Bibliotek

Makten att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål. 2006.66

The aim of this dissertation is to illustrate the manner in which assistance is distributed to the elderly according to the social services law in Sweden. It will focus on the processing officers/"street-level bureaucrats" who have been assigned, based on their profession, the task of assessing and deciding about the distributing of assistance. Central issues include the manner in which process officers go about their assignement and how their actual performance appears in comparision with the prescribed course of action. The dissertation´s starting pionts are in part, the legal regulations in the form of the social service law´s material and procedural rules, and in part the role as street-level bureaucrat and the construction of the client. The data which forms the basis for the conclusions of the dissertation consists of four studies conducted during the period 1995-2001. The first investigation - The Sundsvall study - is explorative and gives a first insight into how the process officers act and document the processing of a case. The process officers study is a national investigation with process officers from 27 municipalities. This second study focuses on the various ways to organise the handling process, and how these may influence the finding for assistance. The documentation study is also a national investigation of 29 municipalities. In this third study the written documentation of the case handling process is primarily exposed. Focus groups comprise the final sorce of data in which a group of processors in tree municipalities discuss their work. The process officers in the focus group describe several usual situations. With support from the various investigations, a picture appears which does not agree with prescribed course of action according to the legislation. What appears instead is a pattern of action which probably already existed before we began this work and which likely continues. This pattern of action has as we have established two faces, one of which constitutes an informal process where the actual construction of the "help-seeker" take place. Whitin the frame for this aspect, the so-called "service catalouge" has a decisive meaning, which in it´s own way is directed towards satisfying primarely physical and medical needs. The other "face" displays the formalised expresson of the informal process. This formal expression does not reveal all that is going on, only chosen elements. The action that we have found are institutionalized as an officially sanctioned institution since the practice is widely accepted and legitimized. The public intstitution is therefore built upon a pattern of action that consists both of formal rule, but primarily standards and routines which in many regards occur outside the formal rules. The consequences of a pattern of action that has been institutionalized and legitimized affects those seeking help who do not receive the individual assessment that they have a right to according to the law.

Avhandlingens syfte är att genom en empirisk undersökning öka förståelsen av tidigt föräldraskap till barn med Downs syndrom. Jag utgår ifrån föräldrarnas livsvärld och utvecklar ett medföljande arbetssätt. Tio familjer med nyfödda barn med Downs syndrom följs genom regelbundna hembesök under det första året med barnet. Tillsammans med en medarbetare samtalar jag med föräldrarna, lyssnar på deras egna berättelser samt observerar och upplever det som händer mellan föräldrar och barn. Arbetssättet ger en möjlighet att följa olika processer i familjen. Täta beskrivningar och återgivningar av föräldraberättelser från 125 besök utgör det empiriska material som analyseras och tolkas. Tolkningen används för att skapa begrepp som i sin tur kan medge en generalisering utanför den undersökta gruppen. Dessa begrepp förs samman till ett sätt att förstå föräldraskap till barn med Downs syndrom. Ett centralt tema i undersökningen är föräldrarnas olika sätt att förhålla sig till motstridiga känslor inför såväl barnet som föräldraskapet och relationer till släkt, vänner och professionella stödpersoner. Men utgångspunkt från de förhållningssätt som identifierats i undersökningen skapas en enkel typologi. Föräldrar med ett idealiserande förhållningssätt ger positiva känslor och reaktioner företräde. När negativa eller problematiska aspekter dominerar beskriver jag föräldrarnas förhållningssätt som kämpande, medan de som undviker starka känslor generellt har ett vardagligt sätt att förhålla sig. Begreppen är direkt förankrade i empirin och därmed i föräldrarnas livsvärld. För att gestalta min personliga förståelse av föräldrarnas livsvärld gör jag dessutom, med utgångspunkt från empirin, s k narrativa rekonstruktioner, korta berättelser i skönlitterär form. Det som utmärker alla föräldrar, oavsett hur de hanterar sina motstridiga känslor, är att de försöker skydda relationen till barnet från allt för starka negativa reaktioner. Föräldrar behöver stöd från sina närstående men kan bli besvikna över att detta är otillräckligt. Beroendet flyttas delvis över på de professionella kontakterna vilka får en stor betydelse för utvecklingen av föräldrarollen. Idealiserande föräldrar uppfattar sig som väl behandlade av de professionella, de med ett vardagligt förhållningssätt är nöjda medan kämpande föräldrar ofta känner sig missförstådda och kränkta. Detta leder till frågan om i vilken utsträckning föräldrars eget förhållningssätt påverkar kvaliteten i det professionella bemötandet. Det sätt på vilket föräldraskapet speglas av personer i det privata respektive det professionella nätvetket får betydelse för utvecklingen av föräldraidentiteten.

En individ befinner sig alltid i ett sammanhang. Därför är det av stor betydelse att fokusera välbefinnande och hälsa utifrån ett familjeperspektiv. Familjen spelar en allt större roll inom vård och omsorg och har fått allt större betydelse även för vård- och omsorgspersonal. Att hjälpa familjen att se styrkor och resurser för att hantera situationer av ohälsa och sjukdom är därför en viktig del i omvårdnadsarbetet.

Att möta familjer inom vård och omsorg beskriver teoretiska grunder för familjefokuserad omvårdnad och ger konkreta exempel från olika kontexter. Här presenteras också hur ett familjefokuserat synsätt kan implementeras i vård, omsorg och forskning som ett komplement till rådande perspektiv i vården, såsom till exempel personcentrerad vård, patientcentrerad vård och anhörigvård. Boken vänder sig till studenter inom vård och omsorg på grund- och avancerad nivå, samt till yrkesverksamma, anhörigvårdare, eller andra med intresse för familjers situation när en familjemedlem drabbas av ohälsa eller sjukdom.

Boken ger grundläggande kunskaper om flyktingars livsvillkor i ursprungslandet och i exilen. Den tar upp upplevda traumatiska händelser som politisk förföljelse, förtryck, fängelse, krig och allvarliga förluster.

Mötet mellan flyktingen och Sverige och den psykologiska process som därvid uppstår – flyktingkrisen – analyseras också.

En avsevärd del av boken ägnas insatser och åtgärder för nyanlända flyktingar.

Att möta flyktingar vänder sig i första hand till studenter och personal inom vården och socialtjänsten. Även andra som möter flyktingar inom t.ex. skolor, frivilligorganisationer eller på förläggningar kan ha nytta av den.

Studiens syfte var att beskriva konsekvenserna för anhöriga när en närstående insjuknat i stroke. Drygt 11 000 anhöriga svarade på Riks-Strokes enkäter 2010–2012.

Drygt hälften var vårdgivande anhöriga vars liv förändrats genom bundenhet till hemmet och omfattande hjälpinsatser.

Många under 65 år hade gått ner i arbetstid eller lämnat arbetslivet på grund av vårduppgiften. Denna grupp hade minst kunskap om vart de kunde vända sig för att få råd och stöd.

Anhörigas roll har blivit allt viktigare när personer med funktionsnedsättning förväntas bo kvar hemma.

Vårdgivande anhöriga behöver återkommande stöd för sin ofta livslånga vårdinsats och bör uppmärksammas också i andra kvalitetsregister.

Sammanfattningsvis kan man säga att LSS-boende, som uttrycks av
informanterna i den här studien, har varit positivt för den boende själv och alla
som kommit i kontakt med honom eller henne. Det är tydligt i informanternas
berättelser att de och deras anhöriga, i samband med att LSS-boendet blivit
verklighet, har fått till en förändring av hela den sociala kontext de levde och
lever i. Man kan sammanfatta LSS-boendets sociala och psykologiska effekter i
några konkreta punkter för de anhöriga respektive de boende:
15
De anhöriga
De anhöriga befrias från den oro för den boendes välmående och praktiska
omständigheter som präglade vardagslivet före LSS-boendet. Detta boende
medför alltså en högre grad av vardaglig trygghet. De anhöriga får också en
avlastning av den emotionella anspänning det innebär att ha en familjemedlem
som lider av psykisk ohälsa. Dessutom erhåller de ett delat ansvar för den
familjebörda det innebär att ha en familjemedlem som lider av psykisk ohälsa. De
blir också avlastade det sociala stigma det kan innebära att ha en familjemedlem
som har ett psykiskt funktionshinder.
De boende
Den boende erhåller en struktur i vardagslivet på LSS-boendet som saknades vid
det tidigare boendet. Här finns också möjlighet att få hjälp med den personliga
omvårdnaden och att upprätta relationer specialister av olika slag, bland annat
läkare som kan övervaka eventuell medicinering. Den boende blir också avlastad
det sociala stigma som tidigare präglade relationen till framförallt grannar och
fastighetsägare.
Den generella slutsats som kan dras i den här studien är att denna form av boende
erbjuder en förhöjd livskvalité för samtliga parter. Sammantaget verkar alltså
denna boendeform gynna den psykiska hälsan för alla och kan därmed sägas bidra
till att hela samhället på ett eller annat sätt gynnas.

Bakgrund: Mer och mer forskning har tillägnats anhörigstöd och kunskap om vilket stöd anhöriga behöver har växt fram. Studier visar att det uppstår onödiga konflikter mellan personal och anhöriga inom äldreomsorgen på grund av bristande kommunikation och förståelse för varandra. Sedan 2009 är personal skyldiga att erbjuda anhöriga stöd vilket har lett till behov av att utveckla modeller för hur personal och anhöriga kan mötas. Anhörigstöd i Partnerskap är en sådan modell. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vilka sorters stöd som anhöriga i hemtjänst och på särskilt boende uttrycker att de behöver av personalen. Ett ytterligare syfte var att belysa om de anhöriga upplevde några förändringar i stödet efter att personalen genomgått en utbildning, "Anhörigstöd i Partnerskap". Metod: Nio semistrukturerade intervjuer har genomförts med anhöriga till äldre på särskilt boende och i hemtjänst. Intervjuerna har analyserats med en latent innehållsanalys. Resultat: I ett gott anhörigstöd ingick att veta att den äldre hade det bra, att anhöriga blev sedda av personalen, att anhöriga fick stöd av personalen i beslutsfattande och att anhöriga fick stöd av personalen i att våga släppa taget och kunna slappna av. Endast smärre förändringar efter utbildningen noterades. Slutsats: Flera viktiga aspekter av ett gott anhörigstöd har framkommit, vissa av dessa aspekter var tillgodosedda medan andra inte var det. Personalen har genom utbildningen fått verktyg för att ytterligare utveckla anhörigstödet. Möjligheten att lyckas bedöms som stor då intresset och engagemanget för att utveckla stödet till anhöriga finns bland både personal och chefer.

Under 2008/2009 gjorde Socialstyrelsen en förstudie för att ta reda på vilka problem och möjligheter som finns kring att se till barns och ungdomars behov i utredningssammanhang utifrån lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. De övergripande frågeställningarna var:
Hur utreder LSS-handläggarna idag barns och ungdomars behov av insatser, och hur följs dessa insatser upp?
Vad skulle handläggarna behöva för typ av utredningsstöd för att bättre kunna bedöma barns och ungdomars behov?
Förstudien genomfördes i Jönköpings län, genom enskilda intervjuer, en webbenkät samt fokusgruppssamtal med LSS-handläggare.
Det visade sig att handläggarna inte hade något särskilt utformat stöd för att få in barnperspektiv i sina utredningar. Barns behov bedömdes på olika sätt mellan handläggare inom och mellan olika kommuner. Resultaten av enkät och intervjuer visar att det fanns ett önskemål om att öka likvärdigheten kring handläggningen i olika kommuner och därmed öka rättsäkerheten. För detta krävs en struktur som betonar barnperspektiv och som gör att LSS-handläggare får ett mer likartat arbetssätt.
I fokusgrupperna presenterades två olika modeller för att ringa in behovsområden i utredningsförfarandet, Barns behov i centrum (BBIC) respektive International Classification of Functioning, Disability and health – for Children and Youth Version, (ICF-CY) Handläggarna fick sedan diskutera vad som kunde vara användbart i deras arbete.
Resultatet av fokusgrupperna visar att handläggarna ansåg att de kunde inspireras av det barnfokus som finns inbyggt i BBIC samt av modellens processtruktur. BBIC saknar dock innehåll om hur en funktionsnedsättning ger upphov till funktionshinder och hur insatsen kan underlätta för individen att fungera i sin vardag.
När det gällde ICF så uppfattade handläggarna ICF-CY som relativt svårtillgänglig i sin struktur och de hade svårt att se hur de skulle kunna använda klassifikationen i praktiken. Handläggarna tyckte att begreppen i ICF-CY kändes bekanta då innehållet i klassifikationen handlade om funktionshinder, vardagligt fungerande och delaktighet. Handläggarna kände igen sitt eget synsätt i ICF-CY eftersom ICF-CY utgår från individer som möter funktionshinder utifrån sitt vardagsfungerande, och inte ser till social problematik eller går in djupt på föräldraförmåga. Handläggarna uppfattade att angreppssättet av funktionsprofil var tilltalande då det öppnar för ett annat sätt att tänka om funktionsnedsättningar och diagnoser.

Begreppet barnperspektiv är mångtydigt. Det används som ett ideologiskt begrepp med stor retorisk kapacitet och det används i vetenskapliga sammanhang som ett metodologiskt begrepp. Artikeln diskuterar olika innebörder som kan ges åt begreppet barnperspektiv och sätter det i relation till aktuell barndomsforskning. En diskussion förs också om hur barnperspektiv kan diskuteras i relation till ett empiriskt material med barns texter som ställer frågor om hur man ska transkribera och citera ur texten. Det väcker också frågor om vilken kontext som ska utgöra bakgrund för analysen. Sättet att hantera dessa frågor är beroende av etiska ställningstaganden och av de frågeställningar och det teoretiska perspektiv som styr analysen. Artikeln argumenterar för vad som utgör ett barnperspektiv i just denna studie nämligen att utgå från barns utsagor, men i tolkningen ställa dessa utsagor i relation till diskurser om barndom. Barnperspektiv blir då både att fånga barns röster och att tolka dem som uttryck för ett diskursivt sammanhang. Barnperspektiv handlar om vilken plats barn ges i vårt samhälle, vilka generella erfarenheter som det ger barn och på vilket sätt barnen uttrycker dessa erfarenheter. Barnperspektiv blir då något utöver att återge barns perspektiv på olika fenomen.

Avhandling

Abstract [sv]
När en förälder i en barnfamilj får en livshotande sjukdom förändras livet för allai familjen. Barn som lever i denna situation rapporterar att de upplever oro och skuld relaterat till förälderns sjukdom. Dessutom har barnen en ökad risk för psykisk ohälsa. Brist på kommunikation inom familjen om sjukdomen och ämnen relaterade till den, har visat sig ha en negativ påverkan på hälsan. Trots detta finns endast ett fåtal stödinterventioner utvärderade för barnfamiljer i palliativ vård, och ännu färre utvärderade utifrån barns erfarenheter. The Family Talk Intervention (FTI) är en familjecentrerad intervention, med barnen i fokus, som visat på positiva effekter gällande sjukdomsrelaterad information och ökad kommunikation för barnfamiljer inom psykiatrisk och somatisk vård. Det övergripande syftet med denna avhandling var att utforska barns erfarenheter av FTI och att leva med en svårt sjuk förälder som vårdas inom specialiserad palliativ hemsjukvård. Avhandlingen påvisar att de flesta barnen ville veta mer om sin förälders sjukdom. De yngre barnen rapporterade svårigheter både med att berätta om, och med att visa hur de själva mådde för någon i sin familj. De barn som deltog i FTI uppskattade strukturen och innehållet, de kände sig sedda, hörda och uppmärksammade under FTI, vilket skapade en känsla av tillit och trygghet.Alla barn blev lyssnade till och fick stöd att uttrycka både svårigheter och faktorer som kunde underlätta för dem. Under interventionen var det dock endast för ett fåtal barn som deras synpunkter och åsikter togs i beaktan, i enlighet med artikel 12 i barnkonventionen. De flesta barn rapporterade dock att FTI ökade kunskaperna om förälderns sjukdom och att det blev lättare att kommunicera med sina föräldrar. Genom sitt deltagande i FTI kunde barnen förbereda sig inför framtida sjukdomsrelaterade händelser, och hantering av konflikter underlättades.Resultatet visar att de behov barnen hade innan deltagande i FTI till stor del tillgodosågs under deltagandet. FTI innehar dock en struktur som ger föräldrarnas perspektiv större utrymme än barnens. Barnens perspektiv behöver således tas i beaktan i större utsträckning i syfte att det stöd som ges till dessa barn verkligen är till för dem. FTI tycks trots detta vara genomförbart och betydelsefullt för de barn som deltagit.

Barns och ungas hälsa och sociala förhållanden i Sverige är goda, även jämfört med andra välfärdsländer. Detta gäller i synnerhet spädbarn och skolbarn. Exempelvis är barnadödligheten i dessa åldrar bland de absolut lägsta i världen. Barns och ungas fysiska miljö är god ur ett internationellt perspektiv, med låg förekomst av miljörelaterad sjuklighet, till exempel orsakad av luftföroreningar. Sverige ligger dock inte lika mycket i framkant när det gäller de lite äldre barnen. Symtom på ett nedsatt psykiskt välbefinnande (ledsenhet, sömnsvårigheter, huvudvärk med mera) är vanligare bland svenska 15-åringar än i andra länder. Narkotikabruk är mindre vanligt bland svenska unga medan alkoholkonsumtionen är på en genomsnittlig europeisk nivå.

I vårt land har hälsoutvecklingen bland unga inte sett likadan ut som för andra åldersgrupper. Exempelvis har risken att avlida i åldersspannet 15–29 år varit oförändrad de sista 15 åren, när dödligheten har minskat i alla andra åldrar. Självmorden minskar inte bland ungdomar, vilket de gör för andra åldersgrupper. Dödligheten i olycksfall har också varit oförändrad, men minskat de allra senaste åren. Trots det är dödligheten hos unga bland de lägsta i Europa, men för ungdomsgruppen ligger flera länder bättre till.

Sverige – tillsammans med andra skandinaviska länder och Nederländerna – tillhör de länder där ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer är minst omfattande. Det är också mycket ovanligt att svenska barn saknar grundläggande nödvändigheter som nya kläder, passande skor, tre mål mat om dagen, böcker eller leksaker med mera. Några förklaringar till detta är att svenska barnfamiljer ofta har två familjeförsörjare, att ensamstående föräldrar arbetar i högre grad och på transfereringar till stöd för barnfamiljer. Av betydelse är också att många välfärdstjänster är avgiftsfria för barn, som exempelvis sjukvård, tandvård, skola och skollunch.

illustration: Tomas Gradzki.

innehåller fördjupande artiklar som berör ämnesområdet och starten av utvecklingsarbetet BRA, Barns Rätt som Anhöriga

Interviews with six couples, persons with Parkinson's disease and their partners, were tape-recorded, transcribed and analysed using manifest and latent content analysis. The couples' experiences could be interpreted as Being in the light and Being in the shade of support, with internal variations for the patients and their partners. The narratives also revealed that the disease meant a transition of roles in their relation seen in different patterns: From unity towards unity, From unity towards distance and From distance towards unity. The results indicate that there is a need for more specialised and individually adjusted support.

Background: It is both complex and difficult for relatives when a loved one moves into a nursing home and many relatives are not prepared for the realities these new situations entail. Little attention has been paid to scrutinising the involvement of relatives in patient care, particularly in relation to the structures and routines of nursing homes or to the staff's reasoning concerning their involvement. Aim: To describe, from a gender perspective, how nursing staff's routines and reasoning act to condition the involvement of relatives in nursing homes. Methods: Focused ethnographic fieldwork was conducted in a medium-sized urban community in central Sweden in three different nursing homes. Results: The nursing staff assigns a certain code of conduct to all relatives they perceived as 'visitors' in their working arena. This code of conduct was related to the routines and subcultures existing among the nursing staff and stemmed from a division of labour; the underlying concept of 'visitor' predetermined the potential for relatives' involvement. This involvement is explicitly related to the general gendered characteristics that exist in the nursing staff's perception of the relatives. Discussion: The study's limitations are primarily concerned with shortcomings associated with a research presence during the fieldwork. The discussion focuses on the dimensions of power structures observed in the nursing home routines and the staff's reasoning based on their gendered assumptions. We argue that it is important to develop mechanisms that provide opportunities for nursing staff in elderly care to reflect on these structures without downplaying the excellent care they provide. We stress the importance of further exploring these issues concerning relatives and their involvement in nursing homes to facilitate the transition from informal caregiver to 'visitor'

A chronic disorder affects all members of the family in various ways. The aim of this study is to elucidate the next of kin's (N= 36) experiences when an adult family member has muscular dystrophy. The relationships were partner (36%, n= 14), parent (18%, n= 7), child (21%, n= 8), sibling (15%, n= 6), and other relative (3%, n= 1). Latent content analysis is employed and involves an interpretation of the interviewtext. The results showthe meaning of being close to a person with muscular dystrophy through the themes that emerged: exposure of the family; the span between obligation and love; being vigilant, protective, and supportive; and striving for an ordinary life. This study reveals a need for healthcare staff to understand the next of kin's narrated meaning of changes when a family member has a progressive disease.

A chronic disorder affects all members of the family in various ways. The aim of this study is to elucidate the next of kin's (N= 36) experiences when an adult family member has muscular dystrophy. The relationships were partner (36%, n= 14), parent (18%, n= 7), child (21%, n= 8), sibling (15%, n= 6), and other relative (3%, n= 1). Latent content analysis is employed and involves an interpretation of the interviewtext. The results showthe meaning of being close to a person with muscular dystrophy through the themes that emerged: exposure of the family; the span between obligation and love; being vigilant, protective, and supportive; and striving for an ordinary life. This study reveals a need for healthcare staff to understand the next of kin's narrated meaning of changes when a family member has a progressive disease.

Freedom, dignity and equality - the core values of the South African Constitution (1996) - provide the foundation for developing inclusive societies.

Rapporter från Anhörig 300-konferenser våren 2001,Anhörig 300

En bok för barn som handlar om att leva med en förälder som har MS. Boken Benjamin ger föräldrar och barn möjlighet att läsa och diskutera tillsammans. Den berättar om hur det är att leva med en mamma som har MS och tar upp de många oförutsägbara sidorna av sjukdomen. Boken förklarar på ett enkelt sätt vad som händer med mamman och stöttar Benjamin känslomässigt. Detta skapar insikt och trygghet för Benjamin och han blir stolt över hur hans mamma övervinner de svårigheter hon ställs inför.

This book contains a selection of papers presented at the 10th International Congress of the International Association for Child and Adolescent Psychiatry and Allied Professions, held in Dublin in 1982. Developments currently taking place in child psychiatry and clinical child psychology are represented, and in particular, the two themes of processes within families and evaluation of intervention reflect important aspects of research activities that have emerged recently.

Guided by theory, empirical research, and clinical experience, this demonstration tested a 12-session group intervention for 38 inner-city children who had lost a caregiver. The design of the group intervention was guided by the psychodynamic tradition of the sponsoring agency, themes from the bereavement literature, and findings from intervention research on bereaved children and adults. Attendance for the group intervention was high among those 29 children who completed posttests. The loss of the parent figure often had an impact on caregiving and living arrangements. Children rated themselves as significantly more depressed at pretest than their caregivers rated them, but at posttest this difference diminished. However, the majority of children remained depressed throughout the study. Pretest and posttest comparisons suggest that the treatment intervention may have enabled children to develop a more mature concept of death. Mixed outcomes and the methodological limitations of the study allow for multiple interpretations. Nevertheless, modest results reported here may encourage other clinical researchers to build on this early effort. Better understanding of how to treat bereaved children must await controlled, longitudinal research.

Abstract
PURPOSE:
The knowledge about young adults who have lost a parent to cancer is limited, and to reach a broader understanding about this group, this study used the Dual Process Model of Coping with Bereavement (Stroebe and Schut, 1999) as a theoretical framework. The purpose of this study was to describe loss- and restoration-oriented bereavement stressors and psychosocial wellbeing of young adultsfollowing the loss of a parent to cancer. METHOD: This survey used baseline data from a longitudinal study. Young adults, aged 16-28 years, who lost a parent to cancer more than two months earlier and agreed to participate in support groups held at three palliative care services in Sweden, responded to a comprehensive theory-based study-specific questionnaire. RESULTS: Altogether, 77 young adults (64 women and 13 men) answered the questionnaire an average of five-to-eight months after the loss. Twenty percent (n = 15) had not been aware of their parent's impending death at all or only knew a few hours before the death, and 65% (n = 50) did not expect the death when it occurred. The young adults reported low self-esteem (n = 58, 76%), mild to severe anxiety (n = 55, 74%), mild to severe depression (n = 23, 31%) and low life satisfaction. CONCLUSION: Young adults reported overall poor psychosocial wellbeing following bereavement. The unexpectedness and unawareness of the parent's imminent death, i.e., loss-oriented bereavement stressors, might influence psychosocial wellbeing. Despite these reports, restoration-oriented stressors, such as support from family and friends, helped them to cope with the loss

Doktorsavhandling 32

I denna avhandling undersöks på vilka sätt en juridisk och individuell rättighet som personlig assistans för människor med omfattande funktionshinder, kan förverkligas. Personlig assistans infördes 1994, som en del av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Avhandlingen fokuserar på hur förverkligandet kan ske främst genom lagstiftning, men också i praktiken med utgångspunkt ifrån rättighetens konstruktion.
Analysen är influerad av olika perspektiv, t.ex. rättsstatliga och välfärdsstatliga principer, men också av vissa centrala begrepp. De begrepp, som används för att förstå det empiriska materialet, är: rätt, norm och rättighet. Fallstudien används som forskningsstrategi och består av en dokumentstudie och en rättsfallsstudie. Därutöver används datamaterial från två empiriska studier där primärmaterial om personliga assistenter har samlats in.
Resultaten från studien visar att en social rättighet som personlig assistans är formad av det sammanhang och den tid den skapas i. Utformningen är också beroende av vilka intressenter som medverkar. En del av rättigheten personlig assistans är utformad som en juridisk rättighet och i rättslig mening stark. Olika normer om innehållet i rättigheten visar sig i på rättslig nivå och i praktiken. Grundläggande handikappolitiska intentioner om rättighen har påverkat praktiken och visar sig i denna som något ursprungligt och unikt. Rättigheten kan i denna mening förstås som förverkligad, även om den i stor utsträckning visar sig vara starkare som idé än som praktik.

Denna rapport bygger på en enkätundersökning av 3 630 personer i åldrarna 45-66 år under våren 2013. Undersökningen har genomförts vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, inom ramen för projektet

Anhörigomsorgens pris: Omsorgsansvar och förvärvs-arbete i medelåldern. Syftet med rapporten är att belysa anhörigomsorgens omfattning och hur vardag, arbete och försörjning påverkas av att ge anhörigomsorg i dagens Sverige. Med anhörigomsorg menar vi hjälp till en anhörig eller vän som inte kan eller har stora svårigheter att klara sig själv på grund av hög ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kan gälla att handla, städa eller skjutsa, sköta ekonomin och kontakter med sjukvården eller myndigheter, ge tillsyn och känslomässigt stöd eller hjälp med hygien och mediciniering. I de flesta fall är mottagaren en gammal förälder, men det kan också vara ett sjukt eller funktionshindrat barn, eller en maka, make, partner eller vän.

Denna rapport bygger på en enkätundersökning av 3 630 personer i åldrarna 45-66 år under våren 2013. Undersökningen har genomförts vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, inom ramen för projektet

Anhörigomsorgens pris: Omsorgsansvar och förvärvs-arbete i medelåldern. Syftet med rapporten är att belysa anhörigomsorgens omfattning och hur vardag, arbete och försörjning påverkas av att ge anhörigomsorg i dagens Sverige. Med anhörigomsorg menar vi hjälp till en anhörig eller vän som inte kan eller har stora svårigheter att klara sig själv på grund av hög ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kan gälla att handla, städa eller skjutsa, sköta ekonomin och kontakter med sjukvården eller myndigheter, ge tillsyn och känslomässigt stöd eller hjälp med hygien och mediciniering. I de flesta fall är mottagaren en gammal förälder, men det kan också vara ett sjukt eller funktionshindrat barn, eller en maka, make, partner eller vän.

Denna rapport bygger på en enkätundersökning av 3 630 personer i åldrarna 45-66 år under
våren 2013. Undersökningen har genomförts vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms
universitet, inom ramen för projektet Anhörigomsorgens pris: Omsorgsansvar och förvärvsarbete
i medelåldern.
Syftet med rapporten är att belysa anhörigomsorgens omfattning och hur vardag, arbete och
försörjning påverkas av att ge anhörigomsorg i dagens Sverige. Med anhörigomsorg menar vi
hjälp till en anhörig eller vän som inte kan eller har stora svårigheter att klara sig själv på
grund av hög ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kan gälla att handla, städa eller
skjutsa, sköta ekonomin och kontakter med sjukvården eller myndigheter, ge tillsyn och
känslomässigt stöd eller hjälp med hygien och mediciniering. I de flesta fall är mottagaren en
gammal förälder, men det kan också vara ett sjukt eller funktionshindrat barn, eller en maka,
make, partner eller vän.
Studien visar att 42 procent av både kvinnor och män i medelåldern ger anhörigomsorg
minst en gång i månaden. I genomsnitt ger kvinnor 5,4 timmar hjälp i veckan, män 3,8
timmar. Det är således lika vanligt att män som kvinnor är omsorgsgivare, men det är fler
kvinnor än män som ger omfattande omsorg: 6 procent av kvinnorna och 4 procent av
männen i befolkningen hjälper en närstående varje dag. I den gruppen ger kvinnorna i
genomsnitt 19 timmar hjälp i veckan, männen närmare 13 timmar.
Denna rapport visar att anhörigomsorg i dagens Sverige har betydande konsekvenser för
omsorgsgivarnas välbefinnande, vardagsliv, arbete och ekonomi. För både kvinnor och män
gäller att ju mer omsorg man ger, desto större är risken att drabbas. Samtidigt är det
vanligare bland kvinnor än bland män att omsorgsgivandet leder till negativa konsekvenser
på en rad områden.
Den allvarligaste formen av påverkan på arbetslivet är att minska sin arbetstid eller sluta
arbeta helt:
 Av dem som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har 13 procent av kvinnorna och 8
procent av männen minskat sin arbetstid, sagt upp sig eller gått i pension tidigare än planerat
som en konsekvens av omsorgsgivandet.
 Av dem som ger daglig hjälp är motsvarande andelar 32 procent av kvinnorna och 27 procent
av männen.
 Uppräknat till befolkningen har drygt 90 000 kvinnor och drygt 50 000 män i åldrarna 45-66
år minskat sin arbetstid eller lämnat sitt arbete på grund anhörigomsorg.
Många får minskade inkomster som en följd av anhörigomsorg:
 Av dem som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har 16 procent av kvinnorna och
11 procent av männen fått minskade inkomster på grund av omsorgsgivande.
 Av dem som ger daglig hjälp är motsvarande andelar 40 procent av kvinnorna och 32 procent
av männen.
5
 Uppräknat till befolkningen har 114 000 kvinnor och 75 000 män i åldrarna 45-66 år fått
minskade inkomster på grund av anhörigomsorg.
Kvinnors välbefinnande och vardagsliv påverkas mer än mäns av att ge anhörigomsorg, även
när vi tar hänsyn till att fler kvinnor ger omfattande hjälp:
 Att omsorgsgivandet upplevs som fysiskt eller psykiskt påfrestande är nästan dubbelt så
vanligt bland kvinnor som bland män som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden. För
mer än hälften av dessa kvinnor är omsorgsgivandet psykiskt påfrestande och för en dryg
fjärdedel är det fysiskt påfrestande.
 Cirka fyra av tio kvinnor och omkring var fjärde man som hjälper minst en gång i månaden
har upplevt svårigheter att hinna med fritidsaktiviteter eller att umgås med vänner till följd
av omsorgsgivandet.
 Drygt 5 procent av kvinnorna och drygt 2 procent av männen som hjälper minst en gång i
månaden har blivit sjukskrivna mer än två veckor på grund av omsorgsgivandet.
 Bland dem som hjälper en närstående varje dag är alla dessa svårigheter betydligt vanligare,
framförallt bland kvinnor: tre fjärdedelar av de kvinnor som ger daglig omsorg upplever
omsorgsgivandet som psykiskt påfrestande och lika många har svårt att hinna med
fritidsaktiviteter eller att umgås med vänner; drygt hälften upplever omsorgsgivandet som
fysiskt ansträngande och nästan var femte har blivit sjukskrivna i mer två veckor. Även
många män som ger daglig omsorg är påverkade på dessa sätt, men i mindre utsträckning.
Anhörigomsorg påverkar arbetssituationen i samma utsträckning för både kvinnor och män,
förutom vad gäller svårigheter att fokusera på arbetet som drabbar fler kvinnor:
 För mellan 12 och 19 procent av dem som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har
omsorgsgivandet medfört svårigheter att hålla sina arbetstider, att hinna med sina
arbetsuppgifter, att tacka ja till övertid eller nya uppdrag, eller att de förhindrats att delta i
möten eller kurser.
 Av dem som ger daglig hjälp är motsvarande andelar mellan 33 och 39 procent.
 På en punkt påverkas kvinnors arbetssituation betydligt mer än mäns av anhörigomsorg: 30
procent av de kvinnor som ger hjälp minst en gång i månaden har haft svårigheter att
fokusera på arbetet jämfört med 15 procent av männen.
Att använda semesterdagar eller andra former av betald eller obetald ledighet från arbetet
under enstaka dagar för att ge anhörigomsorg är vanligt bland både kvinnor och män. Längre
ledigheter, särskilt de som är betalda, är däremot mycket ovanliga:
 Hälften av både kvinnor och män som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har
använt kompledighet eller flex för att ge omsorg.
 Av dem som ger hjälp minst en gång i månaden har fyra av tio kvinnor och tre av tio män
använt semesterdagar för att ge omsorg.
 Färre än 2 procent av dem som ger hjälp minst en gång i månaden har haft närståendepenning
och endast en halv procent har varit tjänstlediga med lön under mer än två veckor
för att ge omsorg, medan drygt 2 procent har haft motsvarande tjänstledighet utan lön.
 Var tionde av dem som ger daglig hjälp har varit tjänstlediga utan lön under mer än två
veckor, vilket är tio gånger fler än de som varit tjänstlediga med lön under motsvarande
period.
6
Denna rapport visar att många kvinnor och män betalar ett högt pris för att ge anhörigomsorg
och att priset är högre ju mer omsorg de ger. En klar majoritet av de drabbade är
omsorgsgivare till äldre. Samtidigt vet vi att de flesta äldre är nöjda med äldreomsorgen och
föredrar att få hjälp därifrån, snarare än från barnen eller andra släktingar. Andelen av
hjälpbehövande äldre som får hjälp av sina barn ökat under flera decennier, samtidigt som
andelen av de äldre som får del av äldreomsorgen har minskat. Särskilt allvarlig är de senaste
årens dramatiska minskning av äldreboenden – nästan var fjärde plats har försvunnit under
2000-talet.
För att anhörigomsorg ska kunna vara ett så frivilligt val som möjligt för både den som
behöver omsorg och hans eller hennes anhöriga, krävs att samhället erbjuder olika former av
omsorgsinsatser som svarar mot individuella behov och vardagsvanor hos både äldre och
anhöriga. En väl utbyggd och väl fungerande äldreomsorg är en förutsättning för att
anhöriga till omsorgsbehövande äldre ska kunna förvärvsarbeta och försörja sig på samma
villkor som andra.

Detta är en målgruppsanpassad version av rapporten Effekter av stöd till anhöriga som vårdar äldre med demenssjukdom eller sköra äldre – en systematisk översikt. Den riktar sig till alla som arbetar med anhöriga och beskriver effektiva sätt att ge stöd till anhöriga som vårdar eller stödjer äldre med demenssjukdom.

Avhandling

This dissertatian i concerned with the ways in which caregivers within elderly care reason and respond to questions concerning ethnicity. The research is based on a discursive analysis of a focus group study; interwiews with caregivers; and participant observation from fieldwork within one elderly care team. The main ambition is to present an alternative model for understanding how ethnicity becomes important in relation to care. A primary purpose it to place elderly care within a new theoretical perspective, particularly by shifting the focus from ethnicity per se to the relational aspect of constructions of ethnicity. I do that by showing how the ethnic dimension often is located in language use, in the relations created by various discourses and their institutional conditions. By applying the concept of doing to the analysis of ethnicity, I can show how ethnicity is a product of social interaction rather than a pre-defined role or mode of being. To do ethnicity in the context of care giving is to be assigned and take discursively created subject positions through the constant interactions of the workplace. Through such an analysis it becomes possible to understand ethnicity and ethnic relations as a continuous process revolving around the conceptions of each other's identities. By employing doing ethnicity as an analytical tool, it becomes possible to understand how caregivers, sometimes unwittingly, use ethnicity as a marker for thier constructions of care.

Den psykiatriska vården och det offentliga stödsystemet för personer med psykisk funktionsnedsättning är i dag huvudsakligen ett samhälls­baserat servicesystem med tyngdpunkt i öppna vårdformer. Det finns emellertid uppenbara brister i systemets förmåga att möta vård- och stödbehovet hos dessa personer, liksom det finns övergripande brister i deras livssituation i samhället som helhet. Trots omfattande reformer kännetecknas fortfarande situationen för personer med psykiska funktionshinder i många avseenden av diskriminering och andra former av stigmatisering samt ekonomisk, social och politisk marginalisering och maktlöshet. Upplevelser av bristande medinflytande och kontroll över den egna vård- och stödsituationen påverkar dem också negativt.

Trots svårigheter att implementera evidensbaserade och effektiva insatser samt starka vetenskapliga belägg för att de reformer som genomdrivits i syfte att förbättra livssituationen i många avseenden inte har nått målen, finns det ändå anledning till optimism. Det här är den andra reviderade upplagan av boken, och här redovisas rehabiliteringsinsatser och andra interventioner som visar att det finns effektiva sätt att förändra situationen.

Att leva med psykisk funktionsnedsättning vänder sig till studerande inom sociala eller vårdinriktade högskoleutbildningar, men också till personer inom vård- och stödverksamheter som i arbetet möter personer med psykiska funktionsnedsättningar.

Avhandlingens syfte är att genom en empirisk undersökning öka förståelsen av tidigt föräldraskap till barn med Downs syndrom. Jag utgår ifrån föräldrarnas livsvärld och utvecklar ett medföljande arbetssätt. Tio familjer med nyfödda barn med Downs syndrom följs genom regelbundna hembesök under det första året med barnet. Tillsammans med en medarbetare samtalar jag med föräldrarna, lyssnar på deras egna berättelser samt observerar och upplever det som händer mellan föräldrar och barn. Arbetssättet ger en möjlighet att följa olika processer i familjen. Täta beskrivningar och återgivningar av föräldraberättelser från 125 besök utgör det empiriska material som analyseras och tolkas. Tolkningen används för att skapa begrepp som i sin tur kan medge en generalisering utanför den undersökta gruppen. Dessa begrepp förs samman till ett sätt att förstå föräldraskap till barn med Downs syndrom. Ett centralt tema i undersökningen är föräldrarnas olika sätt att förhålla sig till motstridiga känslor inför såväl barnet som föräldraskapet och relationer till släkt, vänner och professionella stödpersoner. Men utgångspunkt från de förhållningssätt som identifierats i undersökningen skapas en enkel typologi. Föräldrar med ett idealiserande förhållningssätt ger positiva känslor och reaktioner företräde. När negativa eller problematiska aspekter dominerar beskriver jag föräldrarnas förhållningssätt som kämpande, medan de som undviker starka känslor generellt har ett vardagligt sätt att förhålla sig. Begreppen är direkt förankrade i empirin och därmed i föräldrarnas livsvärld. För att gestalta min personliga förståelse av föräldrarnas livsvärld gör jag dessutom, med utgångspunkt från empirin, s k narrativa rekonstruktioner, korta berättelser i skönlitterär form. Det som utmärker alla föräldrar, oavsett hur de hanterar sina motstridiga känslor, är att de försöker skydda relationen till barnet från allt för starka negativa reaktioner. Föräldrar behöver stöd från sina närstående men kan bli besvikna över att detta är otillräckligt. Beroendet flyttas delvis över på de professionella kontakterna vilka får en stor betydelse för utvecklingen av föräldrarollen. Idealiserande föräldrar uppfattar sig som väl behandlade av de professionella, de med ett vardagligt förhållningssätt är nöjda medan kämpande föräldrar ofta känner sig missförstådda och kränkta. Detta leder till frågan om i vilken utsträckning föräldrars eget förhållningssätt påverkar kvaliteten i det professionella bemötandet. Det sätt på vilket föräldraskapet speglas av personer i det privata respektive det professionella nätvetket får betydelse för utvecklingen av föräldraidentiteten.

Avhandlingens syfte är att genom en empirisk undersökning öka förståelsen av tidigt föräldraskap till barn med Downs syndrom. Jag utgår ifrån föräldrarnas livsvärld och utvecklar ett medföljande arbetssätt. Tio familjer med nyfödda barn med Downs syndrom följs genom regelbundna hembesök under det första året med barnet. Tillsammans med en medarbetare samtalar jag med föräldrarna, lyssnar på deras egna berättelser samt observerar och upplever det som händer mellan föräldrar och barn. Arbetssättet ger en möjlighet att följa olika processer i familjen. Täta beskrivningar och återgivningar av föräldraberättelser från 125 besök utgör det empiriska material som analyseras och tolkas. Tolkningen används för att skapa begrepp som i sin tur kan medge en generalisering utanför den undersökta gruppen. Dessa begrepp förs samman till ett sätt att förstå föräldraskap till barn med Downs syndrom. Ett centralt tema i undersökningen är föräldrarnas olika sätt att förhålla sig till motstridiga känslor inför såväl barnet som föräldraskapet och relationer till släkt, vänner och professionella stödpersoner. Men utgångspunkt från de förhållningssätt som identifierats i undersökningen skapas en enkel typologi. Föräldrar med ett idealiserande förhållningssätt ger positiva känslor och reaktioner företräde. När negativa eller problematiska aspekter dominerar beskriver jag föräldrarnas förhållningssätt som kämpande, medan de som undviker starka känslor generellt har ett vardagligt sätt att förhålla sig. Begreppen är direkt förankrade i empirin och därmed i föräldrarnas livsvärld. För att gestalta min personliga förståelse av föräldrarnas livsvärld gör jag dessutom, med utgångspunkt från empirin, s k narrativa rekonstruktioner, korta berättelser i skönlitterär form. Det som utmärker alla föräldrar, oavsett hur de hanterar sina motstridiga känslor, är att de försöker skydda relationen till barnet från allt för starka negativa reaktioner. Föräldrar behöver stöd från sina närstående men kan bli besvikna över att detta är otillräckligt. Beroendet flyttas delvis över på de professionella kontakterna vilka får en stor betydelse för utvecklingen av föräldrarollen. Idealiserande föräldrar uppfattar sig som väl behandlade av de professionella, de med ett vardagligt förhållningssätt är nöjda medan kämpande föräldrar ofta känner sig missförstådda och kränkta. Detta leder till frågan om i vilken utsträckning föräldrars eget förhållningssätt påverkar kvaliteten i det professionella bemötandet. Det sätt på vilket föräldraskapet speglas av personer i det privata respektive det professionella nätvetket får betydelse för utvecklingen av föräldraidentiteten.

Nära och kära - att möta och bemöta anhöriga i äldreomsorgen ger dig som arbetar i äldreomsorgen vägledning i vad som är viktigt att tänka på i mötet med de anhöriga. Bokens första del handlar om människans villkor och förutsättningar för kommunikation och är giltiga för de flesta arbetsplatser inom vård och omsorg. I bokens andra del anpassas kunskaperna på mötet med anhöriga och anhörigvårdare till äldre, sjuka och funktionshindrade. I boken finns också förslag till reflektioner, egna och i grupp, samt tips för vidare läsning.

Den senaste upplagan, utgiven oktober 2010, är utökad med ett kapitel som beskriver en äldres situation ur fem olika perspektiv: den anhöriga, sjukgymnasten, kontaktpersonen, chefen på äldreboendet samt biståndshandläggaren. Alla skapar sin bild utifrån sina förutsättningar och kapitlet ger en insikt i den komplexitet som finns inom äldreomsorgen.

Nära och kära är skriven för personal inom äldreomsorgen. Men den får gärna inspirera alla som i sitt yrke möter anhöriga! Författare är Margareta Normann och Kristina Fröling .

Den enda existerande bokenom samverkan från ett föräldraperspektiv! Den teoretiska delen om autism är mycket lättförståelig och problematiseringen utgår från FN:s regler om funtionshider som ett problem i relation till omgivningen. Texten föreslår ett förhållningssätt som bygger på samarbete kring barnets starka sidor. Boken granska också kritiskt kommunernas förmåga att organisera hjälp och stöd för de drabbade familjerna enligt LSS-lagstiftningen

Upplands Väsby kommun tillhör en av de få kommuner i landet som bedriver ett strukturerat
anhörigprogram. Trots att det funnits någon form av anhörigarbete i ca 15 år, de senaste 5 åren
med tydligare struktur, har verksamheten hittills inte dokumenterats.

Syftet med denna rapport är att ge en utförlig beskrivning av anhörigprogrammets innehåll,
struktur och förutsättningar. Rapporten vill också skapa en förståelse för den anhöriges
livssituation och behov av egen hjälp. "Vad familjen behöver är undervisning om drogen alkohol,
vilka problem det kroniska missbruket ger upphov till samt sjukdomen alkoholism. Familjen
behöver dessutom lära sig hur sjukdomssymtomen påverkar familjen. Familjen behöver även
hjälp med att kartlägga det egna beteendet för att förstå hur det kan överensstämma med, eller till
och med befrämja alkoholistens drickande. De måste också komma till insikt om sina egna
känslor för att realistiskt kunna förstå problemets dimensioner och vad som krävs av dem. Till
följd av detta måste de undersöka vilka alternativ de har att välja mellan för att lösa problemet.
Framför allt behöver familjemedlemmarna stöd och uppmuntran för att kunna leva sina egna liv
trots alkoholismen. Genom att göra det ökar, paradoxalt nog, chanserna att avbryta den
alkoholistiska processen" (Kinney o Leaton 1997).
Ytterligare ett syfte med rapporten är att mäta om programmet ökar den anhöriges psykiska
välbefinnande, och om programmet påverkar den anhörige beteendemönster och känslor i
relation till den beroende.
Metoden jag använt för att hitta svaren på den första frågan har varit att sammanställa det
material som finns runt de olika temana.
För att få svar på de två andra frågeställningarna har jag använt en självskattningsenkät. Dvs.
deltagarna har själva uppskattat sitt mående utifrån en enkät med 4 svarsalternativ. Mätningen har
skett vid tre tillfällen, före programmet, vid programmets slut och en månad efter programmets
slut. Antal deltagare i utvärderingen är 15 personer, uppdelat på tre olika anhörigprogram.
En svaghet med denna metod är att utvärderingen sträcker sig under en relativt kort tid. Från
första till sista mättillfället är det ca 12 veckor. Förändringsprocesser tar lång tid och för att få en
mer rättvis bild av programmets påverkan skulle en mätning efter ytterligare ett år behövas.
En ytterligare svaghet är att deltagarantalet i utvärderingen är litet. Det går därför inte att dra
några stora slutsatser av resultatet, utan snarare tendenser. Det är dock en god ansats till ett
fortsatt arbete med utvärdering av programmet. Självskattningsenkät har visat sig vara ett
fungerande kvalitetsmätningsinstrument.
Dispositionen på rapporten är följande: Del 1 innehåller den beskrivande delen av
anhörigprogrammet med en historisk tillbakablick. Del 2 är den utvärderande delen av rapporten,
där undersökningsmetoden och sammanställningen av enkätundersökningarna redovisas.
Resultaten visar att det psykiska välbefinnandet tydligt ökar för alla tre grupper över tid. Takten
för ökningen ser olika ut och det kan härledas till deltagarnas olika livssituationer under
programmet. Där deltagarna fortfarande lever med partner i ett aktivt missbruk är den anhöriges
förändring långsammare. Resultatet visar också att deltagarna upplever en förändring i huruvida
de påverkats av sin anhöriges missbruk i såväl känslor som beteendemönster. Denna förändring
är mindre samstämmig och visar ganska stora variationer i de olika grupperna.

The Behavior Assessment System for Children, Second Edition (BASC–2; Reynolds & Kamphaus, 2004) is a multimethod, multidimensional system used to evaluate the behavior and self-perceptions of children, adolescents, and young adults aged 2 through 25 years. The BASC–2 is multimethod in that it has the following components, which may be used individually or in any combination: (1) two rating scales, one for teachers (Teacher Rating Scales, or TRS) and one for parents (Parent Rating Scales, or PRS), which gather descriptions of the child's observable behavior, each divided into age-appropriate forms; (2) a self-report scale (Self-Report of Personality, or SRP), on which the child or young adult can describe his or her emotions and self-perceptions; (3) a Structured Developmental History (SDH) form; (4) a form for recording and classifying directly observed classroom behavior (Student Observation System, or SOS), which is also available for PDA applications as an electronic version known as the BASC–2 POP or Portable Observation Program; and (5) a self-report for parents of children ages 2–18 years, designed to capture a parent's perspective on the parent-child relationship in such domains as communication, disciplinary styles, attachment, involvement, and others.

Behavioral couples therapy (BCT) is an evidence-based couple therapy intervention for married or cohabitating substance abusers and their partners. This paper provides readers with a substantive and methodological review of Fals-Stewart, O'Farrell, and colleagues' program of research on BCT. The 23 studies included in this review provide support for the efficacy of BCT for improving substance use behavior, dyadic adjustment, child psychosocial outcomes, and reducing partner violence. This review includes a description of BCT, summaries of primary and secondary outcomes, highlights methodological strengths and weaknesses, notes barriers to dissemination, suggests future research directions, and provides clinical implications for couple and family therapists. Although there are several versions of BCT developed for the treatment of substance abuse this paper focuses on the version developed by O'Farrell, Fals-Stewart, and colleagues.

Substance-dependent patients (N=29) living with a family member other than a spouse were randomly assigned to equally intensive treatments consisting of either (a) Behavioral Family Counseling (BFC) plus Individual-Based Treatment (IBT) or (b) IBT alone. Outcome data were collected at baseline, post-treatment, and at 3- and 6-month follow-up. BFC patients remained in treatment significantly longer than IBT patients. BFC patients improved significantly from baseline at all time periods on all outcomes studied, and had a medium effect size reflecting better primary outcomes of increased abstinence and reduced substance use than IBT patients. For secondary outcomes of reduced negative consequences and improved relationship adjustment, both BFC and IBT patients improved significantly and to an equivalent extent. The present results show BFC is a promising method for retaining patients in treatment, increasing abstinence, and reducing substance use. These results also provide support for larger scale, randomized trials examining the efficacy of behavioral family counseling for patients living with family members beyond spouses.

OBJECTIVE:
To investigate predictors and moderators of outcome of behavioral parent training (BPT) as adjunct to ongoing routine clinical care (RCC), versus RCC alone.

METHODS:
We randomly assigned 94 referred children (4-12 years) with attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD) to BPT plus RCC or RCC alone. Outcome was based on parent-reported behavioral problems and ADHD symptoms. Predictor/moderator variables included children's IQ, age, and comorbidity profile, and maternal ADHD, depression, and parenting self-efficacy.

RESULTS:
Superior BPT treatment effects on behavioral problems and ADHD symptoms were present in children with no or single-type comorbidity-anxiety/depression or oppositional defiant disorder (ODD)/conduct disorder (CD)-and when mothers had high parenting self-efficacy, but absent in children with broad comorbidity (anxiety/depression and ODD/CD) and when mothers had low parenting self-efficacy. In older children ADHD symptoms tended to decrease more through BPT than in younger children.

CONCLUSIONS:
Adjunctive BPT is most useful when mothers have high parenting self-efficacy and in children with no or single-type comorbidity.

Introduction. Recent studies show that the existing interaction patterns of children with multiple disabilities should be taken into consideration when planning communication interventions. For children with disabilities, it is especially important that the partner in interaction is sensitive and well aware of the importance of a qualitatively successful interaction. Wilder (unpublished report) found that the behaviour style of 30 children with multiple disabilities was more related to the caregiver-perceived interaction than the communicative skills and functional abilities of the children. This study inductively explored the caregivers' perceptions of interaction within seven caregiver-child dyads. The research questions were: How do the caregivers perceive the interaction? How do the caregivers perceive the children's behaviour style to be related to the interaction with the caregivers? Method. The children were selected individually from the participants in Wilder (unpublished report) depending upon the responses the caregivers had given about the children's self-regulation and reactivity in the Carolina Record of Individual Behaviour questionnaire. The study was undertaken by means of home visits where the caregivers participated in an interview asking about their strategies for interaction, how they perceived the roles of the children and their own roles in interaction, the caregivers' opinion of what an interaction constituted of and the caregivers' aims and aspiration for interaction. The data analysis was performed by meaning concentration and categorization through a pendulum between the parts and the entirety of the interviews. In this way, hermeneutics and thematic analysis were both being practised. Results. The results of the interviews are presented as a model with categorizations as a network. The categorizations reflect the system of themes that permeate how the caregivers perceived interaction in the dyad. The themes are: sharing of experience, successful interaction, role of the child, role of the caregiver, interaction methods, obstacles and facilitators and aims and aspirations. Discussion. The caregivers perceived their own role in interaction to be of a sensitive leading kind. The caregivers lead the interaction by using their knowledge about the children's usual way of interacting, the children's behaviour styles, functional abilities, the children's current mood and situation as well as the whole context. They monitored the interaction such that, throughout an interaction sequence, the caregivers always tried to optimize the interaction between the parties in the dyad. The behaviour style was a background factor that the caregivers had knowledge of and scanned in their everyday turn taking. Although there were differences in the children's behaviour styles, the caregivers discussed the same themes in the interviews. The behaviour style became a facilitator for the whole interaction, forced the interaction in certain directions and made the interaction more complete with turn taking of different kinds from both parties. The findings show that it is imperative to see caregivers as experts on their children and to make them assertive in this in relation to professionals. Furthermore, as a successful interaction can boost the development of children, it is essential to direct interventions to the everyday interaction in caregiver-child dyads.

The aim of this study was to illuminate the meaning of parental care-giving with reference to having an adult son or daughter with severe mental illness living in a care setting. The parents were asked to narrate their relationship to offspring in the past, in the present, and their thoughts and feelings concerning the future. The study was guided by a phenomenological hermeneutic perspective. The meaning of parental care was illuminated in the themes 'living with sorrow, anguish and constant worry', 'living with guilt and shame', 'relating with carer/care; comfort and hardships' 'coming to terms with difficulties' and 'hoping for a better life for the adult child'. Parental care-giving emerged as a life-long effort. The narratives revealed ongoing grief, sorrow and losses interpreted as chronic sorrow. The narratives disclosed a cultural conflict between the family system and the care system, which was interpreted as a threat to the parental role, but also experiences of receiving comfort and having confidence in the care given. Experiences of stigma were interpreted from the way of labelling illness, narrated experiences of shame and relations with the public and mental health professionals. Parents' persisting in the care-giving role, striving to look after themselves and expressing hopes for the future were interpreted as a process of coming to terms with difficulties. Results suggest that mental health professionals need to be aware of their own attitudes and treatment of families, improve their cooperation with, and support to families, and provide opportunities for family members to meet one another.

The aim of this study was to illuminate the meaning of parental care-giving with reference to having an adult son or daughter with severe mental illness living in a care setting. The parents were asked to narrate their relationship to offspring in the past, in the present, and their thoughts and feelings concerning the future. The study was guided by a phenomenological hermeneutic perspective. The meaning of parental care was illuminated in the themes 'living with sorrow, anguish and constant worry', 'living with guilt and shame', 'relating with carer/care; comfort and hardships''coming to terms with difficulties' and 'hoping for a better life for the adult child'. Parental care-giving emerged as a life-long effort. The narratives revealed ongoing grief, sorrow and losses interpreted as chronic sorrow. The narratives disclosed a cultural conflict between the family system and the care system, which was interpreted as a threat to the parental role, but also experiences of receiving comfort and having confidence in the care given. Experiences of stigma were interpreted from the way of labelling illness, narrated experiences of shame and relations with the public and mental health professionals. Parents' persisting in the care-giving role, striving to look after themselves and expressing hopes for the future were interpreted as a process of coming to terms with difficulties. Results suggest that mental health professionals need to be aware of their own attitudes and treatment of families, improve their cooperation with, and support to families, and provide opportunities for family members to meet one another.

This study describes the theoretical assumptions and the application for health-promoting conversations, as a communication tool for nurses when talking to patients and their families. The conversations can be used on a promotional, preventive and healing level when working with family-focused nursing. They are based on a multiverse, salutogenetic, relational and reflecting approach, and acknowledge each person's experience as equally valid, and focus on families' resources, and the relationship between the family and its environment. By posing reflective questions, reflection is made possible for both the family and the nurses. Family members are invited to tell their story, and they can listen to and learn from each other. Nurses are challenged to build a co-creating partnership with families in order to acknowledge them as experts on how to lead their lives and to use their own expert knowledge in order to facilitate new meanings to surface. In this way, family health can be enhanced.

medicinsk avhandling

Sammanfattning
Den här skriften handlar om hur anhöriga till barn och unga med flerfunktionsnedsättning har gjort för att ta vara på livets möjligheter. Du möter Ellen, 8 månader, Elvira, 3 år, Miles, 5 år, Diamanda, 6 år, Hannes, 13 år, Liv, 14 år och Kim, 21 år. Deras anhöriga berättar bland annat om vikten av att träffa andra i liknande situation, att våga skaffa syskon och att ta vara på sig själv som förälder för att förebygga psykisk och fysisk ohälsa. Men de berättar också om barnets behov av att förebygga andningsproblem och att som förälder behöva möta okunskap och fördomar om barnets livskvalitet. Vi får också veta hur de gått till väga för att skapa ett bra liv för hela familjen med hjälp av personlig assistans och särskilt boende.

Foto: Anna Pella

Choice over home care has become an important pillar in the provision of publicly financed long-term care for people of all ages. In many European welfare states, cash-for-care schemes give care recipients greater choice over home care arrangements by allowing them to pay for care provided by acquaintances, friends and even family members. Paying for such informal care, however, is increasingly contested due to growing care needs, rising costs and the perceived need to tighten access to publicly funded care. Citizens in paid care-giving roles are thus pressured to continue their care unpaid or re-divide their care-giving responsibilities with lay 'citizen-carers'. On the basis of a Dutch case study, this article examines how paid family care-givers experience this call for greater self-sufficiency in providing care. An analysis of 25 interviews and 21 letters of complaint revealed that care-givers felt trapped between their desire to derive social status from paid work and their inability to reject or re-divide previously paid care responsibilities. In a society where all citizens are expected to work, care-givers feel that their previously paid care-giving is devalued from a public to a private matter, despite the government's attempts to reframe care as an act of good citizenship.

In an ageing society, families may have an important role in the caretaking and well-being of the elderly. Demographic changes have an impact on the size and structure of families; one aspect is how intergenerational support is distributed when there is a need for support to both older and younger generations at the same time. Another vital aspect of the provision of care for the elderly is geographic proximity. This study is oriented towards the potential "both-end carers" i.e. persons who have grandchildren in potential need of care while still having living ageing parents. The incidence of having grandchildren and having living parents at age 55 and the proximity between generations is described using Swedish register data. The results show that the share of 55-year-olds who are grandparents decreased dramatically from 70% to 35% between 1990 and 2005. As expected, more 55-year-olds have living parents—a proportion that increased from 37% to 47% during this period. As a result of delayed childbearing among the children of these cohorts, the likelihood of belonging to a four-generation family among 55-year-olds has not increased, despite increased longevity. Furthermore, most individuals live within daily reach of their kin and no evidence was found of a trend of increasing geographic distances between generations.