Bibliotek

This component analysis used meta-analytic techniques to synthesize the results of 77 published evaluations of parent training programs (i.e., programs that included the active acquisition of parenting skills) to enhance behavior and adjustment in children aged 0-7. Characteristics of program content and delivery method were used to predict effect sizes on measures of parenting behaviors and children's externalizing behavior. After controlling for differences attributable to research design, program components consistently associated with larger effects included increasing positive parent-child interactions and emotional communication skills, teaching parents to use time out and the importance of parenting consistency, and requiring parents to practice new skills with their children during parent training sessions. Program components consistently associated with smaller effects included teaching parents problem solving; teaching parents to promote children's cognitive, academic, or social skills; and providing other, additional services. The results have implications for selection and strengthening of existing parent training programs.

Abstract:
Treatment and support of people diagnosed with severe mental illness in Sweden takes place in out-patient psychiatric services or municipality services. Most of the responsibility for support in daily life are provided by the close family. One crucial matter is how to support these families. This research project aimed to investigate the Swedish construction with shared responsibility between county psychiatric care and municipality social care for consumers with severe mental illness affects actions in municipalities in relation to family support. Ten representatives from five municipality settings were interviewed. Five semi-structured interviews were analysed using a thematic analysis. The following themes emerged; One overarching theme, "a mismatch of paradigms", and sub-themes: (a) "accentuating differences", (b) "doubts about including the entire family in the same session" and (c) "lack of a uniform family support policy". We conclude that a shared mandate needs a dialogue between psychiatric and municipality services concerning this mismatch.

This paper describes the development and evaluation of a 3-hour multimedia community education program on depression and suicide in later life. Designed for families, older adults, and service providers, the program provides information and teaches skills needed to recognize and respond to depression and suicidal behavior in the elderly. Compared with a control group, program participants had significant gains in knowledge and in their intent to take appropriate action in support of a depressed person.

Attention deficit/hyperactivity disorder (ADHD) is a lifespan developmental syndrome that is associated with significant impairments. Although there is strong evidence that ADHD persists into adulthood for a majority of individuals, adults with ADHD are identified and treated at much lower rates than are children with ADHD. Considering the heritability of ADHD, there is an increased likelihood that at least one parent of a child with ADHD will also have ADHD, or exhibit prominent features of the disorder. Parental ADHD also affects help-seeking behavior regarding treatment, as well as follow through on treatment recommendations. There is a paucity of data on parental ADHD and help-seeking among underserved populations. The goal of this paper is to review parental ADHD among underserved groups in terms of factors affecting help-seeking behavior and readiness to engage in care. A model for conceptualizing and addressing issues of readiness for change for parents with ADHD is also proposed.

Abstract
The purpose of this article is to extend the Schultz and Martire Caregiver Stress-Health Model by explaining consequences of the stress process beyond those related to health in dementia caregivers, including consequences for caregivers and the dyadic unit, and to highlight the dynamic that exists between caregivers' stress, behavioral symptoms of dementia, and behavior-related reactions of caregivers. The relevant literature is reviewed, establishing the pervasive effects of caregivers' stress within a care dyad. Primary informal caregivers play a predominant role in managing environmental stimuli and providing for needs, in particular adjusting their own approaches and demeanor to enhance the care environment. Thus, behavioral symptoms of dementia and the behavior-related reactions of caregivers are conceptualized as a dyadic consequence of the caregivers' stress process. This model presents an extended view of the consequences of caregivers' stress and provides a more holistic, dyadic approach to the issues these vulnerable dyads face. Behavioral symptoms of dementia and behavior-related reactions are seen as amenable to caregiver- or dyad-directed interventions that target stress reduction. This conceptualization may provide support for research, clinical, or policy initiatives that include caregiver-directed or dyadic interventions for these important behavior-related outcomes

OBJECTIVES:
To explore whether a group programme for community-dwelling chronic stroke survivors and their carers is feasible in rural settings; to measure the impact of the programme on health-related quality of life and functional performance; and to determine if any benefits gained are maintained.
DESIGN:
Randomized, assessor blind, cross-over, controlled trial.
SETTING:
Rural outpatient.
SUBJECTS:
Twenty-five community-dwelling, chronic stroke survivors and 17 carers of participant stroke survivors.
INTERVENTION:
The intervention group undertook a once-a-week, seven-week group programme combining physical activity, education, self-management principles and a 'healthy options' morning tea. At completion, the control group crossed over to receive the intervention.
MAIN MEASURES:
Stroke Impact Scale (stroke survivors), Health Impact Scale (carers), Six Minute Walk Test, Timed Up and Go, Caregiver Strain Index.
RESULTS:
There were insufficient participants for results to reach statistical significance. However between-group trends favoured the intervention group in the majority of outcome measures for stroke survivors and carers. The majority of measures remained above baseline at 12 weeks post programme for stroke survivor participants. The programme was well attended. Of the seven sessions all participants attended four or more and 88% attended six or seven sessions.
CONCLUSIONS:
This novel programme incorporating physical activity, education and social interaction proved feasible to undertake by a stroke-specific multidisciplinary team in three rural Australian settings. This programme may improve and maintain health-related quality of life and physical functioning for chronic stroke survivors and their carers and warrants further investigation.

The Adolescent Transitions Program (ATP) is a multilevel approach to family-based interventions within a middle-school setting. The intervention strategy is based on an ecological framework for studying social and emotional development in children and adolescents, emphasizing a network of contextual factors within which parenting is both directly and indirectly influential on the development of problem behavior. The ATP model includes a universal, selected, and indicated strategy for serving families with young adolescents. The model is designed to address the needs of families of young adolescents that present with a range of problem behavior and diverse developmental histories. The three interventions levels are described, and outcome data are presented, that support the effectiveness of the ATP model. This approach and the associated data are consistent with a broad literature supporting the effectiveness of family interventions, especially for high-risk youth. The effective implementation of family interventions within a school context suggests that these interventions can make a significant contribution to reducing problem behavior and substance use from a public health perspective.

The Adolescent Transitions Program (ATP) is a multilevel approach to family-based interventions within a middle-school setting. The intervention strategy is based on an ecological framework for studying social and emotional development in children and adolescents, emphasizing a network of contextual factors within which parenting is both directly and indirectly influential on the development of problem behavior. The ATP model includes a universal, selected, and indicated strategy for serving families with young adolescents. The model is designed to address the needs of families of young adolescents that present with a range of problem behavior and diverse developmental histories. The three interventions levels are described, and outcome data are presented, that support the effectiveness of the ATP model. This approach and the associated data are consistent with a broad literature supporting the effectiveness of family interventions, especially for high-risk youth. The effective implementation of family interventions within a school context suggests that these interventions can make a significant contribution to reducing problem behavior and substance use from a public health perspective.

Background: Having a family member with aphasia severely affects the everyday life of the significant others, resulting in their need for support and information. Family-oriented intervention programmes typically consist of support, information, and skill training, such as communication partner training (CPT). However, because of time constraints and perceived lack of skills and routines, such programmes, especially CPT, are not common practice among speech-language pathologists (SLPs).

Aims: To design and evaluate an early family-oriented intervention of persons with stroke-induced moderate to severe aphasia and their significant others in dyads. The intervention was designed to be flexible to meet the needs of each participant, to emotionally support the significant others and supply them with information needed, to include CPT that is easy to learn and conduct for SLPs, and to be able to provide CPT when the persons with aphasia still have access to SLP services.

Methods & Procedures: An evaluative multiple-case study, involving three dyads, was conducted no more than 2 months after the onset of aphasia. The intervention consisted of six sessions: three sessions directed to the significant other (primarily support and information) and three to the dyad (primarily CPT). The intervention was evaluated both qualitatively and quantitatively based on video recordings of conversations and self-assessment questionnaires.

Outcomes & Results: The importance of emotional support as well as information about stroke/aphasia was clearly acknowledged, especially by the significant others. All significant others perceived increased knowledge and understanding of aphasia and related issues.

Communicative skills (as manifested in the video recordings) showed improvements from pre- to post-intervention.

Conclusions: The results corroborate the need for individualised and flexible family-oriented SLP services that are broad in content. Furthermore, the results support the early initiation of such services with recurrent contact. The usefulness of CPT this early in the rehabilitation process was indicated but is yet to be proved.

Perceived control plays a central role in many motivational and cognitive accounts of behavior. In this study, a new 48-item self-report instrument, the Multidimensional Measure of Children's Perceptions of Control, is described. Perceptions of control are defined as children's understanding of the locus of the sufficient cause for success and failure outcomes. 3 dimensions of third- through ninth-grade children's perceptions of control are independently assessed: internal, powerful others, and unknown. Each of these sources of control is assessed within 3 behavioral domains: (a) cognitive, (b) social, and (c) physical. General items are also included. Perceptions of control over success outcomes and failure outcomes are assessed separately. The psychometric properties of the new measure's subscales are presented. Correlations of the new measure with measures of perceived and actual competence and findings demonstrating the sensitivity of the new measure to developmental, gender, and environmental influences are reported. It is argued that the new measure is an advance over existing measures of internal versus external locus of control in children because it provides domain-specific assessments of 3 separate dimensions of locus of control, including the previously untapped dimension of unknown control.

This study assessed whether two persons with multiple disabilities would be able to control environmental stimulation using body swing (changing standing posture) and a Wii Balance Board with a newly developed standing posture detection program (i.e. a new software program turns a Wii Balance Board into a precise standing posture detector). The study was performed according to an ABAB design, in which A represented baseline and B represented intervention phases. Both participants significantly increased their target response (body swing) to activate the control system to produce environmental stimulation during the intervention phases. Practical and developmental implications of the findings were discussed.

Abstract
The purposes of this study were to evaluate a federal and state-funded Family Caregiver Support Program (FCSP) and explore what types of caregiver support service are associated with what caregiver outcomes. Information was obtained on a sample of 164 caregivers' use of eleven different types of support service. Descriptive and comparative analyses were used to detect the differences between users and nonusers of caregiver support services. Six measures included were caregiving appraisal scale, caregiving burden, caregiving mastery, caregiving satisfaction, hour of care, and service satisfaction. Using consulting and education services is associated with lessening of subjective burden; using financial support services is associated with more beneficial caregiver appraisal, such as better caregiver mastery. The findings are practical and helpful for future caregiver service and program development and evaluation and policy making for supporting caregivers. In addition, the evaluation method demonstrated in the study provided a simple and moderately effective method for service agencies which would like to evaluate their family caregiver support services.

Objective: To obtain preliminary evidence of the feasibility and effectiveness of adjunctive family psychoeducation in adolescent major depressive disorder. Method: Participants were from outpatient clinics in Hamilton and London, Ontario. Over 24 months, 41 adolescents ages 13 through 18 years meeting major depressive disorder criteria were recruited (31 in Hamilton, 10 in London). Participants were randomized to usual treatment or usual treatment plus family psychoeducation. Outcome measures were readministered at 2 weeks, mid-treatment, posttreatment, and 3-month follow-up. Intent-to-treat analyses used χ2 and t tests and growth curve analysis. Standardized effects based on growth curve estimates were calculated for continuous outcomes. Results: The London site was withdrawn because of poor participant retention. In Hamilton, no participant missed more than one assessment and there was good family psychoeducation adherence. Compared to controls, participants in the experimental group showed greater improvement in social functioning and adolescent-parent relationships (with medium standardized effect size >0.5), and parents reported greater satisfaction with treatment. Conclusions: There were positive treatment effects on family and social functioning processes postulated to mediate the clinical course of major depressive disorder. The study provides support for further evaluation of family psychoeducation in this clinical population. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)(journal abstract)

Background: Adolescents in the Looked After Care (LAC) system demonstrate high rates of psychiatric disorder and self‐harm; however, there is little evidence for therapies reducing self‐harm in this population. Method: An open evaluation of DBT for adolescents with repeated serious self‐harm in the LAC system was undertaken. Results: An intention‐to‐treat (ITT) analysis showed that DBT was successful at reducing the core elements of depression, hopelessness and self‐harm; however, 35% (7/20) failed to engage. Conclusion: DBT is a useful treatment option; the failure, however, of some adolescents to engage in therapy may be due to their higher initial rates of depression and hopelessness.

BACKGROUND:
Attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) is a familial disorder that places the siblings of ADHD children at high risk for ADHD, conduct, mood, and anxiety disorders. Although the pattern of psychiatric risk has been well documented by prior family studies, neither the short- nor long-term outcome of these high-risk siblings has been prospectively examined.
OBJECTIVE:
To document the 4-year psychiatric, psychosocial, and neuropsychological outcome of the siblings of children with ADHD.
METHOD:
DSM-III-R structured diagnostic interviews and blind raters were used to conduct a 4-year follow-up of siblings from ADHD and control families. The siblings were also evaluated for cognitive, achievement, social, school, and family functioning.
RESULTS:
At follow-up, significant elevations of behavioral, mood, and anxiety disorders were found among the siblings of ADHD children. The high-risk siblings had high rates of school failure and showed evidence of neuropsychological and psychosocial dysfunction. These impairments aggregated among the siblings who had ADHD.
CONCLUSIONS:
The siblings of ADHD children are at high risk for clinically meaningful levels of psychopathology and functional impairment. In addition to supporting hypotheses about the familial transmission of ADHD, the results suggest that the high-risk siblings might be appropriate targets for primary preventive interventions.

The research explores the antecedents and consequences of attachment disorganization from a prospective longitudinal perspective. The relations of attachment disorganization/disorientation to endogenous (e.g., maternal medical history, infant temperament) and environmental (e.g., maternal caregiving quality, infant history of abuse) antecedents and to behavioral consequences from 24 months to 19 years are examined. For the 157 participants in the longitudinal study, attachment disorganization was correlated significantly with environmental antecedents (e.g., maternal relationship and risk status, caregiving quality, and infant history of maltreatment), but not with available endogenous antecedents. Infant history of attachment disorganization was correlated with consequent variables related to mother-child relationship quality at 24 and 42 months, child behavior problems in preschool, elementary school and high school, and psychopathology and dissociation in adolescence. Structural models suggest that disorganization may mediate the relations between early experience and later psychopathology and dissociation. The findings are considered within a developmental view of psychopathology, that is, pathology defined in terms of process, as a pattern of adaptation constructed by individuals in their environments.

Objective: To investigate patients' and carers' experiences of Early Supported Discharge services and inform future Early Supported Discharge service development and provision.
Design and subjects: Semi-structured interviews were completed with 27 stroke patients and 15 carers in the Nottinghamshire region who met evidence-based Early Supported Discharge service eligibility criteria. Participants were either receiving Early Supported Discharge or conventional services.
Setting: Community stroke services in Nottinghamshire, UK.
Results: A thematic analysis process was applied to identify similarities and differences across datasets. Themes specific to participants receiving Early Supported Discharge services were: the home-based form of rehabilitation; speed of response; intensity and duration of therapy; respite time for the carer; rehabilitation exercises and provision of technical equipment; disjointed transition between Early Supported Discharge and ongoing rehabilitation services. Participants receiving Early Supported Discharge or conventional community services experienced difficulties related to: limited support in dealing with carer strain; lack of education and training of carers; inadequate provision and delivery of stroke-related information; disjointed transition between Early Supported Discharge and ongoing rehabilitation services.
Conclusions: Accelerated hospital discharge and home-based rehabilitation was perceived positively by service users. The study findings highlight the need for Early Supported Discharge teams to address information and support needs of patients and carers and to monitor their impact on carers in addition to patients, using robust outcome measures.

Objective: To investigate patients' and carers' experiences of Early Supported Discharge services and inform future Early Supported Discharge service development and provision.
Design and subjects: Semi-structured interviews were completed with 27 stroke patients and 15 carers in the Nottinghamshire region who met evidence-based Early Supported Discharge service eligibility criteria. Participants were either receiving Early Supported Discharge or conventional services.
Setting: Community stroke services in Nottinghamshire, UK.
Results: A thematic analysis process was applied to identify similarities and differences across datasets. Themes specific to participants receiving Early Supported Discharge services were: the home-based form of rehabilitation; speed of response; intensity and duration of therapy; respite time for the carer; rehabilitation exercises and provision of technical equipment; disjointed transition between Early Supported Discharge and ongoing rehabilitation services. Participants receiving Early Supported Discharge or conventional community services experienced difficulties related to: limited support in dealing with carer strain; lack of education and training of carers; inadequate provision and delivery of stroke-related information; disjointed transition between Early Supported Discharge and ongoing rehabilitation services.
Conclusions: Accelerated hospital discharge and home-based rehabilitation was perceived positively by service users. The study findings highlight the need for Early Supported Discharge teams to address information and support needs of patients and carers and to monitor their impact on carers in addition to patients, using robust outcome measures.

Abstract
Background and aims
Unpaid family carers, or caregivers as they are also known, often play a vital role in supporting others with illness or disability living in the community. Overall numbers of carers are growing but numbers of older carers are increasing particularly rapidly as populations age worldwide. However, little research has focused on this important older group. This qualitative study therefore investigated older carers' experiences and their perceptions of their role.

Methods
Five digitally recorded focus groups with carers from Greater London were undertaken. Recordings were transcribed and analysed thematically.

Findings
Forty-four carers aged 70–87 years participated. Most were female and two-thirds were spouses or partners. Overall, the carers thought their experiences were similar to those of younger adult carers and included both satisfying and challenging facets. However, they thought that some of the more negative aspects of the role were more difficult for older carers. Their own declining physical and emotional health and strength were seen as making it harder to access support and maintain social contacts. Loneliness both outside and within relationships featured prominently and was perceived as especially significant for housebound carers and when caring for someone with dementia. Many of these older carers also worried about the future when they might no longer be able to be a carer due to their own ill-health or death.

Conclusions
Older carers find their role challenging and future investigations should focus on identifying means of reducing their isolation and supporting them with planning for the future.

Objective: To investigate stroke patients' and carers' perceptions of the family support organizer (FSO) service in order to highlight its value for potential purchasers and to help shed light on findings from randomized controlled trials.
Design and subjects: Twenty semi-structured interviews were undertaken with a sub sample of stroke patients and their primary informal carers after completion of nine-month outcome assessments as part of a randomized controlled trial.
Setting: Community stroke services in North Nottinghamshire, UK.
Results: Interviewees who received the service reported that the presence of an FSO was valuable in many respects, including helping to claim benefits, as a source of information on stroke, and providing continuity between stroke services. Emotional support was only described by a few. Interviewees who did not receive the service described feelings of isolation and being let down by other stroke services after discharge. They also reported problems accessing information. Help needed to address the practical problems after stroke was commonly reported. For those who did not receive the FSO service, access to support appeared to be found through other channels.
Conclusion: The FSO service appeared to be an information service. In order to evaluate community stroke services, a mixture of qualitative and quantitative outcome measures are necessary.

OBJECTIVE:
To determine whether a nurse-led support and education programme for spouses of patients affected by stroke improved the psychological health of the spouses.
DESIGN:
A longitudinal, open, randomized controlled trial.
SAMPLE:
One hundred spouses of stroke patients were randomly assigned to either an intervention or a control group.
SETTING:
The study was conducted in a hospital setting.
INTERVENTION:
The intervention consisted of six group meetings during six months, with a follow-up after further six months. Comparison between the intervention and the control groups was made at baseline, after six and 12 months using analysis with repeated measures.
MAIN MEASURES:
The Comprehensive Psychopathological Rating Scale--Self-Affective for psychological health.
RESULTS:
No significant difference was found between the intervention and control groups concerning overall psychological health. However, a subanalysis revealed that those who participated more frequently in the group meetings (five or six times) had significantly stronger psychological health (P<0.05). Knowledge about stroke increased over time in both groups, but participants in the intervention group learned more (P=0.041).
CONCLUSION:
Encouraging participation in the group meetings of a support programme might have a positive effect on psychological health.

Objective: To determine whether a nurse-led support and education programme for
spouses of patients affected by stroke improved the psychological health of the
spouses.
Design: A longitudinal, open, randomized controlled trial.
Sample: One hundred spouses of stroke patients were randomly assigned to either
an intervention or a control group.
Setting: The study was conducted in a hospital setting.
Intervention: The intervention consisted of six group meetings during six months,
with a follow-up after further six months. Comparison between the intervention and
the control groups was made at baseline, after six and 12 months using analysis with
repeated measures.
Main measures: The Comprehensive Psychopathological Rating Scale –
Self-Affective for psychological health.
Results: No significant difference was found between the intervention and control
groups concerning overall psychological health. However, a subanalysis revealed that
those who participated more frequently in the group meetings (five or six times) had
significantly stronger psychological health (P50.05). Knowledge about stroke
increased over time in both groups, but participants in the intervention group learned
more (P ¼ 0.041).
Conclusion: Encouraging participation in the group meetings of a support
programme might have a positive effect on psychological health.

Background
Previous studies of psychological treatment in adults with ADHD have not controlled for medication status and include either medicated participants or mixed samples of medicated and unmedicated participants. The objective of this study is to examine whether use of medication improves outcome of therapy.

Method
This was a secondary analysis comparing 23 participants randomized to CBT and Dextroamphetamine vs. 25 participants randomized to CBT and placebo. Both patients and investigators were blind to treatment assignment. Two co-primary outcomes were used: ADHD symptoms on the ADHD-RS-Inv completed by the investigator and improvement in functioning as reported by the patient on the Sheehan Disability Scale.

Results
Both groups showed robust improvement in both symptoms and functioning, but the use of medication did not significantly improve outcome over and above use of CBT and placebo.

Conclusion
This study replicates previous work demonstrating that CBT is an effective treatment for ADHD in adults. Within the limits of this pilot, secondary analysis we were not able to demonstrate that medication significantly augments the outcome of CBT therapy for adults with ADHD. The study was funded by GlaxoSmithKline, Clinical Trials Registry #GSK707.

A key worker has been described as a named person whom the family can approach
for advice about, and practical help with, any problem related to the disabled child.
Provision of 'key workers' or 'care coordinators' for disabled children and their families, working across health, education and social services, has often been recommended in policy guidance, most recently in the Children's National Service Framework. Up to now, research has shown that less than a third of families with severely disabled children have a key worker, but compared to those who do not have a key worker, those who do show benefits in terms of relationships with and access to services and overall quality of life. However, as more key worker services have been developed, different models of service and ways of working have proliferated and there has been no research on the outcomes for families of different types of services. This study aimed to explore the effectiveness of different models of multi-agency key worker services.

Introduction: Play is essential to a child's development, and is a dominating component of a child's life. Forming part of a broader study aiming to explore what parents of children with cerebral palsy understand by play, and its use in therapy and home programmes, this research article focuses on how parents expand their concept of play for their children.
Method: A qualitative methodology and interpretive descriptive approach were taken. Following ethical approval, seven parents were recruited, completed an interview, and provided a contextual information sheet. An interpretive descriptive approach to analysis allowed exploration of this data.
Findings: Parents appeared to expand their concept of play beyond the conventional idea of play for typically developing children, seemingly as a result of the limitations placed on each child's play through their physical disability. Parents discussions revealed three subthemes: vicarious play, play through communication, and therapy in play.
Conclusion: Occupational therapists can help parents to understand how the concept of play can be expanded to involve ideas such as vicarious play and communication as play. Parents may then feel more comfortable in allowing their children to experience play as a primary occupation, in a less conventional way.

PURPOSE OF REVIEW: This article examines interventions aimed at improving
psychological outcomes (e.g., caregiver burden, quality of life, anxiety,
depression, perceived control, stress mastery, caregiver confidence and
preparedness, and caregiver mastery) in family caregivers of patients with heart
failure.
RECENT FINDINGS: Eight studies meeting the inclusion criteria were included in
the review. The most common intervention involved psychoeducation facilitated by
a nurse (6/8) and supplemented with a combination of follow-up face-to-face
sessions (2/6), home visits (2/6), telephone calls (3/6), and telemonitoring
(3/6). Two studies used a support group intervention of four to six sessions.
Half of the interventions reported a significant effect on one or more primary
outcomes, including caregiver burden (n = 4), depressive symptoms (n = 1), stress
mastery (n = 1), caregiver confidence and preparedness (n = 1), and caregiver
mastery (n = 1).
SUMMARY: Compared with dementia and cancer family caregiving, few interventions
have been evaluated in caregivers of patients with heart failure. Of the existing
interventions identified in this review, considerable variability was observed in
aims, intervention content, delivery methods, duration, intensity, methodological
rigor, outcomes, and effects. Given this current state of the science, direct
comparison of heart failure caregiver interventions and recommendations for
clinical practice are premature. Thus, research priority is strongly warranted
for intervention development and testing to enhance heart failure caregiver
support and education.

Familjen och anhöriga har på senare år fått en allt mer betydande roll i vården och omsorgen om de äldre. Till följd av nedskärningar i den offentliga sektorn sker vården av äldre allt oftare i hemmet och de anhöriga blir allt viktigare. Författaren diskuterar bakgrunden till denna utveckling, dess villkor och kännetecken och redovisar kunskapsläget när det gäller anhörigomsorg och anhörigstöd.
Betydelsen av att föra in ett tydligare anhörigperspektiv i vården och omsorgen, i synnerhet i äldreomsorgen, diskuteras liksom hur man kan utveckla bemötandet av, stödet till och samarbetet med de anhöriga.
Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter inom vård- och omsorgsutbildningar samt till alla som på olika sätt arbetar med att utveckla stöd till anhöriga som vårdar äldre

Familjen och anhöriga har på senare år fått en allt mer betydande roll i vården och omsorgen om de äldre. Till följd av nedskärningar i den offentliga sektorn sker vården av äldre allt oftare i hemmet och de anhöriga blir allt viktigare. Författaren diskuterar bakgrunden till denna utveckling, dess villkor och kännetecken och redovisar kunskapsläget när det gäller anhörigomsorg och anhörigstöd.
Betydelsen av att föra in ett tydligare anhörigperspektiv i vården och omsorgen, i synnerhet i äldreomsorgen, diskuteras liksom hur man kan utveckla bemötandet av, stödet till och samarbetet med de anhöriga.
Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter inom vård- och omsorgsutbildningar samt till alla som på olika sätt arbetar med att utveckla stöd till anhöriga som vårdar äldre.

Familjen och anhöriga har på senare år fått en allt mer betydande roll i vården och omsorgen om de äldre. Till följd av nedskärningar i den offentliga sektorn sker vården av äldre allt oftare i hemmet och de anhöriga blir allt viktigare. Författaren diskuterar bakgrunden till denna utveckling, dess villkor och kännetecken och redovisar kunskapsläget när det gäller anhörigomsorg och anhörigstöd.
Betydelsen av att föra in ett tydligare anhörigperspektiv i vården och omsorgen, i synnerhet i äldreomsorgen, diskuteras liksom hur man kan utveckla bemötandet av, stödet till och samarbetet med de anhöriga.
Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter inom vård- och omsorgsutbildningar samt till alla som på olika sätt arbetar med att utveckla stöd till anhöriga som vårdar äldre.

Den här boken vänder sig till dig som vårdar, stödjer eller hjälper din make eller maka, partner, dina barn, syskon, en förälder eller någon annan närstående.
Förhoppningsvis ska den guida dig till att efter förmåga, förutsättningar och med stöd och hjälp finna balans mellan att hjälpa andra och livet i övrigt.
Budskapet är att du ska tänka på dig själv, både för ditt eget bästa och för den du hjälper.
För att kunna hjälpa andra måste också du själv få hjälp.

Den här boken vänder sig till dig som vårdar, stödjer eller hjälper din make eller maka, partner, dina barn, syskon, en förälder eller någon annan närstående. Förhoppningsvis ska den guida dig till att efter förmåga, förutsättningar och med stöd och hjälp finna balans mellan att hjälpa andra och livet i övrigt. Budskapet är att du ska tänka på dig själv, både för ditt eget bästa och för den du hjälper. För att kunna hjälpa andra måste också du själv få hjälp.

På senare år har olika typer av stödprogram utvecklats, riktade till anhöriga som vårdar, hjälper eller ger stöd till personer med stroke. Det finns dock ingen konsensus kring vilket innehåll stödprogrammen bör ha, om en viss typ av stödprogram är mer effektiva och bör rekommenderas före andra eller om det saknas en viss typ av stödprogram. Syftet med denna kunskapsöversikt var därför att identifiera och presentera relevant litteratur som beskriver stödprogram riktade till anhöriga, som på olika sätt ger stödinsatser till vuxna personer med stroke, samt stödprogrammens betydelse och eventuell effekt för anhöriga. Syftet var också att ge rekommendationer för insatser inom vård och omsorg och för framtida forskning.

Omsorg människor emellan, det vill säga vård, hjälp eller stöd som ges till närstående på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller hög ålder, utgör en självklar del av livet för de allra flesta. Att ge omsorg kan handla om allt från att hjälpa med praktiska sysslor, ekonomi, kontakt med vård och omsorg, personlig omvårdnad, tillsyn, stimulans och umgänge. Den här rapporten presenterar resultaten av en befolkningsstudie med fokus uteslutande på omsorgsgivarens perspektiv som genomförts av Socialstyrelsen på uppdrag av regeringen. Studien genomfördes som en postenkät till ett slumpmässigt urval om cirka 15 000 individer i befolkningen, 18 år och äldre, under början av 2012. Studien belyser hur många som ger omsorg och till vem. Den beskriver också olika former av omsorg som ges och vad detta får för konsekvenser för omsorgsgivarens hälsa, sociala relationer, ekonomi och möjligheter att arbeta. Slutligen beskriver den erfarenheter av och förväntningarna på sjukvårdens och socialtjänstens stöd till omsorgsgivare.

De flesta människor hamnar någon gång i en situation där de behöver ge omsorg till en närstående på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller hög ålder.

Socialstyrelsen genomförde 2012 en pilotundersökning för att kartlägga anhörigomsorgens omfattning och konsekvenser. Den visade bland annat att nästan var femte person äldre än 18 år ger omsorg till en närstående och att omfattande omsorg kan få stora konsekvenser för omsorgsgivarnas hälsa, sysselsättning och livskvalitet. Den här rapporten redovisar resultaten från två studier om dessa konsekvenser: Socialstyrelsen har gjort fördjupade analyser av 2012 års data och de analyserna har kompletterats med en intervjuundersökning för att illustrera vad olika situationer av anhörigomsorg kan innebära.

Sammanfattningsvis kan Socialstyrelsen konstatera följande:

Omsorg som ges av anhöriga till närstående har en samhällsbärande funktion och är inte bara ett komplement till hälso- och sjukvård och socialtjänst. I vissa fall ersätter anhörigomsorgen samhällets insatser för att de berörda vill ha det så, eller för att insatserna inte upplevs vara tillräckliga.
I de flesta fall är omsorgsgivandet ett frivilligt åtagande men omfattningen och formerna är inte alltid självvalda. Det finns brister i samordningen av insatser från hälso- och sjukvård och socialtjänst för personer med stora vård- och omsorgsbehov, vilket ökar belastningen för de anhöriga som nödgas kompensera för det.
Omsorgens omfattning har stor betydelse för graden av påverkan hos anhöriga. Ett stort omsorgsåtagande riskerar att försämra hälsan och livskvaliteten hos de anhöriga samt möjligheterna att förvärvsarbeta och studera, medan ett mindre omfattande åtagande kanske inte har någon negativ påverkan alls. Resultatet visar också att olika konsekvenser för hälsa och förvärvsarbete hänger nära samman och att de i sin tur formar livskvaliteten.
Relationen mellan den som ger och den som tar emot omsorg har betydelse för hur givaren upplever situationen. De som ger omsorg till en ett barn tycks påverkas i högre grad när det gäller förvärvsarbete, ekonomi och livskvalitet, medan den som ger omsorg till en make, maka eller partner tycks påverkas i högre grad vad gäller hälsa. Anhöriga i åldrarna 30–44 år som ger omsorg till en närstående tycks påverkas mer än andra ål-dersgrupper vad gäller psykisk och fysisk hälsa, ekonomi och möjligheter till förvärvsarbete.
För att säkerställa att omsorg som ges av anhöriga är frivillig behöver flera olika aktörer mer kunskap om anhörigas behov. Det gäller bland annat hälso- och sjukvården, socialtjänsten, arbetsgivare, Försäkringskassan och skolan. Stöd och information som erbjuds anhöriga omsorgsgivare behöver vara individuellt utformat och anpassat till både den som ger och tar emot omsorg. Patient- och anhörigorganisationer kan bidra med viktig kunskap i behovsinventeringar och vid utformande av stöd till anhöriga omsorgsgivare.
Det är angeläget att fortsätta följa upp omfattningen och konsekvenserna av anhörigomsorg. Närmare en femtedel av den vuxna befolkningen ger omsorg till närstående. De omsorgsgivare som ger omfattande omsorg drabbas av konsekvenser vad gäller såväl hälsa som förvärvsarbete och livskvalitet och är därmed en utsatt grupp. Kommande uppföljningar bör ha fokus på att identifiera de grupper som i högre utsträckning påverkas negativt av att ge omsorg för att kartlägga vilka särskilda behov de har samt hur samhället på bästa sätt kan möta dessa personers behov och stödja dem i omsorgsarbetet. Därtill är det angeläget att följa upp anhöriga omsorgsgivare som är utrikes födda, eftersom tidigare studier inte lyckats fånga denna grupp.

Internationella forskningsresultat visar att ett omfattande omsorgsansvar har en negativ påverkan på arbetslivet. I denna kunskapsöversikt ges förslag på stöd och hjälp som efterfrågas av anhöriga som kombinerar anhörigomsorg och förvärvsarbete.

Den 1 juli 2009 infördes en ändring i 5 kap. 10 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, som tydliggör att socialtjänsten ska erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en person med funktionsnedsättning. Anhörigstödet ska kännetecknas av individualisering, flexibilitet och kvalitet. Regionerna saknar motsvarande skyldighet, men hälso- och sjukvården har ett ansvar att identifiera och arbeta hälsofrämjande och förebyggande med personer eller grupper som riskerar att drabbas av ohälsa. Eftersom många anhöriga riskerar just detta har regeringen tidigare markerat att de omfattas av detta ansvar. Denna rapport redovisar ett regeringsuppdrag till Socialstyrelsen att lämna ett samlat underlag för en bred nationell strategi för anhöriga som vårdar eller stödjer närstående äldre personer. Syftet med den kommande strategin är att utifrån bästa tillgängliga kunskap bidra till att stöd till anhöriga som vårdar eller stödjer en närstående äldre är tillgängligt och utformat efter behov

Anhöriga som vårdar eller stödjer en närstående ska erbjudas stöd, enligt en ny bestämmelse i socialtjänstlagen. Bestämmelsen innebär att många kommuner behöver uppmärksamma målgrupper som de inte har uppmärksammat tidigare. En av dessa målgrupper är anhöriga till personer med långvarig psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Mats Ewertzon – doktorand vid Örebro universitet och adjunkt vid Högskolan Dalarna – beskriver här de anhörigas situation och resonerar
kring hur stödet kan utformas. Artikeln är den första av två som handlar om stöd till målgruppen

Detta är en studie över anhöriga och närståendes uppfattningar om psyko-pedagogisk anhörigundervisning som genomförts vid Psykosvårdens utrednings- och behandlingsenhet, Psykiatriska kliniken Örebro.

Att vara anhörig till en person med psykisk ohälsa kan vara förenat med omfattande svå-
righeter, men också med empati och kärlek till att vilja hjälpa och stödja sin närstående.
Kontakt och stöd från personal inom vård och omsorg och andra anhöriga med liknande
erfarenheter kan vara betydelsefullt för att hantera situationen. Trots goda intentioner i
svenska styrdokument framkommer i flera utredningar och forskning, att anhörigas behov
av kontakt och anpassat stöd från vård och omsorg inte alla gånger tillgodoses i tillräcklig
omfattning.
Syftet med föreliggande kunskapsöversikt är därför att presentera exempel på stödjande
insatser för vuxna anhöriga (18 år eller äldre), till vuxna personer (18 år eller äldre) med
psykisk ohälsa och den dokumenterade betydelse och/eller effekt som stödet kan ha för
anhöriga. Det skall tilläggas att syftet inte är att jämföra eller dra slutsatser om vilka
stödinsatser som är mest betydelsefulla eller effektiva.
Litteratursökning av svensk och internationell forskning och utvecklingsarbeten genomfördes
i olika databaser. Sökningen omfattade aspekter som: psykisk ohälsa, anhöriga,
stöd och betydelse samt effekt. Efter en första granskning av 854 studier bedömdes slutligen
54 vara relevanta för kunskapsöversiktens syfte och frågeställningar. Av dessa har 18
studier genomförts i Sverige. Studierna är genomförda med såväl kvantitativa som kvalitativa
metoder.
Vid tematisk analys av studierna framkom två huvudområden. Det ena omfattade stöd
från personal inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Det delades in i sex delområden;
psykopedagogiska interventioner, telefonrådgivning i grupp, webbaserat stöd, samtal och
bemötande, delaktighet i vård och omsorg, samt vård och omsorg till den närstående med
psykisk ohälsa. Det andra huvudområdet omfattade stöd från personer med egen erfarenhet
som anhörig till person med psykisk ohälsa, omfattande tre delområden; ömsesidiga
stödgrupper, individuella samtalsträffar och stöd via telefon.
Insatserna hade genomförts i grupp eller individuellt likväl som direkt eller indirekt stöd,
där indirekt stöd främst riktades till den närstående med psykisk ohälsa, vilket i sin tur
kan underlätta situationen för anhöriga. Innehållet i insatserna hade stora variationer.
Några återkommande aspekter var information, utbildning, rådgivning, problemlösning
och stresshantering, delaktighet i vård och omsorg, bemötande från personal och erfarenhetsutbyte
med andra anhöriga. Resultatet indikerar att stödinsatserna på många olika
sätt kan vara betydelsefulla för anhöriga själva, såväl fysiskt, psykiskt som socialt, men
också av betydelse för att hantera situationen och på så sätt stödja sin närstående med
psykisk ohälsa. Psykopedagogiska interventioner och ömsesidiga stödgrupper som leds av
andra anhöriga var de insatser som omfattade flest studier, såväl systematiska forsknings-
översikter som enskilda studier. Resultaten av dessa indikerade minskad belastning, ökad
kunskap om sjukdomen och behandling, samt ökad möjlighet att hantera situationen.
8
Några studier indikerade också att inställningen till den närstående med psykisk ohälsa
hade förändrats, samt att socialt stöd i grupp var betydelsefullt för att minska social isolering
och känsla av ensamhet. Utvärderingarna hade i nästan alla studier genomförts inom
ett år efter insatsen avslutats, vilket medför betydande begränsningar i vilken långtidseffekt
insatserna haft. Insatserna genomfördes av olika organisationer och personer, som
landsting, kommun, intresseorganisationer, privat och projekt under avgränsad tid. I
några studier genomfördes de i samarbete mellan flera organisationer.
Resultatet i kunskapsöversikten är inte en total kartläggning av forskning som genomförts
om stöd för anhöriga till personer med psykisk ohälsa. Det är exempel på olika former av
stöd och där det finns utvärdering som beskriver dess betydelse. Det finns säkerligen fler
studier som beskriver detta område som inte inkluderats i resultatet, både i Sverige och
internationellt. Allt som framkommer i resultatet är inte överförbart eller generaliserbart
i andra sammanhang än där det genomförts. Detta på grund av metodologiska begränsningar
i vissa studier eller att det finns geografiska, kulturella eller andra aspekter som
begränsar resultatens överförbarhet.
Utifrån resultatet av kunskapsöversikten och från anhörigas erfarenheter i andra sammanhang,
kan följande områden ses som betydelsefulla att beakta vid förändring och
utveckling av stöd till anhöriga:
➢ Information på samhällsnivå; information om var vård för personer med psykisk
ohälsa och stöd för anhöriga finns att tillgå.
➢ Strukturerade former av anhörigstöd; olika former av
psykopedagogiska insatser, ömsesidiga stödgrupper, webbaserat
stöd och individuellt samtalsstöd.
➢ Bemötande från personal inom vård och omsorg.
➢ Anhörigas delaktighet i vård och omsorg.
➢ Beaktande av sekretessen ur anhörigas och deras närståendes
perspektiv såväl som ur vård- och omsorgspersonals perspektiv.
➢ Vård och omsorg av den närstående som också beaktar anhörigas behov av trygghet.
➢ Att utveckling sker i nära samarbete mellan vård och omsorg, samt intresseorganisationer
så att allas kompetens och erfarenhet tas tillvara.
Förhoppningen är att dessa exempel på stöd som framkommit i kunskapsöversikten kan
bidra till kunskap och inspiration för utveckling och förändring av stödjande insatser för
vuxna anhöriga som har en vuxen närstående med psykisk ohälsa. Det är också betydelsefullt
att det ges förutsättningar till fortsatt dokumentation och utvärdering av insatser
som andra kan ta del av.

I denna kunskapsöversikt är vuxna anhöriga till en äldre person med psykisk ohälsa fokus. Eftersom psykisk ohälsa hos äldre skiljer sig från psykisk ohälsa hos yngre vuxna behöver situationen för dessa anhöriga beskrivas och deras specifika behov och stöd lyftas fram. Kunskapsöversikten inleds med en bakgrund till psykisk ohälsa hos äldre. Därefter följer en kort beskrivning av vård och omsorg för äldre med psykisk ohälsa, vilket är ett komplext område med många olika vårdaktörer. Slutligen presenteras forskning om anhöriga till vuxna med psykisk ohälsa och anhöriga till äldre.

Anhörigomsorg är del av en komplex väv med olika nivåer, individuella, familjemässiga
och övergripande samhälleliga, där åtminstone de senare har begränsade
resurser. Denna rapport presenterar och diskuterar kunskapsläget inom
svensk och internationell forskning om anhöriga till äldre. Vi sätter den svenska
anhörigomsorgen i ett större sammanhang genom resonemang om demografiska
förutsättningar, historiska tillbakablickar och internationella utblickar. Nutid
belyses med aktuella undersökningar och vi tror att framtiden kan klaras tack
vare den allt större överlappning vi redan ser mellan många olika former av
hjälp, service, omsorg och vård. Vi ställer frågan om dessa mönster kanske förbises
i de ofta dystra, rent demografisk-ekonomiska framskrivningarna.
Rapporten redovisar många svenska undersökningar av anhörigomsorg, både
i befolkningen i stort och bland äldre. Det förefaller klart att det skett en faktisk
ökning av anhörigomsorgens omfattning från 1990-talet och början av 2000-
talet, något som flera studier visar. Resultat från en europeisk undersökning med
gemensamma frågor och svarsalternativ tyder på att anhörigomsorg är vanligare
i Nordeuropa än i Sydeuropa vilket nog strider mot gängse föreställningar.
Kanske är det i Norden vanligare att vara hjälpgivare men inte med lika omfattande
engagemang eller lika länge och man bor sällan tillsammans. Då fördelas
nog omsorgen på fler händer. I Sverige angav mindre än 1 procent att de gav
omsorg på heltid, i Spanien 5 procent. Sammantaget har, i Sverige liksom i
övriga Europa, mer än 4 av 10 i befolkningen en aktuell eller tidigare personlig
erfarenhet av att ge omsorg, och på befolkningsnivå är anhörigomsorgen klart
större än den offentliga. De flesta svenska studier visar att det är ungefär lika
vanligt bland kvinnor och män att vara givare av anhörigomsorg. Kvinnor ger
dock oftare personlig omvårdnad och de ger fler timmar omsorg än männen.
De flesta omsorgsgivare ger ganska få hjälptimmar, men timinsatserna ökar
med stigande ålder och är högst bland de äldsta. I genomsnitt ger omkring 30
procent av omsorgsgivarna daglig hjälp, men den andelen stiger till nästan 40
procent för anhörigvårdare i 65–80 årsåldern och till 80 procent för dem som är
ännu äldre. Äldre utgör således 30 procent av alla som ger omsorg, oftast till
andra äldre, men utför ungefär 4 av 10 omsorgstimmar. Äldre personer är inte
bara mottagare av omsorg utan minst lika ofta också givare.
De flesta givare av anhörigomsorg ger "lättare" former av insatser (skjutsning,
passning, tillsyn etc.), insatser som många gånger säkerligen är viktiga och kan
vara avgörande för mottagaren. Det är viktigt att se det stora spektret av anhörigomsorg
och att det också finns grupper av anhöriga (ofta äldre personer) som
gör omfattande insatser som kan påverka såväl egen hälsa som arbetsliv. Vid
små hjälpbehov – fallet för de flesta – får man lite hjälp främst av anhöriga, vid
större behov mer hjälp och då av både anhöriga och av kommunen. Delat ansvar
7
är vanligt och även vad omsorgsgivare och mottagare önskar. Få önskar bära
ansvaret ensamma och få önskar att ansvaret helt ligger på det offentliga.
Historiskt utgör barn och andra anhöriga en viss trygghet på ålderdomen,
något som inte tillhör det förflutna, utan snarare kommer att få större betydelse
framöver. Anledningen är demografisk: allt fler har nära anhöriga i form av en
egen familj. Familjens relativa betydelse har ökat, inte minskat som man ibland
föreställer sig. Detta accentueras av att den offentliga omsorgen visserligen är väl
utbyggd i Sverige, men tycks ha nått gränsen för vad den kan uträtta, praktiskt
och finansiellt. Anhörigomsorgen har även socialpolitiska aspekter. Den som är
eller varit anhörigvårdare vill helst inte själv vara mottagare av omfattande anhörigvård,
utan hellre få huvuddelen av omsorgen från det offentliga. Man kan
nog förutse ännu strängare ransonering av offentliga tjänster i framtiden, där
anhöriga och marknadsbaserade tjänster är alternativen, möjligen tillsammans
med växande insatser från ideella organisationer.

Tidigare forskning har visat att psykiska sjukdomar har stor inverkan inte bara på de personer som drabbas utan även på deras anhöriga, och att många anhöriga inte upplever sig vara tillräckligt delaktiga i den psykiatriska vården. Få skillnader i dessa avseenden har funnits mellan anhöriga till frivilligt vårdade och anhöriga till tvångsvårdade patienter. Denna rapport redovisar några resultat från en anhörigstudie som genomförts under perioden augusti 2004 till februari 2006 i Örebro län som en del i en större EU-finansierad europeisk studie av psykiatrisk tvångsvård, det så kallade EUNOMIA-projektet.

Syftet med Örebro-delen av EUNOMIA-projektets anhörigstudie var att undersöka hur anhöriga till frivilligt vårdade och tvångsvårdade patienter uppfattar orsak till intagning, förekomst av tvång vid intagning, bemötande av och hjälp till patienten under vården, bemö-tande av anhöriga, anhörigas delaktighet i vården samt patientens prognos.

Fyrtiofyra anhöriga till personer som intagits i psykiatrisk slutenvård i Örebro län, och som inkluderats i EUNOMIA-projektets patientstudie, tillfrågades om deltagande. Av dessa tackade 36 personer (82 %) ja till deltagande i studien, varav 25 kvinnor och 11 män. De som intervjuades var mammor, pappor, vuxna barn, syskon, make, maka eller partner, andra släktingar och närstående av annat slag. Tjugotvå av de intervjuade var närstående till frivilligt vårdade och 14 anhöriga till tvångsvårdade patienter.

Anhörigintervjun genomfördes inom fyra veckor från det att patienten skrevs in på psykiatrisk vårdavdelning. Frågorna handlade om den anhöriges relation till patienten, uppfattning om patientens möjlighet att återfå sin psykiska hälsa, bedömning av graden av tvång vid intagning, uppfattning om varför patienten blev intagen, vårdtillfredsställelse, samt om bemötande och delaktighet i och dialog med den psykiatriska vården.

Den enligt de anhöriga vanligast förekommande orsaken till att patienten blev intagen var att det förelåg allvarlig fara för eller hot mot patientens hälsa samt att patienten var oförmögen att ta hand om sig själv. Bedömningarna av vilken grad av tvång patienterna upplevde vid intagningen visade på samstämmighet mellan patienter och anhöriga. Däremot var det en större andel bland de svarande närstående än bland patienterna som ansåg att patientens behandlare eller kontaktperson förstod patienten och var engagerad i patientens behandling och vård, att patienten blev respekterad och väl behandlad på avdelningen, samt att behandlingen och vården varit till hjälp för patienten. Många anhöriga kunde tänka sig ett tvångsomhändertagande i det fall patienten skulle få samma problem igen och inte skulle vilja läggas in frivilligt.

Över 80 procent av de närstående kände sig "som vanligt", likvärdiga eller respekterade i sina kontakter med psykiatrin. Nästan 40 procent uppgav att de inte kände sig tillräckligt delaktiga i patientens vård och behandling. De som hade haft kontakt med psykiatrin under det senaste året kände sig bättre bemötta och mer delaktiga i patientens inläggning, vård och behandling än de som inte hade haft någon kontakt. Över hälften upplevde inte att de haft någon dialog med personal från psykiatrin. Svaren uttrycker stor variation med både stark kritik mot och stor tillfredsställelse med kontakterna med psykiatrin, liksom att inte alla an-höriga vill ha någon omfattande sådan kontakt.

En stor del av de närstående uttryckte optimism beträffande patientens prognos. Många trodde att deras sjuke son, dotter, förälder, make, maka, sambo, partner, släkting eller vän helt eller delvis skulle återfå sin psykiska hälsa, framför allt bland anhöriga till patienter som inte varit sjuka sedan så lång tid tillbaka.

Kapitel i antologi

Skrift med syfte att inspirera till samtal om anhörigas hälsa. I samtal kan erfarenheter ventileras och tillsammans med innehållet i kunskapsöversikten öka förståelsen för anhöirgas situation. Syftet är att skapa nyfikenhet, vilket kan leda till utveckling av innehållet i stödet till anhöirga.

Studiens syfte var att beskriva konsekvenserna för anhöriga när en närstående insjuknat i stroke. Drygt 11 000 anhöriga svarade på Riks-Strokes enkäter 2010–2012.

Drygt hälften var vårdgivande anhöriga vars liv förändrats genom bundenhet till hemmet och omfattande hjälpinsatser.

Många under 65 år hade gått ner i arbetstid eller lämnat arbetslivet på grund av vårduppgiften. Denna grupp hade minst kunskap om vart de kunde vända sig för att få råd och stöd.

Anhörigas roll har blivit allt viktigare när personer med funktionsnedsättning förväntas bo kvar hemma.

Vårdgivande anhöriga behöver återkommande stöd för sin ofta livslånga vårdinsats och bör uppmärksammas också i andra kvalitetsregister.

Sammanfattningsvis kan man säga att LSS-boende, som uttrycks av
informanterna i den här studien, har varit positivt för den boende själv och alla
som kommit i kontakt med honom eller henne. Det är tydligt i informanternas
berättelser att de och deras anhöriga, i samband med att LSS-boendet blivit
verklighet, har fått till en förändring av hela den sociala kontext de levde och
lever i. Man kan sammanfatta LSS-boendets sociala och psykologiska effekter i
några konkreta punkter för de anhöriga respektive de boende:
15
De anhöriga
De anhöriga befrias från den oro för den boendes välmående och praktiska
omständigheter som präglade vardagslivet före LSS-boendet. Detta boende
medför alltså en högre grad av vardaglig trygghet. De anhöriga får också en
avlastning av den emotionella anspänning det innebär att ha en familjemedlem
som lider av psykisk ohälsa. Dessutom erhåller de ett delat ansvar för den
familjebörda det innebär att ha en familjemedlem som lider av psykisk ohälsa. De
blir också avlastade det sociala stigma det kan innebära att ha en familjemedlem
som har ett psykiskt funktionshinder.
De boende
Den boende erhåller en struktur i vardagslivet på LSS-boendet som saknades vid
det tidigare boendet. Här finns också möjlighet att få hjälp med den personliga
omvårdnaden och att upprätta relationer specialister av olika slag, bland annat
läkare som kan övervaka eventuell medicinering. Den boende blir också avlastad
det sociala stigma som tidigare präglade relationen till framförallt grannar och
fastighetsägare.
Den generella slutsats som kan dras i den här studien är att denna form av boende
erbjuder en förhöjd livskvalité för samtliga parter. Sammantaget verkar alltså
denna boendeform gynna den psykiska hälsan för alla och kan därmed sägas bidra
till att hela samhället på ett eller annat sätt gynnas.

Familjen och anhöriga har på senare år fått en allt mer betydande roll i vården och omsorgen om de äldre. Till följd av nedskärningar i den offentliga sektorn sker vården av äldre allt oftare i hemmet och de anhöriga blir allt viktigare. Författaren diskuterar bakgrunden till denna utveckling, dess villkor och kännetecken och redovisar kunskapsläget när det gäller anhörigomsorg och anhörigstöd.

Betydelsen av att föra in ett tydligare anhörigperspektiv i vården och omsorgen, i synnerhet i äldreomsorgen, diskuteras liksom hur man kan utveckla bemötandet av, stödet till och samarbetet med de anhöriga.

Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter inom vård- och omsorgsutbildningar samt till alla som på olika sätt arbetar med att utveckla stöd till anhöriga som vårdar äldre.

Syftet med denna studie är att skapa en översikt
och en systematisk redovisning. Förhoppningen
är också att projektet utvecklas till att bli en
återkommande studie med jämnt intervall för
att på sikt bidra till större jämlikhet mellan
kommunerna och få en mer systematisk översikt.
Projektet syftar också till att inspirera kommuner
samt lyfta några exempel från kommunerna av
det som görs runt om i landet.
En sammanfattning av resultatet kommer att
finnas tillgängligt i en Excel-fil på Anhörigas
Riksförbunds hemsida, anhorigasriksforbund.se.
Excelfilen kan användas för att skaffa sig en
överblick av stöd till anhöriga och fördjupa sig
ytterligare i resultaten. Den kan också användas
i arbetet med att ta fram idéer om hur man
bygger upp och vidareutvecklar ett stöd till
anhöriga, som är tillgängligt för alla anhöriga
oavsett ålder och diagnos hos den närstående.

Under 2008 – 2009 genomförde Enheten för FoU-stöd, Regionförbundet Uppsala län ett utvecklingsprojekt tillsammans med en personalgrupp vid ett särskilt boende i Enköpings kommun samt en personalgrupp vid ett hemtjänstdistrikt i Tierps kommun.

Syftet med projektet var att införa och stärka ett anhörigperspektiv i den ordinarie äldreomsorgen. Vid uppföljning hösten 2009 framkom att flera förbättringar har genomförts i verksamheterna som en följd av projektet. Projektet presenteras i den här rapporten.

Den offentliga äldreomsorgen har sedan 1990-talet allt mer koncentrerats till personer med
omfattande hjälp-/stödbehov. Tröskeln till hemtjänst har höjts. Kunskaperna har samtidigt
ökat om omfattningen av den hjälp som anhöriga faktiskt ger och att denna hjälp även kan
innebära stora påfrestningar för de anhöriga. Detta har lett till att staten under senare år har
gjort stora satsningar för att stimulera utvecklingen av kommunernas stöd till anhöriga. Detta
stöd kan vara direkt eller indirekt. Det kan också beskrivas som synligt respektive osynligt.
Det personalen gör för den person som är sjuk eller funktionshindrad innebär, om det utförs
väl, ett indirekt stöd för den anhöriga. Det osynliga stödet handlar mycket om att ha god
kunskap om anhörigas villkor, förståelse av den anhörigas roll i omsorgsarbetet och för den
anhörigas personliga situation samt hur anhöriga betraktas och bemöts. I detta perspektiv är
stöd till anhöriga en angelägenhet inte bara för dem som arbetar med direkt anhörigstöd utan
för hela organisationen
Ett övergripande syfte med detta projekt har varit att utveckla och pröva metoder för att införa
och stärka ett anhörigperspektiv i vård och omsorgsverksamhet för äldre. Projektet har
genomförts tillsammans med personal i Örbyhus hemtjänstdistrikt i Tierps kommun och
personal på Tallgårdens särskilda boende för äldre i Enköpings kommun.
Projektet har genomförts i tre faser.
1. Analys. Syftet var här att få information om hur de berörda verksamheterna fungerar ur ett
anhörigperspektiv, detta som ett underlag för utvecklingsarbetet. Fokusgruppsintervjuer
genomfördes dels vid hemtjänsten och dels vid det särskilda boendet med såväl anhöriga som
personal samt vid ett senare tillfälle en fördjupad gruppintervju med anhöriga.
2. Intervention. En FoU-cirkel genomfördes, sex träffar à tre timmar, med personalgrupperna
vid hemtjänsten respektive det särskilda boendet. I cirkeln deltog även enhetscheferna och
anhörigkonsulent/anhörigrådgivare. Arbetet var processinriktat och gick ut på att utveckla ett
anhörigperspektiv (förståelse och medvetenhet) samt formulera en handlingsplan för ett
förhållningssätt till och samarbete med anhöriga. Ett genomgående inslag i FoU-cirkeln var
gruppdiskussioner och reflektion. Tanken var att deltagarna själva skulle skapa sin
verksamhets anhörigperspektiv och inte serveras någon färdig lösning. Resultaten från
analysfasen var, tillsammans med deltagarnas egna erfarenheter, ett viktigt grundmaterial för
diskussionerna i FoU-cirkeln. Andra inslag var föredrag om olika teman, informationsgranskning,
film, egna intervjuer med någon anhörig samt arbete med att formulera en
handlingsplan. Varje möte dokumenterades.
3 Uppföljning. Uppföljning av projektet gjordes på flera sätt. Cirka tre månader efter
projektets slut genomförde anhörigkonsulenten/-rådgivaren en gruppintervju med sina
respektive personalgrupper. Vid samma besök fick deltagarna också individuellt fylla i en
utvärderingsblankett. Ytterligare ca tre månader senare genomförde projektledningen återigen
en fokusgruppsintervju med samma frågeställning som i analysfasen samt en gruppintervju
kring frågan om hur anhörigperspektivet kan hållas levande och fortsätta att utvecklas.
Efter projektet kan konstateras att arbetsformen fungerat väl och varit uppskattad. Det kanske
mest betydelsefulla inslaget har varit möjligheten för personalen att i gruppdiskussioner
reflektera kring vad de hört i föredrag, sett i film, läst i artiklar och upplevt i egna intervjuer
7
med anhöriga. Flera exempel gavs på förändringar som genomfördes redan medan projektet
pågick. Exempel på det är införande av telefontid för ökad tillgänglighet, förbättrad
information genom pärmsystem, nya rutiner för kontaktmannaskapet samt en utvecklad
relation mellan kontaktmannen och biståndshandläggaren.

Sedan början av 1900-talet har samhällets intresse ökat för den informella, oavlönade hjälp som många människor regelbundet ger till sina närstående. "Anhöriga" har kommit i blickfånget, framför allt anhöriga till äldre. Bakgrunden är bl.a. tilltagande vård- och omsorgsbehov men också en nyvaknad insikt om det informella hjälparbetets betydelse. Men hur ska man egentligen förstå anhörigbegreppet? Vad är det för slags hjälpinsatser som anhöriga utför? Hur vanliga är de och vad består de av?

Författarna har tillsammans 100 års erfarenhet av verksamhet inom området äldre och funktionshindrade och deras familjer.

Rapporten belyser på ett insiktsfullt sätt den komplexitet i anhörigomsorg som ligger i sakens natur och diskuterar dess subtila nyanser.

Denna text är en oväderlig resurs för studenter inom vårdvetenskap, socialt arbete och rehabilitering, för personal som arbetar direkt med anhöriga i sitt dagliga arbete, för beslutsfattare med ansvar för anhörigstöd i kommunerna och för alla andra med intresse för ämnet.