselling support/services are highly valued. It is also important that services improve quality of life, and have good process qualities regarding interaction with staff and individualization. Most services regarded as important are received by less than 60% of carers.
CONCLUSION:
The variation is rather high on an individual level in terms of what carers regard as important, indicating that factors other than negative impact may influence their perceptions of support/service and service quality. Thus, it is important to know carers' perceptions in order to individualize support/service, and thus make it more available and efficient.

BACKGROUND:
United Kingdom legislation and clinical standards for schizophrenia challenge nurses to re-examine the support that they provide to carers. Nurses are in a key position to provide this support but may lack the necessary skills to do so. The training programme evaluated in the present study aimed to address this problem.
STUDY AIM:
To evaluate change in clinical practice brought about by post-registration training for mental health nurses in supporting carers of people diagnosed with schizophrenia.
DESIGN/METHODS:
The study was undertaken in collaboration between the Universities of Dundee and Glasgow, and Tayside National Health Service (NHS) Trust (Scotland). Respondents were nine nurses who completed training and then delivered a planned programme of support to carers. Data on nursing practice were gathered through semi-structured interviews with nurses before training and after providing support. Following the support intervention, carers also commented on the nurses' practice.
FINDINGS:
Eight of the nine nurses reported changes in practice in five key areas: They built collaborative relationships with carers, developed a carer focused approach to their practice, acknowledged and supported the carer role, and made progress in identifying carer needs and accessing resources to meet these needs. Nurses experienced difficulties supporting carers who had mental health problems or previous negative experiences of services. Those who lacked community experience also found it difficult to adjust to working in a community setting. Although clinical supervision helped them to work through these difficulties, they remain largely unresolved.
CONCLUSIONS:
Findings from this study indicate that appropriate training may enable nurses to improve the support provided to carers of people diagnosed with schizophrenia. This study represents an important stage in determining the nature of support offered to carers by nurses. While developed to help nurses to meet clinical standards set for schizophrenia in the UK, findings may have clinical significance for nurses in other countries.

The Moving Parents and Children Together (M-PACT) programme is one of the growing number of interventions tailored to meet the multiple and complex needs of children and families affected by parental substance misuse. This paper pulls together the qualitative findings from 13 evaluated M-PACT programmes in England. Sixty-four families attended an M-PACT programme, including 82 children and 75 adults. Qualitative data were collected from 37 children, 36 adults and over 30 group facilitators. Six themes are discussed: engaging with M-PACT, shared experiences, understanding addiction, changes in communication, healthier and united families, and ending M-PACT. The majority of families benefitted in a range of ways from the programme: meeting others who were experiencing similar problems, greater understanding about addiction and its impact on children and families improving communication within the family. In many families there was more openness and honesty, stronger relationships and more time as families, and a reduction in arguments and conflict. The key findings are discussed in terms of the potential for interventions of this kind to reduce family-related harm from parental substance misuse.

Drawing on the results of community-based research with a local hospice organisation, this article addresses the need to enhance social support for caregivers of people with life-threatening illnesses. The goal of the research was to involve palliative care stakeholders in the identification, prioritisation and implementation of social support interventions for caregivers who provide palliative care support as hospice volunteers and as family members of those at end-of-life. Guided by a community-based participatory research approach, primary data were collected from 39 volunteer and family member caregivers through four focus groups and nine personal diaries in July 2008. Content analysis and modified constant comparison techniques resulted in emergent themes and priorities relating to challenges, existing coping strategies and resources, and potential support interventions. The findings revealed communication, emotional support, education, advocacy and personal fatigue as the most important challenges to be addressed through support interventions at the organisational (professional support, volunteer mentoring and continuing education) and household levels (caregiver assessments, telephone support and follow-up). There was convergence in how caregivers perceived and access existing social supports, yet a crucial divergence in the availability of resources among volunteers and family members. The findings are discussed in the light of the capacity for hospices to implement social supports and the potential efficacy of the community-based participatory research approach for enhancing social support for caregivers in other parts of health-care and social care.

The overall aim of this thesis was to investigate how persons with dementia and their informal caregivers do every day activities together and to evaluate the result from an intervention designed to encourage mutual engagement. The sample in all four studies consisted of 30 cohabiting couples, where one part was a healthy spouse caring for a partner diagnosed with mild to moderate stage dementia. Study I had a twofold focus: to identify the supportive acts that caregivers spontaneously use in everyday occupations, as well as to describe the consequences of those acts on the person with dementia. Study II describing the individual participants perception of their own, their spouses and their mutual engagements in everyday occupations. In Study III and IV a home-based collaborative intervention including training on a functional as well as activity level, was evaluated. In Study III the effects of the intervention was evaluated through assessing the individual and mutual episodic memory-functions in the persons with dementia and their caregivers. In Study IV the intervention effect on caregivers communication and interaction skills when performing an everyday occupation together with their spouses with dementia was evaluated. The findings in Study I showed that the caregivers to the persons with dementia used a wide range of supports when working together with their partners. Most of these supports were shown to be beneficial to the occupational performance of the person with dementia, although some support that had negative impact on the performance of the latter was identified. The findings in Study II showed that both spouses perceived a loss of social and activity engagements as a consequence of the changes due to one having dementia. The caregivers described dilemmas they faced, but they also had management approaches to handle the altered everyday life. The results in Study III and IV showed that the collaborative intervention had a positive effect on the individual memory-performance of the persons with dementia. Also, Study III showed that the persons with dementia had a learning potential regarding individual episodic memory-functions when included in collaboration. In conclusion, the findings of these studies showed that the persons with dementia and their spouses engagements in everyday occupations were perceived as altered by both of them. The caregivers and the persons with dementia demonstrated different resources in finding strategies to solve the consequences of dementia in their everyday life. The identification of how persons with dementia and their spouses can learn strategies to collaborate might be useful in designing future interventions.

Children with complex communication needs (CCN) resulting from autism spectrum disorders, cerebral palsy, Down syndrome and other disabilities are severely restricted in their participation in educational, vocational, family, and community environments. There is a substantial body of research that demonstrates convincingly that children with CCN derive substantial benefits from augmentative and alternative communication (AAC) in their development of communication, language and literacy skills, with no risk to their speech development. Future research must address two significant challenges in order to maximize outcomes for children with CCN: (1) investigating how to improve the design of AAC apps/technologies so as to better meet the breadth of communication needs for the diverse population of children with CCN; and (2) ensuring the effective translation of these evidence-based AAC interventions to the everyday lives of children with CCN so that the possible becomes the probable. This article considers each of these challenges in turn, summarizing the state of the science as well as directions for future research and development. © 2012 Copyright 2012 RESNA.

Children with complex communication needs (CCN) resulting from autism spectrum disorders, cerebral palsy, Down syndrome and other disabilities are severely restricted in their participation in educational, vocational, family, and community environments. There is a substantial body of research that demonstrates convincingly that children with CCN derive substantial benefits from augmentative and alternative communication (AAC) in their development of communication, language and literacy skills, with no risk to their speech development. Future research must address two significant challenges in order to maximize outcomes for children with CCN: (1) investigating how to improve the design of AAC apps/technologies so as to better meet the breadth of communication needs for the diverse population of children with CCN; and (2) ensuring the effective translation of these evidence-based AAC interventions to the everyday lives of children with CCN so that the possible becomes the probable. This article considers each of these challenges in turn, summarizing the state of the science as well as directions for future research and development.

Argues that the well-documented sex difference in depression may be due to a sex difference in susceptibility, in precipitating factors, or in both. Data from a large mental health survey (2,515 White over-18 residents of 2 cities) were used to study precipitating factors. It was found that women were exposed more often to more of the factors that relate to depression; with a few exceptions, the factors related to depression similarly for men and women. Matching on these factors did not eliminate the sex difference in depression. This suggests that there may be a sex difference in susceptibility. Current theories of depression are incorporated into a sequential model of how learned factors might contribute both to susceptibility and to the sex difference. (14 ref) (PsycINFO Database Record (c) 2016 APA, all rights reserved)

In this study 165 Swedish parents of young children with Downs's syndrome (DS) were investigated regarding their perception of the quality of the first information and support received after the birth of the child. The parents' opinions were compared with clinical routines at the paediatric clinics regarding these issues. Strong clinical ambitions fell short, however, since 70 % of the parents felt insufficiently informed; 56 % felt unsupported, and the timing of the disclosure varied between 0 hour to >5 days. On the basis of a grounded theory analysis the parents' written narratives regarding the quality of the first information and support were analysed to better understand the reasons underlying the parental dissatisfaction. Criticisms were raised by the parents concerning: the low communication skills by professionals; the lack of privacy; too much negative information; and an unmet desire to early meet other DS parents. The implications of being DS parents regarding their daily life were examined by measuring parental health, stress, sense of coherence, employment and sick leave rates. Results were compared with those in a randomly selected group of parents of healthy age-matched children. The similarities between the DS and control parents were more pronounced than the differences regarding divorce rates, siblings in the family, time spent on child care, employment and sick leave rates, and their self-perceived health, stress, and sense of coherence. However, self-perceived health of the DS mothers was impaired and stress was increased. A small group of DS parents (5 mothers and 1 father) had an extremely high rate of sick leave and no such group was seen in the control parents. In addition, the DS mothers stayed at home because of the child's sickness most frequently and the DS fathers stayed at home for this reason more than control mothers.Conclusions: Existing guidelines for optimal first information and support of new parents of children with DS are not always followed in Sweden. Qualitative clinical improvements from the parents' perspective are proposed. Most DS parents live an ordinary family life in respect to the measured parameters, but the risk for health deterioration, particularly in DS mothers, might need attention

In this article, originally submitted to B J S E's Research Section, Chris Abbott of King's College, London, and Helen Lucey of the Open University report on the outcomes of a survey of special schools in England. The aim of the research, funded by the Nuffield Foundation, was to understand the nature and extent of symbol use for communication and literacy. A questionnaire was used to collect data on topics including: the types of symbols in use; the methodologies operated; ownership of symbol choice; and agreed policies within and outside school. The researchers had an excellent response in this important survey, undertake n after a period of rapid growth in symbol use in special schools and elsewhere. Chris Abbott and Helen Lucey provide a discussion of the results of their survey and of the issues that arise from the findings and the many comments added by respondents. They close their article with a call for further detailed research, both in the UK and in co-operation with practitioners in other countries, into the ways in which symbol use can meet the needs of learners.

Abstract
BACKGROUND:
The death of a parent is a major family disruption that can place children at risk for later depression and other mental health problems.
DESIGN:
Theoretically based randomized controlled trial for parentally bereaved children.
SETTING/PARTICIPANTS:
Two-hundred and forty-four children and adolescents and their caregivers from 156 families were randomly assigned to the Family Bereavement Program (FBP) intervention condition (90 families; 135 children) or to a control condition (66 families; 109 children). Data collection occurred from 1996 to 1998.
INTERVENTION:
Children and caregivers in the intervention condition met separately for 12 two-hour weekly sessions. Skills targeted by the program for children included positive coping, stress appraisals, control beliefs, and self-esteem. The caregiver program targeted caregiver mental health, life stressors, and improved discipline in the home. Both child and caregiver programs focused on improved quality of the caregiver-child relationship.
MAIN OUTCOME MEASURES:
Child and caregiver reports of internalizing and externalizing symptoms.
RESULTS:
Longitudinal growth curve modeling was performed to model symptoms over time from the point of parental death. The rate of recovery for girls in the program condition was significantly different from that of girls in the control condition across all outcomes. Boys in both conditions showed reduced symptoms over time.
CONCLUSIONS:
The methodology offers a conceptually unique way of assessing recovery in terms of reduced mental health problems over time after an event and has contributed to further understanding of FBP intervention effects. The intervention program facilitated recovery among girls, who did not show reduction in behavior problems without the program, while boys demonstrated decreased symptoms even without intervention.

Abstract
BACKGROUND:
The death of a parent is a major family disruption that can place children at risk for later depression and other mental health problems.
DESIGN:
Theoretically based randomized controlled trial for parentally bereaved children.
SETTING/PARTICIPANTS:
Two-hundred and forty-four children and adolescents and their caregivers from 156 families were randomly assigned to the Family Bereavement Program (FBP) intervention condition (90 families; 135 children) or to a control condition (66 families; 109 children). Data collection occurred from 1996 to 1998.
INTERVENTION:
Children and caregivers in the intervention condition met separately for 12 two-hour weekly sessions. Skills targeted by the program for children included positive coping, stress appraisals, control beliefs, and self-esteem. The caregiver program targeted caregiver mental health, life stressors, and improved discipline in the home. Both child and caregiver programs focused on improved quality of the caregiver-child relationship.
MAIN OUTCOME MEASURES:
Child and caregiver reports of internalizing and externalizing symptoms.
RESULTS:
Longitudinal growth curve modeling was performed to model symptoms over time from the point of parental death. The rate of recovery for girls in the program condition was significantly different from that of girls in the control condition across all outcomes. Boys in both conditions showed reduced symptoms over time.
CONCLUSIONS:
The methodology offers a conceptually unique way of assessing recovery in terms of reduced mental health problems over time after an event and has contributed to further understanding of FBP intervention effects. The intervention program facilitated recovery among girls, who did not show reduction in behavior problems without the program, while boys demonstrated decreased symptoms even without intervention.

Många barn med flerfunktionsnedsättning behöver synstimulering. Handboken Synstimulering – den tidiga utvecklingen av Gunilla Jangdin går igenom det lilla barnets synutveckling och visar hur synstimulans och samspel kan utvecklas trots omfattande flerfunktionsnedsättning i kombination med en synskada. Det är en lättläst och mycket användbar bok för alla föräldrar som vill förstå och stimulera sitt barns utveckling.

Background Mood and anxiety disorders, and problems with self-harm are significant and serious issues that are common in young people in the Criminal Justice System. Aims To examine whether interventions relevant to young offenders with mood or anxiety disorders, or problems with self-harm are effective. Method Systematic review and meta-analysis of data from randomised controlled trials relevant to young offenders experiencing these problems. Results An exhaustive search of the worldwide literature (published and unpublished) yielded 10 studies suitable for inclusion in this review. Meta-analysis of data from three studies (with a total population of 171 individuals) revealed that group-based Cognitive Behaviour Therapy (CBT) may help to reduce symptoms of depression in young offenders. Conclusions These preliminary findings suggest that group-based CBT may be useful for young offenders with such mental health problems, but larger high quality RCTs are now needed to bolster the evidence-base.

Post-traumatic stress disorder (PTSD) widely occurs among victims or witness of disasters. With flashbacks, hyperarousal, and avoidance being the typical symptoms, PTSD became a focus of psychological research. The earthquake in Wenchuan, China, on May 12, 2008, was without precedent in magnitude and aftermath and caused huge damage, which drew scientists' attention to mental health of the survivors. We conducted a systematic overview by collecting published articles from the PubMed database and classifying them into five points: epidemiology, neuropathology, biochemistry, genetics and epigenetics, and treatment. The large body of research during the past 6 years showed that adolescents and adults were among the most studied populations with high prevalence rates for PTSD. Genomic and transcriptomic studies focusing on gene × environment studies as well as epigenetics are still rare, although a few available data showed great potential to better understand the pathophysiology of PTSD as multifactorial disease. Phytotherapy with Chinese herbs and acupuncture are rarely reported as of yet, although the first published data indicated promising therapy effects. Future studies should focus on the following points: (1) The affected populations under observation should be better defined concerning individual risk factor, time of observation, spatial movement, and individual disease courses of patients. (2) The role of social support for prevalence rates of PTSD should be observed in more detail. (3) Efficacy and safety of Chinese medicine should be studied to find potential interventions and effective treatments of PTSD.

Post-traumatic stress disorder (PTSD) widely occurs among victims or witness of disasters. With flashbacks, hyperarousal, and avoidance being the typical symptoms, PTSD became a focus of psychological research. The earthquake in Wenchuan, China, on May 12, 2008, was without precedent in magnitude and aftermath and caused huge damage, which drew scientists' attention to mental health of the survivors. We conducted a systematic overview by collecting published articles from the PubMed database and classifying them into five points: epidemiology, neuropathology, biochemistry, genetics and epigenetics, and treatment. The large body of research during the past 6 years showed that adolescents and adults were among the most studied populations with high prevalence rates for PTSD. Genomic and transcriptomic studies focusing on gene × environment studies as well as epigenetics are still rare, although a few available data showed great potential to better understand the pathophysiology of PTSD as multifactorial disease. Phytotherapy with Chinese herbs and acupuncture are rarely reported as of yet, although the first published data indicated promising therapy effects. Future studies should focus on the following points: (1) The affected populations under observation should be better defined concerning individual risk factor, time of observation, spatial movement, and individual disease courses of patients. (2) The role of social support for prevalence rates of PTSD should be observed in more detail. (3) Efficacy and safety of Chinese medicine should be studied to find potential interventions and effective treatments of PTSD.

I slutet av 2012 kom Socialstyrelsen ut
med rapporten Effekter av stöd till anhö
-
riga som vårdar äldre med demenssjukdom
eller sköra äldre – en systematisk översikt.
Syftet med översikten var att utvärdera effekter
av utbildningsprogram, psykosocialt
stöd och kombinationsprogram som ges till
anhöriga som vårdar sköra äldre eller äldre
med demenssjukdom. I översikten under
-
söktes enbart studier som mätt effekter både
för den anhöriga och för
den närstående sjuka.

Denna rapport presenterar evidens för insatser till barn i förskoleåldern på tidig kommunikativ nivå med syfte att ge rekommendationer till svensk habiliteringsverksamhet. Utifrån en formulerad fiktiv frågeställning utförde gruppen sökningar i vetenskapliga databaser. Några svenska rapporter och magisterarbeten har också inkluderats i granskningen.

Gunilla Thunberg, logoped och fil Dr på DART har på updrag av Sveriges Habiliteringschefers förening lett en grupp som sammanställt evidens för tidiga språk- och kommunikationsinsatser till förskolebarn inom barnhabilitering. Gruppen är nu färdig med sitt arbete och den 1/4 publicerades rapporten och rekommendationerna på Sveriges Habiliteringsschefers förenings hemsida. Det finns mycket spännande att ta del av när det gäller tidiga AKK-insatser så missa inte denna viktiga rapport! Du hittar den och kan ladda ner den här:

Föreningen Sveriges Habiliteringschefer har som uppgift att verka för en utveckling av habiliteringsverksamheten för barn, ungdomar och vuxna utifrån de övergripande mål som beskrivs i hälso- och sjukvårdslagen, lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade samt föreskriften God Vård, SOSFS 2005:12. Föreningen ska på olika sätt stimulera forsknings- och utvecklingsarbete. Våra verksamheter riktar sig till en grupp barn, ungdomar och vuxna i samhället med stora och komplicerade behov.

Föreningen har en ambition att gemensamt utveckla en kvalitetssäker och effektiv verksamhet. Effektivitet kan ses ur en traditionell kostnadsaspekt men också ur barnet/den vuxnes och anhörigas levnadsaspekt.

Det finns en flora av interventioner. Inom ett flertal områden behöver metoder, arbetssätt och behandlingsresultat för barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar beskrivas och dokumenteras. För att med största möjliga säkerhet veta vad som ska utvecklas och vad som ska avvecklas krävs ett nationellt samarbete. 2001 initierades därför ett projekt som fick namnet Evidens Baserad Habilitering (EBH). Syftet var att pröva en nationell arbetsmodell bestående av övergripande arbetsgrupper med uppgift att granska olika interventioners evidens. Projektet har med tiden övergått till att bli ett vedertaget arbetssätt när det gäller att ta fram evidensläget för ett interventionsområde. Detta är den sjunde arbetsgruppen där arbetsmodellen har använts.

Arbetsgruppens uppgift har varit att:

göra en litteraturöversikt över aktuell forskning och erfarenhetsbaserade resultat avseende tidiga kommunikations- och språkinsatser till förskolebarn inom barnhabilitering,
utifrån överenskomna kriterier kritiskt granska de utvärderingar och studier som publicerats,
på ett lättfattligt sätt göra erhållna resultat tillgängliga i en rapport.
Rapporten var färdig i februari 2011 och en revidering är gjord september 2012.

Föreningen Sveriges Habiliteringschefer ställer sig bakom de rekommendationer som arbetsgruppen lagt fram. Rapporten bidrar till en fördjupad kunskap.

Ett stort tack till Anna Blomgren, Barbara Eberhart, Jessika Forsberg, Lena Nilsson, Maria Nolemo och Gunilla Thunberg för att ni med lust, energi och stort engagemang har gripit er ann uppgiften. Genom er granskning tydliggörs också behovet av fortsatta studier för att säkra en habilitering på säker grund.

Göteborg 2012-11-05

Anna Kågeson
Styrgruppen Evidensbaserad habilitering
Föreningen Sveriges Habiliteringschefer

I landets kommuner har sedan slutet av 1990-talet ett omfattande arbete utförts för att
utveckla stödet till anhöriga. För att dra lärdom utvecklingsarbetet har Nationellt
kompetenscentrum anhöriga (Nka) tagit initiativ till denna undersökning för att i samverkan
med åtta av landets FoU-enheter kartlägga och följa utvecklingen av stödet till anhöriga under
tre år i åtta kommuner.
Syftet med studien är att:
- Kartlägga innehållet i stödet till anhöriga, hur stödet organiseras, planeras, följs upp
och utvärderas inom områdena äldre, funktionshinder och individ- familjeomsorg samt
samverkan mellan kommun, landsting, ideella organisationer och andra aktörer inom
området.
- Undersöka hur de olika huvudintressenterna bedömer kvaliteten på stödet till anhöriga
- Under tre år följa utvecklingen i de kommuner/kommundelar som ingår i studien.
Stödet till anhöriga i de utvalda kommunerna har kartlagts år 2010 och år 2013 genom att ta
del av tillgängliga dokument, kommunernas hemsida och informationsblad samt intervjuer
med och enkätutskick till chefer och andra nyckelpersoner. Genom en enkätstudie med
uppföljande telefonintervjuer har anhörigas situation och syn på sitt stöd, undersökts vid två
tillfällen. Årligen genomfördes fokusgruppsintervjuer, en inom vardera äldre-,
funktionshinder- samt individ och familjeområdet med syftet att beskriva och följa
utvecklingen av stödet till anhöriga; vad som fungerade bra och mindre bra. I varje
fokusgrupp ingick personal, beslutsfattare och representanter från ideella sektorn.
I denna delrapport, som också är slutrapport för hela projektet, presenteras resultatet för den
sista kartläggningen, gällande år 2013. Utvecklingen av anhörigstödet under de senaste åren
beskrivs också genom en jämförelse av resultaten från de olika kartläggningarna.
Tyngdpunkten i denna sammanfattning ligger på denna jämförelse.
Resultat
Det har inte skett några omvälvande förändringar i anhörigstödet i Uppsala kommun som
helhet under åren 2010 till 2013, men utvecklingen har inte stått stilla. Medvetenheten om
vikten av ett anhörigperspektiv hade på flera håll ökat.
Anhörigcentrum genomgick under tidsperioden en stor organisationsförändring.
Verksamheten bedrevs under två år som projekt, för att sedan fortsätta med ettåriga avtal i
väntan på beslut om eventuell konkurrensutsättning. Kunskapen om Anhörigcentrums
existens ökade under undersökningsperioden i kommunen och allt fler anhöriga sökte sig dit.
Målgruppen förändrades genom att också inkludera anhöriga till personer på boenden.
Anhöriga till äldre personer var fortfarande den största målgruppen, men en ökning av
anhöriga till yngre personer och framför allt från psykiatri och socialpsykiatri kunde noteras.
Utformningen av stödet till anhöriga var i stort densamma, men förändrades i viss mån till
exempel genom att anhöriggrupperna vände sig till andra målgrupper, rekreationshelger
infördes och anhöriga fick möjlighet till juristhjälp. Behovsinventeringar gjordes årligen, men
på lite olika sätt och med olika fokus. Anhörigcentrum ingick vid tiden för kartläggning två i
kommunens Nöjd-Kund-Index. Samverkan med landstinget utvecklades under tidsperioden
med t.ex. bemanning av "anhörighörna" på Akademiska sjukhuset och Anhörigcentrum hade
också tagit en aktiv del i landstingets projekt för utveckling av anhörigstöd.
8
I Äldrenämndens uppdragsplaner var effektmålen desamma för anhörigstödet under
uppföljningstiden, men målvärdena för antalet personer som skulle använda sig av
anhörigstödet (läs Anhörigcentrum) ökade från år till år. I förfrågningsunderlaget gällande
hemvård hade nya ska-krav införts under en egen rubrik; Anhörigvänlig vård och omsorg.
Inom hemvården hade också anhöriga börjat uppmärksammas genom anhörigträffar
information med mera. Inom vård- och omsorgsboendena fortsatte anhörigstödet
huvudsakligen inom den palliativa och avancerade sjukvården, men nytt var att Silviasystrar
inom åtminstone ett annat boende hade introducerat anhöriggrupper. Ett omfattande
värdegrundsarbete genomfördes inom äldreomsorgen som också inkluderade anhörigfrågor.
I förfrågningsunderlagen för upphandling av LSS-boendeenheter hade år 2013 infogats, under
rubriken Anhöriga, specifika ska-krav rörande anhöriga som inte hade funnits tidigare. Inom
Affärsområde assistans hade en grupp chefer i utvecklingssyfte börjat arbeta med
anhörigfrågor och anhörigas delaktighet. Verksamheten för anställda anhöriga bedrevs med
höga ambitioner och engagemang. Affärsområdeschefen i Affärsområde barn, ungdom &
familj beklagade bristen på stöd till anhöriga till personer under 21 år. Några insatser inom
verksamheten hade blivit mer flexibla bland annat för att underlätta för anhöriga. Arbete med
Samordnad individuell plan (Sip) infördes under uppföljningstiden och detta trodde många
skulle underlätta anhörigas situation.
I måldokument från de båda åren lyftes helhetsperspektiv och familjens roll fram på likartat
sätt inom individ- och familjeområdet. I kommunens drogpolitiska program nämndes
anhöriga som målgrupp för verksamheten. Viktiga stödinsatser erbjöds under hela den
undersökta tidsperioden inom Råd- och behandlingsgruppen, Trappan och familjeenheterna.
Inom Affärsområde socialpsykiatri & beroende hade en ny form av utbildning skapats. Den så
kallade återhämtningsakademin som ämnade samla brukare, personal och anhöriga i
gemensamma utbildningar.
Resultaten från enkäten till de anhöriga skiljer sig inte i någon större omfattning mellan de
båda studerade åren. Det är relativt stora andelar av respondenterna som beskriver en
problematisk livssituation och resultaten antyder också att det är de känslomässiga
dimensionerna som kan kräva ytterligare stödinsatser.
Det mest slående resultatet i de båda intervjuundersökningarna var att de anhöriga var nöjda
med det stöd som de hade fått. Framför allt gällde detta Anhörigcentrums verksamhet.
Rapporten avslutas med en begreppsdiskussion. Orden anhöriga, närstående, anhörigstöd med
flera används på olikartade sätt. För att kunna beskriva, följa, jämföra och inte minst utveckla
innehållet i stödet till anhöriga krävs att begreppsapparaten utvecklas. Fördelar och nackdelar
med ett specialiserat centraliserat anhörigstöd i jämförelse med ett integrerat decentraliserat
stöd diskuteras vidare och vikten av att ett anhörigperspektiv och anhörigstöd implementeras i
hela socialtjänsten betonas. För detta krävs bland annat att anhörigfrågorna finns med i
styrdokumenten på alla nivåer och att utbildningsinsatser genomförs.
Uppsala kommun har i en nationell jämförelse legat långt framme i anhörigfrågor under en
lång tid. Klimatet för att bygga upp och utveckla ett (specialiserat) anhörigstöd har varit gott.
En förhoppning är att den positiva trenden kommer att fortsätta i vetskapen om att mycket
hitintills är gjort, men att de svåraste uppgifterna kanske återstår; att se till att
anhörigperspektiv och anhörigstöd integreras inom hela socialtjänsten.

Rapport från Allmänna Arvsfonden och FUB: för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning

Den studie som här presenteras har som syfte att undersöka personalgruppers syn på anhöriga och deras roll inom psykiatriska verksamheter i kommuner och landsting. Den erhållna kunskapen skall ligga till grund för planering av kompetensutvecklande insatser.De frågeställningar som behandlas i undersökningen är:
- Vilka erfarenheter finns av samverkan/möten med anhöriga?
- Hur ser personal på samverkan med anhöriga och anhörigas roll för brukare/patienter och verksamhet.
- Vilka kunskapsbehov finns gällande samverkan med anhöriga?
Ostrukturerade gruppintervjuer genomfördes med nio personalgrupper. Sammanlagt intervjuades tre grupper inom boendestöd, två grupper vid boenden, två grupper inom öppenvården, en individuell intervju inom slutenvården samt en grupp representerande träffpunkter. I denna rapport presenteras det empiriska materialet.

Den studie som här presenteras har som syfte att undersöka personalgruppers syn på anhöriga och deras roll inom psykiatriska verksamheter i kommuner och landsting. Den erhållna kunskapen skall ligga till grund för planering av kompetensutvecklande insatser.De frågeställningar som behandlas i undersökningen är:
- Vilka erfarenheter finns av samverkan/möten med anhöriga?
- Hur ser personal på samverkan med anhöriga och anhörigas roll för brukare/patienter och verksamhet.
- Vilka kunskapsbehov finns gällande samverkan med anhöriga?
Ostrukturerade gruppintervjuer genomfördes med nio personalgrupper. Sammanlagt intervjuades tre grupper inom boendestöd, två grupper vid boenden, två grupper inom öppenvården, en individuell intervju inom slutenvården samt en grupp representerande träffpunkter. I denna rapport presenteras det empiriska materialet.

Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att kartl‰gga p vilket s‰ttlandstingens barn- och ungdomshabilitering ‰r tillg‰nglig fˆr barn och ung-domar i olika Âldrar med olika funktionshinder. Fˆr att skapa underlag fˆrarbetet har enk‰ter riktats till landstingen och till barn/ungdomar med fa-miljer som under fˆrsta halvÂret 2002 hade habiliteringsinsatser. En kvalita-tiv studie som omfattar tio familjer har ocks gjorts. Markˆr AB, ÷rebro haransvarat fˆr insamlingen och sammanst‰llningen av materialet, som finnspublicerat i tv rapporter.UtifrÂn den genomfˆrda enk‰ten till barn/ungdomar med familjer kan So-cialstyrelsen konstatera att mÂnga barn och ungdomar med funktionshinderfÂr en bra habilitering och rehabilitering. MÂnga ‰r nˆjda bÂde med innehÂll,omfattning, bemˆtande, inflytande och mˆjligheter att pÂverka. Men Social-styrelsen kan ocks konstatera att de brister som tidigare studier har visatfortfarande kvarstÂr. TillgÂngen till habilitering/rehabilitering ‰r oj‰mnt fˆr-delad, bÂde mellan olika delar i landet och mellan olika grupper av funk-tionshinder.Sammantaget ˆver landet tas alla grupper av barn/ungdomar med funk-tionshinder emot av landstingen fˆr habilitering, men en grupp som p ettst‰lle har god tillgÂng till habilitering kan i en annan del av landet saknaviktiga insatser. ƒven inom ett och samma landsting fˆrekommer betydandevariationer.TillgÂng till habilitering och rehabilitering. Grupper som vanligen hartillgÂng till habilitering/rehabilitering ‰r barn och ungdomar med utveck-lingsstˆrning, med rˆrelsehinder och med neurologiska skador och sjukdo-mar. Barn/ungdomar med brister i tillgÂng till habilitering ‰r framfˆr allt demed funktionsneds‰ttningar till fˆljd av ADHD, autismliknande tillstÂndoch autism. Barn med flera funktionshinder, medicinska funktionshinderoch vissa kommunikationshinder, t.ex. synskada och talsvÂrigheter, fÂr inteheller sina behov av habilitering/rehabilitering tillr‰ckligt v‰l tillgodosedda.Brist p underlag. Landstingen genomfˆr inga kartl‰ggningar fˆr attkunna redovisa och fˆlja vilka barn/ungdomar som har behov av habilite-ring/rehabilitering, hur mÂnga de ‰r, vilken Âlder de har eller vilka typer avfunktionshinder det ‰r frÂga om och hur behoven ser ut.Landstingen kan inte redovisa vilka resurser som riktas till habilite-ring/rehabilitering fˆr barn och ungdomar, varken i pengar eller personal.Inflytande och mˆjlighet att pÂverka. Den enskildes mˆjligheter att pÂ-verka sin habilitering/rehabilitering ‰r begr‰nsade. S‰rskilt tycks detta g‰llabarn vars fˆr‰ldrar inte ‰r fˆdda i Sverige, har lÂg utbildning och/eller lÂginkomst.Individuell habiliteringsplan. Individuella planer enligt h‰lso- och sjuk-vÂrdslagen anv‰nds s‰llan om man ser till landstingens alla verksamheter. Ifˆrsta hand ‰r det den verksamhet som ben‰mns barn- och ungdomshabilite-ring som arbetar med individuell habiliterings/rehabiliteringsplan.
8Samverkan. Det finns brister i samverkan, bÂde internt inom landstingenoch externt mellan landstingens olika verksamheter och t.ex. skolan.Rutiner fˆr kvalitetsutveckling saknas. MÂnga kliniker saknar doku-menterade rutiner fˆr att samla in information och synpunkter frÂn bar-nen/ungdomarna och deras familjer.Information. Familjerna anser ofta att den information som de fÂr frÂnlandstingen ‰r bristf‰llig.Bemˆtande. MÂnga fˆr‰ldrar upplever att det stˆd de fÂr ‰r otillr‰ckligt.Minst nˆjda med den habilitering de fÂr ‰r familjer d‰r barnet/ungdomen harflera funktionshinder. I undersˆkningen framtr‰der tydligt fˆr‰ldrarnask‰nsla av att sj‰lva tvingas vara drivande fˆr att f det stˆd som de behˆver.Personal. Fortfarande saknas tillgÂng till insatser frÂn flera yrkesgrupperfˆr att habilitering fˆr barn och ungdomar skall fungera v‰l, framfˆr alltlogopeder, men ocks psykologer, l‰kare, kuratorer och sjukgymnaster.Socialstyrelsen anser att habilitering/rehabilitering bˆr f en starkarest‰llning inom h‰lso- och sjukvÂrden.Socialstyrelsen bedˆmer att den lagstiftning som finns ‰r tillr‰cklig underfˆruts‰ttning att den till‰mpas. Socialstyrelsen bedˆmer att ytterligare utred-ning av omrÂdet i nul‰get inte skulle gagna barn och ungdomar med funk-tionshinder.Socialstyrelsen anseratt landstingen fˆr att kunna planera sin h‰lso- ochsjukvÂrd med utgÂngspunkt i befolkningens behov regelbundet bˆr genom-fˆra kartl‰ggning av vilka grupper av barn/ungdomar med funktionshindersom finns och hur deras behov ser ut.Landstingens olika verksamheter bˆr av ledningen ges tydliga uppdragom vilka grupper av funktionshindrade som de har ansvar fˆr.SjukvÂrdshuvudm‰nnen bˆr i forts‰ttningen redovisa vilka insatser somfinns fˆr olika grupper av funktionshinder i en s‰rskild organisationsplan.SjukvÂrdshuvudm‰nnen bˆr dessutom tydligt redovisa vilka resurser i formav pengar och personal som gÂr till habilitering/rehabilitering fˆr barn ochungdomar med funktionshinder.Enligt h‰lso- och sjukvÂrdslagen skall individuella habiliterings- och re-habiliteringsplaner erbjudas barn/ungdomar med funktionshinder och derasfamiljer. Det utvecklingsarbete som pÂgÂr n‰r det g‰ller individuell planenligt h‰lso- och sjukvÂrdslagen behˆver lyftas fram och fˆrst‰rkas.Kvalitetsarbetet bˆr ges en mera framtr‰dande st‰llning inom verksam-heter med ansvar fˆr habilitering/rehabilitering och hj‰lpmedel och huvud-m‰nnen bˆr stˆdja forskning och statistikinsamling inom omrÂdet.SjukvÂrdshuvudm‰nnen bˆr ocks verka fˆr att viktiga begrepp inom ha-bilitering och rehabilitering fˆrankras inom verksamheterna

Tillit ger reaktioner i hjärnan som påverkar känslan och därmed kroppen. Sådan förväntan och tillit har inte blivit medicinskt utforskad. Det har blivit allt svårare att avfärda skildringar av läkande ritualer och magi från andra länder som enbart anekdoter.
Boken vänder sig till medicin- och antropologistuderande och studenter inom vård och omsorg samt alla de som i olika befattningar och roller är verksamma inom vården.

"Att vara anhörig är att få höra an till någon, att vara närstående är
att få stå någon nära. Anhörigskap är för de flesta inte att vara en
resurs, en funktion eller en kategori. Anhörigskap är relation, en
relation till en annan människa som man vill ha i sin närhet och vara
nära." Så börjar inledningen till antologin om det obetalda
omsorgsarbetet.