Bibliotek

Boken "Siri går på kalas" är skriven av en mamma Annette, bildkonstnär som har epilepsi. Idén till boken fick hon när hennes dotter ställde frågan vad som händer när Annette får anfall. Anette skriver "Som förälder behöver man ibland hjälp att förklara sin och även andras epilepsi för barnen". Boken är en bliderbok och passar barn från ca 3 år till 12 år.

Background
The characteristics of long-term trajectories of distress after disasters are unclear, since few studies include a comparison group. This study examines trajectories of recovery among survivors in comparison to individuals with indirect exposure.

Methods
Postal surveys were sent to Swedish tourists, repatriated from the 2004 Indian Ocean tsunami (n = 2268), at 1, 3, and 6 years after the tsunami to assess posttraumatic stress (PTS) and poor mental health. Items were used to ascertain high and moderate disaster exposure groups and an indirect exposure comparison group.

Results
Long-term PTS trajectories were best characterized by a resilient (72.3%), a severe chronic (4.6%), a moderate chronic (11.2%) and a recovering (11.9%) trajectory. Trajectories reported higher levels of PTS than the comparison group. Exposure severity and bereavement were highly influential risk factors.

Conclusions
These findings have implications regarding anticipation of long-term psychological adjustment after natural disasters and need for interventions after a single traumatic event with few secondary stressors.

Abstract
OBJECTIVE:
To evaluate the efficacy of the Family Bereavement Program (FBP) to prevent mental health problems in parentally bereaved youths and their parents 6 years later.
DESIGN:
Randomized controlled trial.
SETTING:
Arizona State University Prevention Research Center from November 2002 to July 2005.
PARTICIPANTS:
Two hundred eighteen bereaved youths (89.34% of 244 enrolled in the trial 6 years earlier) and 113 spousally bereaved parents.
INTERVENTIONS:
The FBP includes 12 group sessions for caregivers and youths; the literature control (LC) condition includes bereavement books for youths and caregivers.
MAIN OUTCOME MEASURES:
Comparisons of youths in the FBP and LC on a measure of mental disorder diagnosis, 5 measures of mental health problems, and 4 measures of competent functioning; and comparisons of spousally bereaved parents on 2 measures of mental health problems.
RESULTS:
Youths in the FBP as compared with those in the LC had significantly lower externalizing problems as reported by caregivers and youths (adjusted mean, -0.06 vs 0.13, respectively; P = .02) and on teacher reports of externalizing problems (adjusted mean, 52.69 vs 56.27, respectively; P = .001) and internalizing problems (adjusted mean, 47.29 vs 56.27, respectively; P = .002), and they had higher self-esteem (adjusted mean, 33.93 vs 31.91, respectively; P = .005). Parents in the FBP had lower depression scores than those in the LC (adjusted mean, 5.48 vs 7.83, respectively; P = .04). A significant moderated program effect indicated that for youths with lower baseline problems, the rate of diagnosed mental disorder was lower for those in the FBP than in the LC.
CONCLUSION:
This study demonstrates efficacy of the FBP to reduce mental health problems of bereaved youths and their parents 6 years later.

HYPOTHESIS: Having a parent with the human immunodeficiency virus has a significant negative impact on an adolescent child's adjustment.
OBJECTIVE: To assess the adjustment of adolescent children to having a parent with the human immunodeficiency virus over 6 years, following the delivery of a coping skills intervention. DESIGN: A randomized controlled trial with repeated evaluations that was analyzed with an intention-to-treat analysis. A skill-based intervention was delivered in 3 modules over 24 sessions, with the third module being delivered only if parents died. SETTING AND PATIENTS: A representative sample of parents with the human immunodeficiency virus (n = 307) and their adolescent children (n = 423) was recruited from the Division of AIDS Services in New York City; 51.5% (n = 158) of the parents died. MAIN OUTCOME MEASURES: Employment and school enrollment, receiving public welfare support, early parenthood, mental health symptoms, and the quality of romantic relationships. RESULTS: Over 6 years, significantly more adolescents in the intervention condition than the control condition were employed or in school (82.58% vs 68.94%), were less likely to receive public welfare payments (25.66% vs 36.65%), were less likely to have psychosomatic symptoms (mean, 0.24 vs 0.31), were more likely to report better problem-solving and conflict resolution skills in their romantic relationships (mean score, 4.38 vs 4.20), expected to have a partner with a good job (mean, 4.57 vs 4.19), and expected to be married when parenting (mean, 3.05 vs 2.40). With marginal significance, the percentage of parents in the intervention condition (34.6%) was less than in the control condition (44.1%).
CONCLUSION: Physicians must consider the psychosocial consequences of illness-related challenges on children and provide interventions.

"Sjukt viktig" är en pysselbok för barn som av någon anledning kommer i kontakt med sjukvården, det kan vara för egen del men också när någon i dess närhet är sjuk. Boken är tänkt att underlätta för barnet att förstå vad det är som ska hända, händer eller som har hänt, allt får akut vård till planerade sjukhusbesök. Boken är uppbyggd så att barnet själv får vara aktiv och genom pyssel "bygga upp" den situatuion som råder. Boken innehåller även en handledningsdel för den som ska hjälpa barnet att förstå.

Skolan kan ha en viktig roll för att främja psykisk hälsa bland barn och unga och för att tecken på psykisk ohälsa bland eleverna upptäcks tidigt. Hur dessa möjligheter ska tas till vara är en viktig fråga i det fortsatta preventiva arbetet. Ytterst handlar det om skolans förutsättningar att förmedla kunskap. En hälsofrämjande och förebyggande verksamhet som är väl utformad kan förändra hela skolans klimat och förbättra skolans möjligheter att klara sitt kärnuppdrag

UPP-centrum genomförde i början av år 2008 en enkätundersökning i ett urval grund- och gymnasieskolor för att få en uppfattning om vilka program och strukturerade arbetssätt som dessa använder för att upptäcka och åtgärda tidiga tecken på psykisk ohälsa. Undersökningen ingick i ett större uppdrag från regeringen att inventera metoder som används för att förebygga psykisk ohälsa hos barn.

Enkäten bestod i huvudsak av frågor inom följande områden:

Vilka program/strukturerade arbetssätt man använder i skolan för tidig upptäckt av barn som riskerar att utveckla psykisk ohälsa?
Vilka metoder/strukturerade arbetssätt man använder i skolan för att åtgärda/stödja barn som riskerar att utveckla psykisk ohälsa?
Deltar skolan i någon form av samverkan och i så fall med vem/vilka?
Vilka behov finns det av kunskapsstöd och rekommendationer?
Resultaten måste tolkas med försiktighet eftersom svarsfrekvensen bara uppgick till 58 procent, men de tyder ändå på att skolorna använder en relativt stor mängd program och strukturerade arbetssätt med ett universellt preventivt syfte i sitt arbete med att motverka mobbning och normbrytande beteende. Inte minst har många skolor utarbetat egna sådana program och strukturerade arbetssätt. Drygt hälften av skolorna hade utvärderat de program och arbetssätt som de använder. Även när det gäller föräldrastöd och föräldrasamverkan har många skolor utarbetat egna program och strukturerade arbetssätt, men många använder också etablerade program och arbetssätt. En tredjedel av de svarande skolorna använde inget program eller strukturerat arbetssätt för föräldrastöd och föräldrasamverkan. Bland dem som använde sådana program och arbetssätt hade omkring hälften utvärderat det.

En stor majoritet av skolorna uppgav att det finns nedskrivna rutiner eller handlingsplaner för hur man ska gå till väga när någon ur personalen tidigt upptäcker elever som visar tecken på psykisk ohälsa. Det var också en tydlig majoritet av de svarande skolorna som sade att de samverkar med andra verksamheter utanför skolan i syfte att upptäcka, förebygga eller åtgärda psykisk eller psykosocial ohälsa. Vanligast var samverkan med socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin, men även polisen var en vanlig samverkanspart. Färre skolor sade att de har samverkansavtal med andra verksamheter, och ännu färre att de hade dokumenterat och utvärderat samverkan.

Områden som skolorna nämnde som viktiga för kunskapsstöd var om barn och unga i olika riskmiljöer, funktionsnedsättning/diagnoser samt olika program för tidig upptäckt samt för stöd och behandling. Skolorna tillfrågades också om behovet av allmänna råd eller rekommendationer för att välja program eller arbetssätt i arbetet att upptäcka, åtgärda och förebygga psykisk ohälsa och i så fall inom vilka områden. Även om de flesta efterfrågar allmänna råd och rekommendationer i allmänhet pekar en del av svaren på att vissa områden är mer angelägna än andra. Det gäller bl.a. depressioner, självskadebeteende, ätstörningar, mobbning samt föräldrastöd och föräldrasamverkan.

Sammanfattningsvis leder resultaten till tre centrala slutsatser inför det fortsatta arbetet med skolans roll och insatser för elever med psykisk ohälsa:

Skolans uppdrag och roll behöver förtydligas i förhållande till arbetet med att förebygga psykisk ohälsa hos barn och unga. Ingen annan verksamhet har så breda och långvariga kontakter med barn och unga som skolan. Skolans arbete för elevernas personliga utveckling kan, direkt och indirekt, påverka deras psykiska hälsa. Det kan öka möjligheterna att tidigt upptäcka tecken på psykisk ohälsa och att ge rätt stöd åt barn och unga med tecken på psykisk ohälsa. Det finns också ett tydligt samband mellan skolans kunskapsmål och psykisk hälsa.
Det behövs fortsatta studier av de program och strukturerade arbetssätt som skolan använder för att tidigt upptäcka tecken på ohälsa bland elever och om de program och arbetssätt som används för att ge elever med tecken på psykisk ohälsa stöd. Dessutom behövs fördjupade analyser av vad andra program och arbetssätt, som används i t.ex. arbetet mot mobbning, kan betyda för möjligheterna att förebygga psykisk ohälsa hos barn.
Skolan behöver bättre tillgång till kunskaper om barns psykiska hälsa och om hur de kan arbeta med att upptäcka tidiga tecken på psykisk ohälsa och själva eller i samverkan med andra ge elever med tecken på psykisk ohälsa rätt stöd.

Skolverkets allmänna råd för att stödja vid bedömning och betygsättning för kommunal vuxenutbildning, särskild utbildning för vuxna och utbildning i svenska för invandrare.

Boken vill belysa hur den psykiska utvecklingen hos barn kan ta sig olika vägar. Psykisk ohälsa ses därvid som en avvikelse från normalutvecklingen. Utifrån frågeställningar som varför barn blir rädda, ängsliga eller arga beskriver författarna vad det är som gör att vissa barn kan behöva professionell hjälp för att utvecklas i rätt riktning.

Boken består av två delar. I den första ges en allmän introduktion till den kliniska barnpsykologin. Författarna redogör för bland annat utvecklingspsykopatologin och anknytningsteorin. Genomgående presenteras utvecklingen som ett ständigt pågående samspel mellan barnets medfödda egenskaper och den omgivande miljöns sätt att svara på barnets behov och personliga uttryckssätt. Barnets föräldrar har därvidlag en unik betydelse, vilket inte innebär att andra miljöfaktorer, som syskon och jämnårigas betydelse, förringas. I denna del presenteras och diskuteras också det psykiatriska diagnosbegreppet och dess tillämpbarhet inom klinisk barnpsykologi.

I den andra delen använder författarna sin långa kliniska erfarenhet för att presentera olika former av psykisk ohälsa hos barn. I de olika kapitlen belyses med konkreta kliniska exempel utredning och förslag till behandling av barn med inåtvända (ångest och depression), utagerande (ilska och bråk) eller mer neuropsykologiska besvär.

Boken riktar sig till studerande inom psykologi, pedagogik, socialt arbete och andra vårdutbildningar. Den vänder sig också till yrkesverksamma inom barnhälsovård, skola, socialtjänst m.m. och till vidareutbildningar i psykoterapi.

Objective: The aim of the present pilot study was to investigate insomnia, sleep quality, and daytime sleepiness in relatives of dying patients cared for at home. Method: The study has a descriptive, comparative, and cross-sectional design. The sample consisted of relatives of patients cared for through palliative home care in Uppsala County on 3 specific days. Relatives completed a questionnaire consisting of demographic questions, and items from the Insomnia Severity Index (ISI), the Epworth Sleepiness Scale (ESS), and the Richard Campell Sleep Questionnaire (RCSQ). Results: Seventy-five relatives answered the questionnaire. The average total ISI score was 9.6, with 23% reporting moderate or severe clinical insomnia. The mean sleep duration was 6.5 hours, the mean assessed need of sleep was 8 hours, and the mean discrepancy was 1 hour. The total mean ESS score was 5.6 and only 15% of respondents reported excessive daytime sleepiness. Four percent scored very poor sleep quality, whereas 39% scored very good sleep quality (RCSQ). Two general age-and gender-related patterns were observed. Negative correlations were found between age and sleep problems, with younger relatives reporting more insomnia problems and more daytime sleepiness than did older relatives. The other general pattern was that womens' sleep quality was significantly inferior to that of men. A significant positive correlation was found between ISI and ESS, but not between RCSQ and ESS. Significance of results: The picture of the relatives' sleep condition is fairly complex. A minority reported clinical insomnia problems or excessive daytime sleepiness, and 73% reported getting less sleep than they wanted.

Sleep disturbance is a prevalent and complex issue within the family caregiver population that affects the overall health of the caregivers themselves and their care recipients. However, there is limited evidence to support the efficacy of current practice and a lack of consensus regarding the optimal treatment protocol. This article will provide an overview of sleep research in family caregivers. It explores current trends in sleep research and identifies relevant conceptual and methodological issues, suggesting implications for further research and highlighting the need to improve sleep quality in the caregiver population.

Detta kunskapsunderlag handlar om de yngsta barnens behov i de situationer där
brister i deras omvårdnad kräver särskild samhällelig uppmärksamhet. Rapporten
inleds med en genomgång av anknytningsteorin. Denna används som en
utvecklingspsykologisk referensram för att beskriva barns känslomässiga
utveckling med speciellt fokus på de anknytningsrelationer som skapas under de
första tre till fyra levnadsåren. Människobarnet är vid födseln fysiskt och psykiskt
beroende av den vuxne för sin överlevnad och den eller de föräldrapersoner som
regelbundet tar hand om barnet kommer genom sin omvårdnad att bli barnets
anknytningsperson/er och påverka barnets psykosociala utveckling, både på kort
och på lång sikt.
Barn är programmerade att ta emot omvårdnad, det nyfödda barnet signalerar
sitt behov av att bli omhändertaget, och från 8-9 månader protesterar barnet mot att
skiljas från den som barnet fått erfarenheter av har tillhandahållit omvårdnad. För
barnet är det gynnsamt med minst en, men gärna fler än en, långsiktigt engagerade
föräldrar som med lyhördhet svarar på barnets behov av närhet, tröst och skydd.
Anknytningspersonen bör vara "stor, stark, klok och snäll" för att kunna erbjuda
barnet en trygg bas att utforska världen från och en säker hamn att kunna återvända
till när världen är eller upplevs som farlig. Barn som med hjälp av sin
anknytningsperson lär sig att använda sina egna resurser och lita på andras hjälp
vid behov kan själv reglera sin stress och lättare klara rimliga och åldersrelevanta
utmaningar under uppväxten. En viktig del av anknytningsteorin beskriver små
barns reaktioner på att bli skilda från sin anknytningsperson, där protest, förtvivlan
och losskoppling beskriver de tre reaktionsmönster som kännetecknar barnets
försök att hantera den psykologiska förlusten av trygghet.
En genomgång av den internationella forskningslitteraturen speglar de
variationer som finns i former för barns boende och de situationer där barn inte kan
bo hos sina föräldrar. Vi redogör för förutsättningar och krav som kan ställas när
barn ska övernatta i mer än en omsorgsmiljö, t.ex. hos biologiska föräldrar och
tidigare familjehemsföräldrar. Varje land har sina rättssystem och principer som
styr formerna för samhällsvård av små barn vars liv och hälsa är i fara. Vi redogör
för kunskapen om den långsiktiga psykosociala utvecklingen hos barn på
institution, barn i familje-hem och adopterade barn. Slutsatserna är entydiga, den
mest olämpliga miljön för späda och små barn är att bo på institution (utan sin
förälder), och denna form bör därför inte användas annat än i undantagsfall. De
stora svårigheterna med institutionsvård är de begränsade möjligheterna att erbjuda
långsiktigt, engagerat och stabilt omhändertagande där barnen får möjlighet att
knyta an till en eller ett par specifika personer. Familjehem är den vanligaste
vårdformen i västvärldens kulturer men flera uppföljningar visar att barn i denna
vårdform inte alltid når de goda utvecklingsresultat som barn har rätt till.
Forskningen pekar på brister och poängterar hur denna vårdform kräver stort
engagemang från samhället för att fungera på ett godtagbart sätt. En god
familjehemsvård förutsätter att de sociala myndigheterna ansvarar för att
tillhandahålla utbildning, handledning och långsiktigt stabila förutsättningar så att
de vuxna som ska träda in i de biologiska föräldrarnas ställe och ta emot ett barn i
sin egen familj kan göra det på ett bra sätt. En "triadisk trygg bas", där barn,
familjehem och biologisk familj kan samarbeta är eftersträvansvärt, men kräver
ofta stora insatser och stöd från myndigheterna. Till sist visar adoptionsforskningen
en trend mot alltmer öppna adoptioner, en form som uppfattas positivt av alla
inblandade och som underlättar för barnet att behålla en kontakt med sitt biologiska
ursprung. De öppna adoptionerna har gemensamma drag med den vårdnads-
överflyttning som i Sverige kan föreslås av socialnämnd och prövas i tingsrätt.
Vårdnadsöverflyttning ska alltid övervägas efter det att barnet bott tre år i
samma familjehem, men kan också initieras tidigare. Vissa betydelsefulla
skillnader finns emellertid mellan en öppen adoption och en vårdnadsöverflyttning.
En adoption är, även om den är öppen, definitiv då alla rättsliga relationer mellan
barnet och den biologiska familjen bryts. Denna brytning sker inte vid
vårdnadsöverflyttning, då barnet i dessa fall har kvar umgänges- och arvsrätt.
Varför vårdnadsöverflyttning, som utgår från barnets rätt till fortsatt relation till
sina "psykologiska" föräldrar och som förespråkats i Sverige, används i så
begränsad omfattning bör utredas närmare och de hinder, som försvårar
lagstiftarens intentioner med vårdnadsöverflyttning, bör undanröjas.
I rapportens diskussionsavsnitt behandlas frågan om den bästa formen för akuta
placeringar av små barn, vars liv och hälsa är i omedelbar fara. Vi föreslår att små
barn om möjligt inte ska skiljas från sin förälder och placeras i ett jourfosterhem
för att därefter eventuellt uppleva ytterligare separation och introduceras till en ny
föräldraomgivning. Den biologiska föräldern och barnet bör i stället vistas
tillsammans (såvida inte föräldern är akut farlig för barnet) i form av en gemensam
placering, där föräldern kan få stöd, familjens situation kartläggas och relationen
mellan biologisk förälder och barn observeras under utredningstiden. Om barnet
och föräldern måste skiljas åt ska barnet placeras så att en tät kontakt mellan barn
och förälder kan upprätthållas till dess att slutligt beslut fattats.
I diskussionsavsnittet ger vi också synpunkter på betydelsen av längden på
samhällsvården i förhållande till barns ålder, samt frågor om stöd för kontinuitet
mellan olika personer och miljöer i barnets liv. Hänsyn till barns ålder måste tas i
varje enskilt fall. Barn som varit två av sina första fyra år i ett familjehem har t ex i
de allra flesta fall utvecklat en starkare förankring i familje-hemmet jämfört med
äldre barn som varit där tre av sina tolv år. Yngre barns behov av sina
familjehemsföräldrar kan därför se annorlunda ut än äldres.
I de fall grunden för samhällsvård, i form av förälderns oförmåga att ta hand om
sitt barn, har upphört måste barnens anknytning och behov av omvårdnadsmässig
stabilitet vägas in. I synnerhet små barn måste med tvingande biologisk
nödvändighet rikta sitt anknytningsbehov mot de vuxna som trätt i de biologiska
föräldrarnas ställe. Risken för barnets utveckling, genom att ryckas upp ur den
miljö som barnet rotat sig i och flytta från de familjehems-föräldrar som barnet
upplever som sina "riktiga" föräldrar, måste nogsamt vägas mot de biologiska
föräldrarnas berättigade önskan att återfå sitt barn.
Till sist understryks de specifika hänsyn som måste tas när det gäller barn som
utsatts för allvarlig omsorgssvikt och vars behov av extra trygghet och långsiktig
stabilitet är avgörande för deras fortsatta utveckling. Om socialnämnden beslutar
om familjehemsplacering krävs för att kunna handlägga dessa svåra ärenden: (1)
särskilt välfungerande familjehem (2) en långsiktig planering, (3) en stödjande
organisation för familjehemmet att luta sig mot, (4) särskilt anpassad utbildning
och handledning samt (5) att familjehemmet tillåts fokusera på barnets
välbefinnande och inte belastas med långtgående krav på samarbete med de
biologiska föräldrarna.

Hur är det att vara anhörig till en psykiskt sjuk människa? Boken är ett kritiskt inlägg i debatten mot fantasilöshet och byråkrati i vården, men författaren, själv anhörig, ger också många positiva förslag på goda samarbetsformer som underlättar tillvaron för de drabbade och deras anhöriga.

This article outlines the history and development of the Snoezelen Centre at Whittington Hall Hospital in Chesterfield. Snoezelen originates from Holland. It is a leisure and recreation facility for people with profound and multiple handicaps. The concept involves creating high quality, purpose built environments which are used in a sensitive and caring way to provide pleasurable sensory stimulation and relaxation. The article describes the environments at Whittington Hall and the activities within them, together with details of the approach to staff development for Snoezelen workers. It also gives the background of a research project associated with the development of the facility, which seeks to evaluate the impact of Snoezelen on the daily lives of the people who use it.

More than two decades after Michael Rutter (1987) published his summary of protective processes associated with resilience, researchers continue to report definitional ambiguity in how to define and operationalize positive development under adversity. The problem has been partially the result of a dominant view of resilience as something individuals have, rather than as a process that families, schools,communities and governments facilitate. Because resilience is related to the presence of social risk factors, there is a need for an ecological interpretation of the construct that acknowledges the importance of people's interactions with their environments. The Social Ecology of Resilience provides evidence for this ecological understanding of resilience in ways that help to resolve both definition and measurement problems.

This article examines the relationships between support networks, ethnicity and the utilisation of formal care services, taking into account background characteristics and functional health status among 3,403 older people in Israel. Data were drawn from a national survey in 1997 of people aged 60 or more years. The outcome variable was the use of publicly-financed personal care or homemaking services. About 15 per cent of the study population made use of such home care. Six informal support network constellations were identified by applying cluster analysis to key criterion variables that reflect the inter-personal milieu. The resultant network types were: community-clan, family-focused, diverse, friend-focused, neighbour-focused, and restricted networks. Binary logistic regression revealed that the use of formal home-care services was significantly associated with a respondent's age, gender, functional level and informal support network type (Nagelkerke R2=0.39). No association was found between home-care utilisation and a respondent's ethnicity (Arab, Jew, and new Russian immigrant), income or education. The results show that publicly-financed formal care services were utilised more frequently by older-old persons, women, functionally impaired individuals and people embedded in the neighbour-focused and restricted networks (and to a lesser degree, in the diverse and friend-focused networks). Neighbour-focused and restricted network types were characterised by fewer informal support resources at their disposal than the other types. Thus, formal home care was sought more often in cases in which the informal sources of support had less capacity to provide ongoing informal care.

Rapporten ger en översikt över vilka de sociala problemen är, varför de uppstår och hur de förändras över tid. Den belyser och analyserar den långsiktiga utvecklingen med tyngdpunkt på det senaste decenniet. Särskilt uppmärksammas de grupper i samhället som är mest eftersatta i ekonomisk och social bemärkelse.

Rapporten ger en översikt över vilka de sociala problemen är, varför de uppstår och hur de förändras över tid. Den belyser och analyserar den långsiktiga utvecklingen med tyngdpunkt på det senaste decenniet. Särskilt uppmärksammas de grupper i samhället som är mest eftersatta i ekonomisk och social bemärkelse.

OBJECTIVE:
To investigate the effects of social-skills training and parental training programme for children with attention deficit hyperactivity disorder (ADHD).
METHODS:
We conducted a randomized two-armed, parallel group, assessor-blinded superiority trial consisting of social-skills training plus parental training and standard treatment versus standard treatment alone. A sample size calculation showed at least 52 children should be included for the trial with follow up three and six months after randomization. The primary outcome measure was ADHD symptoms and secondary outcomes were social skills and emotional competences. RESULTS 56: children (39 boys, 17 girls, mean age 10.4 years, SD 1.31) with ADHD were randomized, 28 to the experimental group and 27 to the control group. Mixed-model analyses with repeated measures showed that the time course (y  =  a + bt + ct(2)) of ADHD symptoms (p = 0.40), social skills (p = 0.80), and emotional competences (p = 0.14) were not significantly influenced by the intervention.
CONCLUSIONS:
Social skills training plus parental training did not show any significant benefit for children with attention deficit hyperactivity disorder when compared with standard treatment. More and larger randomized trials are needed.

Social support buffers the negative impact of stressful events. Less, however, is known about the characteristics of this association in the context of disaster and findings have been discrepant regarding direct and buffering effects. This study tested whether the protective effects of social support differed across levels of exposure severity (i.e., buffered distress) and assessed whether the buffering effect differed between event-specific and general distress. Participants were 4,600 adult Swedish tourists (44% of invited; 55% women) repatriated within 3 weeks after the 2004 Indian Ocean tsunami. A survey 14 months after the disaster included the Crisis Support Scale, the Impact of Event Scale-Revised (IES-R), and the General Health Questionnaire (GHQ-12). Social support buffered the negative impact of exposure on both outcomes. The support and distress association ranged from very small in participants with low exposure to moderate in those with high exposure (η(p)(2) = .004 to .053). The buffering effect was not found to differ between the IES-R and GHQ-12, F(2, 4589) = 0.87, p = .42. The findings suggest that social support moderates the stressor-distress relationship after disasters. This study might help explain discrepant findings and point to refinements of postdisaster interventions.

Sixty family caregivers of child, adult, and elderly psychiatric patients were interviewed to determine their unique and common support needs. Content analysis of interview data was used to identify support categories and their properties. Support needs expressed by caregivers paralleled the general types of support described in the social support literature (emotional, feedback, informational, and instrumental); however, for many categories under each general type the specific meaning of the support was directly linked to the psychiatric caregiving role. Most of the differences in support needs among caregivers from the three age groups reflected the caregivers' stage of life and the length of time they had been caregiving. The group of caregivers of adult patients reported having the least support. Although many support needs were expressed, the needed support did not exist.

Sociala företag är en del av företagandet i landet. I de sociala företagen är medarbetarna delaktiga i att skapa nya arbetsplatser och arbetsmöjligheter. Det är en chans för dem som har svårt att komma in på arbetsmarknaden att få använda sina resurser och sin kreativitet. De utvecklar vår syn på vad som är företagande och bidrar till att vidga arbetsmarknaden.

Det här är en översiktlig och lättillgänglig bok om sociala företag för dem som vill starta eller stödja utvecklingen av sociala företag. Huvuddelen av boken bygger på fem exempel som beskriver vad sociala företag kan vara i praktiken. I boken presenteras också ny forskning och tips till dem som vill starta ett arbetsintegrerande socialt företag. Detta är den andra omarbetade upplagan av Sociala företag vidgar arbetsmarknaden. Boken har kvar sin karaktär av en grundbok i ämnet, samtidigt som författarna har försökt fånga in det senaste inom området.

Författarna Bosse Blideman och Eva Laurelii har arbetat ett 20-tal år som kooperativa företagsrådgivare inom Coompanion och har breda kunskaper om socialt företagande

Socialpolitiken i verkligheten beskriver försäkringskassans sätt att tillämpa reglerna om handikappersättning för en grupp handikappade som under senare delen av 80-talet ansökte om ersättning. I centrum för studien står å ena sidan försäkringskassan - den myndighet som har att bereda och besluta i ärenden rörande handikappersättningen - och å andra sidan de handikappade själva med sina sociala rättigheter till ersättning för de extra stödbehov och de merutgifter som förorsakas av deras funktionsnedsättning.

Hetzler analyserar bl a de skillnader som kan konstateras i bedömningen av likartade ärenden, vilket visar på olika "kulturmönster" hos kassorna. Dessa skillnader ger varierande konsekvenser för de handikappade och skapar osäkerhet vad gäller deras rättssäkerhet. I en särskild studie av hur kvinnliga handikappade behandlas kan författaren påvisa systematisk diskriminering på grund av könstillhörighet. Männen tillerkänns ersättning i högre utsträckning än kvinnor, och därtill högre ersättning - också i likartade eller identiska fall.

Sex till sju år efter det att det första beslutet i deras ärende fattats i försäkringskassan kontaktades de handikappade i en uppföljande enkätundersökning. Resultatet av enkätundersökningen ger flera viktiga bidrag till förståelsen av de handikappades situation i samhället och deras syn på sig själva som individer.

Barnavårdsarbetet anses vara bland det svåraste som socialsekreterare ställs inför. Detta beror bl.a på de motstridiga förväntningar och partsintressen som ska tillgodoses. Å ena sidan ska de stödja föräldrarna och visa respekt för deras självbestämmanderätt.

Background: Cognition, abilities in activities of daily living (ADL), and behavioral disturbances in patients with Alzheimer's disease (AD) all influence the number of hours informal caregivers spend caring for their patients, and the burden caregivers experience. However, the direct effect and relative importance of each disease severity measure remains unclear. Methods: Cross-sectional interviews were conducted with 1,222 AD patients and primary caregivers in Spain, Sweden, the U.K. and the U.S.A. Assessments included informal care hours, caregiver burden (Zarit Burden Inventory; ZBI), cognition (Mini-mental State Examination; MMSE), ADL-abilities (Disability Assessment for Dementia scale; DAD), and behavioral symptoms (Neuropsychiatric Inventory Questionnaire; NPI-severity). Results: Multivariate analyses of 866 community-dwelling patients revealed that ADL-ability was the strongest predictor of informal care hours (36% decrease in informal care hours per standard deviation (SD) increase in DAD scores). Severity of behavioral disturbances was the strongest predictor of caregiver burden (0.35 SD increase in ZBI score per SD increase in NPI-Q severity score). In addition, the effect of ADL-abilities was, although attenuated, not negligible (0.28 SD increase in ZBI score per SD increase in DAD score). Decreasing cognition (MMSE) was associated with more informal care hours and increased caregiver burden in univariate, but not in adjusted analyses. Conclusions: For patients residing in community dwellings, the direct influence of patients cognition on caregiver burden is limited and rather mediated by other disease indicators. Instead, the patients ADL-abilities are the main predictor of informal care hours, and both ADL-abilities and behavioral disturbances are important predictors of perceived caregiver burden, where the latter has the strongest effect. These results were consistent across Sweden, U.K. and the U.S.A.

Background: Cognition, abilities in activities of daily living (ADL), and behavioral disturbances in patients with Alzheimer's disease (AD) all influence the number of hours informal caregivers spend caring for their patients, and the burden caregivers experience. However, the direct effect and relative importance of each disease severity measure remains unclear.

Methods: Cross-sectional interviews were conducted with 1,222 AD patients and primary caregivers in Spain, Sweden, the U.K. and the U.S.A. Assessments included informal care hours, caregiver burden (Zarit Burden Inventory; ZBI), cognition (Mini-mental State Examination; MMSE), ADL-abilities (Disability Assessment for Dementia scale; DAD), and behavioral symptoms (Neuropsychiatric Inventory Questionnaire; NPI-severity).

Results: Multivariate analyses of 866 community-dwelling patients revealed that ADL-ability was the strongest predictor of informal care hours (36% decrease in informal care hours per standard deviation (SD) increase in DAD scores). Severity of behavioral disturbances was the strongest predictor of caregiver burden (0.35 SD increase in ZBI score per SD increase in NPI-Q severity score). In addition, the effect of ADL-abilities was, although attenuated, not negligible (0.28 SD increase in ZBI score per SD increase in DAD score). Decreasing cognition (MMSE) was associated with more informal care hours and increased caregiver burden in univariate, but not in adjusted analyses.

Conclusions: For patients residing in community dwellings, the direct influence of patients' cognition on caregiver burden is limited and rather mediated by other disease indicators. Instead, the patients' ADL-abilities are the main predictor of informal care hours, and both ADL-abilities and behavioral disturbances are important predictors of perceived caregiver burden, where the latter has the strongest effect. These results were consistent across Sweden, U.K. and the U.S.A.

OBJECTIVES: This qualitative study aimed to illuminate former family caregivers'
experiences of aspects that facilitate and hinder the process of relinquishing
the care of a person with dementia to a nursing home.
METHOD: Ten narrative interviews with former family caregivers were performed and
subjected to qualitative content analysis.
RESULTS: An overall theme showed that family caregivers were remaining connected
to the person with dementia despite separation. They experienced being 'caught by
surprise' when the placement occurred. Negative expectations of dementia care
made the separation more difficult. Lacking adequate information increased
feelings of insecurity. Despite these hurdles, family caregivers found meaning in
the new situation as they felt that they could remain connected to their loved
one. Being recognized as partners in care of the person with dementia after
placement was a facilitating aspect. Family caregivers regarded a
well-functioning interaction with staff and a supportive social network as
reassuring since they facilitated staying in touch.
CONCLUSION: Knowledge of the relinquishing process and adequate information about
dementia and its progression may help family caregivers better prepare for and
adapt to the situation. Family caregivers need to be recognized as partners in
care and a welcoming nursing home environment is of utmost importance.

Knowledge from previous studies pertaining to state behavior of individuals with profound and multiple disabilities and its relation to other environmental and physiological variables was replicated and extended. Behavior state and environmental data were collected over a 5-hour period for most of 66 students with profound disabilities from 21 educational settings. Results showed general consistency in state patterns and profile groupings with previous investigations, a strong relation between different state profiles and measures of development, and consistency of state patterns across CA levels. Transitional probabilities and z scores were used to confirm changes in state behavior of half of the subjects following primarily adult interactions. Results were discussed in relation to theoretical implications and intervention recommendations.

Abstract
BACKGROUND:
Two forms of alcoholism with distinct clinical features and mode of inheritance were first distinguished in the Stockholm Adoption Study. This involved a large sample of children born in Stockholm, Sweden, who were adopted at an early age and reared by nonrelatives. Type 1 alcoholism had adult onset and rapid progression of dependence without criminality, whereas type 2 had teenage onset of recurrent social and legal problems from alcohol abuse.
METHODS:
A replication study was carried out with 577 men and 660 women born in Gothenburg, Sweden, and adopted at an early age/by nonrelatives. The genetic and environmental backgrounds of the adoptees were classified by the exact procedures calibrated by discriminant analysis in the original study.
RESULTS:
Both type 2 and severe type 1 alcoholism were confirmed as independently heritable forms of alcoholism in male adoptees. The lifetime risk of severe alcoholism was increased 4-fold in adopted men with both genetic and environmental risk factors characteristic of type 1 alcoholism compared with the others (11.4% vs 3.0%). Neither genetic nor environmental risk factors for type 1 alcoholism by themselves were sufficient to cause alcoholism. In contrast, the risk of type 2 alcoholism was increased 6-fold in adopted sons with a type 2 genetic background compared with others; regardless of their postnatal environment (10.7% vs 2.0%). The sons with a type 2 genetic background in the replication sample had no excess of type 1 alcoholism, and vice versa. There was no increased risk of mild abuse in adopted men regardless of their genetic or environmental background.
CONCLUSION:
Type 1 and type 2 alcoholism are clinically distinct forms of alcoholism with causes that are independent but not mutually exclusive.

The eagerly anticipated Fourth Edition of the title that pioneered the comparison of qualitative, quantitative, and mixed methods research design is here! For all three approaches, Creswell includes a preliminary consideration of philosophical assumptions, a review of the literature, an assessment of the use of theory in research approaches, and refl ections about the importance of writing and ethics in scholarly inquiry. He also presents the key elements of the research process, giving specifi c attention to each approach. The Fourth Edition includes extensively revised mixed methods coverage, increased coverage of ethical issues in research, and an expanded emphasis on worldview perspectives.

Abstract
PURPOSE:
To review issues related to the use of augmentative systems with young children and present a case study of one child and family's experience with the System for Augmenting Language (SAL).
METHOD:
The case involved a preschool child with severe developmental delays who had little functional speech. Acquisition and use of graphic symbols on a speech-output communication device was studied in home and clinical settings. Language and communication behaviours of the child and his communication partners were observed and language assessment measures were collected.
RESULTS:
Child engagement state varied across the two settings with a stable profile seen in the therapy setting and a clear increase at home. Child communicative attempts increased following the introduction of the augmented system. Parents reported successful use of the SAL.
CONCLUSION:
SAL is a viable communication intervention approach for young children.

Communication skills are of great importance for children with developmental disabilities to be functional and independent in their own lives. This paper provides results of a comprehensive literature review on current researched-based intervention strategies that appear effective to increase communication skills for students who have severe disabilities. Researchers typically have combined intervention strategies and the actual effectiveness of isolated procedures is less clear. This review is aimed at investigating these isolated procedures and attempts to link research and practice in the area of communication.

The aim of this study was to explore and interpret the meaning of residents' experiences of encounters with their relatives and other significant persons in nursing homes. Twelve residents in three different nursing homes in a western Sweden municipality were interviewed. The method used was hermeneutical text analysis. Three themes emerged in the interpretation of the text: being pleased, being someone, and being inconvenient. These themes were also described through seven subthemes: to be happy to have someone, to make someone else happy, going back in life, to be together in a community, not being alone, to be disconnected, and to be a burden. The study concludes that it is important for nurses in nursing homes to develop a deeper insight into what various social contacts can mean for residents. To develop this knowledge, it is important that nurses in nursing homes can be educated, and supported by clinical supervision, in relation to residents' experiences of encounters with relatives and other significant persons.

Background
The aim of the study was to explore resilience among refugee children whose parents had been traumatized and were suffering from Post-Traumatic Stress Disorder (PTSD).

Methods
The study comprised 80 refugee children (40 boys and 40 girls, age range 6–17 yrs), divided into two groups. The test group consisted of 40 refugee children whose parents had been tortured in Iraq before coming to Sweden. In accordance with DSM-IV criteria, these children were further divided in two sub-groups, those who were assessed as having PTSD-related symptoms (n = 31) and those who did not have PTSD-related symptoms (n = 9). The comparison group consisted of 40 children from Egypt, Syria and Morocco whose parents had not been tortured. Wechsler Intelligence Scale for Children, 3rd edn. (WISC-III), Diagnostic Interview for Children and Adolescents- Revised (DICA-R), Post-Traumatic Stress Symptoms checklist (PTSS), "I Think I am" (ITIA) and Strengths and Difficulties Questionnaire (SDQ) were used to assess IQ; PTSD-related symptoms; self-esteem; possible resilience and vulnerability.

Results
Children without PTSD/PTSS in the traumatized parents group had more favorable values (ITIA and SDQ) with respect to total scores, emotionality, relation to family, peer relations and prosocial behavior than the children in the same group with PTSD/PTSS and these values were similar to those the children in the comparison group (the non-traumatized parents group). The children in the non-traumatized parents group scored significantly higher on the IQ test than the children with traumatized parents, both the children with PTSD-related symptoms and those without PTSD-related symptoms.

Conclusion
Adequate emotional expression, supportive family relations, good peer relations, and prosociality constituted the main indicators of resilience. Further investigation is needed to explore the possible effects of these factors and the effects of IQ. The findings of this study are useful for treatment design in a holistic perspective, especially in planning the treatment for refugee children, adolescents and their families.

Abstract
This study examined environmental stress, family, and child variables that differentiate resilient children and adolescents from those with mental health problems following the death of a primary caregiver. The community-based sample included 179 bereaved children ages 8 to 16 years and their surviving caregivers who completed a test battery of measures before participating in a prevention program. Forty-four percent of bereaved children were classified as resilient and 56% as affected based on the absence of clinically significant mental health problems on at least 1 measure as reported by either the child, surviving caregiver, or teacher on standardized measures of mental health problems. Results of multivariate analyses indicated that bereaved resilient versus affected status was a function of both family and child variables. Higher levels of caregiver warmth and discipline and lower levels of caregiver mental health problems were family-level variables that significantly differentiated resilient children from affected children. Bereaved children's perceptions of less threat in response to negative events and greater personal efficacy in coping with stress were child-level variables that differentiated resilient from affected status. Family and child variables were entered into a discriminant function analysis that correctly classified 72% of the sample. The findings are consistent with a model of resilience in which multilevel variables account for children's positive adaptation following exposure to adversity.

The effects of cognitive capacity, perceived parenting, traumatic events, and activity, which were " rst measured in the midst of the political violence of the Intifada in 1993, were examined on post-traumatic stress disorder (PTSD), emotional disorders, school performance, and neuroticism three years later in more peaceful conditions among 86 Palestinian children of 14.04 ± 0.79 years of age. The results showed, " rst, that PTSD was high among the children who had been exposed to a high level of traumatic events and had responded passively (not actively) to Intifada violence. Discrepant perceived parenting was also decisive for adjustment: Children who perceived their mothers as highly loving and caring but their fathers as not so showed a high level of PTSD. High intellectual but low creative performance was also characteristic of the children suffering from emotional disorders. Second, the hypothesis that cognitive capacity and activity serve a resiliency function if children feel loved and nonrejected at home was confirmed. Third, neuroticism decreased significantly over the three years, especially among the children who had been exposed to a high number of traumatic events.

Reviews the literature on the concept of resilience in children. The topic of individual resilience is one of considerable importance with respect to public policies focused on the prevention of either mental disorders or developmental impairment in young people. In planning preventive policies, it is important ot ask whether it is more useful to focus on the risks that render children vulnerable to psychopathology or on the protective factors that provide for resilience in the face of adversity. Topics covered include methodological considerations in the study of resilience, studies directly focusing on resilience, processes associated with resilience, and associated policy implications. (PsycINFO Database Record (c) 2016 APA, all rights reserved)

Varför utvecklar sig vissa barn på ett tillfredsställande sätt trots en dålig uppväxtmiljö?

Resiliens handlar om barns motståndskraft mot att utveckla psykiska problem. Mötet med risksituationer och svåra livsvillkor behöver inte leda till problemutveckling. I den här boken riktar författaren uppmärksamheten på just de barn som i mötet med risk visar en framgångsrik anpassning - som utvecklar resiliens.

Resiliens har sitt ursprung i samspelet mellan individuella egenskaper och förhållanden i miljön. Genom att komma underfund med orsakerna till resiliens kan vi finna skyddsfaktorer. Därmed skapas nya möjligheter till intervention och förebyggande åtgärder för barn som befinner sig i risksituationer. Introduktionsboken Resiliens ger ett nytt, resursorienterat perspektiv på barn och ungdomars utveckling. Denna reviderade utgåva är uppdaterad med ny forskning och har dessutom utökats med nya kapitel om resiliens i ett livsloppsperspektiv och i ett biologiskt perspektiv.

Boken vänder sig till blivande och yrkesverksamma socionomer, pedagoger, psykologer och andra inom bland annat hälsovård och socialtjänst som arbetar med barn, ungdomar och familjer i risk.

This review has considered the ways parents cope with the chronic strain and daily stressors associated with caring for and bringing up a disabled child. The review has been structured around key concepts from the process model of stress and coping. Coping resources--both personal and socio-ecological--have been described, and the notion of vulnerability when resources are not available has been considered. It is only recently that research has turned to look at the coping strategies parents use. The review drew on research using a variety of methodologies to demonstrate the range of strategies used by parents. The relationship between coping strategies and adjustment was explored, although certain methodological difficulties impede firm conclusions being drawn. Finally, the review examined whether the process model of stress and coping could be usefully operationalised to inform intervention practices with families caring for a disabled child.

Family caregivers of physically and cognitively impaired older adults face multiple challenges when providing care, including responses to tangible and anticipated losses. However, little is known about the grief experiences of family caregivers and how these might differentially influence the care-related behaviors of spouses and adult children. The present study examined the longitudinal relationship between grief reactions in current spousal and adult-children caregivers (N = 72) and in-home respite utilization over 3 months. The Heartfelt Sadness and Longing subscale of the Marwit-Meuser Caregiver Grief Inventory Short Form (S. J. Marwit & T. M. Meuser, 2005) was used to assess the grief experiences of participants, and demonstrated good internal reliability among spousal and adult-child caregivers of older adults with a variety of cognitive and physical conditions. Although there was not an association between spouses' grief subscale scores and later respite use, adult children were more likely to use respite after reporting higher levels of grief reactions. This study contributes to our ongoing understanding of differences between spousal and adult-children caregivers of impaired older adults and also lends further support for the reliability and construct validity of the Heartfelt Sadness and Longing subscale of the Marwit-Meuser Caregiver Grief Inventory.

Varför utvecklar sig vissa barn på ett tillfredsställande sätt trots en dålig uppväxtmiljö? Resiliens handlar om barns motståndskraft mot att utveckla psykiska problem. Mötet med risksituationer och svåra livsvillkor behöver inte leda till problemutveckling. I den här boken riktar författaren uppmärksamheten på just de barn som i mötet med risk visar en framgångsrik anpassning – som utvecklar resiliens. Resiliens har sitt ursprung i samspelet mellan individuella egenskaper och förhållanden i miljön. Genom att komma underfund med orsakerna till resiliens kan vi finna skyddsfaktorer. Därmed skapas nya möjligheter till intervention och förebyggande åtgärder för barn som befinner sig i risksituationer. Introduktionsboken Resiliens ger ett nytt, resursorienterat perspektiv på barn och ungdomars utveckling. Denna reviderade utgåva är uppdaterad med ny forskning och har dessutom utökats med nya kapitel om resiliens i ett livsloppsperspektiv och i ett biologiskt perspektiv. Boken vänder sig till blivande och yrkesverksamma socionomer, pedagoger, psykologer och andra inom bland annat hälsovård och socialtjänst som arbetar med barn, ungdomar och familjer i risk.

ABSTRACT
Background: Informal carers have a crucial role in the care of older people, but they are at risk of social isolation and psychological exhaustion. Web-based services like apps and websites are increasingly used to support informal carers in addressing some of their needs and tasks, such as health monitoring of their loved ones, information and communication, and stress management. Despite the growing number of available solutions, the lack of knowledge or skills of carers about the solutions often prevent their usage.

Objective: This study aimed to review and select apps and websites offering functionalities useful for informal carers of frail adults or older people in 5 European countries (Cyprus, Greece, Italy, Portugal, and Sweden).

Methods: A systematic online search was conducted from January 2017 to mid-March 2017 using selected keywords, followed by an assessment based on a set of commonly agreed criteria and standardized tools. Selected resources were rated and classified in terms of scope. Focus groups with informal carers were conducted to validate the list and the classification of resources. The activities were conducted in parallel in the participating countries using common protocols and guidelines, a standardization process, and scheduled group discussions.

Results: From a total of 406 eligible resources retrieved, 138 apps and 86 websites met the inclusion criteria. Half of the selected resources (109/224, 48.7%) were disease-specific, and the remaining resources included information and utilities on a variety of themes. Only 38 resources (38/224, 17.0%) were devoted specifically to carers, addressing the management of health disturbances and diseases of the care recipient and focusing primarily on neurodegenerative diseases. Focus groups with the carers showed that almost all participants had no previous knowledge of any resource specifically targeting carers, even if interest was expressed towards carer-focused resources. The main barriers for using the resources were low digital skills of the carers and reliability of health-related apps and websites. Results of the focus groups led to a new taxonomy of the resources, comprising 4 categories: carer's wellbeing, managing health and diseases of the care recipient, useful contacts, and technologies for eldercare.

Conclusions: The review process allowed the identification of online resources of good quality. However, these resources are still scarce due to a lack of reliability and usability that prevent users from properly benefiting from most of the resources. The involvement of end users provided added value to the resource classification and highlighted the gap between the potential benefits from using information and communication technologies and the real use of online resources by carers.

The Satisfaction With Life Scale (SWLS) was developed to assess satisfaction with the respondent's life as a whole. The scale does not assess satisfaction with life domains such as health or finances but allows Ss to integrate and weight these domains in whatever way they choose. Normative data are presented for the scale, which shows good convergent validity with other scales and with other types of assessments of subjective well-being. Life satisfaction as assessed by the SWLS shows a degree of temporal stability (e.g., .54 for 4 yrs), yet the SWLS has shown sufficient sensitivity to be potentially valuable to detect change in life satisfaction during the course of clinical intervention. Further, the scale shows discriminant validity from emotional well-being measures. The SWLS is recommended as a complement to scales that focus on psychopathology or emotional well-being because it assesses an individual's conscious evaluative judgment of his or her life by using the person's own criteria.

Antal registreringar och täckningsgrad
• Under 2014 rapporterades 7 981 vårdtillfällen för TIA, något fler än 2013. Under 2014
registrerades TIA i Riksstroke vid 62 av landets 72 akutsjukhus, tre sjukhus fler än 2013.
• Utifrån antalet registrerade TIA i Riksstroke kan totala antalet TIA i Sverige under 2014
uppskattas till cirka 10 000.
Demografi, riskfaktorer, vårdform och vårdtider
• Något fler män än kvinnor insjuknade i TIA. Medelåldern är 73 år, cirka tre år lägre än för stroke.
• TIA-patienterna var ofta tungt belastade av riskfaktorer och hade relativt hög beräknad risk att
insjukna i stroke (medelvärdet i ABCD2-score var 4,2 på en sjugradig skala). Noterbart är också
att 20 % av patienterna hade förmaksflimmer och att 11 % var rökare.
• Av alla patienter som registrerades utreddes och vårdades 96 % inneliggande.
Medianvårdtiden var tre dagar.
• Av TIA-patienterna kom 48 % till sjukhus inom tre timmar och 57 % kom in med ambulans.
Diagnostik
• Så gott som alla patienter undersöktes med datortomografi, medan 10 % undersöktes med en
magnetresonanstomografi (MR) av hjärnan.
• Kärlundersökning med ultraljud, DT-angiografi eller MR-angiografi genomfördes hos 70 % av
patienterna. Ultraljud var den vanligaste metoden, även om det varierade mellan sjukhusen.
Långtidsregistrering av EKG för att upptäcka hjärtrytmstörningar genomfördes hos 59 % av
patienterna under det akuta vårdtillfället, och för ytterligare 9 % planerades undersökningen
efter vårdtillfället. Variationerna avseende i praxis mellan sjukhusen var stora.
Sekundärprevention
• Av de TIA-patienter som hade förmaksflimmer behandlades 77 % med perorala antikoagulantia,
en påtaglig ökning jämfört med tidigare år. Andelarna som fick sådan behandling varierade
geografiskt. Andelen som behandlades med någon av de nya orala antikoagulantia var 38 %,
en tydlig ökning.
• Blodtryckssänkande läkemedel gavs till 69 % av patienterna och statiner till 74 %, men med
påtagliga variationer i praxis utefter geografi.
• Den absoluta merparten av rökarna (81 %) rapporterades ha fått råd om rökstopp och 79 %
av de med körkort rapporterades ha fått råd om sin bilkörning. Uppgifter om rökstopp eller
bilkörning saknades i vart fjärde till vart femte fall.
• Bland TIA-patienterna var ett återbesök vid en sjukhusmottagning eller i primärvården
planerat för 91 %.
PRELIMINÄR
12
1.2 BAKGRUND
Transitoriska ischemiska attacker (TIA) beror på övergående proppbil

I rapporten beskrivs resultaten från en litteraturstudie om riktade psykosociala
insatser till gravida och småbarnsföräldrar (med barn upp till 3 år) som har ett
så kallat problematiskt bruk av alkohol och/eller narkotika. Ovanstående grupper
är viktiga att uppmärksamma, dels för den inverkan det problematiska bruket
kan ha på föräldrarana själva, men framförallt på grund av de negativa effekter
detta kan få för föräldra-barnrelationen samt barnets psykiska hälsa och utveckling.
Syftet med litteraturstiden har varit att identifiera, sammanfatta och värdera
den internationella interventionsforskningen på området. Via sökningar i databaser
återfanns 53 relevanta primärstudier. Av dessa undersökte 27 studier interventioner
riktade till gravida, 14 studier fokuserade på insatser till småbarnsföräldrar,
medan 12 studier beskrev effekter av interventioner som påbörjats
under graviditet och avslutats en tid efter barnets födelse.
Sammantaget undersökte dessa studier ett flertal olika typer av interventioner.
Till de interventioner som studerades mest frekvent hörde bland annat hembesök,
behandlingsinsatser samordnade med mödravård samt insatser fokuserade
på föräldraträning/föräldraförmågor.
De aktuella studiernas sammanvägda resultat pekar dock mot att det råder
stor osäkerhet kring de olika insatstypernas effekter. Avsaknaden av enhetligt
vetenskapligt stöd innebär dock inte att stöd saknas helt; snarare drar de olika
studierna skilda slutsatser kring respektive insats. Därtill är många av studierna
alltför metodologiskt svaga för att det ska vara möjligt att uttala sig om effekter,
samt i vilken utsträckning dessa eventuellt kan vara bestående. En slutsats som
kan dras är därmed att det behövs fler experimentella studier med längre uppföljningstider
på området.
Ur ett svenskt perspektiv är det även angeläget med studier genomförda i en
svensk/nordisk kontext, då skillnaderna mellan länderna avseende tillgång till
mödra- och barnhälsovård begränsar möjligheterna att överföra resultat från
exempelvis amerikanska studier till svenska förhållanden.

What factors enable individuals to overcome adverse childhoods and move on to rewarding lives in adulthood? Drawing on data collected from two of Britain's richest research resources for the study of human development, the 1958 National Child Development Study and the 1970 British Cohort Study, this 2006 book investigates the phenomenon of 'resilience' - the ability to adjust positively to adverse conditions. Comparing the experiences of over 30,000 individuals born twelve years apart, Schoon examines the transition from childhood into adulthood and the assumption of work and family related roles among individuals born in 1958 and 1970 respectively. The study focuses on academic attainment among high and low risk individuals, but also considers behavioural adjustment, health and psychological well-being, as well as the stability of adjustment patterns in times of social change. This is a major work of reference and synthesis, that makes an important contribution to the study of lifelong development.

This welcome text addresses the important issue of what might become of people who are the children of problem drinkers. The authors have produced a lucid and accessible, though extremely scholarly, overview of available factual information, theoretical issues and practical implications related to this fascinating topic. The core of the book is an original study. This builds upon a wealth of evidence suggesting, though not uniformly, that people who are raised by parents at least one of whom is a 'problem drinker', may subsequently be at high risk for alcohol problems or other life problems. The background to the new research is ably set out. Some individual case histories are described at length. Moreover, a comprehensive and critical review of past research is provided. This encompasses epidemiology and a number of theories concerning mechanisms of transmission (e.g. genetic, environmental) of drinking and other behaviours by parents to their children.

The new research that is described was conducted in order to investigate what the consequences might be of being raised by a problem drinker/problem drinkers. The investigation involved a comparison of 164 people aged 16–35 years, who were the offspring of such adults, and a comparison group of 80 people, who were not. These people were interviewed twice, the second interview being conducted one year after the first. There was a good mix of open and closed questions, allowing for the collection of a wealth of information. This enabled the complexity of these relationships to emerge. Not surprisingly, the findings of this investigation were both numerous and quite complex. The offspring of problem drinkers reported more discord and negative experiences, together with less happy and cohesive family lives than the comparison group. Even so, in relation to adult demoralization, disharmony within the family appeared to be a more important variable than parental drinking per se.

More generally, the authors noted that having a parent who drinks in a damaging way may clearly be a predictor of a wide range of personal problems, including heavy/problem drinking or other drug use among their children. However, this is not an inevitable outcome. As noted by the authors '... overall, and with certain exceptions, the children of problem drinking parents studied here, as young adults were as well adjusted as their peers'. This finding is important and, to some readers, will be unexpected. The authors emphasize the wide variations in how young people adjust and react to having a parent who drinks in a harmful way. They also concluded that: 'Positive mental health as a young adult is best predicted by contemporaneously measured variables.'

The practical implications of this study and of other related evidence are considered. It is suggested that the children of problem drinking parents could be advised that they are 'at risk' in certain respects. They acknowledge that this recommendation is debatable from an ethical point of view. They conclude with a plea to break down reluctance to consider the links between the family and alcohol problems and vice versa. Richard Velleman and Jim Orford are to be congratulated for producing a major work. This is likely to remain the key book on this subject for the foreseeable future.

This welcome text addresses the important issue of what might become of people who are the children of problem drinkers. The authors have produced a lucid and accessible, though extremely scholarly, overview of available factual information, theoretical issues and practical implications related to this fascinating topic. The core of the book is an original study. This builds upon a wealth of evidence suggesting, though not uniformly, that people who are raised by parents at least one of whom is a 'problem drinker', may subsequently be at high risk for alcohol problems or other life problems. The background to the new research is ably set out. Some individual case histories are described at length. Moreover, a comprehensive and critical review of past research is provided. This encompasses epidemiology and a number of theories concerning mechanisms of transmission (e.g. genetic, environmental) of drinking and other behaviours by parents to their children.

The new research that is described was conducted in order to investigate what the consequences might be of being raised by a problem drinker/problem drinkers. The investigation involved a comparison of 164 people aged 16–35 years, who were the offspring of such adults, and a comparison group of 80 people, who were not. These people were interviewed twice, the second interview being conducted one year after the first. There was a good mix of open and closed questions, allowing for the collection of a wealth of information. This enabled the complexity of these relationships to emerge. Not surprisingly, the findings of this investigation were both numerous and quite complex. The offspring of problem drinkers reported more discord and negative experiences, together with less happy and cohesive family lives than the comparison group. Even so, in relation to adult demoralization, disharmony within the family appeared to be a more important variable than parental drinking per se.

More generally, the authors noted that having a parent who drinks in a damaging way may clearly be a predictor of a wide range of personal problems, including heavy/problem drinking or other drug use among their children. However, this is not an inevitable outcome. As noted by the authors '... overall, and with certain exceptions, the children of problem drinking parents studied here, as young adults were as well adjusted as their peers'. This finding is important and, to some readers, will be unexpected. The authors emphasize the wide variations in how young people adjust and react to having a parent who drinks in a harmful way. They also concluded that: 'Positive mental health as a young adult is best predicted by contemporaneously measured variables.'

The practical implications of this study and of other related evidence are considered. It is suggested that the children of problem drinking parents could be advised that they are 'at risk' in certain respects. They acknowledge that this recommendation is debatable from an ethical point of view. They conclude with a plea to break down reluctance to consider the links between the family and alcohol problems and vice versa. Richard Velleman and Jim Orford are to be congratulated for producing a major work. This is likely to remain the key book on this subject for the foreseeable future.

Background:  Family history of mood disorders and stressful life events are both established risk factors for childhood depression. However, the role of mediators in risk trajectories, which are potential targets for intervention, remains understudied. To date, there have been no investigations of mediating relationships between risk factors and very early onset depression, a developmental period during which intervention may be more effective. The current study used regression analyses to examine the relationships between family history of mood disorders and stressful life events as risk factors for depression in a preschool sample.

Method:  Preschoolers 3.0 to 5.6 years of age participated in a comprehensive mental health assessment. Caregivers were interviewed about their children using a structured diagnostic measure to derive DSM-IV major depressive disorder (MDD) diagnoses and dimensional depression severity scores. Family history of psychiatric disorders and preschoolers' stressful life events was obtained.

Results:  Both family history and stressful life events predicted depression severity scores 6 months later. Analyses examining the influence of family history of mood disorders and stressful life events on preschoolers' depression severity demonstrated that stressful life events mediated the relationship between family history and preschoolers' depression.

Conclusions:  Findings outline the key role of exposure to early stressful life events as a mediator of familial mood disorder risk in preschool onset depression. This finding in a preschool sample provides support for the hypothesis that psychosocial factors may have increased importance as mediators of risk in younger age groups. Findings suggest that psychosocial factors should be considered key targets for early intervention in depression.

IMS har börjat utarbeta studiehandledningar till sina forskningsöversikter.
Det främsta skälet är att underlätta för beslutsfattare och professionella inom
socialtjänsten att tillgodogöra sig innehållet i översikterna, som inte är helt
lättillgängligt. Ett annat skäl är att en studiehandledning kan ge stöd till gemensamma
diskussioner, kanske i studiecirkelform, vilket i sin tur kan leda
till att man i ökad utsträckning arbetar för en gemensam professionell kunskapsbas.

Forskningsöversikter är ett sätt att sammanställa och väga samman resultaten
från ett stort antal vetenskapliga studier, för att med större säkerhet
kunna ge svar på olika frågeställningar. Det handlar om kunskaper av relevans
antingen för utrednings- och bedömningsarbete eller för behandlingsoch
förbättringsarbete. Det vanligaste syftet med översikter är att visa på
nyttan eller effekterna för brukarna av olika insatser. I dessa fall ger översikten
svar på frågorna: Vad fungerar? Vad fungerar inte? Vad vet vi för lite
om?
Den forskningsöversikt som denna handledning är knuten till är Risk och
prognos i socialt arbete med barn. Forskningsmetoder och resultat, (Gothia
förlag, Stockholm 2003). Författarna, Dagmar Lagerberg och Claes Sundelin,
är båda välkända barnforskare.
Risk och prognos är en mycket omfattande sammanställning av internationell
forskning om barns utveckling. Den handlar om grundprinciper för
vad risker och prognoser är men redovisar även empiriskt material om riskoch
skyddsfaktorer. Översikten är i högsta grad relevant för bedömningsoch
utredningsarbetet inom barn- och ungdomsvården.
Studiehandledningen riktar sig främst till socialtjänstens personal. Tanken
är att den kan utgöra en bas för studier i cirkelform för gemensam kompetensutveckling
i en arbetsgrupp. Självfallet kan handledningen även användas
för egenstudier.
Studiehandledningen har utarbetats av socionom Birgitta Freij, på uppdrag
av IMS. En referensgrupp har lämnat värdefulla synpunkter.
Jag vill å IMS vägnar tacka Birgitta Freij för hennes goda arbete. Tack
också till referensgruppen som har bestått av Birgitta Forsberg, länsstyrelsen
i Uppsala, Jan Ludvigsson, BUP i Fritsla och Heléne Nellvik, socialförvaltningen
i Sigtuna, samt till Dagmar Lagerberg, Akademiska barnsjukhuset
vid Uppsala universitet, Bo Vinnerljung, Ulla Jergeby och Margareta Carlberg,
IMS, Lena Johansson, familjecentralerna i Märsta, Sigtuna kommun
och Ingela Kalin, socialtjänsten i Svenljunga, som i olika faser har medverkat
med synpunkter. Jag vill också tacka Synnöve Ljunggren och Mari Forslund,
båda IMS, som har bearbetat studiehandledningen.
4
Att producera studiehandledningar till forskningsrapporter är ett av flera
sätt som IMS prövar för att nå ut med kunskap till den sociala praktiken. Vi
är därför tacksamma för synpunkter från användarna. Synpunkter kan lämnas
till mari.forslund@socialstyrelsen.se. Studiehandledningen kan laddas
ned från: www.socialstyrelsen.se/IMS

Det finns stora problem med samordningen av stödet till barn och unga med funktionsnedsättning. Det konstaterar socialutskottet efter att ha tagit del av Riksrevisionens granskning. Trots många satsningar har de olika instanser i samhället som ger stöd till barn och unga med funktionsnedsättning fortfarande problem med att samverka. Följden blir att ansvaret för samordningen ligger hos föräldrarna.

Regeringen planerar att göra en djupare analys av hur stödet och regelverket fungerar, där även åtgärder inom samverkan och samordning ska ingå. Utskottet välkomnar detta. Utskottet har fått veta att regeringen planerar att starta en försöksverksamhet med samordnare. Utskottet förutsätter att försöksverksamheten ges hög prioritet och påbörjas under 2012, samt att regeringen återkommer till riksdagen med en redovisning när försöksverksamheten har utvärderats. Riksdagen avslutade ärendet med detta.

The challenge to define and refine evidence-based practice in the education of students with profound and multiple disabilities has emerged as an important focus of research and discussion over the past decade. In this paper, a model of educational ecologies serving members of this group is introduced as a means of linking individual abilities, human contexts and the wider research and practice agenda in this field. Two particular themes that are addressed are the important contribution of behavior state assessment and recognition of the interdependence of social and communicative factors in educational settings. Implications of this model are evaluated in terms of future priorities in staff development, inclusive practices in curriculum and instructional practices as well as broader quality of life considerations. © Springer Science+Business Media, LLC 2007.

Assessment of student behavior states and contextual variables has emerged as a promising area for research and practice in the education of individuals with profound and multiple disabilities. This paper presents findings of an observational study of ten school-aged students in this population, with particular attention being paid to social and communicative variables operating in educational settings. Comparisons are made with other published studies of behavior state assessment and socio-communicative processes observed in special education programs. Implications of these findings are discussed in relation to extant literature and avenues for further investigation in this field. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)(journal abstract)

Background: caregivers make substantial contributions to health and social systems, but many low-resource settings lack reliable data about the determinants and experiences of older adults who are caregivers. Objective: we identified socio-demographic determinants of caregiving among older adults of low- and middle-income countries, and compared determinants of specific categories of caregiving tasks. Subjects: a total of 34,289 adults aged 60 or older from a pooled sample of 48 low- and middle-income countries. Methods: prevalence values for caregiving and categories of caregiving tasks were calculated according to socio-demographic variables, for the overall sample and for each study country. Multivariate analyses assessed associations between caregiving variables and socio-demographic determinants, adjusting for health score and country of residence. Results: overall, 15% of older adults provided care, with varying prevalence according to study country. The prevalence of caregiving was significantly higher in women, and among adults aged 60-69, the college educated, the wealthy, those living in a household of two people and urban residents. No prevalence differences were reported for the employment status or health score. The odds of caregiving were greater for women, younger age groups and higher education levels, controlling for confounders. The likelihood of participating in specific categories of caregiving differed by sex, age, marital status, education, employment status and household size, but was not associated with household economic status, area of residence or health score.

I Sofias egen bok, som kom ut för 15 år sedan, beskrev Märta Tikkanen hur det är att ha och vara ett mbd-barn. Nu är hennes dotter vuxen, och som alla med mbd (numera oftast kallat damp, adhd eller add) har hon problem med impulskontroll, uppmärksamhet och i samspelet med andra människor. Det påverkar alla delar av livet: utbildning, yrkesval, boende, samlevnad. Att vara vuxen och ha mbd är svårt, men som Märta Tikkanen skriver mbd kan också stå för Mycket Bra och Duktig.
Det finns ytterligt lite skrivet om vuxna med mbd, och därför har Märta Tikkanen velat skildra hur livet kan gestalta sig, såväl ur Sofias synvinkel som ur Märtas egen som närstående.
Märta Tikkanen är mest känd för sin diktsamling Århundradets kärlekssaga (1978) som hittills tryckts i 130 000 exemplar enbart i Sverige.

Nazi concentration camp survivors are known to continue to suffer the adverse physical and psychological effects of their internment. This is a study of the effects on their children. A clinical sample of mid-teenage children of survivors was found to have more behavioral and other disturbances and less adequate coping behavior than did a clinical control group. Parental preoccupation is suggested as a contributing factor.

Syftet med denna bok är att ge vuxna en bättre förståelse av barns sorgereaktioner i olika utvecklingsstadier. Boken tar upp barns tankar och reaktioner när döden drabbar föräldrar, syskon, vänner, far- och morföräldrar. Boken ger många praktiska råd och principer för hur man på ett bra sätt tar hand om barnen när den närmaste familjen drabbas av ett dödsfall. Ska barnen få se den döde? Ska de få vara med på begravningen? Hur ska man göra för att barnen ska få utlopp för tankar och känslor? Hur gör man i klassen eller på förskolan? Denna reviderade och utvidgade upplaga ersätter författarens tidigare utgivna bok Barn i sorg (1990). Boken är lämplig för föräldrar, släktingar, lärare och andra vuxna som möter sörjande barn.

I Sorg - Saknad - Sammanhang har Gunilla Brinck, bibliotekskonsulent vid Länsbiblioteket i Västerbotten, och Anna Lindberg, bibliotekarie på sjukhusbiblioteket vid Norrlands Universitetssjukhus Umeå, samlat och kommenterat ca 300 böcker, huvuddelen skönlitteratur, om barn och ungdomar i svåra livssituationer. Kati Falk, med 25 års erfarenhet av barnpsykiatri, de senaste 10 åren på BUP:s Kris- och Konsultteam i Lund, visar i en inledande artikel på samtalets betydelsefulla roll för att hjälpa barn att hantera det "svåra i livet".
Böckerna är grupperade under tre huvudrubriker:
1. Barn som anhöriga/närstående Förälders/syskons plötsliga död, Sjukdom som leder till döden, Att leva med sjukdom, Självmord m fl,
2. Barn och våld
3. Barn i sjukdom och kris med underrubriker som Att vistas på sjukhus/besöka vårdcentral, Att vara allvarligt sjuk, Psykisk sjukdom m fl.

PURPOSE:
This discussion paper focuses on four potential complexities in the language development of children with severe congenital speech impairments, who use graphic symbols as a primary means of expression.
METHOD:
Some of the literature in relation to language development in aided communication is reviewed.
RESULTS:
Four potentially significant connections are discussed, relating to: (i) the features of graphic symbols; (ii) the complexity of multi-modal communication; (iii) the impact of selection and production on the process of developing a language system; and (iv), the connection between development and learning.
CONCLUSIONS:
It is proposed that the connections outlined are of fundamental significance in guiding intervention planning and in supporting language development in ways that have theoretical coherence.

Abstract
PURPOSE:
This discussion paper focuses on four potential complexities in the language development of children with severe congenital speech impairments, who use graphic symbols as a primary means of expression.
METHOD:
Some of the literature in relation to language development in aided communication is reviewed.
RESULTS:
Four potentially significant connections are discussed, relating to: (i) the features of graphic symbols; (ii) the complexity of multi-modal communication; (iii) the impact of selection and production on the process of developing a language system; and (iv), the connection between development and learning.
CONCLUSIONS:
It is proposed that the connections outlined are of fundamental significance in guiding intervention planning and in supporting language development in ways that have theoretical coherence.

Akademisk avhandling

Engagement in daily occupations, especially those perceived as meaningful, is essential for health and well-being. According to evaluation reports, many individuals with persistent mental illness seem to lack meaningful everyday occupations. The aim of this thesis was to investigate possible relationships between occupation, operationalised as time use and daily rhythm in daily activities, among individuals with persistent mental illness and relationships to different aspects of well-being, and identify sociodemographic and clinical risk factors for any imbalance in daily activities. A further aim was to investigate perceived meaningfulness in daily occupations, with a specific focus on work. The thesis is based on four studies. Studies I-III are based on a randomised sample of 103 participants from a psychiatric outpatient unit, and Study IV included 12 participants that were interviewed about perceived meaningfulness in their work. The results showed that spending much time in activities in everyday life, especially in work and other productive activities, and having a beneficial daily rhythm were associated with several factors of well-being. Spending much time asleep, especially at daytime, was associated with worse well-being. Among the risk factors for imbalance in daily activities was having high levels of general symptoms, which explained most of the risk of spending short periods in work/education, having an abnormal time asleep and an adverse daily rhythm. Further, having a diagnosis of schizophrenia meant an increased risk of spending little time in daily activities.

Being occupied per se, as well as having organised activities and routines, was perceived as meaningful and generated a feeling of occupational balance. Further, social life and a feeling of being needed by others was the aspect of meaningfulness most frequently reported in everyday life. Other aspects of meaningfulness in daily occupations were enjoyment, a sense of achievement and doing occupations to take care of oneself to maintain health. Work, in terms of employment, was perceived as meaningful since it had certain unique characteristics, gave structure to the day, a feeling of normality and acceptance, a balanced everyday life, and increased well-being. However, it was important that the demands at work and the individuals' interests and skills were well matched. A tentative model was suggested, integrating these aspects of meaningfulness in work.

I Stockholms län finns (hösten 2008) en demenssjuksköterska i tio av länets
kommuner, och demensvårdsutvecklare med delvis liknande funktioner i
ytterligare två. De har bildat ett regionalt nätverk och träffas regelbundet. Sin
nuvarande tjänst har de haft mellan några månader till 11 år. De har alla en lång
erfarenhet av arbete inom äldrevården, och flera av dem har skaffat sig olika
former av vidareutbildning inom demensområdet. Hälften har arbetat som
sjuksköterska i särskilt boende. De har vanligen blivit ombedda att söka tjänsten
utifrån sitt tidigare kända engagemang, och i några fall är de själva initiativtagare
till att tjänsten finns. Fyra av demenssjukskötersketjänsterna och de båda
demensvårdsutvecklartjänsterna finansieras med nationella stimulansmedel och är
således projekttjänster.
Intervjuerna visar att arbetsuppgifterna varierar mellan kommunerna. Skillnader
finns i huvudsak vad gäller graden av samarbete med andra aktörer inom
landstingets äldrevård och den kommunala äldreomsorgen och huruvida tonvikten
i arbetet lutar mot anhörigstöd eller utbildningsfrågor.
En majoritet av demenssjuksköterskorna beskriver sin funktion som "spindeln i
nätet", dvs. de har en övergripande funktion i kommunen som sakkunnig inom
demensfrågor, både för personer med minnesproblem och deras närstående,
personal inom äldreomsorg och sjukvård, kommunledningen och allmänheten.
Information, råd och stöd till personer med minnessvårigheter och deras
närstående framställs som en central uppgift. Där funktionen är bäst etablerad kan
demenssjuksköterskan komma in i ett tidigt stadium redan före diagnos. Det kan
vara personen själv som upplever att han eller hon har minnessvårigheter som tar
kontakt, en närstående eller någon inom vården eller äldreomsorgen.
Demenssjuksköterskan initierar minnesutredningar, hjälper personen och dennes
närstående att hitta och få den hjälp de behöver inom sjukvård och äldreomsorg,
förmedlar kontakter och motiverar att ta emot hjälpen. Stödinsatser som
demenssjuksköterskan informerar om och i vissa fall ansvarar för omfattar t.ex.
dagvård, anhöriggrupper, avlösarservice och öppna verksamheter med kafé och
information. Vägledning i hur man som frisk anhörig bemöter en person med
demenssjukdom visar sig vara en kärnfråga i enskilda stödsamtal med närstående.
De flesta demenssjuksköterskor beskriver ett väl fungerande samarbete med en
eller flera aktörer inom äldreomsorg och sjukvård, vanligast biståndshandläggare
och anhörigkonsulenter. I några kommuner har demenssjuksköterskan och
minnesmottagningen vid den geriatriska kliniken utvecklat rutiner för samarbete
och informationsöverföring. Däremot saknas i de flesta kommuner ett
kontinuerligt samarbete med husläkarverksamheterna.
Flertalet demenssjuksköterskor och de två demensvårdsutvecklarna arbetar med
utbildning för personal inom kommunens äldreomsorg. Medlen från
Kompetensstegen och stimulansmedel har möjliggjort utbildningssatsningar.
Demenssjuksköterskorna kan också fungera som handledare och konsulter vid
2
speciella problem. I några kommuner har man satsat på att utbilda i olika metoder,
som reminiscens och validation och bedömningsinstrumentet GBS.
Utöver sin funktion som sakkunnig i demensfrågor för kommunens invånare samt
personal inom sjukvård och äldreomsorg har samtliga demenssjuksköterskor
också uppdraget att informera allmänheten om demenssjukdomar samt om sin
egen roll i kommen, t.ex. genom kontakt med frivilligorganisationer.
Att följa utvecklingen i demensvården är en central del av funktionen som
sakkunnig i demensfrågor. Demenssjuksköterskorna har därmed också en viktig
roll i utvecklingsarbetet i den egna kommunen. Intervjuerna visar dock på olika
erfarenheter när det gäller att nå fram med sina erfarenheter och idéer till den
kommunala ledningen. Delvis synes detta hänga samman med var i
organisationen de finns. Ju mer centralt, desto större är möjligheten att ha en bra
dialog med kommunledningen.
Ett stort problem som demenssjuksköterskorna ser inom demensvården såväl som
i sin egen yrkesroll är bristen på samverkan mellan olika aktörer, särskilt mellan
de två huvudmännen. En annan svårighet är alltjämt på sina håll att få
husläkarverksamheter att genomföra demensutredningar.
Flera demenssjuksköterskor lyfter fram att det behövs mer utbildning kring olika
demenssjukdomar och lämpliga förhållningssätt på alla nivåer inom sjukvård och
äldreomsorg. Å andra sidan påpekas också att bemanningen inom den kommunala
äldreomsorgen måste ses över så att personalen har möjlighet att omsätta sina
kunskaper i praktiken.
När det gäller utvecklingen av demensvården förespråkar samtliga
demenssjuksköterskor att det behövs personer på husläkarverksamheterna att
samarbeta med, som tillsammans med demenssjuksköterskan kan vara en
"paraplycentral". I sin framtidsvision ser de, med inspiration från exempelvis
Kalmar läns landsting, att det borde inrättas en funktion som demenssjuksköterska
vid husläkarverksamheterna, med särskilt ansvar för demensutredningar och
samverkan med minnesmottagning och kommun. I kommunen hoppas flera
demenssjuksköterskor på utvecklingen av hemtjänstteam som enbart arbetar med
personer med demenssjukdom. Till stöd för dessa funktioner ser de en utveckling
där demenssjuksköterskan tillsammans med fler professioner bildar ett
demensteam som är gemensamt för de båda huvudmännen.
Sammanfattningsvis visar intervjuerna att funktionen demenssjuksköterska är
mångfacetterad och riktar sig mot många olika aktörer. Det varierar dock mellan
kommunerna i vilken utsträckning man i praktiken har möjlighet att vara
"spindeln i nätet". En slutsats är att samarbete med alla aktörer inom demensvården
är en central förutsättning för att demenssjuksköterskan ska kunna bistå
med råd och stöd till personer med minnesproblem och deras närstående redan i
ett tidigt stadium – och därmed förbättra möjligheten till en obruten vårdkedja. Ju
mer heltäckande samarbetet med sjukvården och äldreomsorgen är desto bättre
förutsättningar finns också för demenssjuksköterskan att föra ut kunskap och
3
information till personal. Rutinerna för kontakt och samarbete med t.ex.
husläkarverksamheter, hemtjänst och biståndshandläggare behöver vara så säkra,
tydliga och väl förankrade hos alla parter att de även fungerar i verksamheter med
hög personalomsättning.
En central position i kommunstrukturen och en direkt dialog med
kommunledningen är viktiga förutsättningar för att kommunen ska kunna dra
nytta av demenssjuksköterskans kunskaper i arbetet att utveckla demensvården.
I synnerhet i större kommuner är demenssjuksköterskan ofta tvungen att prioritera
vissa arbetsuppgifter. Ofta lägger man då tonvikten antingen på anhörigstöd eller
på sin utbildnings- och rådgivningsfunktion för personal inom äldreomsorgen. I
en kommun har lösningen varit att demenssjuksköterskan fungerar som en
projektledare och arbetar i ett team om fyra personer som specialiserat sig på olika
uppgifter såsom anhörigstöd, utbildning och utvecklingsarbete. En annan tänkbar
lösning är att flera demenssjuksköterskor specialiserar sig på olika uppgifter.

Abstract
Spouses (and partners) are the most important source of care in old age. Informal care for frail spouses is provided by both sexes and across all socio-economic backgrounds and welfare policy contexts. There are, however, interesting differences as to whether spouses care alone, receive informal support from other family members or formal support from professional helpers, or outsource the care of their spouse completely. The present article contributes to the literature by differentiating between solo spousal care-giving and shared or outsourced care-giving arrangements, as well as between formal and informal care support. Moreover, we show how care-giving arrangements vary with gender, socio-economic status and welfare policy. Adding to previous research, we compare 17 countries and their expenditures on two elder-care schemes: Cash-for-Care and Care-in-Kind. The empirical analyses draw on the most recent wave of the Survey of Health, Ageing and Retirement in Europe (SHARE) data from 2015. Our results show that men have a higher propensity to share care-giving than women, albeit only with informal supporters. As expected, welfare policy plays a role insofar as higher expenditure on Cash-for-Care schemes encourage informally outsourced care-giving arrangements, whereas Care-in-Kind reduce the likelihood for informally shared or outsourced care-giving arrangements. Moreover, the influence of these welfare policy measures differs between individuals of different socio-economic status but not between men and women.

This research project, funded by the ACT Department of Disability, Housing and
Community Services through the Carers Recognition Grants Program, sought to discover
more about the lived experiences, needs and goals of young carers in the ACT in an
attempt to identify more responsive and accessible service delivery.
For the purposes of this research report, young carers were defined as:
children and young people under the age of 18 who care for a family member
with an illness or disability, or a drug or alcohol or mental health issue.
It has been shown that caring can be a positive experience for children and young people
when they receive adequate levels of support but that when unsupported, young carers
can experience significant physical, emotional, social, educational, and financial hardship.
It is discomforting, therefore, to find that most research has shown that for a range of
political and practical reasons, many young carers and their families are sustained in
positions of significant disadvantage and suffer on without the supports and services that
they both need and deserve.
While there has been considerable discussion about the service needs and experiences of
carers, generally, there has been little research focusing on the specific needs of young
carers and their access to appropriate, responsive and quality services.
This has been for a number of reasons. Firstly, viewed primarily as incapable, children
and young people's roles as social citizens are discredited, which leads to a situation
where communities either disbelieve or problematise their care responsibilities and fail to
afford them the support they need. Secondly, afraid of stigma, inappropriate intervention
or shame, many families have felt compelled to hide young caring from the eyes of the
community. Thirdly, young caring raises a moral and economic tension – do we condone
young caring (including its negative impacts) and save the community significant expense
or do we prohibit it and further problematise those who assume such roles?
This study attempted to navigate its way through this potential minefield by
acknowledging that young caring is a natural, potentially life-affirming and skilldeveloping
experience and by seeking out children and young people's own reflections on
their roles and how they, themselves, see caring impacting on their lives.

Varför blir man den man blir? Vår plats i syskonskaran har stor betydelse för hur vi kommer att bli, vem vi förälskar oss i, med vem vi kommer att leva lyckligt eller olyckligt vilken utbildning och vilket arbete vi får och hur vår levnadsbana formas. Tidigare har boken utgivits med titeln Familjemönster och personlighet och sålt i över tjugotusen exemplar.

De intressanta teorier som läggs fram här bygger på Oluf Martensen-Larsens kartläggning av femtontusen svenskars och danskars släktförhållanden. Vi kommer hela livet att alltid vara starkt präglade av vår familjebakgrund, om vi har enbart bröder eller en bara systrar, om vi är äldst, yngst eller kommer i mitten, om vi är inklämda och har fått alltför liten tid och plats eller om vi är födda med flera års avstånd till yngre och äldre syskon.

Oluf Martensen-Larsens forskning visar också hur våra liv påverkas av våra förfäders plats i syskonskaran. Med hjälp av speciella släktscheman kan man kartlägga sitt familjemönster och på så vis få en djupare och mer nyanserad förståelse för varför man blir den man blir.

Riksdagen har den 1 december 2010 godkänt den strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige som regeringen har föreslagit i propositionen Strategi för att stärka barnets rättigheter (prop. 2009/10:232). Denna broschyr innehåller den av riksdagen godkända strategin.

This study tested the effect of the Family Bereavement Program (FBP), a preventive intervention for bereaved families, on effective parenting (e.g., caregiver warmth, consistent discipline) 6 years after program completion. Families (n = 101; 69% female caregivers; 77% Caucasian, 11% Hispanic) with children between ages 8 and 16 who had experienced the death of one parent were randomized to the FBP (n = 54) or a literature control condition (n = 47). Multiple regression analyses conducted within a multilevel framework indicated that the FBP had a significant positive impact on a multirater, multimeasure assessment of parenting at 6-year follow-up, controlling for pretest levels of parenting and child mental health problems. Mediation analyses showed that short-term program effects on parenting, including caregiver warmth and effective discipline, significantly mediated the impact of the FBP on effective parenting 6 years later. These findings indicate that a relatively cost-effective brief intervention for families who experienced a major stressor resulted in sustained effects on caregiver warmth and consistent discipline 6 years following the program.

This article examines the contribution of the first Family Drug and Alcohol Court (FDAC) within care proceedings in England and Wales. It asks what FDAC can contribute to family reunification amid concerns about the safety and sustainability of return home and significant changes in care proceedings under the Children and Families Bill of 2013. Features of FDAC as a problem-solving court are outlined and findings of an independent evaluation are presented to consider FDAC's contribution to safe return home at the end of the care proceedings. The likely impact of the Children and Families Bill of 2013 on FDAC's reunification objectives and the rationale for an FDAC aftercare service are discussed. The article concludes that FDAC has the potential to play a useful role in promoting safe reunification at the end of care proceedings. The Children and Families Bill of 2013 creates both opportunities and challenges to the FDAC model in respect of its approach to enhance safe reunification prospects, and adaptations will be necessary. There is a strong case to develop an FDAC aftercare service to help promote lasting reunification and safe and committed parenting.

Keywords:: FDAC, problem-solving courts, family reunification, substance misuse, care proceedings, Children and Families Bill 2013

The family plays a key part in both preventing and intervening with substance use and misuse, both through inducing risk, and/or encouraging and promoting protection and resilience. This review examines a number of family processes and structures that have been associated with young people commencing substance use and later misuse, and concludes that there is significant evidence for family involvement in young people's taking up, and later misusing, substances. Given this family involvement, the review explores and appraises interventions aimed at using the family to prevent substance use and misuse amongst young people. The review concludes that there is a dearth of methodologically highly sound research in this area, but the research that has been conducted does suggest strongly that the family can have a central role in preventing substance use and later misuse amongst young people.

The family plays a key part in both preventing and intervening with substance use and misuse, both through inducing risk, and/or encouraging and promoting protection and resilience. This review examines a number of family processes and structures that have been associated with young people commencing substance use and later misuse, and concludes that there is significant evidence for family involvement in young people's taking up, and later misusing, substances. Given this family involvement, the review explores and appraises interventions aimed at using the family to prevent substance use and misuse amongst young people. The review concludes that there is a dearth of methodologically highly sound research in this area, but the research that has been conducted does suggest strongly that the family can have a central role in preventing substance use and later misuse amongst young people.

This paper reports a study to assess stress, well-being and supportive resources experienced by mothers and fathers of children with rare disabilities, and how these variables were affected by an intensive family competence intervention.
BACKGROUND:
Despite diagnosis-specific studies, little overall knowledge exists about life-consequences for families of children with rare disorders.
METHOD:
We used a prospective design with baseline data and two follow-ups (at 6 and 12 months) after an intervention. The intervention aimed at empowering parents in managing their child's disability. Parents from all parts of Sweden visiting a national centre for families of children with rare disabilities were consecutively selected (n = 136 mothers, 108 fathers). Instruments of parental stress, social support, self-rated health, optimism and life satisfaction and perceived physical or psychological strain were used. Stratified analyses were carried out for mothers and fathers, and related to parental demands: single mothers, full-time employment, participation in a parent association, child's age and type of disability.
RESULTS:
We found high parental stress, physical and emotional strain among mothers, especially among single mothers. Fathers showed high stress related to incompetence, which decreased after the intervention. Decreased strain was found among full-time working mothers and fathers after the intervention. Parents' perceived knowledge and active coping and mothers' perceived social support were increased at follow-up. Factors related to parents' overall life satisfaction (57-70% explained variance) changed after the intervention, from being more related to internal demands (perceived strain, incompetence and social isolation) to other conditions, such as problems related to spouse, paid work and social network.
CONCLUSION:
Parents, especially fathers and full-time working parents, may benefit from an intensive family competence programme.

Background: Communication difficulties due to aphasia following stroke are particularly stressful to caregivers.
Objective: To examine the impact of a psychoeducation programme on caregivers' burden and stress and communication between the caregiver and aphasic stroke patient.
Design: Randomized wait-list controlled trial with immediate or three-month delayed treatment.
Setting: Three public hospital rehabilitation services in Sydney, Australia.
Subjects: Thirty-nine caregivers of aphasic stroke patients, up to 12 months post stroke: 19 given immediate treatment and 20 in a delayed treatment control group.
Interventions: Four-session weekly caregiver programme that included elements of education, support and communication skills conducted by a speech pathologist, social worker and clinical psychologist.
Main measures: The General Health Questionnaire (GHQ) was used to measure caregiver stress, the Relatives' Stress Scale was used to measure caregiver burden and a communication questionnaire was designed specifically for this project.
Results: Thirty-one caregivers completed the study. Caregivers in the immediate treatment group had significant reductions in GHQ measured stress (GHQ mean (SD) at baseline= 6.26 (5.67), GHQ post treatment 3.21 (SD 4.20), P = 0.006). There was no improvement in wait-listed caregivers. Improvement was not maintained at three-month follow-up. There were no significant effects of the programme on communication skills or on caregiver burden.
Conclusions: Stroke caregiver support, education and training programmes have short-term effects on caregiver stress levels but are likely to require ongoing involvement to maintain their effect.

BACKGROUND AND PURPOSE:
We report trends of stroke incidence and survival up to year 2001/2002 in Lund-Orup, Sweden, and projections of future stroke incidence in Sweden.
METHODS:
Lund Stroke Register, a prospective population-based study, included all first-ever stroke patients, between March 1, 2001 and February 28, 2002, in the Lund-Orup health care district. Institution-based studies for 1983 to 1985 and 1993 to 1995 were used for comparison. We calculated age-standardized incidence and Cox proportional hazards analysis of survival (stroke subtype, sex, age group, and study period in the analysis). Minimum follow-up was 46 months. Based on our register's stroke incidence and the official Swedish population projection, a projection for future stroke incidence on a national basis was calculated.
RESULTS:
We included 456 patients with first-ever stroke in 2001/2002. The age-standardized incidence (to the European population) was 144 per 100 000 person-years (95%CI 130 to 158) in 2001/2002, 158 (95%CI 149 to 168) in 1993 to 1995, and 134 (95%CI 126 to 143) in 1983 to 1985. Cox proportional hazard analysis indicated decreased risk of death after stroke in 2001/2002 (hazard ratio 0.80; 95%CI 0.67 to 0.94) compared with 1993 to 1995. Up to year 2050, the annual number of new stroke patients in Sweden may increase by 59% based solely on demographic changes.
CONCLUSIONS:
Despite possible underestimation of stroke incidence during the previous institution-based studies, the increased stroke incidence between 1983 to 1985 and 1993 to 1995 did not continue in 2001/2002. The long-term survival after stroke continues to improve. As the elderly population is growing in Sweden, stable incidence and increasing survival will result in a rapidly increasing prevalence of stroke patients in Sweden.

This study presents results of a subgroup analysis from a randomized trial to examine whether Structural Ecosystems Therapy (SET), a family intervention intended to improve medication adherence and reduce drug relapse of HIV-seropositive (HIV+) women recovering from drug abuse, provided benefits for families with children. Data from 42 children and 25 mothers were analyzed at baseline, and 4, 8, and 12 months post-baseline. Results of longitudinal Generalized Estimating Equations analyses suggested that SET was more efficacious than the Health Group (HG) control condition in decreasing children's internalizing and externalizing problems and reducing mothers' psychological distress and drug relapse. Children in SET reported improvements in positive parenting as compared to the children in HG, but there were no differences in mother-reported positive parenting, or parental involvement as reported by either the children or mothers. These findings suggest that family interventions such as SET may be beneficial for mothers and children. An adaptation of SET specifically for families with children could further enhance benefits and improve acceptability and cost-effectiveness.

This study presents results of a subgroup analysis from a randomized trial to examine whether Structural Ecosystems Therapy (SET), a family intervention intended to improve medication adherence and reduce drug relapse of HIV-seropositive (HIV+) women recovering from drug abuse, provided benefits for families with children. Data from 42 children and 25 mothers were analyzed at baseline, and 4, 8, and 12 months post-baseline. Results of longitudinal Generalized Estimating Equations analyses suggested that SET was more efficacious than the Health Group (HG) control condition in decreasing children's internalizing and externalizing problems and reducing mothers' psychological distress and drug relapse. Children in SET reported improvements in positive parenting as compared to the children in HG, but there were no differences in mother-reported positive parenting, or parental involvement as reported by either the children or mothers. These findings suggest that family interventions such as SET may be beneficial for mothers and children. An adaptation of SET specifically for families with children could further enhance benefits and improve acceptability and cost-effectiveness.

AIM:
To explore what it means to be a close relative of a person dependent on home enteral tube feeding (HETF) and how they can manage this situation.
BACKGROUND:
Previous studies have shown that the situation of close relatives in home care in general can be burdensome and difficult. Research is scarce about experiences of close relatives when patients are treated with HETF.
DESIGN:
A qualitative design was used, in accordance with grounded theory (GT).
METHODS:
Twelve close relatives were interviewed twice, using open-ended questions. Five were relatives of patients supported by home care services or advanced home care teams. Using the GT method, sampling, data collection and data analysis were carried out simultaneously.
RESULTS:
One core category, 'Struggling in an inescapable life situation' and eight categories were found. The situation led to involuntary changes in the lives of the close relatives, something they could do little about. Their lives had become completely upturned and restricted by the HETF. Togetherness and pleasure was lost and they felt lonely. The relatives faced a new role of being informal caregivers and they had to adjust their daily life accordingly. They felt forced to take on a heavy responsibility for which they lacked support. The close relatives struggled to manage and to make the best of their new situation.
CONCLUSIONS:
This study highlighted the demands and vulnerability which is embedded in the role of being a close relative of a patient with HETF. It also pointed out their need for comprehensive support from the health care system.
RELEVANCE TO CLINICAL PRACTICE:
Support to facilitate the situation of close relatives should be given from the health care. One way to organise the care could be through a nurse-led clinic, which provides continuous support, information and counseling.

AIM:
To explore what it means to be a close relative of a person dependent on home enteral tube feeding (HETF) and how they can manage this situation.
BACKGROUND:
Previous studies have shown that the situation of close relatives in home care in general can be burdensome and difficult. Research is scarce about experiences of close relatives when patients are treated with HETF.
DESIGN:
A qualitative design was used, in accordance with grounded theory (GT).
METHODS:
Twelve close relatives were interviewed twice, using open-ended questions. Five were relatives of patients supported by home care services or advanced home care teams. Using the GT method, sampling, data collection and data analysis were carried out simultaneously.
RESULTS:
One core category, 'Struggling in an inescapable life situation' and eight categories were found. The situation led to involuntary changes in the lives of the close relatives, something they could do little about. Their lives had become completely upturned and restricted by the HETF. Togetherness and pleasure was lost and they felt lonely. The relatives faced a new role of being informal caregivers and they had to adjust their daily life accordingly. They felt forced to take on a heavy responsibility for which they lacked support. The close relatives struggled to manage and to make the best of their new situation.
CONCLUSIONS:
This study highlighted the demands and vulnerability which is embedded in the role of being a close relative of a patient with HETF. It also pointed out their need for comprehensive support from the health care system.
RELEVANCE TO CLINICAL PRACTICE:
Support to facilitate the situation of close relatives should be given from the health care. One way to organise the care could be through a nurse-led clinic, which provides continuous support, information and counseling.

Each level provides development possibilities within itself, and even if a level is reached that can't be expanded upon for an individual, the concepts used will allow for a fun and enriching learning experience, using Eye Control, at any level.

Until now, eye control and gaze interaction within assistive technology have been reserved for those who have a proven understanding of cause and effect and who are demonstrating that they are ready for an Alternative and Augmentative Communication (AAC) device that they will be able to use with their eyes and eye control, usually together with one or another type and level of AAC vocabulary.

Reaching the level of success with eye control and the level of cognitive ability needed to achieve a successful assessment – and thus, in many cases, the professional recommendation needed to purchase, fund and use an eye controlled device – can be difficult, if not sometimes impossible.

But at Tobii Dynavox, we believe that eye control, gaze interaction and their different methods for use are skills like any other. We believe that they should be taught in constructive and structured ways in order to assist individuals in learning the practical and cognitive skills needed to reach the level of ability required to communicate with AAC vocabularies using eye controlled devices, and even to open individuals up into the world of literate, long distance communication.

The Tobii Dynavox Eye Gaze Learning Curve is a step stone, leveled, component based, teaching-and-learning pathway for eye control and gaze interaction. It incorporates teaching and learning techniques, software and suggestions for care givers, teachers and professionals assisting users from their earliest experiences and engagements with a screen to those who are fully literate and need eye controlled computer access and long distance communication.

This study explores the transmission of trauma in 30 Middle Eastern refugee families in Denmark, where one or both parents were referred for treatment of PTSD symptoms and had non-traumatized children aged 4-9 years. The aim of the study was to explore potential risk and protective factors by examining the association between intra-family communication style regarding the parents' traumatic experiences from the past, children's psychosocial adjustment and attachment security. A negative impact of parental trauma on children might be indicated, as children's Total Difficulties Scores on the Strengths and Difficulties Questionnaire (SDQ) were significantly higher than the Danish norms. A negative association between children's attachment security as measured by the Attachment and Traumatization Story Task and higher scores on the SDQ Total Difficulties Scale approached significance, suggesting that the transmission of trauma may be associated with disruptions in children's attachment representations. Furthermore a significant association between parental trauma communication and children's attachment style was found.

Av redovisningen i denna rapport framgår att personer med utvecklingsstörning i Sverige
har en ökad sårbarhet för många sjukdomar jämfört med befolkningen i övrigt.
Forskning om levnadsförhållanden visar samstämmiga resultat inom flertalet livsområden.
Vuxna personer med utvecklingsstörning bor och lever sitt liv i samhället där andra
medborgare bor och lever. Likafullt visar jämförelser med den övriga befolkningen tydliga
skillnader i levnadsförhållanden på i stort sett alla livsområden framför allt när det gäller
arbete, inkomst och socialt umgänge.
Personer med utvecklingsstörning har sällan en traditionell anställning på den öppna
arbetsmarknaden. En del har anställning inom Samhall, men många försörjer sig inte
genom arbete utan har sin främsta inkomst via socialförsäkringssystemet. De har litet
inflytande över sin ekonomi. Majoriteten lever ett begränsat socialt liv och umgås mest
med anhöriga och personal. Få har vänner som de själva har valt.
En ljuspunkt finns. Yngre personer i åldern 21–40 år har inte sämre tandstatus än den
övriga befolkningen.

The primary purpose of this study was to establish whether contrasting teaching methods had an effect on performance accuracy in the recall of graphic symbols. The secondary purpose was to establish whether the iconicity of symbols had an effect on performance accuracy. A direct symbol-teaching method and a contextual symbol-teaching method were investigated using a total of 72 Picture Communication Symbols (PCSs; Johnson, 1985). Fourteen children with physical disabilities and additional learning difficulties took part in the study. Ten participants had little or no functional speech. The results showed that, averaging across all other factors, the direct-teaching method produced better results than the contextual-teaching method and that performance accuracy was greater with transparent symbols. Results also showed a significant interaction between the direct-teaching method and translucent/opaque symbols. Further analysis of the descriptive data suggests that age, rather than educational or language ability, was a significant factor. Implications for augmentative and alternative communication (AAC) practices are discussed.

The primary purpose of this study was to establish whether contrasting teaching methods had an effect on performance accuracy in the recall of graphic symbols. The secondary purpose was to establish whether the iconicity of symbols had an effect on performance accuracy. A direct symbol-teaching method and a contextual symbol-teaching method were investigated using a total of 72 Picture Communication Symbols (PCSs; Johnson, 1985). Fourteen children with physical disabilities and additional learning difficulties took part in the study. Ten participants had little or no functional speech. The results showed that, averaging across all other factors, the direct-teaching method produced better results than the contextual-teaching method and that performance accuracy was greater with transparent symbols. Results also showed a significant interaction between the direct-teaching method and translucent/opaque symbols. Further analysis of the descriptive data suggests that age, rather than educational or language ability, was a significant factor. Implications for augmentative and alternative communication (AAC) practices are discussed.

Sammanfattning
En hög andel barn har någon gång under sin uppväxt i sin familj missbruk/beroende, psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning, våld, allvarlig sjukdom eller skada eller någon som avlider. Ofta är svårigheterna överlappande. Det är ett grundläggande folkhälsoarbete att genom adekvat stöd förebygga de väl dokumenterade riskerna för negativa konsekvenser av en sådan uppväxt, i barnens vardag här och nu och för deras framtid. Ett omfattande utvecklingsarbete har utifrån regeringsuppdragen bedrivits under hela perioden 2011–2020, i nära samarbete med andra nationella och regionala aktörer. Steg har tagits närmare målet att barn inte ska skadas av föräldrars missbruk och beroende och att psykisk ohälsa av familjerelaterade orsaker minskar hos barn och unga. Detta har skett bland annat genom att stödja både hälso- och sjukvård och socialtjänst i att genom ökad kunskap och skapandet av hållbara strukturer tillämpa ett barn-, föräldraskaps- och familjeperspektiv i arbetet med dessa familjer. Stödet har bestått i framtagande och publicering av kunskapssammanfattningar och olika former av webbstöd, spridande av verksamma arbetssätt, stöd till utvecklingsarbeten samt anordnande av konferenser och lärande nätverk. Detta påverkans- och utvecklingsarbete är viktiga insatser för att minska de påverkbara hälsoklyftorna i samhället. Arbetet är också en utmaning som kräver långsiktighet och kontinuerligt stöd för implementering. Fortsatta kontinuerliga insatser behövs för att alla som i sitt arbete möter föräldrar med egna svårigheter uppmärksammar barnens situation och ger dem information, råd och stöd efter behov. Medvetenheten om professionens ansvar att förhålla sig till patienter, brukare och klienter som föräldrar, och till deras barn som anhöriga och rättighetsbärare, behöver öka inom såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten. Barnkonventionen som lag stärker arbetet, men kräver fortsatta insatser för efterlevnad i praktiken. I denna redovisning lyfts därför behovet av att ett fortsatt nationellt stöd inom området behövs. Det stödet omfattar fortsatt arbete med uppföljning, utveckling av ett samordnat familjeorienterat arbetssätt inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården, stödstrukturer för barn i akuta situationer, samlad kompetens och ansvar för barn som föds med skador till följd av exponering av alkohol under fosterlivet samt nationellt samordning inom flera områden, exempelvis i arbetet med våld mot barn. Det är angeläget att den kommande ANDT-strategin från 2021 och framåt fortsatt särskilt lyfter behovet av satsningar på barn och stöd i föräldraskap för att se till barns behov av en trygg uppväxt här och nu samt förebygga missbruk och psykisk ohälsa i nästa generation.

Hur är det att vara anhörigtill en person med demenssjukdom? Vilket stöd ges från sam-hällets sida och överensstämmer det med de verkliga behoven? Hur upplever vårdpersonaloch biståndshandläggare det är att stödja anhöriga? Var finns problemen, och hur ska vigöra för att lösa dem? Det är några av de frågor vi har ställt och försöker ge svar på i dennafokusrapport. Demens beskrivs ofta som de anhörigas sjukdomeftersom de förändringar som följer medsjukdomsutvecklingen starkt påverkar livskvaliteten även för de anhöriga. De anhöriga, somofta själva är äldre, har en avgörande roll när det gäller vården av personer med demens-sjukdom.1Invanda mönster och maktförhållanden förändras i en familj när någon insjuknari demenssjukdom.2Att vårda en närstående är vanligt i åldrarna 75 till 84 år, ungefär likamånga män som kvinnor.3Att vara anhörig till en person med demenssjukdom påverkar hälsa, social situation, eko-nomi, livskvalitet och levnadsvillkor i hög grad.Ett flertal studier visar att anhöriga somvårdar en person med Alzheimersjukdom löper en ökad risk för depression4. Data från stu-dier visade att inflyttningen på särskilt boende kan framflyttas med sex månader om anhö-riga erbjuds stöd och hjälp när den demenssjuka fortfarande bor hemma. Välinformeradeoch kunniga anhöriga är en tillgång för både landsting och kommun. Från den 1 juli 2009 är kommunens skyldighet att ge stöd till anhöriga förtydligad genomen ändring i socialtjänstlagen. Kommunal hälso- och sjukvård och socialtjänst ska er-bjuda ett individuellt anpassat stöd till anhöriga, men också arbeta för att se, respektera ochsamarbeta med anhöriga.6Landstinget har ingen uttalad skyldighet att stödja anhöriga men har i uppdrag att svara förförebyggande hälso- och sjukvård enligt 2 c § Hälso- och sjukvårdslagen. Det innebärbland annat att identifiera personer eller grupper som riskerar att drabbas av ohälsa. Hälso-och sjukvården har en otydlig roll i dagens anhörigstöd. Sedan 2010 finns bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen att närbehov finns ska en gemensam individuell plan upprättas för personer med psykiska funk-tionsnedsättningar. Planeringen ska göras tillsammans med patient och anhöriga.De behov som anhöriga till personer med demenssjukdom har, liknar i stor utsträckning be-hoven som andra anhöriga har, det vill säga där det handlar om andra svåra kroniska sjuk-domar eller psykiska funktionshinder. Nästan oavsett vilka sjukdomstillstånd det handlar om innebär vardagen som anhörig ett stort antal utmaningar där samhället måste erbjudastöd och hjälp. I Socialstyrelsens "Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010"belyses hela vårdkedjan - över huvudmannaskapsgränserna. I riktlinjerna framgår hur deolika aktörerna bör strukturera sitt arbete för att kunna säkra god och jämförbar vård förpersoner med demens. I de nationella riktlinjerna lyfts begreppet personcentrerad omvårdnadfram, det vill sägaatt omhändertagandet av personer med demenssjukdom i möjligaste mån ska individanpas-sas. Flertalet anhöriga anser att personal inom vård och omsorg inte tar tillvara anhörigaskunskap om deras närstående. För att lyckas med det krävs att företrädare från kommuneroch landsting betraktar anhöriga som samarbetspartners. På så sätt ökas självkänslanhos anhöriga och främjar deras självständighet. Det bidrar också till att man inom kommunoch landsting får en korrekt bild av vad som behövs i ett fungerande anhörigstöd.Olika typer av tekniska hjälpmedel kan även vara till stor hjälp för den anhöriga och bevaraden demenssjuke personens oberoende så länge som möjligt. Idag förskrivs sällan hjälpme-del för patientgruppen med demenssjukdom.I denna fokusrapport redovisas en sammanställning av material insamlat från Socialstyrelsen,Länsstyrelsen i Stockholm, "Stiftelsen Äldrecentrum" och "Nationellt kompetenscentrumAnhöriga" samt en ny kartläggning bestående av fokusgruppsintervjuermed anhöriga,distriktssköterskor, biståndshandläggare och personal på minnesmottagningar i länet. Enkartläggning som visar att: -Anhöriga är i behov av mer stöd och avlastning än de i dagsläget erbjuds.- Många anhöriga tycker att det är svårt att veta vem de ska vända sig till för att få hjälp eftersom det finns flera huvudmän. - Det finns brist i kompetens hos personal som vårdar personer med demens.- Företrädare inom såväl kommun som landsting anser att det behövs en tydligare be-skrivning av vem som ansvarar för vad ifråga om personer med demens, samt en önskan om fler och bättre samverkansformer för att förhindra att personer med demens"faller mellan stolarna". - Vårdpersonal och biståndshandläggare uttrycker önskemålet om att det borde finnas en funktion/roll som är huvudansvarig för varje person med demenssjukdom, och somkan följa denna/denne genom hela vårdkedjan. Resultaten som presenteras i denna rapport är en sammanvägning av allt material somnämns ovan, dvs en analys av kartläggningens olika delmoment: litteraturgenomgång ochfokusgruppsintervjuer. FörbättringsområdenInformation och utbildning till anhörigaUtbildningsprogram till anhöriga kan minska stress och risk för såväl fysisk som psykiskohälsa, och öka deras förmåga att hantera beteendemässiga problem. Utbildning kan ges iform av kontinuerlig och strukturerad information om demenssjukdomar, bemötande ochvilket stöd samhället erbjuder till anhöriga. Utbildningen kan ges individuellt eller i grupp.Primärvården och distriktssjuksköterskan har en viktig roll i fråga om anhörigstöd som be-höver förtydligas särskilt med tanke på att strukturerad anhörigutbildning med psykosocialtstöd ännu inte är rutinförfarande.Såväl kommuner som landsting behöver ge tydligare information om hur ansvarsfördel-ningen ser ut på sina respektive webbplatser. Broschyrmaterial behöver också arbetas framför att finnas tillängligt på de platser där anhöriga och närstående vistas. Det finns flera pa-tient- och frivilligorganisationer som gör viktiga insatser för människor med demenssjuk-dom. Ett utvecklat samarbete med patientorganisationer är angeläget eftersom de har storkunskap inom området och arrangerar utbildningar och konferenser.Utveckling av stödformerStöd till anhöriga finns i olika former: avlösning i hemmet, dagverksamhet, tillfälligt bo-ende, nätverk, tekniska hjälpmedel, utbildning, psykosocialt stöd och hemtjänst. Det är vik-tigt att man fortsätter att utveckla stödformer av alla slag – men framförallt att de erbjudstill alla som har behov. När det gäller yngre personer med demenssjukdom behövs det flerplatser inom dagverksamhet.Tydligare ansvarsfördelningFör att demenssjuka och deras anhöriga ska ha en fungerande vardag behövs klarare lokalariktlinjer och tydligare rollfördelning mellan landsting och kommuner. Att det finns flerahuvudmän som ansvarar för patientgruppen är ett stort problem. Vård och omsorgsgivareinom Stockholms läns landsting och kommunerna behöver tillsammans arbeta fram en an-svarsfördelning förtydligad i lokala vårdprogram. Exempelvis bör stödet till anhöriga fin-nas med i uppdraget både för minnesmottagningarna och husläkarverksamheten så attverksamheterna stödjer varandra och vårdkedjan hänger ihop. Samordnande kontaktpersonSamtliga parter i vård- och omsorgsarbetet kring personer med demens och även anhöriga,efterlyser en samordnande kontaktperson som kan fungera som "spindeln i nätet", somskulle kunna sköta kontakterna mellan primärvård/landsting och omsorg/kommun. En mo-dell finns i Kalmar där distriktssjuksköterskan är processansvarig för utredningen. Ävenanhörigstöd ligger under distriktssköterskans ansvar, vilket innebär att hon anordnar utbild-ningsträffar för anhöriga. Innehållet i stödet omfattas av medicinsk information, bemötandeoch andra råd och tips. Vid utbildningsträffarna deltar även kommunens handläggare somger information om hjälpinsatserna och olika boendeformer. Gemensam vård och omsorgsplanering samt årlig uppföljningSedan 2010 finns bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen att närdet finns behov ska en gemensam individuell plan upprättas för personer med psykiskafunktionsnedsättningar. Planeringen ska göras tillsammans med patient och anhöriga för attbehoven av både hälso- och sjukvård och socialtjänst ska tillgodoses. Dokumentet skaockså beskriva de olika insatser och vårdgivarnas ansvar.Hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör minst en gång per år följa upp sjukdomensförlopp och anpassa läkemedel, vård och omsorg. Då är det viktigt att föra ett enskilt sam-tal med den anhörige, dels för att följa upp om de beviljade stödformerna är tillräckliga,dels för att kontrollera om den anhöriga fortfarande har möjlighet och ork att vårda sin de-menssjuka närstående. Huruvida gemensamma individuella planer tas fram och årliga upp-följningar görs enligt ovan är okänt men mycket talar för att det inte sker i tillräckligomfattning.Förbättrad kompetensTrygghet är en viktig faktor i omhändertagandet av personer med demens och deras anhö-riga. Anhöriga önskar mer information, och att vård och omsorg utförs av yrkeskunnig per-sonal i sjukdomens alla skeden – från diagnos till palliativ vård, en period som ofta löperöver 5–7 år.Fortbildning för läkare, distriktssköterskor, arbetsterapeuter, biståndshandläggare, vård-och hemtjänstpersonal och andra är också nödvändigt för att öka förståelsen och kunskapenom det komplexa sjukdomstillstånd som demens är, och hur det drabbar de anhöriga. Ökad kompetens för alla yrkesgrupper som kommer i kontakt med demenssjuka, inomsåväl kommun som landsting, innebär att man kan identifiera risker på ett tidigt stadium.En effekt av detta blir att förhindrar kostsamma åtgärder senare i sjukdomsförloppet samtatt livskvaliteten hos patienterna och deras anhöriga förbättras. Fungerande hemvårdFör många äldre är stödet från en anhörig en förutsättning för att kunna bo kvar i det ordi-nära boendet.8För att anhöriga ska klara av detta krävande och mångfacetterande uppdragmåste det finnas ett utvecklat stöd från såväl landsting som kommun, vilket förutsätter ettfungerande samarbete mellan geriatrik, primärvård och äldreomsorg.9Hemvården bör ut-formas i samarbete med de anhöriga som är "experterna" i fråga om vilka behov närstå-ende i fråga har. För att erbjuda personer med demens och deras anhöriga bättre stöd skulleen utökad satsning på uppsökande verksamhet vara önskvärd, där de olika huvudmännentar ett gemensamt ansvar. Önskvärt är också att det skulle finnas ett fungerande multipro-fessionellt team för att möta behoven. Ett team som är mobilt och kan uppsöka den som ärsjuk, och inte tvärtom. Adekvat stöd och ersättningStödinsatser till anhöriga har en positiv effekt på deras hälsa vilket minskar landstingetskostnader på sikt.10Anhöriga som uttrycker önskan om att vårda närstående med demens-sjukdom behöver genom samhällets försorg få förutsättningar för detta, såväl i fråga omeko- nomi som hjälp med vård- och omsorgsinsatser till den sjuke. Inte minst med tanke påatt lejonparten av anhörigvårdarna själva tillhör gruppen äldre. Olika typer av tekniskahjälpmedel kan vara till stor hjälp för den anhöriga och bevara den demenssjuke personensoberoende så länge som möjligt. Idag förskrivs sällan sådana hjälpmedel för den här grup-pen. KvalitetsindikatorerAntalet nationella indikatorer för vård och omsorg för personer med demenssjukdom är 14stycken. Merparten är så kallade utvecklingsindikatorer - det vill säga indikatorer som inteär möjliga att kontinuerligt följa med de uppföljningssystem som finns i dagsläget.11Ingenindikator tar upp stödet till anhöriga. Det är önskvärt att man i framtiden skapar indikatoreräven för anhörigstöd. Registrering i och användningen av kvalitetsregistret SveDem bordegöras i större sträckning av vårdgivarna än som sker idag. Ekonomiska konsekvenserDe anhöriga svarar för den helt dominerande delen av närståendes omsorg och omvårdnadi eget boende. Att sjukvården ser anhöriga som en samarbetspartner och ger adekvat stöd ärpå sikt kostnadseffektivt för landstingets del. Konsekvenserna av otillräckligt stöd kan ledatill ökade kostnader och vårdkonsumtion för såväl patienter som anhöriga.

This paper considers children's right to personal assistance according to 9th
§ 2, Act concerning Support and Service for Persons with Certain
Functional Impairments (referred to as the Act henceforth). The purpose is
to investigate the legal relation between the society's responsibility for
disabled children according to the Act and parent's responsibility according
to 6th chapter 2nd § the Book on Parents and Children (referred to as the
Book henceforth). The main interest is to look deeper into the way the rule
of law is being handled in situations concerning these matters.
In the first part of the paper the method is described. I discuss the concept of
rule of law, I describe the background of the regulations of current interest
and I investigate the current rules concerning children's right to personal
assistance and assistance benefit. Then an empirical investigation follows in
which I have revised in what way three different county administrative
courts have assessed the parental responsibility in cases concerning personal
assistance and assistance benefit. Finally the results of the investigation are
analysed with focus on the rule of law in its formal meaning. I also discuss
what the consequences of the conflict between the parental responsibility
and the society's responsibility according to the Act might be.
The Act was grounded to give persons with certain functional impairments a
right to apply for measures which are enumerated in the Act. The measure
of personal assistance has made a great effort in improving life for many
persons with functional impairments, but there are several problems in the
application of the law. The act is clear to the extent that what is decisive is
that the individual has need of the measure and that this need is not already
satisfied in any other way. The fact that it takes a judgement of a person's
individual need does bring difficulties in the adjudication. Children's right
to personal assistance is affected of the fact that it is regarded that parents
have a responsibility for their children according to the Book, but
unfortunately it is unclear how this parental responsibility shall be
considered, with respect to extent and contents. The answer cannot be found
in the text of the law nor the preparatory work. Some guidance is given in a
legal case from the Supreme Administrative Court in year 1997, which
stipulates that parental responsibility should not be regarded respecting the
fundamental needs of a twelve year old. The fundamental needs are: Help
with personal hygiene, get dressed and undressed, help related to meals,
help to communicate with others and help which requires detailed
knowledge of the person with functional impairments. Besides that, what
should be considered is that the appraisal of the parental responsibility
should be preceded by a comparison to the normal parental responsibility of
a child at the same age without any functional impairment. Only needs in
addition to the normal parental responsibility constitute a right to assistance.
1
The empirical investigation reveals great deficiencies respecting the motives
of the courts' judgements. In most cases, there is only a short statement that
a parental responsibility exists, but there is never any reasons stated to the
judgement respecting extent and contents. This ought to be contrary to the
courts' obligation to justify decisions and represents a large shortage
respecting the rule of law for the individual. The most important conclusion
in this essay is that it needs more guidance for the decision-makers
respecting children's right to personal assistance and assistance benefit. This
can be done either through more case law or on the government's or
legislator's initiative. The main thing is that it actually happens. In this way
the conflict between the society's responsibility according to the Act and the
parental responsibility can be able to find a solution with the result of an
improved rule of law for children with functional impairments and their
legal representatives.

Under 2011 infördes förändringar i lagstiftningen för personer med
funktionsnedsättning i syfte att förbättra förutsättningarna för kvalitet och trygghet för de som har personlig assistans.

Denna rapport är en redovisning av resultatet från inspektioner genomförda
våren 2013 av 50 enskilda assistansanordnare som hade tillstånd att bedriva
assistans för barn. Syftet med tillsynen var att granska om insatserna för barnen var av god kvalitet och rättssäkra samt om barnperspektivet beaktades i verksamheterna. Fokus under inspektionerna låg på ledningssystemet för det systematiska kvalitetsarbetet, den sociala dokumentationen, möjligheterna till kompetensutveckling för assistenterna, samt barnens möjligheter till delaktighet, att komma till tals och att få sina behov av fysisk och psykisk utveckling tillgodosedda. Redovisningen baseras på intervjuer med verksamhetsansvariga, dokumentationsgranskning och samtal med barn.

Slutsatser och bedömningar
Det stora flertalet assistansanordnare hade ett ledningssystem, men det fanns behov av förbättringar.
Nästan samtliga anordnare hade kompetensutveckling för sina assistenter, men den varierade stort i omfattning. Eftersom det saknas formella kompetenskrav för assistenter ställer det speciella krav på anordnaren att säkerställa att barnet genom sina assistenter får insatser av god kvalitet.
Stora brister i dokumentationen uppmärksammades när det gällde såväl hantering av handlingar som innehåll - brister som kan äventyra barnens rättssäkerhet. Brister i dokumentationen gällde också barnens genomförandeplaner, vilket påverkar barnens möjligheter till delaktighet.
Drygt hälften av anordnarna uppgav att de på olika sätt och i olika omfattning beaktade barnperspektivet, barns behov och/eller barns bästa. Det var bara hos en mindre andel av anordnarna som barnperspektivet uttalat ingick i ledningssystemet. Detta försvårar samtidigt för anordnare att på ett systematiskt sätt säkra att barnperspektivet genomsyrar hela verksamheten.
Möjligheten till frigörelse och utveckling för barn med egna föräldrar eller närstående som personliga assistenter bör uppmärksammas i tillsynen.
Samtal har förts med för få barn för att kunna säga något ur barnens perspektiv om hur personlig assistans för barn fungerar generellt eller hos enskilda assistansanordnare. Men i de samtal som genomförts framkommer en positiv bild av barnens upplevelse av sin assistans.
För att förbättra möjligheterna att ta del av synpunkter från barn med personlig assistans behöver tillsynen utveckla metoder för samtal med barn, men också avseende alternativa sätt att inhämta information om barnen.

Under 2011 infördes förändringar i lagstiftningen för personer med
funktionsnedsättning i syfte att förbättra förutsättningarna för kvalitet och trygghet för de som har personlig assistans.

Denna rapport är en redovisning av resultatet från inspektioner genomförda
våren 2013 av 50 enskilda assistansanordnare som hade tillstånd att bedriva
assistans för barn. Syftet med tillsynen var att granska om insatserna för barnen var av god kvalitet och rättssäkra samt om barnperspektivet beaktades i verksamheterna. Fokus under inspektionerna låg på ledningssystemet för det systematiska kvalitetsarbetet, den sociala dokumentationen, möjligheterna till kompetensutveckling för assistenterna, samt barnens möjligheter till delaktighet, att komma till tals och att få sina behov av fysisk och psykisk utveckling tillgodosedda. Redovisningen baseras på intervjuer med verksamhetsansvariga, dokumentationsgranskning och samtal med barn.

Slutsatser och bedömningar
Det stora flertalet assistansanordnare hade ett ledningssystem, men det fanns behov av förbättringar.
Nästan samtliga anordnare hade kompetensutveckling för sina assistenter, men den varierade stort i omfattning. Eftersom det saknas formella kompetenskrav för assistenter ställer det speciella krav på anordnaren att säkerställa att barnet genom sina assistenter får insatser av god kvalitet.
Stora brister i dokumentationen uppmärksammades när det gällde såväl hantering av handlingar som innehåll - brister som kan äventyra barnens rättssäkerhet. Brister i dokumentationen gällde också barnens genomförandeplaner, vilket påverkar barnens möjligheter till delaktighet.
Drygt hälften av anordnarna uppgav att de på olika sätt och i olika omfattning beaktade barnperspektivet, barns behov och/eller barns bästa. Det var bara hos en mindre andel av anordnarna som barnperspektivet uttalat ingick i ledningssystemet. Detta försvårar samtidigt för anordnare att på ett systematiskt sätt säkra att barnperspektivet genomsyrar hela verksamheten.
Möjligheten till frigörelse och utveckling för barn med egna föräldrar eller närstående som personliga assistenter bör uppmärksammas i tillsynen.
Samtal har förts med för få barn för att kunna säga något ur barnens perspektiv om hur personlig assistans för barn fungerar generellt eller hos enskilda assistansanordnare. Men i de samtal som genomförts framkommer en positiv bild av barnens upplevelse av sin assistans.
För att förbättra möjligheterna att ta del av synpunkter från barn med personlig assistans behöver tillsynen utveckla metoder för samtal med barn, men också avseende alternativa sätt att inhämta information om barnen.

Den övergripande handikappolitiska målsättningen är att främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för människor med funktionshinder. Assistansreformen, som är en av denna handikappolitiks viktigaste åtgärder, har inneburit att en ny yrkeskategori vuxit fram – personliga assistenter. Det beräknas att ungefär 50 000 personer arbetar som personliga assistenter i Sverige. Inför framtiden uppskattas behovet öka till cirka 60 000.

Den här studiens syfte är att utifrån svensk forskning och annan empirisk kartläggning sammanställa och analysera de yrkesmässiga problem som personliga assistenter möter i sitt arbete. Häri ingår att kartlägga frågeställningar relaterade till de personliga assistenternas yrkesroll och identifiera områden som bör utvecklas. I rapporten återges studier av personliga assistenters arbetssituation och upplevelser av yrkesområdet. Aktuell lagstiftning refereras i förekommande fall i fotnot men då rapportens syfte inte är att återge denna eller andra regler kring området hänvisar författaren till andra källor för sakkunnig återgivning av dessa.

Många personliga assistenter berättar om arbetsglädje, givande samvaro med den assistansanvändare de bistår, variationsrika arbetsdagar och om upplevelser av ett viktigt och meningsfullt arbete. Den särskilda arbetssituationen som ofta inbegriper en arbetsplats i brukarens hem, en nära och intim samvaro samt insyn i privata relationer innebär dock att yrkesrollen innehåller en rad potentiella svårigheter. Samtidigt som många vittnar om tillfredsställelse med arbetet som personlig assistent har yrket låg status, en låg lönebild, betraktas som ett genomgångsyrke och omfattas av rekryteringsproblem. Det sistnämnda har även påverkat vilka områden som forskningen främst berört. Vidare förekommer det sällan en uppdelning på olika anordnare utan kooperativ, kommunala och privata anordnare beskrivs gemensamt.

I myndighetsrapporter och forskningssammanställningar framträder tydligt att personlig assistans är ett bristyrke såväl som ett genomgångsarbete. Vid en granskning av anställningsförhållanden, anställningstrygghet, tjänstgöringsgrad, arbetstider och lön framträder brister som ger upphov till oro bland de personliga assistenterna samt innebär en osäker anställningssituation. De personliga assistenterna uppfattar ibland en oklar ansvarsuppdelning mellan arbetsgivare och arbetsledning, vilket kan innebära utsatthet och ett svagt stöd i arbetssituationen. Studier av arbetslednings-/chefsuppgifter som introduktion, arbetsbeskrivning, utvecklingssamtal, handledning, fortbildning, personalmöten och kvalitetsarbete visar att de personliga assistenternas arbetsförhållanden skiljer sig markant åt. Här framkommer att det hos många assistansanordnare finns anledning till organisatoriska förbättringar.

Arbetsmiljöverket har bedrivit en relativt omfattande arbetsmiljötillsyn riktad gentemot assistansanordnare. Genom att arbetsområdet är nytt har det funnits oklarheter om ansvar och arbetsformer, framförallt till följd av att arbetsplatsen i många fall är förlagd till assistansanvändarens hem. I många fall saknas rutiner för ett fungerande arbetsmiljöarbete. Det handlar om systematisk information, riskinventering, uppföljning etc. Genom de inspektioner som genomförts inom vissa distrikt har information och förtydliganden kunnat spridas vilket påverkat arbetsmiljöarbetet och arbetsmiljön på ett positivt sätt.

Förutom de organisatoriska bristerna kan arbetsmiljöproblemen hänföras dels till risker för fysisk skada till följd av tunga lyft och belastning, dels till psykosociala arbetsmiljörisker till följd av exempelvis oklara arbetsbeskrivningar, kommunikationsproblem eller oklarheter i kontakten med assistansanvändare eller anhöriga samt otillräckligt arbetsledarstöd. Särskilt framstår de personliga assistenternas ensamarbete, utan kontakt med kollegor, som ett av de största arbetsmiljöproblemen. Detta kan kombineras med att assistenter upplever hot och våld i sitt arbete samt att assistansanvändarnas livsstil kan orsaka konkreta arbetsmiljöproblem för den personliga assistenten. Det framgår i ett flertal studier av personlig assistans att assistenterna uppfattar sitt yrke som betydelsefullt. Här innefattas en tillfredställelse med att medverka till att förbättra livssituationen för assistansanvändaren samt att det är en privilegierad arbetssituation att kunna ägna sig åt en person, utan kraven att på kort tid behöva räcka till för många personers hjälpbehov.

Just arbetet med en enskild person kan dock även innebära nackdelar ur ett arbetstillfredsställelseperspektiv. Det kan upplevas som påfrestande att umgås intensivt med en person hur väl man än kommer överrens. Många assistenter upplever även att en stor del av arbetet innebär väntan och passivitet vilket kan vara nog så påfrestande. En nära relation kan innebära svårigheter att skilja mellan arbete och fritid och mellan yrkesroll och privatliv. Vidare är det inte ovanligt att assistansanvändarens funktionshinder innebär en försämring över tid och det är känslomässigt svårt att se hur en person man kommit nära försämras.

I en analys skildras vad forskning och andra empiriska kartläggningar belyst avseende den personliga assistentens relationer till olika personer och grupper som man möter i sin yrkesutövning. I fokus är i första hand relationen till assistansanvändaren, vilket innefattar diskussion kring arbetsuppgifter, fördelning av arbetet och arbetsbeskrivning. Det framgår att för den personliga assistenten kan det vara av stor vikt att arbetsuppgifterna är tydligt klargjorda då assistenterna annars kan uppfatta sig som utnyttjade. Vidare skildras asymmetrin i förhållandet mellan assistansanvändare och assistent, där det i flera studier framgår att brukaren är beroende av sin assistent men att även assistenten befinner sig i ett sårbart läge genom assistansanvändarens arbetsledning och självbestämmande över av vem, hur och när assistansen ska utföras.

För många assistenter ingår även motivationsarbete i arbetsuppgifterna. Att arbeta för en assistansanvändare med begränsad autonomi kan vara en utmaning. Assistenterna ställs inför uppgiften att styra brukaren och samtidigt balansera detta gentemot rätten till självbestämmande. Det framgår i studierna att det kan vara frustrerande när assistansanvändarens preferenser är skilda från assistentens. Här framträder även att assistenterna upplever svårigheter med att hantera de krav som ställs på sjukgymnastik och aktiviteter från anhöriga eller andra yrkesgrupper när dessa förväntningar går emot assistansanvändarens vilja.

Ett särskilt stycke tar upp anhörigassistentens situation. Här belyser studierna att funktionen som assistent till en nära anhörig innebär en särskild assistansroll. Många anhörigassistenter upplever sig inte heller som i första hand personliga assistenter. Förutom att arbetsbördan ofta är stor och går utöver den egentliga arbetstiden känner dessa assistenter såväl tillfredsställelse med att kunna bistå som omgivningens misstro och en oro inför framtiden. I övrigt behandlas assistentens relation till assistansanvändarens familj, assistans till barn, relationen till anhöriga, mellan assistenter, till arbetsgivare, till god man, andra yrkeskategorier och till allmänheten. Det framgår av forskning, myndighetsrapporter och citat från intervjuer med personliga assistenter att yrkesrollen personlig assistent har låg status. Allmänhetens bild, säger en assistent, är att vem som helst kan arbeta som personlig assistent. De låga formella kraven på utbildning, efterfrågan på assistenter, lönen, ryktet om att assistansarbetet är ett tillfälligt genomgångsarbete och arbetets karaktär med personlig omvårdnad och hemarbete förstärker bilden. Beskrivningarna av den personliga assistenten som brukarens armar och ben, redskap, en tyst skugga som smälter in i tapeten etc. bidrar också till en negativ yrkesbild i en tid då framåtanda, självständighet och initiativförmåga premieras och betraktas som eftersträvansvärda egenskaper inom arbetslivet i övrigt.

I rapportens avslutande kapitel sammanfattas de i forskningsstudierna och övriga empiriska kartläggningar identifierade utvecklingsområdena inom personlig assistans som yrke. Utan inbördes ordning är det som här lyfts fram otrygghet i anställningen, ensamarbete, lön, osäkerhet vad gäller arbetsuppgifter, arbetsmiljö, arbetsgivaransvar och arbetsledning, svårigheter att hålla isär yrkesutövande och privatliv, tjänstgöringsgrad, fortbildning, yrkesstatus samt yrkesidentitet.

Avslutningsvis diskuteras utbildning för personliga assistenter, en eventuell profilering samt kunskapsuppbyggnad som områden som bör utvecklas. Utbildning till personlig assistent är en omtvistad frågeställning. Då det bedrivs ett antal utbildningar på gymnasienivå, som arbetsmarknadsutbildning, vid folkhögskolor och som uppdragsutbildning vid universitet finns det all anledning att närmare granska detta område. I den fortsatta diskussionen om relevant utbildning för personliga assistenter borde dessa utbildningar inventeras och utvärderas. Dessutom föreslås att en eventuell profilering av assistansyrket ska övervägas utifrån dels den kompetenshöjning det innebär samt att detta skulle öppna upp för utvecklingsmöjligheter inom yrket. Slutligen konstateras att det finns en begränsad vetenskaplig kunskapsproduktion kring personlig assistans. Utifrån det stora antal personer som berörs som assistansanvändare, anhöriga och personliga assistenter är detta anmärkningsvärt och otillfredsställande.

I denna rapport analyseras de yrkesmässiga problem som personliga assistenter möter i sitt arbete utifrån befintlig svensk forskning och annan empirisk kartläggning.

Boken består av tre delar där del I beskriver Historik - Lagar kring personlig assistans. Del II tar upp den personliga assistentens arbetssituation och beskriver hur det kan vara att arbeta som personlig assistent. Sista delen speglar brukarens situation, beskriver hur det kan upplevas att ta emot personlig assistans, arbetsgivaransvar samt hjälpmedelsberoende och hjälpmedelsansvar.

Boken kan användas i utbildning av personliga assistenter som ett diskussionsunderlag i utbildningssituationer för assistenter eller handläggare av assistans. Olika teman kan tas upp på personalmöten med brukare och assistenter, för att öka förståelsen för ett ömsesidigt arbete. Anhöriga till brukare eller brukaren själv kan få tips att tänka på inför uppläggning av assistans. En ökad förståelse för familjer och handikappade personers livssituation är också en avsikt med boken.

Denna bok kan överhuvudtaget användas som ett stöd för dem som på något sätt i sitt privatliv, arbete, studier eller yrkesutövande kommer i kontakt med personer som är berättigade till, eller arbetar som personlig assistent.

Perspektiv på en skola för alla
Frågan om en skola för alla eller inkluderande undervisning väcker många känslor och tankar. Vad betyder egentligen en skola för alla och hur förhåller vi oss till den? Är inklusion bara ett politiskt, socialt och ideologiskt mål eller betyder det någonting mer? I denna reviderade upplaga presenterar författarna nya forskningsrön om inkludering.

Given the high heritability of the disorder, attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) is common among parents of children with ADHD. Parental ADHD is associated with maladaptive parenting, negative parent-child interaction patterns and a diminished response to behavioural parent training. We describe our previous research demonstrating that stimulant medications for mothers with ADHD are associated with reductions in maternal ADHD symptoms. Although limited beneficial effects on self-reported parenting were also found in our study, the impact of ADHD medications on functional outcomes related to parenting and family interactions may not be sufficient for many families. Many questions remain with regard to how best to treat multiplex ADHD families in which a parent and child have ADHD. In particular, future studies are needed: (1) to evaluate how best to sequence pharmacotherapy, psychosocial treatment for adult ADHD and behavioural parenting interventions; (2) to determine the best approach to maintaining treatment effects over the long term for both parents and children; and (3) to identify individual predictors of treatment response.

Adolescent substance abuse rarely occurs without other psychiatric and developmental problems, but it is often treated and researched as if it can be isolated from comorbid conditions. Few comprehensive interventions are available that effectively address the range of co-occurring problems associated with adolescent substance abuse. This article reviews the clinical interventions and research evidence supporting the use of Multidimensional Family Therapy (MDFT) for adolescents with substance abuse and co-occurring problems. MDFT is uniquely suited to address adolescent substance abuse and related disorders given its comprehensive interventions that systematically target the multiple interacting risk factors underlying many developmental disruptions of adolescence.

The present study examined whether Snoezelen and Stimulus Preference environments have differential effects on disruptive and pro-social behaviors in adults with profound mental retardation and autism. In N=27 adults these target behaviors were recorded for a total of 20 sessions using both multi-sensory rooms. Three comparison groups were created by diagnosis and motor respective linguistic abilities. Each client was exposed to only one multi-sensory room. Results showed that Snoezelen intervention decreased disruptive behaviors only in individuals with autism, while Stimulus Preference increased pro-social behaviors only in participants with profound mental retardation with co-occurring poor motor and linguistic abilities. Furthermore, several trend analyses of the improved behaviors were conducted throughout all sessions toward short and mid term effects of the multi-sensory room applications. These findings support both the prudence of using the Snoezelen room in individuals with developmental disabilities and the importance of using a Stimulus Preference assessment in multi-sensory environments in clients with profound mental retardation.

Qualitative investigations have indicated that music therapy groups may be beneficial for bereaved teenagers. The existing relationship between young people and music serves as a platform for connectedness and emotional expression that is utilised within a therapeutic, support group format. This investigation confirms this suggestion through grounded theory analysis of focus group interviews. Changes in self-perception were not found as a result of participation, however practically significant results were found on adolescent coping. These cannot be generalized because of the small sample size. Grief specific tools are recommended for use in future investigations in order to capture the emotional impact of music therapy grief work with adolescents.

Det här är en bok om och hennes familj. My-Elins mamma är också som mammor är mest: snäll, glad och litet tjatig. Men ibland blir mamma jättetrött. Hon har en sjukdom som kallas MS. Den gör att armar och ben inte gör som hon vill. Ibland ser hon konstiga saker och ibland glömmer hon. Sjukdomen gör att allt inte går som planerat i My-Elins familj.

Death of a sibling represents a stressful life event and could be a potential trigger of myocardial infarction (MI). We studied the association between loss of an adult sibling and mortality from MI up to 18 years after bereavement.
We conducted a follow-up study for Swedes aged 40 to 69 years between 1981 and 2002, based on register data covering the total population (N=1 617 010). Sibling deaths could be observed from 1981 and on. An increased mortality rate from MI was found among women (1.25 CI 1.02 to 1.54) and men (1.15 CI 1.03 to 1.28) who had experienced death of an adult sibling. An elevated rate some years after bereavement was found among both women (during the fourth to sixth half-years after the death) and men (during the second to sixth half-years after the death), whereas limited support for a short-term elevation in the rate was found (during the first few months since bereavement). External causes of sibling death were associated with increased MI mortality among women (1.54 CI 1.07 to 2.22), whereas nonexternal causes showed associations in men (1.23 CI 1.09 to 1.38). However, further analyses showed that if the sibling also died from MI, associations were primarily found among both women (1.62 CI 1.00 to 2.61) and men (1.98 CI 1.59 to 2.48).
Our study provided the first large-scale evidence for mortality from MI associated with the death of a sibling at an adult age. The fact that findings suggested associations primarily between concordant causes of death (both died of MI) could indicate genetic resemblance or shared risk factors during childhood. Future studies on bereavement should carefully deal with the possibility of residual confounding.

Den 20 november 1989 antog Förenta nationernas generalförsamling konventionen om barnets rättigheter. Det innebar ett viktigt tillskott till skyddet för de mänskliga rättigheterna. För första gången samlades de rättigheter som tillkommer alla barn och ungdomar upp till 18 år i ett folkrättsligt bindande dokument. Denna skrift innehåller bl.a. konventionens budskap, förteckning över konventionens artiklar och konventionstexten.

OBS! När FN antog och Sverige ratificerade konventionen om barnets rättigheter låg ansvaret inom UD. Därför tog UD fram en skrift om konventionen, samt en lättläst version. Ansvaret finns nu sedan flera år i Socialdepartementet, med Barnombudsmannen som ansvarig myndighet för att sprida information om Barnkonventionen. Därför hänvisar UD till Barnombudsmannen för information och beställning av trycksaker om Barnkonventionen. UD:s skrifter som tidigare distribuerades i tryckt form, finns fortfarande att ladda ner i pdf-format.

Den 20 november 1989 antog Förenta nationernas generalförsamling konventionen om barnets rättigheter. Det innebar ett viktigt tillskott till skyddet för de mänskliga rättigheterna. För första gången samlades de rättigheter som tillkommer alla barn och ungdomar upp till 18 år i ett folkrättsligt bindande dokument. Denna skrift innehåller bl.a. konventionens budskap, förteckning över konventionens artiklar och konventionstexten.

OBS! När FN antog och Sverige ratificerade konventionen om barnets rättigheter låg ansvaret inom UD. Därför tog UD fram en skrift om konventionen, samt en lättläst version. Ansvaret finns nu sedan flera år i Socialdepartementet, med Barnombudsmannen som ansvarig myndighet för att sprida information om Barnkonventionen. Därför hänvisar UD till Barnombudsmannen för information och beställning av trycksaker om Barnkonventionen. UD:s skrifter som tidigare distribuerades i tryckt form, finns fortfarande att ladda ner i pdf-format.

http://www.barnombudsmannen.se/publikationer/

LSS-kommittén har haft i uppdrag att göra en bred översyn av lagen om stöd och service till vissa personer med funktionshinder (LSS) och personlig assistans. Kommitténs förslag innebär att LSS ska bestå som rättighetslag för de personer som har de mest omfattande stödbehoven till följd av funktionsnedsättningar. Det behövs dock flera förändringar av lagen. Ett tydligt barnperspektiv skrivs in i LSS. Staten ska ha ett samlat ansvar för personlig assistans. Det ska också bli tydligare regler för hur behovet av personlig assistans ska bedömas. Vidare ska en ny insats i LSS ge rätt till personlig service och boendestöd. Personer med psykiska funktionsnedsättningar ska ha rätt till insatsen daglig verksamhet om de ingår i personkretsen för stöd och service enligt lagen. Kommittén föreslår att lagen om assistansersättning (LASS) ska upphävas. Tillämpliga delar av denna lag ska istället föras in i LSS. Till betänkandet hör ett antal bilagor som publiceras i en särskild volym.

LSS-kommittén har haft i uppdrag att göra en bred översyn av lagen om stöd och service till vissa personer med funktionshinder (LSS) och personlig assistans. Kommitténs förslag innebär att LSS ska bestå som rättighetslag för de personer som har de mest omfattande stödbehoven till följd av funktionsnedsättningar. Det behövs dock flera förändringar av lagen. Ett tydligt barnperspektiv skrivs in i LSS. Staten ska ha ett samlat ansvar för personlig assistans. Det ska också bli tydligare regler för hur behovet av personlig assistans ska bedömas. Vidare ska en ny insats i LSS ge rätt till personlig service och boendestöd. Personer med psykiska funktionsnedsättningar ska ha rätt till insatsen daglig verksamhet om de ingår i personkretsen för stöd och service enligt lagen. Kommittén föreslår att lagen om assistansersättning (LASS) ska upphävas. Tillämpliga delar av denna lag ska istället föras in i LSS. Till betänkandet hör ett antal bilagor som publiceras i en särskild volym.

Detta arbete har syftat till att utveckla och pröva ett instrument för planering, uppföljning och utvärdering av stöd till anhörigvårdare. Arbetet har genomförts i Sverige och England och bygger på tidigare forskning avseende anhörigstöd, brukarmedverkan och partnerskap vid ÄldreVäst Sjuhärad, Högskolan i Borås och Universitetet i Sheffield. Instrumentet benämns COAT (Carers´ Outcome Agreement Tool).

Det färdiga instrumentet består av fyra frågeformulär och baseras på områden identifierade som viktiga av anhöriga som vårdar en närstående. Varje formulär innehåller ett antal påståenden som den anhöriga i diskussion med den som svarar för planeringen får möjlighet att värdera. Till varje område hör en stödplan för planering av åtgärder, uppföljning och utvärdering av den överenskomna hjälpen. En användarguide som vänder sig till de anhöriga och en manual som vänder sig till vård- och omsorgspersonalen har utarbetats.

Omfattande konsultationer i form av fokusgrupper med anhöriga och vård- och omsorgspersonal har använts för att arbeta fram instrumentet. Instrumentet har prövats i tre svenska kommuner, Göteborg, Ulricehamn och Härnösand, av vård- och omsorgspersonal med erfarenhet av anhörigstöd. Efter varje samtal med anhöriga dokumenterades hur instrumentet hade fungerat och hur anhöriga och de själva upplevt samtalet samt förslag på förbättringar. Uppföljande telefonintervjuer genomfördes med de anhöriga och fokusgruppsintervjuer genomfördes med vård- och omsorgspersonalen.

Testarbetet visade att majoriteten av anhörigvårdarna upplevde hembesöket och möjligheten att få tala om sin situation som mycket positivt. De kände sig involverade och lyssnade till. Personalen uppgav att de fick ny kunskap och nya insikter även om det var anhörigvårdare som de känt länge. De synpunkter som framkom har åtgärdats i det instrument som medföljer denna rapport. Anhörigvårdarna och personalen som deltagit i utvecklingsarbetet bedömer nu att instrumentet är färdigt att användas.

Det stora intresse och positiva gensvar som framkommit från alla berörda grupper under projektets gång talar för att det finns en ökande vilja att möta anhörigvårdare där de är och att arbeta tillsammans med dem. Planeringsinstrumentet för anhörigstöd, COAT, kan vara till stor nytta i ett sådant arbete.

COAT-materialet är fritt att använda efter registrering på www.aldrevast.hb.se

Resultaten visade på tydliga positiva effekter för både föräldrar och barn avseende föräldrastress, anknytningsmönster, psykiskt välmående och att barnen uppvisade färre problem. I intervjuerna beskriver familjerna att det oftast är relationen till behandlarna som blir avgörande för hur behandlingen lyckas. Hur uppstår då möten som kan bli avgörande för familjernas möjlighet till förändring och hur kan professionella bli "betydelsefulla personer" som gör skillnad i familjen och barnens liv? Kerstin Neander, med lång klinisk erfarenhet, reflekterar kring aktuell forskning och praktikens möjligheter och utmaningar. Boken ger både en möjlighet att fördjupa sig i anknytningsteori och samspelsbehandlingens utvecklingshistoria och ringar in viktiga utvecklingsområden för samhället att satsa på för att alla föräldrar och barn ska få så goda förutsättningar som möjligt att utvecklas tillsamman

Socialt arbete. En grundbok. A. Meeuwisse, S. Sunesson and H. Swärd

Hur många människor i Sverige använder narkotika och hur ser deras livssituation ut? Dessa två frågor har legat till grund för sju olika studier vars resultat redovisas i den här rapporten. Resultaten från flera av studierna kan forma ett nytt underlag för att underlätta framtida inriktningar och policybeslut. Rapporten visar bland annat oroväckande narkotikavanor hos yngre personer och tydliga könsskillnader i narkotikavanorna i vissa grupper, ofta förknippad med olika levnadsvillkor för män och kvinnor. En uppdelning via preparat i de flesta av undersökningarna har gett mycket värdefull information om olika substansers genomslag i samhället, och bland vilka grupper.

This book is the first practical manual describing a new and successful short-term treatment for traumatic stress and PTSD called Narrative Exposure Therapy (NET). The manual provides both experienced clinicians and trainees with all the knowledge and skills needed to treat trauma survivors using this approach, which is especially useful in crisis regions where longer-term interventions are not possible. NET has been field tested in post-war societies such as Kosovo, Sri Lanka, Uganda, and Somaliland. Its effectiveness was demonstrated in controlled trials in Uganda and Germany. Single case studies have also been reported for adults and children. Three to six sessions can be sufficient to afford considerable relief. Part I of this manual describes the theoretical background. Part II covers the therapeutic approach in detail, with practical advice and tools. Part III then focuses on special issues such as dealing with challenging moments during therapy, defense mechanisms for the therapist, and ethical issues.

Using a new model for the classification of types of readings, this book shows how to read, analyze and interpret life story materials.

The authors introduce four models: holistic-content reading; holistic-form reading; categorical-content reading; and categorical-form reading. They present two complete narratives so that readers can compare the authors' interpretations against the actual text as well as analyze the stories on their own. The subsequent chapters provide readings, interpretations and analyses of the narrative data from the models.

Administered the revision of the Children's Manifest Anxiety Scale (RCMAS) to 4,972 6–19 yr olds from 13 states representing all geographic regions of the US. Norms are reported for White males, White females, Black males, and Black females separately at each age level for the total anxiety scale, 3 subscales of anxiety, and a lie scale. MANOVA demonstrated performance on the RCMAS to be a complex function of these factors. Reliability was satisfactory for all groups except Black females below the age of 12 yrs. (17 ref) (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)

Contributors

National Research Council; Division of Behavioral and Social Sciences and Education; Institute of Medicine; Board on Children, Youth, and Families; Committee on the Prevention of Mental Disorders and Substance Abuse Among Children, Youth and Young Adults: Research Advances and Promising Interventions; Mary Ellen O'Connell, Thomas Boat, and Kenneth E. Warner, Editors
Description

Mental health and substance use disorders among children, youth, and young adults are major threats to the health and well-being of younger populations which often carryover into adulthood. The costs of treatment for mental health and addictive disorders, which create an enormous burden on the affected individuals, their families, and society, have stimulated increasing interest in prevention practices that can impede the onset or reduce the severity of the disorders.

This study investigated a positive parenting composite of multiple measures of warmth and consistent discipline as a mediator of the relations between surviving parents' psychological distress and parentally bereaved children's mental health problems using both cross-sectional and prospective longitudinal models. The study included 214 bereaved children ages 7 to 16 and their surviving parent or current caregiver. A multirater, multimethod measurement model of positive parenting was developed. Although the mediational model was supported by analysis of the cross-sectional data, it was not supported in the 3-wave longitudinal model. However, the longitudinal model did find a significant path from positive parenting at Wave 2 to child mental health problems 11 months later at Wave 3, controlling for stability in child mental health problems. Implications for understanding the development of mental health problems of parentally bereaved children are discussed.

Den här boken ger en introduktion till positivt beteendestöd (PBS), med huvudfokus på de två områden där PBS fått störst genomslag: för individer med svåra problemskapande beteenden och som förebyggande och verksamhetsövergripande förhållningssätt, framför allt inom skolan.

Stress and trauma research has traditionally focused on negative sequelae of adversity. Recently, research has begun to focus on positive outcomes, specifically posttraumatic growth (PTG) - "positive change experienced as a result of the struggle with trauma" - which emphasizes the transformative potential of one's experiences with highly stressful events and circumstances. The positive changes of PTG are generally thought to occur in five domains: new possibilities, relating to others, personal strength, appreciation of life, and spiritual change. The study of PTG has, for the most part, been centered on adults, and not until very recently has there been sufficient research on PTG among children and adolescents to justify a review. The current systematic review of the literature on PTG among children and adolescents included 25 studies that tested associations between PTG and conceptually-relevant variables found to be associated with PTG in adults and hypothesized to play similar roles in young people, including environmental characteristics, distress responses, social processes, psychological processes, positive outcomes, and demographic variables. Links were made between a theoretical model of PTG among youth and findings of the current review. Limitations and recommendations for future research are discussed.

OBJECTIVE:
To examine the expression of war-related trauma as manifested by DSM-III-R rates of posttraumatic stress disorder (PTSD) and major depressive disorder in two generations of Cambodian refugees living in the western United States.

METHOD:
A probability sample of 209 Khmer adolescents and one of their parents were interviewed using portions of the Schedule for Affective Disorders and Schizophrenia for School-Age Children-Epidemiologic Version and the PTSD section of the Diagnostic Interview for Children and Adolescents. Interviews were conducted in English by a master's-level clinician with a Khmer interpreter.

RESULTS:
PTSD was found to be significantly related across parent-child generations. A nonsignificant generational trend was also found for depressive disorders. A number of environmental variables measured in the study (amount of reported war trauma, loss, living arrangements, treatment received, socioeconomic status) were not related to these findings. Parents were more likely to report an earlier onset of PTSD symptoms.

CONCLUSIONS:
This study suggests that PTSD in refugees may cluster in families. Whether this phenomenon is caused by a genetic susceptibility to trauma awaits further research. PTSD and depressive disorders in refugee populations, while often comorbid, appear to follow different courses over time.

Vad vet vi om personer med psykisk funktionsnedsättning? Hur ser deras liv
ut? Får de stöd och omsorg utifrån sina behov? Har de en fungerande boendesituation?
Känner de till sina rättigheter? Och framför allt har de fått det
bättre 17 år efter psykiatrireformen?
På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen genomfört en nationell tillsyn
av kommunernas insatser till personer med psykisk funktionsnedsättning
för åren 2009–2011. Under tillsynsperioden 2009–2011 har totalt 178
kommuner granskats. Den 1 januari år 2010 övertog Socialstyrelsen ansvaret
för tillsynen över socialtjänsten från länsstyrelserna, men villkoren för
uppdraget under åren 2010 och 2011 var desamma som tidigare.
Den nationella tillsynen under åren 2009–2011 har huvudsakligen haft två
inriktningar. Den ena inriktningen avsåg tillsyn av socialtjänsten. Den andra
inriktningen handlade om kommuner och landsting ingått överenskommelser
om samarbete samt om kommuner och landsting upprättat individuella
planer.
Socialstyrelsen har genom tillsynen uppmärksammat ett antal brister som
sammantaget visar att kommun och landsting inte uppfyller de krav och
intentioner som anges i lagar, förordningar och föreskrifter. De nya lagbestämmelserna
som infördes i socialtjänstlagen, SoL, och i hälso- och sjukvårdslagen,
HSL, har inte fått genomslag i kommuner och landsting. De nya
bestämmelserna gäller dels, krav på att kommuner och landsting ska ingå en
överenskommelse om samarbete, dels att kommuner och landsting tillsammans
ska upprätta en individuell plan när en person behöver insatser både
från hälso- och sjukvården och från socialtjänsten och om den enskilde samtycker
till att den upprättas.
Socialstyrelsen konstaterar att:
 Målet med att skapa bostäder i enlighet med målgruppens behov är inte
uppfyllda i alla kommuner.
 Arbetet med att ingå överenskommelser om samarbete mellan kommuner
och landsting behöver förstärkas för att tydliggöra ett gemensamt ansvar
för vård- och stödinsatser för målgruppen.
 Rättssäkerheten i handläggning och dokumentation behöver förstärkas
väsentligt.

Syftet med utvärderingen är att följa upp resultaten från den första nationella utvärderingen, som presenterades 2004 i rapporten "Förskola i brytningstid", och studera förskolereformens genomslag och konsekvenser knappt tio år efter införandet av läroplanen. Utvärderingen sätter också in den svenska förskolan i ett internationellt perspektiv och pekar på viktiga vägval som förskolan står inför i sin fortsatta utveckling.

Utvärderingen bygger dels på en enkätstudie riktad till ledningsansvariga i landets samtliga kommuner och kommundelar, dels fallstudier i ett urval kommuner och förskolor.

Socialstyrelsen presenterar för första gången en samlad uppsättning nationella indikatorer för God vård. Därmed tas ytterligare steg i arbetet med att strukturera uppföljningen av hälso- och sjukvården.

God vård och omsorg

Socialstyrelsen lanserade begreppet God vård 2007 och begreppet
God kvalitet i socialtjänsten 2008. Idag används det gemensamma begreppet God vård och omsorg som samlingsbegrepp för de egenskaper en god vård respektive en god kvalitet i socialtjänsten. God vård och omsorg utgår från lagstiftningen i Hälso- och sjukvårdslagen och Socialtjänstlagen. De sex områdena är

vården och omsorgen ska vara kunskapsbaserad och bygga på bästa tillgängliga kunskap
vården och omsorgen ska vara säker. Riskförebyggande verksamhet ska förhindra skador. Verksamheten ska också präglas av rättssäkerhet
vården och omsorgen ska vara individanpassad och ges med respekt för individens specifika behov, förväntningar och integritet. Individen ska ges möjlighet att vara delaktig
vården och omsorgen ska vara effektiv och utnyttja tillgängliga resurser på bästa sätt för att uppnå uppsatta mål
vården och omsorgen ska vara jämlik och tillhandahållas och fördelas på lika villkor för alla
vården och omsorgen ska vara tillgänglig och ges i rimlig tid och ingen ska behöva vänta oskälig tid på vård eller omsorg.
Innebörden av begreppet God vård inom hälso- och sjukvård förtydligas i rapporten utifrån det arbete som sex expertarbetsgrupper genomfört och inkomna synpunkter från hälso- och sjukvården.

Uppföljningsområden och indikatorer

De hälso- och sjukvårdsövergripande nationella indikatorer som Socialstyrelsen presenterar i denna rapport presenteras inom ramen för uppföljningsområden. Dessa uppföljningsområden visar på viktiga aspekter inom hälso- och sjukvården som tillsammans belyser processer, resultat och kostnaden utifrån God vård.

Sammanlagt presenteras 24 uppföljningsområden och 28 hälso- och sjukvårdsövergripande indikatorer. Rapporten visar på en brist på information för möjligheten att systematiskt och heltäckande följa upp en stor del av de uppföljningsområden som lyfts fram. Genom att identifiera områden som viktiga för uppföljning av God vård tar Socialstyrelsen ett ansvar för att fortsättningsvis stödja arbetet med att utveckla sätt att följa upp de områden som lyfts fram.

Vidare presenteras i rapporten patient- och sjukdomsspecifika indikatorer baserade på Socialstyrelsens nationella riktlinjer. För närvarande finns nationella riktlinjer med indikatorer för hjärtsjukvård, prostatacancer, bröstcancer och kolorektalcancer. Inom kort publiceras även nationella riktlinjer för strokesjukvård samt diabetessjukvård. Ett flertal nationella riktlinjer med indikatorer kommer att publiceras under 2010 och 2011. Indikatorer kommer då att finnas för demens, depression och ångest, rörelseorganens sjukdomar, sjukdomsförebyggande åtgärder, psykosociala insatser för schizofreni samt lungcancer.

Nationella öppna jämförelser och utvärderingar

Socialstyrelsen kommer att använda såväl de hälso- och sjukvårdsövergripande indikatorerna som indikatorerna från de nationella riktlinjerna i återkommande nationella öppna jämförelser och som underlag för uppföljningar och utvärderingar av hälso- och sjukvården. Syftet är att öka tillgängligheten till information om hälso- och sjukvårdens processer, resultat och kostnader och målsättningen är att denna information i sin tur ska användas för förbättringar i hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen kommer också att utifrån de öppna jämförelserna, uppföljningarna och utvärderingarna ge tydliga rekommendationer till såväl landstingen som staten om områden där förbättringar av hälso- och sjukvården bör genomföras. Myndigheten kommer även att bedöma kvaliteten och effektiviteten i hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen har haft i uppdrag att utveckla två nationella kompetenscentrum för att samla och
sprida kunskaper samt stimulera utvecklingen inom områdena demens och demensvård samt
anhöriga till äldre. År 2008 startade Svenskt demenscentrum (SDC), med huvudmännen Stiftelsen
Silviahemmet och Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, och Nationellt kompetenscentrum
Anhöriga (NkA) med Fokus Kalmar, FoU Sjuhärad – Välfärd Högskolan i Borås,
Humanvetenskapliga inst. & eHälsoinstitutet vid Linnéuniversitetet, Anhörigas Riksförbund,
Hjälpmedelsinstitutet, Länssamordnarna för anhörigstöd i Norrland och Landstinget i Kalmar län
som huvudmän.
Socialstyrelsen har låtit utvärdera centrumens verksamheter och utsåg Linköpings universitet som
utvärderare i en lärande utvärdering. Uppdraget har letts av professor Lennart Svensson.
Upplägget av utvärderingen har skett i samverkan med Socialstyrelsen och centrumens
ledningar/medarbetare. Metoderna var kvalitativa intervjuer och enkäter. Tre analysseminarier har
anordnats. Fokus i frågeställningarna har legat på om centrumen uppnått: en kvalitetsmässig
substans i innehållet, en strategisk påverkan gentemot beslutsfattare, en spridning och ett
synliggörande av sitt material, samt att agera som intermediär mellan intressenter inom området.
Enkäterna besvarades av 800 (NkA:s) respektive 2 450 (SDC:s) personer, de flesta personal i
kommunal social-/omsorgsförvaltning. Största andelarna var för NkA anhörigkonsulenter och för
SDC deltagare i webbutbildningen Demens ABC. Två tredjedelar (i båda enkäterna) läste
nyhetsbreven, som över 95 % hade nytta av. Båda centrumens hemsidor och informationsmaterial
var i hög grad uppskattades. En stor majoritet ansåg att centrumens fortsatta existens var
nödvändig.
Utvärderingen fann att båda centrumen lyckats väl i spridning och synliggörande av sina
verksamheter. Konferenser och mötesdagar hade arrangerats. Informationsmaterial av hög
kvalitet hade spridits i hela landet. Hemsidorna var lättillgängliga och informativa.
NkA hade på en landsomfattande nivå byggt upp Blandade lärande nätverk vars verksamhet
byggde på att anhöriga, politiker, tjänstemän och anhörigsamordnare möttes och diskuterade
temafrågor. Nätverken inom respektive temaområden samordnades av en forskare och en
praktiker som tillhandhöll relevant och lättillgänglig forskning och som samlade in och
sammanställde kunskaper från diskussionerna.
SDC hade nått ut på en nationell nivå med sin utbildning Demens ABC, baserad på
Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom. Demens ABC har
i dagsläget genomgåtts av nästan 25 000 personer. Utbildningen har också bidragit till en stor
spridning då deltagarna ofta börjar prenumerera på SDC:s nyhetsbrev.
Politiker ute i landet var delvis nådda, bl.a. genom centrumens deltagande på partiernas kommunoch
landstingsdagar, men inte i stor omfattning. Dock fanns det riksdagspolitiker som lyssnade på
båda centrumen och även äldreministern sökte aktivt del av informationen. Flertalet intervjuade
ansåg att den största nyttan centrumen hittills lett till var att frågan lyfts och kommit på agendan
även bland höga beslutsfattare. En strategisk påverkan kan därmed anses vara uppnådd, vilket
även syns i att de båda centrumen fått nya uppgifter. Både SDC och NkA hade svårigheter att nå
ut till landstingen, särskilt till läkarkåren. Tydliga strategier för framtiden att nå ut till grupper
som läkare, studerande och politiker fanns dock hos båda centrumen.
Forskningsanknytningen i informationsmaterialet var god hos båda centrumen och kontakten med
forskningen inom respektive område var mycket väl tillgodosedd. Inom båda centrumen fanns
3
forskare, även om forskning inte ingick i uppdragen. Den djupare förståelsen för frågorna fanns
på så sätt att flera medarbetare hade en bakgrund ute i verksamheter. Utvärderingens fann därmed
en hög grad av substans i centrumens innehåll och arbete. Båda centrumen har en stark vilja att
påverka för att demensvård respektive anhörigstöd ska bli välkända ämnen för politiker och
allmänhet samt för att vård och stöd ska fungera bättre ute i praktiken. Framförallt har de en vilja
att hjälpa andra, t.ex. ideella organisationer, att påverka genom att bidra med tillförlitlig kunskap.
Utvärderingens samlade bedömning av svar i intervjuer och enkäter var att de positiva svaren om
båda centrumen var helt överskuggande, det framkom få negativa uppfattningar. En negativ sak
var emellertid att flera intervjuade och svarande på enkäten saknade information om andra
anhöriggrupper (än anhöriga till äldre) från NkA. En stark opinion fanns för att NkA:s uppdrag
skulle utökas till att gälla samliga anhöriga. Utvärderingen delar den uppfattningen till fullo då
det finns risk för förvirring och oklarheter hos allmänhet och kommun-/landstingspersonal när de
inte hittar den önskade informationen om anhöriga hos ett kompetenscentrum för anhöriga.
Utvärderingen ser flera framgångsfaktorer som förklarar de båda centrumens framgångar:
En kunnig och engagerad ledning och involverade medarbetare i båda fallen.
Ett öppet klimat som stimulerar till egna initiativ.
Utvecklade kontakter med relevanta aktörer, till stora delar skapade redan
före start vilket gett vinster i form av bra kontaktnät för påverkan.
Förmågan att skapa legitimitet hos forskarsamhället.
En stor efterfrågan på kunskap från omgivningen, där centrumen fyllt ett
vakuum som intermediärer mellan forskning och praktik.
Förmågan att ständigt lära av gjorda erfarenheter och att vidareutveckla
verksamheten.
Socialstyrelsens goda stöd har gett en bra bas för uppbyggnaden av centrumen.
Centrumen saknar inte framtida utvecklingsområden. NkA har ett utvecklingsområde i att utöka
sina målgrupper till samtliga anhöriga. Båda centrumen har en stor utmaning inför framtiden i att
påverka för att forskningen styr mot att de många vita fläckarna på kunskapskartan blir fyllda.
Påverkan på det formella utbildningssystemet i att där få in utbildningar om demens och anhöriga
är en viktig uppgift för framtiden. NkA ser en utmaning i att lyfta frågan till samhällsnivån för att
nå en anhörigvänlig vård och omsorg och påverkan av arbetslivet. SDC ser en utmaning i att med
fortsatt hög kvalitet kunna möta upp en ökad efterfrågan av rådgivning.
Båda verksamhetsledarna ansåg att de fått ett gott och tillräckligt stöd från Socialstyrelsen under
etableringsfasen av centrumen. Kontakten hade varit mycket god, det hade varit ett "äkta
samarbete" med en bra dialog. I framtiden, ansåg centrumen, borde dock finansieringen höjas och
indexregleras så att mer insatser kunde utföras där de såg stora behov. Utvärderingen finner att
Socialstyrelsens agerande under hela fasen bör utgöra en god modell inom myndigheten – och
även spridas som ett lärande exempel till andra myndigheter.
Utvärderingens övergripande slutsats är att det finns goda skäl för att de båda centrumen ska få
fortsätta med, och vidareutveckla, sina verksamheter i ett mer långsiktigt perspektiv, vart och ett
efter sina olika förutsättningar och med delvis skilda strategier. Båda har svarat väl upp mot det
stora trycket från samhället på mer kunskap och de kommer att behövas framöver eftersom dessa
frågor fortsätter att vara aktuella i allt högre grad.

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd innehåller 43 rekommendationer. I tillstånds- och åtgärdslistan ovan finns samtliga tillstånd och åtgärder presenterade.

Centrala rekommendationer som medför ekonomiska och organisatoriska konsekvenser

Socialstyrelsen bedömer att rekommendationerna om samordnade åtgärder, familjeinterventioner, psykologisk behandling och arbetslivsinriktad rehabilitering är de som får störst konsekvenser. Dessa rekommendationer kommer få såväl ekonomiska som organisatoriska konsekvenser, då de ställer krav på förändringar av hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens organisationsstruktur samt investeringar i personal och kompetens.

Socialstyrelsens bedömningar av rekommendationernas ekonomiska och organisatoriska konsekvenser har utgått från den verksamhet som hälso- och sjukvården och socialtjänsten bedriver i dag. Informationen om vilka åtgärder som utförs och i vilken utsträckning dessa utförs är dock ofta bristfällig, vilket gör bedömningen svår.

Flera åtgärder som Socialstyrelsen rekommenderar har utvecklats internationellt och är nya för psykiatrin och socialtjänsten. Under arbetet med framtagandet av de nationella riktlinjerna för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd har det blivit tydligt att det finns ett behov av att utveckla en organisation och modeller för hur ny kunskap ska kunna omsättas i praktiken.

Samordnade åtgärder tidigt – och även senare

Socialstyrelsen rekommenderar samordnade åtgärder som omfattar samhällsbaserad uppsökande vård och omsorg enligt den så kallade ACT-modellen (Assertive Community Treatment) med tillägg av familjeinterventioner och social färdighetsträning för personer som är nyinsjuknade i psykossjukdom. Dessa åtgärder tycks ge positiva effekter på möjligheten att ha ett självständigt boende och att personen tillbringar färre dagar på sjukhus.

Socialstyrelsen rekommenderar även så kallad intensiv case management enligt ACT-modellen för personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd som är högkonsumenter av vård, riskerar att ofta bli inlagda på psykiatrisk vårdavdelning eller avbryter vårdkontakter. Jämfört med sedvanlig behandling minskar åtgärden antalet vårdtillfällen, dagar på sjukhus, risken för hemlöshet och arbetslöshet samt ger en större stabilitet i boendet.

Rekommendationerna kräver ökad samverkan mellan hälso- och sjukvården (psykiatrin) och socialtjänsten. På kort sikt innebär rekommendationen ökade kostnader för både hälso- och sjukvården och socialtjänsten, framför allt för utbildning, handledning och eventuellt personaltillskott. På längre sikt bedömer Socialstyrelsen dock att kostnaderna kommer vara oförändrade eller lägre jämfört med i dag bland annat genom minskade kostnader för sjukhusvård.

Familjeinterventioner

Socialstyrelsen rekommenderar familjeinterventioner till personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd som har kontakt med sin familj eller närstående. Insatsen minskar återfall och inläggning på sjukhus och tycks förbättra personens sociala funktion och livskvalitet samt det känslomässiga klimatet i familjen.

Rekommendationen medför ökade kostnader till en början för kompetensutveckling för personalen och ett eventuellt ökat personalbehov. På sikt bedömer Socialstyrelsen dock att kostnaderna bli oförändrade eller lägre jämfört med i dag som en följd av en mer samordnad och flexibel verksamhet, och som en följd av ett minskat antal återfall och inläggningar på sjukhus.

Tillgång till psykologisk behandling med kognitiv beteendeterapi

Socialstyrelsen rekommenderar att hälso- och sjukvården erbjuder individuell kognitiv beteendeterapi (KBT) till personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd med så kallade kvarstående symtom. Huvudskälet till rekommendationen är att behandlingen visar positiva effekter på kvarstående symtom och på centrala problem för individen. Hälso- och sjukvården kan även erbjuda musikterapi när personer har behov av så kallade icke-verbala terapiformer.

Socialstyrelsen är medveten om att det råder stor brist på personal med adekvat kompetens inom kognitiv beteendeterapi. Rekommendationen ställer krav på att varje landsting och region gör en analys av nuläget när det gäller tillgång till personal med rätt kompetens och hur man utformar effektiva behandlingar. Socialstyrelsen bedömer att kostnaderna för hälso- och sjukvården ökar på kort sikt, men kostnaderna förväntas sedan återgå till befintliga nivåer alternativt till en lägre nivå.

Arbetslivsinriktad rehabilitering i samverkan

Socialstyrelsen rekommenderar arbetslivsinriktad rehabilitering enligt IPS-modellen, då metoden är bättre än arbetsförberedande träningsmodeller när det gäller att skaffa arbete åt personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd som har en vilja och motivation till ett arbete.

Ansvaret för arbetslivsinriktad rehabilitering ligger i dag hos flera olika myndigheter i Sverige. Det är inte givet hur den rekommenderade åtgärden ska placeras in i det svenska vård- och stödsystemet. Det finns därmed ett behov av att fortsätta med försöksverksamheter i samverkan mellan olika berörda myndigheter. En förutsättning för att kunna genomföra rekommendationen är att hälso- och sjukvården och socialtjänsten samverkar och har kontakt med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Socialstyrelsen bedömer att kostnaderna till en början kommer att öka för hälso- och sjukvården och socialtjänsten i och med att personalen behöver fortbildning och handledning samt en förändrad organisation. På sikt kommer dock kostnaderna för hälso- och sjukvård, socialtjänst och andra delar av samhället att minska.

Brist på datakällor försvårar uppföljningen

Socialstyrelsen har utarbetat 22 indikatorer för uppföljning inom det psykosociala området för personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd.

Ett stort problem för uppföljningen inom det psykosociala området är att det i dag saknas datakällor. Bristen på datakällor gör att uppföljningen av de åtgärder som rekommenderas i riktlinjerna till stor del får begränsas till om den psykiatriska verksamheten och socialtjänsten i dag kan erbjuda dessa insatser. En utveckling av datakällor pågår och på sikt kommer sådana indikatorer att utformas som kan ge kunskap om de processer som används på det psykosociala området och vilka resultat de ger.

Några indikatorer som föreslås är i nuläget inte möjliga att följa på nationell nivå. De bör dock börja användas i uppföljningen av den psykiatriska verksamheten och socialtjänstens verksamhet för personer med psykisk funktionsnedsättning. Sammanlagt har 15 nationella indikatorer tagits fram för uppföljning av den psykiatriska verksamheten och 12 nationella indikatorer för socialtjänstens verksamhet för personer med psykisk funktionsnedsättning. Dessutom föreslås fyra mer generella indikatorer för att spegla resultatet av huvudmännens åtgärder på det psykosociala området.

Som ett led i säkerställandet av trygghet, lämplighet och etik i utövande av sörjandestöd i Sverige har vi som forskare och praktiskt verksamma på detta område studerat andra länders regelverk. Då vi anser, att Storbritannien och Nordirland (refereras i texten till U.K.) kommit långt i detta hänseende - och vi också beretts tillfälle att på plats ta del av engelska stödorganisationers arbetssätt och vägledande regler - vill vi gärna vidarebefordra dokumentet och regelverket " Standards for Bereavement Care in the UK", i svensk version "De nationella riktlinjerna för sörjandestöd i Storbritannien och Nordirland". Detta sker med de engelska upphovsmännens samtycke och förhoppning om att värna om sörjandestödet även utanför deras hemland. (Engelsk titel: Standards for Bereavement Care in the UK).

Socialstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att långsiktigt säkerställa
verksamhet i form av ett nationellt kompetenscentrum för anhörigstöd samt
ett nationellt kompetenscentrum inom demensområdet.
Nationellt kompetenscentrum Anhöriga (NkA) och Svenskt Demenscentrum
(SDC), som inrättades 2008, har sedan starten bedrivit sin verksamhet
utifrån ettåriga regeringsuppdrag. Socialstyrelsen ansvarar för ett flertal
andra nationella centrumbildningar med olika karaktär och förvaltning. I
jämförelsesyfte har erfarenheterna från två andra centrumbildningar sammanställts.
De är Nationellt Kunskapscenter för dövblindfrågor (NKCdb) och
Nationella funktionen för sällsynta diagnoser (NFSD), vilka båda har ett
uppdrag av likartad karaktär som NkA och SDC. Förvaltningen av NKCdb
och NFSD bygger på upphandling.
Erfarenheterna visar att upphandling av nationell kompetenscentrumverksamhet,
medför påtagliga svårigheter. Det främsta skälet är att det saknas
konkurrerande anbudsgivare. Därmed blir inte upphandling ett verktyg för att
driva fram bästa möjliga kvalitet. Ett vanligt ska- krav vid upphandling, är att
anbudsgivaren ska ha erfarenhet av motsvarande verksamhet, något som
oftast inte finns. Eftersom det heller inte handlar om konkurrens om pris, dvs.
ersättning för att driva verksamheten, faller också denna anbudsskiljande
faktor bort. Det är Socialstyrelsens erfarenhet att upphandling är en resurskrävande
uppgift, både för Socialstyrelsen och anbudsgivare, till ringa
nytta.
En verksamhet som har ettårig finansiering har svårt att utvecklas långsiktigt.
Både NkA och SDC med sina utvidgade uppdrag kan svårligen leva upp
till uppdragen på en sådan osäker ekonomisk grund. NkA och SDC har under
de åtta år de funnits, byggt upp mycket omfattande nätverk av kontaker,
något som skulle raseras om en annan aktör fick uppdraget.
Mot denna bakgrund, bedömer Socialstyrelsen, för att långsiktigt säkerställa
verksamheten, att Nationellt kompetenscentrum Anhöriga (NkA) och
Svenskt Demenscentrum (SDC) bör få en treårig statsbidragsfinansiering.
Socialstyrelsen ska följa upp och utvärdera att verksamheterna bedrivs i
enlighet med uppdragen. Socialstyrelsen anser att en utvecklad uppföljning
och utvärdering kan vara ett sätt att kvalitetssäkra verksamheterna. Därför
har Socialstyrelsen tagit fram ett förslag på hur en årlig uppföljning av
verksamheterna skulle kunna genomföras. Genom uppföljning och utvärdering
av verksamheterna får Socialdepartementet och regeringen en fortlö-
pande information om verksamheternas resultat.

Syftet med projektet var att starta ett nationellt kunskapsnätverk inom området psykiska funktionshinder och hjälpmedel. Kunskapsnätverket ska fungera som utbildare inom området, visa på arbetsmetoder för utprovning av hjälpmedel, ge information, råd och stöd i förskrivningsprocesser och utgöra en mötesplats för olika aktörer inom området psykisk ohälsa

Detta nationella kunskapsstöd ska stödja vårdgivarna att utveckla den palliativa vården, underlätta uppföljning och kvalitetssäkring samt tillgodose en likvärdig vård för patienterna. Socialstyrelsens kunskapsstöd och det nationella vårdprogrammet för palliativ vård, som tagits fram av professionen själv, kompletterar varandra och kan tillsammans utgöra en gemensam grund för ett gott omhändertagande av personer i livets slutskede.

De primära målgrupperna för kunskapsstödet är beslutsfattare inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, såsom politiker, chefstjänstemän och verksamhetschefer. En annan viktig målgrupp är professionen.

Kunskapsstödet fokuserar på palliativ vård i livets slutskede.

En gemensam uppfattning om vårdens innehåll underlättar samordning

En god palliativ vård utgår från de fyra hörnstenarna symtomlindring, multiprofessionellt samarbete, kommunikation och relation samt stöd till närstående. Vården ska omfatta alla, oavsett ålder och diagnos.

För att underlätta planering, ansvarsfördelning och samordning mellan olika aktörer behöver hälso- och sjukvården och socialtjänsten utforma sin palliativa vård och omsorg efter de fyra hörnstenarna och ha en gemensam utgångspunkt i processen för god palliativ vård.

Det har också betydelse att hälso- och sjukvården och socialtjänsten använder termer och definitioner om palliativ vård på ett konsekvent och systematiskt sätt. Det är en förutsättning för förbättrad informationsöverföring och dokumentation, och därmed för en säker vård för patienten. För att underlätta detta arbete har Socialstyrelsen har tagit fram ett antal termer och definitioner om palliativ vård i livets slutskede.

En anpassad palliativ vård

Den palliativa vården i livets slutskede behöver vidgas till att omfatta fler diagnoser än cancer, som den palliativa vården traditionellt har utgått från, och integreras i vården av kroniska sjukdomar. Det är angeläget för att bland annat kunna möta de äldres behov. Symtomlindring, självbestämmande, delaktighet och det sociala nätverket är väsentliga delar för livskvaliteten och för en god vård i livets slutskede.

Barn som får palliativ vård behöver, precis som vuxna, vårdas utifrån sina individuella behov. Det är angeläget att personal inom vård och omsorg som ger palliativ vård till barn har kunskap om och kompetens i att kommunicera med barn.

Samordning krävs på alla nivåer

Samordning är en grundläggande förutsättning för en god palliativ vård. Hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska samordna sina olika insatser så att vården och omsorgen blir av god kvalitet för den enskilda patienten.

Svårt sjuka personer är ofta särskilt beroende av god kontinuitet i vård och omsorg. Vid livshotande tillstånd ska en fast vårdkontakt utses och den fasta vårdkontakten ska vara legitimerad läkare. Inom kommunal hälso- och sjukvård där det inte finns läkare ska den medicinskt ansvariga sjuksköterskan se till att det finns rutiner för att läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal kontaktas när en patients tillstånd fordrar det.

Hälso- och sjukvården ska också ge information och samråda med patienten om olika behandlingsalternativ. Det har betydelse att informationen anpassas efter personens förmåga att ta till sig det som sägs.

Närstående har rätt att få stöd

Socialtjänsten ska erbjuda stöd till personer som vårdar eller stöder en närstående som är långvarigt sjuk, äldre eller har en funktionsnedsättning. När det gäller barn som har en svårt sjuk och döende förälder ska hälso- och sjukvården uppmärksamma barnets behov av information och stöd.

Det är viktigt att hälso- och sjukvården och socialtjänsten tar ställning till hur ett stöd till närstående bör utformas.

Etiska frågor är centrala i palliativ vård

Vård i livets slutskede kräver ofta etiska överväganden. Det är därför angeläget att vård- och omsorgspersonal får kunskap om etiska principer, förhållningssätt och bemötande, och får möjlighet att samtala om etiska frågor.

Rekommendationer om specifika åtgärder

Socialstyrelsens rekommendationer för palliativ vård i livets slutskede omfattar cirka 30 rekommendationer om specifika åtgärder. Rekommendationerna har tagits fram enligt processen för nationella riktlinjer och fokuserar på symtomlindring och kommunikation.

Socialstyrelsens rekommendationer avser att bidra till att hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens resurser används effektivt, fördelas efter behov samt styrs av systematiska och öppna prioriteringsbeslut. Rekommendationerna ska främst ge vägledning för beslut på gruppnivå.

Några rekommendationer har Socialstyrelsen bedömt som särskilt centrala ur ett styr- och ledningsperspektiv. Det gäller exempelvis rekommendationerna om att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda

fortbildning och handledning i palliativ vård till personal inom vård och omsorg, i syfte att lindra symtom och främja livskvalitet hos patienter i livets slutskede
regelbunden analys och skattning av smärta hos patienter som har smärta i livets slutskede samt strukturerade bedömningar av patientens symtom, i syfte att ge patienten en så adekvat symtomlindring som möjligt
samtal med patienter om vårdens innehåll och riktning i livets slutskede, i syfte att förebygga oro och missförstånd samt förbättra livskvaliteten hos personer i livets slutskede.
Rekommendationerna och bedömningarna kan få konsekvenser för vården och omsorgen

Socialstyrelsen uppskattar att bedömningarna och rekommendationerna i kunskapsstödet kan få betydande organisatoriska och ekonomiska konsekvenser för hälso- och sjukvården och socialtjänsten, eftersom tillgången till palliativ vård i dag är liten i jämförelse med behovet. Dessutom är den ojämnt fördelad över landet.

När det gäller konsekvenser för rekommendationer om specifika åtgärder bedömer Socialstyrelsen att rekommendationerna om fortbildning och handledning av personal som ger palliativ vård kan få betydande ekonomiska konsekvenser för hälso- och sjukvården och socialtjänsten, eftersom de gäller en så stor grupp. Kostnadsökningen är dock svår att beräkna eftersom det beror på hur många som deltar och hur omfattande fortbildningen och handledningen är.

Rekommendationerna om smärtanalys och regelbunden smärtskattning samt regelbunden användning av symtomskattningsinstrument kan leda till ökade kostnader på kort sikt. Kostnaderna gäller då främst utbildning av personal, anpassning av symtomskattningsinstrument till lokala förhållanden och utveckling av rutiner för användning och dokumentation.

Rekommendationen om att erbjuda samtal med patienter om vårdens innehåll och riktning i livets slutskede kan leda till en kostnadsbesparing för hälso- och sjukvården. Tidsåtgången för samtalen i sig leder endast till marginellt ökade kostnader.

Indikatorer och datakällor

Socialstyrelsen har tagit fram förslag på sex indikatorer och tre utvecklingsindikatorer som ska kunna spegla kvaliteten i den palliativa vården. Indikatorerna ska kunna användas som underlag för uppföljning och utveckling av verksamheter samt för öppen redovisning av hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens strukturer, processer, resultat och kostnader.

Ett stort problem för uppföljningen av den palliativa vården är att det i dag saknas datakällor. Det visar bland annat Socialstyrelsens kartläggning av information om personers sista tid i livet från sex olika nationella kvalitetsregister.

Socialstyrelsens bedömning är att de nationella registren kan förbättras, både när det gäller generell information om de avlidna och när det gäller specifikt information om palliativ vård. Till exempel saknas ofta information om var personer avlider, och särskilda palliativa vårdinsatser redovisas i mycket liten utsträckning i registren. En bidragande orsak kan vara att klassifikationen av vårdåtgärder (KVÅ) för närvarande inte medger någon noggrannare beskrivning av vad som görs.

HabQ är ett samarbete mellan föreningen Sveriges habiliteringschefer och flertalet regioner/landsting samt Hälsouniversitetet - Avdelningen för fysioterapi i Linköping.

Om tillsyn på natten för äldre personer med hemtjänst. Projektet "Nattfrid" handlade om att erbjuda äldre personer i eget boende tillsyn på natten med hjälp av en webbkamera istället för eller som ett komplement till tillsyn genom personligt besök. Under perioden september 2011 till och med oktober 2012 genomfördes projektet i tre kommuner, Göteborg, Järfälla och Varberg. 23 personer fick tillsyn på natten via webbkamera. Rapporten innehåller en utvärdering av projektet. FoU-enheterna FoU i Väst/GR och FOU har undersökt de äldre personernas, anhörigas och nattpersonalens upplevelser av tillsyn via webbkamera. De har också gjort en kostnadsmässig jämförelse mellan de båda formerna av tillsyn.

OBJECTIVE: This study was to designed to examine the feasibility and preliminary outcomes of CARE: Caring About Relationships and Emotions, a 10-week, home-based, intervention to support married couples affected by dementia. METHODS: Fifteen older couples participated in a single group repeated measures feasibility study. Weekly, video-recorded conversations over 10 weeks were used to rate communication using the Verbal/Nonverbal Interaction Scale for caregivers and care receivers. RESULTS: Accounting for mental status of care recipients, the ratio of social to unsocial communication showed a significant improvement across sessions-an average of 4.46 points per session [β = 4.46, t(10) = 1.96, p = .039]. Spouse caregiver (CG) communication showed a significant decrease in the number of disabling communications with approximately .65 decreased comments per session [β = 0.654, t(11) = -2.61, p = .024]. CONCLUSIONS: At home dyadic, relationship-focused psychoeducational intervention to improve communication in spouses affected by dementia has the potential to improve communication outcomes. Creative ways of working with couples are needed to help them sustain their relationships and maintain their health.

OBJECTIVES:
The purposes of this investigation were to determine the frequencies of and associations between different neurodevelopmental disorders and to study the potential lasting effects of alcohol on children adopted from eastern Europe.
METHODS:
In a population-based, prospective, observational, multidisciplinary, cross-sectional, cohort study of 71 children adopted from eastern Europe, children were assessed 5 years after adoption, from pediatric, neuropsychological, and ophthalmologic perspectives.
RESULTS:
Fetal alcohol spectrum disorders, that is, fetal alcohol syndrome (FAS), partial FAS, and alcohol-related neurodevelopmental disorders, were identified for 52% of children; FAS was found for 30%, partial FAS for 14%, and alcohol-related neurodevelopmental disorders for 9%. Alcohol-related birth defects were found for 11% of children, all of whom also were diagnosed as having FAS. Mental retardation or significant cognitive impairment was found for 23% of children, autism for 9%, attention-deficit/hyperactivity disorder for 51%, and developmental coordination disorder for 34%.
CONCLUSIONS:
Fetal alcohol spectrum disorders and neurodevelopmental disorders were common in this long-term follow-up study of children adopted from orphanages in eastern Europe. Maternal alcohol consumption during pregnancy has long-lasting adverse effects, causing structural, behavioral, and cognitive damage despite a radically improved environment.

The PSI addresses the early identification and assessment needs recognized by the Report of the Surgeon General's Conference on Children's Mental Health (January 2001). It is well-suited for use in primary health care and pediatric practices, as well as in other settings and programs that serve at-risk children and families or provide early childhood educational and developmental experiences. The PSI is designed for the early identification of parenting and family characteristics that fail to promote normal development and functioning in children, children with behavioral and emotional problems, and parents who are at risk for dysfunctional parenting. It can be used with parents of children as young as one month.

The PSI was developed on the theory that the total stress a parent experiences is a function of certain salient child characteristics, parent characteristics, and situations that are directly related to the role of being a parent. The PSI identifies dysfunctional parenting and predicts the potential for parental behavior problems and child adjustment difficulties within the family system. Although its primary focus is on the preschool child, the PSI can be used with parents whose children are 12 years of age or younger.

The PSI consists of 120 items and takes less than 30 minutes for the parent to complete. It yields a Total Stress Score, plus scale scores for both Child and Parent Characteristics, which pinpoint sources of stress within the family.

The child characteristics are measured in six subscales: Distractibility/Hyperactivity, Adaptability, Reinforces Parent, Demandingness, Mood, and Acceptability. The parent personality and situational variables component consists of seven subscales: Competence, Isolation, Attachment, Health, Role Restriction, Depression, and Spouse. The PSI is particularly helpful in:

Early identification of dysfunctional parent-child systems.
Prevention programs aimed at reducing stress.
Intervention and treatment planning in high-stress areas.
Family functioning and parenting skills.
Assessment of child-abuse risk.
Forensic evaluation for child custody.
Validated With Diverse Populations
The PSI has been empirically validated to predict observed parenting behavior and children's current and future behavioral and emotional adjustment, not only in a variety of U.S. populations but in a variety of international populations. The transcultural research has involved populations as diverse as Chinese, Portuguese, French Canadian, Italian, and Korean. These studies demonstrated comparable statistical characteristics to those reported in the PSI Manual, suggesting that the PSI is a robust diagnostic measure that maintains its validity with diverse non-English-speaking cultures. This ability to effectively survive translation and demonstrate its usefulness as a diagnostic tool with non-English-speaking populations suggests that it is likely to maintain its validity with a variety of different U.S. populations.

Components
The Manual has 118 pages of information, including reference group profiles and case illustrations, Hispanic norms, and expanded norms by age. A 5th-grade reading level is required.

The PSI consists of a 120-item test booklet with an optional 19-item Life Stress scale and an all-in-one self-scoring answer sheet/profile form. It yields 17 scores, including seven Child Domain scores, eight Parent Domain scores, and a Total Stress score, plus the optional Life Stress score.

The PSI Short Form is a direct derivative of the full-length test and consists of a 36-item self-scoring questionnaire/profile. It yields a Total Stress score from three scales: Parental Distress, Parent-Child Dysfunctional Interaction, and Difficult Child.

OBJECTIVE: Family caregivers have been given increasing importance in palliative
home care and face a great responsibility as caregivers for patients suffering
from incurable illness. Preparedness for caregiving has been found to moderate
negative effects and promote well-being in family caregivers. The aim of our
study was to explore family caregivers' own experiences of preparing for
caregiving in specialized palliative home care.
METHOD: An interpretive descriptive design was chosen. A strategic sampling
method was applied with a focus on participants who rated their preparedness as
high and low using a structured instrument. Qualitative interviews were completed
with 12 family caregivers. They were analyzed using a constant-comparative
technique.
RESULTS: Family caregivers described their experience of preparing for caregiving
as an ongoing process, rather than something done in advance. The process was
illustrated through three subprocesses: "awaring" (realizing the seriousness of
the situation), "adjusting" (managing a challenging situation), and
"anticipating" (planning for the inevitable loss).
SIGNIFICANCE OF RESULTS: Knowledge about the process of preparedness for
caregiving and its subprocesses could be valuable to healthcare professionals,
given the positive effects shown by preparedness in this context. Being able to
recognize the different subprocesses of preparedness for caregiving could provide
healthcare professionals with opportunities to support family caregivers in
managing them. Preparedness for caregiving should be seen as a process to be
supported and promoted continuously in palliative home care, not just at
enrollment.

Preschool children are among the most vulnerable populations to adversity. This study described the effects of 4 weeks of daily exposure to rocket attacks on children living on Israel's southern border. Participants enrolled in this study were 122 preschool children (50% boys) between the ages 3 and 6 years from 10 kindergartens. We assessed mothers' report of children's symptoms according to the DSM-IV and alternative criteria resembling the DSM-5 criteria for posttraumatic stress disorder (PTSD), general adaptation, traumatic exposure, and stressful life events 3 months after the war. The prevalence of PTSD was lower when the diagnosis was derived from the DSM-IV (4%) than from the DSM-5 criteria (14%). Mothers of children with 4 or more stressful life events reported more functional impairment in social, occupational, and other important areas of functioning compared to children with 0 or 1 stressful life event. Children with more severe exposure showed more severe symptoms and mothers had more concerns about the child's functioning (η(p)(2) = .09-.25). Stressful life events and exposure to traumatic experiences accounted for 32% of the variance in PTSD and 19% of the variance in the adaptation scale. Results were explored in terms of risk and resilience factors.

The aim of this study was to discover and describe parents', pre‐school teachers', and other professionals' experiences of cooperation regarding children in need of special support. It is a topic that arouses many different feelings and experiences. This study has a qualitative procedure with a phenomenological approach. The data collection in this study consists of interviews from 20 participants. It becomes apparent that pre‐school teachers lack training in cooperation, as well as that further education has not been available to any mentionable extent. In this study it becomes clear that there is a large difference between various pre‐schools regarding knowledge and motivation to provide the extra support that many children need. This study also shows that accessibility to and information from other professionals to parents is basic for them to feel safety and support. Different aspects of cooperation are highlighted and discussed.

OBJECTIVE: The objective of this study was to determine the effects of counseling and support on the physical health of caregivers of spouses of people with Alzheimer disease. METHODS: A randomized controlled trial, conducted between 1987 and 2006 at an outpatient research clinic in the New York City metropolitan area compared outcomes of psychosocial intervention to usual care. Structured questionnaires were administered at baseline and regular follow-ups. A referred volunteer sample of 406 spouse caregivers of community dwelling patients with Alzheimer disease enrolled over a 9.5-year period. Enhanced counseling and support consisted of six sessions of individual and family counseling, support group participation, and continuous availability of ad-hoc telephone counseling. Indicators of physical health included self-rated health (SRH) of caregivers and the number of reported illnesses. RESULTS: Controlling for baseline SRH (mean: 7.24), intervention group caregivers had significantly better SRH than control group caregivers based upon model predicted mean scores four months after baseline (6.87 versus 7.21), and this significant difference was maintained for two years (6.70 versus 7.01). The effect of the intervention on SRH remained significant after controlling for the effects of patient death, nursing home placement, caregiver depressive symptoms and social support satisfaction. Similar benefits of intervention were found for number of illnesses. CONCLUSION: Counseling and support preserved SRH in vulnerable caregivers. Enhancing caregivers' social support, fostering more benign appraisals of stressors, and reducing depressive symptoms may yield indirect health benefits. Psychosocial intervention studies with biological measures of physical health outcomes are warranted.

This study evaluated the effectiveness of a brief, 2 min pre-session stimulus preference assessment in predicting the levels of responding of four students with profound multiple disabilities during a 5-minute experimental session immediately following the assessment. During the pre-session assessment, students were presented with four stimuli selected from a pool of stimuli identified as either preferred (2 stimuli) or neutral (2 stimuli) from a previous preference assessment. The duration of the student's target behavior (smiling or laughing) was recorded. The stimulus with the longest duration was considered "preferred" and the stimulus with the shortest duration was considered "neutral." An alternating treatments design (ATD) was then used to evaluated the prediction of student responding based on the pre-session assessment immediately prior to an experimental session. Either the preferred, neutral, or both stimuli were presented within the context of a social interaction and the duration of the student's target behavior (smiling or laughing) was recorded. Teacher behavior, time of day, position of the child, materials, and activities, were controlled. Results indicate that the 2 min pre-session assessment had predictive value, that is, there were higher levels of student responding during the condition when the preferred stimulus was used than when the neutral stimulus was used across all four students. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)

Abstract
AIM:
To examine prevalence rates of child physical abuse perpetrated by a parent/caretaker, abuse characteristics and the extent of disclosures.
METHODS:
A population-based survey was carried out in 2008 amongst all the pupils in three different grades (n = 8494) in schools in Södermanland County, Sweden. The pupils were asked about their exposure to violence and their experiences of parental intimate-partner violence. Data were analysed with bi- and multivariate models and a comparison between means of accumulating risk factors between three groups were performed.
RESULTS:
A total of 15.2% of the children reported that they had been hit. There were strong associations between abuse and risk factors and there was a dose-response relationship between risks and reported abuse. It was shown that children who reported parental intimate-partner violence were at a considerably higher risk for abuse than other children and that only 7% of the children exposed to violence had disclosed this to authorities.
CONCLUSION:
Even though child abuse in Sweden has decreased markedly during the last 40 years, violence against children is still a considerable problem. It is a challenge to develop methods of assessment and interventions that will ensure that the violence and its underlying causes are directly addressed.

Abstract
AIM:
To examine prevalence rates of child physical abuse perpetrated by a parent/caretaker, abuse characteristics and the extent of disclosures.
METHODS:
A population-based survey was carried out in 2008 amongst all the pupils in three different grades (n = 8494) in schools in Södermanland County, Sweden. The pupils were asked about their exposure to violence and their experiences of parental intimate-partner violence. Data were analysed with bi- and multivariate models and a comparison between means of accumulating risk factors between three groups were performed.
RESULTS:
A total of 15.2% of the children reported that they had been hit. There were strong associations between abuse and risk factors and there was a dose-response relationship between risks and reported abuse. It was shown that children who reported parental intimate-partner violence were at a considerably higher risk for abuse than other children and that only 7% of the children exposed to violence had disclosed this to authorities.
CONCLUSION:
Even though child abuse in Sweden has decreased markedly during the last 40 years, violence against children is still a considerable problem. It is a challenge to develop methods of assessment and interventions that will ensure that the violence and its underlying causes are directly addressed.

Abstract
AIM:
To examine prevalence rates of child physical abuse perpetrated by a parent/caretaker, abuse characteristics and the extent of disclosures.
METHODS:
A population-based survey was carried out in 2008 amongst all the pupils in three different grades (n = 8494) in schools in Södermanland County, Sweden. The pupils were asked about their exposure to violence and their experiences of parental intimate-partner violence. Data were analysed with bi- and multivariate models and a comparison between means of accumulating risk factors between three groups were performed.
RESULTS:
A total of 15.2% of the children reported that they had been hit. There were strong associations between abuse and risk factors and there was a dose-response relationship between risks and reported abuse. It was shown that children who reported parental intimate-partner violence were at a considerably higher risk for abuse than other children and that only 7% of the children exposed to violence had disclosed this to authorities.
CONCLUSION:
Even though child abuse in Sweden has decreased markedly during the last 40 years, violence against children is still a considerable problem. It is a challenge to develop methods of assessment and interventions that will ensure that the violence and its underlying causes are directly addressed.

Researching the epidemiology and estimating the prevalence of fetal alcohol syndrome (FAS) and other fetal alcohol spectrum disorders (FASD) for mainstream populations anywhere in the world has presented a challenge to researchers. Three major approaches have been used in the past: surveillance and record review systems, clinic-based studies, and active case ascertainment methods. The literature on each of these methods is reviewed citing the strengths, weaknesses, prevalence results, and other practical considerations for each method. Previous conclusions about the prevalence of FAS and total FASD in the United States (US) population are summarized. Active approaches which provide clinical outreach, recruitment, and diagnostic services in specific populations have been demonstrated to produce the highest prevalence estimates. We then describe and review studies utilizing in-school screening and diagnosis, a special type of active case ascertainment. Selected results from a number of in-school studies in South Africa, Italy, and the US are highlighted. The particular focus of the review is on the nature of the data produced from in-school methods and the specific prevalence rates of FAS and total FASD which have emanated from them. We conclude that FAS and other FASD are more prevalent in school populations, and therefore the general population, than previously estimated. We believe that the prevalence of FAS in typical, mixed-racial, and mixed-socioeconomic populations of the US is at least 2 to 7 per 1,000. Regarding all levels of FASD, we estimate that the current prevalence of FASD in populations of younger school children may be as high as 2-5% in the US and some Western European countries.

The primary aim is to estimate the prevalence of Swedish adolescents who perceive their parent(s) to have alcohol problems. Additional research questions pertain to the prevalence of adolescents who think someone close to them drinks too much alcohol and if this has hurt them or caused them problems.
A cross-sectional design was employed using a web-based survey targeted to 1000 Swedish 16-19-year-olds randomly selected from a web panel. The questionnaire included the CAST-6 scale, used to assess whether or not participants perceived their parents' alcohol consumption as problematic, and questions relating to whether or not they think someone close to them drinks too much and if this has caused them problems. Data was weighted using a post-stratification procedure.
The proportion of adolescents classified as having parents with alcohol problems was 20.1%. Further, 44.0% reported that they think someone close to them drinks too much alcohol and 9.6% that this has hurt them or caused them problems.
These results indicate that the problem is widespread. Our findings are similar to previous research where a more indirect methodology has been adopted, using either psychiatric interviews or self-reported alcohol consumption of adults, to estimate the magnitude of the problem.

Background

There is a paucity of research on predictors for drinking during pregnancy among women in Sweden and reported prevalence rates differ considerably between studies conducted at different antenatal care centres. Since this knowledge is relevant for preventive work the aim of this study was to investigate these issues using a multicenter approach.

Methods

The study was conducted at 30 antenatal care centers across Sweden from November 2009 to December 2010. All women in pregnancy week 18 or more with a scheduled visit were asked to participate in the study. The questionnaire included questions on sociodemographic data, alcohol consumption prior to and during the pregnancy, tobacco use before and during pregnancy, and social support.

Results

Questionnaires from 1594 women were included in the study. A majority, 84%, of the women reported alcohol consumption the year prior to pregnancy; about 14% were categorized as having hazardous consumption, here defined as a weekly consumption of > 9 standard drinks containing 12 grams of pure alcohol or drinking more than 4 standard drinks at the same occasion. Approximately 6% of the women consumed alcohol at least once after pregnancy recognition, of which 92% never drank more than 1 standard drink at a time. Of the women who were hazardous drinkers before pregnancy, 19% reduced their alcohol consumption when planning their pregnancy compared with 33% of the women with moderate alcohol consumption prior to pregnancy. Factors predicting alcohol consumption during pregnancy were older age, living in a large city, using tobacco during pregnancy, lower score for social support, stronger alcohol habit before pregnancy and higher score for social drinking motives.

Conclusions

The prevalence of drinking during pregnancy is relatively low in Sweden. However, 84% of the women report drinking in the year preceding pregnancy and most of these women continue to drink until pregnancy recognition, which means that they might have consumed alcohol in early pregnancy. Six factors were found to predict alcohol consumption during pregnancy. These factors should be addressed in the work to prevent alcohol-exposed pregnancies.

BACKGROUND:
Postnatal depression refers to a non-psychotic depressive episode that begins in or extends into the postpartum period. The aims of this study were to examine the prevalence of depressive symptoms in a pregnant and later postnatal population, to determine the natural course of these symptoms and whether there is an association between antenatal and postnatal depressive symptomatology.
METHODS:
A longitudinal study with a total population of 1,558 consecutively registered pregnant women in the southeast region of Sweden. Presence of depressive symptoms was measured with the Edinburgh Postnatal Depression Scale on four occasions namely in gestational week 35-36, in the maternity ward, 6-8 weeks and 6 months postpartum.
RESULTS:
The prevalence of depressive symptoms during late pregnancy was 17%; in the maternity ward 18%; 6-8 weeks postnatally 13%; and 6 months postnatally, 13%. A correlation between antenatal and postnatal depressive symptoms was found (r=0.50, p<0.0001).
CONCLUSION:
Detection of women at risk for developing postnatal depressive symptoms can be done during late pregnancy. Antenatal care clinics constitute a natural and useful environment for recognition of women with depressive symptoms.

AIMS AND METHOD

To provide multiple estimates of the numbers of Australian and Victorian families and children living in families where a parent has had a mental illness. We used the Australian Bureau of Statistics Victorian Mental Health Branch service usage and data collected from 701 community participants to triangulate prevalence information.

RESULTS

According to population estimates, 23.3% of all children in Australia have a parent with a non-substance mental illness, 20.4% of mental health service users have dependent children and 14.4% of the community study participants report having at least one parent with a mental illness.

CLINICAL IMPLICATIONS

The multiple prevalence estimates of the numbers of children in families with parental mental illness provide fundamental information for psychiatric policy, planning and programming.

BACKGROUND:
About 13 million people are classified as refugees worldwide, and many more former refugees have been granted citizenship in their new countries. However, the prevalence of post-traumatic stress disorder, major depression, or psychotic illnesses in these individuals is not known. We did a systematic review of surveys about these disorders in general refugee populations in western countries.

METHODS:
We searched for psychiatric surveys that were based on interviews of unselected refugee populations and that included current diagnoses of post-traumatic stress disorder, major depression, psychotic illnesses, or generalised anxiety disorder. We did computer-assisted searches, scanned reference lists, searched journals, and corresponded with authors to determine prevalence rates of these mental disorders and to explore potential sources of heterogeneity, such as diagnostic criteria, sampling methods, and other characteristics.

FINDINGS:
20 eligible surveys provided results for 6743 adult refugees from seven countries, with substantial variation in assessment and sampling methods. In the larger studies, 9% (99% CI 8-10%) were diagnosed with post-traumatic stress disorder and 5% (4-6%) with major depression, with evidence of much psychiatric comorbidity. Five surveys of 260 refugee children from three countries yielded a prevalence of 11% (7-17%) for post-traumatic stress disorder. Larger and more rigorous surveys reported lower prevalence rates than did studies with less optimum designs, but heterogeneity persisted even in findings from the larger studies.

INTERPRETATION:
Refugees resettled in western countries could be about ten times more likely to have post-traumatic stress disorder than age-matched general populations in those countries. Worldwide, tens of thousands of refugees and former refugees resettled in western countries probably have post-traumatic stress disorder.

present a set of indices of disorganization and disorientation in Strange-Situation [M. Ainsworth] behavior that will permit the identification of D [disorganized/disoriented response] patterning by other workers / begin with a review of previous studies reporting difficulties in placing ("forcing") every infant in a given sample into one of the three traditional categories [secure, insecure-avoidant, and insecure-ambivalent/resistant]
discuss (a) the process by which we developed and obtained reliability for the set of classification criteria to be presented, (b) the classification criteria themselves, and (c) some theoretical issues in the modification of classification systems (PsycINFO Database Record (c) 2016 APA, all rights reserved)

Purpose: The aim of this project was to design and evaluate a system that would produce tailored information for stroke patients and their carers, customised according to their informational needs, and facilitate communication between the patient and health professional.

Method: A human factors development approach was used to develop a computer system, which dynamically compiles stroke education booklets for patients and carers. Patients and carers are able to select the topics about which they wish to receive information, the amount of information they want, and the font size of the printed booklet. The system is designed so that the health professional interacts with it, thereby providing opportunities for communication between the health professional and patient/carer at a number of points in time.

Results: Preliminary evaluation of the system by health professionals, patients and carers was positive. A randomised controlled trial that examines the effect of the system on patient and carer outcomes is underway.

In this paper we describe the development and pilot implementation, in a primary care context, of a programme for helping families adapt to living with a person with Dementia (proFamilies-Dementia). This programme aims to promote the healthy adaptation of the family to the presence of an elderly member with Dementia living in their homes. It comprises three components: a psycho-educational, multi-family discussion group for the families; cognitive stimulation for the elderly person with Dementia; and a mediation service to support the families after participation in the first two components. proFamilies-Dementia was implemented with one group involving five families. The main benefits mentioned by families include: an opportunity to share experiences with others who are living through similar circumstances; the development of an improved sense of competency; and the improvement of family relationships. proFamilies-Dementia reveals potential for promoting the provision of integrated support from health and social services, which usually function as independent and parallel support structures.

In this paper we describe the development and pilot implementation, in a primary care context, of a programme for helping families adapt to living with a person with Dementia (proFamilies-Dementia). This programme aims to promote the healthy adaptation of the family to the presence of an elderly member with Dementia living in their homes. It comprises three components: a psycho-educational, multi-family discussion group for the families; cognitive stimulation for the elderly person with Dementia; and a mediation service to support the families after participation in the first two components. proFamilies-Dementia was implemented with one group involving five families. The main benefits mentioned by families include: an opportunity to share experiences with others who are living through similar circumstances; the development of an improved sense of competency; and the improvement of family relationships. proFamilies-Dementia reveals potential for promoting the provision of integrated support from health and social services, which usually function as independent and parallel support structures.

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en alltmer efterfrågad behandlingsform. Boken beskriver hur KBT kan tillämpas vid en rad olika psykiatriska diagnoser: separationsångest och paniksyndrom, generaliserat ångestsyndrom, specifi ka fobier, social fobi, tvångssyndrom, depression, beteendestörning och trotssyndrom, ADHD, ätstörningar, tics och Tourettes syndrom samt autism och självskadande beteende. Tillstånden beskrivs utifrån gällande diagnostiska kriterier, därefter visas hur KBT-modellen och beteendeanalysen kan se ut för respektive tillstånd och hur behandlingen kan läggas upp. Till de olika diagnoserna finns kliniska fallvinjetter. Boken avslutas med en översikt av det empiriska stödet för KBT vid de olika psykiska störningarna hos barn och ungdomar. Boken är avsedd som kursbok för all grundutbildning inom psykoterapi med KBT-inriktning. Den är också lämpad för professionellt verksamma behandlare.

This study reports the findings from 68 interviews with parents of disabled children who are users of seven key worker schemes in England and Wales. The interviews which lasted for one hour each, were tape-recorded, transcribed and analysed according to both a priori and emerging themes. The findings from this study have implications for policy and practice, for example, the necessity of protected time for key workers, the necessity of conveying clear information about the key worker's role, the importance of access to training and information for the key worker, the need for key workers to be proactive, and for their involvement in care plan and review meetings.

Service Framework. This study investigated the views of staff of key worker services concerning the organisation and management of the services. Interviews were carried out with key workers (N = 50), managers (N = 7) and members of multi-agency steering groups (N = 32) from seven key worker services in England and Wales. A response rate of 62% was obtained. Major themes emerging from the interviews were identified, a coding framework was agreed upon, and data were coded using the qualitative data analysis programme Max QDA. Results showed that although the basic aims of the services were the same, they varied widely in the key workers' understanding of their role, the amount of training and support available to key workers, management and multi-agency involvement. These factors were important in staff's views of the services and inform recommendations for models of service.

Background  Research has shown that families of disabled children who have a key worker benefit from this service and recent policy initiatives emphasize the importance of such services. However, research is lacking on which characteristics of key worker schemes for disabled children are related to better outcomes for families.

Methods  A postal questionnaire was completed by 189 parents with disabled children who were receiving a service in seven key worker schemes in England and Wales. Path analysis was used to investigate associations between characteristics of the services and outcomes for families (satisfaction with the service, impact of key worker on quality of life, parent unmet need, child unmet need).

Results  The four path models showed that key workers carrying out more aspects of the key worker role, appropriate amounts of contact with key workers, regular training, supervision and peer support for key workers, and having a dedicated service manager and a clear job description for key workers were associated with better outcomes for families. Characteristics of services had only a small impact on child unmet need, suggesting that other aspects of services were affecting child unmet need.

Conclusions  Implications for policy and practice are discussed, including the need for regular training, supervision and peer support for key workers and negotiated time and resources for them to carry out the role. These influence the extent to which key workers carry out all aspects of the key worker's role and their amount of contact with families, which in turn impact on outcomes.

En av de viktigaste riskfaktorerna för våldsbrottslighet är tidiga beteendeproblem. Barn som är okoncentrerade och bråkiga riskerar i högre utsträckning att misslyckas inlärningsmässigt och få kamratproblem. Det ökar i sin tur risken för mer allvarliga former av antisociala aktiviteter som alkohol- och drogmissbruk, kriminalitet samt psykisk ohälsa. Det finns alltså påtagliga fördelar med att så tidigt som möjligt försöka hjälpa barn som ofta bråkar och bryter mot normer. Föräldraträning är den bästa metoden för att minska dessa problem hos barn. Ingen annan metod har bättre forskningsstöd. I denna rapport undersöks om det i Sverige utvecklade föräldraträningsprogrammet Komet kan hjälpa föräldrar att bättre hantera beteendeproblem hos det egna barnet. Utvärderingen omfattar Komet i ordinarie verksamhet och har genomförts i form av en randomiserad kontrollerad studie med 159 föräldrar till barn i åldrarna tre till tio år som av föräldrarna bedömdes vara bråkiga och trotsiga. Familjerna lottades till ett av tre alternativ: den ordinarie versionen av Komet, en kortversion av Komet samt en grupp som fick vänta en termin på behandling (väntelista). Data samlades in före interventionernas start samt efter fyra respektive tio månader. Den sista mätningen omfattade endast familjer som fått någon av Komet-versionerna. De familjer som ej deltagit i datainsamlingen vid fyra respektive tio månader (13%) har inte tillåtits snedvrida randomiseringen. I stället har deras sista mätvärde flyttats fram och använts för bortfallet. Detta sätt att hantera bortfall är det rekommenderade. Resultaten visar att Komet ökat föräldrarnas föräldrakompetenser vid fyramånadersmätningen samt minskat barnens beteendeproblem och ökat deras sociala kompetenser. Jämfört med gruppen som befunnit sig på väntelista hade den ordinarie versionen av Komet starka effekter på föräldrakompetenser (ES =.89) och beteendeproblem (ES =.68) och medelstarka på sociala kompetenser (ES =.41). För kortversionen av Komet var motsvarande effekter svaga till medelstarka (ES =.39,.35 resp.14). Effekterna av Komet förefaller stabila eller ökande efter i genomsnitt tio månader. Efter kompensation för väntelistans resultat efter fyra månader (motsvarande resultat efter tio månader saknas) har det ordinarie Komet mycket starka effekter för föräldrakompetenser (ES = 1.05) och barns beteendeproblem (ES =.92) samt starka för sociala kompetenser (ES =.69). För kortversionen av Komet var effekterna något lägre (.61,.55 resp.38). De positiva effekterna av den ordinarie versionen av Komet är enligt två meta-analyser i nivå med eller överträffar de genomsnittliga effekterna i andra föräldraträningsprogram. Barnens minskade beteendeproblem kunde kopplas till de förändrade föräldrabeteendena; ju bättre föräldrakompetens föräldrarna visade desto färre beteendeproblem hos barnen. Sökord. Föräldraträning, bråkiga barn,

Kommunerna har i socialtjänstlagen ett uttalat ansvar för att genom stöd och avlösning underlätta för närstående som vårdar långvarigt sjuka, äldre och personer med funktionshinder. Syftet med denna rapport var att belysa de anhörigas upplevelse av de insatser som kommunerna har att erbjuda. 6 anhörigvårdare från olika kommuner i Jönköpings län har intervjuats. 4 av de intervjuade har på eget initiativ tagit en första kontakt med kommunen. övriga fick hjälp av personal i samband med sjukhusvistelse med förmedling av den första kontakten. Kontakterna har lett till ökade stödinsatser. Anhörigvårdarna är nöjda med stödet. Stödformer som avlösning, kontakter och träffar/studiecirklar upplevs som betydelsefulla.

Kommunerna har i socialtjänstlagen ett uttalat ansvar för att genom stöd och avlösning underlätta för närstående som vårdar långvarigt sjuka, äldre och personer med funktionshinder. Syftet med denna rapport var att belysa de anhörigas upplevelse av de insatser som kommunerna har att erbjuda. 6 anhörigvårdare från olika kommuner i Jönköpings län har intervjuats. 4 av de intervjuade har på eget initiativ tagit en första kontakt med kommunen. Övriga fick hjälp av personal i samband med sjukhusvistelse med förmedling av den första kontakten. Kontakterna har lett till ökade stödinsatser. Anhörigvårdarna är nöjda med stödet. Stödformer som avlösning, kontakter och träffar/studiecirklar upplevs som betydelsefulla.

En studie i två delar rörande målgruppen barn med grava rh – kontaktanvändare: Del 1: Inventering och beskrivning av dynamiska kommunikationsprogram och styrsätt (bl.a. MindMouse/CyberLink), del 2: Kommande interventionsstudie.

Projektet har en egen hemsida www.kommed.nu där du kan läsa mer. Där finns bl a rapporter och en mängd annan intressant information att hämta.

Projektansvariga: Gerd Zachrisson DART och Bitte Rydeman, DAKO i Halland.

Medel: 2-årigt projekt med stöd från HI - "IT i praktiken"

Nationellt kompetenscentrum anhöriga, Nka, har fått i uppdrag av Socialdepartementet
att utveckla ett nationellt kunskapsstöd till föräldrar och anhöriga till barn och ungdomar med flerfunktionsnedsättningar. Syftet med kunskapsstödet är att underlätta kunskapsinhämtning, erfarenhetsutbyte och nätverkskontakter för anhöriga

För de allra flesta händer det inte. Men varje år mister fler än 3 000 barn och ungdomar en förälder eller ett syskon. Då är det viktigt att ha bra kompisar. Men hur ska en bra kompis vara när något så svårt händer? Finns det saker man helst inte ska göra eller säga? Törs man fråga om dödsfallet? Kan man vara precis som vanligt och skratta och skoja? I den här boken får du träffa några barn och ungdomar som förlorat en nära anhörig. Hur var deras kompisar då? Vad var bra och vad var kanske inte lika bra? Du får också träffa några kompisar.

Barn till föräldrar med psykisk ohälsa är en eftersatt grupp. Syfet med denna studie är att studera pedagogers utveckling som kompletterande anknytningsperson i relation till en tre årig fortbildning.Fortbildnigen ägde rum samtidigt som pedagogerna arbetade och innehöll teorier om barns utveckling, nämligen anknytningsteori, Affektteori samt Sterns teori om barns självutveckling.En narrativ metod användes och narrativen analyserades i relation till fortbildningens innehåll, teorier om pedagogers lärande och teorier om tidig utveckling.
Resultatet diskuteras utifrån pedagogers arbete med utsatta barn i förskolan, lärarutbildningens innehåll och fortbildning samt samverkan.

Vid habiliteringen i Alingsås har man arbetat med syskongrupper
sedan 1997. På olika sätt hade man då fått upp ögonen för
syskonens behov, dels genom alltmer ökande förfrågningar från
föräldrar om syskongrupper dels genom personalens egen
ökande kunskap och erfarenhet av syskon.

ADHD – uppmärksamhetsstörningar och impulsivitet/hyperaktivitet (attention deficit hyperactivity disorder) – bedöms vara ett av de mest studerade tillstånden inom medicinen. Man har beräknat att ungefär tre till sex procent av alla barn i skolåldern har ADHD. Det är ca två till tre gånger vanligare med ADHD hos pojkar än flickor. Huvudsymtomen vid ADHD är uppmärksamhetsstörning, impulsivitet och hyperaktivitet/överaktivitet. Barn med ADHD har svårt att vänta, att kontrollera känslor och humör. Många har ett oförutsägbart beteende. Flertalet har problem med att planera
och organisera sin tillvaro – har brister i vad som kallas hjärnans exekutiva funktioner. En betydande andel barn med ADHD har svårigheter i samspelet med andra. De kan ha svårt att finna meningsfulla fritidsaktiviteter. Det är mycket vanligt att barn och ungdomar med ADHD är ängsliga, osäkra och saknar tilltro till sin förmåga. Många misslyckanden ökar risken för uppgivenhet, oro och depression.

Vårdtiden blir kortare om patienter med affektiv sjukdom och deras närstående erbjuds utbildning. Det visar resultat av en undersökning vid Affektivt centrum i Norra Stockholms psykiatri, S:t Göran, vid jämförelse av vårdkonsumtion hos patienter före och efter deltagande i ett utbildningsprogram.

Deltagarnas subjektiva tillfredsställelse med utbildningen var hög. Många i såväl patient- som närståendegruppen uppgav att de kunde använda kunskaper från utbildningen till att hantera sjukdomen.

Ett kort-tids-boende är förbundet med föreställningen att behoven inte bara är omfattande, utan också övergående och kortvariga. Så är det i princip. I realiteten tycks många korttidsvistelser handla om att man inte vet hur det förhåller sig med behoven – om de är övergående eller inte. Av den anledningen tenderar korttidsboendet att vara både en väntplats och en vändplats. En plats för väntan, såväl aktivt som passivt, på att flytta till särskilt boende och en plats varifrån den enskilde vänder hemåt igen – en vändplats.

Ett korttidsboende har således många och skiftande funktioner och kan se ut lite hur som helst. Det kan vara alltifrån insprängda platser till relativt smalt specialiserade enheter, därav benämningen kameleont.

Denna rapport har kommit till på uppdrag dels från Södermalms stadsdelsförvaltning,
dels Äldreförvaltningen i Stockholms stad. Bakgrunden
är önskemålet från såväl Södermalms stadsdelsnämnd som stadens
äldrenämnd att se vilken roll korttidsvården har och kan ha, och om de
prioriteringar som skett under 2000-talet gagnat de äldre. Korttidsplats,
som är det begrepp Socialstyrelsen rekommenderar, har olika funktioner,
och inkluderar korttidsvård efter sjukhusvistelse, växelvård, avlastning
av anhörig och vård i livets slutskede.
På uppdrag av Södermalms stadsdelsförvaltning har en randomiserad
studie genomförts där de som ansökte om korttidsplats men fick avslag
lottades så att hälften, interventionsgruppen, fick korttidsplats medan
kontrollgruppen gick direkt hem med de insatser stadsdelsförvaltningen
beviljat. Denna studie utökades med ett uppdrag från Socialstyrelsen att
studera alla som skrivs ut från sluten vård under en månad till hemmet
på Södermalm. På uppdrag av Äldreförvaltningen har dessa båda studier
kompletterats med en genomgång av artiklar och rapporter om korttidsvård
samt analys av data avseende stadens korttidsvård.
De som kommer till ett korttidsboende befinner sig i en mycket skör
situation i livet. Korttidsplats för återhämtning, mobilisering och fortsatt
rehabilitering efter sjukhusvård utvecklades i hela landet efter Ädelreformen,
och har fortsatt att sedan dess öka i många kommuner. Bidragande
orsak har varit allt färre vårdplatser och kortare vårdtider i den
somatiska vården samt att fler har hemtjänst och färre bor i särskilt
boende.
Andelen äldre som erhåller korttidsplats varierar mellan landets
kommuner, liksom mellan Stockholms stadsdelar. I Göteborg hade 2008
1,4 procent av de som är 65 år och äldre korttidsplats, i Stockholm var andelen
0,25 procent.
I Stockholms stad har antalet som beviljas korttidsplats minskat sedan
2001. Det är främst korttidsvård efter sjukhusvistelse som minskat,
medan korttidsvård som anhörigstöd endast minskat marginellt. Minskningen
är tydligast för de äldre kvinnorna, under en fyraårsperiod 2007-
2010 minskade antalet kvinnor 85 år och äldre som fick korttidsplats från
186 till 82, för männen var minskningen från 116 till 88 personer.
Några skäl till att korttidsplats numera sällan erbjuds efter sjukhusvistelse
är att inte förlänga vårdkedjan och att staden inte erbjuder rehabilitering
inom korttidsvården eftersom rehabilitering i ordinärt boende är
ett landstingsansvar. Effekten kan dock bli att den äldre inte får
tillräcklig tid för att hämta krafter och träna så att hon kan klara sin
vardag bättre själv. Mycket talar för att en ytterligare tids vård för vissa
2
äldre kan vara kostnadseffektiv för samhället och innebära ökad trygghet
för den äldre. Resultaten från den randomiserade studien på Södermalm
tyder bl.a. på
Interventionsgruppen förbättrade sin rörelseförmåga i genomsnitt mer än
de som skrevs ut till hemmet
Andelen som minskade sitt vårdberoende var större i interventionsgruppen
jämfört med dem som skrevs ut till hemmet
Indexvärdet för den hälsorelaterade livskvaliteten ökade för interventionsgruppen,
för dem som skrevs ut direkt till hemmet var den nästan
oförändrad (statistiskt signifikant skillnad).
Signifikant större förbättring när det gäller oro/nedstämdhet samt förmågan
att klara huvudsakliga aktiviteter bland de äldre som fick korttidsplats.

Inga skillnader i kostnad för äldreomsorg (korttidsplatsen inräknad!).
Tydlig tendens till att äldre som hade fått korttidsvård blev inlagda på
sjukhus i mindre utsträckning under ett år efter utskrivning jämfört med
de äldre som skrevs direkt ut till hemmet.
Tydlig tendens till en lägre dödsrisk under ett års tid efter utskrivning
bland äldre som hade fått korttidsvård.
Det blev således inte dyrare för interventionsgruppen, som fick korttidsplats,
än för gruppen som inte lottades att få den insatsen, däremot blev
det bättre för interventionsgruppen i flera avseenden.
En form som nästan försvunnit i Stockholms stad är korttidsplats i
väntan på plats i vård- och omsorgsboende. Detta skäl till att bevilja korttidsplats
har kritiserats bl.a. av Socialstyrelsen.
Korttidsvården har en viktig roll genom att ge anhöriga avlastning. En
förutsättning för att korttidsvården ska vara en fungerande avlastning för
den anhörige är att den har ett socialt innehåll i vardagen och att den
anhörige också uppmärksammas. Pensionat Hornskroken och Kinesen i
Stockholm är goda exempel. Korttidsboende med denna inriktning måste
fokusera både på den som vistas på korttidsplatsen och den anhörige.
Korttidsvård kan också användas som sviktplats. Det saknas statistik för
denna vårdform, varför det är svårt att bedöma i vilken utsträckning den
utnyttjas så. I Stockholms län finns möjlighet till direktinlägg på geriatrisk
klinik. Det kan finnas skäl att följa upp om korttidsplats skulle
kunna användas när behovet främst är att få vila upp, äta och återhämta
kraft genom god omvårdnad och den geriatriska platsen när det krävs mer
av medicinsk behandling och/eller rehabilitering.
3
Vård i livets slutskede är i Stockholms stad ovanligt i korttidsvården.
Staden saknar korttidsenheter med palliativ inriktning. I stället erbjuds
plats på vård- och omsorgsboende, vilket inte är helt adekvat i den livsfasen.

Beskrivningarna av vardagen på korttidsboendet andas ofta innehållslöshet,
torftighet både i det sociala innehållet och i boendemiljöerna. Det
saknas alltför ofta tydliga beställningar från biståndshandläggaren vad
som är syftet med vistelsen, och genomförandeplaner som visar vad korttidsvården
ska kunna ge. För att korttidsvården ska kunna utvecklas och
få den roll den kan ha behövs tydlighet i beställningen till korttidsvården,
tydlighet i biståndsbeslutet och tydliga genomförandeplaner hos utföraren.

För att detta ska bli möjligt måste korttidsvården få mer renodlade uppdrag,
med inriktning på t.ex. svikt, rehabilitering, avlösning och vård i
livets slutskede. Det krävs mer specialisering, inte att allt blandas på
samma enhet. Viktigt är också att inte blanda personer med demenssjukdom
med dem som är kognitivt klara.

Människans liv kantas av psykiska kriser. En del utlösta av plötsliga och oväntade, svåra händelser; andra hör det normala livet till. Krisen är ofta en förutsättning för utveckling och mognad, men den kan också leda till livslång psykisk invaliditet om inte den drabbade får sakkunnig hjälp

Det är trettio år sedan den första utgåvan av Johan Cullbergs klassiska bok Kris och utveckling kom 1975. Den har lästs och uppskattats av hundratusentals svenskar - såväl av studenter som av människor som själva befinner sig i kris eller kommer i kontakt med människor i krislägen. Den har också översatts till flera andra språk.

Mycket i samhället, liksom inom psykiatrin, har förändrats. Det har inneburit att en omarbetning av boken känts angelägen, även om grundstrukturen står kvar. Kvar står också den hoppfulla synen på krisen som en hävstång för den mänskliga utvecklingen. Boken har kompletterats med ett avsnitt om katastrofpsykiatri och sena stressreaktioner av docent Tom Lundin.

Den omvälvande kunskapsutvecklingen inom krisstöd har helt förändrat synen på vad som faktiskt hjälper barn och vuxna vid svåra händelser. Debriefing rekommenderas till exempel inte längre i det akuta skedet internationell konsensus och Socialstyrelsen förordar i stället Psykologisk första hjälp.
Utifrån aktuell forskning och egna praktiska erfarenheter förklarar författarna till boken Krisstöd hur vi reagerar vid svåra händelser, från allvarliga sjukdomsbesked till större katastrofer. Med levande och konkreta exempel beskriver de hur man arbetar med Psykologisk första hjälp för att stärka människors motståndskraft. Barns och ungas reaktioner och behov ägnas extra omsorg, samt hur man som personal kan ta hand om sig själv och varandra.

Denna grundbok om krisstöd är skriven för blivande och yrkesverksamma sjuksköterskor, poliser, socionomer, psykologer, läkare, personalvetare och andra som möter människor i det akuta skedet av svåra händelser i sitt dagliga arbete eller vid större olyckor och katastrofer.

Den omvälvande kunskapsutvecklingen inom krisstöd har helt förändrat synen på vad som faktiskt hjälper barn och vuxna vid svåra händelser. Debriefing rekommenderas till exempel inte längre i det akuta skedet internationell konsensus och Socialstyrelsen förordar i stället Psykologisk första hjälp.
Utifrån aktuell forskning och egna praktiska erfarenheter förklarar författarna till boken Krisstöd hur vi reagerar vid svåra händelser, från allvarliga sjukdomsbesked till större katastrofer. Med levande och konkreta exempel beskriver de hur man arbetar med Psykologisk första hjälp för att stärka människors motståndskraft. Barns och ungas reaktioner och behov ägnas extra omsorg, samt hur man som personal kan ta hand om sig själv och varandra.

Denna grundbok om krisstöd är skriven för blivande och yrkesverksamma sjuksköterskor, poliser, socionomer, psykologer, läkare, personalvetare och andra som möter människor i det akuta skedet av svåra händelser i sitt dagliga arbete eller vid större olyckor och katastrofer.

Äldreforskning

Syftet med kunskapsunderlaget är att göra information om barn och elever med medfödda skador av alkohol lättillgänglig för pedagoger, men det kan även användas av andra, som möter barn och elever med medfödda skador av alkohol

De allmänna råden riktar sig till både kommunen och den personal som arbetar på fritidshemmet och illustrerar hur ansvarsfördelningen mellan kommun och verksamhet ser ut. Det är Skolverkets förhoppning att dessa allmänna råd med kommentarer kommer att ligga till grund för diskussioner om hur verksamheten kan bedrivas och att de ska ge ett gott stöd för att utveckla verksamheten.

De befintliga allmänna råden kan tillämpas till dess att de nya allmänna råden har beslutats.

Nationellt kompetenscentrum anhöriga, Nka, har tagit fram rapporten "Kvalitet i äldreomsorg ur ett anhörigperspektiv" på uppdrag från Socialdepartementet. Rapporten ingår i den nationella kvalitetsplanen för äldreomsorgen.
I rapporten framgår det tydligt att trygghet är själva förutsättningen för att kunna skapa bästa och mesta möjliga välbefinnande för anhöriga och äldre närstående. Andra viktiga byggstenar är tillhörighet, delaktighet och betydelsefullhet. Det finns också ett behov av kompetensutveckling – både i verksamheterna och hos de anhöriga. I kunskapssammanställningen framgår också att anhöriga och äldre närstående tenderar att bemötas och behandlas olika beroende på den utbildning, arbete och social position personen har. Detsamma gäller kön, etnisk tillhörighet, trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Rapporten tar upp en rad åtgärder för att utveckla kvaliteten i vården och omsorgen för äldre ur ett anhörigperspektiv.

Rapporten sammanställer aktuell kunskap om de äldres boende, både ordinärt (det vill säga att bo "hemma") och särskilt boende. Syftet är också att beskriva faktorer som leder till flyttning respektive kvarboende på äldre dagar

Den så kallade kvarboendeprincipen, att samhället ska möjliggöra för den enskilde att kunna bo kvar i sitt eget hem, har varit den officiella policyn i decennier. Äldre personers faktiska möjlighet att bo kvar påverkas av en mängd faktorer som hälsa, familjeförhållanden, ekonomi samt bostädernas tillgänglighet för dem med funktionsnedsättning

Rapport i Socialt arbete 130. Doktorsavhandling

The overall aim with this thesis is to describe and analyze women's and men's recovery processes. More specifically, the aim is to determine what women and men with experience of mental illness describe as contributing to the personal recovery process. The point of departure for the studies was 30 in-depth interviews conducted with 15 men and 15 women. The selection of interview subjects was limited to individuals who had been treated in 24-hour psychiatric care and diagnosed as having schizophrenia, psychosis, a personality disorder, or a bipolar disorder.

Four studies have been carried. Study 1 was a baseline article that examined what people in recovery from mental illness outline as facilitating factors to their recovery. The results that emerged from that study indicated areas for further analysis to condense the understanding of the recovery process. In study 2 the similarities and the differences in recovery described by women and men were examined. In Study 3 women's and men's meaning-making with reference to severe mental illness facilitate the recovery process were studied. The forth study explored how peer-support contribute to women's and men's recovery from mental illness.

The results emphasize recovery from mental illness as a social process in which relationships play a key role in creating new identities beside the mental illness. For a majority of the participants meeting peers facilitated the recovery process. The participants described how peer support meant an end to isolation and became an arena for identification, connection, and being important to others. Throughout these recovery processes the impact of gender has been emphasized. The results from this thesis provide new insight into gender as an important factor in understanding the recovery processes. The results from the four studies emphasize the mental patient, the psychiatric interventions and the individual recovery strategies as being influenced by gender constructions.

Emotional Availability among Traumatized Refugee Families
Red Cross Centre for Tortured Refugees in Stockholm, Sweden, started in 2011 a clinical
research pilot project in order to prevent second generation traumatization among children of
tortured and war-traumatized parents with complex Post-traumatic Stress Disorder, PTSD.
The project runs in co-operation with Karolinska Institutet, Department of Women's and
Children's Health, Child and Adolescent Psychiatric Unit. The aim of the project was to
explore and evaluate a treatment program based on attachment theory and trauma theory for
parents and infants, age 0-24 months.
The early relation of mother-infant is fundamental for the survival of the infant and basic for
development of a child's social, emotional and cognitive health and capacity. According to
research parents with complex, PTSD, risk to transform their symptoms to their children.
The theoretical reference is based on attachment theory and Emotional Availability Scale,
EAS, as an investigating instrument. A clinical sample according to the project criteria was
selected. Five refugee families from the Middle East with established complex PTSD diagnos
have been participated in the treatment program, consisting of psycho pedagogical family
interventions, interplay therapy and group interventions.
The preliminary results of this pilot project indicated an outstanding need for developing a
treatment program focusing on mother and child emotional availability within refugee
families as a preventive intervention. This is the first report of a three-year project, financed
by Stiftelsen Allmänna Barnhuset.

The aim of my study is to describe and understand disabled children's special way of understanding and relating to the surrounding world. The thesis is based on an empirical study of six severely disabled children, lacking language and speech, aged from nine months to five years. The children were studied by video recordings in Händelsriket, a center organised to offer them different kinds of rich stimulation. One important finding was that the children expressed a non-verbal, meaning making competence that I decided to further explore. First, I tried to interpret the children's competence in the frame of psychoanalytic and psychodynamic theories, which turned out to be difficult as these theories were based on assumptions linked to the tradition of René Descartes, making a clear difference between Cogito and body, nature and culture. In this tradition, human consciousness is based on the acquisition of language and the development of the sphere of symbols. As a consequence, the mentioned theories could not help us to understand the embodied, non-verbal competence of the disabled children. Many of these theorists also argue that their theories have little relevance for disabled children.However, the phenomenological tradition, inspired by among others Edmund Husserl, Martin Heidegger and Maurice Merleau-Ponty, was of much more help in the analysis of the disabled children's activities in Händelsriket. In the theory of the lifeworld, Husserl´s and Merleau-Ponty´s, for instance, introduces two different kinds of intentionality indicating an embodied consciousness of great relevance to the empirical findings.Another important empirical finding was that feelings, and the expression of feelings, seemed to play an important role in the children's non-verbal, meaning making competence. As a consequence of this I have decided to include a discussion of research on feelings, emotions and affects. Based on the critique of the distinction between feelings, emotions and affects in social and anthropological research, I have decided to base my analysis on the concept of feelings.In the empirical analyses I discuss the role of feelings in the disabled children's perception, consciousness, communication and interaction with other people. I found that the meaning making processes based on feelings and expression of feelings contributed to the development of the children's personal styles of understanding their life-world. It also played an important role in the thematisation of their experiences, antecipations of objects, extensions and restrictions of their experiential horizons and their mastering of challenging experiences. The feelings also played important roles in the children's communicative competence and in their interaction with other people and the development of mutual closeness, understanding and community. In short, the feelings could be understood as important constituents of the life-world of the severely disabled children, their understanding of themselves and of the surrounding world.

"Min barndom var full av slag och psykisk misshandel. Jag var alltid rädd, varje dag, varje timme, varje minut och varje sekund. Rädd för min mamma, rädd för mina klasskamrater, rädd för han som utnyttjade oss, rädd för allt. Det fanns nästan ingen trygghet att finna i min barndom.
Jo, det fanns en plats där jag kunde känna mig trygg, även om det tog tid att våga vara trygg hos mina sommarföräldrar. Deras gård var en oas. Där fann jag en trygghet under de sommarveckor jag bodde
långt bort från mamma. Där fick jag provsmaka hur det kunde vara och hur det borde vara att få vara ett litet barn. Men det var bara de där sommarveckorna. En tid som liksom bara var till låns för snart skulle jag hem till min mamma igen, tillbaka till rädslan och utsattheten. Jag ville inte åka hem till när sommaren var slut, jag grät då jag tvingades att åka till mamma igen"

I Kärlek och stålull skildrar Lisbeth Pipping på ett personligt och levande sätt sin uppväxt med en utvecklingsstörd mamma, en svårt alkoholiserad pappa och två småsystrar. Läsaren får ta del av en barndom i misär, bristande omsorg och kärlek...

As people continue to age and receive complex health care services at home, concern has arisen about the availability of family caregivers and their ability to combine employment with caregiving. This article evaluates the international research on unpaid caregivers and their labor market choices, highlighting three conclusions: first, caregivers in general are equally as likely to be in the labor force as noncaregivers; second, caregivers are more likely to work fewer hours in the labor market than noncaregivers, particularly if their caring commitments are heavy; and finally, only those heavily involved in caregiving are significantly more likely to withdraw from the labor market than noncaregivers. Policy recommendations are targeting greater access to formal care for "intensive" caregivers and developing workplace policies for employed caregivers.

As people continue to age and receive complex health care services at home, concern has arisen about the availability of family caregivers and their ability to combine employment with caregiving. This article evaluates the international research on unpaid caregivers and their labor market choices, highlighting three conclusions: first, caregivers in general are equally as likely to be in the labor force as noncaregivers; second, caregivers are more likely to work fewer hours in the labor market than noncaregivers, particularly if their caring commitments are heavy; and finally, only those heavily involved in caregiving are significantly more likely to withdraw from the labor market than noncaregivers. Policy recommendations are targeting greater access to formal care for "intensive" caregivers and developing workplace policies for employed caregivers.

Anhörigkonsulenterna i stadsdelarna Enskede-Årsta-Vantör, Farsta, Skarpnäck
och Södermalm, tillsammans med minnesmottagningen vid Capio geriatrik på
Dalens sjukhus, genomförde under hösten 2012 en navigeringskurs för anhöriga.
Målgruppen var anhöriga till personer som nyligen genomgått en minnesutredning.
Syftet med kursen var att ge deltagarna kunskaper om demenssjukdomar
och information om vilka resurser kommun och landsting har för att möta upp de
drabbades och anhörigas behov.
Navigeringskursen gavs som en föreläsningsserie vid sju tillfällen på torsdagseftermiddagar.
Varje tillfälle varade ungefär 90 minuter och genomfördes i minnesmottagningens
lokaler. I navigeringskursen gavs information om demenssjukdomar,
kognition och bemötande, hjälpmedel, krisbearbetning samt om kommunens
stöd till anhöriga.
Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum fick ett uppdrag att undersöka om navigeringskursen
tillför anhöriga användbar kunskap och ger dem en bättre navigeringsförmåga
i den vård och omsorg som erbjuds.
Undersökningen genomfördes med hjälp av intervjuer med deltagare och anordnare
före och efter navigeringskursen, samt med deltagarna sex månader efter
kursens avslut.
Deltagarna uppskattade navigeringskursen. En majoritet trodde att kursen gjort
dem bättre rustade att möta framtida utmaningar. Att kursen vände sig till både
barn, barnbarn och vänner förutom make/maka var också uppskattat. Samtidigt
var både deltagarna och anordnarna överrens om att navigeringskursen kan och
bör utvecklas.
För kursansvariga är det viktigt att rikta fokus på att för att kunna navigera behöver
anhöriga, förutom kunskap om själva sjukdomen, hjälpmedel och bemö-
tande, även kunskap om hur den vård och omsorgssituation ser ut som de ska
navigera i efter det att minnesutredningen är klar.
I rapporten ges ett antal förslag till förbättring och utveckling av navigeringskursen.
För att öka antalet deltagare bör ett formaliserat erbjudande om kursen ges
till samtliga anhöriga i samband med utskrivning från minnesmottagningen.
Kurstiderna behöver anpassas till förvärvsarbetande anhöriga som nu har svårt
att komma ifrån arbetet. Ett kurskompendium bör tas fram för att hålla informationen
aktuell. Föreläsarskaran behöver breddas utanför kretsen anhörigkonsulenter
och personal från minnesmottagning, t.ex. primärvård, biståndshandläggare
och ansvariga från dagvårdverksamheter, hemtjänst och särskilt boende.

The need for support and participation in treatment of relatives to voluntarily and compulsorily admitted patients was addressed in a study of the quality of mental health services in two Swedish county councils. The aims of the study were to investigate differences in the above aspects between subgroups of relatives, the differences between two years of investigation, 1986 and 1991, and the differences between relatives of voluntarily and compulsorily admitted patients. The relatives investigated consisted of 79 spouses, 118 parents and 31 grown-up children. The results showed that there were only minor differences between the subgroups concerning their participation in care. Grown-up children experienced significantly less need of support and received less help for this need. In 1991, relatives participated more in the care situation, were more interested in support with regard to their own life situation, and also showed more positive attitudes towards the psychiatric services than in 1986. The relatives of the voluntarily admitted patients felt more involved in the patient's treatment, whereas the relatives of those compulsorily admitted felt less involved and perceived obstacles to admission.

Abstract
Children who witness parental homicides are emotionally traumatized, stigmatized, and deeply scarred by a terrifying event. They often exhibit debilitating symptoms comparable to those of posttraumatic stress disorder. As attention is focused on the deceased and on the perpetrator of the crime, the child witnesses inadvertently become the neglected victims. A case report of two such children who observed their mother being murdered by their father is presented. Theories of psychosocial development and social learning guided the assessment and intervention phases. Behavioral and expressive therapeutic treatment strategies that helped the children work through the resultant anxiety and underlying grief are delineated, and family intervention practices that served to improve interaction and communication patterns are described. Further discussion focuses on the potential intergenerational cycle of violence and on a sociocultural perspective of family violence within an ecological framework.

Children who witness parental homicides are emotionally traumatized, stigmatized, and deeply scarred by a terrifying event. They often exhibit debilitating symptoms comparable to those of posttraumatic stress disorder. As attention is focused on the deceased and on the perpetrator of the crime, the child witnesses inadvertently become the neglected victims. A case report of two such children who observed their mother being murdered by their father is presented. Theories of psychosocial development and social learning guided the assessment and intervention phases. Behavioral and expressive therapeutic treatment strategies that helped the children work through the resultant anxiety and underlying grief are delineated, and family intervention practices that served to improve interaction and communication patterns are described. Further discussion focuses on the potential intergenerational cycle of violence and on a sociocultural perspective of family violence within an ecological framework.

eywords:
parental involvement;children with complex health care needs;role negotiation;nursing roles;community-based care
Negotiating lay and professional roles in the care of children with complex health care needs

Background. Children with complex health care needs are now being cared for at home as a result of medical advances and government policies emphasizing community-based care. The parents of these children are involved in providing care of a highly technical and intensive nature that in the past would have been the domain of professionals (particularly nurses).

Aims of the paper. To assess how the transfer of responsibility from professionals to parents was negotiated, the tensions and contradictions that can ensue, and the implications for professional nursing roles and relationships with parents.

Design. Using a Grounded Theory methodology, in-depth interviews were conducted with 23 mothers, 10 fathers and 44 professionals to gain insight into the experience of caring for children and supporting families in the community.

Findings. From the parents' perspective, their initial assumption of responsibility for the care of their child was not subject to negotiation with professionals. Prior to discharge, parents' feelings of obligations, their strong desire for their child to come home, and the absence of alternatives to parental care in the community, were the key motivating factors in their acceptance of responsibility for care-giving from professionals. The professionals participating in the study had concerns over whether this group of parents was given a choice in accepting responsibility and the degree of choice they could exercise in the face of professional power. However, it was following the initial discharge, as parents gained experience in caring for their child and in interacting with professionals, that role negotiation appeared to occur.

Conclusion. This study supports other research that has found that professionals' expectations of parental involvement in the care of sick children role can act as a barrier to negotiation of roles. In this study, parental choice was also constrained initially by parents' feelings of obligation and by the lack of community services. Nurses are ideally placed to play the central role not only in ensuring that role negotiation and discussion actually occurs in practice, but also by asserting the need for appropriate community support services for families. Being on home territory, and in possession of expertise in care-giving and in managing encounters with professionals, provided parents with a sense of control with which to enter negotiations with professionals. It is important that changes in the balance of power does not lead to the development of parent–professional relationships that are characterized by conflict rather than partnership.

The study concerns the needs assessment processes that older persons undergo to gain access to home care. The participation of older persons, their relatives and municipal care managers was studied from a communicative perspective. The assessment meetings functions as formal problem-solving events. The older persons´ accounts are negotiated discursively in interaction. Various storylines are used by the older persons and their relatives whether they view home care as an intrusion, as a complement or as a right. In case of divergent opinions the older person has the final say as prescribed by the Swedish social service act. One conclusion is that the role of relatives is not defined and a family perspective is not present. In the study the institutional structure of the assessment process was also analyzed. Older persons are processed into clients; their needs are fitted within the framework of documentation and institutional categories. In the transfer of talk to text all the particulars are not reflected and two types of documentation was identified; a fact-oriented objective language or an event-oriented personal language. Care management models and a managerialist thinking has influenced the assessment process by bureaucratisation of older people trough people processing, which is in contradiction to the individual-centric perspective prescribed by the law. The introduction of care management models in gerontological social work has lead to an embedded contradiction and constitutes a welfare political dilemma. Improved communicative methods are needed in order to achieve a holistic assessment situation.

The study concerns the needs assessment processes that older persons undergo to gain access to home care. The participation of older persons, their relatives and municipal care managers was studied from a communicative perspective. The assessment meetings functions as formal problem-solving events. The older persons´ accounts are negotiated discursively in interaction. Various storylines are used by the older persons and their relatives whether they view home care as an intrusion, as a complement or as a right. In case of divergent opinions the older person has the final say as prescribed by the Swedish social service act. One conclusion is that the role of relatives is not defined and a family perspective is not present. In the study the institutional structure of the assessment process was also analyzed. Older persons are processed into clients; their needs are fitted within the framework of documentation and institutional categories. In the transfer of talk to text all the particulars are not reflected and two types of documentation was identified; a fact-oriented objective language or an event-oriented personal language. Care management models and a managerialist thinking has influenced the assessment process by bureaucratisation of older people trough people processing, which is in contradiction to the individual-centric perspective prescribed by the law. The introduction of care management models in gerontological social work has lead to an embedded contradiction and constitutes a welfare political dilemma. Improved communicative methods are needed in order to achieve a holistic assessment situation.

The study concerns the needs assessment processes that older persons undergo to gain access to home care. The participation of older persons, their relatives and municipal care managers was studied from a communicative perspective. The assessment meetings functions as formal problem-solving events. The older persons´ accounts are negotiated discursively in interaction. Various storylines are used by the older persons and their relatives whether they view home care as an intrusion, as a complement or as a right. In case of divergent opinions the older person has the final say as prescribed by the Swedish social service act. One conclusion is that the role of relatives is not defined and a family perspective is not present. In the study the institutional structure of the assessment process was also analyzed. Older persons are processed into clients; their needs are fitted within the framework of documentation and institutional categories. In the transfer of talk to text all the particulars are not reflected and two types of documentation was identified; a fact-oriented objective language or an event-oriented personal language. Care management models and a managerialist thinking has influenced the assessment process by bureaucratisation of older people trough people processing, which is in contradiction to the individual-centric perspective prescribed by the law. The introduction of care management models in gerontological social work has lead to an embedded contradiction and constitutes a welfare political dilemma. Improved communicative methods are needed in order to achieve a holistic assessment situation.

Studien tar sin utgångspunkt i de bedömningsprocesser äldre personer genomgår för att få tillgång till hjälp i hemmet. Bedömningsprocessen där äldre, deras anhö-riga och kommunala behovsbedömare deltog studerades ur ett kommunikativt perspektiv. Interaktionen vid behovsbedömningssamtalet fungerar som en pro-blemlösningsprocess. Den äldre personens redogörelse för behov förhandlas diskursivt i interaktionen och tre olika berättelselinjer identifierades, baserade på om de sökande betraktar hemtjänsten som ett intrång, som ett komplement och stöd eller som en rättighet. När olika åsikter uttrycks har de äldre sista ordet i enlighet med Socialtjänstlagens föreskrifter. En slutsats är att de anhörigas roll i behovsbedömningsprocessen inte är definierad och att ett familjeperspektiv sak-nas. I studien analyserades också bedömningsprocessens institutionella struktur. De äldre behovssökande processas till att bli klienter, deras behov anpassas till dokumentationens ramverk och kategoriseras i enlighet med institutionella kate-gorier. I transfereringen av tal till text redovisas inte samtliga element i samtalet. Två typer av utredningstext identifierades, den faktaorienterade och den händelse-orienterade. I studien diskuteras det marknadsekonomiska tänkande som kommit att påverka bedömningsprocessen genom byråkratisering vilket står i motsatsställ-ning till det individcentrerade perspektiv som lagen förespråkar. Introduktionen av marknadsmodeller i det gerontologiska sociala arbetet har medfört en inbyggd motsättning och utgör ett välfärdspolitiskt dilemma. Förbättrade kommunikativa metoder behövs för att uppnå en holistisk bedömningsprocess.

Den här boken handlar om en familj med ett svårt hjärnskadat barn och två friska småsyskon. Boken beskriver deras nioåriga resa. Vi får följa och lära oss om en liten men viktig grupp barn, känna ilska och sorg men också mycket hopp, glädje och stolthet. Vi följer familjens vardag i motgång och medgång. Kampen för en så bra vård som möjligt och ett innehållsrikt liv för den svårt hjärnskadade dottern. Vi får ta del av syskonens och föräldrarnas känslor och får en inblick i hur det är att leva med assistenter i hemmet under dygnets alla timmar. Boken berör många områden och det märks att författaren har fått möta mycket under åren.
Läs och upplev hur någonting som från början ser mycket mörkt ut blir allt ljusare. En stark och engagerande bok med fokus på möjligheter.

Known as "the bible" in its field, this classic text is an essential resource for students learning the field of clinical neuropsychology
This text provides timeless descriptions of all of the major syndromes, and updated information on assessment techniques and treatment
Suitable for use by professionals for clinical care and research, in educational settings for teaching and training, and by neuroscientists in many fields for reference information
Each of the authors has a unique clinical expertise, and all chapters are co-written
The book provides an up-to-date review of the current neuroscience research and clinical neuropsychology practice with many new references.
New to this Edition:

The new edition features structural and functional neuroimages in a color plate section
The new edition inludes newly developed testing batteries for specific issues such as frontal lobe and executive function evaluation

The birth of a baby with an impairment goes against dominant cultural ideals about a happy event. Therefore, the interaction between professionals and parents is particularly important, from the hospital maternity ward to the home. In this article, the author examines both the representations of neonatal impairments constructed by professionals and the consequent subject positions for these babies with impairments. The study is based on interview data collected among 19 staff members of one Finnish county hospital. The author analyzed the data by means of qualitative discourse analysis and concludes that it would be important for health care professionals to provide many-sided elements for parents to consider in the construction of the image of their baby other than traditional tragically and negatively biased cultural interpretations.

The next of kin play a decisive role in the care provided for patients. This and their unique experience of psychiatric care make it important to include them when defining quality of care. The aim of the present study was to describe how next of kin perceive the concept of quality of care in the case of psychiatric care. Twelve next of kin were included in a qualitative interview study and a phenomenographic approach was used for the analysis of the interviews. The next of kin described quality of care mainly from their own perspective but also to a large extent from the patient's perspective as well. Five descriptive categories resulted: dignity, security, participation, recovery, and health-promoting surroundings. Good relations and communication between staff, patients, and next of kin emerged as the central factors regarding the quality of psychiatric care. The next of kin asked for information about psychiatric illnesses and wanted to cooperate in the care. They avoid telling others about their family member's psychiatric illness because of a feeling of shame and guilt. Staff education regarding such feelings and stigmatization could be useful in furthering the understanding of the next of kin's distress and developing interventions to alleviate it. Clinical practice can be improved by guidelines and instruments developed on the basis of this study.

Aims and objectives. Describe next-of-kin's conceptions of medical technology in palliative homecare. Background. Next-of-kin to palliative patients are in an exposed position with increasing responsibility. The more involved they are in the care, the greater caregiver burden they describe. Medical technology has become increasingly common in palliative homecare, and previous research suggests that the devices transform the homes to a hospital ward, thus shifting responsibility from the personnel to the next-of-kin. Design. An explorative descriptive design with a phenomenographic approach was chosen to describe qualitatively different conceptions of the phenomenon medical technology. Method. Interviews with 15 next-of-kin to patients in palliative homecare were analysed in a seven-step process where 10 conceptions emerged in five description categories. Results. Medical technology in palliative homecare required next-of-kin's responsibility in monitoring or providing practical help. It also implied uncertainty among the next-of-kin because of worries about its safety or because of an improper handling. The technology trespassed on daily life because it restricted and affected the private sphere. Medical technology enabled comfort as it implied security and was a prerequisite for the patient to be cared for at home. It also required an adjustment to comprehend and manage the medical technology. Conclusions. Medical technology resulted in an increased caregiver burden and uncertainty among the next-of-kin. Although it meant restrictions and affected their social life, they had great confidence in its possibilities. Relevance to clinical practice. It is important to limit the amount of personnel and materials in the home to avoid trespassing on the family's daily life. Medical personnel also have to be sensitive to what next-of-kin have the strength to do and not use them as informal caregivers.

Nondirective counseling is to listen, support, and advise, without directing a client's course of action. It has been influenced by humanistic theories in the tradition of Carl Rogers, but techniques used in nondirective counseling are common in many forms of psychological counseling and treatment today. There are, however, few conclusions as to what the results of training nondirective counseling are. The purpose of the present thesis is to examine effects of nondirective counseling training, and to analyze how such effects are moderated by the characteristics of clients. Three quasi-experimental or experimental studies (Paper I­III) are presented. In Paper I, trained and untrained insurance company employees were compared on their Reflective listening (RL; a subskill of nondirective counseling) skills before and after a training program. Training increased RL, and the skills were transferred to authentic settings. Trained employees were, however, not evaluated differently than untrained. In Paper II, psychology students were compared before and after RL training of three time lengths. All training times increased skills equally, but clients disclosed more information to those with longer training, the students remembered the information better, and external judges perceived the therapeutic relationship as better, especially if the judge was socially competent. In Paper III, two nondirective counseling techniques, RL and open-ended questions, were evaluated by judges who differed in social skills and cognitive ability. RL received positive ratings, whereas open-ended questions did not, and the judges' ratings were moderated by their social skills and cognitive ability. In the Discussion, it is proposed that even short training has effects, that trained skills generalize to authentic contexts, but that the usefulness of the examined subskills of nondirective counseling depends on client characteristics such as social skills and cognitive ability.

This article describes an exploratory study that examined the perspectives of practitioners who spend much of their working day listening to and in some ways "interpreting" for people with severe intellectual disabilities. On the basis of focus group interviews with 23 professional disability-sector workers, including speech therapists, psychologists, and human service workers, the article reports on the importance of a practitioner's values and experience in successful interactions with individuals who rely on self-developed nonsymbolic communication repertoires. The article includes a discussion of the likelihood of including individuals with severe intellectual disabilities in narrative research.

ormaliseringsprincipen handlar om funktionshindrades rätt till livsvillkor och vardagsmönster som ligger så nära de normala som möjligt. Sedan principen formulerades av Bengt Nirje i slutet av 1960-talet har den haft ett stort inflytande på handikappolitiken både i Sverige och i andra länder. Nirje har under årens lopp i artiklar på engelska presenterat och utvecklat principen. I denna bok presenteras dessa artiklar i uppdaterat skick för första gången på svenska och samlade i ett verk.

Principen utgår från att alla individers jämlikhet med den därav följande etiken som grund under livets gång. Särskilt nyskapande blev Nirjes betoning av utvecklingsstördas rätt till självbestämmande.

Principen är tvärvetenskaplig och kan därför studeras av högskolestuderande inom pedagogik, psykologi, socialpsykologi, kulturantropologi, sociologi samt omsorgsvetenskap. Den kan även vara av intresse för yrkesverksamma samt föräldrar till funktionshindrade.

Normaliseringsprincipen sätts i ett inledande kapitel in i sitt historiska sammanhang av Mårten Söder, som i ett avslutande kapitel även diskuterar dess betydelse för handikappolitik och handikappforskning.

Prognosen för barn som tidigt, före tolv års ålder, börjar med brott och annat normbrytande beteende är dyster. Jämfört med dem som debuterar först i tonåren är det normbrytande beteendet hos dessa individer ofta allvarligare och mer aggressivt. De fortsätter dessutom i högre grad med sitt normbrytande beteende som vuxna. Att hantera denna grupp medför omfattande kostnader för samhället och det finns både humana och ekonomiska vinster att göra med ökad kunskap, tidiga förebyggande insatser och behandling.

Ambitionen med denna bok är att göra internationell forskning i ämnet tillgänglig för en bredare publik. Här presenteras bland annat forskning om diagnostisering, förekomst, orsaks- och riskfaktorer, prognos för framtida problem, samt effektiv prevention och behandling av normbrytande beteende bland barn. Boken vänder sig främst till verksamma inom barn- och ungdomspsykiatri, socialtjänst och skola samt till forskare och studenter inom sociala och beteendevetenskapliga högskoleutbildningar, t.ex. socionom- och psykologprogram.

Prognosen för barn som tidigt, före tolv års ålder, börjar med brott och annat normbrytande beteende är dyster. Jämfört med dem som debuterar först i tonåren är det normbrytande beteendet hos dessa individer ofta allvarligare och mer aggressivt. De fortsätter dessutom i högre grad med sitt normbrytande beteende som vuxna. Att hantera denna grupp medför omfattande kostnader för samhället och det finns både humana och ekonomiska vinster att göra med ökad kunskap, tidiga förebyggande insatser och behandling. Ambitionen med denna bok är att göra internationell forskning i ämnet tillgänglig för en bredare publik. Här presenteras bland annat forskning om diagnostisering, förekomst, orsaks- och riskfaktorer, prognos för framtida problem, samt effektiv prevention och behandling av normbrytande beteende bland barn. Boken vänder sig främst till verksamma inom barn- och ungdomspsykiatri, socialtjänst och skola samt till forskare och studenter inom sociala och beteendevetenskapliga högskoleutbildningar, t.ex. socionom- och psykologprogram.

It is a challenge for registered nurses (RNs) to meet children and young people who have a parent diagnosed with cancer. These children often suffer from shock, anxiety, outrage, fear and stress. Recent studies indicate that when next of kin have a professional person to talk to, their wellbeing increases. Moreover, when these children are involved in their parent's care they also begin to trust the nurse caring for their parent. However, there is little known of how nurses respond to a child's needs. Thus, aim of this study was to describe RNs' experiences of encounters with children as next of kin to a parent diagnosed with cancer. A qualitative descriptive study based on semi-structured group interviews, with a latent content analysis was carried out. One theme, 'sense of security' including three categories 'balanced meeting', 'de-dramatize healthcare' and 'learn from one another' was identified. Beyond the categories, there are six sub-categories: 'sense of insecurity', 'caring approach', 'providing information', 'participation', 'processing and follow-up' and 'increased knowledge'. The findings of this study highlight the importance of strengthening the RN's ability to create a caring relationship with children as next of kin.

Utgångspunkten för denna rapport är ett uppdrag regeringen givit Statens
folkhälsoinstitut till att samla in, analysera och sprida kunskap om hur för-
äldrastöd av olika slag kan utformas för att göra verklig nytta.
Stöd till föräldrar kan både inriktas på föräldrarnas och på barnens
behov. Det som kommer föräldrarna till del gynnar ofta barnen, men detta
är inte givet. Mot denna bakgrund diskuteras i första hand insatser som är
inriktade på att tillgodose barns behov.

Sammanfattning
De var en lycklig familj med två barn i det vackraste landet Sverige. När det tredje barnet föddes förändrades allt. Det lilla barnet fick sin diagnos och familjen började kämpa med den nya situationen. Långsamt började familjen falla samman. Fotografen Anna Clarén har använt sin kamera som ett verktyg för dokumentation, men också som terapi och tröst. Resultatet är en djupgående och överväldigande berättelse om en familj och om autism som inte lämnar någon oberörd. Boken är en intim och djupt personlig fotografisk dokumentation av en familj i ett skede när livet plötsligt och fullständigt förändras

Vad är det som ligger bakom övergrepp mot en äldre familjemedlem som man vårdar? Är det helt och hållet situationsbundet till de yttre omständigheterna eller spelar subjektiva upplevelser och individuella egenskaper hos anhörigvårdaren någon roll? Det skriver Christen Erlingsson, lektor vid Linnéuniversitetet.

Att vara anhörigvårdare kan innebära stor börda, oro och stress. Dessa upplevelser anses vara konsekvenser av situationen runt omkring anhörigvårdaren, den sjuke familjemedlemmens diagnos, och tillgång till eller brist på samhällsresurser och stöd. En fråga är om denna tunga börda och stress kan leda till att övergrepp mot den sjuke begås. Det finns relativt lite forskning kring övergrepp mot äldre om man jämför med forskning inom andra former av familjevåld såsom kvinnofridsbrott och övergrepp mot barn. Vad gäller anhörigvårdandet och övergrepp har forskare endast kvalificerade gissningar att mellan 5–23 procent av anhörigvårdare begår övergrepp mot den de vårdar.

I USA genomfördes för några år sedan en forskningssammanställning med slutsatsen att det inte fanns något entydigt stöd för att konstatera ett samband mellan att vara anhörigvårdare och ökad risk för att övergrepp begås. En anledning till denna slutsats var att det är så få anmälda övergreppsfall jämfört med det stora antalet äldre som vårdas i hemmet av familj eller släktningar. Man kan spegla detta mot att många professionella vårdare, frivilliga och andra berörda personer uppfattar att anhörigvårdandet utan tvekan innebär en ökad risk för övergrepp. De menar att utifrån egna erfarenheter och sunt förnuft förstår man att de påfrestande situationer som skapas i anhörigvårdande situationer, till exempel där den sjuke lider av Alzheimers eller annan demenssjukdom, kan bli så pass provocerande att risken för övergrepp ökar. Till bilden hör att uppemot en femtedel av tillfrågade anhörigvårdare uppger att de fruktar att de en dag kommer att begå övergrepp mot den de vårdar.

En tredje infallsvinkel är att den övervägande majoriteten av anhörigvårdare aldrig begår övergrepp. Det finns anhörigvårdare som upplever positiv hälsa och tillfredsställelse med vårdandet där övergrepp inte förekommer trots påfrestande situationer. Andra anhörigvårdare däremot, som befinner sig i likartade situationer, upplever ohälsa, ökande frustration och som till slut hamnar i situationer där de begår övergrepp mot den sjuke. Man måste fråga sig; vad är det som ligger bakom övergrepp mot en äldre familjemedlem som man vårdar? Är det helt och hållet situationsbundet till de yttre omständigheterna eller spelar subjektiva upplevelser och individuella egenskaper hos anhörigvårdaren någon roll? Ett möjligt svar på dessa frågor upptäcktes överraskande nog under arbetet med en kunskapsöversikt om anhörigvårdares hälsa. Kunskapsöversikten, som togs fram av Nationellt kompetenscentrum Anhöriga, är en sammanställning av svenska forskningsrapporter med syftet att beskriva äldre anhörigvårdares hälsa i samband med att vårda en sjuk familjemedlem.

De allra viktigaste faktorerna som påverkar anhörigvårdarens hälsa, visade sig vara de egna föreställningarna om vårdandet samt upplevelsen av ömsesidighet i de personliga relationerna med den sjuke, andra familjemedlemmar och med stödpersonal. Kunskapsöversiktens resultat visade att ingångsläget för de flesta anhörigvårdare kan beskrivas som att successivt glida in i vårdandet. Under denna fas finns behov av att ständigt justera sitt eget liv. De sociala kontakterna försvinner alltmer och anhörigvårdaren lever ett krympande liv, blir mer och mer isolerad i en föränderlig situation präglad av oro och osäkerhet. Att oroa sig blir en del av vardagen. Anhörigvårdaren bär med sig grundläggande föreställningar om vårdandet, som till exempel "jag behövs", "det är min moraliska plikt att vårda och återgälda den hjälp jag tidigare fått" och "makarna är en enhet och bör stödja varandra". Resultatet visade att det verkar finnas två grupper med anhörigvårdare; en som upplever hälsa och en grupp som upplever ohälsa i form av ökande stress och utmattning.

Bland de anhörigvårdare som upplever hälsa, fanns ömsesidighet i de personliga relationerna och upplevelsen av att vara sedd i sin roll som anhörigvårdare och uppleva mening i vårdandet. Dessa anhörigvårdare bar med sig föreställningar som till exempel, "man får ta det som det kommer", "sjukdom är en del av livet och livet innebär ständig anpassning", "det finns andra än jag som också är anhörigvårdare", "det är viktigt att vara tillsammans med familjen och vänner", och "äkta vänner kommer att vara kvar och acceptera förändringarna". Vad gäller risken för att hamna i övergreppssituationer, är det den andra gruppen anhörigvårdare som är mest i blickfånget, det vill säga de som upplever ohälsa. Här saknas känslan av ömsesidighet i personliga relationer. Anhörigvårdaren kan istället uppleva personalens bemötande som respektlöst och känna sig nonchalerad och förbisedd. Dessa anhörigvårdare bär med sig en mängd föreställningar som till exempel "jag måste ständigt finnas till hands", "min sjuka anhörigas behov kommer i första hand och mina egna behov kommer i andra hand", "jag måste ordna mitt liv kring min anhöriges behov och visa ständig omtänksamhet", "om jag behöver hjälp blir det andra familjemedlemmar eller vänner som kommer att hjälpa mig", " barnen, grannar eller vänner får inte belastas", "barnen måste få leva sina egna liv", "ingen kan ersätta mig", och "ingen kan hjälpa mig i denna situation."

Sådana föreställningar binder fast anhörigvårdaren i en situation som innebär ständigt ökande oro, stress, och börda. Anhörigvårdaren kan till och med känna sig som fången i det egna hemmet men ändå välja att inte anförtro sig åt andra eller själv söka stöd eller hjälp. Anhörigvårdaren sörjer ett förlorat liv, kan känna sig ensam, isolerad, otrygg, oduglig och börja betvivla sin egen kompetens att vårda. Anhörigvårdarens situation präglas också av brist på livsglädje och känslor som skuld och maktlöshet, ökande hopplöshet och konstant ångest. Pressen att själv tillgodose alla den sjukes behov tillsammans med kraven på sig själv att ständigt vara närvarande leder till att anhörigvårdaren aldrig får tillräcklig med sömn och håller på att bli utmattad. Anhörigvårdaren upplever en övermäktig börda och obalans, och är på väg att tappa kontrollen och tippa över i utbrändhet.

Till bilden hör en ökande frustration där anhörigvårdaren har svårt att hålla tillbaka irritation. Nu finns en påtaglig risk att det går över gränsen och kan sluta i övergrepp mot den sjuke familjemedlemmen. Denna ödesdigra nedåtgående spiral kanske känns igen av många. Det är viktigt att erkänna den styrande roll som föreställningarna spelar för upplevelser och hantering av sitt anhörigvårdande. Nästa fråga vi behöver svara på gäller hur stödpersonal i samhället, och vi som står anhörigvårdaren närmast, kan nå fram till de anhörigvårdare som mest behöver hjälp och stöd. Det verkar som att de anhörigvårdare som har störst behov också är de som har minst tro på att hjälp finns. Kunskapsöversiktens resultat pekar på att en bra startpunkt vore att komma underfund med vilka föreställningar som anhörigvårdaren tar med sig in i vårdandesituationen. Oftast är vi inte ens medvetna om våra egna föreställningar eller hur dessa påverkar oss. Ett sätt är att erbjuda anhörigvårdaren och dennes familj att delta i hälsostödjande samtal. En modell för sådana samtal har utvecklats på Linnéuniversitetet i Kalmar som en del av familjefokuserad omvårdnad. Tillsammans med samtalsledare diskuterar familjer sina inneboende styrkor och resurser, föreställningar som antingen kan underlätta eller hindra att hälsan bibehålls, och om att skapa mening i den egna livssituationen.

Ännu viktigare är att samtal utgör ett stöd för att avtäcka hindrande föreställningar och på så sätt förebygga, så att vårdandet inte slutar i övergrepp. Kunskapsöversiktens resultat pekar på ett svar varför en anhörigvårdare kan begå övergrepp mot någon så nära som en familjemedlem. Men länken mellan anhörigvårdandet och övergrepp har än idag ingen fullständig förklaring och fortsatt forskning behövs. Det är extremt viktigt att vi som finns runt omkring känner igen och förstår anhörigvårdarens situation, utan att fördöma men med viljan att bryta anhörigvårdarens isolering, samt kunna erbjuda stöd. Som en mycket klok anhörigstödjare uttryckte det, "Det måste inte vara så märkvärdigt, utan man sätter sig helt enkelt ner och diskuterar tillsammans; varför blev det så här?"

Fokus på anhöriga, nr 14

Sammanfattning
Att få ett barn med funktionsnedsättning vänder upp och ned på tillvaron. När Sophie Dow får dottern Annie anar hon direkt att något inte är som det ska men det kommer att ta sexton år innan familjen till slut får ett fullödigt svar på gåtan. Under tiden lever familjen ett utmanande, utmattande men alldeles underbart liv tillsammans. Sophie Dows kamp för sin dotters rättigheter leder till grundandet av Mindroom, en organisation som framgångsrikt jobbar för barn och ungdomar med inlärningssvårigheter. När livet inte följer manus är ett inspirerande, personligt detektivdrama, där Sophie Dow med humor, glöd och oväntat stöd från såväl en Hollywoodregissör som brittiska kungahuset söker svar på frågan: Varför är inte alla hjärnor lika mycket värda?

En särskild utredare tillkallas med uppgift att beskriva och analysera de problem som finns i dag vid samverkan mellan landstingens hälso- och sjukvård och kommunernas vård och omsorg på områden där det finns behov och intresse av att samverka. Utredaren skall vidare lämna förslag till lösningar som förbättrar möjligheterna till samverkan mellan kommuner och landsting på dessa områden.

This book provides a synthesis of research findings in normal language development as well as a practical approach to the evaluation and treatment of children with language disorders. Its 21 chapters are divided into six topical sections: language description, normal language development, deviant language development, goals of language learning based on normal development, correlates of language disorders, and facilitating language learning. Each chapter concludes with a summary and a list of suggested readings. The book includes appendixes that set forth conventions for transcription of child language recordings and video recorded data, present definitions of language content categories, and list instruments for assessing language and language-related behaviors. An extensive bibliography of related resources and author and subject indexes are also provided. (GW)

In monkeys, the rostral part of ventral premotor cortex (area F5) contains neurons that discharge, both when the monkey grasps or manipulates objects and when it observes the experimenter making similar actions. These neurons (mirror neurons) appear to represent a system that matches observed events to similar, internally generated actions, and in this way forms a link between the observer and the actor. Transcranial magnetic stimulation and positron emission tomography (PET) experiments suggest that a mirror system for gesture recognition also exists in humans and includes Broca's area. We propose here that such an observation/execution matching system provides a necessary bridge from'doing' to'communicating',as the link between actor and observer becomes a link between the sender and the receiver of each message.

text och illustrationer: Elisabet Alphonce

barn/ungdom

En berättelse om hur en förälder kan vara när hon drabbats av depression.

Is early preventive intervention effective in enhancing parental sensitivity and infant attachment security, and if so, what type of intervention is most successful? Seventy studies were traced, producing 88 intervention effects on sensitivity (n = 7,636) and/or attachment (n = 1,503). Randomized interventions appeared rather effective in changing insensitive parenting (d = 0.33) and infant attachment insecurity (d = 0.20). The most effective interventions used a moderate number of sessions and a clear-cut behavioral focus in families with, as well as without, multiple problems. Interventions that were more effective in enhancing parental sensitivity were also more effective in enhancing attachment security, which supports the notion of a causal role of sensitivity in shaping attachment.

För personer med flerfunktionsnedsättning är livet ofta skört och anhöriga tvingas förhålla sig till tankar om döden på ett mer påtagligt sätt än de flesta andra. I denna skrift har vi på Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) samlat berättelser från familjer, yrkesverksamma och specialister med olika erfarenheter avseende detta ämne och sammanställt det i fem kapitel. Nka är ett nationellt kunskapscentrum för anhörigfrågor och anhörigstöd, vars huvudsakliga uppgift är att vara ett expertstöd till kommuner, regioner och enskilda utförare. I uppdraget ingår också att ge kunskapsstöd direkt till föräldrar och andra anhöriga till personer med flerfunktionsnedsättning. Verksamheten startade i januari 2008 och bedrivs på uppdrag av Socialdepartementet via Socialstyrelsen.
Vi hoppas att berättelserna ska bidra till att samtal om livet och döden för personer med flerfunktionsnedsättning ska få en mer naturlig plats inom familjen och dess omgivning, samt i mötet med vården, omsorgen och det övriga samhället.

Statistiken beskriver levnadsförhållanden för olika grupper i befolkningen 16 år och äldre i olika avseenden: boende, ekonomi, hälsa, fritid, medborgerliga aktiviteter, sociala relationer, sysselsättning och arbetsmiljö, trygghet och säkerhet.

Akademisk avhandling

Denna studie syftar till att via utformandet av en teoretisk modell nå ökad förståelse för hur människan erfar lidandet. Studien, som har en hermeneutisk ansats, fokuserar lidandet som drama och kamp, vilka beskrivs som lidandets form och substans.
Data insamlades genom samtal med informanter från två kontext. Den ena informantgruppen som utgjordes av nio personer med drogrelaterade problem valdes med utgångspunkt i ett antagande om att missbruket härrör från ett livslidande. De övriga informanterna (nio stycken) söktes inom ett till det yttre kontrasterande kontext, de hjärtopererade patienternas. De texter dessa samtal genererade tolkades sedan med utgångspunkt i en hermeneutisk ansats, som hämtat metodologisk inspiration av Ricoeur och Helenius. Tolkningen ägde rum i flera steg och det meningsbärande söktes genom naiv tolkning, analys av textens struktur samt genom ett sökande efter alternativa tolkningar. Tolkningsprocessen resulterade en uppsättning teser vilka relaterades till undersökningens teoretiska perspektiv samt till en begreppsanalys av 'kamp'.
Den teoretiska modellen tar fasta på lidandets kamp som en kamp mellan värdighet och skam, lust och olust. Denna kamp kan gestaltas i lidandets drama där människan på olika sätt söker lindring i lidandet. Detta kan ske genom att man försöker besegra lidandet, avtäcka det eller försonas med det. Ytterligare ett sätt att söka lindring är att ge upp lidandets kamp och resignera. I den teoretiska modellen gestaltas även hur människan kan förhålla sig till kampen på olika sätt beroende på vilket perspektiv hon har inför framtiden. Då människan uppfattar att framtiden präglas av ett hot om avskurenhet och död förhåller hon sig till livet på ett sådant sätt att lidandet dominerar. Om uppfattningen om framtiden präglas av liv och gemenskap kan hon förhålla sig till kampen som hälsa.
När lidandet blir outhärdligt förlorar människan sin förankring i tiden. I och med att människan isoleras i nuet kan lidandet bemästras och begränsas till en konkret situation. För att en rörelse i hälsoprocesserna skall äga rum måste människan emellertid relatera till tiden. Relationen till en annan människa och skapandet av en lidandeberättelse innebär en möjlighet till förankring i tiden och därmed också till helande.

Stroke medför en plötslig och påtaglig förändring av livet för den drabbade och för anhöriga. Efter sjukhusvistelsen för-sätts de i en ny livssituation och ställs in-för många nya problem. Eftersom antalet personer som lever efter genomgången stroke ökar, på grund av förbättrad över-levnad, medför det ökade insatser inom vårdens olika grenar, främst kommunala insatser men också ökade krav och för-väntningar på att anhöriga ställer upp som vårdare.Syftet var att öka kunskapen om stroke-patienters och deras anhörigas situation efter utskrivning från sjukhus. Studie-populationen bestod av 390 konsekutiva strokepatienter, 65 år eller äldre, samt anhöriga som gett hjälp och stöd åt pa-tienten.Den prognostiska förmågan hos sjukhus-personal, avseende patientens framtida hälsotillstånd, hjälpbehov samt boende-form, var signifikant bättre än slumpen. Personalen tenderade att vara alltför optimistisk i sina bedömningar. De fakto-rer som påverkade prognosens korrekthet var aktivitetsgrad och ensamboende före insjuknandet samt påverkad kognitiv för-måga och hjälpbehov vid utskrivningen. God uppfattning om prognosen är viktig såväl för patienter och anhöriga som för vårdpersonalen, bland annat i samband med utskrivningsplanering från sjukhuset.Risken för återinsjuknande och död mins-kade kraftigt från cirka 14% tidigt i efter-förloppet till en stabil nivå på 2-5% efter ett halvår. Cirka 2-3% av patienterna fick sjukhusvård vid ett givet tillfälle under det första året. Motsvarande vårdutnyttjande inom primärvården var 10% och i den kommunala äldreomsorgen 65%. Den kommunala vården svarade således för den största vårdinsatsen efter utskriv-ningen.De vanligaste intervjubaserade hälso-problemen under det första året gällde perception, rörlighet och sömn, medan de vanligaste journalbaserade problemen var smärta, inkontinens samt problem med andning och cirkulation. Kognitions-, rörlighets- och trötthetsproblem tende-rade att samvariera, vilket kan utnyttjas för att identifiera svårfångade problem. Nästan samtliga patienter rapporterade problem någon gång under året men få vid ett givet tillfälle. De faktorer som bestämde storleken av anhörigas insatser var patientens kogni-tiva förmåga, släktskap, given kommunal äldrevård, samt patientens kön. De an-hörigas upplevda börda ökade med den givna hjälpinsatsen, om kommunal äldre-vård getts, släktskap, låg kognitiv förmå-ga och patientens ålder. Både informell och formell vård ökade. Slutligen fanns det en påtaglig parallellitet avseende ång-est och depression samt livskvalitet, som innebar att ju mer ansträngd patientens situation var, desto värre var situationen för den anhörige

Det finns i Sverige idag över 100 000 personer vilka överlevt insjuknande i stroke (blodpropp eller blödning i hjärnan). Varje år inträffar ca 20 000 ? 25 000 nyinsjuknanden och ca 5 000 - 10 000 återinsjuknanden i stroke. Vanliga symtom både vid det akuta insjuknandet, och senare efter genomgången akutsjukvård och rehabilite-ring, är förlamningar, talrubbningar, sväljningsproblem, kommunikationsproblem, störd rumsuppfattning, svårigheter att uppfatta och tolka sina sinnen och balansrubbningar. Dödligheten ligger på ca 15-20 % de första veckorna efter insjuknandet. Ungefär en tredjedel av patienterna har relativt lindriga eller övergående symtom, men av de överlevande har 35-40 % funktionshinder av stor betydelse för det dagliga livet. Stroke är den vanligaste orsaken till funktionshinder hos vuxna, vilket innebär sämre förmåga att kunna utföra vardagliga aktiviteter, som förflyttning, hygien, att äta, osv.

Substance use disorders among college students are not well understood, and the present study examined the relationship of two environmental factors to alcohol and drug use problems in 616 (316 women) college students. Participants completed measures assessing substance use problems, life events, and substance use among peers. Alcohol use problems were significantly associated with higher drug use problems and regular use of illicit drugs among friends. Drug use problems were significantly associated with male gender, higher alcohol use problems, regular use of alcohol and drugs among friends, illicit drug use among romantic partners, and higher numbers of negative life events. Results extend previous research and suggest that college students who experience multiple negative life events and/or affiliate with substance using friends and romantic partners may be at risk for developing a substance use problem.

Nursing research has been performed during the last 20-30 years, about the next of kin's vulnerability. Despite this, the health care system has had difficulties to integrate the next of kin in a way that gives support. The overall aim of the thesis was to describe and further explore the life situation of the next of kin to persons who are long-term ill, disabled, and/or older, and in need of care. Method: Multiple methods were used. Study I had a descriptive design, 44 next of kin of patients with multiple sclerosis were interviewed, latent content analysis was used for the analysis. Study II had a mixed method approach; the descriptive core study was analyzed with directed content analysis. The supplementary study with descriptive, correlative design was analyzed with descriptive and correlative statistics. Forty-four next of kin of patients with multiple sclerosis were interviewed; thereafter 37 of them answered a questionnaire about Quality of Life. Study III had a descriptive, explorative design. Twelve next of kin of older persons were interviewed with repeated informal conversational interviews, analyzed with latent content analysis. Study IV was cross-sectional with a descriptive, correlative design. Eighty-four next of kin of persons who were long-term ill, disabled, and/or older answered two questionnaires about Burden and Quality of Life that were analyzed with descriptive and correlative statistics. Results and Conclusions: Next of kin described a balance/imbalance in their relations to others and a high burden, but in general a good Quality of Life. Some next of kin also experienced chronic sorrow. Significant correlations were found between interpersonal relations and Quality of Life as a whole. Love and obligations were two anchor points on a continuum, describing the next of kin's relationship to the ill/disabled person. The relationship with the health care personnel was described through cooperation and obligations. Good communication was seen as the key to balance the relationship with others. One possibility to achieve symmetrical communications is to adapt the Partnership Model, as a tool for creating good relationships. Honest and specific communication between the health care personnel, the next of kin, and the care receiver are necessary.

Aim and Objectives: To increase the understanding of next of kin's life situation in the context of supporting persons who are long term ill, disabled and/or older by describing their experienced burden and quality of life and also the relationship between QoL, burden and socioeconomic variables.

Methods: Cross-sectional, descriptive and correlative design. Eighty-four next of kin answered two questionnaires: the Caregiver Burden Scale and the Subjective Quality of Life.

Results: Next of kin experienced a high burden in their life situation although they, at the same time, experienced a good quality of life. In the results gender differences were found. Females next of kin to a higher extent were disappointed, more emotionally involved, and they also estimated their economic situation as more unsatisfactory than the males next of kin.

Conclusion: Healthcare personnel meet next of kin, persons in need of care, within all healthcare and social care in society.Therefore it is important to have a general knowledge and ability to understand the next of kin's life situation, thus making it possible to focus the nursing interventions on individual support regardless of the care receiver's diagnosis.

BACKGROUND:
The purpose of this study was to analyse whether the parallel life situation between stroke patients and their informal caregivers (dyads) shown in cross-sectional studies prevails also in a longitudinal perspective.
METHODS:
A total of 377 Swedish stroke patients, aged ≥ 65 years, and their 268 informal caregivers were followed from hospital admission and one year on. Analyses were based on patient interviews, functional ability (MMSE) score, Nottingham Health Profile (NHP) score, Hospital Anxiety and Depression (HAD) score, self-rated health score, and the Gothenburg Quality of Life (GQL) activity score. Similar information was obtained by postal questionnaires from informal caregivers, also including information on the nature and amount of assistance provided and on Caregiver Burden (CB) score.
RESULTS:
Before index admission informal caregivers provided care on average 5 h per week and after discharge 11 h per week (P < 0.0001). Support volume was associated with patient sex (more for men), low patient's functional ability, low received municipal social service support, closeness of patient-caregiver relation, and short distance to patient's home. Significant positive associations within the dyads were found for HAD anxiety score (P < 0.0001), total NHP score (P < 0.0001), and GQL activity score (P < 0.0001) after adjustment for patient's age, sex, functional ability, and patient-caregiver relationship. CB score increased with amount of informal caregiver support, patient's age, and with low functional ability and low amount of municipal social service support. All these associations were constant across time.
CONCLUSIONS:
There was an association within the dyads regarding anxiety score, NHP score, and activity score. CB score was generally high.

BACKGROUND: The purpose of this study was to analyse whether the parallel life
situation between stroke patients and their informal caregivers (dyads) shown in
cross-sectional studies prevails also in a longitudinal perspective.
METHODS: A total of 377 Swedish stroke patients, aged ≥ 65 years, and their 268
informal caregivers were followed from hospital admission and one year on.
Analyses were based on patient interviews, functional ability (MMSE) score,
Nottingham Health Profile (NHP) score, Hospital Anxiety and Depression (HAD)
score, self-rated health score, and the Gothenburg Quality of Life (GQL) activity
score. Similar information was obtained by postal questionnaires from informal
caregivers, also including information on the nature and amount of assistance
provided and on Caregiver Burden (CB) score.
RESULTS: Before index admission informal caregivers provided care on average 5 h
per week and after discharge 11 h per week (P < 0.0001). Support volume was
associated with patient sex (more for men), low patient's functional ability, low
received municipal social service support, closeness of patient-caregiver
relation, and short distance to patient's home. Significant positive associations
within the dyads were found for HAD anxiety score (P < 0.0001), total NHP score
(P < 0.0001), and GQL activity score (P < 0.0001) after adjustment for patient's
age, sex, functional ability, and patient-caregiver relationship. CB score
increased with amount of informal caregiver support, patient's age, and with low
functional ability and low amount of municipal social service support. All these
associations were constant across time.
CONCLUSIONS: There was an association within the dyads regarding anxiety score,
NHP score, and activity score. CB score was generally high.

The purpose of this paper is to reflect on carers' experiences of being involved in the development of a web-based support programme for carers of people with heart failure (CPwHF), and discuss the challenges related to their involvement in the development process. The focus was on the different phases in the project as well as the methodological challenges and opportunities that occurred in the user group sessions conducted.

Design/methodology/approach
This research adopt an explorative design studying a co-design process to develop an information and communication technology based support programme for and with CPwHF. Habermas' concepts of lifeworld and system are used as a theoretical framework to analyse the co-design process employed in the study.

Findings
Reflecting on the co-design approach adopted, the findings highlight the methodological challenges that arise with carer involvement and the possible tensions that occur between researchers' ambitions to include users in the design process, and the goal of developing a product or service, in the different phases of the design process.

Originality/value
Findings highlight that there is a tension between the system and lifeworld in the co-design process which are not totally compatible. The paper highlights that there is a need to develop flexible and reflexive human-centred design methodologies, able to meet carers' needs and ideas, and at the same time balance this with proposed research outcomes.

In this chapter, we describe the development and evaluation of the Family Bereavement Program (FBP), a theoretically derived intervention program for children who have experienced parental death. We first present a discussion of risk and protective factors for parentally bereaved children and discuss these within a general theoretical framework of resilience following adversity. We then discuss the modifiable risk and protective factors that were targeted for change in the FBP and the theoretical model underlying the program. Finally, we present evidence from the evaluation of the FBP, including assessment of mediators and moderators of program effects at posttest and short-term follow-up and findings from preliminary analyses at the 6-year follow-up. This research on a theoretically based intervention for bereaved children follows a similar program of research we have conducted with children from divorced families, and we discuss ways in which the findings with bereaved children replicate, and in some cases diverge from, findings regarding children in divorced families.

Purpose: This theoretical article outlines the deliberate process of applying a qualitative data analysis method rooted in Friedemann's Framework of Systemic Organization through the study of a web-based education and support intervention for stroke caregiving families. Methods: Directed by Friedemann's framework, the analytic method involved developing, refining, and using a coding rubric to explore interactive patterns between caregivers and care recipients from this 3-month feasibility study using this education and support intervention. Specifically, data were gathered from the intervention's web-based discussion component between caregivers and the nurse specialist, as well as from telephone caregiver interviews. Findings and Conclusions: A theoretical framework guided the process of developing and refining this coding rubric for the purpose of organizing data; but, more importantly, guided the investigators' thought processes, allowing them to extract rich information from the data set, as well as synthesize this information to generate a broad understanding of the caring situation.

This article analyses informal caregiving and volunteering in organizations over 17 years in Sweden, with a focus on links between these two forms of unpaid activities. The discussion is based on results from a national survey that was repeated four times in the period 1992–2009. Links were found between the different types of activities. In all four studies a substantial group of the population was involved both in informal caregiving and volunteering. This group of 'active citizens' are commonly also engaged in informal social networks. This 'double active' group had increased over time and they provide a substantial amount of hours of involvement. Patterns outlined in this article demonstrate that unpaid activities represent a multifaceted phenomenon, and that the boundaries between informal caregiving and volunteering as forms of engagement may be more fluid than has previously been acknowledged. The results challenge the literature in which informal caregiving is viewed as a major obstacle to volunteering. At the same time, however, informal caregiving in general was found to be increasing. There might be reasons to be cautious about the possible risk that too much pressure on citizens for informal caregiving might jeopardize the type of double involvement that is outlined in this article.

Denna artikel analyserar informellt omsorgsgivande och ideella insatser i frivilligorganisationer i Sverige i ett 17-årigt perspektiv. Diskussionen är baserad på resultaten från en nationell befolkningsstudie som genomförts fyra gånger 1992–2009. Resultaten visade att det fanns beröringspunkter mellan olika former av obetalda insatser. I alla fyra studier var det vanligt att vara engagerad både i informellt hjälparbete och ideella insatser. Denna grupp av 'aktiva medborgare' var vanligtvis också engagerad i informella sociala nätverk. Denna 'dubbel-aktiva' grupp har ökat över tid och de utför många timmar av engagemang per månad. Resultaten utmanar den litteratur som menar att informellt hjälparbete är ett omfattande hinder för att engagera sig i ideella insatser. En möjlig tolkning av de ganska flytande gränserna mellan informell omsorg och ideellt arbete är att välfärdens organisering i Sverige hittills har gett möjlighet för informella omsorgsgivare att ha utrymme och tid för engagemang i ideella organisationer och annat samhällsengagemang, liksom för de ideellt aktiva att utföra informellt omsorgsarbete. Det kan finnas skäl att uppmärksamma risken för att ett ökat tryck på medborgarna att utföra oavlönat arbete, framför allt av omsorgskaraktär, kan försvåra möjligheterna för denna typ av dubbla engagemang.

Traumatic brain injury can interrupt without warning the life story that any one of us is in the midst of creating. When the author's fifteen-year-old son survives a terrible car crash in spite of massive trauma to his brain, she and her family know only that his story has not ended. Their efforts, Erik's own efforts, and those of everyone who helps bring him from deep coma to new life make up a moving and inspiring story for us all, one that invites us to reconsider the very nature of "self" and selfhood.

Ruthann Knechel Johansen, who teaches literature and narrative theory, is a particularly eloquent witness to the silent space in which her son, confronted with life-shattering injury and surrounded by conflicting narratives about his viability, is somehow reborn. She describes the time of crisis and medical intervention as an hour-by-hour struggle to communicate with the medical world on the one hand and the everyday world of family and friends on the other. None of them knows how much, or even whether, they can communicate with the wounded child who is lost from himself and everything he knew. Through this experience of utter disintegration, Johansen comes to realize that self-identity is molded and sustained by stories.

As Erik regains movement and consciousness, his parents, younger sister, doctors, therapists, educators, and friends all contribute to a web of language and narrative that gradually enables his body, mind, and feelings to make sense of their reacquired functions. Like those who know and love him, the young man feels intense grief and anger for the loss of the self he was before the accident, yet he is the first to see continuity where they see only change. The story is breathtaking, because we become involved in the pain and suspense and faith that accompany every birth. Medical and rehabilitation professionals, social workers, psychotherapists, students of narrative, and anyone who has faced life's trauma will find hope in this meditation on selfhood: out of the shambles of profound brain injury and coma can arise fruitful lives and deepened relationships.

Boken samlar de kåserier och krönikor som RBU Stockholm publicerat i medlemstidningen Utsikt. Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar kommer att känna igen sig i bokens kåserier och krönikor. Man påminns om sina egna upplevelser, skrattar med åt absurda situationer och känner ilskan mot tjänstemän och en oförstående omgivning. Svar på tal levereras!

This second edition of an important and essentially practical book is now fully updated and revised to take into account the significant developments that have been made in using symbols to support literacy. It is full of ideas and examples of the ways in which access to literacy can be enhanced through the use of symbols, based on the experience of the authors and many practitioners. Topics covered include how symbols are being used in schools, colleges and day care centers; ways in which symbols can help to enhance learning and independence; lots of new examples of good practice from practitioners; the results of the Rebus Symbol development project; how symbols fit in with the National Literacy Strategy; and how symbols can be used to make information more accessible.

Teachers in mainstream and special schools, teaching assistants, day-care workers and parents should find this book helps them understand how to use symbols to improve literacy and aid communication.

I boken Litet syskon - om att vara liten och ha en syster eller bror med sjukdom eller funktionsnedsättning är det barnen själva som berättar, det är deras röster vi hör. Barnen är mellan två och sex år och har syskon med autism, cancer, cystisk fibros, epilepsi, hjärtfel, muskelsjukdom, rörelsehinder, synskada och utvecklingsstörning.

I boken visar Christina Renlund många sätt som barn kan uttrycka sig på, många konkreta verktyg som är användbara för att hjälpa barn att berätta. Och barn behöver prata - i första hand i sin familj men det behöver även finnas konkreta arbetssätt för hur man pratar med barn om sjukdom/funktionsnedsättning inom förskola och vård.

Christina Renlund är leg. psykolog och psykoterapeut med mångårig erfarenhet av arbete med barn och unga med kronisk sjukdom/funktionsnedsättning och deras familjer. Hon har tidigare skrivit boken Doktorn kunde inte riktigt laga mig - barn om sjukdom och funktionshinder och om hur vi kan hjälpa.

Boken ingår som en del i ett Arvsfondsprojekt som genomförs av Bräcke Diakoni tillsammans med patientföreningarna SÖF, Svenska Ödemförbundet, LymfS, Lymf- och lipödemföreningen i Stockholms län samt NKA, Nationellt kompetenscentrum för anhöriga.

Förhoppningen med projektet är att behandling av lipödem ska bli erkänd som en rättighet när diagnosen är ställd för den enskilda kvinnan. Då behövs kunskap överallt i vården och den plattform som också framställs i projektet kommer att finnas kvar som en kunskapskälla både för personal som vill erbjuda behandling samt för anhöriga och kvinnor som själva har lipödem.

En blandning av fakta, filosofi och poesi. Enkelt med få men väl vägda ord och vackra bilder berättas om början och slutet, och allt däremellan, livet. Att det är lika för allt levande, även om man är en blomma, en insekt, en fågel eller en människa, allas liv har en början och ett slut. Allt har en livtid, kort eller lång. Från 5-6 år.

This thesis is based on an empirical study carried out as a case study at a nursing home ward in the region of Stockholm. The aim of this study is to describe and analyse the conditions of ageing and dying for the old persons living in a nursing home, as well as for their relatives. Different methods were used: participant observations, informal conversations with the elderly residents, with the staff and with visiting relatives. Furthermore, twenty-one (in-depth) interviews with eighteen relatives were also conducted.From the results it became clear that the two major features embedded in the overall experience of the nursing home setting were: a sense of waiting and the presence of dying and death. For the residents a major part of daily life was marked by their dependency on others and on their bodily decline. It is argued that the institutional features contribute to reinforcing the images/pictures of bodily decline. As such, the nursing home also had a significant impact on the experiences of the relatives. The compact environment of frailty and death could arouse feelings of anxiety and worries among the relatives about their own ageing and death.Analyses of the data based on the interviews with relatives indicated a number of central patterns: accompanying each other, understanding the old person's health and needs, recreating roles, sharing the care and preparing for dying and death. These also form the theoretical structure of the thesis. A finding of the study was that the relationship between the old person and the relative underwent important changes. Not only the placement in itself but also the poor health of the old person contributed to this change. As a consequence new roles emerged within the relationship, as well as with the staff. Many relatives continued to visit and also contributed to the care even though this care work could vary and mostly was quite limited in both content and extent. One group among the relatives not only visited, but they truly shared the old person's daily life. It was found that relatives, irrespective of the caring role, try to guard and maintain the identity and dignity of the old person.Based on an analysis of the different themes/processes found in the data, four core categories emerged: time, space, body and dignity. They all constitute the existential condition that affects the lives of the old persons and their relatives in an institutional setting. They also embrace the complexity and contradictions that characterise the data. Therefore, in the concluding chapter, the spatial and temporal contradictions of the nursing home are discussed. Another issue concerned the bodily themes found in the data and how these illuminate the diverse meanings and the, sometimes, contradictory images of the body. These themes led to the conclusion that it is not death, but the bodily disintegration and unboundedness that the old persons and their relatives fear most. Finally, it is argued that the "light care work" carried out by the relatives is so much more than sporadic visits. Instead, these visits can be seen as 1) rituals contributing to a sense of continuity and coherence, 2) representations of the relationships and 3) a way in which relatives can maintain and guard the old person's identity and dignity.

This thesis is based on an empirical study carried out as a case study at a nursing home ward in the region of Stockholm. The aim of this study is to describe and analyse the conditions of ageing and dying for the old persons living in a nursing home, as well as for their relatives. Different methods were used: participant observations, informal conversations with the elderly residents, with the staff and with visiting relatives. Furthermore, twenty-one (in-depth) interviews with eighteen relatives were also conducted.From the results it became clear that the two major features embedded in the overall experience of the nursing home setting were: a sense of waiting and the presence of dying and death. For the residents a major part of daily life was marked by their dependency on others and on their bodily decline. It is argued that the institutional features contribute to reinforcing the images/pictures of bodily decline. As such, the nursing home also had a significant impact on the experiences of the relatives. The compact environment of frailty and death could arouse feelings of anxiety and worries among the relatives about their own ageing and death.Analyses of the data based on the interviews with relatives indicated a number of central patterns: accompanying each other, understanding the old person's health and needs, recreating roles, sharing the care and preparing for dying and death. These also form the theoretical structure of the thesis. A finding of the study was that the relationship between the old person and the relative underwent important changes. Not only the placement in itself but also the poor health of the old person contributed to this change. As a consequence new roles emerged within the relationship, as well as with the staff. Many relatives continued to visit and also contributed to the care even though this care work could vary and mostly was quite limited in both content and extent. One group among the relatives not only visited, but they truly shared the old person's daily life. It was found that relatives, irrespective of the caring role, try to guard and maintain the identity and dignity of the old person.Based on an analysis of the different themes/processes found in the data, four core categories emerged: time, space, body and dignity. They all constitute the existential condition that affects the lives of the old persons and their relatives in an institutional setting. They also embrace the complexity and contradictions that characterise the data. Therefore, in the concluding chapter, the spatial and temporal contradictions of the nursing home are discussed. Another issue concerned the bodily themes found in the data and how these illuminate the diverse meanings and the, sometimes, contradictory images of the body. These themes led to the conclusion that it is not death, but the bodily disintegration and unboundedness that the old persons and their relatives fear most. Finally, it is argued that the "light care work" carried out by the relatives is so much more than sporadic visits. Instead, these visits can be seen as 1) rituals contributing to a sense of continuity and coherence, 2) representations of the relationships and 3) a way in which relatives can maintain and guard the old person's identity and dignity.

Living with children with a disability is often perceived as a permanent stressor to the family and it affects all aspects of family life including the well-being of family members. Since little is known about parenting teenage daughters diagnosed with ADHD, the aim of the study was to gain a deeper understanding of the main problem involved using a grounded theory approach. Interviews were carried out with 12 parents, 11 mothers and 1 father, of teenage daughters diagnosed with ADHD. The parents´situation was conceptualized as living at the edge of one´s capability with the properties having the sole parental responsibility, fighting for professional support, being on duty around the clock and trying to solve family conflicts. Parents described how their health was negatively affected by their life situation.

Living with children with a disability is often perceived as a permanent stressor to the family and it affects all aspects of family life including the well-being of family members. Since little is known about parenting teenage daughters diagnosed with ADHD, the aim of the study was to gain a deeper understanding of the main problem involved using a grounded theory approach. Interviews were carried out with 12 parents, 11 mothers and 1 father, of teenage daughters diagnosed with ADHD. The parents´situation was conceptualized as living at the edge of one´s capability with the properties having the sole parental responsibility, fighting for professional support, being on duty around the clock and trying to solve family conflicts. Parents described how their health was negatively affected by their life situation.

Abstract:
Despite the well‐known associations between local environment and health, few studies have focused on environment and healthcare utilisation, for instance healthcare seeking behaviour or adherence. This study was aimed at analysing housing type, behaviour based on perceived local outdoor safety, social support, informal caregiving, demographics, socioeconomics, and long‐term illness, and associations with health‐seeking and adherence behaviours at a population level. This study used data from the Swedish National Public Health Survey 2004–2014, an annually repeated, large sample, cross‐sectional, population‐based survey study. In all, questionnaires from 100,433 individuals were returned by post, making the response rate 52.9% (100,433/190,000). Descriptive statistics and multiple logistic regressions were used to investigate associations between explanatory variables and the outcomes of refraining from seeking care and non‐adherence behaviour. Living in rented apartment, lodger, a dorm or other was associated with reporting refraining from seeking care (adjusted OR 1.16, 95% CI 1.00–1.22), and non‐adherence (adjusted OR 1.22; 95% CI 1.13–1.31). Refraining from going out due to a perceived unsafe neighbourhood was associated with refraining from seeking care (adjusted OR 1.59, 95% CI 1.51–1.67) and non‐adherence (adjusted OR 1.26, 95% CI 1.17–1.36). Social support and status as an informal caregiver was associated with higher odds of refraining from seeking medical care and non‐adherence. This study suggests that living in rental housing, refraining from going out due to neighbourhood safety concerns, lack of social support or informal caregiver status are associated with lower health‐seeking behaviour and non‐adherence to prescribed medication.

Palliative care is an integral part of care and takes place in many settings—including the home, special accommodations, and hospitals. However, research shows that palliative care often ends with a death in the hospital due to the heavy burden on the primary caregiver. This study explores the meaning of being the primary caregiver of a close one who is terminally ill and is based on qualitative interviews with six primary caregivers of a terminally ill individual at home. The findings are discussed in the light of the theoretical concepts of liminality, lived body, and power. A potential impending risk exists of being abandoned when one is the primary caregiver to a close one who is terminally ill. This situation calls for professional caregivers to take responsibility and to respond to these, often unspoken, needs. This is particularly important concerning bodily care and the medical treatment regimen. In addition, when friends and relatives are absent, there is an ethical demand on professional caregivers to compensate for this lack and to compensate for this need. Palliative home care demands care that is person-centered—including the individual's history, family and loved ones, and individual strengths and weaknesses.

OBJECTIVE:
To investigate the relationships between characteristics of the living situation in the community and subjective quality of life and social network among community-based individuals with schizophrenia.
METHOD:
A total of 418 individuals with schizophrenia from 10 sites were interviewed with regard to quality of life, psychopathology, social network and needs for care. Characteristics of the living situation investigated were: living alone or not, living with family or not, and having an independent or a sheltered housing situation.
RESULTS:
An independent housing situation was related to a better quality of life concerning living situation and living with the family to a better quality of life concerning family relations. An independent housing situation was associated with a better social network regarding availability and adequacy of emotional relations.
CONCLUSION:
People with schizophrenia with an independent housing situation have a better quality of life associated with more favorable perceptions of independence, influence, and privacy. Their social network is better irrespective of whether they live alone or not, or with family or not

Although a considerable body of research has described the implications of parental mental illness, the perspectives of children and adolescents have rarely been addressed. In this article, I explore adolescents' experiences in everyday life, based on an action-oriented study of a Norwegian online self-help group for adolescents (aged 15 to 18) with mentally ill parents. The analysis was conducted through participant observation of the group for 2 years. The adolescents experienced a variety of difficult challenges related to their parent's mental illness: lack of information and openness; unpredictability and instability; fear; loneliness; and loss and sorrow. However, they also discussed strategies for active management of the challenges arising from the family situation. I argue that these adolescents can be understood as vulnerable as well as active participants in managing their everyday lives. I emphasize the importance of including perspectives of children and adolescents in further research so as to improve health care for families with parental mental illness.

Abstract [en]
Background: The number of partners providing informal care for their chronically ill spouse is rising, and they describe their daily life as demanding. The aim of this paper was to describe the partners' experiences of living with a person with chronic illness and how they manage everyday life.

Methods: A descriptive design with a qualitative approach was used. A purposive sample of 16 Swedish partners with a chronically ill spouse were interviewed. The interviews were recorded, transcribed, and analyzed using qualitative content analysis.

Results: Four main themes were identified: Managing challenges in daily life,' Seeking support and use own capabilities to manage life,' Appreciating the good parts of life' and Adapting to constant changes and an uncertain future'. Their experiences of support from formal care providers varied; they expressed the need for more assistance from the health care sector.

Conclusions: The partners experienced many challenges in everyday life when providing informal care for their chronically ill spouse. This affected both their physical and psychological health, as they had limited time for themselves. The partners seemed to receive more support from their informal network than from formal care providers. In handling daily life, the partners balanced demands and resources to identify possibilities to move forward and find meaning in life. This is congruent with theories by Antonovsky, and Folkman and Lazarus that describes meaningfulness and how to handle challenges in everyday life.

Millions of individuals with posttraumatic stress disorder (PTSD) are parents. A burgeoning literature suggests that offspring of parents with this condition may be at increased risk for psychological problems. The current paper provides an integrative and comprehensive review of the diverse research literature examining the sequelae of parental posttraumatic stress among offspring. Over 100 studies that evaluated psychological and/or biological variables among children of parents with PTSD are reviewed. Findings suggest parental symptoms of posttraumatic stress are uniquely related to an array of offspring outcomes, including internalizing-type problems, general behavioral problems, and altered hypothalamic-pituitary-adrenal axis functioning. Although very little work has directly evaluated mechanisms of transmission, there is increasing support for genetic and epigenetic effects as well as parenting behaviors. These and other mechanisms are discussed; drawing upon findings from other literatures to consider how parental PTSD may impart psychobiological vulnerability upon offspring. We conclude with a detailed discussion of the methodological strengths and challenges of the extant research, along with a recommended agenda for future research in this important area of study.

The aim of this intervention study was to illuminate the meaning of ICT-based caregiver support as experienced by older family carers living in vast rural areas, caring for a spouse at home. In order to access, the support service participants were provided with a computer and high speed Internet in their homes. Semi structured webcam-interviews were carried out with 31 family carers. A strategy for webcam interviewing was developed to ensure quality and create a comfortable interview situation for the family carers. Interviews were analysed using content analyses, resulting in the themes: Adopting new technology with help from others and Regaining social inclusion. The results indicate that ICT-based support can be valuable for older family carers in rural areas as it contributes to improve quality in daily life in a number of ways. In order to fully experience the benefits, family carers need to be frequent users of the provided support. Adequate training and encouragement from others were essential in motivating family carers to use the support service. Access to Internet and webcamera contributed to reducing loneliness and isolation, strengthening relationships with relatives living far away and enabled access to services no longer available in the area. Use of the ICT-service had a positive influence on the relationship between the older carer and adult grandchildren. It also contributed to carer competence and promote feelings of regaining independence and a societal role.

The aim of this intervention study was to illuminate the meaning of ICT-based caregiver support as experienced by older family carers living in vast rural areas, caring for a spouse at home. In order to access, the support service participants were provided with a computer and high speed Internet in their homes. Semi structured webcam-interviews were carried out with 31 family carers. A strategy for webcam interviewing was developed to ensure quality and create a comfortable interview situation for the family carers. Interviews were analysed using content analyses, resulting in the themes: Adopting new technology with help from others and Regaining social inclusion. The results indicate that ICT-based support can be valuable for older family carers in rural areas as it contributes to improve quality in daily life in a number of ways. In order to fully experience the benefits, family carers need to be frequent users of the provided support. Adequate training and encouragement from others were essential in motivating family carers to use the support service. Access to Internet and webcamera contributed to reducing loneliness and isolation, strengthening relationships with relatives living far away and enabled access to services no longer available in the area. Use of the ICT-service had a positive influence on the relationship between the older carer and adult grandchildren. It also contributed to carer competence and promote feelings of regaining independence and a societal role.

The purpose of this paper is to analyse the extent to which length of residence in the country and country of origin are of importance to older immigrants' use of long-term care services compared to native older people. The analyses were conducted on a population of over 65s living in the Municipality of Copenhagen on 1st Jan 2007. Information was drawn from the administrative registers of the Municipality of Copenhagen on the population's use in 2007 of home care and of residential care in a nursing home. These data were combined by Statistics Denmark with demographic data, socio-economic data and data on the use of health services. It was found that older immigrants are less likely than ethnic Danes to use municipal long-term care services when other predisposing, enabling and need factors are controlled for. The difference is greatest between ethnic Danes and immigrants from non-western countries who have only lived in Denmark for a few years. The difference decreases the longer the immigrant has lived in the country. The findings may be explained, at least in part, by poorer language skills and poorer knowledge of the Danish welfare system among older immigrants and the fact that they are more likely to be cared for by relatives than ethnic Danes are. However, in the course of time language skills improve and knowledge of the system increases and life style with respect to care may approach that of older Danes

Akademisk avhandling

The overall aim of this thesis was to elucidate family members' lived experiences and needs during a child's cancer trajectory and to describe how the illness and its treatment influence both individuals within the family and the family as a whole. Seventeen families with a child under the age of 13 and newly diagnosed with cancer were followed during the child's treatment trajectory by means of interviews and observations. Parents, patients and siblings seven years or older were interviewed at the time of diagnosis, during the treatment and after it was completed. Patients younger than seven were observed during their initial hospitalization. The interviews were analyzed with a hermeneutic phenomenological approach and the observations with content analysis. The results from the observations (Paper II) showed that the young children's needs during their initial hospitalization were described as a need to have the parent close by, a need to play and feel joy, a need for participation in care and treatment, a need for a good relationship with the staff and a need for physical and emotional satisfaction. The results from the interviews showed that, at time of diagnosis (Paper I) the families' lived experience was described as a broken life world and an immediate striving to survive. Their secure everyday life disappeared and was replaced by fear, chaos and loneliness. When striving to help the child and the family survive, family members endeavoured to feel hope and have a positive focus, to gain control and to feel close to other people. During treatment (Paper III) the families lived experience was described as focus on the ill child - an everyday struggle. Each day's focus was on the child and the families experienced it as a tough period which they struggled to come through. Only when the sick child's needs were satisfied, could the focus move to other parts of the family. Family members felt drained, locked up and isolated. Family life was experienced as disrupted and they struggled to retain normality and become experts. Perspectives on life changed; it was important to enjoy life and to be aware of sources of support. When treatment was completed (Paper IV) the families' lived experience was described as returning to a changed ordinary life - incorporating a trying and contradictory experience. The families felt relieved that the child's treatment was over but, at the same time they still experienced stresses and strains in life. Family members felt changed and especially the parents needed to focus on themselves in order to recover. The families wanted closeness but, from time to time, felt a loss of concern from others. The findings from this thesis can deepen the understanding of what it is like living with childhood cancer and of the needs of young children with cancer. By reflecting on the findings, paediatric oncology staff may become increasingly thoughtful and thereby better prepared to take care of family members of a child with cancer, including the sick children themselves.

Omsorg som ges av anhöriga och närstående är omfattande i alla åldrar och regioner i Sverige, men allra mest bland personer i gruppen 45-64 år, då denna omfattar tre av tio personer. Det finns tecken på att omsorg ökar generellt, men omfattningen beror delvis på hur frågorna ställs: från cirka 10 till väl över 20 procent av befolkningen ger omsorg, beroende på hur man definierar vård och omsorg. Omkring 7 procent ger mer omfattande och in¬tensiv omsorg, med dagliga insatser och med inslag av personlig omvårdnad.

Den exakta nivån för omsorgen är svår att fastställa, men den är i varje fall hög och väl i nivå med den informella omsorgen i andra länder. Intensiteten - tidsinsatsen - är dock möjligen mindre än i t.ex. Spanien. En viktig skillnad är också att nordisk omsorg mest sker mellan hushåll, den kontinentalsydeuropeiska mer inom hushållen.

En stor men ingalunda total del av omsorgen riktar sig till äldre personer. Intressant är att även äldre ofta är omsorgsgivare, för partner och andra. Omsorgsgivandet förefaller vara något mer jämställt i Sverige än på kontinenten, dvs. svenska män är omsorgsgivare nästan lika ofta som kvinnor, om än inte lika intensivt, och partneromsorg är ganska jämställd i Sverige. Anhörigomsorg tycks i Sverige vara klasslös, dvs. ungefär lika vanlig i alla samhällsskikt.

Arbete och omsorg låter sig ofta förenas, både för män och för kvinnor. Orsaken är troligen att omsorgsgivande är vanligast i åldrar då många av andra skäl "trappat ned" förvärvsarbetet och att omsorgen mer sällan är omfattande, daglig och "tung" - för de flesta.

Konsekvenser för arbetslivet får omsorgen ibland, men i stort sett endast när det handlar om omsorg för partner, föräldrar eller vuxna barn. Totalt är cirka var femte yrkesverksam också omsorgsgivare. Dessa tycks inte generellt ha sämre hälsa än de som inte har ett sådant åtagande. Om något gäller det motsatta, dvs. att omsorgsgivare har bättre hälsa än de som inte är omsorgsgivare. I en mindre grupp som vårdar partner eller annan nära anhörig kan dock hälsoproblem förekomma.

Anhörigomsorg i Sverige och offentlig omsorg, främst hemtjänst, överlappar ofta varandra. Detta gäller särskilt hjälp till ensamboende äldre, en stor mottagargrupp. Många anhöriga klarar på egen hand sitt åtagande, men åtskilliga uttrycker också behov av offentligt stöd. Sådant stöd måste troligen ta sig olika former å ena sidan för dem som hjälper någon de bor tillsammans med och å andra sidan för dem - majoriteten - som hjälper någon i ett annat hushåll. Där är sannolikt en utbyggd och välfungerande hemtjänst och annan öppen omsorg ofta en lämplig stödform.

Mer än en miljon svenskar är i dag omsorgsgivare för närstående. En del av den ökning man iakttagit beror troligen på ökande behov, men avspeglar nog också allmänt växande sociala nätverk: fler anhöriga betyder mer omsorgsgivande. Till en del kan ökande anhörigomsorg nog också härledas till att den offentliga omsorgen krympt i relation till hjälpbehoven i befolkningen.

Background: At the central administrative level in Sweden, care work is presented as a complex task for which personnel require special qualifications. In elderly care, questions of training and qualifications form the highly topical theme noticed by central actors. According to The National Board of Health and Welfare, the supply of manpower and the educational levels of the workers are the most important factors in ensuring high quality care for the elderly. The question of educational levels is, however, with the exception of personal assistants, not given as much attention in care for people with disabilities.Aim: The aim of this dissertation is firstly to compare elderly care and care for persons with disabilities with the focus to describe and analyse education and work environment in these sectors. Secondly, the aim is to analyse if, and if so how, questions of education interacts with personnel's view of the social work environment.Methods: The thesis is comprised of four studies and paper 1, 2 and 3 are based on the results of a qualitative interview study, which was comprised of 48 persons who worked in elderly care and the care for persons with disabilities. Of the 48 persons who took part in the study, 11 of them worked as middle managers and 37 worked as care workers in the every day care. Paper 4 consists of a research summary on how education for care workers is being studied in a Swedish and an international context.The personnel who participated in the interview study work in different care settings; in elderly care the personnel work in both sheltered housing and public home care services. In the care for disabled persons, the personnel work in residential housing with special services, in public daily activities for people with intellectual disabilities and as personal assistants.Result: Both managers and personnel find it important for care workers to have a degree of educational background as a basis for the learning process at the work place. The results also show that educational levels and the work environment are themes that are discussed differently by different actors. In previous research on education for care workers in both elderly care and the care for People with disabilities, academic education or education at a ground level has been seen as problematic due to the distance it is said to create between the worker and the care recipient. My results show that the discussion about education for care workers has become rather biased, and that highly educated personnel tend to be more aware of the power they possesses and that the relation to the care receiver is important. In elderly care the issue of education seems to be more a question of a general educational level. In the care for people with disabilities, the question of education for personnel is on a more individual basis, where the care workers learn together with the care recipient. Educational levels, the work environment and relations with colleagues and care recipients are connected and support from the managers is important for understanding the work and the relational perspective.

from www.socialstyrelsen.se.

Avhandling

För många är det en självklarhet att ge anhörigomsorg, det vill säga hjälpa en anhörig som har en funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom och inte kan klara sig på egen hand. Det kan upplevas som meningsfullt, utvecklande och tillfredsställande, samtidigt som det innebär extraarbete och oro för den som behöver omsorgen. Denna avhandling handlar om anhörigomsorg för äldre personer i Sverige, främst de medelålders döttrarnas och sönernas hjälp till sina gamla föräldrar. Vad betyder det för äldres anhöriga att äldreomsorgen har minskat ända sedan 1980 och att var fjärde plats i äldreboende har försvunnit under 2000-talets första decennium? Har anhörigomsorgen ökat och hur påverkas omsorgsgivarnas liv, framförallt deras arbetsliv?

För många är det en självklarhet att ge anhörigomsorg, det vill säga hjälpa en anhörig som har en funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom och inte kan klara sig på egen hand. Det kan upplevas som meningsfullt, utvecklande och tillfredsställande, samtidigt som det innebär extraarbete och oro för den som behöver omsorgen. Denna avhandling handlar om anhörigomsorg för äldre personer i Sverige, främst de medelålders döttrarnas och sönernas hjälp till sina gamla föräldrar. Vad betyder det för äldres anhöriga att äldreomsorgen har minskat ända sedan 1980 och att var fjärde plats i äldreboende har försvunnit under 2000-talets första decennium? Har anhörigomsorgen ökat och hur påverkas omsorgsgivarnas liv, framförallt deras arbetsliv? Hur vanligt är det med psykiska påfrestningar, svårigheter att fokusera på arbetet eller att gå ner i arbetstid till följd av omsorgsgivandet? Hur har äldreomsorgspolitiken sett på anhöriga till äldre personer och deras roll i omsorgen om äldre från 1950-talet fram till idag? Har äldreomsorg setts som ett sätt att tillgodose inte enbart äldres omsorgsbehov, utan även anhörigas behov av att förvärvsarbeta?

Petra Ulmanen söker svar på dessa frågor genom analyser av såväl surveyundersökningar som regeringens propositioner om äldreomsorg.

Ulmanen, P. (2015). Omsorgens pris i åstramningstid. Anhörigomsorg för äldre ur ett könsperspektiv. Diss. Stockholm: Stockhoms universitet, institutionen för socialt arbete. (Rapport i socialt arbete nr. 150)

Omsorgens skiftningar: Begreppet, vardagen, politiken, forskningen. R. Eliasson

Välfärdsstatens insatser för personer med funktionshinder och för äldre människor särskiljs sällan i statistik och forskning. När, som i denna artikel, verksamheterna separeras, blir det tydligt att de båda välfärdstjänsterna under senare år har utvecklats åt skilda håll. Ekonomiska resurser, tjänsternas omfattning och personalens arbetsvillkor skiljer sig påtagligt mellan äldre- och handikappomsorgen, och gränsen mellan statens, familjens och marknadens roller har förskjutits på olika sätt.

Vilka specifika faktorer har betydelse i omvårdnad av barn? Vilka utvecklingspsykologiska faktorer behöver sjuksköterskan ha kunskap om? Hur reagerar barn vid inläggning på sjukhus? Hur ska sjuksköterskan samarbeta med det sjuka barnets föräldrar och syskon? God omvårdnad av barn kräver speciell kompetens.

In this paper I focus on the topic of chronic illness in the context of quality of life. I offer a conceptual explanation of these notions and then try to systematise the various species of suffering connected with chronic illness. Suffering in illness rarely attracts systematic analysis. Part of the reason for this is that the topic is in a way an aspect of common sense. It has an air of self-evidence and seems not to require analysis. However, it is my contention that the nature of human suffering is not at all self-evident. In many ways we know very little about the content and extent of suffering. And, although it may not be sensible to borrow traditional scientific techniques for the study of suffering, we need as much intellectual penetration and rigorous analysis in order to clarify the nature of suffering as for any other scientific investigation. Moreover, there are good reasons for saying that we ought to direct much more of our attention to this humanistic aspect of medicine. We ought to remember that the existence of suffering is one of the main motives, if indeed not the most important motive, for undertaking the medical enterprise.

Purpose. The purpose of this article is to highlight and at the same time criticize the holistic view of health expressed in the "International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF)". Particular attention will be paid to the idea suggested in the ICF that not only the ability to perform a specified action but also its actual performance is included in the person's health. My argument intends to show that this is an untenable position.
Method. The theoretical platform of this paper is philosophical action theory. My argument makes particular use of the distinctions between ability, opportunity, activity and will. My analysis also uses some insights from the contemporary philosophical discussion of health concepts.
Conclusions. Ability (or capacity) and its opposite disability (or incapacity) are essential ingredients in the implicit philosophy of health of the ICF. However, the ICF also puts an emphasis on the actual performance of actions. This is entailed by the performance qualifier that is included in the ICF. I give some arguments for questioning the relevance of this qualifier if it is intended to have a place in the concept of health or have a general function for decisions in health care or rehabilitation. Instead I suggest the introduction of an opportunity qualifier, which could fulfill some of the purposes intended for the performance qualifier.

This article explores why I love and hate my mother. It is a
retrospective and ongoing participant observation of the phenomenon
of being the daughter of a mother with mental retardation. In it,
I make use of a layered account, an experimental, postmodern,
ethnographic reporting format which enables the researcher to use
as many resources as possible including social theory, lived
experience, and emotions. By using my own experience, I explore,
through first person narrative, the complex issues and emotions
involved. My conclusion is that the situation is fraught with
ambivalence because my present interactions with my mother are cast
in the light of a past where my mother simultaneously neglected and
protected me.

This study used a Consensual Qualitative Research methodology to explore the motivations and experiences of young people who utilize the Internet for counselling over other counselling media. Semi-structured online group interviews (focus groups) were conducted with 39 participants from the Kids Help Line, a 24-hour national telephone and counselling service located in Australia. Analysis revealed five domains relevant to the adolescents' motives and experiences and the frequency of categories within and across cases were analyzed to generate and understand themes and patterns. Specific motivators and barriers are identified and discussed, as are implications for practice and continued research.

Background: The Internet's potential as health care tool should be explored. Aim: One objective was to determine the feasibility of constructing a digitally based tool through an iterative design process in cooperation with potential users. The tool's purpose is to alleviate hardships in daily life of relatives of persons with depression. An additional aim was to explore motivation and hindrances to using the tool as a basis for design decisions. Method: An iterative design approach, including data collection through focus groups and with paper and web-based prototypes, was used. Results: Cooperation with potential users, using an iterative design process, was valuable in developing the digitally based tool. Motivations (i.e. to create understanding and rehabilitate oneself) and hindrances (i.e. lack of time or energy) to using the tool were illuminated. Design decisions were based on consideration towards participants' privacy concerns, needs of support and the depression's influence on the relatives' daily life. Conclusion: Prototypes and cooperation with potential users were essential and valuable for the iterative development of the website.

Background: The Internet's potential as health care tool should be explored. Aim: One objective was to determine the feasibility of constructing a digitally based tool through an iterative design process in cooperation with potential users. The tool's purpose is to alleviate hardships in daily life of relatives of persons with depression. An additional aim was to explore motivation and hindrances to using the tool as a basis for design decisions. Method: An iterative design approach, including data collection through focus groups and with paper and web-based prototypes, was used. Results: Cooperation with potential users, using an iterative design process, was valuable in developing the digitally based tool. Motivations (i.e. to create understanding and rehabilitate oneself) and hindrances (i.e. lack of time or energy) to using the tool were illuminated. Design decisions were based on consideration towards participants' privacy concerns, needs of support and the depression's influence on the relatives' daily life. Conclusion: Prototypes and cooperation with potential users were essential and valuable for the iterative development of the website.

Funkisfamiljen är en ny barnboksserie för barn 6-9 år om hur det är att växa upp med ett syskon som har en funktionsnedsättning. Den handlar om huvudpersonen Vide, 8 år, samt syskonen Tintin, 5 år, och Mio, 10 år. Mio har en medfödd hjärnskada och kan inte gå eller tala.

Seriens första bok, Operation slutstirrat, handlar om bemötande och hur det känns när ett barn på skolgården undrar om Mio är en riktig människa. Hur ska Vide göra med alla som frågar, undrar eller stirrar på Mio? Samtidigt som det är pinsamt blir Vide väldigt arg när det händer och det händer ofta. Tillsammans med sin nya klasskompis och sina syskon försöker Vide komma på sätt att handskas med situationer som uppstår.

Boken är skriven av journalisten Anna Pella som har sin egen familj som förlaga till böckerna. Anna Pellas första bok När du ler stannar tiden är en dagbok till hennes dotter Agnes som föddes med en svår hjärnskada. Den har uppmärksammats i flera stora medier, bland annat i Svt:s program "När livet vänder".

Anna Forsmark som illustrerat boken använder humor, värme och mycket detaljer i sina illustrationer. Hon har tidigare illustrerat boken Lilla nej-boken och Lek istället för bråk: 64 lekar för att förenkla vardagen med barn.

This study used structural equation modeling to examine the relationship between multiple sources of social support (e.g., partner, family, and friends), optimism, and well-being among mothers of children with ASD. Social support was examined as a mediator and moderator of the optimism-maternal well-being relationship. Moreover, the role of optimism as a mediator of the social support-maternal well-being relationship was also evaluated. Results revealed that family support was associated with increased optimism that, in turn, predicted higher levels of positive maternal outcomes and lower levels of negative maternal outcomes. In addition, partner and friend support were directly associated with maternal outcomes. Implications for the development of interventions directed at increasing the quality of social support networks are discussed. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)(journal abstract)

This popular clinical reference and text provides a multisystems perspective on childhood disability and its effects on family life. The volume examines how child, family, ecological, and sociocultural variables intertwine to shape the ways families respond to disability, and how professionals can promote coping, adaptation, and empowerment. Accessible and engaging, the book integrates theory and research with vignettes and firsthand reflections from family members.

Om projektnät, språkliga förpackningar och institutionella paradoxer. Avhandling vid institutionen för psykologi.

Avhandlingen är en studie av hur stöd och service organiseras kring fyra barn med funktionshinder och deras familjer. I denna service är normalt flera olika formella organisationer involverade, som barnhabilitering, förskola/skola/särskola, hjälpmedelscentral, assistentorganisationer, sjukvård m fl. Dessutom kan barnets och familjens situation vara komplicerad på många sätt. Själva funktionshindret kan vara komplext och förändras över tid. Familjens situation är också beroende av en mängd andra faktorer än själva funktionshindret.

Att organisera servicen innebär att konstruera insatser, att få dem att fungera, och att samordna med allt annat som sker. Både i litteraturen och i familjers berättelser beskrivs ofta svårigheter och brister i detta organiserande. Studien syftar därför till att undersöka hur organiserandet i praktiken går till, och vilka dess förutsättningar är.

Avhandlingen bygger på en undersökning av service och stöd kring fyra familjer med funktionshindrade barn. Barnens ålder varierade mellan 2 och 9 år, och de hade både fysiska och psykiska funktionshinder. Sammanlagt gjordes 83 intervjuer med involverad personal och föräldrar. Dessutom observerades 15 möten mellan personal och föräldrar, som i huvudsak fungerar som bakgrundsmaterial.

Själva organiserandet uppfattas i studien som ett begriplighetsskapande. Verkligheten ses som mångtydig, och genom att en gemensam förståelse skapas, ordnas och organiseras också handlingar. Servicen blir begriplig "som" just service på ett sätt som gör att den blir praktiskt möjlig att genomföra. Övriga involverade förstår vad som ska ske och hur de behöver bidra till det. Begriplighetsskapandet har vidare studerats som ett språkligt fenomen. Det är i språket som handlingar ges innebörder, och kan beskrivas på ett sätt så att man vet vad man kan förvänta sig framöver. Vidare är det genom språket som olika aktörer tar på sig ansvar för att utföra saker, och beskriva vad det är de tänker göra. Med hjälp av begreppet "språkliga förpackningar" undersöks hur ett gemensamt organiserande språk används. En språklig förpackning är en beskrivning av det man gör (eller tänker göra) som gör det begripligt för andra. Handlingen "förpackas" på ett sätt som gör den begriplig och rimlig.

Genom att undersöka hur de olika intervjupersonerna beskriver det de är engagerade i kring det enskilda barnet blir "projekt" synliga, som det sätt som insatser är ordnade. Inom ett projekt hänger insatser och handlingar samman, medan de mellan projekten är mer oberoende. Den övergripande strukturen på servicen är ett löst sammanhållet knippe av sådana projekt.

Organiserandet av verksamheten handlar också om hur praktiken begripliggörs som just insatser och service, och som något som bildar projekt. I en närgången analys av beskrivningarna i intervjuer och på möten har fyra aspekter av organiserandet kunnat särskiljas. För det första betecknas aktörernas aktiviteter på specifika sätt, och för det andra kontextualiseras beteckningarna på ett sätt som ger dem mening och innebörd. För det tredje konstrueras bilder av det funktionshindrade barnet, genom att vissa sidor av barnet fokuseras och lyfts fram. Bilderna av barnet är vävs samman med själva beskrivningen av insatserna, och fungerar som redskap för att förklara vad det är man gör, och motivera att man är engagerad i det. För det fjärde intar aktörerna egna positioner, genom de sätt de beskriver sin praktik och med hjälp av bilderna av barnet. Vanliga positioner är t ex för personalens del "professionell" och "kompetent", eller för föräldrarnas del "kompetent förälder".

De fyra aspekterna vävs samman i organiserandet och begripliggörandet av servicen. Det är genom en rimlig kombination av dem som en begriplig och trovärdig service kan etableras och upprätthållas.

I en vidare analys av organiserandets förutsättningar identifierades sex "institutionaliserade element", som fungerar som taget-för-givna utgångspunkter för servicen: familjecentrering, barnfokusering, utvecklingsorientering, expertrationalitet, användande av professionella diskurser, samt standardiserade former som "träning en gång i veckan". Dessa element är den grund på vilken servicen konstrueras och upprätthålls. Samtidigt finns det i den ordning som elementen utgör både motsättningar och paradoxer, tillsammans med vissa språkliga verktyg och strategier som de hanteras och "de-paradoxifieras" med. I studien diskuteras fyra paradoxer: fragmentering genom professionella diskurser, barnfokuseringens motsägelsefulla praktik, motsättning mellan expertrationalitet och familjecentrering, samt spänningen mellan institutionella projekt och lokal verklighet. Mot bakgrund av hur denna institutionalitet formar vilka projekt som är möjliga, och vilka positioner som aktörerna därmed erbjuds, beskrivs servicen slutligen som "projektnät".

I avhandlingen diskuteras resultaten både i relation till annan litteratur och till praktiken. En huvudpunkt är att organiserandet av servicen är något som ständigt pågår, som en aspekt av den konkreta servicen, snarare än något utöver denna. Alla aktörer är därmed konstant involverade i organiserandet, och frågan handlar mer om hur det görs, än om huruvida det behöver göras. En annan huvudpunkt är beskrivningen av två olika former av handlingslogik. Ofta beskrivs handling som något som syftar till ett visst mål, och den som handlar som någon som försöker göra detta så effektivt och bra som möjligt. I kontrast mot denna rationalitetslogik kan en lämplighetslogik beskrivas, där aktörer strävar efter att göra det som är lämpligt i en viss situation, givet hur man förstår situationen och sin egen position och roll i den. Denna lämplighetslogik stämmer väl med hur servicen beskrivits i studien. Med hjälp av denna logik kan svårigheten att genomföra vissa förändringar, t ex införande av individuella planer, förstås från ett nytt perspektiv. Det handlar då mindre om individuella attityder eller individuell kompetens, än om hur servicen i grunden är organiserad, och hur dessa förutsättningar kan hanteras i praktiken.

För det praktiska organiserandet diskuteras möjligheten att ta tillvara de resurser som finns i punkter där olika aspekter av servicen knyts samman. Det handlar om möten mellan personal och föräldrar, assistenter som är involverade i huvuddelen av servicen, samt kring vissa tekniska hjälpmedel. Möjligheterna att utveckla ett flexibelt organiserande är vidare beroende av aktörernas förmåga att aktivt reflektera och pröva alternativa perspektiv. Att utveckla det praktiska organiserande innebär då att odla denna reflektionsförmåga, bland annat för att finna nya sätt att ta tillvara de resurser som finns där servicen knyts samman. (Less)

Avhandlingen är en studie av hur stöd och service organiseras kring fyra barn med funktionshinder och deras familjer. I denna service är normalt flera olika formella organisationer involverade, som barnhabilitering, förskola/skola/särskola, hjälpmedelscentral, assistentorganisationer, sjukvård m fl. Dessutom kan barnets och familjens situation vara komplicerad på många sätt. Själva funktionshindret kan vara komplext och förändras över tid. Familjens situation är också beroende av en mängd andra faktorer än själva funktionshindret.

Att organisera servicen innebär att konstruera insatser, att få dem att fungera, och att samordna med allt annat som sker. Både i litteraturen och i familjers berättelser beskrivs ofta svårigheter och brister i detta organiserande. Studien syftar därför till att undersöka hur organiserandet i praktiken går till, och vilka dess förutsättningar är.

Avhandlingen bygger på en undersökning av service och stöd kring fyra familjer med funktionshindrade barn. Barnens ålder varierade mellan 2 och 9 år, och de hade både fysiska och psykiska funktionshinder. Sammanlagt gjordes 83 intervjuer med involverad personal och föräldrar. Dessutom observerades 15 möten mellan personal och föräldrar, som i huvudsak fungerar som bakgrundsmaterial.

Själva organiserandet uppfattas i studien som ett begriplighetsskapande. Verkligheten ses som mångtydig, och genom att en gemensam förståelse skapas, ordnas och organiseras också handlingar. Servicen blir begriplig "som" just service på ett sätt som gör att den blir praktiskt möjlig att genomföra. Övriga involverade förstår vad som ska ske och hur de behöver bidra till det. Begriplighetsskapandet har vidare studerats som ett språkligt fenomen. Det är i språket som handlingar ges innebörder, och kan beskrivas på ett sätt så att man vet vad man kan förvänta sig framöver. Vidare är det genom språket som olika aktörer tar på sig ansvar för att utföra saker, och beskriva vad det är de tänker göra. Med hjälp av begreppet "språkliga förpackningar" undersöks hur ett gemensamt organiserande språk används. En språklig förpackning är en beskrivning av det man gör (eller tänker göra) som gör det begripligt för andra. Handlingen "förpackas" på ett sätt som gör den begriplig och rimlig.

Genom att undersöka hur de olika intervjupersonerna beskriver det de är engagerade i kring det enskilda barnet blir "projekt" synliga, som det sätt som insatser är ordnade. Inom ett projekt hänger insatser och handlingar samman, medan de mellan projekten är mer oberoende. Den övergripande strukturen på servicen är ett löst sammanhållet knippe av sådana projekt.

Organiserandet av verksamheten handlar också om hur praktiken begripliggörs som just insatser och service, och som något som bildar projekt. I en närgången analys av beskrivningarna i intervjuer och på möten har fyra aspekter av organiserandet kunnat särskiljas. För det första betecknas aktörernas aktiviteter på specifika sätt, och för det andra kontextualiseras beteckningarna på ett sätt som ger dem mening och innebörd. För det tredje konstrueras bilder av det funktionshindrade barnet, genom att vissa sidor av barnet fokuseras och lyfts fram. Bilderna av barnet är vävs samman med själva beskrivningen av insatserna, och fungerar som redskap för att förklara vad det är man gör, och motivera att man är engagerad i det. För det fjärde intar aktörerna egna positioner, genom de sätt de beskriver sin praktik och med hjälp av bilderna av barnet. Vanliga positioner är t ex för personalens del "professionell" och "kompetent", eller för föräldrarnas del "kompetent förälder".

De fyra aspekterna vävs samman i organiserandet och begripliggörandet av servicen. Det är genom en rimlig kombination av dem som en begriplig och trovärdig service kan etableras och upprätthållas.

I en vidare analys av organiserandets förutsättningar identifierades sex "institutionaliserade element", som fungerar som taget-för-givna utgångspunkter för servicen: familjecentrering, barnfokusering, utvecklingsorientering, expertrationalitet, användande av professionella diskurser, samt standardiserade former som "träning en gång i veckan". Dessa element är den grund på vilken servicen konstrueras och upprätthålls. Samtidigt finns det i den ordning som elementen utgör både motsättningar och paradoxer, tillsammans med vissa språkliga verktyg och strategier som de hanteras och "de-paradoxifieras" med. I studien diskuteras fyra paradoxer: fragmentering genom professionella diskurser, barnfokuseringens motsägelsefulla praktik, motsättning mellan expertrationalitet och familjecentrering, samt spänningen mellan institutionella projekt och lokal verklighet. Mot bakgrund av hur denna institutionalitet formar vilka projekt som är möjliga, och vilka positioner som aktörerna därmed erbjuds, beskrivs servicen slutligen som "projektnät".

I avhandlingen diskuteras resultaten både i relation till annan litteratur och till praktiken. En huvudpunkt är att organiserandet av servicen är något som ständigt pågår, som en aspekt av den konkreta servicen, snarare än något utöver denna. Alla aktörer är därmed konstant involverade i organiserandet, och frågan handlar mer om hur det görs, än om huruvida det behöver göras. En annan huvudpunkt är beskrivningen av två olika former av handlingslogik. Ofta beskrivs handling som något som syftar till ett visst mål, och den som handlar som någon som försöker göra detta så effektivt och bra som möjligt. I kontrast mot denna rationalitetslogik kan en lämplighetslogik beskrivas, där aktörer strävar efter att göra det som är lämpligt i en viss situation, givet hur man förstår situationen och sin egen position och roll i den. Denna lämplighetslogik stämmer väl med hur servicen beskrivits i studien. Med hjälp av denna logik kan svårigheten att genomföra vissa förändringar, t ex införande av individuella planer, förstås från ett nytt perspektiv. Det handlar då mindre om individuella attityder eller individuell kompetens, än om hur servicen i grunden är organiserad, och hur dessa förutsättningar kan hanteras i praktiken.

För det praktiska organiserandet diskuteras möjligheten att ta tillvara de resurser som finns i punkter där olika aspekter av servicen knyts samman. Det handlar om möten mellan personal och föräldrar, assistenter som är involverade i huvuddelen av servicen, samt kring vissa tekniska hjälpmedel. Möjligheterna att utveckla ett flexibelt organiserande är vidare beroende av aktörernas förmåga att aktivt reflektera och pröva alternativa perspektiv. Att utveckla det praktiska organiserande innebär då att odla denna reflektionsförmåga, bland annat för att finna nya sätt att ta tillvara de resurser som finns där servicen knyts samman.

illustrationer: Eva Akne

Barn/ungdom

Här får vi en beskrivning av hur det kan vara att ha en förälder med CP-skada.

There is surprisingly little good-quality evidence for the effectiveness of family systemic interventions with child and adolescent depression given the prevalence of depression and the demonstrated association with a range of family factors. What studies there are suggest the possibility of family therapy being an effective intervention but more research is needed before firm conclusions may be drawn. Family interventions may be more effective in children than in adolescents and where other family members are depressed. It is possible that family interventions continue to bring about improvement in symptoms after cessation of treatment. What research there is evaluates older structural models of therapy: there is a real need for more evaluation of newer models of practice.

This study aimed to analyse the outcomes of an educational intervention for family members living with a person with bipolar disorder. A longitudinal study was conducted comprising a 10-session educational intervention designed for families with members in outpatient mental health care. Thirty-four family members agreed to participate. Data were collected on five occasions, at baseline and during a 2-year follow-up through self-assessment instruments: the Carers of Older People in Europe Index, the Jalowiec Coping Scale-40, the Sense of Coherence questionnaire and the Social Adaptation Self-evaluation Scale. The results showed that the condition had a considerable negative impact on the family members as carers, but the educational intervention increased their understanding, which facilitated the management of their lives. A significant improvement in stress management was seen over time and social functioning was retained. The study showed that families living with one member with bipolar disorder benefited from the educational intervention in terms of increasing understanding of the condition and reducing stress. Mental health care needs to develop educational interventions further and offer the families support to strengthen their ability to manage with the situation.

OBJECTIVE:
To determine out-of-school activity participation profiles of school-aged children with physical disabilities.
METHODS:
Activity participation profiles were determined by cluster analysing 427 children's responses on multiple dimensions of participation (intensity, location, companionship, enjoyment, preference) in five activity types (recreational, active physical, social, skill-based, self-improvement). Socio-demographic, child, parent, family and environmental predictors of group membership were determined, along with child functioning, socio-demographic, self-concept and social support variables significantly associated with group membership.
RESULTS:
The cluster analysis revealed four groups, labelled Social Participators (a highly social and neighbourhood-focused group), Broad Participators (a group of high participators who enjoy participation), Low Participators (a group with low enjoyment and weak preferences) and Recreational Participators (a group of younger children who participate in recreational activities with family members). The groups showed meaningful differences across a range of socio-demographic, child, parent, family and environmental variables.
CONCLUSIONS:
The findings support an affective and contextual view of participation, indicating the importance of motivational theory and a person-environment approach in understanding the complexity of children's out-of-school activity participation.

Overstretched provides fresh perspectives on the reality of European family life where care and paid work need to be woven together on a daily basis, offering an opportunity to discuss and evaluate care policies in a new light.
A collection of essays providing new perspectives on the reality of European family life where care and paid work need to be woven together on a daily basis.
Focuses on families who live under strained conditions, such as lone parent families, immigrant families, and families who care simultaneously for both their children and an elderly family member.
Based on interviews with families from Finland, France, Italy, Portugal and the UK.
Develops methods for doing comparative qualitative analysis in practice.
Offers new insights into the problems of gender balance in caring, and the significance of cultural notions and working hours.
Offers an opportunity to discuss and evaluate care policies in a new light.

Fetal Alcohol Spectrum Disorders (FASD), including Fetal Alcohol Syndrome (FAS) and related disorders such as Alcohol Related Neurodevelopmental Disorder (ARND) are the most common form of developmental disability and birth defects in the western world. Early recognition and accurate diagnosis by mental health professionals remains a key issue. This article reviews history, mechanisms of alcohol exposure, epidemiology, diagnosis and management of FASD.

Sju kommuner genomförde ett försök med Paired
Reading (parläsning) med syfte att förbättra läsförmågan
hos familjehemsplacerade barn. I försöket
utbildades familjehemsföräldrar i en enkel metod
som bygger på läsning med barnen 20 minuter/dag,
tre gånger i veckan under en 16-veckorsperiod. Försöket
utvärderades genom jämförelser av barnens
testade läsfärdigheter före (T1) och efter lästräningen
(T2). I jämförelserna minskades testvärdena vid
T2 med ett estimat av tidseffekten (den förbättring
som förväntas även om barnen inte hade deltagit i
försöket). Dessutom samlade vi in information om
hur läsningen fungerade i familjehemmen. Rapporten
baseras på analyser av 81 barn, huvudsakligen
placerade i långvarig familjehemsvård, som gick i
årskurserna 2-6 (8-12 år).
Två frågor ställdes i utvärderingen:
1. Är det möjligt att genomföra ett program där
familjehemsföräldrar regelbundet och under en längre
sammanhängande tid läser med de placerade barnen?
Ja, det är möjligt. Bortfallet var mycket lågt
(2.4% bland de som påbörjade försöket) och enligt
familjehemmens rapportering läste den stora
majoriteten (90%) minst mellan två och tre gånger/
vecka, det vill säga de hade enligt vår bedömning
genomfört programmet på ett godtagbart sätt.
2. Förbättrar Paired Reading barnens läsförmåga?
Oavsett ålder/årskurs fick barnen vid T2 bättre
resultat på testerna där läsåldern graderades (LäSt
NonOrd och LäSt Ord). Förbättringen motsvarade
i genomsnitt 11 månader. Om man räknar bort
tidseffekten förbättrade barnen sin läsålder med
cirka sju månader ("nettoförbättring"). Barnen
förbättrade också sitt ordförråd markant, mätt med
ett deltest i WISC-IV.
Ytterligare två tester administrerades till de
yngre barnen i åk 2-3; Bokstavskedjor och Ordkedjor.
Även dessa testresultat visade på signifikanta
förbättringar över tid. Det innebär att de yngre barnen
förbättrade sin läsförmåga enligt samtliga fem
tester (WISC-IV Ordförråd, Läst NonOrd, LäSt
Ord, Bokstavskedjor och Ordkedjor).
För de äldre barnen i åk 4-6 användes ytterligare
fem tester utöver LäSt Non Ord/LäSt Ord och
Ordförråd i WISC-IV. Av dessa fem tester visade
ett på en statistisk signifikant förbättring (Teckenkedjor)
och ett visade en tendens till förbättring
(Ordkedjor). Tre visade bara på svaga tendenser till
förbättring (Meningskedjor och läsförståelsetesterna
Draken och Isbjörnen). De äldre barnen hade med
andra ord klara förbättringar på fyra av åtta tester
(WISC- IV Ordförråd, LäSt NonOrd och LäSt
Ord samt Teckenkedjor), en tendens till förbättring
på ett test (Ordkedjor) men bara svaga tendenser
till förbättring på tre tester (Meningskedjor, Draken
och Isbjörnen).
Sammanfattande slutsats
Paired Reading är ett genomförbart lässtödsprogram
för familjehemsplacerade barn. Det har i
denna före-efterstudie visat sig förbättra läsförmå-
gan hos barn i årskurs 2-6.

Demens är ett obotligt, fortskridande sjukdomstillstånd som förr eller senare leder till döden. Genom ökad kunskap och rätt verktyg hos personalen kan både den som är sjuk och närstående få uppleva bästa möjliga livskvalitet och en värdig tid i livets slutskede. Ytterst handlar det om att teamet samarbetar strukturerat för att skapa förutsättningar för god palliativ vård.

Den här boken utgår från förhållningssättet i palliativ vård vid demens som kan sammanfattas med tre ord. Hjärna för den kunskap som behöver finnas, hjärta för omsorgen och händer för den livsnödvändiga närhet som skapar trygghet, livskvalitet och ro inombords. Boken är förankrad i forskningen och baseras på nationella och europeiska riktlinjer. Varje temakapitel innehåller fallbeskrivningar och frågor för reflektion enskilt eller i grupp.

Målgruppen är sjuksköterskor, läkare och personal som arbetar med personer med demens. Boken kan också användas inom grund- och fördjupningsutbildningar.

Supportive and palliative care services are integral to the provision of comprehensive cancer care (and no cancer service should call itself 'comprehensive' without a comprehensive supportive and palliative care team). All people diagnosed with cancer should have access to supportive care and the one in two people who will have their lives shortened as a result of cancer need to be able to access palliative care. The skill base, competencies and clinical evidence base for these disciplines is shared. Properly resourced and integrated supportive and palliative care services have been shown to deliver improved health outcomes without compromising life expectancy to:
. people with cancer
. their caregivers (while in the role and subsequently), and
. health services that are prepared to adequately invest in these services, with more efficient use of resources.

In order to achieve these improved health outcomes, early identification of people who have more complex needs becomes a responsibility of each member of the clinical cancer care team. Systematic assessment of current and likely future needs is imperative to improve the patient-defined outcomes that are necessary to live well with cancer or to ensure that life goals are met if premature death will occur because of cancer.

This article presents the results of a retrospective multiple-case pilot study (6 families: 4 Caucasian and 2 African American) designed to uncover how parents and their adolescent children (ages 11-18) were affected by non-terminal parental cancer, and how they adjusted to and coped with cancer. Drawing from phenomenology and the collective case study approach, findings suggest that parents were often unaware of the stress and overwhelming feelings of sadness and fear their adolescent children were experiencing. Often the adolescent children tried to protect their parents by not sharing their feelings openly with them; this was particularly so for the oldest offspring in the family. These findings provide important insights for healthcare professionals in serving this often-neglected population of families more effectively.

BACKGROUND:
Children of substance abusers are at risk for behavioral/emotional problems. To improve outcomes for these children, we developed and tested an intervention that integrated a novel contingency management (CM) program designed to enhance compliance with an empirically-validated parent training curriculum. CM provided incentives for daily monitoring of parenting and child behavior, completion of home practice assignments, and session attendance.
METHODS:
Forty-seven mothers with substance abuse or dependence were randomly assigned to parent training+incentives (PTI) or parent training without incentives (PT). Children were 55% male, ages 2-7 years.
RESULTS:
Homework completion and session attendance did not differ between PTI and PT mothers, but PTI mothers had higher rates of daily monitoring. PTI children had larger reductions in child externalizing problems in all models. Complier Average Causal Effects (CACE) analyses showed additional significant effects of PTI on child internalizing problems, parent problems and parenting. These effects were not significant in standard Intent-to-Treat analyses.
CONCLUSION:
Results suggest our incentive program may offer a method for boosting outcomes.

This pilot study examined effects of Parent Skills with Behavioral Couples Therapy (PSBCT) on substance use, parenting, and relationship conflict among fathers with alcohol use disorders. Male participants (N = 30) entering outpatient alcohol treatment, their female partners, and a custodial child (8 to 12 years) were randomly assigned to (a) PSBCT; (b) Behavioral Couples Therapy (BCT); or (c) Individual-Based Treatment (IBT). Children were not actively involved in treatment. Parents completed measures of substance use, couples' dyadic adjustment, partner violence, parenting, and Child Protection Services (CPS) involvement at pretreatment, posttreatment, 6- and 12-month follow-up. PSBCT was comparable to BCT on substance use, dyadic adjustment, and partner violence; both groups showed clinically meaningful effects over IBT. Compared to BCT, PSBCT resulted in larger effect sizes on parenting and CPS involvement throughout follow-up. PSBCT for fathers may enhance parenting couple- or individual-based treatment, and warrant examination in a larger, randomized efficacy trial.

This pilot study examined effects of Parent Skills with Behavioral Couples Therapy (PSBCT) on substance use, parenting, and relationship conflict among fathers with alcohol use disorders. Male participants (N = 30) entering outpatient alcohol treatment, their female partners, and a custodial child (8 to 12 years) were randomly assigned to (a) PSBCT; (b) Behavioral Couples Therapy (BCT); or (c) Individual-Based Treatment (IBT). Children were not actively involved in treatment. Parents completed measures of substance use, couples' dyadic adjustment, partner violence, parenting, and Child Protection Services (CPS) involvement at pretreatment, posttreatment, 6- and 12-month follow-up. PSBCT was comparable to BCT on substance use, dyadic adjustment, and partner violence; both groups showed clinically meaningful effects over IBT. Compared to BCT, PSBCT resulted in larger effect sizes on parenting and CPS involvement throughout follow-up. PSBCT for fathers may enhance parenting couple- or individual-based treatment, and warrant examination in a larger, randomized efficacy trial.

Differences in level of overall stress and the proportion o f child- versus
parent-related stress among several different family types were investigated.
An ecological framework was used to delineate the predictors o f
stress for the different family types. Participants were 2 9 single-parent
families, 3 5 two-parent families, 1 7 families o f children with Down syndrome,
1 6 families of children with hearing impairment, and 2 9 families
of children with developmental delay. Th e results indicate that family
stress and ecological variables predictive o f family stress varied among
these families. Intervention and therapy efforts may be improved by
understanding the locus o f stressors among these family types.

SYNOPSIS
Objective
This study examines links between maternal and paternal ADHD symptoms and parenting practices that require inhibition of impulses, sustained attention, and consistency; the role of home chaos in these associations is also assessed.

Design
ADHD symptoms, the level of home chaos, and parenting practices (involvement, inconsistent discipline, supportive and non-supportive responses to children's negative emotions, and positive parenting) were assessed through self-reports of 311 mothers and 149 fathers of middle-childhood children. Child ADHD symptoms were assessed by teachers.

Results
Mothers reported higher home chaos when they or their children had higher levels of ADHD symptoms; for fathers, only their own ADHD symptoms predicted higher levels of home chaos. Mothers' ADHD symptoms were positively associated with inconsistent discipline and non-supportive responses to children's negative emotions, and these associations were mediated by home chaos. Higher levels of fathers' ADHD symptoms predicted more inconsistent discipline, low involvement, and a low level of supportive and a high level of non-supportive responses to children's negative emotions. Home chaos moderated the link between paternal ADHD and inconsistent discipline and mediated the link between paternal ADHD and involvement. Overall, positive aspects of parenting, and those that require attention and ability to control one's impulses, may be compromised in fathers with high levels of ADHD symptoms.

Conclusions
Effectiveness of specific parenting practices for both mothers and fathers may be compromised in parents with ADHD symptoms. In certain cases, parental ADHD symptoms translate into ineffective parenting through disorganized homes.

A literature review was carried out to establish what evidence exists about disabled children's participation in decision-making, both regarding their own lives and about the shape of service delivery. There is evidence that disabled children hold and can express views, given the right environment. However, participation of disabled children needs further development. Measures proposed include addressing organisational systems so that they promote participation, extending advocacy services, the adoption of inclusive approaches and staff training, plus education and information for disabled children and their parents. There remain significant gaps in the research evidence available.

The delivery of services and benefits to people supporting older and disabled relatives and friends depends largely on their identification within constructs of 'care-giving' and 'carer'. Those who are married or living with a partner may be particularly resistant to adopting the identity of 'care-giver' or 'care receiver'. This paper investigates the circumstances of couples and their adoption of carer identities, drawing on a study of the financial implications of a partner's death. That study was based on over 750 couples where one partner died, drawn from the British Household Panel Survey, and separate qualitative interviews with people whose partner died in the previous two years. The findings show that carer self-identification was influenced by the partner's health-care needs and service contacts, including welfare benefits receipts. None of the socio-demographic factors considered was statistically linked to whether people described themselves as providing care for their partner, unless there was an underlying association with the partner's health-care needs. The findings underline the problems of using self-reported identities in surveys and estimates of take-up of services and benefits, and the difficulties of delivering entitlements to people who care for their partner at the end-of-life. A challenge for policy makers is how to move beyond formal categories of 'carer' and 'care-giving' to incorporate inter-dependence, emotional commitment and the language of relationships in planning support for frail older people. Adapted from the source document.

Objectives
Although partner violence during pregnancy has serious consequences for women's health, little is known about how physical partner violence may change throughout pregnancy transitions. Even less is known about changes in sexual and psychological partner violence throughout pregnancy transitions. In addition, few research studies on pregnancy and partner violence have examined these changes among both victimized women (i.e., women who report physical partner violence at the beginning of their pregnancies) and comparison women (i.e., women who do not report physical partner violence during this same time period).

Methods
This longitudinal research study investigated 76 women's experiences with partner violence beginning 1 year before their pregnancies, and continuing throughout their pregnancies until 1 year after delivery. Four structured interviews were administered to participants, and information was collected concerning the women's partner violence experiences. Hierarchical linear modeling was used to determine whether there were statistically significant differences between the violence rates experienced by the victimized women relative to the comparison women at each time period.

Results
The results show that partner violence rates do change throughout pregnancy transitions, and that these changes are seen for both victimized and comparison women.

Conclusions
Pregnant and postpartum women are in need of comprehensive services that promote both their health and safety. This study offers care providers clinical implications for their work with pregnant and postpartum women, as well as policy and research recommendations.

ACTION (Assisting Carers using Telematics Interventions to meet Older people's Needs) stemmed from an EU-funded project (1997-2000). It is an Information and Communication Technology (ICT) based support service designed together with frail older people and their family carers to help empower them in their daily lives by providing access to web-based educational programmes, support from other ACTION families and dedicated care practitioners via the use of an integrated videophone system. It is currently running as a mainstream service in Bors municipality in West Sweden and as implementation projects in an additional twenty-five municipalities across Sweden. It is well recognised that there are relatively few examples of telecare projects that have successfully managed the transfer to a mainstream service. Based on our fourteen years of experience with the design and implementation of ACTION, we reflect on the major lessons learned. This paper highlights the user centred design model developed and refined during this period, including the range of methods for working in partnership with a variety of stakeholder groups at all stages of the technology transfer process of the ACTION service.

For individuals who have complex communication needs and for the interventionists who work with them, the collection of empirically derived data that support the use of an intervention approach is critical. The purposes of this study were to continue building an empirically derived base of support for, and to compare the relative effectiveness of two communication intervention strategies (i.e., PECS and the use of VOCA) with preschool children who have complex communication needs. Specific research questions were (a) Which communication strategy, PECS or VOCA, results in a more rapid rate of acquisition of requesting skills for preschool children?, and (b) To what extent do communication behaviors utilizing PECS and VOCA generalize from a pull-out setting to the classroom setting? Results are discussed and clinical implications given.

Abstract

Family caregivers of patients with severe illness and in need for a palliative care approach, face numerous challenges and report having insufficient preparedness for the caregiver role as well as a need for information and psychosocial support. Preparing to care for a severely ill family members also means becoming aware of death. Feelings of being prepared are associated with positive aspects and regarded protective against negative health consequences. The study adheres to the SPIRIT-guidelines (Supplementary 1), uses a pre-post design and include a web-based intervention. Inclusion criteria are; being a family caregiver of a patient with severe illness and in need of a palliative care approach. The intervention which aims to increase preparedness for caregiving and death is grounded in theory, research and clinical experience. The topics cover: medical issues, symptoms and symptom relief; communication within the couple, how to spend the time before death, being a caregiver, planning for the moment of death and; considerations of the future. The intervention is presented through videos and informative texts. The website also holds an online peer-support discussion forum. Study aims are to: evaluate feasibility in terms of framework, content, usage and partners' experiences; explore how the use of the website, influences family caregivers' preparedness for caregiving and death; explore how the use of the website influences family caregivers' knowledge about medical issues, their communication with the patient and their considerations of the future; and to investigate how the family caregivers' preparedness for caregiving and death influences their physical and psychological health and quality of life 1 year after the patient's death. Data will be collected through qualitative interviews and a study-specific questionnaire at four time-points. This project will provide information about whether support via a website has the potential to increase preparedness for caregiving and death and thereby decrease negative health consequences for family caregivers of patients affected by severe illness. It will provide new knowledge about intervention development, delivery, and evaluation in a palliative care context. Identification of factors before death and their association with family caregivers' preparedness and long-term health may change future clinical work.

Inspirationsmaterial som vänder sig till dig som vill få inspiration kring frågor om individualisering av anhörigstödet. Det bygger dels på kunskapsöversikten med samma namn, samt de frågor och diskussioner från det lärande nätverket inom "Individualisering, utveckling och utvärdering" perioden 2008 och 2009.

Ett av Nationellt kompetenscentrum Anhörigas (NKA) prioriterade områ-
den är Individualisering, utvärdering och utveckling av anhörigstöd. Syftet
med denna kunskapsöversikt är att utifrån en litteraturgenomgång beskriva
hur anhörigstöd har utvecklats och vad forskning och utvärderingar av anhörigstöd
har givit för resultat med fokus speciellt på anhörigstödets anpassning
till anhörigas olika förutsättningar.
Frågeställningar som studeras är:
• Hur har anhörigstödet utvecklats från tiden för Anhörig 300 till idag?
• Hur kan anhörigas förutsättningar variera och vad betyder det för anhörigstödets
utformning?
• Hur ser anhörigas behov av stöd ut?
• Vad har utvärderingar av olika former av anhörigstöd givit för resultat
när det gäller anpassning till individuella behov och situationer.
Kunskapsöversikten bygger på publicerade forskningsresultat, FoUrapporter,
utredningar och offentliga skrifter från tidsperioden år 2000 till
mitten av år 2008. Endast svenska förhållanden studeras.
Översikten inleds med en genomgång utifrån Socialstyrelsens uppföljningar
av hur det nuvarande anhörigstödet har utvecklats från och med Anhörig
300 och framåt. Statens satsningar har varit stora och anhörigstödet
har utvecklats starkt, men mycket återstår att göra inom området. Kunskap
som saknas rör de mer kvalitativa aspekterna av anhörigstödet, innehållet
och om anhörigstödet motsvarar anhörigas behov.
För att problematisera vad det är för olika slags behov och situationer
som anhörigstödet skall möta görs en genomgång av den kunskap som
finns om anhörigskapets olika förutsättningar. Teman som behandlas är
olika anhörigtypologier, kön, ålder, relationens betydelse, klass och livsform,
sjukdomar och symptom, vård- och omsorgsprocessen, omfattning av vårdoch
omsorgsinsatser, hälsa, geografiskt avstånd, stad och landsbygd, närmiljöns
betydelse, socialt stöd och coping. Resultatet av denna genomgång
visar att förutsättningarna för anhörigskapet uppvisar mycket stora variationer
och att detta ställer krav på anhörigstödet om det skall skräddarsys eller
individualiseras.
Hur det är att vara anhörig och anhörigvårdare, speciellt till personer med
demenssjukdomar, finns det mycket kunskap om. I texten beskrivs anhöri-10
gas motiv till att hjälpa eller inte hjälpa, anhörigas upplevelser och dilemman
samt anhörigas behov av stöd. Positiva och negativa upplevelser kan förekomma
samtidigt och kanske till och med förutsätter varandra. Återkommande
inom forskningen beskrivs känslomässiga och existentiella upplevelserna
som svåra, tillsammans med bundenhet och fysisk trötthet. Studier
visar även att anhöriga kan skatta sina liv i positiva termer och att det är
tillfredsställande att kunna hjälpa. Anhöriga kan ha svårt att identifiera egna
stödbehov, men insatser som efterfrågas är avlösning (flexibel och med kort
varsel), information och kunskap, någon att tala med, att bli bekräftad, uppskattad
och sedd samt ekonomisk ersättning. Att vara anhörig i samband
med vårdplaneringar och biståndsbedömningar, att vara anhörig till någon
som bor på särskilt boende samt att vara anhörig i anslutning till vård i livets
slutskede kan innebära speciella krav och förväntningar. En presentation ges
därför av den kunskap som vi har av att vara anhörig i dessa specifika situationer.

Genomgången avslutas med en redovisning av de utvärderingar som har
gjorts av olika former av anhörigstöd som avlösning i form av korttidsvård
och växelvård, dagverksamhet, kombination av dag- och nattavlösning och
avlösning i hemmet, anhöriggrupper, utbildning av anhöriga, utbildning av
personal, anhörigcentraler och träffpunkter, må bra-aktiviteter, enskilda
samtal samt övrigt stöd. De erfarenheter som har dragits av att använda
instrumentet COAT för planering, uppföljning och utvärdering av stöd till
anhöriga redovisas samt resultaten från de två svenska kontrollerade interventionsstudierna
om anhörigstöd som finns där resultaten visar att utbildning
och stödgrupper för anhöriga har positiva effekter.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det är svårt att få grepp om kunskapsläget
inom området eftersom dokumentation och systematiska uppföljningar
av befintliga verksamheter när det gäller innehåll och kvalitet,
vilka anhöriga verksamheterna når och till vilken nytta, i stor utsträckning
saknas. Området är också behäftat med en del metodologiska svårigheter
som bland annat medför att det är svårt att jämföra resultaten mellan olika
studier. Mest kunskap har vi om sammanboende anhörigas situation, oftast
makar och makor och dessutom anhöriga till personer med demenssjukdomar.
Grovt uttryckt kan sägas att det anhörigstöd som ges är bra för många
anhöriga, men att vi inte kan uttala oss om vilka dimensioner som är bra för
vilka anhöriga. Likaså vet vi inte för vem det befintliga anhörigstödet kanske
inte passar. Kopplingen mellan anhörigas olika upplevelser av sin situation
och målet med anhörigstödet kan också utvecklas.
Som en (ofta outtalad) röd tråd i de texter som ligger till grund för kunskapsöversikten
går samtalets eller mötets betydelse. Inom ramen för ett av 11
NKA:s lärande nätverk konstateras också att det enskilda samtalet kanske är
vårt mest underskattade anhörigstöd. Samtalet som stödform har dock inte
lyfts fram i någon större utsträckning inom forskning och utvärderingar
vilket innebär att mycket av innehållet i dagens anhörigstöd är osynliggjort.
Likaså saknar vi dokumenterad kunskap om det som kan benämnas som
osynligt stöd det vill säga de mer individbaserade kvalitativa dimensionerna
som kan innebära att anhöriga upplever sig sedda, känner sig trygga, har
förtroende för personal etc. Det är i samtal och möten som grunden för
detta stöd läggs.

Ett av Nationellt kompetenscentrum Anhörigas (NKA) prioriterade områ-
den är Individualisering, utvärdering och utveckling av anhörigstöd. Syftet
med denna kunskapsöversikt är att utifrån en litteraturgenomgång beskriva
hur anhörigstöd har utvecklats och vad forskning och utvärderingar av anhörigstöd
har givit för resultat med fokus speciellt på anhörigstödets anpassning
till anhörigas olika förutsättningar.
Frågeställningar som studeras är:
• Hur har anhörigstödet utvecklats från tiden för Anhörig 300 till idag?
• Hur kan anhörigas förutsättningar variera och vad betyder det för anhörigstödets
utformning?
• Hur ser anhörigas behov av stöd ut?
• Vad har utvärderingar av olika former av anhörigstöd givit för resultat
när det gäller anpassning till individuella behov och situationer.
Kunskapsöversikten bygger på publicerade forskningsresultat, FoUrapporter,
utredningar och offentliga skrifter från tidsperioden år 2000 till
mitten av år 2008. Endast svenska förhållanden studeras.
Översikten inleds med en genomgång utifrån Socialstyrelsens uppföljningar
av hur det nuvarande anhörigstödet har utvecklats från och med Anhörig
300 och framåt. Statens satsningar har varit stora och anhörigstödet
har utvecklats starkt, men mycket återstår att göra inom området. Kunskap
som saknas rör de mer kvalitativa aspekterna av anhörigstödet, innehållet
och om anhörigstödet motsvarar anhörigas behov.
För att problematisera vad det är för olika slags behov och situationer
som anhörigstödet skall möta görs en genomgång av den kunskap som
finns om anhörigskapets olika förutsättningar. Teman som behandlas är
olika anhörigtypologier, kön, ålder, relationens betydelse, klass och livsform,
sjukdomar och symptom, vård- och omsorgsprocessen, omfattning av vårdoch
omsorgsinsatser, hälsa, geografiskt avstånd, stad och landsbygd, närmiljöns
betydelse, socialt stöd och coping. Resultatet av denna genomgång
visar att förutsättningarna för anhörigskapet uppvisar mycket stora variationer
och att detta ställer krav på anhörigstödet om det skall skräddarsys eller
individualiseras.
Hur det är att vara anhörig och anhörigvårdare, speciellt till personer med
demenssjukdomar, finns det mycket kunskap om. I texten beskrivs anhöri-
10
gas motiv till att hjälpa eller inte hjälpa, anhörigas upplevelser och dilemman
samt anhörigas behov av stöd. Positiva och negativa upplevelser kan förekomma
samtidigt och kanske till och med förutsätter varandra. Återkommande
inom forskningen beskrivs känslomässiga och existentiella upplevelserna
som svåra, tillsammans med bundenhet och fysisk trötthet. Studier
visar även att anhöriga kan skatta sina liv i positiva termer och att det är
tillfredsställande att kunna hjälpa. Anhöriga kan ha svårt att identifiera egna
stödbehov, men insatser som efterfrågas är avlösning (flexibel och med kort
varsel), information och kunskap, någon att tala med, att bli bekräftad, uppskattad
och sedd samt ekonomisk ersättning. Att vara anhörig i samband
med vårdplaneringar och biståndsbedömningar, att vara anhörig till någon
som bor på särskilt boende samt att vara anhörig i anslutning till vård i livets
slutskede kan innebära speciella krav och förväntningar. En presentation ges
därför av den kunskap som vi har av att vara anhörig i dessa specifika situationer.

Genomgången avslutas med en redovisning av de utvärderingar som har
gjorts av olika former av anhörigstöd som avlösning i form av korttidsvård
och växelvård, dagverksamhet, kombination av dag- och nattavlösning och
avlösning i hemmet, anhöriggrupper, utbildning av anhöriga, utbildning av
personal, anhörigcentraler och träffpunkter, må bra-aktiviteter, enskilda
samtal samt övrigt stöd. De erfarenheter som har dragits av att använda
instrumentet COAT för planering, uppföljning och utvärdering av stöd till
anhöriga redovisas samt resultaten från de två svenska kontrollerade interventionsstudierna
om anhörigstöd som finns där resultaten visar att utbildning
och stödgrupper för anhöriga har positiva effekter.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det är svårt att få grepp om kunskapsläget
inom området eftersom dokumentation och systematiska uppföljningar
av befintliga verksamheter när det gäller innehåll och kvalitet,
vilka anhöriga verksamheterna når och till vilken nytta, i stor utsträckning
saknas. Området är också behäftat med en del metodologiska svårigheter
som bland annat medför att det är svårt att jämföra resultaten mellan olika
studier. Mest kunskap har vi om sammanboende anhörigas situation, oftast
makar och makor och dessutom anhöriga till personer med demenssjukdomar.
Grovt uttryckt kan sägas att det anhörigstöd som ges är bra för många
anhöriga, men att vi inte kan uttala oss om vilka dimensioner som är bra för
vilka anhöriga. Likaså vet vi inte för vem det befintliga anhörigstödet kanske
inte passar. Kopplingen mellan anhörigas olika upplevelser av sin situation
och målet med anhörigstödet kan också utvecklas.
Som en (ofta outtalad) röd tråd i de texter som ligger till grund för kunskapsöversikten
går samtalets eller mötets betydelse. Inom ramen för ett av
11
NKA:s lärande nätverk konstateras också att det enskilda samtalet kanske är
vårt mest underskattade anhörigstöd. Samtalet som stödform har dock inte
lyfts fram i någon större utsträckning inom forskning och utvärderingar
vilket innebär att mycket av innehållet i dagens anhörigstöd är osynliggjort.
Likaså saknar vi dokumenterad kunskap om det som kan benämnas som
osynligt stöd det vill säga de mer individbaserade kvalitativa dimensionerna
som kan innebära att anhöriga upplever sig sedda, känner sig trygga, har
förtroende för personal etc. Det är i samtal och möten som grunden för
detta stöd läggs.

Ett av Nationellt kompetenscentrum Anhörigas (Nka) prioriterade områden har varit Individualisering, utvärdering och utveckling av anhörigstöd. Syftet med denna kunskapsöversikt är att utifrån litteraturgenomgångar beskriva hur anhörigstöd för anhöriga som ger omsorg till äldre personer, har utvecklats och vad forskning och utvärderingar av anhörigstöd har givit för resultat med fokus speciellt på anhörigstödets anpassning till anhörigas olika förutsättningar. Översikten är en uppdaterad version av en rapport med samma namn som kom ut år 2010.
Frågeställningar som studerats är:
 Hur har anhörigstödet utvecklats från tiden för Anhörig 300 till idag?
 Hur kan anhörigas förutsättningar variera och vad betyder det för anhörigstödets
utformning?
 Hur ser anhörigas behov av stöd ut?
 Vad har utvärderingar av olika former av anhörigstöd givit för resultat när
det gäller anpassning till individuella behov och situationer. Kunskapsöversikten bygger på publicerade forskningsresultat, FoU-rapporter, utredningar och offentliga skrifter från tidsperioden år 2000 till mitten december år 2015. Endast svenska förhållanden studeras.Översikten inleds med en genomgång utifrån Socialstyrelsens uppföljningar av hur det nuvarande anhörigstödet har utvecklats från och med Anhörig 300 och framåt. Statens satsningar har varit stora och anhörigstödet har utvecklats starkt, men mycket återstår att göra inom området. Kunskap som saknas rör de mer kvalitativa aspekterna av anhörigstödet, innehållet och om anhörigstödet motsvarar anhörigas behov. För att problematisera vad det är för olika slags behov och situationer som anhörigstödet skall möta görs en genomgång av den kunskap som finns om anhörigskapets olika förutsättningar. Teman som behandlas är olika anhörigtypologier, kön, ålder, relationens betydelse, klass och livsform, sjukdomar och symptom, vård- och omsorgsprocessen, omfattning av vård- och omsorgsinsatser, hälsa, geografiskt avstånd, stad och landsbygd, närmiljöns betydelse, socialt stöd och coping. Resultatet av denna genomgång visar att förutsättningarna för anhörigskapet uppvisar mycket stora variationer och att detta ställer krav på anhörigstödet om det skall skräddarsys eller individualiseras. Hur det är att vara anhörig som ger omsorg, speciellt till personer med demenssjukdomar, finns det mycket kunskap om. I texten beskrivs anhörigas motiv till att hjälpa eller inte hjälpa, anhörigas upplevelser och dilemman samt anhörigas behov av stöd. Positiva och negativa upplevelser kan förekomma samtidigt och kanske till och med förutsätter varandra. Återkommande inom forskning beskrivs känslomässiga och existentiella upplevelser som svåra, tillsammans med bundenhet och fysisk trötthet. Studier visar även att anhöriga kan skatta sina liv i positiva termer och att det är tillfredsställande att kunna hjälpa. Anhöriga kan ha svårt att identifiera egna stödbehov, men insatser som efterfrågas är avlösning (flexibelt och lättillgängligt), information och kunskap, någon att tala med (att bli bekräftad, uppskattad och sedd) samt ekonomisk ersättning. Att vara anhörig i samband med vårdplaneringar och biståndsbedömningar, att vara anhörig till någon som bor på särskilt boende samt att vara anhörig i anslutning till vård i livets slutskede kan innebära speciella krav och förväntningar. En presentation ges därför av kunskap om att vara anhörig i dessa specifika situationer. Genomgången avslutas med en redovisning av de utvärderingar som har gjorts av olika former av anhörigstöd som avlösning i form av korttidsvård och växelvård, dagverksamhet, kombination av dag- och nattavlösning och avlösning i hemmet, anhöriggrupper, utbildning av anhöriga, utbildning av personal, anhörigcentraler och träffpunkter, "må bra-aktiviteter", enskilda samtal samt övrigt stöd. De erfarenheter som har dragits av att använda instrumentet COAT för planering, uppföljning och utvärdering av stöd till anhöriga
redovisas samt resultaten från svenska kontrollerade interventionsstudier om anhörigstöd där resultaten visar att utbildning och stödgrupper för anhöriga har positiva effekter. Sammanfattningsvis kan konstateras att det är svårt att få grepp om kunskapsläget inom området anhörigstöd eftersom dokumentation och systematiska uppföljningar av befintliga verksamheter när det gäller innehåll och kvalitet, vilka anhöriga verksamheterna når och till vilken nytta, i stor utsträckning saknas. Området är också behäftat med en del metodologiska svårigheter som bland annat medför att det är svårt att jämföra resultaten mellan olika studier. Grovt uttryckt kan sägas att det anhörigstöd som ges är bra för
många anhöriga, men att det är svårt att uttala vilka dimensioner som är bra för vilka anhöriga. Likaså vet vi inte för vem det befintliga anhörigstödet kanske inte passar. Kopplingen mellan anhörigas olika upplevelser av sin situation och målet med anhörigstödet kan utvecklas. I kunskapsöversikten diskuteras också avgränsningar när det gäller vad som skall kallas för anhörigstöd samt allmänt behovet av definitioner av använda ord och begrepp.

Cross-national comparisons employed welfare state classifications to explain differences in care use in the European older population. Yet these classifications do not cover all care-related societal characteristics and limit our understanding of which specific societal characteristics are most important. Using the Survey of Health, Ageing and Retirement (second wave, 2006–07), the effect of societal determinants relating to culture, welfare state context and socio-economic and demographic composition on informal and formal care use of older adults in 11 European countries was studied. Multinomial multi-level regression analyses showed that, in addition to individual determinants, societal determinants are salient for understanding care use. In countries with fewer home-based services, less residential care, more informal care support and women working full time, older adults are more likely to receive informal care only. Older adults are more likely to receive only formal home care or a combination of formal and informal care in countries with more extensive welfare state arrangements (i.e. more home-based services, higher pension generosity), whereas the odds of receiving a combination of informal and formal care are also larger in countries that specify a legal obligation to care for parents. We tentatively conclude that the incorporation of societal determinants rather than commonly used welfare state classifications results in more understanding of the societal conditions that determine older adults' care use.

This article explores innovative and interactive ways of working with people who have severe learning disabilities, special needs and/or challenging behaviour who, despite the efforts of those who support them, are not able to respond to attempts to interact with them. It examines the possibilities of communicating by using people's own behaviours and outlines how these methods of interaction can be developed into a 'language' which people with these disabilities recognize and find motivating. Entering into a person's world in a way that is not confusing or threatening may allow him/her to move from solitary self-stimulation to shared activity. People with these disabilities will then become aware of a world outside their own (sometimes they are aware of this but are unable to make a connection between what they perceive and themselves), and begin to understand their relationship to it. Surprise is an important element as it shifts attention from the inner space to the source of the intervention. A number of examples illustrate a range of person-centred approaches and the variety of disabilities that may be assisted.

Syftet med studien var att ta reda på hur insatser, stöd och samordning var utformat kring unga personer med demenssjukdomar och deras anhöriga i en kommun i Mellansverige. Med unga personer med demenssjukdomar avses de som är yngre än 65 år när de får diagnosen. De här personerna är mitt i livet när de drabbas av en sjukdom som förknippas med äldre människor och åldrande. Livssituationen kan se helt annorlunda ut än för äldre personer som drabbas av sjukdomen, därför bör stödet till dem vara utformat på ett annat sätt. Studien Metoden som användes i studien var kvalitativa intervjuer. Urvalet gjordes genom ett både strategiskt och snöbollsurval för att få en översikt av hur samordning, insatser och stöd var utformat i kommunen. Respondenterna i studien var en kurator inom landstinget, en biståndshandläggare, en LSS-handläggare, en demensspecialiserad undersköterska och en anhörigkonsult på kommunen. Som analysmetod användes Grounded Theory då forskningsmaterialet om unga personer med demenssjukdomar inte var tillräckligt omfattande.

Boken handlar om min tid som demensanhörig. Den innehåller också råd och tips till anhöriga samt egna skrivna dikter. Mer information om boken finns på min bokblogg www.vingpenna.blogspot.se.

Första upplagan 2009, nytryck 2020

This study explored the dimensionality of grief with a sample (n = 180) of caregivers of deceased loved ones; utilizing a positive grief scale, additional data were collected about perceptions of social worker practice behaviors in end-of-life care. Results revealed the presence of both positive and negative aspects of grief. Supportive social work practice behaviors at the end of life were present at least 52.2% of the time and specific practices were analyzed as to their association with positive or negative grief reactions. Results from this study suggest that grief is a multidimensional process and that social work practice behaviors can support positive aspects of grief with clients in all fields of practice.

Abstract [en]
Providing unpaid informal care to someone who is ill or disabled is a common experience in later life. While a supportive and potentially rewarding role, informal care can become a time and emotionally demanding activity, which may hinder older adults' quality of life. In a context of rising demand for informal carers, we investigated how caregiving states and transitions are linked to overall levels and changes in quality of life, and how the relationship varies according to care intensity and burden. We used fixed effects and change analyses to examine six-wave panel data (2008–2018) from the Swedish Longitudinal Occupational Survey of Health (SLOSH, n = 5076; ages 50–74). The CASP-19 scale is used to assess both positive and negative aspects of older adults' quality of life. Caregiving was related with lower levels of quality of life in a graded manner, with those providing more weekly hours and reporting greater burden experiencing larger declines. Two-year transitions corresponding to starting, ceasing and continuing care provision were associated with lower levels of quality of life, compared to continuously not caregiving. Starting and ceasing caregiving were associated with negative and positive changes in quality of life score, respectively, suggesting that cessation of care leads to improvements despite persistent lower overall levels of quality of life. Measures to reduce care burden or time spent providing informal care are likely to improve the quality of life of older people.

Older people take a great share of caregiving responsibility already and thus understanding of their strain, coping and satis-faction is required. The aim was to investigate dimensions of caregiving activities among elderly (75+) caregivers and to study the dimensions in relation to health-related quality of life (Paper I). It was also to investigate quality of life in relation to loneliness, caregiving, social network, gender, age and economic status among men and women in a population-based sample aged 75 or older (Paper II). Another aim was to investigate coping strategies and sense of coherence (SOC) in relation to gender, the extent of care, caregiving activities and QoL in a sample of caregivers aged 75+ (n=171) and to explore the reliability and validity of an instrument assessing coping (CAMI) (Paper III). It was also to study correlation between gender, extent and content of the care, coping, satisfaction and difficulties in the caregiving situation and to identify clusters of caregivers (Paper IV), and to psycho-metrically explore two instruments assessing satisfaction (CASI) and difficulties (CADI) in the care (Paper IV) as well as sources of satisfaction together with caregiving difficulties. Responses to a Swedish postal survey (n=4278) (Paper II) showed that 18% helped another person due to that person's impaired health (Paper I), 41.6% women among the caregivers, mean age 81.8 (SD 4.96) for men 81.7 (SD 4.32). The second sample included 171 caregivers (59.6% men, mean age 82.1, SD 4.6, women 80.6, SD 3.9), response rate 47%, of whom almost 70% provided help every day (Papers III & IV). Adapting their activities to be prepared if something happened (52%), having regular contact to prevent problems (35%), helping in contacts with the hospital (57%), helping with IADL (49%), PADL (14%), medical care (11%) and helping to improve functions (14%) were activities reported. Adapting own activities, regular contact, weak economy and needing help with IADL oneself predicted low MCS-12 (Paper I). Caregivers had a larger social network and reported feelings of loneliness less often than non-caregivers, indicating that caregiving takes place mainly in the phase when the older person is healthy (Paper II). There were gender differences in loneliness, with women being more lonely. Loneliness and a small network were associated with low QoL among caregivers as well as elderly in general (Paper II). The 25% of the respondents (n=171) with the lowest MCS-12 scores were more dissatisfied with the information given about the practical and medical care than those with higher scores (Paper III). Higher MCS-12 predicted with using self-sustaining coping and a high SOC while poor economy and asking for social and practical support predicted low scores. The most frequent source of satisfaction was seeing the care recipient happy (77%) and problems with mobility in the person cared for (28%) and difficulties sleeping were frequently reported (14%) which shows that feelings of satisfaction were more frequent than experiencing difficulties. The difficulties did not differ between men and women.

Until recently, informal care (provided by relatives and friends) has been overlooked by policy-makers in the context of long-term care for dependent older people. Driven by concerns about the fiscal sustainability of long-term care services and by more self-conscious and demanding carers' movements across countries, informal care has been brought into the limelight.
Data on carers is still relatively scarce due in part to the nature of the care itself as it is often provided informally at home. In view of this, what do we know about informal carers and who benefits from them? Which country differences exist? Which policies are set in place to support them? This Policy Brief tries to shed light on these issues by using available data from (inter)national sources as well as qualitative information gathered in our recent publication "Facts and Figures on Long-term Care -- Europe and North America". It seeks to increase knowledge on informal carers and discuss some of the implications surrounding social policies that impact them. The analysis is very much policy-oriented and takes a comparative view, focusing mostly on the wider Europe.

This paper examines the role of care decision processes on informal caring-time choices. We focus on three care decisions: the caregiver's own decision, a family decision and a recipient request. Results show that informal caregivers, engaged in care activities as a result of a family decision, are more likely to devote more than 5 h to care activities, even after allowing for endogeneity. Our findings are robust to controlling for a large number of socio-demographic characteristics, including care recipient and caregiver characteristics. Supplemental analysis, developed to explore whether care arrangements are related to informal caregiver's satisfaction, indicates that the family decision heavily penalizes informal caregivers. Given the importance of informal care activities in reducing health care costs, our findings imply that care decision processes should be taken into consideration when formulating health care policies.

Children vary in their response to the death of a loved one. Some children develop relatively few symptoms or problems, while others face significant or prolonged symptoms, such as posttraumatic stress disorder or anxiety. Similarly, children vary in their circumstances and preferences. Thus, clinicians who work with bereaved children must customize interventions to meet the specific needs of each individual child.
This book presents Integrated Grief Therapy for Children — an evidence-based model for treating bereaved children that draws extensively on cognitive–behavioral, family systems, and narrative approaches to therapy. The model shows clinicians how to assess the needs of bereaved children, treat common distressing symptoms (depression, posttraumatic stress disorder, anxiety, and behavioral problems), and address the grief itself while fostering resilience.
Because emotional and behavioral problems following grief are manifested in different ways, the model allows for flexibility based on the age, symptom presentation, and needs of the child. And because the inclusion of a surviving parent or caregiver is critical to working with grieving children, the model involves the parent in the interventions.
With a thorough literature review on bereavement in childhood, extensive case examples and dialogues to illustrate therapeutic techniques, and over 20 activity handouts that therapists can photocopy and use in sessions, this book provides everything needed to treat bereaved children.

An informal home caregiver is a person (family member or friends) who takes care of or participates to some degree in the care of a person in the home. This study provides a selected review of literature published 1982–2003 of the informal home caregiving from a gender perspective. A computer-aided search using MEDLINE and CINAHL was carried out. The final number of articles was 45. The main findings were that there are differences in informal caregiving due to gender. Gender differences were found in categories such as affected lifeworld, health problems, managing ability and caregivers experience from caring for a care receiver with different diseases. It is of importance that the informal caregiver is involved in the planning and that a planning act takes place. If society involves the informal home caregiver we can avoid the caregiver being the hidden victim of illness and disability. It is known that burdensome caregiving can result in encroachment due to exhaustion.

Avhandling

Despite a growing awareness of the importance of support for carers who combine paid work with care of an older relative, so called 'working carers', there remains a lack of empirical knowledge about more innovative ways to support this largest group of carers of older people. Information and Communication Technologies (ICTs) are becoming more readily available. As a result, ICTs have made it feasible to offer working carers more targeted forms of support.

This thesis aimed to gain an understanding about support for working carers of older people via the use of ICT.

An integrative literature review was conducted to explore and evaluate the current evidence base concerning the use of ICT-mediated support for working carers (I). Content analysis of qualitative data was used to describe nursing and support staff's experiences of using web-based ICTs for information, e-learning and support of working carers (II). Content analysis was also used to describe working carers' experiences of having access to a web-based family care support network provided by the municipality (III). Descriptive statistical methods were used to analyse survey data which focused on the types of support received and how they were valued by working carers, with a focus on ICT support (IV).

Findings highlighted that ICT mediated support provided working carers with the means to manage their caring situation, via the provision of information, e-learning and education, in addition to practical assistance and emotional and/or physical respite from caregiving. In this way, working carers felt empowered in their caring situation by feeling more competent and prepared in their caring role and by strengthening their self-efficacy and positive self-appraisal of their situation. Carers were provided channels to share their frustrations and burdens via forums for emotional and social support between working carers, caring professionals, and other peer carers. This led to working carers feeling less burdened by their caregiving role and it helped promote their wellbeing. Further, carers were helped in some instances to balance work and care. As a result caregiving activities conflicting with work obligations were then lessened.

In contrast, when ICT mediated support was neither provided in a timely fashion or in accordance with individual carers' needs and preferences, then it was perceived by them to be unimportant. Cross-sectional data revealed that take-up of support services was low suggesting that unmet support needs may be inflated by work-care conflicts. For carers with lower digital skills, the additional time needed to learn to use ICTs was a further barrier.

Overall, ICT mediated support acted as a complementary form of support for working carers. Measures to overcome dis-empowering aspects of this innovative from of support are needed to avoid working carers' deprioritizing their own support needs and also to avoid possible digital exclusion from the current information society.

BACKGROUND:
Emotional and behavioural problems in children are common. Research suggests that parenting has an important role to play in helping children to become well-adjusted, and that the first few months and years are especially important. Parenting programmes may have a role to play in improving the emotional and behavioural adjustment of infants and toddlers. This review is applicable to parents and carers of children up to three years eleven months although some studies included children up to five years old.
OBJECTIVES:
To:a) establish whether group-based parenting programmes are effective in improving the emotional and behavioural adjustment of children three years of age or less (i.e. maximum mean age of 3 years 11 months); b) assess the role of parenting programmes in the primary prevention of emotional and behavioural problems.
SEARCH STRATEGY:
We searched CENTRAL, MEDLINE, EMBASE, CINAHL, PsycINFO, Sociofile, Social Science Citation Index, ASSIA, National Research Register (NRR) and ERIC. The searches were originally run in 2000 and then updated in 2007/8.
SELECTION CRITERIA:
Randomised controlled trials of group-based parenting programmes that had used at least one standardised instrument to measure emotional and behavioural adjustment.
DATA COLLECTION AND ANALYSIS:
The results for each outcome in each study have been presented, with 95% confidence intervals. Where appropriate the results have been combined in a meta-analysis using a random-effects model.
MAIN RESULTS:
Eight studies were included in the review. There were sufficient data from six studies to combine the results in a meta-analysis for parent-reports and from three studies to combine the results for independent assessments of children's behaviour post-intervention. There was in addition, sufficient information from three studies to conduct a meta-analysis of both parent-report and independent follow-up data. Both parent-report (SMD -0.25; CI -0.45 to -0.06), and independent observations (SMD -0.54; CI -0.84 to -0.23) of children's behaviour produce significant results favouring the intervention group post-intervention. A meta-analysis of follow-up data indicates a significant result favouring the intervention group for parent-reports (SMD -0.28; CI -0.51 to -0.04) but a non-significant result favouring the intervention group for independent observations (SMD -0.19; CI -0.42, 0.05).
AUTHORS' CONCLUSIONS:
The findings of this review provide some support for the use of group-based parenting programmes to improve the emotional and behavioural adjustment of children with a maximum mean age of three years eleven months. There is, insufficient evidence to reach firm conclusions regarding the role that such programmes might play in the primary prevention of such problems. There are also limited data available concerning the long-term effectiveness of these programmes. Further research is needed.

Ranging across disciplinary boundaries, this book analyzes metaphors of dependency in differing contexts - the body, the family, work and leisure. Combining a robustly critical analysis with breadth of interdisciplinary sweep, Growing Up and Growing Old challenges the stigmatizing role that stereotypes can play in the lives of particular groups of people.

For this article we drew on material from a study in which we explored how people who were brought up in a family headed by a parent or parents with learning difficulties managed the transition to adulthood. Using evidence from in-depth interviews, we provided an assessment of how the now-adult children came through what would generally be seen as a risk-filled upbringing. Despite the problems they encountered in their childhood, many of which originated outside the home, most of the informants had maintained a valued relationship with their family and remained close to their mother.

AbstraktGråt är vanlig bland patienter och närstående men sällan studerat i palliativ vård. Gråten kan vara ett sätt för patienter och deras närstående att uttrycka sorg och hantera en situation fylld av stress som är orsakad av förluster, många allvarliga symtom och en nära förestående död.Studiernas övergripande syfte var att bidra till en djupare förståelse för vilken betydelse gråten har för patienter och deras närstående i palliativ hemsjukvård: Vad innebär gråten och hur påverkar den de berörda? Bandinspelade intervjuer gjordes med 14 patienter med cancersjukdom och 14 närstående i palliativ hemsjukvård. För att få en djupare förståelse genomfördes arbetet med ett hermeneutiskt metodologiskt angreppssätt enligt Gadamer.Resultatet visade att patienterna (studie I) beskrev olika dimensioner och funktioner av gråt; Intensiv och förtvivlad gråt för att ge uttryck för akuta behov: Stilla och sorgsen gråt som medvetet förlöste känslor; Tyst och tårlös gråt som en skyddande strategi. Som en tolkning av helheten sågs patienternas gråt (studie I) som ett sätt att uttrycka en inre känslomässig kraft, framkallad av olika faktorer, som orsakade förändringar i den nuvarande inre balansen. Genom att gråta öppet men också inombords skapades eller upprätthölls balansen. Studie (II) visade att de närstående upplevde att gråten var beroende av olika förutsättningar som attityder och mod, tid, trygghet, ärliga och tillitsfulla relationer. Omskakande och oroande händelser, utmattning i brist på egen tid och sympati från andra var omständigheter som utlöste gråten. De närstående försökte göra det bästa möjliga för patienten genom att anpassa eller dölja gråten, allt för att underlätta bördan och skapa en positiv motvikt till lidande och sorg. Tolkningen av helheten (studie II); närståendes gråt kunde vara ett uttryck för att dela något tillsammans för gemenskap, tröst och stöd eller att söka sig till ensamhet för enskildhet och återhämtning.Sammanfattningsvis kan gråten ses som en copingstrategi eftersom den reducerar spänningar och skapar befrielse, upprätthåller balans, ger tröst, ny energi och tillfällen för enskildhet. Det är ett sätt att uttrycka lidande men på samma gång kräver gråten energi och ger känslor av skam.En viktig del i professionens arbete bör därför vara att tillåta gråten, lyssna, vara närvarande, uppmuntra uttryck av känslor men också ge utrymme för enskildhet. Läkaren, sjuksköterskan och andra i teamet kan lindra patientens och närståendes känslor av skam och sårbarhet genom att bekräfta, legitimera olika uttryck för gråt och därmed skapa en tolerant, säker och trygg omgivning.

Aim: The overall aim of the thesis was to explore and describe the concepts of guilt and shame and gain a greater understanding of the next-of-kin's experiences of guilt and shame in end-of-life care.
Methods: Study I was a qualitative secondary analysis of 47 interviews with next-of-kin searching for experiences of guilt and shame. In study II a semantic concept analysis of the two concepts guilt and shame was performed. In studies III and IV a hermeneutic approach inspired by Gadamer was used to analyze next-of-kin's experiences of guilt (Study III), and shame (Study IV) in end-of-life care.
Main findings: The concept of guilt focus on behaviour and the concept of shame on the influence on the self. The situation of being next-of-kin in end-of-life care involves a commitment to make the remaining time for the loved one as good as possible. When, for some reason, the commitment cannot be accomplished there is a risk that the next-of-kin experience guilt such as not having done enough, not having been together during important events, not having talked enough to each other, or not having done the right things. Aspects such as not having fulfilled a commitment, omission, and being the cause of can be present in these experiences. The guilt experience has a focus on what the next-of-kin has, or has not done. The experiences of shame are also linked to a perception that the remaining time for the loved one should be as good as possible. Shame can occur when the next-of-kin is involved and actually causes harm to the loved one as well as in situations that are beyond their control. Shame that the next-of-kin experience can also emanate from being put in situations by other people. Feelings of inferiority and powerlessness, second order shame, and family conflicts that are brought into the open are experiences of shame found in the studies as well as ignominy, humiliation, and disgrace. The shame experience has a focus on the next-of-kin's self.
Conclusion: The situation of being next-of-kin in end-of-life care is complex and demanding, something that health professionals should be aware of. Acknowledgement of experiences of guilt and shame can help the next-of-kin in their adaptation to the end-of-life situation as a whole and maybe also give useful tools to support next-of-kin during bereavement.

Aim: The overall aim of the thesis was to explore and describe the concepts of guilt and shame and gain a greater understanding of the next-of-kin's experiences of guilt and shame in end-of-life care.

Methods: Study I was a qualitative secondary analysis of 47 interviews with next-of-kin searching for experiences of guilt and shame. In study II a semantic concept analysis of the two concepts guilt and shame was performed. In studies III and IV a hermeneutic approach inspired by Gadamer was used to analyze next-of-kin's experiences of guilt (Study III), and shame (Study IV) in end-of-life care.

Main findings: The concept of guilt focus on behaviour and the concept of shame on the influence on the self. The situation of being next-of-kin in end-of-life care involves a commitment to make the remaining time for the loved one as good as possible. When, for some reason, the commitment cannot be accomplished there is a risk that the next-of-kin experience guilt such as not having done enough, not having been together during important events, not having talked enough to each other, or not having done the right things. Aspects such as not having fulfilled a commitment, omission, and being the cause of can be present in these experiences. The guilt experience has a focus on what the next-of-kin has, or has not done. The experiences of shame are also linked to a perception that the remaining time for the loved one should be as good as possible. Shame can occur when the next-of-kin is involved and actually causes harm to the loved one as well as in situations that are beyond their control. Shame that the next-of-kin experience can also emanate from being put in situations by other people. Feelings of inferiority and powerlessness, second order shame, and family conflicts that are brought into the open are experiences of shame found in the studies as well as ignominy, humiliation, and disgrace. The shame experience has a focus on the next-of-kin's self.

Conclusion: The situation of being next-of-kin in end-of-life care is complex and demanding, something that health professionals should be aware of. Acknowledgement of experiences of guilt and shame can help the next-of-kin in their adaptation to the end-of-life situation as a whole and maybe also give useful tools to support next-of-kin during bereavement.

Abstract
OBJECTIVE:
The purpose of this study was to develop a clinician-based cognitive, psychoeducational, preventive intervention for families with parental affective disorder that would be suitable to widespread use, test its feasibility and safety, and define the areas affected by the intervention. The intervention was designed to increase understanding of parental illness and resilience in the children.
METHOD:
The authors studied the first seven families (14 parents) to receive the intervention. Enrollment criteria included affective disorder during the preceding year in at least one parent, presence of at least one child between the ages of 8 and 14 years who was not psychiatrically ill at the time of participation, and willingness to participate in the research study. The intervention consisted of parent, child, and family sessions. Assessment included semistructured interviews with parents about affective disorders, standard ratings of marital satisfaction and therapeutic alliance, and a recently developed semistructured interview to assess response to the intervention.
RESULTS:
Overall satisfaction with the intervention was rated moderate to high by parents. No harm was reported. Ten of 14 parent subjects reported five or more behavior and attitude changes that they attributed to the intervention. The most frequent behavior and attitudinal changes reported were increased discussion of the illness and related issues and increased understanding of information about affective illness.
CONCLUSIONS:
The authors conclude that the intervention is safe and feasible in families with parental affective disorder.

De nationella, grundläggande riktlinjerna för sörjandestöd i U.K.
Behovet
Förlust av en nära anhörig är oftast den mest förödande upplevelsen i ens liv. Även om
tillvaron aldrig mer blir sig lik, finner de flesta ett sätt att anpassa sig till förlusten. Det är
normalt och naturligt att sörja. För vissa människor blir det emellertid alltför svårt eller
traumatiskt utan extra stöd.
Vid sådana tillfällen, när människor är som mest sårbara, kan organisationer med
välutvecklat och utbildat sörjandestöd erbjuda en rad lämpliga och professionella
stödformer. För första gången i U.K. finns nu en uppsättning riksomfattande, godkända
riktlinjer eller normer som garanterar att detta stöd är tryggt, lämpligt och etiskt.
Riktlinjerna och Principerna
Riktlinjerna för sörjandestöd (The Bereavement Care Standards) i detta dokument är
under ständig bearbetning. De är generellt formulerade och inte några föreskrifter. De
behöver anpassas till individuella behov och omständigheter samt tillgång till lokala
stödmöjligheter. Nyckeln till användningen av riktlinjerna utgörs av etiska principer (The
set of Ethical Principles) som kan användas universellt, oavsett om stödet är riktat till en
enskild individ eller en grupp. Dessa principer hjälper till att ange kvaliteten på det
sörjandestöd som erbjuds.
Riktlinjerna och Principerna avser att:
• Ge ett nationellt erkännande för det ovärderliga stöd som tillhandahålls av redan
befintliga sörjandestödsgrupper.
• Stärka förtroendet bland användare och finansiärer genom att sörjandestödet
arbetar efter en nationell standard.
Riktlinjer för sörjandestödet från "UK Council" (Rådet i U.K.)
Denna organisation upprättades för att föra arbetet med Riktlinjerna framåt. Riktlinjerna
är inte huggna i sten för att gälla för all framtid; därför kommer Rådet att svara för att de
ständigt revideras i takt med att nya erfarenheter görs.
Medlemskap i Rådet kommer från
• de fyra organisationerna i "The National Bereavement Consortium"
• enskilda och serviceorganisationer från hela U.K.
• personer med uttalat intresse för sörjandestöd i U.K.
En viktig utgångspunkt är att alla medlemmar i Rådet skriver under på de etiska
principerna.

"Jag drömmer om att jag pratar för oss båda och vi lyssnar tillsammans på det jag berättar. Då ser jag honom le, skratta och gestikulera för att visa sina känslor. Hade jag kunnat göra honom lyckligare, gladare och tryggare? Eller, var han kanske lycklig, och inom sig tacksam, att jag fanns där hela tiden? Vilka av hans handlingar var egentligen hans, och vilka var ett resultat av sjukdom?"

Innan man vet är en finstämd skildring av en kvinnas dilemma i kärlek och i sorg. I denna självbiografiska berättelse får vi följa Elisabet O Klint genom dagboksanteckningar som gestaltar livet såsom det tedde sig. I hopp om att förstå, och förbättra. Gripande åskådliggör hon den livssituation som uppstod när hennes man drabbades av ALS och frontallobsdemens, två livshotande sjukdomar utan botemedel.

Rättstillämpningen
Den nya vårdformen som trädde i kraft den 1 september 2008 tycks fungera bättre för rättspsykiatrins patienter än för patienter inom den psykiatriska tvångsvården. Patienter inom rättspsykiatrin har längre vårdtider och får insatser som är mer anpassade efter individuella behov. Förutsättningarna för att slussa ut personer till öppen rättspsykiatrisk vård är på så sätt bättre jämfört med dem som förs över till öppen psykiatrisk tvångsvård. De sistnämnda patienterna har i regel kortare vårdtid än fyra veckor och behandlas för en psykiatrisk diagnos i ett akut skede. Behandlingsinsatserna innebär oftast att symtom medicineras.

Chefsöverläkare och annan personal verksamma inom sluten psykiatrisk tvångsvård har relativt kort tid på sig för att bedöma vad som är adekvata insatser för en patient som ska föras över till öppen psykiatrisk tvångsvård och för att upprätta en samordnad vårdplan. I nästan hälften av de fall när patienter överförts till öppen psykiatrisk tvångsvård har kommunerna saknat kännedom om detta. Det beror i regel på att chefsöverläkaren bedömt att patienterna enbart behövt insatser från landstinget med krav på medicinering och regelbunden kontakt med den öppna psykiatriska mottagningen. Någon med kommunen samordnad vårdplan har då inte upprättats. Socialstyrelsen avser att uppmärksamma den sittande Psykiatriutredningen (S2008:98) på de brister i lagstiftningens tillämpning som myndigheten sett när det gäller öppen psykiatrisk tvångsvård.

Otillräcklig kunskap om effekten för den enskilde
En uppföljning av det slag som nu gjorts ger föga kunskap om vårdformens effekter för den enskilde, dvs. om den motsvarar den enskildes förväntningar och bidrar till ökad livskvalitet. Återkommande uppföljningar om hur människor med psykiska funktionsnedsättningar bor och om de har meningsfull sysselsättning saknas. Det saknas också undersökningar om hur de anser sig bemötta inom såväl vård och omsorg som samhället i övrigt tillhandahåller. Socialstyrelsen anser att bättre och mer ingående kunskap om livssituationen för personer med psykiska funktionsnedsättningar förutsätter en intensifierad metodutveckling för att ta fram, bearbeta och analysera data om socialtjänstens effekter för klienter.

Statsbidraget och kommunernas arbete
Socialstyrelsen har under åren 2007 - 2010 förmedlat sammanlagt 520 miljoner kronor i statsbidrag till kommunerna för att stimulera dem att förbättra sina sociala insatser för de personer med psykisk funktionsnedsättning som vårdas i öppen tvångsvård.

Förändringsarbete tar tid att förankra och genomföra om effekten ska bli varaktig. Detta framgår av det material Socialstyrelsen haft tillgång till under arbetet med uppföljningen. Kommunerna har också olika förutsättningar att använda statsbidraget för de ändamål för vilka det är avsett. Det handlar t.ex. om kommunernas kännedom om vilka insatser som fungerar och som motsvarar de enskildas behov och vilka förbättringsområden som bör prioriteras och som det finns beredskap för.

Mål och måluppfyllelse
Regeringen har satt upp fem mål för statsbidraget.

Mål 1.
Det ska finnas effektiva och formaliserade strukturer för samarbete mellan kommun och landsting kring personer som varit föremål för åtgärder inom den psykiatriska tvångsvården.

Sedan januari 2010 då bestämmelsen om att kommunen ska ingå formaliserade, övergripande överenskommelser med landstinget om samarbete i fråga om personer med psykisk funktionsnedsättning har över hälften av kommunerna träffat sådana överenskommelser med respektive landsting. Socialstyrelsen anser att samverkan mellan kommuner och landsting utvecklas positivt och bedömer att mål 1 har goda förutsättningar att uppnås när det gäller formaliserade och övergripande strukturer för samarbete. Men för att målet ska vara uppnått ska samverkansstrukturerna också vara effektiva. Kommuner och landsting behöver fortsätta arbetet med gemensamma policydokument, avtal och överenskommelser.

Mål 2.
Det ska finnas kunskap om de behov personer med psykisk funktionsnedsättning har så att utbyggnaden av verksamheter ges förutsättningar att motsvara målgruppens behov av stödinsatser.

Ett fåtal kommuner har inventerat målgruppen och dess behov på ett heltäckande sätt. De flesta kommuner och stadsdelar har på ett tidigt stadium undersökt hur många personer som kan förväntas bli föremål för den nya vårdformen. Det är emellertid betydligt fler personer som förts över till öppen vårdform än vad kommunerna känt till. Socialstyrelsen anser att kommuner i samverkan med respektive landsting kontinuerligt behöver inventera målgruppen och dess behov av stödinsatser för att mål 2 ska uppnås.

Mål 3.
Det ska finnas ett varierat utbud av flexibla och individanpassade lösningar (t.ex. boende och sysselsättning) som kan tillgodose behovet för de personer som får den nya vårdformen.

Kommuner och stadsdelar har uppmärksammat i allt högre grad boende och sysselsättningsområdet. I vilken utsträckning målet om flexibla och individanpassade lösningar är uppfyllt är svårt att bedöma. I vilken mån mål 3 uppnås får bedömas utifrån alla de satsningar som gjorts och görs inom psykiatriområdet.

Mål 4.
Personalen ska ha tillgång till relevant vägledning, handledning och fortbildning

Kommunerna har i hög grad satsat på kompetensutveckling för att utveckla sina arbetsmetoder och för att kunna tillgodose enskildas behov på ett professionellt sätt. Socialstyrelsen bedömer att mål 4 har goda förutsättningar att uppnås.

Mål 5.
Återintagningar ska inte bero på att kommunerna har otillräckliga stödinsatser

Mål 5 är problematiskt att följa upp då det oftast är flera, och ofta komplexa orsaker som ligger till grund för återintagningar. Kommuner och landsting är också i vissa avseenden oeniga om både hur bestämmelserna om överföring till öppen psykiatrisk tvångsvård ska tolkas och när återintagningar ska ske. Socialstyrelsen anser att det är svårt att bedöma om återintagningarna endast är en följd av kommunernas bristande sociala insatser. Det är oftast flera aktörer inblandade, förutom kommunen, öppenvårdsmottagningar, sjukvårdsinrättning och den enskilde samt i vissa fall också beroendemottagningar.

Utredningen har anlagt ett folkhälsoperspektiv på barns och ungdomars psykiska hälsa. En grundläggande funktion för varje samhälle är att skapa gynnsamma förhållanden för det uppväxande släktet. Föräldrarna ansvarar för att barnet får sina behov av omvårdnad, trygghet och god fostran tillgodosedda. Samhällets stöd och vård skall komplettera föräldrarnas insatser, och ske i samspel med dem. Vi konstaterar att insatser utvecklas. Vi fokuserar två generella verksamheter som har stor betydelse och potential i folkhälsoarbetet: mödra- och barnhälsovården samt skolans elevvård.

Resultatet visar att det för närvarande inte finns något tillförlitligt underlag för insatser till barn och unga med föräldrar som har missbruksproblem. När det gäller insatser till barn och unga med föräldrar som har någon psykisk funktionsnedsättning saknas också vetenskapligt stöd för att uttala sig om hur effektiva insatserna är. Det finns dock en utvärdering som bedöms ha medelgod tillförlitlighet, och den gäller insatsen Beardslees familjeintervention som är riktad till familjer där någon av föräldrarna har en depression. Utvärderingen av Beardslees familjeintervention visade att insatsen inte var mer effektiv än den föreläsningsinsats som den jämfördes med.

Effekterna av familjeinterventionen eller föreläsningsinsatsen har emellertid inte satts i relation till en icke-insats (placebo eller väntelista) eller någon annan insats som kan antas vara standardbehandling, och därför går det för närvarade inte att uttala sig om insatsens effektivitet.

Resultatet från översikten ska inte tolkas som att det inte finns några insatser som är verksamma och som kan ge stöd till barn och unga som lever i familjer med missbruksproblem eller med förälder som har en psykisk funktionsnedsättning. Problemet är att det i dagsläget inte går att värdera om de insatser som förekommer har en positiv effekt. Därför behövs både svenska utvärderingar och lokala uppföljningar av de befintliga insatserna genomföras.

I denna rapport redovisas statistik över socialtjänstens insatser för vuxna med missbruks- och beroendeproblem samt övriga vuxna år 2010. Statistiken är en del av Sveriges officiella statistik (SOS). Den innehåller uppgifter om de insatser som är individuellt behovsprövade och som beslutats enligt socialtjänstlagen (2001:453), i fortsättningen förkortad SoL, eller lagen om vård av missbrukare i vissa fall (1988:870), i fortsättningen förkortad LVM. De insatser socialtjänsten ger utan biståndsbeslut ingår inte.

Vuxna med missbruks- och beroendeproblem

Som vuxna räknas i denna statistik huvudsakligen personer som är 21 år eller äldre. I statistiken redovisas de personer som den 1 november eller någon gång under år 2010 hade något beslut om insatser enligt SoL och LVM på grund av problem med sitt missbruk av alkohol, narkotika, läkemedel eller lösningsmedel.

Av de vuxna personer med missbruks- och beroendeproblem som hade pågående insatser den 1 november 2010 hade knappt 6 200 personer bistånd som avser boende (samma nivå som 2009) och cirka 11 700 personer individuellt behovsprövade öppna insatser (även det på ungefär samma nivå som år 2009).
Knappt 2 900 personer hade insatser inom heldygnsvård den 1 november 2010, vilket var en ökning med 8 procent jämfört med antalet den 1 november 2009. Av dessa personer vårdades 90 procent på frivillig grund.
Antalet personer med frivillig institutionsvård (enligt SoL) den 1 november 2010 var 8 procent fler i jämförelse med föregående år, medan antalet som har vårdats i familjehem (enligt SoL och LVM) minskade med 2 procent.
Antalet tvångsvårdade personer på institution (enligt LVM) den 1 november 2010 uppgick till 285, vilket innebär att antalet tvångsvårdade har ökat med 18 procent jämfört med året innan.
Ungefär 23 procent av de vuxna med missbruks- och beroendeproblem som mottog bistånd som avser boende den 1 november 2010 var kvinnor. Inom de individuellt behovsprövade öppna insatserna var andelen kvinnor drygt 30 procent och inom heldygnsvården drygt 25 procent. Andelen kvinnor som tvångsvårdades enligt LVM den 1 november 2010 var 36 procent.

Övriga vuxna

Gruppen övriga vuxna definierar Socialstyrelsen som personer 21 år eller äldre med problem som inte är relaterade till eget missbruk av alkohol, narkotika, läkemedel, lösningsmedel eller kombinationer av dessa. I denna statistik redovisas till exempel de insatser som ges enligt SoL på grund av spelmissbruk, hemlöshet, behov av stöd i föräldrarollen samt på grund av en anhörigs missbruk och insatser riktade till att hjälpa våldsoffer.

Den 1 november 2010 fick drygt 9 200 personer av kategorin övriga vuxna bistånd som avsåg boende, vilket är cirka 5 procent fler än 1 november 2009.
Cirka 6 900 personer fick individuellt behovsprövade öppna insatser den 1 november 2010, vilket innebär en ökning med 2 procent i jämförelse med 1 november 2009.
Antalet som vistades frivilligt på någon institution den 1 november 2010 uppgick till 330 personer. Antalet har inte förändrats sedan 2009.
81 personer hade beslut om familjehemsvård den 1 november 2010, även det på samma nivå som 2009.

BACKGROUND:
Integrated treatment programs (those that include on-site pregnancy-, parenting-, or child-related services with addiction services) were developed to break the intergenerational cycle of addiction, potential child maltreatment, and poor outcomes for children.
OBJECTIVES:
To examine the impact and effects of integrated programs for women with substance abuse issues and their children, we performed a systematic review of studies published from 1990 to 2011.
METHODS:
Literature search strategies included online bibliographic database searches, checking printed sources, and requests to researchers. Studies were included if all participants were mothers with substance abuse problems at baseline; the treatment program included at least 1 specific substance use treatment and at least 1 parenting or child treatment service; the study design was randomized, quasi-experimental, or cohort; and there were quantitative data on child outcomes. We summarized data on child development, growth, and emotional and behavioral outcomes.
RESULTS:
Thirteen studies (2 randomized trials, 3 quasi-experimental studies, 8 cohort studies; N=775 children) were included in the review. Most studies using pre-post design indicated improvements in child development (with small to large effects, ds=0.007-1.132) and emotional and behavioral functioning (with most available effect sizes being large, ds=0.652-1.132). Comparison group studies revealed higher scores for infants of women in integrated programs than those not in treatment, with regard to development and most growth parameters (length, weight, and head circumference; with all available effect sizes being large, ds=1.16-2.48). In studies comparing integrated to non-integrated programs, most improvements in emotional and behavioral functioning favored integrated programs and, where available, most effect sizes indicated that this advantage was small (ds=0.22-0.45).
CONCLUSIONS:
Available evidence supports integrated programs, as findings suggest that they are associated with improvements in child development, growth, and emotional and behavioral functioning. More research is required comparing integrated to non-integrated programs. This review highlights the need for improved methodology, study quality, and reporting to improve our understanding of how best to meet the needs of children of women with substance abuse issues.

BACKGROUND:
Integrated treatment programs (those that include on-site pregnancy-, parenting-, or child-related services with addiction services) were developed to break the intergenerational cycle of addiction, potential child maltreatment, and poor outcomes for children.
OBJECTIVES:
To examine the impact and effects of integrated programs for women with substance abuse issues and their children, we performed a systematic review of studies published from 1990 to 2011.
METHODS:
Literature search strategies included online bibliographic database searches, checking printed sources, and requests to researchers. Studies were included if all participants were mothers with substance abuse problems at baseline; the treatment program included at least 1 specific substance use treatment and at least 1 parenting or child treatment service; the study design was randomized, quasi-experimental, or cohort; and there were quantitative data on child outcomes. We summarized data on child development, growth, and emotional and behavioral outcomes.
RESULTS:
Thirteen studies (2 randomized trials, 3 quasi-experimental studies, 8 cohort studies; N=775 children) were included in the review. Most studies using pre-post design indicated improvements in child development (with small to large effects, ds=0.007-1.132) and emotional and behavioral functioning (with most available effect sizes being large, ds=0.652-1.132). Comparison group studies revealed higher scores for infants of women in integrated programs than those not in treatment, with regard to development and most growth parameters (length, weight, and head circumference; with all available effect sizes being large, ds=1.16-2.48). In studies comparing integrated to non-integrated programs, most improvements in emotional and behavioral functioning favored integrated programs and, where available, most effect sizes indicated that this advantage was small (ds=0.22-0.45).
CONCLUSIONS:
Available evidence supports integrated programs, as findings suggest that they are associated with improvements in child development, growth, and emotional and behavioral functioning. More research is required comparing integrated to non-integrated programs. This review highlights the need for improved methodology, study quality, and reporting to improve our understanding of how best to meet the needs of children of women with substance abuse issues.

Integrating Family Caregivers into Palliative Oncology Care Using the Self- and
Family Management Approach. Schulman-Green D, Feder S.
OBJECTIVE: To describe the integration of family caregivers into palliative
oncology care using the Self- and Family Management Framework.
DATA SOURCES: Peer-reviewed journal articles.
CONCLUSION: The role of family caregivers in palliative oncology includes
focusing on illness needs, activating resources, and living with cancer. Several
factors may serve as facilitators of or barriers to these activities. A growing
number of interventions support family caregivers' involvement in palliative
oncology care.
IMPLICATIONS FOR NURSING PRACTICE: Nurses should identify who the family
caregiver is, confirm ability and willingness, discuss patients' and family
caregivers' goals for cancer care, activate resources, and promote ongoing
communication to support changing needs.

Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1994:11.

Regeringens skrivelse 2007/08:39.

Handlingsplanen är en del i individ- och familjenämnden, nämndens för funktionshindrade och äldrenämndens verksamhetsplanering för att erbjuda stöd som underlättar för de personer som vårdar eller stödjer en närstående

text och illustrationer: Elisabet Alphonse

barn/ungdom

Boken handlar om Hannahs mamma och hur en getingfobi kan påverka en förälders vardag.

Examining quality of life in 28 European countries, including the acceding and candidate countries as well as the current Member States of the EU, this report explores how Europeans perceive their health, to what extent they display healthy and unhealthy lifestyles, how easily they can access their national health care system and how satisfied they are with its performance.The analysis is based on data from the European Commission's Eurobarometer survey carried out in the acceding and candidate countries in Spring 2002 and standard EU 15 Eurobarometers. A summary of this report is also available

BACKGROUND: Informal caregiving by relatives is a great resource for individuals
as well as for society, but the caregiving role is associated with health
problems for the caregiver. This study aimed to compare caregivers' self-rated
health, number of recent days with poor health and psychological wellbeing with
that of non-caregivers in a general Swedish population.
METHODS: From 2004 to 2013, 90,845 Swedish people completed a postal
questionnaire about their health, number of recent days with poor health during
last month, psychological wellbeing and if they were performing caregiving or
not. Descriptive statistics, chi-square analysis, ANOVA, logistic regressions and
negative binomial regression models were used to investigate associations between
being a caregiver or not and health and wellbeing. Negative binomial regression
was used to assess the relation between caregiver status and recent days with
poor health or functioning.
RESULTS: Eleven percent reported having a caregiving role. Caregivers reported
poorer self-rated health compared to non-caregivers, also in adjusted models;
odds ratio (OR): 1.07 with a 95% confidence interval (CI): 1.01-1.13. Caregivers
also reported lower psychological wellbeing compared to non-caregivers; OR: 1.22,
CI: 1.15-1.30. Caregiving status was associated with more recent days with poor
physical health and more recent days with poor mental health.
CONCLUSIONS: This study suggests that caregivers have worse perceptions in
self-rated health and psychological wellbeing compared with non-caregivers,
indicating that the role of caregiver is adversely associated with health. This
association also appears in terms of reporting days of poor health in the last
month. The underlying mechanism of these associations, including the potential
detrimental health effects of being a caregiver, needs to be investigated in
longitudinal studies.

The purpose of this study was to identify the rates of communication expressed by 17 children with severe disabilities in high-rate school contexts while piloting a new coding system for intentional communication acts (ICAs). The following nine characteristics were used when coding ICAs expressed in both child initiated and adult initiated communicative interactions: joint attention, form of communication, use of pause, persistence, repetition, repair, expression of pleasure or displeasure when understood or misunderstood, expression of pleasure or displeasure to communication partner's message, and evidence of comprehension. Children communicated 1.7 – 8.0 ICAs per minute in the highest rate contexts. Nine of the 34 high-rate contexts were speech clinical sessions, six were activities that included eating, 30 were familiar activities, and four were novel activities.

EMPIRICAL DATA on the development of interaction, communication, and language in deafblind children is very rare. To fill this gap, a case study was conducted in which the interaction between a teacher and a deafblind boy age 3 years 4 months was analyzed. Sequential analysis of their interaction confirmed some general clinical impressions about interaction with deafblind children, and provided the basis for suggestions on how the interaction pattern might be changed.

The needs of students with profound and multiple disabilities (PMD) have received more attention in the educational research and best practice literature over the past decade, especially in relation to the importance of maximising their social and communicative engagement. However, perhaps as a function of their low incidence rate and resultant difficulties in obtaining research funding, there appears to be little in the way of a coherent vision for research in the international literature. In this paper we argue the need for a systematic programme of research into the nature of learning processes and outcomes for members of this group. Several issues emerge from a review of selected literature and from some recent observational data and descriptive case studies collected in special and inclusive classrooms. First, there is the importance of identifying ways of better understanding the complex experiences of members of this population, with particular attention to the ongoing contribution of behaviour state assessment as a means of measuring individual alertness and responsiveness. We argue that improved uptake of this approach will do much to advance our knowledge of life quality for this population and assist in more fully evaluating the effectiveness of educational interventions. Second, we explore the potential of social and communicative engagement in a variety of settings as a means of enhancing learning and participation in this group. We suggest that interpersonal variables are the key to improvements in educational support for this vulnerable group. Potential directions in research and practice are explored. © 2008 The Authors.

BACKGROUND/AIMS: Psychosocial intervention has shown positive effects on the
caregivers' burden and satisfaction. The aims of this study were to describe the
cost and cost-effectiveness of such an intervention.
METHODS: We analyzed resource use and costs of formal care for 308 persons with
dementia and their caregivers' health-related quality of life (HRQoL).
RESULTS: The costs of home help services were lower in the subgroup of spouse
caregivers in the intervention group and the cost of nursing home placement was
lower in the intervention group. While the person with dementia lived at home,
caregivers in the intervention group reported a higher HRQoL (p < 0.01). After
the person with dementia had moved to a nursing home, spouses in the control
group had a lower HRQoL (p < 0.001).
CONCLUSION: The result can be interpreted as a positive effect of the
intervention focusing on the identified specific needs of the family caregivers.

BACKGROUND/AIMS: Psychosocial intervention has shown positive effects on the
caregivers' burden and satisfaction. The aims of this study were to describe the
cost and cost-effectiveness of such an intervention.
METHODS: We analyzed resource use and costs of formal care for 308 persons with
dementia and their caregivers' health-related quality of life (HRQoL).
RESULTS: The costs of home help services were lower in the subgroup of spouse
caregivers in the intervention group and the cost of nursing home placement was
lower in the intervention group. While the person with dementia lived at home,
caregivers in the intervention group reported a higher HRQoL (p < 0.01). After
the person with dementia had moved to a nursing home, spouses in the control
group had a lower HRQoL (p < 0.001).
CONCLUSION: The result can be interpreted as a positive effect of the
intervention focusing on the identified specific needs of the family caregivers.

The purpose of this study was to determine the health education needs of patients with schizophrenia and their relatives. A total of 80 patients and 80 relatives were included in the study. The data were collected using Descriptive Characteristics Questionnaire and Evaluation of Health Educational Needs Form. The subjects that patients and their relatives felt they had the greatest need to learn more about were general information about schizophrenia, coping with symptoms of schizophrenia, and communication and social relationships. It was determined that the patients' health education needs were affected by their employment status, income level, and longest place of residence, and their relatives' health education needs, by their marital status, degree of family relationship, educational level, income level, whether or not they were a member of an association or group, and whether or not they had received education about schizophrenia. On the basis of the health education needs identified by the patients with schizophrenia and their relatives, a health education program should be prepared.

BACKGROUND:
Families living with a dying relative face existential challenges which need to be met by caregivers in a dialogue.
AIM:
To describe couples' experiences of participating in nurse-initiated health-promoting conversations about hope and suffering during home-based palliative care.
METHOD:
Data comprised semi-structured evaluative interviews with six couples. Each couple together had previously participated in three health-fostering conversations with nurses. Data were analyzed by content.
RESULT:
Talking with nurses about existential issues such as hope and suffering made couples feel that they were part of a trustful relationship, and that it was a healing experience. It gave them the opportunity to unburden themselves, as well as a way of learning and finding new strategies for managing daily life.
CONCLUSION:
Health-promoting conversations about hope and suffering should be implemented as a natural part of the caring relationship between caregivers and families in the palliative context.

Hela människan-hjulet är en handfast och praktiskt inriktad metodbok för alla som vill arbeta med stödgrupper för barn, unga, vuxna eller familjer. För att på ett ansvarsfullt sätt kunna arbeta med stödgrupper krävs grundläggande kunskaper inom många olika livsområden. Detta belyses i bokens teoretiska första del som handlar om genus och etik, alkohol och droger, fattigdom och folkhälsa, stödfunktioner och prevention, lek, kreativitet, livsåskådning samt känslor. På denna teoretiska kunskapsbas, tron på mänskliga rättigheter och speciellt barnkonventionen, vilar metodiken i Hela människan-hjulet. I andra delen finns instruktioner och arbetsmaterial till de gruppträffar som utgör den praktiska tillämpningen av metoden. Materialet kan även laddas ner från www.studentlitteratur.se/helamanniskanhjulet. Metoden är utarbetad och prövad i praktiska och professionella sammanhang mot bakgrund av stor teoretisk kunskap och passar yrkesverksamma inom de flesta områden inom socialt arbete eller stödjande verksamheter.

The aim of the study was to discover and describe lived experiences of professional care and caregivers among parents of adults who self-harm. Narrative interviews were conducted with six parents of daughters with self-harming behaviours and analysed using a phenomenological hermeneutic approach. The meanings of the parents' narratives of their lived experiences of professional care and caregivers were interpreted as their being involved in 'limit situations' comparable to hostage dramas. Several meaningful themes contributed to this interpretation: being trapped in a situation with no escape; being in the prisoner's dock; groping in the dark; and finding glimmers of hope. Parents of daughters who were in care because of self-harming often felt obliged to pay an emotional ransom, which included feelings of being accused, being 'broken', being confused, and feeling lost. Moments of peace occurred as welcome breaks offering a short time of rest for the parents. Situations that were understood by the parents and solved in a peaceful way were experienced as a respite and inspired parents with hope for their daughters' recovery.

ett material avsett att ge en fullständigare förståelse för människan, speciellt gravt förståndshandikappade

This paper describes the work undertaken with children and adolescents who have lost a significant person in their lives through death. The author works with the paediatric nurse member of a palliative care team running groups for children and adolescents who have been bereaved.

The aim of the project is to invite the child/adolescent as soon as possible after bereavement to participate in groups with others who are grieving. This groups allow participants to express their feelings through art, play and discussion in a safe and confidential environment.

It is hoped by using a preventative approach such as this, that the incidence of some of the results of unresolved childhood grief, such as failed relationships, depression and ill-health in adult life can be minimised.

from www.oecd.org/health/longtercare/helpwanted

This article reports on an analysis of informal help and caregiving in Sweden with, for the first time, a focus on patterns of change over 17 years regarding scope, type of caregivers and the recipients of help. The discussion is based on results from a national survey repeated four times between 1992 and 2009. In the 1990s, the figures were stable, but from the late 1990s to 2009, there seems to have been a dramatic increase in the extent of informal help giving. Concerning types of helpers, the patterns implied involvement not only from family members, but also from other types of helpers. Two interpretative perspectives were used in the analysis: the first from recent welfare state changes and the substitution argument; the second from the present debate on civil society and its possible and changing role. These perspectives represent two partly complementary approaches to the understanding of the dynamics of informal involvement in contemporary Swedish society.

This study seeks to understand, in the context of intersectional theory, the
roles of family members in nursing home care. The unique social locus at which
each person sits is the result of the intersection of gender, status, ethnicity
and class; it is situational, shifting with the context of every encounter. A
content analysis of 15 qualitative interviews with relatives of nursing home
residents in Sweden was used to gain a perspective on the relationships between
relatives and residents, relatives and the nursing home as an institution, and
relatives and the nursing home staff. We sought to understand these relationships
in terms of gendered notions of the family and the residents, which are handed
down from generation to generation and thus condition who and how relatives
should be involved in care, and the ways in which relationships change as care
moves from home to nursing home. It requires knowledge and awareness that the
nursing home culture is based on intersectional power structures in order for
relatives to be involved in nursing home care in alternative and individual ways.

Children in foster care face a number of challenges that threaten their ability to form attachment relationships with foster parents and to regulate their behavior and biology. The authors describe the Attachment and Biobehavioral Catch-Up (ABC) intervention, an evidence-based intervention aimed at helping foster children develop trusting relationships with foster parents and develop better biological and behavioral regulation. The authors present research that led to the development of the ABC intervention, outcome research of randomized clinical trials, and a case example of a foster parent and child who participated in the ABC intervention. Finally, issues related to the broader system of care that are likely to affect children's adjustment (e.g., foster caregiver commitment and placement stability) are discussed.

We evaluate the efficacy of a family-based intervention over time among HIV-affected families. Mothers living with HIV (MLH; n = 339) in Los Angeles and their school-aged children were randomized to either an intervention or control condition and followed for 18 months. MLH and their children in the intervention received 16 cognitive-behavioral, small-group sessions designed to help them maintain physical and mental health, parent while ill, address HIV-related stressors, and reduce HIV-transmission behaviors. At recruitment, MLH reported few problem behaviors related to physical health, mental health, or sexual or drug transmission acts. Compared to MLH in the control condition, intervention MLH were significantly more likely to monitor their own CD4 cell counts and their children were more likely to decrease alcohol and drug use. Most MLH and their children had relatively healthy family relationships. Family-based HIV interventions should be limited to MLH who are experiencing substantial problems.

Abstract
We evaluate the efficacy of a family-based intervention over time among HIV-affected families. Mothers living with HIV (MLH; n = 339) in Los Angeles and their school-aged children were randomized to either an intervention or control condition and followed for 18 months. MLH and their children in the intervention received 16 cognitive-behavioral, small-group sessions designed to help them maintain physical and mental health, parent while ill, address HIV-related stressors, and reduce HIV-transmission behaviors. At recruitment, MLH reported few problem behaviors related to physical health, mental health, or sexual or drug transmission acts. Compared to MLH in the control condition, intervention MLH were significantly more likely to monitor their own CD4 cell counts and their children were more likely to decrease alcohol and drug use. Most MLH and their children had relatively healthy family relationships. Family-based HIV interventions should be limited to MLH who are experiencing substantial problems.

Avhandlingens övergripande syfte var att studera multidisciplinära teams,
äldre personers och familjemedlemmars erfarenheter av hemrehabilitering.
Avhandlingen baseras på fyra studier (I-IV). Alla studierna har en kvalitativa
beskrivande design. Datamaterialet utgjordes av fokusgruppsintervjuer med
personal arbetande i team i kommunal hälso- och sjukvård (I), intervjuer med
äldre personer, över 65 år, som vårdats på sjukhuset och därefter fortsatt
rehabilitering i hemmet (II,III,IV), samt familjemedlemmar involverade i de äldres
rehabilitering (II).
Studie I visade på betydelsen av att möta äldres individuella behov och att arbeta
utifrån ett rehabiliterande förhållningssätt i avsikt att ge en hjälp som inte innebär
att ta över handlingar från den äldre. Väsentligt var att i teamet reflektera över hur
man agerar utifrån den egna professionen för att kunna utveckla ett
rehabiliterande förhållningssätt i det dagliga arbetet. I resultatet framkom att
teamen uppfattade hemrehabilitering som positiv för de äldre, men mindre
lämpligt om de äldre var svårt sjuka och de kände sig otrygga i sitt hem. Respekt
för de äldres integritet i deras hem och att göra de närstående delaktiga i
rehabiliteringen betonades. Resultatet visade på att för att kunna utveckla
samarbetet i teamet finns behov av att diskutera varje professions ansvarsområde
och klargöra gränser mellan varandras ansvarområden. Behovet av att tillföra
psykosocial kompetens i teamet framhölls för att möta de äldres behov. I studie II
framkom att de äldre upplevde rehabiliteringen vara en balansgång i att känna av
vad kroppen orkar med för dagen och vad som är realistiskt att uppnå för att
känna välbefinnande. Tryggheten i att ha någon i familjen nära sig i hemmet var
oumbärligt för att våga utföra träning och vardagliga aktiviteter. Resultatet visar
på de äldres upplevelse av otillfredsställelse med att vara beroende av andra.
Familjemedlemmar var engagerade i de äldres rehabilitering genom att finnas till
hands, hjälpa till och vara stödjande, vilket var en självklar handling men också
utmanande i att kunna hjälpa på rätt sätt. Bristande information om hjälpmedels
funktion och användning skapade frustration. Resultatet visar att både de äldre
och deras familjemedlemmar ser hemmiljön bidra till att underlätta rehabilitering.

Women's position as informal carers has been taken for granted in social policy and social professions, while relatively few discussions have elaborated on caring as a later life activity for men and the impact on family care. This study explores the processes connected to informal caregiving in later life through the position of adult daughters of older fathers engaged with long-term caregiving responsibilities for a partner. A sample of eight daughters, with fathers having primary caregiving responsibility for their ill partners was recruited and in-depth interviews were carried out and analysed according to qualitative procedures. The daughters' descriptions of their relationships with their fathers show that being an older man who engages in caring can have a positive outcome on relations. Even if some of the daughters have doubts about their fathers "masculine authenticity", all of them appear to cherish "his helping hands" as a carer and closer more intimate relationships with their fathers. Caring for an old and frail spouse may potentially present alternative ways of being a man beyond traditional 'male activities' and that caring might also sometimes involve a re-construction of gender identities. It is suggested that social work professionals may use a gendered understanding to assess and work strategically with daughters and other family members who support caring fathers.

The current study was designed to examine the relation between intimate partner violence (IPV) and children's memory and drew from a socioeconomically and racially diverse sample of children living in and around a midsized southeastern city (n = 140). Mother-reported IPV when the children were 30 months old was a significant predictor of children's short-term, working, and deliberate memory at 60 months of age, even after controlling for the children's sex and race, the families' income-to-needs ratio, the children's expressive vocabulary, and maternal harsh-intrusive parenting behaviors. These findings add to the limited extant literature that finds linkages between IPV and children's cognitive functioning and suggest that living in households in which physical violence is perpetrated among intimate partners may have a negative effect on multiple domains of children's memory development.

This research examines whether parents' intimate partner physical violence (IPV) relates to their preschoolers' explicit memory functioning, whether children's symptoms of hyperarousal mediate this relation, and whether mothers' positive parenting moderates this relation. Participants were 69 mothers and their 4- or 5-year-old child (34 girls). Mothers completed measures of IPV, children's hyperarousal symptoms, parent-child aggression, and positive parenting. Measures of explicit memory functioning were administered to preschoolers. As expected, IPV correlated negatively with preschoolers' performance on explicit memory tasks, even after controlling for parent-child aggression and demographic variables related to preschoolers' memory functioning. Preschoolers' hyperarousal symptoms did not mediate the relation between IPV and explicit memory functioning, but mothers' positive parenting moderated this relation. Specifically, the negative relation between IPV and preschoolers' performance on 2 of the 3 explicit memory tasks was weaker when mothers engaged in higher levels of positive parenting. These findings extend research on IPV and children's adjustment difficulties to explicit memory functioning in preschoolers and suggest that mothers can ameliorate the influence of IPV on preschoolers' memory functioning via their parenting.

ABSTRACT In this study, national register data were used to analyse long-term outcomes at age 25 for around 700 Swedish young people placed in out-of-home care during their teens. The sample consisted of 70% of all 13- to 16-year olds who entered out-of-home care in 1991. Results revealed a dividing line between young people placed in care for behavioural problems and those placed for other reasons. Young woman and men from the first group had – in comparison with peers who did not enter care – very high rates of premature death, serious involvement in crime, hospitalizations for mental-health problems, teenage parenthood, self-support problems and low educational attainment. Young people who were placed for other reasons had better outcomes, but still considerably worse than non-care peers. Young women tended to do better than young men, regardless of reasons for placement. Very high rates of hospitalizations for mental health problems were found among young people placed for behavioural problems. Breakdown of placement was found to be a robust indicator of poor long-term prognosis.

Into adulthood: a follow‐up study of 718 young people who were placed in out‐of‐home care during their teens - ResearchGate. Available from: http://www.researchgate.net/publication/230164185_Into_adulthood_a_followup_study_of_718_young_people_who_were_placed_in_outofhome_care_during_their_teens [accessed Aug 5, 2015].

Counselling. Stödsamtal i social arbete. S. Larsson and S. Trygged

Medium- and long-term effects of types of placement of the offspring of lower class families have been studied. The progeny of 28 mothers was reconstituted. The subjects were divided into three groups: 35 children abandoned and adopted early in privileged environments (A), 46 'biological mother-reared' children remaining in their disadvantaged social environments (B) and 21 children raised in institutions or foster homes (C). Analyses focused on IQ, scholastic performance and behaviour. Results show that the social environment has important effects: the differences between the three groups are very significant. For A and B groups tested in the schools, comparisons were made with the classmates. For the C group the effects of long-term emotional deprivation are superimposed on the effects of the social environment.

Trauma theory suggests that to recover from exposure to traumatic events, such as exposure to violence, therapeutic interventions should include opportunities to disclose and to process the fearful and stressful events. Yet little is known about the circumstances that foster disclosure of such information in therapeutic environments by children and related mental health outcomes for those children. In this study, the process of disclosure was examined among children ages 6 to 12 years (N = 121) in a community-based intervention program for children exposed to intimate partner violence (IPV). Therapists documented children's spontaneous disclosure in their group. Mothers and children completed demographic and standardized attitudinal and mental health questionnaires. Fifty-two percent of children spontaneously disclosed during therapy. Child ethnicity, harm to the child, internalizing behavioral adjustment problems, and engagement in therapy predicted disclosure. Disclosure within the group was associated with gains for individual children in internalizing behavioral adjustment problems and improvement in attitudes and beliefs concerning the acceptability of violence.

This article is a review of the literature on intergenerational transmission of posttraumatic stress disorder (PTSD) from fathers to sons in families of war veterans. The review addresses several questions: (1) Which fathers have a greater tendency to transmit their distress to their offspring? (2) What is transmitted from father to child? (3) How is the distress transmitted and through which mechanisms? And finally, (4) Which children are more vulnerable to the transmission of PTSD distress in the family? Whereas the existing literature deals mainly with fathers' PTSD as a risk for increased emotional and behavior problems among the children, this review also highlights the current paucity of knowledge regarding family members and extrafamilial systems that may contribute to intergenerational transmission of PTSD or to its moderation. Little is also known about resilience and strengths that may mitigate or prevent the risk of intergenerational transmission of trauma.

OBJECTIVE:
Longitudinal studies of children exposed to traumatic events show contrasting findings regarding their symptomatic change over time. The present study reports on a 30-month follow-up of preschool children and their mothers who had been exposed to Scud missile attacks.

METHOD:
Families displaced during the Gulf War after their homes had been damaged by the missile attack and a control group whose homes remained intact were interviewed about posttraumatic and general symptomatology, the mothers' capacity to control images, and the children's adaptive behavior.

RESULTS:
Stress symptoms decreased in the displaced children but not in their mothers. Both reported more posttraumatic symptoms than did the control group. No differences in the children's adaptive behavior were observed. Posttraumatic symptoms of the displaced children correlated with the mothers' avoidant symptoms. The mothers' avoidant symptoms at follow-up were statistically explained by the mothers' symptoms during the war and their capacity for image control, the duration of displacement, and the cohesion of the family.

CONCLUSIONS:
The maternal stress-buffering capacity constitutes a central element in children's protective matrix and is crucial in minimizing long-term internal suffering of traumatized preschool children.

Stroke is one of the oldest but least understood diseases, and it is one of the major public health problems facing the elderly. Recent epidemiological investigations have found that the incidence of stroke has been underestimated by about 50%, and that the burden of disease is highest in minority populations. Recent clinical and basic neuroscience research indicates that stroke is neither unpredictable nor irreversible. Many risk factors for stroke are readily identifiable, and evidence-based treatment may be used to reduce the likelihood of stroke among those at risk. Rapid diagnosis and evaluation of stroke and transient ischemic attack and their treatment, including surgery, anticoagulation, antiplatelet and other medical therapies, reduce the chance of recurrence. More aggressive treatment of blood pressure, even among patients who are not necessarily hypertensive, may also reduce the risk of future strokes. Once ischemic stroke has occurred, emergent therapy using thrombolysis may significantly reduce disability, even among the elderly. This review presents an update on definitions of stroke and its subtypes, stroke epidemiology, and the results of recent studies of stroke prevention and acute treatment.

This qualitative focus group study describes posttraumatic growth experiences of African American adolescents currently coping with parental breast cancer. Twelve adolescents participated in three focus groups assessing their experiences with parental cancer. Spontaneous accounts of posttraumatic growth were reported by all participants. A content analysis revealed reports in four of the five domains of posttraumatic growth identified by Tedeschi and Calhoun (1996) which included: greater appreciation for life, enhanced interpersonal relationships, increased sense of personal strengths, and changed priorities. An additional domain, change in health behaviors and attitudes, also emerged. These findings add important knowledge to the developing field of research in posttraumatic growth in populations where available research is scarce, especially among adolescents and racial minorities.

Hur är det att var barn och ha en mamma med stark hjärna och hjärta, men muskler som är svaga? Vilka frågor och farhågor är det som dyker upp i ett barns funderingar? Och hur kan vi hjälpa och stödja ett barn att förstå? Vi får i ett kapitel i denna bok ta del av hur Liam 6 år, hans familj samt psykolog Christina Renlund finner sätt att hantera situationen. Liam berättar om sina funderingar och rädslor medan mamma Ninnie berättar om sina. Vad är kopplat till hennes sjukdom och vad tillhör det som Liam i den ålder han befinner sig i, ändå skulle fundera över. Efterhand som Liam växer och hamnar i nya situationer dyker nya utmaningar upp. Vi får bland annat ta del av hur det är när Liam ska börja skolan och Ninnie väljer att en dag komma med till skolan och berättar om sin muskelsjukdom för barnen, och hur stolt Liam är över sin mamma!
Christina Renlund lotsar oss i egenskap av psykolog, med mångårig erfarenhet av att träffa familjer i liknande situationer, genom olika utmaningar Liam och hans familj har att hantera. Samtalen och funderingarna varvas med råd och tydliggörande. Om vikten av att tidigt prata med barnen och rusta dem med kunskap och svar att använda när frågorna kommer och på det viset göra barnen tryggare.

En mamma eller pappa dör och halva världen försvinner. Trots det går det att växa upp och fortsätta leva ett helt liv. Här möter du människor du känner igen som klarat det och hittat glädjen och uppfyllt drömmar.
Mediamannen Peter Settman, coachen och författaren Elizabeth Gummesson, sångaren Patrik Isaksson och musikern Marina Schiptjenko. Alla förlorade de en förälder som barn och här berättar de sina historier.
Det är rakt på sak om dödsbesked, förtvivlan och saknad. Men också fullt med hopp, livsglädje och bilder av den där särskilda sortens styrka och beslutsamhet. Den som kommer sen, när man inser att man klarar av även det som är riktigt svårt.
Dödsviktigt är till dig som förlorat din mamma eller pappa. Du ska veta att det finns fler som tänker och känner som du.
Dödsviktigt är till dig som står bredvid och inte vet vad du ska göra. Du får tips om vad du kan säga och hjälp att förstå vad döden gör med dem som blir kvar.
Dödsviktigt är också till alla er andra som någon gång sagt orden "om jag dör". Varje år förlorar över 3000 barn i Sverige en förälder och de lär sig tidigt att vi inte lever för alltid. Döden är en del av livet, allas liv. Och den blir lättare att leva med om vi gör det tillsammans. Därför är det dödsviktigt att prata om döden.

Omsorgens skiftningar - Begreppet, vardagen, politiken, forskningen. R. Eliasson

Akademisk avhandling

Avhandling vid pedagogiska institutionen

Boken handlar om att underlätta möjligheterna till delaktighet i familjens vardagsliv för barn och ungdomar som har omfattande funktionsnedsättningar. Boken bygger på erfarenheter och tankar från föräldrar till barn med personlig assistans samt deras personliga assistenter. Förhoppningen är att deras tips och idéer ska bidra till upptäckten av nya situationer och samspelsmöjligheter i vardagen som man kanske inte riktigt fått syn på än.

Boken erbjuder fördjupning om delaktighet, barns lärande och utveckling i familjen och konkreta tips om hur man kan arbeta för att underlätta barns delaktighet. Boken kan användas som en huvudbok för samtal om hur vardagslivet kan gestalta sig när barn har personlig assistans.

Boken riktar sig till föräldrar, personliga assistenter, anhöriga och personer som arbetar med barn och ungdomar som har omfattande funktionsnedsättningar. Författare är Jenny Wilder, forskare vid högskolan i Jönköping och forskare/ möjliggörare på Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka), Anna Karin Axelsson, doktorand vid högskolan i Jönköping och Maggan Carlsson, handledare på Föreningen JAG.

- Jag skrev den här boken för att det är så viktigt för anhöriga barn att få plats, få stöd i andra och veta att de får känna alla känslor som ibland upplevs som »förbjudna« när man lever med en familjemedlem med funktionshinder eller sjukdom. Det hade jag behövt när jag var barn, hade en mamma som blivit förlamad och rullstolsburen och vi hade assistenter som gjorde det svårt att ha en privat familjesituation.

Elina Sundström är frilansjournalist och utbildar sig till vetenskapsjournalist. Hon är även utbildad ayurvedisk massageterapeut samt har skrivit Engagemangsguiden: en handbok om ideellt engagemang och volontärarbete som gavs ut av Rädda Barnens Ungdomsförbund år 2009.

Boken är för dig som arbetar inom hälso- och sjukvård, barnomsorg eller på annat sätt är i kontakt med barn och unga. Den ger dig kunskap, inspiration och verktyg för att ge unga anhöriga stöd, råd och information.

Den är också för dig som själv är ung anhörig, och innehåller särskilda reflektions- och diskussionspunkter riktade till dig.

Att växa upp som barn till en anhörig som är sjuk eller har ett funktionshinder innebär ofta påfrestningar som situationen i familjen för med sig. Alla familjer är olika, men för de unga anhöriga finns det ofta gemensamma erfarenheter. Dessa barn och unga kan behöva stöd och uppmärksamhet.

Unga anhöriga tar ofta på sig ett stort ansvar i sin familj. Då kan det finnas behov av bland annat praktisk hjälp i hemmet, men också av att få prata om de egna känslorna. Men ett barn med en sjuk eller funktionshindrad familjemedlem behöver inte nödvändigtvis må dåligt, och man vill ofta inte bli särbehandlad. Även om situationen i familjen kan föra med sig besvärligheter, kan den också föra samman familjen och vara en källa till styrka. I boken ser vi exempel på olika reaktioner och vägval.

Jag är också viktig innehåller intervjuer med professionella, unga anhörigas berättelser - några berättar själva, andra har blivit intervjuade - samt diskussionsunderlag och frågor för vidare reflektion. I boken finns även litteraturförslag och en organisationsförteckning.

Denna prosasamling föddes ur mitt behov av tröst.

Mitt behov av att sätta ord på mina känslor utifrån min vuxnes sons missbruk.

Orden tröstar mig och jag hoppas att mina ord även ska ge dig tröst.

Med dessa ord vill jag att du ska förstå att du som anhörig inte är ensam och det finns inget rätt eller fel i hur vi känner och vad vi känner.

Din anhöriges missbruk handlar inte om dig. Även om det såklart påverkar dig och det vi anhöriga måste göra för att leva ett anständigt liv är att förhålla oss till detta, att hitta strategier som funkar för oss.

Vi kommer använda olika strategier men Du har rätt att leva ditt liv som du önskar, du har rätt att inneha huvudrollen i ditt liv.

Denna prosasamling hjälper inte min son ur sitt missbruk men den hjälper mig att andas.

En bok som har romanens form men som bygger på verkliga händelser och ger en inblick i hur barn kan ha det idag. Julie växer upp med en psykiskt sjuk mamma.Boken bygger på autentiska händelser som några personer valt att berätta om och beskriver på ett bra sätt hur det kan vara att växa upp med en förälder som är psykiskt sjuk.

Background  This study interviewed mothers (n= 17) of children aged 4 years and under with severe/profound intellectual disability, some with attendant complex medical, life-limiting conditions.

Methods  The study explored the mothers' views of the usefulness of the financial, practical and emotional supports being offered to them and their suggestions for service improvements.

Results  The study reveals these mothers to be engaged in stressful but skilled care of their children with a clear wish to continue caring for their child in the family home. Mothers frequently referred to the process of gaining useful information on services as 'haphazard' and most of the services offered to them as uncoordinated, unreliable and difficult to access. The study reveals that many of these children's needs are not being adequately met by either the intellectual disability services or the acute medical services, and some families are forced to privately finance services such as physiotherapy and speech therapy.

Conclusions  The data reveal that mothers want services offered to them in their own home, particularly short home-based respite, which would offer them short breaks to rest or engage in part-time employment. The study concludes that a reliable and flexible service response, including a comprehensive information and advocacy support is indicated for these families.

Abstract
This study explores experiences of mothers in Sweden who care for their adult children suffering from severe mental illness. Using 15 interviews with mothers from 40 to 80 years old, the article examines how predominant professional knowledge and sanism constructs the mothers and their children as deviant and what counterstrategies the mothers develop as a response to these experiences of discrimination. The findings show that the mothers' experiences are characterized by endless confrontations with negative attitudes and comments that have forced them to go through painful and prolonged processes of self-accusations for not having given enough love, care, support and help in different stages of their children's life. But the mothers' experiences also reveal important aspects of changes over the life span. As the mothers are ageing, the relationship between them and their children becomes more reciprocal and the ill child may even take the role as family carer.

Eventuellt stöd till anhöriga blir en kommunal fråga och tidigare fanns, med stor lokal variation och skönsmässighet, många anhörigvårdare formellt anställda som vårdbiträden ("anhörigsamariter"), en billig lösning för kommunen och välkommet för de anhöriga. Numera nästan avskaffat, skriver Gerdt Sundström här i en debatterande artikel om anhörigvårdare.

The present thesis investigates, analyses and critically discusses the manner in which children with special needs are categorised in the Swedish preschool. The emergence of the category and its construction depends on a number of truths concerning children, related to historical and cultural processes in society. A main focus of the thesis is to investigate how legitimacy is established for the practice of defining deviance among preschoolers, and analyse the knowledge and rationalities that prevail in discursive practice. As part of this, the ways of defining children with special needs as a group are clarified, as well as the administrative procedures for handling their cases throughout the organisation. The study combines two strands within discourse analysis: classical discourse analysis with origins in Foucaults work and critical disourse analysis (CDA). The concept governmentality was used to make an analytical matrix, adapted to prescool practices. Data has been collected in a disadvantaged district belonging to the conurbation of a Swedish major city. Empirical material includes recording of an administrative meeting, application documents, interviews and national policy documents. The study shows that the categorisation have different effects and functions in different contexts. Implemental perspective: The practice of development evaluation of preschoolers has increased the written documentation, often based on techniques originating in compulsory school. These techniques are frequently ill adapted to the curriculum of the Swedish preschool, which emphasise the competent child and clearly encourages the child's agency in preschool activities. Evaluation techniques also play the role of an incentive driving towards increasing individualisation. Educators tend to distance themselves from generalising concepts, and often assume a relational standpoint to defining deviance in children, but adapt to techniques that require a more individually based practice, which places the problems with the child. When parents consent to submit application documents, power is transformed to a range of professional actors, and a client-expert relationship is established. Administrative perspective: On the management level, the child primarily is subject to an economical rationality, and is expected to fit into existing preschool activities. The empirical material of this thesis does not display the inclusive perspective which occupies such a prominent position in special education discussions concerning compulsory school. The administrative conversation observed in the study was characterised by a quantitative approach, concerning resources for children who are considered deviant. Discussions at the meeting did not concern any aspect of the quality of the support offered, and the relationship between children and educators was reduced to a number of resouce hours per child. Societal (professional) perspectives: In an analysis of how resources for children with special needs are allocated in the city district, results will depend on which type of knowledge and rationalities are judged to be legitimate. Children who received a diagnosis delivered by a physician, or who are in the course of being investigated at the habilitation centre, obtain the largest support measures. A pattern supported by national policy documents, who constitute a steering mechanism towards implementation in educational establishments. Development evaluations in preschool can be seen as a step in Foucaults term psycomplex , where psychology is manifested in the institutions dealing with preschool children and their activities. The close historical link between pedagogy and developmental psychology, combined with a general development in society towards giving the individual perspective a central position, may contribute to the dominance of psychiatric assesments in explaining deviance among preschoolers. - See more at: http://www.skolporten.se/forskning/avhandling/kategoriseringar-av-barn-i-forskolealdern-styrning-administrativa-processer/#sthash.qpaeHiJ3.dpuf

I relation till hälsa, självkänsla, sociala och ekonomiska resurser i ett svenskt och europeiskt perspektiv. Knowledge of factors contributing to life satisfaction among older people is needed, both in the context of those with reduced self-care capacity and among healthy older people and those providing help to others. Such knowledge may be helpful in developing primary and secondary interventions. The overall aim of this thesis was to investigate life satisfaction and its relation to factors such as physical and mental health and social and financial resources among people (60?89 years old) with and without reduced self-care capacity in six European countries, and among informal caregivers (50?89 years old) in Sweden. The aim was further to investigate the extent, need and type of support provided or desired among informal caregivers. This is part of the cross-national European Study of Adults? Wellbeing (ESAW) including six European countries N=12 478 (the Netherlands, Luxemburg, Italy, Austria, UK and Sweden). The Older Americans? Resources Schedule (OARS), Life Satisfaction Index Z (LSIZ) and Rosenberg self-esteem scale were used. Study I comprised 522 people (65?89 years old) with reduced self-care capacity, study II comprised 151 informal caregivers with a high caregiving extent, 392 with a low caregiving extent and 1258 non-caregivers from the Swedish sample. In study III 2195 people with reduced self-care countries. The data were analysed by descriptive and inferential statistics using non-parametric statistics, logistic and linear regression. Low life satisfaction (LSIZ) was related to higher age, being a woman, high degree of reduced self-care capacity, living in special accommodations, feeling lonely and poor financial resources. Feeling lonely, reduced self-care capacity, feeling worried, poor health and poor financial resources in relation to needs predicted low life satisfaction (Paper I). Frequent caregivers with a high extent of caregiving had lower LSIZ than those with less frequent caregiving and noncaregivers, while no differences were found between less frequent caregivers and non-care caregivers in LSIZ. Lower LSIZ was associated with not being employed, low social resources, not refreshed after a night's sleep, poor health, and frequent caregiving (Paper II). In paper III it was found that there were differences as well as similarities in factors predicting LSIZ in that self-esteem and overall health were important in all countries among older people with reduced self-care capacity and reduced self care capacity in three of six countries, whilst in paper IV four factors were found to be common in all ESAW countries. The factors were social resources, financial resources, feeling greatly hindered by health problems and low self-esteem. Factors of importance for life satisfaction thus seem to differ depending on the personal situation and social and political system. These differences should be taken into account when outlining and providing preventive, rehabilitative and support for these groups.

Demenssjukdomar och minnesproblematik är ett stort komplext område som berör både kommun och landsting. År 2010 publicerades Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom. Riktlinjerna ska vara till stöd och hjälp för politiker och tjänstemän för att skapa en god likvärdig personcentrerad demensvård. De ska också vara till stöd för den praktiska vården, omvårdnaden och omsorgen. Det lokala vårdprogrammet är utformat med de Nationella riktlinjerna som grund.

Syftet med detta vårdprogram är att underlätta såväl utredning, behandling som uppföljning av patient med utvecklingsstörning och misstänkt eller verifierad demenssjukdom. Det understryker vikten av individuellt anpassad vårdkedja utifrån patientens behov och förmåga

Children experiencing difficulties in their peer relations have typically been identified using external sources of information, such as teacher referrals or ratings, sociometric measures, and/or behavioral observations. There is a need to supplement these assessment procedures with self-report measures that assess the degree to which the children themselves feel satisfaction with their peer relationships. In this study, a 16-item self-report measure of loneliness and social dissatisfaction was developed. In surveying 506 third- through sixth-grade children, the measure was found to be internally reliable. More than 10% of children reported feelings of loneliness and social dissatisfaction, and children's feelings of loneliness were significantly related to their sociometric status. The relationship of loneliness and sociometric status to school achievement was also examined.

The aim of this study is to assess the impact of sudden parental bereavement on subsequent attainment of developmental competencies. This longitudinal study reports on 126 youth bereaved by sudden parental death (suicide, accident, or natural death) and 116 demographically similar nonbereaved controls assessed at 9, 21, 33, and 62 months after parental death, and at comparable times in controls. Half were female and 84.7% Caucasian. Youths and care-giving parents were assessed on psychiatric disorders, psychological characteristics, and contextual variables antecedent and subsequent to bereavement. At Month 62, at which time youth on average aged 18.4 years (SD = 3.1), participants were assessed on developmental competence using an adaptation of the Status Questionnaire, peer attachment using the Inventory of Parent and Peer Attachment, and educational aspirations using the Future Expectations Scale. The bereaved and nonbereaved groups were compared using univariate and multivariate statistics, including path analyses. On univariate analyses, bereaved youth had more difficulties at work, less well-elaborated plans for career development, lower peer attachment, and diminished educational aspirations. The effects of bereavement were most commonly mediated via its effects on offspring and caregiver functioning and family climate, even after adjusting for the impact of predeath characteristics. Outcomes were unrelated to age at the time of parental death, gender of the deceased parent, or cause of death. Children who lost a parent to sudden death evidenced lower competence in work, peer relations, career planning, and educational aspirations, primarily mediated by the impact of bereavement on child and parental functioning and on family climate.

This article presents long-term effects of a randomized trial evaluating 2 standardized, manual-based prevention strategies for families with parental mood disorder: informational lectures and a brief, clinician-based approach including child assessment and a family meeting. A sample of 105 families, in which at least 1 parent suffered from a mood disorder and at least 1 nondepressed child was within the 8- to 15-year age range, was recruited. Parents and children were assessed separately at baseline and every 9 to 12 months thereafter on behavioral functioning, psychopathology, and response to intervention. Both interventions produced sustained effects through the 6th assessment point, approximately 4.5 years after enrollment, with relatively small sample loss of families (<14%). Clinician-based families had significantly more gains in parental child-related behaviors and attitudes and in child-reported understanding of parental disorder. Child and parent family functioning increased for both groups and internalizing symptoms decreased for both groups, with no significant group differences. These findings demonstrate that brief, family-centered preventive interventions for parental depression may contribute to long-term, sustained improvements in family functioning.

Abstract
OBJECTIVES:
This article reports on results from a randomized experimental trial of the effects of the Family Bereavement Program (FBP) on multiple measures of grief experienced by parentally bereaved children and adolescents over a 6-year period.
METHOD:
Participants were 244 youths (ages 8-16, mean age = 11.4 years) from 156 families that had experienced the death of a parent. The sample consisted of 53% boys and 47% girls; ethnicity was 67% non-Hispanic White and 33% ethnic minority. Families were randomly assigned to the FBP (N = 135) or a literature control condition (N = 109). Two grief measures, the Texas Revised Inventory of Grief and the Intrusive Grief Thoughts Scale (IGTS) were administered at 4 times over 6 years: pretest, posttest, and 11-month and 6-year follow-ups. A 3rd measure, an adaptation of the Inventory of Traumatic Grief (ITG) was administered only at the 6-year follow-up.
RESULTS:
Compared with the control group, the FBP group showed a greater reduction in their level of problematic grief (IGTS) at posttest and 6-year follow-up and in the percentage at clinical levels of problematic grief at the posttest. The FBP also reduced scores on a dimension of the ITG, Social Detachment/Insecurity, at 6-year follow-up for 3 subgroups: those who experienced lower levels of grief at program entry, older youths, and boys.
CONCLUSION:
These are the first findings from a randomized trial with long-term follow-up of the effects of a program to reduce problematic levels of grief of parentally bereaved youths.
(c) 2010 APA, all rights reserved

OBJECTIVE:
To investigate an intensified transition concept between neurological inpatient rehabilitation and home care for long-term effects on the care situation two and a half years after stroke patients' discharge.
DESIGN:
Controlled clinical trial allocating patients to intervention group (intensified transition on ward II) or control group (standard transition on ward I); patients were allocated to whichever ward had a vacancy. The last follow-up assessment was carried out on average 31 months after discharge.
INTERVENTION:
The intensified transition concept consisted of therapeutic weekend care, bedside teaching and structured information for relatives during the second phase of the rehabilitation.
SUBJECTS:
Seventy-one patients and their family carers were included, of which one case dropped out. Therefore 70 family carers--35 individuals in each group-- were available for assessment at long-term follow-up.
DATA COLLECTION:
Family carers were asked via telephone whether the patient was still alive and if so, where he or she is living--at home or in a nursing home.
STATISTICAL METHODS:
Binary logistic regression analysis with the care situation (home care versus institutionalized care or deceased) as dependent variable.
RESULTS:
Two and a half years after discharge (T3) in the intervention group significantly fewer patients were institutionalized (2 versus 5) or deceased (4 versus 11) (P = 0.010). Multivariate analysis showed that besides a higher functional life quality at discharge and lower patient's age, the participation in the intensified transition programme is the third significant predictor for home care at T3.
CONCLUSION:
Effects of an intensified transition programme can persist over a long-term period. They can sustain home care by reducing institutionalization and mortality.

Background: Given close genetic and emotional connections between a twin pair, the death of a co-twin sibling may considerably affect the mental health of the surviving twin. However, evidence from population-based cohort studies is currently lacking. Methods: Based on the Swedish health registers, we identified 4528 exposed twins whose twin sibling died between 1973 and 2013. For comparison, 22,640 matched unexposed twins (i.e., had twin sibling but didn't experience such a loss) and 4939 full siblings of these exposed twins were included. Controlling for multiple confounders, we used Cox models to estimate hazard ratios (HRs) with 95% confidence intervals (CIs) of clinical ascertained psychiatric disorders after loss of a co-twin. Results: The median age at a co-twin loss was 59 years. Compared to the unexposed twins, exposed twins were at increased risk of psychiatric disorders (HR = 1.65 [95% CI 1.48–1.83]). The association seemed stronger for loss of a monozygotic twin (HR = 2.02 [95% CI 1.56–2.61]) than loss of a dizygotic twin (HR = 1.46 [95% CI1.27–1.67]), and was evident after loss by natural causes (HR = 1.49 [95% CI 1.32–1.69]). Additionally, such risk was most pronounced during the first year after loss and when loss occurred at young age. The HR was 1.55 (95% CI 1.31–1.82) when compared exposed twins to their full siblings who also exposed to loss of a normal full sibling due to the death of the deceased twin. Conclusions: Losing a co-twin is a strong life stressor indicated by the increased subsequent risks of psychiatric disorders among the surviving twins

The inconclusiveness of the literature on the role of loss of parent in influencing psychiatric disorder in adulthood is well known. A number of reasons involving sampling, location and other methodological features, are given to account for these contradictory findings. A study specially designed to cope with these features is then described and basic results are reported. These indicate that, in a sample of women aged 18-65, loss of mother before the age of 17, either by death or by separation of one year or more, was associated with clinical depression in the year of interview. Loss of father by death was in no way associated with current depression, but separation from father showed a trend which, however, did not reach statistical significance. Control for other possible confounding factors did not change this patterning of results; these were further supported when psychiatric episodes earlier in adulthood were examined. Examination of the caregiving arrangements in childhood suggests that it is 'lack of care', defined in terms of neglect rather than simply hostile parental behaviour, which accounts for the raised rate of depression. Such 'lack of care' is more frequent after loss of mother than after loss of father.

Abstract
OBJECTIVE:
As part of a search for measurable attributes of an individual that might be related to the risk of alcoholism, the author's group previously compared 227 sons of alcoholics and 227 matched comparison subjects at the age of about 20 years. Forty percent of the men at high risk for alcoholism and less than 10% of the comparison subjects demonstrated a low intensity of response to alcohol challenge. This article reports the results of the follow-up of the first half of this study group almost a decade later.
METHOD:
Of the men who had been tested at about age 20, 223 were about age 30 at this evaluation, which included personal and resource-person interviews, record searches, urine toxicology screens, and blood level markers of drinking.
RESULTS:
A low level of response to alcohol at age 20 was associated with a fourfold greater likelihood of future alcoholism in both the sons of alcoholics and the comparison subjects. Fifty-six percent of the sons of alcoholics with the lesser alcohol response developed alcoholism during the subsequent decade, compared to 14% of the men in this group who had highly sensitive alcohol responses. Neither family history of alcoholism nor response to alcohol predicted any other psychiatric diagnoses over the subsequent decade, and neither was a significant predictor of any other substance use disorder.
CONCLUSIONS:
In a heavy-drinking society, a lower sensitivity to modest doses of alcohol is associated with a significant increase in the risk of future alcoholism, perhaps through increasing the chances that a person will drink more heavily and more often.

Det är angeläget att särskilt personligt stöd blir en flexibel insats som kan kompletteras dels efter individuella behov, dels efter förändrade förutsättningar beroende på teknikutveckling och annan kunskaps- och kompetensutveckling. Det är därför inte rimligt att precisera en heltäckande katalog av åtgärder som skall ingå i insatsen. Utifrån dagens erfarenhet av innehållet i råd och stöd kan dock tre delar utgöra bas i särskilt personligt stöd; Kunskapsstöd, psykosocialt stöd och särskilt kompletterande stöd.

Det är viktigt att det inte utvecklas någon skarp gräns mellan dessa delar eftersom det är en styrka om den samlade kompetensen kan samverka på det sätt som bäst motsvarar individens behov. Detta gränsöverskridande arbetssätt kan även i fortsättningen medföra problem i avgränsningen av insatsen, men en efterfrågan på tydliga riktlinjer och detaljstyrning måste vägas mot de enskildas behov av individuellt anpassade åtgärder.

Förtydligandet av insatsen innebär i huvudförslaget att det inom särskilt personligt stöd skall vara möjligt att komplettera kvalitativt eller kvantitativt med åtgärder som kan betraktas ingå i habilitering och rehabilitering om dessa behov inte tillgodoses på annat sätt. Detta gäller alla de fyra delar som normalt anses ingå i habilitering och rehabilitering - medicinska, psykologiska, sociala och pedagogiska.

Alkoholfrågan är något som berör de flesta och många av oss bär på minnen och erfarenheter som vi kanske aldrig fått sätta ord på. Barns erfarenheter och upplevelser av alkohol har vi samlat i vår bok: Lyssna på barnen

Om föräldrar missbrukar, så leder detta ofta till att en väl bevarad familjehemlighet styr hela familjens liv. Genom föreläsningar och reportage berättar människor om sina egna erfarenheter.

Blå Bandet är en del av ett stort internationellt nätverk som i de flesta länder kallas Blå Korset. Våra systerorganisationer i Norge och Danmark, arbetar förutom med förebyggande arbete, också med vård och rehabilitering av missbrukare och deras familjer.

De positiva effekter som fysisk aktivitet har på
hälsa och självkänsla är idag allmänt kända. Att
vara delaktig i lek och fysiska aktiviteter har också
en viktig social betydelse för barns och ungdomars
utveckling.
Forskning visar att elever som är delaktiga i
fysiska aktiviteter i högre utsträckning utvecklar
sociala relationer och stärker sitt självförtroende,
vilket även påverkar självkänslan och självbilden
positivt. (Moser och Dudas, 1997)
Denna skrift är framtagen efter att vi i Specialpedagogiska
skolmyndigheten tillsammans med
forskare gjort en studie kring samarbetsorienterat
lärande och vägledande kamrater. Vi vet att många
elever med någon funktionsnedsättning upplever
att de inte alltid får förutsättningar att vara delaktiga
i olika aktiviteter eller i gemenskapen under
skoldagen. Särskilt tydligt har det visat sig i ämnet
idrott och hälsa.
Skolinspektionens ämnesrapport för idrott och
hälsa (2012) lyfter fram att det sällan finns tillgång
till specialpedagogiskt stöd i ämnet. Rapporten
pekar också på att idrottslärare ofta är bra på att
uppmuntra eleven men inte på att anpassa undervisningen
eller aktiviteterna. I rapporten framkommer
även att elever med funktionsnedsättning ofta inte
deltar fullt ut i undervisningen.
Med denna bakgrund ville vi titta närmare på
om man kan påverka delaktigheten mellan elever
med och utan funktionsnedsättning på idrottslektionerna.
Vi var även intresserade av att se om
det påverkade klassklimatet och engagemanget
i aktiviteterna.
Det kommer allt mer forskningsresultat som
visar positiva effekter av elevers kompetens att
samarbeta och hjälpa varandra. I vår och liknande
studier kan vi se att samarbetsorienterat lärande,
tillsammans med pedagogers medvetna förhållningssätt,
kan ge goda möjligheter att påverka
klassklimat och gemenskap. Vi vill därför dela med
oss av våra lärdomar från denna och liknade studier.
I denna skrift ger vi främst exempel från ämnet
idrott och hälsa, men vi ser också att dessa lärdomar
är överförbara på andra ämnen och områden
i skolans verksamhet.
Vi vill även lyfta fram begrepp och synsätt som
vi tror att många skolor kan ha nytta av i sitt arbete
kring att skapa en tillgänglig och inkluderande miljö.
Under hösten 2013 kommer studien att publiceras
som en vetenskaplig artikel i European Journal of
Special Needs Education. Artikeln heter Cooperative
oriented Learning in Inclusive Physical Education.
Författare till artikeln är Aija Klavina, Associate Professor
vid Academy of Sport Education i Lettland,
Kajsa Jerlinder, universitetslektor vid högskolan i
Gävle, Lars Kristén, universitetslektor vid högskolan
i Halmstad, Lena Hammar, rådgivare vid Specialpedagogiska
skolmyndigheten och Tine Soulie,
konsulent vid Handikappidrottens Videncenter
i Danmark.

Den här antologin sammanfattar kunskapsläget och bidrar med ny kunskap om arbetsfördelningen mellan kvinnor och män och de konsekvenser som denna får för deras möjligheter på arbetsmarknaden.

-------------------------------------------------

För femtio år sedan rådde huvudsakligen en mycket strikt arbetsdelning mellan makar. Den rådande normen var att mannen genom förvärvsarbete bar huvudansvaret för den ekonomiska försörjningen av familjen. Om det var ekonomiskt möjligt var hustruns huvudsakliga ansvar att ta hand om hem och barn. I början av sextiotalet var således en majoritet av de gifta kvinnorna hemarbetande och skötte i det närmaste allt hushållsarbete.

Mycket har hänt sedan dess och i dag är det mycket få kvinnor i Sverige som arbetar hemma på heltid. Den normförskjutning som skett har naturligtvis påverkat både män och kvinnor, även om omvälvningen onekligen varit störst för kvinnorna.

I dag utgör de hälften av förvärvsarbetskraften och fördelningen av omsorgs- och hushållsarbetet i familjen är väsentligt mycket jämnare än den var för femtio år sedan. Samtidigt kvarstår betydande könsskillnader exempelvis i arbetstid och lön vilka i sin tur är relaterade till kvarvarande könsskillnader i fördelningen av omsorgs- och hushållsarbete.

The overall aim was to explore the family's experiences of major depression and the meaning of the illness for family life, for the ill person, the partner and the children. This thesis has a life-world perspective and is a qualitative explorative study using narrative interviews with families with parents who were identified as having major depression MD (Paper I-IV). A case study with a single family (n=3) was performed with a focus on describing what happens and how to manage the illness in a family (I). Group interviews with 7 families (n=18) were conducted to describe the ways of living with MD in families (II). Further, parents (n=8), who were identified as suffering from major depression, representing 8 families were interviewed to elucidate the meaning of depression in family life from the viewpoint of the ill parent (III). Interviews were also conducted with children and young adults (n=8), aged from 6 to 26 years, representing 6 families to elucidate the meaning of a parent's major depression in family life from the children's perspective (IV). The interview texts were analysed using qualitative methods; thematic content analysis (I-II) and phenomenological hermeneutic analysis (III-IV). The thesis shows that family members had different views and ways of interpreting and managing the family's situation when the mother was suffering from major depression (I).The families faced demanding conditions in the presence of illness which they tried to manage together. The families' situation (fatigue, loss of energy and being burdened with guilt) seemed to bring these families into stressful life situations (II). Depressed parents' suffering and dignity were revealed as being simultaneously present and complicating family life. Dignity has to be repeatedly restored for oneself and the family, and the family's dignity has to be restored in front of other outside the family circle (III). Children's sense of responsibility and loneliness were elucidated. The children's responsibility includes their striving for reciprocity, and in their loneliness is the children's yearning for reciprocity. Children compensate with a sense of responsibility for an ill parent in family life and for their lack of health. Children's family life shifts between responsibility and loneliness as they wait for reciprocity in family life to return to normal (IV). This thesis shows how a study using qualitative methods makes it possible for family members together and individually to talk about major depression as illness that is an intruder in their family life. The thesis elucidates how the depression complicates and involves the family member's life as well as the ill person's family life. All family members have their own life-world and try to balance everyday life from an individual perspective, which overshadows that managing the illness is a concern for the whole family.

Measures for children with developmental disabilities: an ICF-CY approach. Annette Majnemer, ed. Mac Keith Press, 2012. 150.00 [pound sterling]. 552pp. ISBN: 978-1-908316-45-5 I highly recommend this book: Professor Majnemer has brought together a wide range of outcome measurement experts creating a thoughtfully crafted book, essential reading for anyone selecting outcome measures for use with children and youth with developmental disabilities. The book is framed by the components.

Syftet med denna kvalitativa studie var att undersöka upplevelser av gruppbaserat föräldrastöd hos mammor med Adhd som deltagit i en universell föräldragrupp på barnhälsovårdscentral (BVC) samt i en anpassad självhjälpsgrupp (Mammagruppen). Mammagruppen bestod av fem mammor med diagnosen Adhd, en hade även Asperger syndrom. Med ett bortfall deltog fyra av dem i studien. Tre av informanterna deltog även i föräldragrupp på BVC. Deras barn var 0-2 år gamla utan uttalade problem. Datainsamling skedde genom semistrukturerade intervjuer och en induktiv tematisk analys resulterade i två huvudteman; Samhörighet och Stöd. Resultatet visar att informanternas upplevelser av Mammagruppen blev övervägande positiva och upplevelser av föräldragruppen på BVC blev övervägande negativa. Några grundläggande faktorer som bidrog till detta var huruvida de har upplevt samhörighet i grupperna samt om de har fått utrymme till att samtala om sina egna behov och känslor. Detta bidrar med unik kunskap och belyser det upplevda behovet av ett anpassat stöd. Det behövs vidare forskning innan vi kan säga att det finns skillnader.

Huruvida föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning (psykisk utvecklingsstörning) klarar av sitt föräldraskap har alltid ifrågasatts. Den här boken vill visa på vikten av relationen mellan föräldrar och barn när man ska ge hjälp och stöd till föräldrar med kognitiva brister. Forskning rörande barn och barns utveckling har länge varit ett viktigt område inom psykologin. Man är dock inte alltid överens om föräldrars betydelse för barns psykiska utveckling. Författarna visar hur psykologiska insatser kan utformas i familjer med komplex problematik inklusive föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning. Boken kan utgöra en referensram för att underlätta samarbetet mellan personal inom pedagogisk, social, psykologisk och medicinsk verksamhet. Boken bör med fördel även kunna användas inom utbildningar för behandlingspersonal inom psykolog- och socionomutbildningar

Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) vill med den här rapporten bidra till en bättre förståelse för familjer som har rörelsehindrade barn. Syftet är dels att familjer i liknande situationer skall få en insikt om att de inte är ensamma och dels att påverka politiker, tjänstemän samt vårdpersonal

Manual explains the development, standardization, applications, and profiles for the ASEBA adult forms. Also provides reliability and validity data, problem prevalence rates, scale scores, scoring instruments, and answers to common questions. 232 pages.

Purpose
To obtain caregiver report of children's competencies and behavior problems in a standardized format.
Conceptual Organization
The Child Behavior Checklist/4-16 (CBCL/4-16) was the first of what has become a multi-axial
empirically based set of measures for assessing children from parent, teacher, and self-reports. In 1991,
The CBCL/4-16 was re-normed to include children up to 18 years of age (becoming CBCL/4-18), and
eight cross-informant constructs were identified to facilitate direct comparison between problem
behavior scores on the CBCL, the Teacher Report Form (TRF), and the Youth Self-Report Form (YSR)
(Achenbach, 1991). All three instruments include measurement of the following eight constructs or
syndromes: Social Withdrawal, Somatic Complaints, Anxiety/Depression, Social Problems, Thought
Problems, Attention Problems, Delinquent Behavior, and Aggressive Behavior. The CBCL is the only
measure among the three instruments that contains the Sex Problems scale (Achenbach, 1991).
In addition to focusing on a child's behavior as defined by one of the eight syndrome scales, the CBCL,
TRF, and YSR also allow the examination of two broad groupings of syndromes: Internalizing Problems
and Externalizing Problems. Internalizing Problems combines the Social Withdrawal, Somatic
Complaints, and Anxiety/Depression scales, while Externalizing problems combines the Delinquent
Behavior and Aggressive Behavior scales (Achenbach, 1991).
The three corollary instruments also contain items that assess social competence. The CBCL/4-18
contains 20 competence items grouped into 3 scales (Activities, Social, and School) (Achenbach, 1991).
Item Origin/Selection Process
Items were derived from research and consultation with professionals and parents, and revisions were
based on the findings of numerous pilot studies. For a complete description of item derivation for the
CBCL, see the Manual for the Child Behavior Checklist/4-18 and 1991 Profile (hereafter referred to as
the Manual) (Achenbach, 1991).
Materials
Manual, forms, and computerized scoring programs, available from the publisher.
Time Required
Twenty-five to thirty minutes.
Administration Method
The CBCL is designed to be completed independently by the caregiver. It requires fifth grade reading
ability. The form can also be administered orally by an interviewer who records the caregiver's answers.
There are several items for which the respondent is asked to elaborate about an endorsed behavior in
order to avoid improper scoring.
Training
Requires thorough familiarity with the Manual, especially with the cautions related to commonly
misinterpreted items (Manual, p. 13, pp. 249-250). Please see the Manual for additional information on
training and educational requirements.
Scoring
Score Types
Items are coded from 0 to 2. Instructions for hand scoring the instrument are provided in Appendix A
of the Manual.
Total scores may be computed for Social Competence, Behavior Problems, Internalizing Problems,
Externalizing Problems, and Sex Problems, plus scores for each of the 8 syndrome scales (Achenbach,
1991)
Raw scores can be converted to age-standardized scores (T scores having a mean = 50 and SD = 10) that
can be compared with scores obtained from normative samples of children within the same broad age
range. Please see the Manual for more information on CBCL scores.
Score Interpretation
For the syndrome scales, T scores less than 67 are considered in the normal range, T scores ranging from
67-70 are considered to be borderline clinical, and T scores above 70 are in the clinical range
(Achenbach, 1991) Please see the Manual for additional information on specific syndrome scales
For Total Problems, Externalizing Problems, and Internalizing Problems, T scores less than 60 are
considered in the normal range, 60-63 represent borderline scores, and scores greater than 63 are in the
clinical range (Achenbach, 1991).
Norms and/or Comparative Data
The CBCL/4-18 was normed on a sample of 2,368 non-handicapped 4 to 18 year old children. See
Manual for additional information on norms and comparative data. .
Psychometric Support
Reliability
Information on test-retest reliability and Cronbach's alphas are available from the author (Achenbach,
1991).
Validity
Evidence for content, construct, and criterion-related validity is well documented. See Chapter 6 in
Manual for additional details.

The YABCL has 107 items that describe specific behavioral and emotional problems. Parents and others rate the young adult for how true each item is now or was within the past six months using the following scale: 0 = not true (as far as you know); 1 = somewhat or sometimes true; 2 = very true or often true. In addition, 13 socially desirable items are rated, and space is also provided for responses to two open-ended items covering physical and other problems, plus anything else the respondent wants to report about the young adult. These questionnaires are designed to provide standardized descriptions of behavior, feelings, thoughts, and competencies rather than diagnoses per se. The YABCL has 109 problem items and 11 competence items that are scored on 3-step scales. Eight syndromes are derived from the items on the YABCL, including 2 designated as Internalizing (Anxious/Depressed, Withdrawn) and 3 designated as Externalizing (Aggressive, Delinquent, and Intrusive Behavior). Reliability on the YABCL averages 0.85 across syndromes and Internalizing, Externalizing, and Total Problems scales (P .001). Validity has been demonstrated by showing significantly higher scores for subjects referred for mental health services than for matched nonreferred subjects.36-38 For the 8 syndrome scales, the 95th percentile is considered the borderline clinical cutoff and the 98th percentile the clinical cutoff on the basis of a nonreferred population. For the problem scales (Internalizing, Externalizing, and Total Problems), the 83rd percentile is considered the borderline clinical cutoff and the 90th percentile the clinical cutoff.33.

How the type of representation (icons, photos of objects in context, photos of objects in isolation) displayed on a hand-held computer affected recognition performance in young adults with cognitive disabilities was examined. Participants were required to match an object displayed on the computer to one of three pictures projected onto a screen. We tested the opinion widely held by occupational therapists and special education professionals that there is an inverse relationship between cognitive ability and the required fidelity of a representation for a successful match between a representation and an external object. Despite their widespread use in most learning tools developed for persons with cognitive disabilities, our results suggest that icons are poor substitutes for realistic representations.

The Nordic countries share a tradition of universal, tax-financed eldercare services, centred on public provision. Yet Nordic eldercare has not escaped the influence of the global wave of marketisation in recent years. Marketinspired measures, such as competitive tendering and user choice models, have been introduced in all Nordic countries, and in some countries, there has been an increase of private, for-profit provision of care services. This report is the first effort to comprehensively document the process of marketisation in Sweden, Finland, Denmark and Norway. The report seeks to answer the following questions: What kinds of market reforms have been carried out in Nordic eldercare systems? What is the extent of privately provided services? How is the quality of marketised monitored? What has the impact of marketisation been on users of eldercare, on care workers and on eldercare systems? Are marketisation trends similar in the four countries, or are there major differences between them? The report also includes analyses of aspects of marketisation in Canada and the United States, where there is a longer history of markets in care. These contributions offer some perhaps salutary warnings for the Nordic countries about the risks of increasing competition and private provision in eldercare. The authors of this report, representing seven countries, are all members of the Nordic Research Network on Marketisation in Eldercare (Normacare). The report has been edited by Professor Gabrielle Meagher, University of Sydney and Professor Marta Szebehely, Stockholm University. Our hope is that the report will provide both a foundation and an inspiration for further research on change in Nordic eldercare.

This study sought to assess the association between traditional masculine gender role ideologies and sexual risk and intimate partner violence (IPV) perpetration behaviors in young men's heterosexual relationships. Sexually active men age 18–35 years attending an urban community health center in Boston were invited to join a study on men's sexual risk; participants (N=307) completed a brief self-administered survey on sexual risk (unprotected sex, forced unprotected sex, multiple sex partners) and IPV perpetration (physical, sexual and injury from/need for medical services due to IPV) behaviors, as well as demographics. Current analyses included men reporting sex with a main female partner in the past 3 months (n=283). Logistic regression analyses adjusted for demographics were used to assess significant associations between male gender role ideologies and the sexual risk and IPV perpetration behaviors. Participants were predominantly Hispanic (74.9%) and Black (21.9%); 55.5% were not born in the continental U.S.; 65% had been in the relationship for more than 1 year. Men reporting more traditional ideologies were significantly more likely to report unprotected vaginal sex in the past 3 months (ORadj = 2.3, 95% CI = 1.2–4.6) and IPV perpetration in the past year (ORadj = 2.1, 95% CI = 1.2–3.6). Findings indicate that masculine gender role ideologies are linked with young men's unprotected vaginal sex and IPV perpetration in relationships, suggesting that such ideologies may be a useful point of sexual risk reduction and IPV prevention intervention with this population.

Scand J Caring Sci; 2012; 26; 587-597 'Mastering an unpredictable everyday life after stroke'- older women's experiences of caring and living with their partners Introduction: The shift from older persons living in institutions to living in the community naturally affects both the older persons and their partners. The informal care is often taken for granted, and the research that focuses on the diversity of older female carers needs is scarce. Aim: To explore and learn from the older women how they experience their life situation and formal support as carers of their partners after stroke and to suggest clinical implications. Method: The design of the study is qualitative being based on the focus group method. Sixteen carers, median age 74 years (range 67-83), participated in four focus group discussions, which each met once for not more than 2 hours. Findings: The discussions resulted in one comprehensive theme; 'Mastering an uncertain and unpredictable everyday life'. Three subthemes emerged from the material: 'Living with another man' where the carers discussed not only the marked change in their partner's personality, but also the loss of a life-companion and their mutual intellectual contact; 'Fear of it happening again', comprising the carers' experiences of fear and confinement, of always having to be ready to help and of being trapped at home; 'Ongoing negotiation', referring to the carers' struggling and negotiating not only with their partners, but also with themselves and formal care for time to themselves. Conclusion: This study helps us to understand how these older women tried to master an uncertain and unpredictable life. Their life had changed radically; now they were always on call to help their partners and felt tied to home. The results draw attention to the carers' need for time to themselves, a greater knowledge of stroke and continuous support from formal care.

INTRODUCTION:
The shift from older persons living in institutions to living in the community naturally affects both the older persons and their partners. The informal care is often taken for granted, and the research that focuses on the diversity of older female carers needs is scarce.
AIM:
To explore and learn from the older women how they experience their life situation and formal support as carers of their partners after stroke and to suggest clinical implications.
METHOD:
The design of the study is qualitative being based on the focus group method. Sixteen carers, median age 74 years (range 67-83), participated in four focus group discussions, which each met once for not more than 2 hours.
FINDINGS:
The discussions resulted in one comprehensive theme; 'Mastering an uncertain and unpredictable everyday life'. Three subthemes emerged from the material: 'Living with another man' where the carers discussed not only the marked change in their partner's personality, but also the loss of a life-companion and their mutual intellectual contact; 'Fear of it happening again', comprising the carers' experiences of fear and confinement, of always having to be ready to help and of being trapped at home; 'Ongoing negotiation', referring to the carers' struggling and negotiating not only with their partners, but also with themselves and formal care for time to themselves.
CONCLUSION:
This study helps us to understand how these older women tried to master an uncertain and unpredictable life. Their life had changed radically; now they were always on call to help their partners and felt tied to home. The results draw attention to the carers' need for time to themselves, a greater knowledge of stroke and continuous support from formal care.

As primary caregivers of children with mental health problems, mothers face challenges that put them at risk for depression, which is rarely identified or addressed. The aims of this paper were to (a) identify mean differences among demographic, stressor, threat, and resource variables specified in a theoretical model and thought to be associated with maternal depressive symptoms and (b) determine how much variability in depressive symptoms is explained by these variables. High levels and prevalence of depressive symptoms were found within a quality of life study that these data were drawn from. Of 139 mothers participating in this study, 58% had a score of 16 or greater on the CES-D indicating moderate to high levels of depressive symptoms. Significant differences were found between mothers with higher versus lower levels of depressive symptoms for 11 of the 18 variables. Hierarchical regression was used to examine the variance explained in depressive symptoms based upon the conceptual model with 4 composite variables. Income (step 1), behavioral problems (step 2), threat appraisal (step 3), and resource appraisal (step 4) combined explained 42% of the variance.

Substantial evidence suggests that rumination is an important vulnerability factor for adolescent depression. Despite this, few studies have examined environmental risk factors that might lead to rumination and, subsequently, depression in adolescence. This study examined the hypothesis that an adverse family environment is a risk factor for rumination, such that the tendency to ruminate mediates the longitudinal association between a negative family environment and adolescent depressive symptoms. It also investigated adolescent gender as a moderator of the relationship between family environment and adolescent rumination. Participants were 163 mother–adolescent dyads. Adolescents provided self-reports of depressive symptoms and rumination across three waves of data collection (approximately at ages 12, 15, and 17 years). Family environment was measured via observational assessment of the frequency of positive and aggressive parenting behaviors during laboratory-based interactions completed by mother-adolescent dyads, collected during the first wave. A bootstrap analysis revealed a significant indirect effect of low levels of positive maternal behavior on adolescent depressive symptoms via adolescent rumination, suggesting that rumination might mediate the relationship between low levels of positive maternal behavior and depressive symptoms for girls. This study highlights the importance of positive parenting behaviors as a possible protective factor against the development of adolescent rumination and, subsequently, depressive symptoms. One effective preventive approach to improving adolescent mental health may be providing parents with psychoeducation concerning the importance of pleasant and affirming interactions with their children. (PsycINFO Database Record (c) 2013 APA, all rights reserved)(journal abstract)

Abstract
BACKGROUND:
This study examined the perceived effectiveness of a 15-week community-based program for 46 children exposed to intimate partner violence (IPV) and their mothers.
AIMS:
The primary aims were to describe the children who entered one of the existing community-based programs in terms of behavioral problems and to evaluate the impact of the program on children's general behavioral functioning as assessed by their mothers.
RESULTS:
Children's rated behavioral problems (SDQ) dropped following treatment; the effect size was in the medium range. The social impairment caused by the problems decreased as well. The effect regarding behavioral problems was not related to the degree of exposure to IPV or the mothers own changes in trauma symptoms following treatment. Results were analyzed as well at the individual level with the Reliable Change Index (RCI), which showed that the majority of children were unchanged following treatment.
CONCLUSIONS:
One implication from the study is the need for baseline screening and assessment. About half of the current sample had a clinical symptom picture indicating the need for specialized psychiatric/psychotherapeutic treatment. Furthermore, the reduction in behavioral problems was significant but many children still had high levels of behavioral problems after treatment, indicating a need of a more intense or a different type of intervention.

Children of adolescent mothers are at risk for a variety of developmental difficulties. In the present study, the effectiveness of a brief intervention program designed to support adolescent mothers' sensitivity to their infants' attachment signals was evaluated. Participants were adolescent mothers and their infants who were observed at 6, 12, and 24 months of age. The intervention conducted by clinically trained home visitors consisted of eight home visits between 6 and 12 months in which mothers were provided feedback during the replay of videotaped play interactions. At 12 months, 57% of the mother–infant dyads in the intervention group and 38% of the comparison group dyads were classified as secure in the Strange Situation. Seventy-six percent of the mothers in the intervention group maintained sensitivity from 6 to 24 months compared with 54% of the comparison mothers. Further analyses indicated that the intervention was effective primarily for mothers who were not classified as Unresolved on the Adult Attachment Interview.

Background

Improvement is needed in methods for planning and evaluating interventions designed to facilitate daily time management for children with intellectual disability, Asperger syndrome, or other developmental disorders.

Objectives

The aim of this study was to empirically investigate the hypothesized relation between children's time processing ability (TPA), daily time management, and self-rated autonomy. Such a relationship between daily time management and TPA may support the idea that TPA is important for daily time management and that children with difficulties in TPA might benefit from intervention aimed at improving daily time management.

Methods

Participants were children aged 6 to 11 years with dysfunctions such as attention-deficit/hyperactivity disorder, autism, or physical or intellectual disabilities (N = 118). TPA was measured with the instrument KaTid. All data were transformed to interval measures using applications of Rasch models and then further analysed with correlation and regression analysis.

Results

The results demonstrate a moderate significant relation between the parents' ratings of daily time management and TPA of the children, and between the self-rating of autonomy and TPA. There was also a significant relation between self-ratings of autonomy and the parents' rating of the children's daily time management. Parents' ratings of their children's daily time management explain 25% of the variation in TPA, age of the children explains 22%, while the child's self-rating of autonomy can explain 9% of the variation in TPA. The three variables together explain 38% of the variation in TPA. The results indicate the viability of the instrument for assessing TPA also in children with disabilities and that the ability measured by KaTid is relevant for daily time management.

Conclusions

TPA seems to be a factor for children's daily time management that needs to be taken into consideration when planning and evaluating interventions designed to facilitate everyday functioning for children with cognitive impairments. The findings add to the increasing knowledge base about children with time processing difficulties and contribute to better methods aimed at improving these children's daily time management. Further research is needed to examine if there are differences in TPA related to specific diagnosis or other child characteristics.

Objective: To describe measures used to evaluate the burden of caregiving experienced by caregivers of stroke patients and their clinimetric properties.
Design: A review of the literature was conducted to examine burden scales with regard to concept, feasibility, internal consistency, validity, reliability and responsiveness.
Results: The literature search resulted in 45 measures of caregiver outcomes, including 16 different measures of caregiver burden. About half of the scales were used only once and were not further described. Nearly all instruments measure the various dimensions of burden (competency, negative feelings, social relations, participation problems, physical and mental health and economic aspects), but not in the same proportions. Most measures showed good internal consistency, and validity was demonstrated for all measures except one. However, not much is known about the reliability and responsiveness of these measures.
Conclusions: No measure has proven superiority above others. Future research should focus on comparisons between existing instruments and on their reliability and responsiveness.

There is a need for psychometrically sound measures of children's participation in recreation and leisure activities, for both clinical and research purposes. This paper provides information about the construct validity of the Children's Assessment of Participation and Enjoyment (CAPE) and its companion measure, Preferences for Activities of Children (PAC). These measures are appropriate for children and youth with and without disabilities between the ages of 6 and 21 years. They provide information about six dimensions of participation (i.e. diversity, intensity, where, with whom, enjoyment and preference) and two categories of recreation and leisure activities: (i) formal and informal activities; and (ii) five types of activities (recreational, active physical, social, skill-based and self-improvement). This paper presents information about the performance of the CAPE and PAC activity type scores using data from a study involving 427 children with physical disabilities between the ages of 6 and 15 years. Intensity, enjoyment and preference scores were significantly correlated with environmental, family and child variables, in expected ways. Predictions also were supported with respect to differences in mean scores for boys vs. girls, and children in various age groups. The information substantiates the construct validity of the measures. The clinical and research utility of the measures are discussed.

Lack of conceptual clarity and measurement methods have led to underdeveloped efforts to measure experience of participation in care by next of kin to older people in nursing homes. OBJECTIVE: We sought to assess the measurement properties of items aimed at operationalizing participation in care by next of kin, applied in nursing homes. METHODS: A total of 37 items operationalizing participation were administered via a questionnaire to 364 next of kin of older people in nursing homes. Measurement properties were tested with factor analysis and Rasch model analysis. RESULTS: The response rate to the questionnaire was 81% (n = 260). Missing responses per item varied between <0.5% and 10%. The 37 items were found to be two-dimensional, and 19 were deleted based on conceptual reasoning and Rasch model analysis. One dimension measured communication and trust (nine items, reliability 0.87) while the other measured collaboration in care (nine items, reliability 0.91). Items successfully operationalized a quantitative continuum from lower to higher degrees of participation, and were found to generally fit well with the Rasch model requirements, without disordered thresholds or differential item functioning. Total scores could be calculated based on the bifactor subscale structure (reliability 0.92). Older people (≥ 65 years) reported a higher degree of communication and trust and bifactor total scores than younger people (p < 0.05 in both cases). People with a specific contact person experienced a higher degree of participation in the two subscales and the bifactor total score (p < 0.05 in all three instances). CONCLUSION: Psychometric properties revealed satisfactory support for use, in nursing home settings, of the self-reported Next of Kin Participation in Care questionnaire, with a bifactor structure. Additional research is needed to evaluate the effectiveness of the scales' abilities to identify changes after intervention.

PURPOSE:
The aim of this paper is to examine conceptual issues that challenge development of valid and useful measures of children's participation.
METHOD:
Ambiguities in the current definition of participation in the International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF) are examined along with their implications for developing valid measures for children and youth.
RESULTS:
Developers of new measures must address three key issues that will affect the ultimate meaning of participation data obtained from these instruments: uncertain criteria to distinguish activity from participation; lack of consensus on whether measures should address objective or subjective aspects of participation or both; and appropriate choice of respondent when children are the focus. Variations in how the participation construct is operationalized challenge one's ability to develop a coherent body of knowledge about children's participation and the factors that influence it.
CONCLUSION:
Given current variations in how participation is being defined, both developers and users of measures of participation need to be explicit about the definition of participation that a particular measure represents and the inferences that can be drawn from the scores.

The aim of this study was to develop and evaluate an instrument - the Responsive Augmentative and Alternative Communication Style (RAACS) scale Version 2 - to assess the communicative style of parents as they interact with their children using augmentative and alternative communication (AAC). This scale was used to analyze play interactions between 43 parents and 28 children with different diagnoses (including Down syndrome, autism, cerebral palsy, and intellectual disability), aged between 12 and 60 months. Parent-child interactions were observed both before and after parent participation in ComAlong, a training course on using responsive communication and AAC to support interaction with children. Based on an analysis of the results, Version 3 of the RAACS scale was developed and is recommended for future use. Analyses of Version 3 showed acceptable inter- and intra-coder reliability, and excellent internal consistency.

Risk and protective factors predictive of adolescent problem behaviors such as substance abuse and delinquency are promising targets for preventive intervention. Community planners should assess and target risk and protective factors when designing prevention programs. This study describes the development, reliability, and validity of a self-report survey instrument for adolescents ages 11 to 18 that measures an array of risk and protective factors across multiple ecological domains as well as adolescent problem behaviors. The instrument can be used to assess the epidemiology of risk and protection in youth populations and to prioritize specific risk and protective factors in specific populations as targets for preventive intervention.

Risk and protective factors predictive of adolescent problem behaviors such as substance abuse and delinquency are promising targets for preventive intervention. Community planners should assess and target risk and protective factors when designing prevention programs. This study describes the development, reliability, and validity of a self-report survey instrument for adolescents ages 11 to 18 that measures an array of risk and protective factors across multiple ecological domains as well as adolescent problem behaviors. The instrument can be used to assess the epidemiology of risk and protection in youth populations and to prioritize specific risk and protective factors in specific populations as targets for preventive intervention.

Med anhörigglasögon på – så gjorde vi i Göteborg sammanfattar utvärderingen av en samverkansmodell för bättre anhörigstöd.

Kunskapsstödet är en kortversion av Med anhörigglasögon på – utvärdering av en samverkansmodell. Samverkansmodellen rör ett lokalt utvecklingsarbete med och för anhöriga kopplad till teknik och hjälpmedel.

I den här rapporten redovisar Junis vilken stödverksamhet som landets kommuner
erbjuder barn som växer upp med missbruk eller beroende.
Vi ger också exempel på människor, forskning och verksamhet som gör skillnad för de här
barnen.

Bland professionella som är verksamma i hälso- och sjukvård och socialtjänsten finns i dag ett stort intresse för att följa upp och utvärdera den egna praktiken. Man vill veta om insatserna ger det förväntade resultatet, om klientens problem minskar eller om klientens välbefinnande ökar. Men hur går man till väga för att få relevant och tillförlitlig kunskap om klienternas förbättring och insatsens betydelse?

I denna bok presenteras MOS – målinriktad och systematisk utvärdering av insatser för enskilda personer. MOS är ett sätt att följa upp och utvärdera den egna praktiken och ett verktyg som hjälper professionella och klienter att hålla fokus på det förbättringsmål som klienten vill uppnå i varje led av processen. MOS bygger på Single system designs (SSD) en utvärderingsmetod som länge använts i USA, där den utvecklades redan under 1970-talet. I engelskspråkig litteratur används även andra namn, t.ex. Single subject designs [10] eller Single case experimental designs [1]

I Sverige har detta sätt att utvärdera prövats och använts inom bl.a. rehabilitering och habilitering [5]. Inom socialtjänsten har den endast använts i mindre omfattning. På svenska finns endast några kortare beskrivningar [5,6,11]. En handledning som visar hur metoden ska användas saknas. Därför har denna bok skrivits.

Documented evidence indicates that medication non-compliance for the older person is a common and poorly understood problem. This paper reports on a pilot study, which used a focus group interview to explore carers' attitudes, experiences and perceptions regarding medication compliance for their older depressed relative. It aimed to understand the problems and challenges encountered by carers in respect of their relative being non-compliant, and provide material to develop a comprehensive educational and support package to promote antidepressant compliance. A convenience sample of seven carers participated in the focus group and a qualitative analysis of the interview identified a number of key issues. Carers had little knowledge of depression, they were not well informed regarding antidepressant medication and they took an active role to ensure compliance. The focus group highlighted the need for health care professionals to promote and encourage carers to be part of the older individuals treatment programme and provide concise and unambiguous educational information in relation to antidepressants and the importance of compliance.

Att leva med stora funktionsnedsättningar innebär att vara beroende av god medicinsk omvårdnad. Den här handboken ger kunskap om varför funktionshindren uppstår, hur det påverkar kroppen och hur den praktiska omvårdnaden i vardagen kan utföras på bästa sätt

Det här är en handbok som beskriver den medicinska omvårdnaden om personer med svåra flerfunktionshinder. Den tar upp symtom på olika problem, vilka behandlingsalternativ som finns och hur den praktiska omvårdnaden går till.

Boken riktar sig till alla som möter personer med flerfunktionshinder - anhöriga, assistenter, vårdpersonal - men också till habiliteringens personal. Den förmedlar fakta och kunskap på ett sätt som både går på djupet och är lättillgängligt.

Boken är tydligt uppdelad på olika kapitel som sömn, smärta och epilepsi, och kan därför även användas som uppslagsbok. Längst bak finns en omfattande lista med referenser och tips på vidare läsning.

Författare är Ann-Kristin Ölund, habiliteringsläkare och barnneruolog. Hon har över 20 års erfarenhet av praktiskt arbete med barn med flerfunktionshinder vid habiliteringarna i Uppsala och i Norrbotten. Boken är skriven med värme och en önskan om att personer med flerfunktionshinder ska kunna utvecklas efter sina unika förutsättningar.

Röster från läsare
"Denna bok fungerar utmärkt som uppslagsbok då den är indelad i tydliga kapitel utifrån möjliga problemområden, t.ex. spasticitet, smärta och epilepsi. Den är skriven på ett enkelt och lättförståeligt sätt med flera förklarande bilder samt tips- och faktarutor. Detta gör att den lämpar sig väl för närstående så väl som vårdpersonal. Ann-Kristin Ölunds mångåriga erfarenhet som läkare med praktiskt arbete med habilitering av personer med flerfunktionshinder gör att bokens innehåll känns kärnfullt och relevant."

Anhöriga och anhörigstöd i Stockholms län. Sammanfattning av ett forskningsprojekt, E. Jeppsson Grassman.

Abstract
This article describes the development and deployment of a framework for measuring parenting capacities in the context of bereavement. Grounded theoretical analysis of interviews with a community sample of 41 bereaved spouses with school-aged children elicited a set of nine bereavement-specific parenting tasks. A corollary coding system (covering all nine parenting tasks) was created to transform interview materials into quantitative data, thus permitting systematic empirical investigation of the parenting capacities of bereaved spouses. Parenting behaviors were coded on a 5-point scale ranging from least child-centered to most child-centered. Sex of surviving parent and circumstances of death proved to be significant mediating variables: mothers were more child-centered than fathers, and parents surviving sudden deaths more child-centered than those surviving anticipated deaths. Lengthy illness was associated with less child-centered parenting. The more child-centered the parenting, the less symptomatic the child as measured by parent report (Child Behavior Checklist) and child self-report (Children's Depression Inventory, Revised Child Manifest Anxiety Scale). Child-centered parenting was associated with more positive and fewer negative perceptions of the surviving parent by the child as measured by the Parent Perception Inventory. Implications of findings are discussed.

Abstract [en]

We estimate how much caregiving men and women respectively do, and how much of the caregiving is done by older (65+) and younger persons, inside their household and for other households, in Spain and in Sweden. To assess this, we use self-reported hours of caregiving from two national surveys about caregiving, performed in 2014 (Spain, N = 2003; Sweden, N = 1193). Spain and Sweden have dissimilar household structures, and different social services for older (65+) persons. Caregivers, on average, provide many more hours of care in Spain than in Sweden. Women provide about 58% of all hours of caregiving, in Spain in all age groups, in Sweden only among younger caregivers. The reason is the dominance of partner caregivers among older Swedes, with older men and women providing equal hours of care. Family caregiving inside the household is more extensive in the more complex Spanish households than in Swedish households. Family care between households prevails in Sweden, where the large majority of older persons live with a partner only, or alone. This is increasingly common in Spain, although it remains at a lower level. We estimate that older persons provide between 22% and 33% of all hours of caregiving in Spain, and between 41% and 49% in Sweden. Patterns of caregiving appear to be determined mainly by demography and household structure.

In caregiving literature, it is often the female gender that has been the focus of attention,
and in particular women's unpaid labor. Studies also tend to make comparisons
between men's and women's caregiving, using men's caregiving experiences to show
not only that women face greater burdens, but also that men's needs can be disregarded.
This means that while gender analyses are not uncommon in the caregiving literature,
gender tends to be equated with womanhood. The research problem that this dissertation
addresses is therefore the gender bias that characterizes caregiving scholarship
at present and the fact that this bias is impeding us from moving the debates on
care and caregiving forward. The aim of the dissertation is twofold. Firstly, it attempts
to contribute to the rectification of the gender bias in question by focusing on men's
caregiving and answering the following research questions: What motivates men to
provide care for their elderly parents? How do adult sons experience caregiving? What
do adult sons think that care and caregiving are, i.e. what are their perspectives on
care? Secondly, this dissertation also aims to explore whether a gender-aware and
masculinity-informed perspective can be used to enhance our understanding of caregiving.
Thus, through a phenomenological analysis of interviews with 19 caregiving
adult sons and sons-in-law, this dissertation discusses how motives, experiences and
perspectives, which have so far been interpreted as unique to women, are also matters
that men talk about and consider important in caregiving. The dissertation argues
therefore that much could be gained if we were to rectify the gender bias that characterizes
the literature on family caregiving and explore caregiving men in the genderaware
and masculinity-informed way that is lacking in this literature at present. Inspired
by the debate within studies of masculinity, the dissertation argues that within
the debate on care there is a hegemony of care which has so far tended to exclude
men's perspectives on caregiving because literature on family caregiving has regarded
women as the ideal caregivers. This dissertation shows that a gender-aware and masculinity-informed
perspective on care can increase our understanding of family caregiving
and contribute to the rectification of the gender bias that care research suffers
from. Against this backdrop, it is proposed that caregiving men should not solely be
regarded as empirically interesting. This is because they are an unexploited and theoretically
profuse source of information about caregiving.
Keywords: care, family caregiving, gender, men, masculinity, motive, experience, perspective

Men's violence against women is a universal issue affecting health, human rights and gender-equality. In pregnancy, violence is a risk for both the mother and her unborn child.The overall aims were: to determine the prevalence of such violence in a Swedish pregnant population, to investigate pregnant women's attitudes to questioning about exposure to violence, and to evaluate experience gained by antenatal care midwives having routinely questioned pregnant women regarding violence.All women registered for antenatal care in Uppsala, Sweden, during 6 months were assessed regarding acts of violence. The Abuse Assessment Screen (AAS) was used twice during pregnancy and again after delivery when the women were asked an open-ended written question regarding attitudes to questioning about violence. Midwives' experiences regarding routine assessment were evaluated in focus group discussions.The AAS questions were answered by 93% (1,038) of those eligible. Physical abuse by a partner or relative during or shortly after pregnancy was reported by 1.3%, and by 2.8% when the year preceding pregnancy was included. Lifetime sexual abuse was reported by 8.1%. Repeated questioning increased the abuse detection rate. Abused women reported more previous ill-health, and women physically abused during pregnancy more pregnancy terminations than did non-abused women. Abuse assessment was found entirely acceptable by 80%, both acceptable and unacceptable/disagreeable by 5% and solely unacceptable/ disagreeable by 3%, while 12% were neural. Abused and non-abused women did not differ regarding disinclination to answer the abuse questions. According to the midwives the delicacy of the subject and the male partners' presence were the most prominent remaining obstacles to routine determination of violence. Routines are required to make questioning about violence an integral part of antenatal care. This would necessitate a private appointment for the woman, knowledge among care providers about the nature of men's violence, and awareness of referral options.

BACKGROUND:
Children of substance abusers are at risk for behavioral/emotional problems. To improve outcomes for these children, we developed and tested an intervention that integrated a novel contingency management (CM) program designed to enhance compliance with an empirically-validated parent training curriculum. CM provided incentives for daily monitoring of parenting and child behavior, completion of home practice assignments, and session attendance.
METHODS:
Forty-seven mothers with substance abuse or dependence were randomly assigned to parent training+incentives (PTI) or parent training without incentives (PT). Children were 55% male, ages 2-7 years.
RESULTS:
Homework completion and session attendance did not differ between PTI and PT mothers, but PTI mothers had higher rates of daily monitoring. PTI children had larger reductions in child externalizing problems in all models. Complier Average Causal Effects (CACE) analyses showed additional significant effects of PTI on child internalizing problems, parent problems and parenting. These effects were not significant in standard Intent-to-Treat analyses.
CONCLUSION:
Results suggest our incentive program may offer a method for boosting outcomes.

Objective

This study investigated the impact of parental ADHD symptoms on the peer relationships and parent-child interaction outcomes of children with ADHD among families completing a randomized-controlled trial of Parental Friendship Coaching (PFC) relative to control families.

Method

Participants were 62 children with ADHD (42 boys; ages 6–10) and their parents. Approximately half of the families received PFC (a 3-month parent training intervention targeting the peer relationships of children with ADHD) and the remainder represented a no-treatment control group.

Results

Parental inattention predicted equivalent declines in children's peer acceptance in both treatment and control families. However, treatment amplified differences between parents with high versus low ADHD symptoms for some outcomes: Control families declined in functioning regardless of parents' symptom levels. However, high parental inattention predicted increased child peer rejection and high parental inattention and impulsivity predicted decreased parental facilitation among treated families (indicating reduced treatment response). Low parental symptoms among treated families were associated with improved functioning in these areas. For other outcomes, treatment attenuated differences between parents with high versus low ADHD symptoms: Among control parents, high parental impulsivity was associated with increasing criticism over time whereas all treated parents evidenced reduced criticism regardless of symptom levels. Follow-up analyses indicated that the parents experiencing poor treatment response are likely those with clinical levels of ADHD symptoms.

Conclusions

Results underscore the need to consider parental ADHD in parent training treatments for children with ADHD.

Keywords: ADHD, parent training, social functioning, parental psychopathology, parent-child relationship

Abstract
OBJECTIVE:
Parental grief after the death of a child may be influenced by the chronicity of the child's illness, the quality of care provided, and the parents' ability to cope. Our objective is to identify aspects of pediatric intensive care and parental coping that have a favorable effect on parental bereavement outcome.
DESIGN:
Follow-up survey.
SETTING:
University teaching hospital.
PARTICIPANTS:
Fifty-seven parents who experienced the death of their child in the pediatric intensive care unit between January 1, 1995, and June 30, 1998.
INTERVENTIONS:
Parents completed two standardized questionnaires, the Coping Resources Inventory and the Texas Revised Inventory of Grief. The Coping Resources Inventory quantifies five coping resources: cognitive, social, emotional, spiritual, and physical. The Texas Revised Inventory of Grief is a two-part questionnaire that quantifies the intensity of grief at two time points: (1) near the time of death, and (2) in the present. Parents had previously participated in an interview with the investigators that included questions regarding the emotional attitudes of the pediatric intensive care unit staff and the adequacy of information provided during their child's critical illness.
MAIN OUTCOME MEASURES:
Texas Revised Inventory of Grief scores were used as measures of early and long-term grief.
RESULTS:
Parents' whose child died acutely had greater intensity of early and long-term grief than those whose child died of chronic illness (p < 0.05, Mann-Whitney U test). Parents' physical coping resources and the emotional attitudes of pediatric intensive care unit staff predicted the intensity of early grief (R(2) =.27, multiple regression). Parents' cognitive coping resources, the emotional attitudes of staff, and the adequacy of information provided to parents predicted the intensity of long-term grief (R(2) =.42).
CONCLUSIONS:
Parents' physical well-being enables more effective handling of early grief. Parents' understanding of their own self-worth and their child's illness determine long-term adaptation to loss. A caring emotional attitude displayed by pediatric intensive care unit staff has beneficial short-term and long-term effects on parental bereavement.

OBJECTIVES: Parental death during childhood has been linked to increased mortality and mental health problems in adulthood. School failure may be an important mediator in this trajectory. We investigated the association between parental death before age 15 years and school performance at age 15 to 16 years, taking into account potentially contributing factors such as family socioeconomic position (SEP) and parental substance abuse, mental health problems, and criminality.

METHODS: This was a register-based national cohort study of 772 117 subjects born in Sweden between 1973 and 1981. Linear and logistic regression models were used to analyze school performance as mean grades (scale: 1–5; SD: 0.70) and school failure (finished school with incomplete grades). Results are presented as β-coefficients and odds ratios (ORs) with 95% confidence intervals (CIs).

RESULTS: Parental death was associated with lower grades (ORs: –0.21 [95% CI: –0.23 to –0.20] and –0.17 [95% CI: –0.19 to –0.15]) for paternal and maternal deaths, respectively. Adjustment for SEP and parental psychosocial factors weakened the associations, but the results remained statistically significant. Unadjusted ORs of school failure were 2.04 (95% CI: 1.92 to 2.17) and 1.51 (95% CI: 1.35 to 1.69) for paternal and maternal deaths. In fully adjusted models, ORs were 1.40 (95% CI: 1.31 to 1.49) and 1.18 (95% CI: 1.05 to 1.32). The higher crude impact of death due to external causes (ie, accident, violence, suicide) (OR: –0.27 [90% CI: –0.28 to –0.26]), compared with natural deaths (OR: –0.16 [95% CI: –0.17 to –0.15]), was not seen after adjustment for SEP and psychosocial situation of the family.

CONCLUSIONS: Parental death during childhood was associated with lower grades and school failure. Much of the effect, especially for deaths by external causes, was associated with socially adverse childhood exposures.

This article is a report of research that explored how the death of a parent influences a woman's identity development. Qualitative methodology and data analysis procedures based on grounded theory were used for the research. Eighteen women who experienced parental death between age 11 and 17, were recruited by convenience sampling. Shifts in family relationships and roles, in part, influenced who these young women became. Many young women were expected to take on a care-giving role to support the surviving parent and replace the deceased. The transition in the relationship between the adolescent girl and surviving parent was an important theme for identity development. (PsycINFO Database Record (c) 2015 APA, all rights reserved)

A 4-year prospective study was undertaken of the families of 137 newly referred English speaking psychiatric patients with children at home aged under 15 years. The group comprised a representative sample of such patients living in one inner London borough. Teacher questionnaires were obtained yearly for all children of school age in the families, and for age-, sex- and classroom-matched controls. Detailed standardized interviews were undertaken yearly with parent-patients and with their spouses. A comparison was also made with a control group of families in the general population with 10-year-old children. Patients' families differed in terms of a higher rate of psychiatric disorder in spouses and a much higher level of family discord. Both parental mental disorder and marital discord tended to persist over the 4-year period, but persistence of both was much more marked when the parent had a personality disorder. The children of psychiatric patients had an increased rate of persistent emotional/behavioural disturbance, which tended to involve disorders of conduct. The psychiatric risk to the children was greatest in the case of personality disorders associated with high levels of exposure to hostile behaviour. Boys showing temperamental risk features were most vulnerable to the ill-effects associated with parental mental disorder.

In contrast with traumatic experiences, there is a dearth of studies on the link between trauma symptoms, disconnected (frightened, threatening and dissociative) parenting behavior, extremely insensitive parenting behavior and child attachment. This study extends previous work on the impact of posttraumatic stress disorder (PTSD) on families by studying the unique contribution of disconnected and extremely insensitive parenting behavior on child attachment in a highly traumatized sample of 68 asylum seekers and refugees and their children (18-42 months). The results show that parental symptoms of PTSD are directly related to children's insecure attachment and disorganized attachment. The greatest proportion of the risk could be attributed to factors related to the dyad and not the family. A mediation effect of adverse parenting behavior was not confirmed. On the one hand the results indicate the need for an effective treatment of PTSD symptomatology while on the other hand the results indicate the need for clinical attention to insecure attachment relationships.

In contrast with traumatic experiences, there is a dearth of studies on the link between trauma symptoms, disconnected (frightened, threatening and dissociative) parenting behavior, extremely insensitive parenting behavior and child attachment. This study extends previous work on the impact of posttraumatic stress disorder (PTSD) on families by studying the unique contribution of disconnected and extremely insensitive parenting behavior on child attachment in a highly traumatized sample of 68 asylum seekers and refugees and their children (18-42 months). The results show that parental symptoms of PTSD are directly related to children's insecure attachment and disorganized attachment. The greatest proportion of the risk could be attributed to factors related to the dyad and not the family. A mediation effect of adverse parenting behavior was not confirmed. On the one hand the results indicate the need for an effective treatment of PTSD symptomatology while on the other hand the results indicate the need for clinical attention to insecure attachment relationships.

Spoken language in children with Down syndrome and in children in a normative group was compared. Growth trends, individual variation, sex differences, and performance on vocabulary, pragmatic, and grammar scales as well as MaxLU (maximum length of utterance) were explored. Subjects were 330 children withDown syndrome (age range: 1–5 years) and 336 children in a normative group (1;4–2;4 years;months). The Swedish Early Communicative Development Inventory-words and sentences (SECDI-w&s) was employed. Performance of children with Down syndrome at ages 3;0 and 4;0 was comparable with that ofchildren in the normative group at ages 1;4 and 1;8 respectively. In comparison with children in the normative group of similar vocabulary size, children with Down syndrome lagged slightly on pragmatic and grammar scales. The early development proceeded in most cases with exponential or logistic growth. This stresses the great potential of early intervention.

Residential treatment programs specifically designed for alcohol/drug-addicted women and their children have become a popular treatment modality across the United States. Outcome evaluation of these programs are beginning to show promising results. In this article, outcome data from a study of a residential substance abuse treatment program for women and young children in rural South Carolina will be presented. Data from 35 women and 23 children in the area of addiction severity, parenting and child emotional and behavioral development at 6 and 12 months following discharge from a substance abuse residential treatment program is examined. Results showed that women who completed treatment had better scores on addiction severity and parental stress, and their children had improved behavioral and emotional functioning at 6 and 12 months after discharge from the program. These results suggest that residential treatment has benefits for mothers and their children. This data adds to the growing body of evidence supporting intensive and inclusive care for certain groups of individuals with substance use disorders during critical periods.

The impact of parental styles in intergenerational transmission of trauma among mothers who survived the Khmer Rouge regime in Cambodia, in power from 1975 to 1979, and their teenaged children was examined in 2 studies. In Study 1, 46 Cambodian female high school students and their mothers were recruited. Each daughter completed anxiety and depression measures as well as assessment of her mother's role-reversing, overprotective, and rejecting parental styles, whereas the mothers completed measures of their trauma exposure during the Khmer Rouge regime and PTSD symptoms. In support of trauma transmission, the mother's PTSD symptoms were predictive of her daughter's anxiety. Moreover, the mother's role-reversing parental style was shown to mediate the relationship between her own and her daughter's symptoms. In support of their generalizability, the results were replicated in Study 2 in a Cambodian-American refugee sample comparing 15 mental health treatment-seeking mothers and their teenaged children with 17 nontreatment-seeking mother–child pairs. The implications of the findings within the larger literature on intergenerational trauma transmission stemming from genocide are discussed.

Drawing on data generated from a two-year ethnographic study of the Rocky Centre (achildhood bereavement organisation in the UK), this article explores the positive changes and themes of posttraumatic growth experienced by parentally bereaved young people. Although the broader study generated data from participant observation, interviews and a documentary analysis, this article focuses specifically on the interviews with 13 young people to identify the themes of posttraumatic growth that emerged from the participants' narratives. Of these, four had been recently bereaved and nine had experienced the death of a parent over 10 years ago. Interviews were transcribed verbatim and analysed for themes that reflected the young people's experiences of growing through grief. Those identified were as follows: positive outlook, gratitude, appreciation of life, living life to the full, and altruism. Each theme isdiscussed in turn, and the implications of the findings for research and practice are addressed.

Purpose: To evaluate a children's version of the ICF that takes children's dependency on their parents and a developmental perspective into consideration. Method: This study explored how 91 parents perceived child participation in terms of parent/child immediate interaction, and desires for ideal interaction in relation to body impairments and activity limitations. Similarities and differences were investigated in three matched groups of families through questionnaires. Group 1 consisted of parents of children with profound multiple disabilities, Group 2 was developmentally matched and Group 3 was matched according to chronological age. Results: The children with profound multiple disabilities expressed the same amount of emotions as the other groups, but they had difficulties expressing more complex emotions. Parents perceived the children's behaviour styles in a similar way in the three groups. There were significant differences in how the immediate interaction was perceived with parents to children of Group 1 perceiving difficulties in maintaining joint attention and directing attention. Conclusions: The results suggest that parental perceptions of the interaction with their children with profound multiple disabilities in the immediate setting to a certain extent are related to the body impairments of the children but not strongly to communicative skills /activity limitations. Thus, to focus communication intervention on participation and interaction, assessment and questions to parents have to be focused directly on these issues. © 2004 Taylor & Francis Ltd.

Approximately 80% of children served by child welfare agencies have parents who abuse or are dependent on alcohol or illicit drugs. Despite the devastating effects on children from living in substance abusing families, child protective service practitioners have limited options available to assist these families. The Parenting in Recovery program was created to address the needs of substance-abusing mothers involved in child welfare. This manuscript describes this program and perceptions of participants concerning its effectiveness.

Objective: Increasing numbers of adults with a psychiatric disorder are also parents of dependent children. The present article aims to outline ways in which Fellows of the Royal Australian and New Zealand College of Psychiatrists (RANZCP) can assist in enhancing psychiatric care when a person with a mental illness also has parenting responsibilities.

Methods: The national Children of Parents With A Mental Illness (COPMI) initiative undertook consultations with consumers, carers, young people and a range of professionals to assist in development of documents and resource materials to enhance policy and practice. Communication and interaction with key psychiatrists' professional bodies to seek their advice and participation has been maintained throughout the project.

Results: The RANZCP Fellows have assisted the COPMI project in the development and dissemination of draft principles and recommended actions for services and people working with children of parents with a mental illness and their families, and in the development of associated resource materials. They are now considering a College position statement on this issue.

Conclusions: If children of parents with a mental illness are to benefit from proposed enhancements to practice relating to services provided to their families, it is essential that psychiatrists themselves are involved in the development, implementation and review of good practice in this area.

OBJECTIVE:
The present study examined the relation between parental ADHD symptomatology and parent-child behavior among 46 mothers and 26 fathers of ADHD children.

RESULTS:
Fathers' self-reports of inattention and impulsivity were strongly associated with self-reports of lax parenting both before and after parent training, and with self-reports of overreactivity after parent training. Fathers' impulsivity was also associated with more arguing during audiotaped observations of parent-child interactions prior to parent training. Mothers' self-reports of inattention were modestly associated with self-reports of laxness before and after parent training. Prior to parent training, there were non-linear relations between mothers' inattention and observations of mother-child behavior, with mothers who reported moderate levels of inattention engaging in the most negative parent-child interactions. After parent training, these relations were linear, with the mothers who reported the most inattention engaging in the most negative parent-child interactions. These results were weakened but were generally still significant when parental depression and alcohol use were controlled.

Parenting stress experiences in families who have children with Attention-deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) are receiving increased attention in the research literature on ADHD. In studies to date, evaluations of parenting stress have relied almost exclusively on maternal reports. This study compared reports of parenting stress between mothers and fathers in 20 sets of parents of children with ADHD. Results showed little difference between maternal and paternal reports of parenting stress in such families. Child behavior, socioeconomic status, and years married contributed more to parenting stress than did parent gender

Parenting a child with ADHD can challenge parenting resources and coping. Increasingly, researchers are examining the relationship between the behavior of the child with ADHD and family functioning. While studies have shown inceased parenting stress in parents of children with ADHD, these studies have compared children with ADHD to non-disabled children. This study compares reports of parenting stress among mothers of children with ADHD, mothers of children with learning disabilities and mothers of non-referred children. Results showed that parenting stress was highest for mothers of children with ADHD. Increased parenting stress was associated with child characteristics and, in particular, with externalizing behavior problems

Avhandling

BACKGROUND: Approximately half of all children with moderate to severe physical
disabilities have persistent sleep problems and many of these children need
parental attention at night.
AIM: To study whether sleep problems and need for night-time attention among
children with physical disabilities are associated with perceived parental
health, headache, psychological exhaustion, pain due to heavy lifting, night-time
wakefulness and disrupted sleep.
METHODS: We asked parents of 377 children with physical disabilities aged 1-16
years to complete a questionnaire about their own health. The children all lived
at home with both parents.
RESULTS: Both parents reported poor health, psychological exhaustion, more
night-time wakefulness and disrupted sleep when the child had sleep problems (P <
0.05). Mothers also reported more headache when the child had sleep problems (P =
0.001). Both parents reported more night-time wakefulness and disrupted sleep
when the child needed night-time attention (P < 0.01). In general, mothers
reported significantly poorer health, more night-time wakefulness, disrupted
sleep, headache and psychological exhaustion than fathers (P < 0.001).
CONCLUSIONS: Sleep problems need to be acknowledged within the paediatric setting
in order to prevent psychological exhaustion and poor health in mothers and
fathers of children with physical disabilities.

In the context of parents caring at home for an adult child with mental illness, this study explored the positive aspects and rewards of caregiving. Specifically, it measured the extent to which parents perceive their ill child as providing assistance and support--practical and emotional--and perceive their own caregiving as emotionally and mentally rewarding. One parent from each of 93 households completed a self-administered questionnaire. All the parents reported receiving help and support from their child, but perceived the satisfaction gained from fulfilling their parental duties and from learning about themselves as far more important. Their assessment of this satisfaction was entirely unaffected by the subjective and objective burdens on them and the severity of the child's illness.

This book presents original research outlining the key elements in responding to parental misuse of drugs and alcohol.
Offers a definition of "misuse" and "addiction" and the factors that influence the nature of misuse or addiction
Reviews extensively the nature and impact of parental substance misuse on children and families using the latest evidence
Explores how research and theories might help inform professionals or non-professionals assessing families affected by parents who misuse drugs or alcohol
Provides an in-depth discussion of Motivational Interviewing, including a critical discussion of the challenges and limitations involved in using it in child and family settings
Considers the wider implications of the findings for practice and policy and argues that these responses can be used across the field of work with vulnerable children and their families

This book presents original research outlining the key elements in responding to parental misuse of drugs and alcohol.
Offers a definition of "misuse" and "addiction" and the factors that influence the nature of misuse or addiction
Reviews extensively the nature and impact of parental substance misuse on children and families using the latest evidence
Explores how research and theories might help inform professionals or non-professionals assessing families affected by parents who misuse drugs or alcohol
Provides an in-depth discussion of Motivational Interviewing, including a critical discussion of the challenges and limitations involved in using it in child and family settings
Considers the wider implications of the findings for practice and policy and argues that these responses can be used across the field of work with vulnerable children and their families

The article documents the views and feelings of parents with learning difficulties as they reflect on their first-hand experience of going through care proceedings. Drawing on interviews conducted as part of a wider study of how cases involving mothers and fathers with learning difficulties are handled by the child protection system and the family courts, the authors provide a parental perspective on assessments, support, case conferences and the court process as well as the after-effects on the families themselves.

This paper presents an overview of the empirical background to issues surrounding parents with learning disabilities. The paper considers historical perspectives, hereditary, fertility and family size, parental compliance, child abuse and neglect, and child outcomes. This is followed by a brief discussion and report on a parental skills model, parent training and some of the more recent qualitative research in this area. The paper concludes that parents with learning disabilities do have the right to have children. The important issue is whether everyone has the right to keep these children.

Abstract
To meet children's needs for information and support when a parent has a mental illness, Beardslee's family intervention was implemented in Swedish psychosis care. The present study aimed to gain understanding of how parents' with psychosis and their children experienced having taken part in Beardslee's family intervention. The study followed COREQ guidelines. Semi‐structured interviews were conducted with 15 participants (8 parents with psychosis and 7 children) who had participated in the family intervention. Data were analysed with content analysis. Results showed that the parents perceived that the intervention had contributed to improved illness knowledge, communication, and understanding in the family. They also appreciated receiving support in finding an age‐adapted way of explaining their illness, but asked for structured follow‐ups in order to maintain communication. However, comparing parents' and children's interviews led to discrepancies in perceptions of the overall benefits of the intervention. In conclusion, parents with psychosis need continual support in talking to their children about their illness. Furthermore, discrepancies between parents' and children's interviews show the importance of multi‐perspective data collection when studying intervention effects

The aim of this study was to describe family members' experiences of participation in a support group intervention during ongoing palliative home care. Four taped-recorded focus group interviews were conducted (in total, 13 persons) and a questionnaire was completed by 19 of 22 possible family members. The participants experienced increased perception of support and knowledge, and would recommend that a person in a similar situation join a support group. Categories that emerged in the qualitative content analysis concerned "reasons for support group participation", "group composition contributed to group cohesion", "experience and sensitivity of group leader was a catalyst", "meaningful dialogue helped to solve everyday problems", "sense of cohesion increased effectiveness of the group", and "group sessions and post-session reflection increased perception of inner strength". Support groups for family members seem to be a valuable contribution during ongoing palliative home care. The findings are discussed in relation to recruitment into and ending of support groups.

The aim of this study was to describe family members' experiences of participation in a support group intervention during ongoing palliative home care. Four taped-recorded focus group interviews were conducted (in total, 13 persons) and a questionnaire was completed by 19 of 22 possible family members. The participants experienced increased perception of support and knowledge, and would recommend that a person in a similar situation join a support group. Categories that emerged in the qualitative content analysis concerned "reasons for support group participation", "group composition contributed to group cohesion", "experience and sensitivity of group leader was a catalyst", "meaningful dialogue helped to solve everyday problems", "sense of cohesion increased effectiveness of the group", and "group sessions and post-session reflection increased perception of inner strength". Support groups for family members seem to be a valuable contribution during ongoing palliative home care. The findings are discussed in relation to recruitment into and ending of support groups.

Cognitive–behavioral therapy (CBT) has been documented to be effective in treating depression in adolescence, but there is great variability in the clinical outcome of CBT trials. This may in part be due to variations in the content of, and emphasis on different CBT components. Moreover, little is known about adolescents' subjective experiences of CBT interventions, which also might be related to outcome. In this qualitative study, nine adolescents were interviewed about their experiences of the specific components in a CBT group intervention. The results showed that the adolescents experienced the cognitive component of the course as most useful, but somewhat difficult to use. Psycho-education, behavioral activation and the social relationships component were also experienced as beneficial. Their experiences regarding the relaxation training and the homework assignments were mixed. Negative aspects of the intervention included the experience of guilt related to being depressed. (PsycINFO Database Record (c) 2013 APA, all rights reserved)(journal abstract)

Participation in everyday life is vital to a child's development and well-being and is a basic human right. One definition of participation is engagement in life areas. The objective of this study is to investigate participation in school activities of children and adolescents with disabilities; the study focus on personal factors and factors in the environment, which are closely related to participation. Data were collected in a large survey and a smaller observational study. In the survey, students, parents, teachers, and special education consultants responded to statements about participation and factors related to participation such as autonomy, interaction, availability, support, and environment. In the observational study, participation was observed during various school activities during an entire school day and after school. Children were interviewed about their school day, friendships, and autonomy. The results revealed that participation is multidimensional, with an emphasis on personal experiences, interactions, and context. The theoretical assumption of the International Classification of Functioning, Disability, and Health (ICF) states that the body, participation, and the environment are related. The research results proved this assumption and support the multidimensionality of the participation construct. As indicated in previous research, children and adolescents with disabilities show a lower degree of participation in school than their peers. Participation seems to be more related to autonomy and interactions with significant others than to disability type and general environment. A closer look at various school activities reveals that children with disabilities primarily have a lower degree of participation in math, practical subjects, and science. Being included and having many friends, who provide emotional support, facilitate participation. While, frequently receiving support from teachers and assistants lowered participation. This indicates that there is a relation between support and participation: providing too much support during class can be detrimental to class participation, whereas a good social support network of other children is vital. In this thesis, participation is measured in two ways: by participation frequency and by participation intensity. By counting the number of activities that children participate in, and how often they participate in these activities, a measure of an individual's average participation is obtained, that is, participation frequency. This measure depends more on internal rather than contextual factors, and it changes more often because of internal rather than contextual changes. Intensity measures of participation refer to the amount of involvement within a specific situation, and are contextually dependent. Involvement change based on the situation and the individual's present state. Participation is personal-it is about feeling good about what you are doing and feeling competent in using available opportunities. Participation is dependent on interaction with significant others. Participation for children with disabilities also depends on being provided with necessary support. Participation frequency seems to be less dependent on support than participation intensity. The fact that intensity seem to be more dependent on support and context, shortterm interventions facilitating participation within situations are probably the most fruitful way to enhance participation.

Introduction: The concept of participation has been extensively used in health and social care literature since the World Health Organization introduced its description in the International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF) in 2001. More recently, the concept of social participation is frequently used in research articles and policy reports. However, in the ICF, no specific definition exists for social participation, and an explanation of differences between the concepts is not available.
Aim: The central question in this discussion article is whether participation, as defined by the ICF, and social participation are distinct concepts. This article illustrates the concepts of participation and social participation, presents a critical discussion of their definitions, followed by implications for rehabilitation and possible future directions.
Discussion: A clear definition for participation or social participation does not yet exist. Definitions for social participation differ from each other and are not sufficiently distinct from the ICF definition of participation. Although the ICF is regarded an important conceptual framework, it is criticised for not being comprehensive. The relevance of societal involvement of clients is evident for rehabilitation, but the current ICF definition of participation does not sufficiently capture societal involvement.
Conclusion: Changing the ICF's definition of participation towards social roles would overcome a number of its shortcomings. Societal involvement would then be understood in the light of social roles. Consequently, there would be no need to make a distinction between social participation and participation.

OBJECTIVE: To explore and describe persons with stroke and their caregivers'
restrictions in participation in everyday occupations, i.e. occupational gaps,
3-6 months post-stroke, in relation to life satisfaction, combined life
satisfaction, care-giver burden, perceived impact of stroke, and activities of
daily living.
DESIGN: Cross-sectional study.
SUBJECTS: Persons with stroke and their caregivers (105 dyads).
METHODS: The Occupational Gaps Questionnaire, Life Satisfaction Checklist,
Caregiver Burden Scale, Stroke Impact Scale and Barthel Index were used.
Correlations were analysed with Spearman's rank, and regression analyses used
life satisfaction as the dependent variable.
RESULTS: At least one person in 86% of the dyads perceived restrictions in
participation, with the most common gap in travelling for pleasure. Correlations
were low between the numbers of occupational gaps and life satisfaction
(R = -0.33, R = -0.31); however, life satisfaction accounted for occupational
gaps both for persons with stroke and for caregivers. A greater number of
occupational gaps were perceived in the dyads with combined low levels of life
satisfaction compared with those with combined high levels of life satisfaction.
CONCLUSION: Participation in everyday occupations is related to life satisfaction
even for caregivers of persons with stroke. The results of this study add to our
knowledge about the stroke-caregiver dyad and will help to inform family-centred
approaches within stroke rehabilitation.

OBJECTIVE: To explore and describe persons with stroke and their caregivers'
restrictions in participation in everyday occupations, i.e. occupational gaps,
3-6 months post-stroke, in relation to life satisfaction, combined life
satisfaction, care-giver burden, perceived impact of stroke, and activities of
daily living.
DESIGN: Cross-sectional study.
SUBJECTS: Persons with stroke and their caregivers (105 dyads).
METHODS: The Occupational Gaps Questionnaire, Life Satisfaction Checklist,
Caregiver Burden Scale, Stroke Impact Scale and Barthel Index were used.
Correlations were analysed with Spearman's rank, and regression analyses used
life satisfaction as the dependent variable.
RESULTS: At least one person in 86% of the dyads perceived restrictions in
participation, with the most common gap in travelling for pleasure. Correlations
were low between the numbers of occupational gaps and life satisfaction
(R = -0.33, R = -0.31); however, life satisfaction accounted for occupational
gaps both for persons with stroke and for caregivers. A greater number of
occupational gaps were perceived in the dyads with combined low levels of life
satisfaction compared with those with combined high levels of life satisfaction.
CONCLUSION: Participation in everyday occupations is related to life satisfaction
even for caregivers of persons with stroke. The results of this study add to our
knowledge about the stroke-caregiver dyad and will help to inform family-centred
approaches within stroke rehabilitation.

In order to develop knowledge that can be used within rehabilitation after stroke, the general aim was to explore participation in everyday occupations and the relation to life satisfaction in persons with stroke and within the caregiver dyad. Furthermore, the aim was to understand and describe the lived experience of persons enacting agency in everyday occupations during the first year after stroke. The aim of study I was to understand the lived experience of enacting agency (i.e. making things happen by ones' actions in everyday life) and to describe the phenomenon of agency during the year after stroke. This was done with a phenomenological approach. Studies I and II had a prospective, longitudinal design and the aim of study II was to explore the extent of and the factors associated with restrictions in participation in everyday occupations i.e. occupational gaps, 12 months after stroke and to identify factors at 3 months that predicted occupational gaps 12 months after stroke. Studies III-IV used a cross-sectional design and study III described the combined life satisfaction of the stroke-caregiver dyad and investigated the association of the combined life satisfaction with the perceived impact of the stroke and the caregivers' caregiver burden one year after stroke. The aim of study IV was to explore and describe persons' with stroke and their caregivers' restrictions in participation in everyday occupations three months after study inclusion and to depict this in relation to their life satisfaction, the dyads combined life satisfaction, caregiver burden, perceived impact of stroke and ADL ability. The findings in study I showed that persons after a stroke experienced the process of enacting agency as complex negotiations of varied and changing aspects in different situations. The four characteristics that described how the participants enacted agency concerned how they managed their perturbed bodies, took into account the past and envisioned the future, dealt with the world outside themselves, and negotiated through internal dialogues. Restrictions in participation i.e. occupational gaps, were perceived by 83% of persons with stroke and almost half of the caregivers, three months after study inclusion (study IV), and 45% of the persons with stroke, one year after the incident (study II). Three months after stroke, ADL ability, social participation and not being born in Sweden predicted occupational gaps at 12 months (study II). Occupational gaps were associated with life satisfaction one year after stroke (study II) but there was a low correlation between the number of occupational gaps for the persons with stroke and their life satisfaction, 3 months after study inclusion. This also regarded the caregivers (study IV). Almost two-thirds of the stroke-caregiver dyads gave congruent responses regarding their global life satisfaction. Dyads, where both persons had a low life satisfaction; 26% and 38%, respectively (studies III-IV), experienced caregiver burden, stroke impact, and occupational gaps to a greater extent, compared with those dyads where both persons were satisfied (study III-IV). Persons use complex negotiations to participate in everyday occupations after stroke and may need client-centered support. Their process of enacting agency challenges existing definitions of agency. Also, determining predictors of occupational gaps may facilitate identification of persons risking participation restrictions. A dyadic perspective regarding life satisfaction and life after stroke can provide information about potential vulnerable persons or dyads. This knowledge can be used clinically to prevent restrictions in participation in everyday occupations for both individuals and dyads affected by stroke.

The World Health Organization (WHO) defines participation as a person's involvement in a life situation, and to participate in leisure activities is one of the most important aspects of health and well-being. When a child is involved and engaged in a leisure activity, it gives the child a sense of belonging, opportunities to make friendships, and possibilities to develop physical and social competences and skills. Children with disabilities tend to be restricted in their abilities to participate in leisure activities due to mobility problems, communication disorders, and pain, but also as a result of negative attitudes from others and problems with transportation and accessibility.

Knowledge of the personal and environmental factors that facilitate or hinder participation in leisure activities for children with disabilities is essential to be able to implement successful interventions with the aim of increasing participation. This requires a valid assessment of participation that can give both an objective and subjective view of the multidimensional construct.

The overall aim of this doctoral thesis is to describe and compare patterns of participation in leisure activities of children with and without disabilities by cultural validation and use of the Children's Assessment of Participation and Enjoyment/Preferences for Activities of Children (CAPE/PAC) in the Swedish context. A specific goal is to develop and implement a client-centred model of intervention with the aim of improving participation in leisure activities by children with disabilities.

The result from Study I showed that the slightly modified Swedish version of the CAPE was valid for Swedish children. The outcome of standardized mean diversity score was significantly higher compared with the outcome of the original version of the CAPE, indicating that validation of the item relevance in the new context was necessary. The overall findings in Study II indicated that Swedish children with disabilities participated in a higher diversity of leisure activities, but with less intensity, compared to children without disabilities. Study III showed that there are differences between countries in patterns of participation in leisure activities for children with disabilities in regards to both diversity and intensity. For children without disabilities there were only minor differences between the countries. The results of Study IV showed that a designed intervention approach could be applied in the clinic for increasing participation in leisure activities by children with neuropsychiatric diagnosis.

The overall clinical implications and conclusions from this thesis are three-fold. First, a cultural validation of the CAPE/PAC is necessary when surveying Swedish children's participation in leisure activities. Second, the patterns of participation in leisure activities of children with and without disabilities differ both nationally and internationally, and this provide evidence of the need for changes in national legislations, policies, and therapeutic approaches that promote participation of children with disabilities. Third, an intervention model with a client-centred approach in which children with disabilities define their own leisure activity goals by using the CAPE and PAC appears to be effective in increasing participation in leisure activities.
List of papers:
I. Ullenhag A, Almqvist L, Granlund M, Krumlinde-Sundholm L. Cultural validity of the Children's Assessment of Participation and Enjoyment/Preferences for Activities of Children. Scandinavian Journal of Occupational Therapy. 2012; 19 (5): 428-38.
Fulltext (DOI)
Pubmed
View record in Web of Science®

II. Ullenhag A, Krumlinde-Sundholm L, Granlund M, Almqvist L. Differences in patterns of participation in leisure activities in Swedish children with and without disabilities {Submitted}

III. Ullenhag A, Bult M.K, Nyquist A, Ketelaar M, Jahnsen R, Krumlinde- Sundholm L ,Almqvist L, Granlund M. An international comparison of patterns of participation in leisure activities for children with and without disabilities in Sweden, Norway and the Netherlands. Developmental Neurorehabilitation, 2012; 15 (5): 369-85.
Fulltext (DOI)
Pubmed

The overarching aim of this thesis was to describe how family members experienced everyday life with life-threatening illness close to death, with focus on self-image and identity. The thesis comprises four papers, each with a specific aim to illuminate various aspects of the phenomenon under study. The study population consisted of 29 participants; ten family caregivers and five families, including five patients with life threatening illness and their family members. Data were based on retrospective single interviews (paper I), prospective individual, couple and group interviews with the families over six to eighteen month (papers II-III). Interpretive description approach (papers I, II, IV), narrative method (paper III) and secondary analysis (paper IV) were used to analyze data. The findings show how living close to death influences everyday life at home, at several levels (papers I-IV). From the perspective of the dying person, narrations of daily situations was described by four themes related to identity and everyday life; inside and outside of me, searching for togetherness, my place in space and my death and my time. The changing body, pain, fatigue, decreased physical capacity and changed appearance, appeared to influence the dying person's need for altered knowledge and community, and as a result the patterns of interaction within the families changed. The strive for knowledge and community took place at home, an arena for identity work and the conscious search for meaning, knowledge and community; it was limited by time and inevitable death (paper III). For the family member, life close to death can mean sharing life with a changing person in a changing relationship (paper II). It may mean that everyday life needs to be modified in order for it to work (papers I-IV). New patterns of dependence and an asymmetrical relationship affect all involved (papers III-IV). Daily life close to death is about finding the space to promote the individual self-image, me-ness, at the same time as finding new ways of being a family; we-ness (paper II). Regardless of being the ill person or not, the family members we interviewed had to face impending death, which challenged earlier ways of living together (papers I-IV). From the perspective of the relatives, the everyday life of caring for the dying family member was characterized by challenged ideals, stretched limits and interdependency (paper I). Situations that challenged the caregivers' self-image were connected to intimacy, decreasing personal space and experiences such as "forbidden thoughts". The findings suggest that the bodily changes were of importance for the self-image, and that the former approach to the own body was important in the process of experiencing the body. The person living close to death was in transition to something new; being dead in the near future. One way of handling the struggles of everyday life was to seek togetherness, strive to find other persons with similar experiences while sharing thoughts and feelings. Togetherness was sought within the family, in the health care system and on the internet; a sense of togetherness was also sought with those who had already died. The other family members were also in transition as the future meant living on without the ill family member and changing their status to for example being a widow or being motherless. Identity work close to death denotes creating an access ramp into something new; a transition into the unknown. From a clinical perspective, this study emphasizes the significance of creating a climate that allows caregivers to express thoughts and feelings.

Background The impact of clinically diagnosed mental disorders on mortality in the general population has not been established.

Aims To examine mental disorders for their prediction of cause-specific mortality.

Method Mental disorders were determined using the 36-item version of the General Health Questionnaire and the Present State Examination in a nationally representative sample of 8000 adult Finns.

Results During the 17-year follow-up period 1597 deaths occurred. The presence of a mental disorder detected at baseline was associated with an elevated mortality rate. The relative risk in men was 1.6(95% confidence interval 1.3-1.8) and in women, 1.4 (95% Cl 1.2-1.6). In men and women with schizophrenia the relative risks of death during the follow-up period were 3.3 (95% Cl 2.3-4.9) and 2.3 (95% Cl 1.3-3.8) respectively, compared with the rest of the sample. In both men and women with schizophrenia the risk of dying of respiratory disease was increased, but the risk of dying of cardiovascular disease was increased only in men with neurotic depression.

Conclusions Schizophrenia and depression are associated with an elevated risk of natural and unnatural deaths.

Aims and objectives. We aimed to discover the significance of the participation of relatives in the treatment process using the principles of the Need-Adapted Approach. The study is based on joint interviews with 10 psychiatric patients, their relatives and a multiprofessional treatment team. Background. The Need-Adapted Approach was developed in Finland for difficult psychiatric problems in public sector psychiatry. The central feature of the approach is the active participation of patients and their relatives in planning the treatment and in the treatment process. It emphasises horizontal expertise and open discussions between the patient, relatives and professionals. Design. A qualitative method based on the grounded theory approach was used. Method. The main focus in the analysis was on how the informants experienced the significance of the participation of their relatives in the treatment process. Results. Seven categories and one core category were identified. Primary categories which increased safety were: (1) shared understanding, (2) a new kind of relationship opens up and (3) being able to cope with life. Secondary categories were: (4) exclusion and (5) need for a one-to-one relationship. Ambivalent categories were: (6) whom or what one can believe and (7) keeping the illness secret. One core category, safety, was identified among the categories. A theoretical model was created for clinical purposes. Conclusions. When practiced correctly, the Need-Adapted Approach makes it possible to create circumstances in psychiatric treatment where the patient and his/her relatives can experience increased safety in spite of the anxiety connected to the psychiatric difficulties. Relevance to clinical practice. Clinical workers and nursing personnel can use our findings in their practical work with psychiatric patients and their relatives. Our findings support further theoretical considerations concerning safety and can be used as guidelines for nursing personnel in their work

Abstract
BACKGROUND: Older people with multi-morbidity are major users of healthcare and are often discharged from hospital with ongoing care needs. This care is frequently provided by informal caregivers and the time immediately after discharge is challenging for caregivers with new and/or additional tasks, resulting in anxiety and stress. AIM: This study aimed to describe mental health, with particular reference to anxiety and depression and reactions to caregiving, and to investigate any associations between the two, in next of kin of older people with multi-morbidity after hospitalisation. It also aimed to explore the association between the demographic characteristics of the study group and mental health and reactions to caregiving. METHODS:
This was a cross-sectional questionnaire study using the Hospital Anxiety and Depression Scale and the Caregiver Reaction Assessment. The study group consisted of 345 next of kin of older people (65+) with multi-morbidity discharged home from 13 medical wards in Sweden. Data were analysed using descriptive and analytical statistics. To identify whether reactions to caregiving and next of kincharacteristics were associated with anxiety and depression, a univariate logistic regression analysis was performed. RESULTS: More than one quarter of respondents showed severe anxiety and nearly one in 10 had severe depressive symptoms. The frequencies of anxiety and depression increased significantly with increased negative reactions to caregiving and decreased significantly with positive reactions to caregiving. Regarding caregiving reactions, the scores were highest for the positive domain Caregiver esteem, followed by the negative domain Impact on health. Women scored significantly higher than men on Impact on health and spouses scored highest for Impact on schedule and Caregiver esteem. CONCLUSIONS: Nurses and other healthcare professionals may need to provide additional support to informal caregivers before and after discharging older people with significant care needs from hospital. This might include person-centred information, education and training.

The aim of this study was to develop a model of mental health professional (MHP) support based on the needs of families with a member suffering from severe mental illness (SMI). Twelve family members were interviewed with the focus on their needs of support by MHP, then the interviews were analyzed according to the grounded theory method. The generated model of MHP support had two core categories: the family members' process from crisis to recovery and their interaction with the MHP about mental health/illness and daily living of the person with SMI. Interaction based on ongoing contact between MHP and family members influenced the family members' process from crisis towards recovery. Four MHP strategies--being present, listening, sharing and empowering--met the family members' needs of support in the different stages of the crisis. Being present includes early contact, early information and protection by MHP at onset of illness or relapse. Listening includes assessing burden, maintaining contact and confirmation in daily living for the person with SMI. Sharing between MHP and family members includes co-ordination, open communication and security in daily living for the person with SMI. Finally, the MHP strategy empowering includes creating a context, counselling and encouraging development for the family members. The present model has a holistic approach and can be used as an overall guide for MHP support in clinical care of families of persons with SMI. For future studies, it is important to study the interaction of the family with SMI and the connection between hope, coping and empowerment.

Barnens hälsa påverkas redan tidigt i livet av föräldrarnas livsvillkor. Låg social status, brist på vänner och stress tidigt i livet leder till hälsoskillnader. Familjecentraler med en öppen förskola och förebyggande socialt arbete är en tidig insats och en lågriskstrategi som riktar sig till alla. Den har goda förutsättningar för att stärka föräldrarnas tillit och gemenskap med andra och kan bidra till att minska hälsoskillnader genom att främja barnens hälsoutveckling. Syftena med utvärderingen av de 16 familjecentralerna var att undersöka i vilken mån besökarna är representativa för befolkningen i upptagningsområdet och av vilka anledningar föräldrarna besöker öppna förskolan på familjecentralen. Jämförelse mellan befintlig befolkningsdata i upptagningsområdena och föräldrabesökares bakgrundsdata visar att familjecentralen i huvudsak når en representativ del av befolkningen. Föräldrar använder sig av familjecentralen för att få råd, utbyte av erfarenheter, barnens skull och att umgås med andra. I synnerhet för invandrare har familjecentralen stor betydelse för att komma in i det svenska samhället.

Boken handlar om tjugo unga människors uppväxtvillkor. Gemensamt för dem är att en eller båda föräldrarna varit tunga narkotikamissbrukare under deras uppväxt. Gemensamt för dem är också att de flesta upplevt ett antal separationer från föräldrar eller andra viktiga vuxna. Det är också uppenbart att de flesta av dem trots denna bakgrund har en positiv syn på livet och framtiden. Den övergripande frågan som ställs i boken är hur man kan lyckas i livet - mot alla odds.

I boken som bygger på djupintervjuer med de unga personerna, diskuteras de faktorer som kan vara avgörande för barns återhämtningsförmåga eller motståndskraft. Det här är ett till stor del outforskat område (forskningen har hittills varit inriktad på brist- eller riskfaktorer) och kan hjälpa dem som arbetar inom vård- och behandling att hitta nya metoder och förhållningssätt i arbetet med barn i missbruksfamiljer.

The aim of the study was to describe district nurses 'views and experiences of patients ' and relatives ' involvement and influence in home-care nursing. Data were collected by means of semi-structured interviews with ten district nurses. The data analysis was interpreted by a hermeneutic method, and the SAUC model for confirming nursing was used as a theoretical framework. The findings revealed that the district nurses' views of human being, and their need to control the home-care situation as experts, were decisive factors for patient/relative power and non power in home-care nursing. The preconditions for patient/relative power, according to the district nurses, were related to whether patients/relatives felt motivated to co-operate, expressed their own wishes, and had competence. Some significant preconditions were required for the district nurses to support patient/relative power i.e., that the district nurses had patient/relative involvement and influence as an explicit nursing goal and believed that it improved home care nursing. Conclusion, this study indicates the importance of the district nurses ' awareness about their own view of human being, their attitudes on patient/relative power and their individual strategies and competence to support the patients/relatives involvement and influence in home- care nursing.

Personcentrering och patientinvolvering framhålls som hörnstenar i omställningen till en mer nära vård. Då behöver frågan "Vad är viktigt för dig som patient och närstående?" ställas oftare. I denna studie har vi undersökt hur patienter och anhöriga till patienter inskrivna i kommunal hälso- och sjukvård upplevt vård i ordinärt boende under coronapandemin. Vi har särskilt fokuserat på att undersöka om patienter och anhöriga känt sig trygga med att få vård i hemmet, om de upplevt att de kunnat påverka vården och om de tyckt att de fått den vård de har rätt till.
Studien belyser således kommunal hälso- och sjukvård ur ett patient- och anhörigperspektiv. Den bidrar med kunskap om vad som är viktigt för patienter och anhöriga när vård ges i hemmet och hur man kan arbeta med nära vård, såväl under en sådan kris som en pandemi innebär, som under mer normala omständigheter.

OBJECTIVE: Mutual support within the family is of great importance to maintain
its proper functioning. The study aim, which was based on a family system
approach, was to evaluate which variables are associated with patients' sense of
support within the family in the palliative care context.
METHODS: We recruited 174 adult patients (65% of those eligible) from six
palliative home care units, who had non-curable disease with an expected
short-term survival, such as disseminated cancer or non-malignant diagnosis. The
relationship between the endpoint and individual factors were evaluated in a
stepwise model-building procedure using generalised linear model (ordinal
multinomial distribution and logit link).
RESULTS: The respondents' ratings of their sense of support within the family
ranged from 1 (never) to 6 (always), with a mean value of 5.2 (standard deviation
1.06). Patients who less frequently sensed family support experienced more often
stress, worry about their private economy, lower self-efficacy, lower sense of
security with palliative care provided (lower ratings on subscales of care
interaction, mastery and prevailed own identity), more often anxiety, less often
perceived general well-being for closest ones and less often sense of support
from more distant family members. In the model building, three variables were
selected to predict the patients' sense of support within the family.
CONCLUSIONS: The dying patients' sense of support within the family related to
several factors, and these may help the palliative care teams to identify
patients at risk and to alleviate suffering, for example, through supporting the
closest family members.

Since the initial publication of this breakthrough work, Motivational Interviewing (MI) has been used by countless clinicians. Theory and methods have evolved apace, reflecting new knowledge on the process of behavior change, a growing body of outcome research, and the development of new applications within and beyond the addictions field. Extensively rewritten, this revised and expanded second edition now brings MI practitioners and trainees fully up to date. William R. Miller and Stephen Rollnick explain how to work through ambivalence to facilitate change, present detailed guidelines for using their approach, and reflect on the process of learning MI. Chapters contributed by other leading experts then address such special topics as MI and the stages-of-change model, applications in medical, public health, and criminal justice settings, and using the approach with groups, couples, and adolescents.

Recent investigations into the behavior states of students with profound and multiple disabilities have underlined the importance of better understanding the part that educational variables play in relation to levels of individual alertness and involvement. In the study reported here, 10 students in this population were observed for a full day each and detailed, noncontinuous information was collected on several contextual factors and student behavior states, using an interval recording technique. This paper examines transitional probabilities for observed student behavior states over time and also explores potential relationships between states, communicative conditions and activities taking place in educational settings. These sequential estimates provide evidence of state stability and positive relationships amongst student engagement and active communicative and social learning environments. Implications for practice and further research are discussed.

This study describes the situation for community living older people, 65 years of age and older in Iceland, analyzing their needs for care and services and how these needs are met. The study analyzes the relationship between the main providers of help and care, the formal caregivers and the informal carers. The study further depicts what kinds of care and support older informal caregivers provide and receive themselves and analyze what factors are related to providing care alone or in combination with other caregivers, informal and formal. The study also analyzes the relationship and mutual support between grandparents and grandchildren and whether there are gender differences in intergenerational relations and support. As little research has been conducted on informal care in Iceland, it is important to show the importance of the informal carers in the care paradigm. Two Icelandic studies were used for the descriptions and analysis. The main data source is the ICEOLD survey (Icelandic older people), based on a random representative national sample of 700 non-institutionalized persons in ages 65 – 79 years and 700 persons aged 80+. The final sample consists of 1,189 older persons to which an introduction letter was sent. They were contacted by phone a few days later and 782 persons, 341 men and 441 women, agreed to participate, giving a response rate of 66%. A study carried out among college students in Iceland, The Grammar School study, was also used to retrieve information on intergenerational relations between grandparents and grandchildren.

Aim. The aim of this study was to escribe which caring activities eight spouses performed when caring for a partner with dementia, and in what way these activities were carried out.
Background. Family caregivers are recognized as being the primary source of care for the community's older people. The largest group is comprised of spouses, with wives as the predominant caregivers. This informal care seems to be more or less invisible and performed in silence within the family. Despite the wealth of studies, the essence of family caregiving is not well understood.
Methods. Data collection was conducted by observing the dyads in their homes. A qualitative approach inspired by grounded theory was chosen to discover qualities and describe patterns of spousal caregiving in dementia care.
Results. The analysis yielded four broad themes, which included nine categories. Findings from the study shed some light on the invisible aspects besides the traditional hands-on caregiving.
Conclusion. The elderly carers were engaged in demanding and time-consuming care ranging from supervision to heavy physical responsibility. They were caring for as well as about their partners. The study also showed that spouses were successful in managing their situation in different ways. The results reported in this article are unique as they come from direct observations in family home settings where a spouse cared for a partner with dementia. Knowledge about family caregiving is valuable for nurses as there is an emphasis on collaboration between family caregivers and professionals.

This article analyses informal help and caregiving in Sweden with a focus on the scope and trends of change over time. The discussion is based on the results of three national surveys and of one surveyconducted in the county of Stockholm. The results indicated that informal help and caregiving was common throughout the period under study. In the

s, the figures were fairly stable, while fromthe late

s to

there seems to have been a dramatic increase in the prevalence of such support. Two interpretative perspectives are used to discuss this pattern. One locates its point of departure in recent welfare state changes and in the substitution argument, according to which cuts in welfare services put more pressure on people to provide informal help and care. The second perspective relates to the present debate on civil society and to its possible role in contemporarysociety. According to the civil society perspective, an increase in the prevalence of informal help and caregiving might be interpreted as an expression of growing civic involvement 'in its own right',without a straightforward and simple relationship to changes in the welfare state. It is argued in the article that the two frames of interpretation should not be viewed as mutually exclusive, but rather that they represent two partly complementary approaches to the understanding of the complex dynamics of unpaid work in contemporary Swedish society.

Developing peer relationships in school is an essential part of growing up. Many children who have little or no functional speech are provided with augmentative and alternative communication (AAC) systems such as speech synthesizers and books and charts of symbols/pictures/words. Such children face many barriers to communication and to developing peer relationships. To date there exists little understanding of the characteristics of interaction between children using AAC and their speaking peers. This paper reports findings from an analysis of interactions between 12 children with physical disabilities using AAC systems and their speaking peers in school. Analysis identifies the primary structures, functions, and modes of communication used by both partners in one-to-one conversation.

An experiment is described which aimed to help bereaved teenagers through peer group counselling, and also to examine the related issue of how reliably we can measure the effectiveness of such counselling. This involved a systematic approach to the subjective impressions of participants, and also used objective measurement techniques. Subjects perceived the group counselling sessions to have had a high value, and certain consistent trends were revealed concerning participants' previous experience of their bereavement and concerning the medium-term effects of adolescent bereavement. Statistical analysis of the objective tests paralleled this with improvements in several areas, though the extent of the statistical significance of those improvements is debatable. Recommendations are made concerning the implications for the pastoral care of bereaved pupils in schools.

Keywords:
Bereavement;social isolation;support groups;well-being;peers
Background:  While it has been shown that bereaved children can experience emotional or behavioural problems, the evidence is inconclusive regarding which children would benefit from support and the kind of support to offer. This study aimed to obtain children's and parents' views on their experiences following bereavement and the usefulness of a peer-group support programme.

Method:  Thirty-nine families who had attended a community-based peer-group bereavement support programme within the previous 4 years were approached. Of the 23 with confirmed contact details, 17 agreed to participate. Qualitative interviews were conducted with 23 children (range 8 to 17 years) and 17 parents.

Results:  Children were concerned about isolation from peers and emphasized the value of meeting other children with experiences of bereavement in the group. Parents were concerned about lack of communication within the home about the bereavement, which continued after the group. Most children and parents would have liked more support, either more groups or an ongoing link.

Conclusions:  Referral to peer-group support may have the potential to improve bereaved children experiencing feelings of social isolation and help them develop coping strategies. Other family-focused support may also be needed for some children.

Den andra upplagan av PEGASUS - kurs för vuxna med ADHD och deras närstående är en revidering och uppdatering av det kompletta psykoedukativa kursmaterialet från 2013. Inom många verksamheter har PEGASUS redan hunnit bli ett självklart första steg att erbjuda till vuxna med diagnosen ADHD.

PEGASUS har utvecklats för att bemöta behoven av information, erfarenhetsutbyte och utbildning i funktionsnedsättningen ADHD. Den andra upplagan av PEGASUS har reviderats för att på ett bättre sätt möta de varierande behoven i olika grupper och har uppdaterats med aktuell information bland annat om läkemedelsbehandling.

PEGASUS genomförs i grupp och ger ökad kunskap om ADHD, behandlingar, strategier och vad det finns för stöd att tillgå. Dessutom får deltagarna möjlighet att lära sig mer om sig själva och nå större förståelse för andras situation och på det sättet förbättra relationskvalitén. Gruppformatet ger många tillfällen för erfarenhetsutbyte med andra i liknande situation. PEGASUS är ett bra alternativ som en första psykologisk behandling efter diagnos.

Arbetsgruppen bakom PEGASUS har en lång samlad erfarenhet av arbete med personer med diagnosen ADHD. I Arbetsboken beskrivs och refereras till ett flertal studier där PEGASUS har prövats ut med goda preliminära resultat.

Background: UK health policy requires the early identification and management of dementia. There are few good quality evaluations of models of care in dementia with a particular lack of data from user and carer perspectives. The Croydon Memory Service Model (CMSM) was developed to identify and treat people in the early stages of dementia and its evaluation includes an assessment of service satisfaction. Aim: To complete a qualitative investigation into the satisfaction with the service of those assessed and treated using the CMSM. Method: The CMSM was the subject of a multi-method evaluation, as part of this, semi-structured qualitative interviews were carried out with 16 people with dementia and 15 family carers to establish their opinions of the service. Purposive sampling was used to identify participants with a range of diagnosis, ethnicity, and age. Conventional Content Analysis was used to analyse the data. Results: Six themes concerning satisfaction emerged from the data: initial experience of dementia; service experience; helpful interventions; normalizing the catastrophic; clear communication; and gaps in service. Peer support and clear communication were seen as valuable assets provided by the service, allowing participants to use coping strategies which normalized having dementia. Conclusions: From these data we can derive seven quality indicators with which to judge services for people with dementia: (i) provision of broad-based care as well as assessment; (ii) clear communication about diagnosis and care; (iii) continuing peer support groups; (iv) easy availability of staff; (v) professional staff behaviour; (vi) the service working for people with young-onset dementia and their carers; (vii) strategies to manage those with subjective memory impairment but no objective deficits.

OBJECTIVE:
Recent research suggests that not only parental psychopathology, but also parenting practices, have a role to play in the development of child posttraumatic stress symptoms (PTSS) following a natural disaster. The current study aimed to investigate the relationship between parents' perceptions of their parenting in the aftermath of a natural disaster, and child PTSS.

METHODS:
A cross-sectional design was used to explore the associations among child PTSS, parents' perceptions of altered (more anxious) parenting, and parental disaster-related distress (altered cognitions and behaviors) in 874 elementary school children (ages 8-12 years) and their parents following a severe storm of cyclonic proportions. With parental consent, school-based screening was conducted in impacted communities 3 months after the storm. Children completed a screening questionnaire consisting of the Child Trauma Screening Questionnaire (CTSQ; used for identifying children at risk for posttraumatic stress disorder [PTSD]), as well as a range of questions assessing disaster exposure and threat perception. Parents completed questions relating to their perceptions of changes in their parenting since the storm, as well as two items relating to their own disaster-related distress.

RESULTS:
Independent of other significant associations with child PTSS (such as age, gender, and disaster exposure), a high level of parent-perceived altered parenting appeared to put children at increased risk for PTSS 3 months after the disaster. However, when the sample was stratified for the presence or absence of altered parent cognitions and behaviors following the storm, altered parenting was found to have a unique relationship with child PTSS only when parents reported altered disaster-related cognitions and behaviors.

CONCLUSIONS:
When parents report disaster-related cognitions and behaviors, their perception of altered parenting practices (becoming more protective, less granting of autonomy, and communicating a sense of current danger) is associated with child PTSS. Although it is not possible to draw conclusions about the direction of these relationships, this study identifies parenting practices that may constitute important targets for intervention.

The overall aim of this thesis was to investigate the patients' and their relatives' perceived participation in discharge planning after stroke and the patients' health-related quality of life, depressive symptoms, performance of personal daily activities and social activities in connection with discharge. Another aim was to evaluate the psychometric assumptions of the SF-36 for Swedish stroke patients.Prospective, descriptive and cross-sectional designs were used to study all patients with stroke admitted to the stroke unit at a hospital in southern Sweden from October 1, 2003 to November 30, 2005 each with one close relative. The total sample consisted of 188 patients (mean age=74.0 years) and 152 relatives (mean age=60.1 years). Data were collected during interviews, 2-3 weeks after discharge.The results showed that less depressive symptoms, more outdoor activities and performance of interests are important variables that related to higher HRQoL. SF-36 functions well as a measure of health related quality of life in Swedish stroke patients, but the two summary scales have shortcomings. Compared to a Swedish normal population, scores on all scales/components of the SF-36 were lower among stroke patients especially in the middle-aged group. Most of the patients perceived that they received information, but fewer perceived participation in the planning of medical treatment and needs of care/service/rehabilitation and goal setting. The relatives perceived that they need more information and they perceived low participation in goal setting and needs assessment. The professionals seem to lack effective practices for involving patients and their relatives to perceive participation in discharge planning. It is essential to develop and to implement methods for discharge planning, including sharing information, needs assessment with goal setting that facilitate patients' and relatives' perceived participation. The results suggest that ICF can be used in goal setting and needs assessment in discharge planning after acute stroke.

This study reports on the use of the Perceived Social Support from Family and Perceived Social Support from Friends scales (Procidano & Heller, 1983) in a sample of adolescents at the initiation of outpatient treatment. Reliability and validity evidence is presented that generally replicates earlier studies utilizing these instruments. Multiple regression results are also reported, indicating that different combinations of perceived support from family and friends significantly predict psychosocial maturity levels in this clinical adolescent sample.

OBJECTIVE:
Given that ADHD has been linked to dysfunction across development and in many life domains, it is likely that individuals experiencing these symptoms are at increased risk for experiencing stress. The current study examines the association between ADHD and other psychiatric symptoms and perceived stress in a community sample of adults.
METHOD:
Perceived stress data collected from 983 participants (M(age) = 45.6 years) were analyzed primarily via hierarchical multiple regression using ADHD symptom clusters, demographic variables, and anxiety and depression scale variables as predictors.
RESULTS AND CONCLUSION:
ADHD symptoms positively associated with perceived stress. Inattention and sluggish cognitive tempo (SCT), as opposed to hyperactivity-impulsivity and newly proposed executive dysfunction symptoms, were the most consistent predictors. These findings reinforce that the experience of ADHD symptoms in adulthood is associated with stress and suggest that SCT could play an important role in assessing risk for negative adult outcomes.

Background: Heart failure (HF) affects not only the person diagnosed with the syndrome but also family members, who often have the role of informal carers. The needs of these carers are not always met, and information and communications technology (ICT) could have the potential to support them in their everyday life. However, knowledge is lacking about how family members perceive ICT and see opportunities for this technology to support them.Objective: The aim of this study was to explore the perceptions of ICT solutions as supportive aids among family members of persons with HF.Methods: A qualitative design was applied. A total of 8 focus groups, comprising 23 family members of persons affected by HF, were conducted between March 2015 and January 2017. Participants were recruited from 1 hospital in Sweden. A purposeful sampling strategy was used to find family members of persons with symptomatic HF from diverse backgrounds. Data were analyzed using qualitative content analysis.Results: The analysis revealed 4 categories and 9 subcategories. The first category, about how ICT could provide relevant support, included descriptions of how ICT could be used for communication with health care personnel, for information and communication retrieval, plus opportunities to interact with persons in similar life situations and to share support with peers and extended family. The second category, about how ICT could provide access, entailed how ICT could offer solutions not bound by time or place and how it could be both timely and adaptable to different life situations. ICT could also provide an arena for family members to which they might not otherwise have had access. The third category concerned how ICT could be too impersonal and how it could entail limited personal interaction and individualization, which could lead to concerns about usability. It was emphasized that ICT could not replace physical meetings. The fourth category considered how ICT could be out of scope, reflecting the fact that some family members were generally uninterested in ICT and had difficulties envisioning how it could be used for support. It was also discussed as more of a solution for the future.Conclusions: Family members described multiple uses for ICT and agreed that ICT could provide access to relevant sources of information from which family members could potentially exchange support. ICT was also considered to have its limitations and was out of scope for some but with expected use in the future. Even though some family members seemed hesitant about ICT solutions in general, this might not mean they are unreceptive to suggestions about their usage in, for example, health care. Thus, a variety of factors should be considered to facilitate future implementations of ICT tools in clinical practice.

Aim.  This paper is a report of a study to explore different perceptions of psychiatric care among foreign- and Swedish-born people with psychotic disorders.

Background.  Research from different countries reports a high-incidence of psychosis among migrants. The risk-factors discussed are social disadvantages in the new country. To understand and meet the needs of people from different countries, their perspective of psychiatric care must be illuminated and taken into consideration.

Method.  A phenomenographic study was conducted in 2005–2006 using semi-structured interviews with a convenience sample of 12 foreign-born people and 10 Swedish-born people with psychosis.

Findings.  Three categories were identified: personal and family involvement in care; relating to healthcare staff; and managing illness and everyday life. Foreign-born people differed from Swedish-born people in that they struggled to attain an everyday life in Sweden, relied on healthcare staff as experts in making decisions, and had religious beliefs about mental illness. Among Swedish-born people, the need for more support to relatives and help to perform recreational activities was important.

Conclusion.  It is important to identify individual perceptions and needs, which may be influenced by cultural origins, when caring for patients with psychosis. Previous experience of care, different ways of relating to staff, and individual needs should be identified and met with respect. Social needs should not be medicalized but taken into consideration when planning care, which illustrates the importance of multi-professional co-operation.

A number of international studies have highlighted family caregivers' (FCGs') dissatisfaction with their relationship with mental health professionals (MHPs) when providing care for mentally ill family members. However, few studies have explored the mental health professionals' perspective of this relationship. This study explored both FCGs' and MHPs' perspectives. Semi-structured interviews were conducted with seven FCGs and seven MHPs from two different geographical areas of New Zealand. Thematic analysis of these interviews revealed four distinct MHP themes and five FCG themes. The themes illuminate incongruence between MHPs' intentions to form a positive working relationship with families and the FCGs' mainly negative experiences of this relationship

Ålder: 6-9 år

Hela familjen står inför nya och stora utmaningar då den allvarligt sjuka Perla får komma hem. Fastän det är jobbigt att sköta lillasyster, vill Jakob delta efter bästa förmåga. Han är väldigt bra på att lugna ner henne, för han kan smeka och sjunga särskilt mjukt. Jakob vill att Perla tas med till skolans viktiga evenemang.– Det stör inte mig fastän de andra aldrig har sett en sådan baby som Perla. Jag kan nog förklara det för dem, säger Jakob. Sommarens värme och dofter omsluter hela familjen, också lilla Perla.

Although excellent data exist on the overall prevalence of childhood exposure to intimate partner violence (IPV), there is less information available on the specific patterns of IPV exposure in childhood and how they influence adult mental health. The current study examines 703 Swedish adults who reported exposure to IPV in childhood. Participants were part of a large national study on violence exposure. They provided an extensive history of their exposure to IPV and maltreatment experiences during childhood via electronically administered questionnaires. Mean comparison and multivariate regression methods were employed to assess differences in violence severity by reported perpetration pattern (mother-only, father-only, bidirectional or other), the association between violence severity and environmental context, and the contribution of these characteristics to adult mental health outcomes. Overall, violence perpetrated in public and by fathers was more severe and was related to poorer mental health outcomes in adulthood for child witnesses. These findings provide important insight into possible clinical "flags" for identifying children at high risk for exposure to IPV and abuse in the home.

Increasing numbers of developed welfare states now operate cash-for-care schemes in which service users are offered cash payments in place of traditional social services. Such schemes raise concerns about the extent to which they include and support carers. This paper aims to explore some of these issues through an analysis of a cash-for-care initiative piloted in England in 2005-07: the Individual Budgets (IBs) pilot projects. The paper reports the findings of an evaluation of the impact and outcomes of IBs for carers through analyses of qualitative interviews with IB lead officers, carers' lead officers and carers of IB holders; and analyses of structured outcome interviews with carers of IB holders and carers of people in receipt of conventional social care services. The evaluation found that, despite their primary aim of increasing choice and control for the service user, IBs had a positive impact on carers of IB holders. The findings are important in that they have implications for the widespread roll-out of Personal Budgets in England and may also provide wider valuable lessons nationally and internationally about the tensions between policies to support carers and policies aimed at promoting choice and control by disabled and older people.

Abstract
Long-term diseases are today the leading cause of mortality worldwide and are estimated to be the leading cause of disability by 2020. Person-centered care (PCC) has been shown to advance concordance between care provider and patient on treatment plans, improve health outcomes and increase patient satisfaction. Yet, despite these and other documented benefits, there are a variety of significant challenges to putting PCC into clinical practice. Although care providers today broadly acknowledge PCC to be an important part of care, in our experience we must establish routines that initiate, integrate, and safeguard PCC in daily clinical practice to ensure that PCC is systematically and consistently practiced, i.e. not just when we feel we have time for it. In this paper, we propose a few simple routines to facilitate and safeguard the transition to PCC.

Statistiken i den här rapporten baseras på personnummerbaserade uppgifter som kommunerna lämnat in per den 1 april samt för april månad 2012 och visar att:

Drygt 21 000 personer med funktionsnedsättning bodde permanent i särskilt boende eller var beviljade hemtjänst i ordinärt boende. Det är lika många som i april 2011.
Drygt 16 600 personer med funktionsnedsättning var beviljade hemtjänst i ordinärt boende. Cirka 200 personer färre än i april 2011.
Cirka 31 procent av personerna mellan 0-64 år med biståndsbeslut om hemtjänst i ordinärt boende var beviljade mellan 1 och 9 hemtjänsttimmar per månad. Cirka 10 procent var beviljade 80 timmar eller mer. Det är samma fördelning som vid tidigare mättidpunkter.
Cirka 4 400 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning bodde permanent i särskilt boende, ungefär 150 fler än i april 2011.
Omkring 18 200 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning hade ett biståndsbeslut om boendestöd. Det är 1 700 personer fler än i april 2011 och 3 800 fler än i november 2010.
Cirka 1 100 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning hade biståndsbeslut om korttidsvård/ korttidsboende, 4 300 om kontaktperson/kontaktfamilj och 5 900 om dagverksamhet.
Ungefär 28 800 personer i åldern 0-64 år med funktionsnedsättning någon gång under oktober månad mottagare av hälso- och sjukvård som kommunen ansvarade för. Nästan hälften av dessa var kvinnor, totalt var det 700 fler än i april 2011.

Statistiken i den här rapporten baseras på personnummerbaserade uppgifter som kommunerna lämnat in per den 1 oktober samt för oktober månad 2012 och visar att:

Drygt 20 500 personer med funktionsnedsättning bodde permanent i särskilt boende eller var beviljade hemtjänst i ordinärt boende. Det är något färre än i oktober 2011.
Drygt 16 400 personer med funktionsnedsättning var beviljade hemtjänst i ordinärt boende. Cirka 200 personer färre än i oktober 2011.
Cirka 31 procent av personerna mellan 0-64 år med biståndsbeslut om hemtjänst i ordinärt boende var beviljade mellan 1 och 9 hemtjänsttimmar per månad. Cirka 10 procent var beviljade 80 timmar eller mer. Det är samma fördelning som vid tidigare mättidpunkter.
Drygt 4 100 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning bodde permanent i särskilt boende, ungefär 200 färre än i oktober 2011.
Cirka 18 300 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning hade ett biståndsbeslut om boendestöd. Det är 800 personer fler än i oktober 2011.
Cirka 1 200 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning hade biståndsbeslut om korttidsvård/korttidsboende, 4 300 om kontaktperson/kontaktfamilj och 5 700 om dagverksamhet.
Ungefär 29 400 personer i åldern 0-64 år med funktionsnedsättning någon gång under oktober månad mottagare av hälso- och sjukvård som kommunen ansvarade för. Nästan hälften av dessa var kvinnor, totalt var det 1 000 fler än i oktober 2011.

Syftet var att utveckla en grund för utrednings- och bedömningsinstrument som LSS-handläggare kan använda i utredningsarbetet.

Vi sökte svar på följande frågor: vad var LSS–lagstiftarens intentioner med personkrets 3 och insatsen personlig assistans för barn, hur långt föräldraansvaret sträcker sig, samt hur handläggarna i Kraftfält norr i dagsläget utreder och bedömer inom de båda områdena. Instrumenten kan förhoppningsvis bidra till att handläggarna upplever ökad trygghet och därmed öka rättssäkerheten.

Fem LSS-handläggare i Kraftverk Norr fick under en period testa två utarbetade grundförslag till instrument därefter genomfördes individuella intervjuer med handläggarna.

Resultatet visade att inga specifika utarbetade instrument fanns att tillgå och handläggarna uppgav att de har behov av utrednings- och bedömningsinstrument. Handläggarna uttryckte att det fanns svårigheter vid utredningarna: för personkrets 3 framförallt att bedöma när kriterierna är "stora, betydande och omfattande behov", för personlig assistans till barn påtalade handläggarna svårigheter att bedöma föräldraansvar och vilka behov utöver som kan berättiga till insatsen. Det framkom även att det fanns behov av ytterligare kunskap om barns utveckling. Instrumenten ska ses som en grund för handläggare att använda vid utredningsarbete.

Fortsättningsvis krävs att handläggarna söker vägledning i domar och rättspraxis samt får juridisk handledning inom området. Vår förhoppning är att instrumenten ses som ett första steg till ett fortsatt utvecklingsarbete inom Kraftfält norr.

Av Christina Nilsson, Mona Holmström, Marianne Forsgärde handledare