Bibliotek

Hur påverkas livet om barnet föds med utvecklingsstörning, om tonåringen får livslångt hjälpbehov efter en trafikolycka, om den medelålders maken får stroke eller om en gammal förälder drabbas av demenssjukdom? Det var några av frågorna bakom ett omfattande forskningsprojekt om anhörigvård. I Sverige har samhället ansvaret för att äldre, sjuka och funktionshindrade ska få den hjälp de behöver. Ändå utförs merparten av all vård och omsorg av närstående, ibland under mycket svåra förhållanden. Resultaten som denna bok bygger på belyser anhörigvårdarnas situation ur ett socialt, ekonomiskt och arbetsmässigt perspektiv.

I dagens Sverige pågår en mycket tydlig förskjutning av arbete och ansvar från det offentliga till familjen. Med utgångspunkt i lagstiftningen diskuteras därför samhällets respektive individens ansvar för hjälpbehövande människor. En sådan diskussion är viktig eftersom konsekvenserna av ett minskande samhällsengagemang är outforskade när det gäller familjens och de anhörigas situation.

Boken vänder sig till de som på något sätt kommer i kontakt med frågor om anhörigvård. Den kan läsas av omsorgs- och sjukvårdspersonal, studerande vid utbildningar inom välfärdstjänstområdet, politiker samt övriga som är intresserade av frågor kring samhällsförändringar, välfärdsstat, jämställdhetsfrågor och framtida omsorgsproblematik. Även omsorgsbehövande och anhöriga kan ha glädje av boken.

Hur påverkas livet om barnet föds med utvecklingsstörning, om tonåringen får livslångt hjälpbehov efter en trafikolycka, om den medelålders maken får stroke eller om en gammal förälder drabbas av demenssjukdom? Det var några av frågorna bakom ett omfattande forskningsprojekt om anhörigvård. I Sverige har samhället ansvaret för att äldre, sjuka och funktionshindrade ska få den hjälp de behöver. Ändå utförs merparten av all vård och omsorg av närstående, ibland under mycket svåra förhållanden. Resultaten som denna bok bygger på belyser anhörigvårdarnas situation ur ett socialt, ekonomiskt och arbetsmässigt perspektiv.

I dagens Sverige pågår en mycket tydlig förskjutning av arbete och ansvar från det offentliga till familjen. Med utgångspunkt i lagstiftningen diskuteras därför samhällets respektive individens ansvar för hjälpbehövande människor. En sådan diskussion är viktig eftersom konsekvenserna av ett minskande samhällsengagemang är outforskade när det gäller familjens och de anhörigas situation.

Boken vänder sig till de som på något sätt kommer i kontakt med frågor om anhörigvård. Den kan läsas av omsorgs- och sjukvårdspersonal, studerande vid utbildningar inom välfärdstjänstområdet, politiker samt övriga som är intresserade av frågor kring samhällsförändringar, välfärdsstat, jämställdhetsfrågor och framtida omsorgsproblematik. Även omsorgsbehövande och anhöriga kan ha glädje av boken.

Boken handlar om vad som händer när de anhöriga, aktiva som passiva, och sjukhemmets eller hemtjänstens personal på olika sätt konfronteras med varandra.

Informella vårdgivare till kroniskt
sjuka personer utgörs i
stor utsträckning av oavlönade
närstående.
Dessa närstående upplever
en belastning och begränsning
i sin livssituation och
dåligt erkännande från omgivningen:
ju längre omsorgstid,
desto hög re belastning
inom vissa domäner.
Behovet av hemtjänst överstiger
den faktiskt erhållna
hjälpen.
Närstående är mer informerade
om sjukdomen vid längre
omsorgstid.
Samhället borde även beakta
närståendes roll vid planering
av vård och behandling
av kroniskt sjuka personer.

Denna studie syftar till att se hur anhöriga, som har rollen som anhörigvårdare, beskriver sin roll i relation till sin make/maka, vilken funktion och betydelse växelboendet har för den enskilda familjen, samt hur anhörigvårdaren upplever kommunikationen mellan boendet och hemmet. För att få fram den subjektiva
upplevelsen valdes kvalitativ metod med intervjuer. Där anhörigvårdarens upplevelse är i fokus.

Denna studie syftar till att se hur anhöriga, som har rollen som anhörigvårdare, beskriver sin roll i relation till sin make/maka, vilken funktion och betydelse växelboendet har för den enskilda familjen, samt hur anhörigvårdaren upplever kommunikationen mellan boendet och hemmet. För att få fram den subjektiva
upplevelsen valdes kvalitativ metod med intervjuer. Där anhörigvårdarens upplevelse är i fokus.

Att vara äldre anhörigvårdare kan innebära en svårbemästrad situation,
som tär på anhörigvårdarens hälsa och välbefinnande och som till och
med kan innebära en risk för ökad dödlighet. Den ibland alltför tunga
vårdbördan kan ha ett starkt negativ inverkan på anhörigvårdarens
hälsa pga. t.ex. stress, sömnlöshet, utmattning, depression, och oro.
Dock kan anhörigvårdandet också innebära glädje och tillfredsställelse.
Denna översikt baserar sig på information i 31 svenska vetenskapliga
artiklar om äldre anhörigvårdares hälsa.
De flesta artiklar belyser olika faktorer i vårdsituationen; t.ex. tillgänglighet
eller omfattning av anhörigvårdarens sociala nätverk, anhö-
rigvårdarens ekonomiska situation, ålder, kön, fysiska symtom, bemästringsstrategier,
tillfredsställelse, betydelsen av den sjukes diagnos
eller stödets utformning. Det framträder mycket tydligt i denna översikt
att det är bakom situationsfaktorer och handlingar som de kanske
starkaste, och oftast omedvetna, motivationselementen ligger; dvs.
anhörigvårdarens övertygelser och föreställningar. Föreställningarna,
tillsammans med upplevelserna, i synnerhet av ömsesidighet i vårdandet,
bildar ett levande dynamisk system som är unikt för varje individ
och familj.
Mest betydelsefullt är att eftersträva att hjälpa anhörigvårdare att
uppleva ömsesidighet i vårdandet och att försöka förstå anhörigvårdandet
så som det sker i ett kraftfält av föreställningar om varför och
hur man bör vårda den sjuke. Utan att vara medvetna om anhörigvårdarnas
egna föreställningar och upplevelser kommer vi – professionella,
anhörigvårdare, den sjuke, familjemedlemmar och vänner –
att treva i blindo när vi försöker hjälpa till.
Slutsatsen i denna rapport är att anhörigvårdares hälsa påverkas,
förbättras eller försämras, beroende på 1) anhörigvårdarens föreställningar
om anhörigvårdandet, 2) anhörigvårdarens upplevelse av öm-
~ 8 ~
sesidighet både i familjerelationer och i relationer med berörd personal,
och 3) om lämpliga stödinsatser finns tillgängliga.

Anknytning i förskolan är en bok som visar att trygga relationer är en förutsättning för lärande, särskilt för små barn. Barn som utvecklat en trygg anknytning till minst en vuxen på förskolan litar på att de blir tröstade när behov uppstår – de kan då slappna av och ägna sig åt lek och utforskande.

Denna bok ger en grund i anknytningsteori och författarna visar med många exempel hur denna kunskap kan användas i förskolans vardag: vid inskolning, hämtning, samling, lek och vila.

Anknytning i förskolan är skriven för blivande och verksamma förskollärare och pedagoger som arbetar med de yngsta barnen i förskolan.

Anknytning i praktiken ger ett fylligt kunskapsunderlag till hur anknytningsteorin kan tillämpas från spädbarnsåren till vuxen ålder. Anknytningsteorin anses idag vara den viktigaste psykologiska teorin för att förstå hur människor hanterar närhet, omsorg och självständighet i relationer. Här beskrivs klinisk späd- och småbarnspsykologi, föräldraskap och familjeliv samt hur forskare och kliniker kan mäta anknytningstrygghet hos barn, ungdomar och vuxna. Författarna redogör utförligt för hur de olika anknytningsmönstren påverkar psykisk hälsa och ohälsa i olika åldrar, samt diskuterar psykoterapi utifrån ett anknytningsperspektiv. Detta är den fristående fortsättningen på Anknytningsteori: betydelsen av nära känslomässiga relationer (2006).

Boken riktar sig till studerande och yrkesverksamma inom psykologi, medicin, psykiatri, psykoterapi, socialt arbete, barnhälsovård och skola.

Anders Broberg är professor i klinisk psykologi, leg. psykolog och leg. psykoterapeut. Pia Risholm Mothander är fil.dr, lektor i utvecklingspsykologi samt leg. psykolog och leg. psykoterapeut. Pehr Granqvist är docent och forskarassistent i psykologi. Tord Ivarsson är docent i barn- och ungdomspsykiatri och överläkare.

Innehåll
1. Inledning
2. Anknytning ur ett familjeperspektiv
3. Klinisk spädbarnspsykologi
4. Anknytningsbaserade interventioner i späd- och småbarnsfamiljer
5. Anknytningsmätning under barndomen
6. Desorganiserad/desorienterad anknytning
7. Psykopatologi i barn- och ungdomsåren ur ett anknytningsperspektiv
8. Att bedöma anknytningstrygghet hos äldre ungdomar och vuxna
9. Anknytning och psykopatologi hos vuxna
10. Anknytningsteori och psykoterapi
11. Anknytning, religiositet och andlighet
12. Avslutande synpunkter

Extramaterial finns på bokens hemsida www.nok.se/anknytning.

Anknytning i praktiken ger ett fylligt kunskapsunderlag till hur anknytningsteorin kan tillämpas från spädbarnsåren till vuxen ålder. Anknytningsteorin anses idag vara den viktigaste psykologiska teorin för att förstå hur människor hanterar närhet, omsorg och självständighet i relationer. Här beskrivs klinisk späd- och småbarnspsykologi, föräldraskap och familjeliv samt hur forskare och kliniker kan mäta anknytningstrygghet hos barn, ungdomar och vuxna. Författarna redogör utförligt för hur de olika anknytningsmönstren påverkar psykisk hälsa och ohälsa i olika åldrar, samt diskuterar psykoterapi utifrån ett anknytningsperspektiv. Detta är den fristående fortsättningen på Anknytningsteori: betydelsen av nära känslomässiga relationer (2006).

Boken riktar sig till studerande och yrkesverksamma inom psykologi, medicin, psykiatri, psykoterapi, socialt arbete, barnhälsovård och skola.

Anders Broberg är professor i klinisk psykologi, leg. psykolog och leg. psykoterapeut. Pia Risholm Mothander är fil.dr, lektor i utvecklingspsykologi samt leg. psykolog och leg. psykoterapeut. Pehr Granqvist är docent och forskarassistent i psykologi. Tord Ivarsson är docent i barn- och ungdomspsykiatri och överläkare.

Innehåll
1. Inledning
2. Anknytning ur ett familjeperspektiv
3. Klinisk spädbarnspsykologi
4. Anknytningsbaserade interventioner i späd- och småbarnsfamiljer
5. Anknytningsmätning under barndomen
6. Desorganiserad/desorienterad anknytning
7. Psykopatologi i barn- och ungdomsåren ur ett anknytningsperspektiv
8. Att bedöma anknytningstrygghet hos äldre ungdomar och vuxna
9. Anknytning och psykopatologi hos vuxna
10. Anknytningsteori och psykoterapi
11. Anknytning, religiositet och andlighet
12. Avslutande synpunkter

Extramaterial finns på bokens hemsida www.nok.se/anknytning.

Anknytning i praktiken ger ett fylligt kunskapsunderlag till hur anknytningsteorin kan tillämpas från spädbarnsåren till vuxen ålder. Anknytningsteorin anses idag vara den
viktigaste psykologiska teorin för att förstå hur människor hanterar närhet, omsorg och självständighet i relationer. Här beskrivs klinisk späd- och småbarnspsykologi, föräldraskap och familjeliv samt hur forskare och kliniker kan mäta anknytningstrygghet hos barn, ungdomar och vuxna. Författarna redogör utförligt för hur de olika anknytningsmönstren påverkar psykisk hälsa och ohälsa i olika åldrar, samt diskuterar psykoterapi utifrån ett anknytningsperspektiv. Detta är den fristående fortsättningen på Anknytningsteori: betydelsen av nära känslomässiga relationer (2006).

Boken riktar sig till studerande och yrkesverksamma inom psykologi, medicin, psykiatri, psykoterapi, socialt arbete, barnhälsovård och skola.

Anders Broberg är professor i klinisk psykologi, leg. psykolog och leg. psykoterapeut. Pia Risholm Mothander är fil.dr, lektor i utvecklingspsykologi samt leg. psykolog och leg. psykoterapeut. Pehr Granqvist är docent och forskarassistent i psykologi. Tord Ivarsson är docent i barn- och ungdomspsykiatri och överläkare.

I denna första breda kursbok på svenska ges en heltäckande presentation av anknytningsteorin.

Ur innehållet:

Evolution och anknytning

Separation och anknytning

Betydelsen av förälderns lyhördhet i samspelet

Äldre barns och vuxnas nära känslomässiga relationer

Barnets biologiska förutsättningar och hur de påverkar anknytningsrelationen.

Anknytningsteori (del 1) riktar sig till studenter och verksamma inom psykologi och psykiatri, samt barn- och ungdomsrelaterade yrken och utbildningar. Författarna kommer också hösten 2007 ut med Anknytning i praktiken, där de presenterar praktiska och kliniska tillämpningar med anknytningsteoretisk grund.
(Seelig)

"Annas mamma har en sjukdom som gör att hon alltid är rädd, men Anna förstår inte alls varför. Hon är inte ens rädd för riktiga saker, som ormar, spindlar och sådant. Nej, hon är mest rädd för saker som inte finns eller sådant som inte ens hänt. "I boken får du följa Anna och hennes mamma Eva som har en ångestsjukdom. På ett enkelt sätt får du och ditt barn genom denna berättelse lära er mer om ångestproblematik. Barn och förälder kan tillsammans läsa boken för att diskutera kring rädsla, oro och ångest. Kanske blir boken en naturlig ingång till att presentera sina egna eller en anhörigs problem? Boken kan även användas som högläsning i grupp.Jessica Hjert är beteendevetare med en kandidatexamen i psykologi. Hon har tidigare gett ut "Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden -Svårigheterna föräldrar inte talar om."

Barn/ungdom
Text och illustrationer: Elisabet Alphonse

Här får vi en beskrivning hur det kan bli när en förälder blir intagen för rättspsykiatrisk vård. 

Att växa upp med ett funktionshindrat syskon

Annorlunda syskon handlar om hur det kan vara att växa upp med ett funktionshindrat syskon. Om svårigheter och glädjeämnen och hur det kan prägla de friska barnen.

Boken bygger på intervjuer med nio vuxna syskon där författaren Frida Blomgren har utgått ifrån tio frågeställningar, en för varje kapitel. Det som främst slår en är hur mycket de olika syskonen har gemensamt, både egenskaper och erfarenheter, trots att deras familjer och hemförhållanden har sett olika ut.

Många berättelser handlar om den oro för sjukdom som fanns under barndomen. När syskonen blir äldre finns också tanken på att den dag föräldrarna inte längre orkar eller är kvar i livet, kommer ansvaret att läggas på det friska syskonet. Samtidigt har många nära till glädje och de har lärt sig att inte oroa sig i onödan utan att leva i nuet.

The second edition of this classic work on recovery for alcohol families updates and expands the original, which won a Marty Mann Award as an outstanding contribution on alcohol communications. The first ten chapters of Another Chance pull the curtain back on the alcoholic family. We meet its cast of characters: the Dependent, the Enabler, the Hero, the Scapegoat, the Lost Child, the Mascot. The author then spells out a treatment plan for halting the downward spital of alcoholism -- a powerful blend of the Twelve Steps pioneered by Alcoholics Anonymous, the Family Reconstruction process developed by Virginia Satir, Wegscheider-Cruse's innovative and eclectic approach to therapy, and her own recovery from co-dependency. The second edition also addresses adult children of alcoholics, sprituality, and co-dependent therapists.

Avhandling

In Sweden the municipalities have the responsibility to provide the elderly, ill and disabled with the assistance they need to make home living possible. Still, most caring takes place in the family and is performed by relatives. Sometimes a relative carer can be employed and paid by the municipality to perform the help. The aim of this study is to explore the situation of employed family carers. Another purpose has been to investigate how responsibility and work are distributed between society and kin care providers. The results are based upon a project containing four partial studies; a survey investigation based on a random sample with replies from 1197 relative care providers in Sweden representing one fifth of all employed carers at the time. This was followed by an interview study comprising 40 relative care providers and care recipients. The other two partial studies were targeted at social and elderly care management and home-help service assistants respectively. The carers are made up ofthree main groups ;children, spouses and parents. There is also a smaller group with siblings, daughters-in-law, other relatives and friends. The main part ofthe kin care providers consists ofwomen, but 15 percent are men. The clas s status is principally that ofworkers and lower civil servants, although all social classes are represented. Apparently, it is not easy to combine care for relatives with a full effort in the regular labour market. Despite the fact that most women were working part-time, it was sometimes problematic to combine shorter hours with the caring. Thanks to the salary, the majority of the kin care providers have not suffered any economic losses. Apart from the bread-winning aspect, the salary has another important significance - even though the monetary sUll at times is extremely small, it is regarded as recognition of the work. One conclusion, which can be drawn from this investigation, is that the employment and salary are a very appreciated form of support. The salary is a replacement for a work effort, and it has also provided the possibility to quit or reduce other work in order to perform the care. The majority of the kin care providers are content, although many ofthem want better employment terms and higher wages - or rather conditions which correspond to other care work, and a salary which corresponds to the effort. As far as the division between the society and the kin care providers is concerned, it can be said that a lot of the re.sponsibility and work lies with the relatives. Some relatives do not want too much societal intervention, but settle with monetary replacement. Others have apparent needs of assistance, and a working situation which is inhumane. In some cases, it even amounts to a societal abuse of people's responsibility for their relatives.

This study has two main objectives: (1) to assess age variations in perceived support from neighbors among a nationally representative sample of adults aged 25 to 74 and (2) to examine the association between anticipated support from neighbors and physical functioning within a subsample of older adults. The findings suggest that anticipated support from neighbors is stronger among older adults, primarily because of more frequent contact with neighbors and residential stability. Within the older subsample, an inverse association between perceived support from neighbors and functional limitations is evident. Further analyses show that this association is strongest among those with infrequent contact with family members. No differences in this association were found with respect to marital status. Taken together, it appears that anticipated support from neighbors facilitates the maintenance of functional ability among some older adults. Interventions aiming to promote successful aging by enhancing this source of support should be developed and evaluated.

A Swedish widowhood study revealed that four out of ten widows regarded the pre-loss period more stressful than the post-loss. The present investigation of close relatives to patients dying from cancer (using interviews and the Anticipatory Grief Scale) found that preparatory grief involves much emotional stress, as intense preoccupation with the dying, longing for his/her former personality, loneliness, tearfulness, cognitive dysfunction, irritability, anger and social withdrawal, and a need to talk. Psychological status was bad one by every fifth. However, the relatives mostly stated adjustment and ability to mobilize strength to cope with the situation. The results suggest development of support and guiding programs also for the anticipatory period.

Close relatives of persons with dementia self-reported reactions on the Anticipatory Grief Scale (AGS), were observed by nurses (Study I), and compared with relatives of cancer patients in a study using the same methodology (Study II). Study I showed an overall stressful situation including feelings of missing and longing, inability to accept the terminal fact, preoccupation with the ill, tearfulness, sleeping problems, anger, loneliness, and a need to talk. The ability to cope was, however, reported high. Self-assessments and nurses' observations did not always converge, e.g. for the acceptance of the illness. The reactions of the relatives in the dementia and the cancer groups showed more similarities than dissimilarities. However, the higher number of responding spouses in the cancer group may have influenced the outcome.

Barn föds anhöriga och växer upp som anhöriga till föräldrar och syskon och andra viktiga personer i familjen. I dessa relationer har minderråriga barn sin trygghet och tillitsbas att bygga sitt liv på. Omvänt får de svårigheter som drabbat föräldrar eller syskon konsekvenser också för barn. Vilka är dessa konsekvenser och hur kan vi förstå barns anhörigskap? Vilka roller kan barnet ha i sin familj? När behöver barn och föräldrar stöd och hur?
I denna antologi försöker forskare som deltar i eller är inbjudna till det svenska forskarnätverket "Barn som anhöriga" att utifrån aktuell forskning undersöka, beskriva och förklara innebörden i att barn är anhöriga. Olika teman lygfs såsom barns positoioner i familjen där utsatthet och beroende i relation till föräldrar beskrivs men också barns aktiva agerande i relation till föräldrar och syskon belyses.
Ett sådant exempel är när barn blir omsorgsgivare till syskon eller föräldrar, vilket också beskrivs i en internationell utblick. Vidare beskrivs hur många barn som är anhöriga i de sammanhang som hälso- och sjukvårdslagen omfattar och hur det går för dem i skolan. Ett avsnitt tar upp aktuell kunskap om befintliga interventioner för stöd till barn och föräldrar. Även stöd till anhöriga syskon och forskning om om våld i familjen belyses.
Boken vänder sig till studerande på sjuksköterske-, läkar-, socionom- och lärarprogrammet samt övriga proffessionsutbildningar som i sin yrkesverksamhet möter anhöriga barn och deras föräldrar i behov av stöd. Den ä räven avsedd för beslutsfattare, verksamhetsutvecklare, enskilda personer och idéburna organisationer som söker kunskap om barns livsvillkor som anhöriga.

Alla människor har ett eget apelsinträd. På vissa växer det många apelsiner och på andra bara några stycken. Men varje dag växer det nya. Varje apelsin ger ork att kunna göra olika saker. Som att klä på sig, äta, prata, duscha eller handla. Elinas mamma har inte så många apelsiner på sitt träd. Dom försvann en dag, för att hon orkat för mycket under en lång tid. En bok om utmattningssyndrom. Boken är tänkt som stöd för drabbade barnfamiljer.

Adult children are perhaps the most important source of eldercare for aging parents. Unfortunately, they rarely discuss potential eldercare arrangements with their parents prior to adopting a caregiving role, which may make adapting to the parent's transition to dependency all the more challenging. The Theory of Motivated Information Management (TMIM) is a social-psychological framework that has had success predicting information-seeking decisions about health issues. As such, it served as the theoretical basis for examining adult children's pursuit of information from their elderly parents about caregiving preferences. In addition, this study serves as the first empirical test of a revised version of the TMIM, with an expanded treatment of the role played by emotion. The results of an over-time study attest to the utility of the revised TMIM predictions in this context, and offer insight into the factors that predict adult children's decision to discuss caregiving with their parents.

BACKGROUND:
The prevalence and characteristics of fetal alcohol spectrum disorders (FASD) were determined in this fourth study of first-grade children in a South African community.
METHODS:
Active case ascertainment methods were employed among 747 first-grade pupils. The detailed characteristics of children within the continuum of FASD are contrasted with randomly selected, normal controls on (i) physical growth and dysmorphology; (ii) cognitive/behavioral characteristics; and (iii) maternal risk factors.
RESULTS:
The rates of specific diagnoses within the FASD spectrum continue to be among the highest reported in any community in the world. The prevalence (per 1,000) is as follows: fetal alcohol syndrome (FAS)-59.3 to 91.0; partial fetal alcohol syndrome (PFAS)-45.3 to 69.6; and alcohol-related neurodevelopmental disorder (ARND)-30.5 to 46.8. The overall rate of FASD is therefore 135.1 to 207.5 per 1,000 (or 13.6 to 20.9%). Clinical profiles of the physical and cognitive/behavioral traits of children with a specific FASD diagnosis and controls are provided for understanding the full spectrum of FASD in a community. The spectral effect is evident in the characteristics of the diagnostic groups and summarized by the total (mean) dysmorphology scores of the children: FAS = 18.9; PFAS = 14.3; ARND = 12.2; and normal controls, alcohol exposed = 8.2 and unexposed = 7.1. Documented drinking during pregnancy is significantly correlated with verbal (r = -0.253) and nonverbal ability (r = -0.265), negative behaviors (r = 0.203), and total dysmorphology score (r = 0.431). Other measures of drinking during pregnancy are significantly associated with FASD, including binge drinking as low as 3 drinks per episode on 2 days of the week.
CONCLUSIONS:
High rates of specific diagnoses within FASD were well documented in this new cohort of children. FASD persists in this community. The data reflect an increased ability to provide accurate and discriminating diagnoses throughout the continuum of FASD.

H. Keilson (1979) coined the term "sequential traumatization" for the accumulation of traumatic stresses confronting the Holocaust survivors before, during, and after the war. A central question is whether survivors were able to raise their children without transmitting the traumas of their past. Through a series of meta-analyses on 32 samples involving 4,418 participants, we tested the hypothesis of secondary traumatization in Holocaust survivor families. In the set of adequately designed nonclinical studies, no evidence for the influence of the parents' traumatic Holocaust experiences on their children was found. Secondary traumatization emerged only in studies on clinical participants, who were stressed for other reasons. A stress-diathesis model is used to interpret the absence of secondary traumatization in nonclinical offspring of Holocaust survivors.

Although Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) is recognised to be a familial and heritable disorder, little is known about the broader family characteristics of having a parent with ADHD problems. The main aim of this study was to investigate the relationship between parent ADHD problems, child clinical presentation and family functioning in a sample of children with ADHD. The sample consisted of 570 children with ADHD. Child psychopathology was assessed using a semi-structured diagnostic interview. Questionnaires were used to assess ADHD in the parents (childhood and current symptoms), family environment and mother/father-child relationship. Parental ADHD problems were associated with a range of adverse clinical outcomes in children with no difference in effects for mothers with ADHD problems compared to fathers with ADHD problems. Levels of maternal hostility were higher in families where mothers had ADHD problems, but reduced where fathers had ADHD problems. Parental ADHD problems index higher risk for more severe clinical presentation of ADHD in children and higher levels of family conflict (where there are maternal but not paternal ADHD problems). This study highlights that children with more severe behavioural symptoms are more likely to have a parent with persistent ADHD which has important implications when considering treatment and intervention strategies.

Objective: To test the hypothesis that distinct Activity and
Participation dimensions of the International Classification
of Functioning, Disability, and Health could be identified
using physical functioning items drawn from the Late Life
Function and Disability Instrument.
Design: A cross-sectional, survey design was employed.
Subjects: The sample comprised 150 community-dwelling
adults aged 60 years and older.
Methods: Exploratory factor analysis was used to identify
interpretable dimensions underlying 48 physical functioning
questionnaire items.
Results: Findings revealed that one conceptual dimension
underlying these physical functioning items was not suffi-
cient to adequately explain the data (X2 = 2383; p
0.0001).
A subsequent solution produced 3 distinct, interpretable
factors that accounted for 61.1% of the variance; they were
labeled: Mobility Activities (24.4%), Daily Activities
(24.3%), and Social/Participation (12.4%). All 3 factors
achieved high internal consistency with coefficient alphas of
0.90 or above.
Conclusion: Within physical functioning, distinct concepts
were identified that conformed to the dimensions of Activity
and Participation as proposed in the ICF. We believe this is
the first empirical evidence of separate Activity and
Participation dimensions within the International Classification
of Functioning, Disability, and Health classification.

In the present study, 36 specialized substance abuse treatment programs for women and their children were identified and chosen for review. These programs provide a wide range of services including substance abuse, mental health and medical treatment, life skills training (i.e. vocational and parenting training), and social services (i.e. child care and transportation). A cluster analysis was conducted, and three distinct patterns of program design were identified. Results suggest that programs vary considerably regarding the extent to which comprehensive services are provided and to whom they are offered. Many programs that appear to be comprehensive fail to provide the full range of services to all those who need them. In particular, many programs for pregnant women seem to focus almost exclusively on pregnancy-related issues. As such, specialized substance abuse treatment for women may be at risk for becoming too specialized. Recommendations are made for future substance-related program planning for women and their children.

Eighty-four cocaine-dependent mothers were randomly assigned either to a case management-oriented outpatient treatment program (CM), or to a psychosocially enhanced treatment program (PET). Both programs included onsite child care and both offered daily group therapy sessions. Subjects randomized to the PET condition were offered a variety of additional onsite services designed to meet their special psychosocial needs including parenting skills class, access to a psychiatrist, individual therapy sessions, and GED class. Patients in the CM program could gain access to these services only through referrals to community resources. Program retention was significantly better for patients in the PET condition. In addition, while the mean number of days of cocaine use decreased from baseline in both groups, the PET group had significantly fewer days of cocaine use at 12-month follow-up than the CM group. These results show that providing psychosocial enhancement services onsite can improve treatment outcome for cocaine-dependent mothers.

Eighty-four cocaine-dependent mothers were randomly assigned either to a case management-oriented outpatient treatment program (CM), or to a psychosocially enhanced treatment program (PET). Both programs included onsite child care and both offered daily group therapy sessions. Subjects randomized to the PET condition were offered a variety of additional onsite services designed to meet their special psychosocial needs including parenting skills class, access to a psychiatrist, individual therapy sessions, and GED class. Patients in the CM program could gain access to these services only through referrals to community resources. Program retention was significantly better for patients in the PET condition. In addition, while the mean number of days of cocaine use decreased from baseline in both groups, the PET group had significantly fewer days of cocaine use at 12-month follow-up than the CM group. These results show that providing psychosocial enhancement services onsite can improve treatment outcome for cocaine-dependent mothers.

Caregiver assessment is a systematic process of gathering information about a
caregiving situation to identify the specific problems, needs, strengths, and resources
of the family caregiver, as well as the ability of the caregiver to contribute to the needs
of the care recipient. Effectively assessing and addressing caregiver needs can maintain
the health and well-being of caregivers, sustain their ability to provide care, prevent or
postpone nursing home placement, and produce better outcomes for the care recipient.

BACKGROUND: Many children, adolescents and young people are involved in caring for parents, siblings, or other relatives who have an illness, disability, mental health problem or other need for care or supervision. The aim was to develop two new instruments for use in research with young carers to assess caring activities and their psychological effects. METHOD: Two studies are reported. In study 1, 410 young carers were recruited via The Princess Royal Trust for Carers database of UK projects and asked to complete an initial item pool of 42 and 75 questionnaire items to assess caring activities and caring outcomes respectively. In study 2 a further 124 young carers were recruited. RESULTS: Following exploratory principal components analysis in study 1, 18 items were chosen to compose the Multidimensional Assessment of Caring Activities Checklist (MACA-YC18), and 20 items chosen to compose the Positive and Negative Outcomes of Caring Scales (PANOC-YC20). In study 2, normative and convergent validity data on the two instruments are reported. CONCLUSION: The MACA-YC18 is an 18-item self-report measure that can be used to provide an index of the total amount of caring activity undertaken by the young person, as well as six sub-scale scores for domestic tasks, household management, personal care, emotional care, sibling care and financial/practical care. The PANOC-YC20 is a 20-item self-report measure that can be used to provide an index of positive and negative outcomes of caring.

BACKGROUND:
Assessment of everyday functioning in children may depend to a considerable extent on the framework used to conceptualise functioning and disability. The Pediatric Evaluation of Disability Inventory (PEDI) has incorporated the mediating role of the environment on disability, using different measurement scales. The construction of the Functional Skills scales, which measure capability, and the Caregiver Assistance scales, which measure performance, was based on the Nagi disablement scheme. The International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF) represents a new framework of functioning and disability that could be used to compare the measurement constructs and the content of different outcome measurements.
PURPOSE:
To examine the conceptual basis and the content of the PEDI using the ICF.
METHOD:
Phrases that describe the conceptual basis of the PEDI scales and of the ICF classifications were systematically collected and compared. Two researchers classified the item content of the Functional Skills scales independently before consensus was reached.
RESULTS:
The analyses indicate that the conceptual basis of the PEDI scales to a large extent match the ICF concepts of activity, participation and environmental factors. Both the PEDI and the ICF use the constructs of capacity and performance, but differ in how to operationalise these constructs. The classification of the Functional Skills scales shows that the PEDI primarily is a measure of activities and participation. The frequently use of environmental codes to classify the context of the requested functions demonstrates that the PEDI has incorporated the environment into the assessment.
CONCLUSIONS:
Our analyses indicate that the ICF could serve as a conceptual framework to clarify the measurement construct of the PEDI scales, and as taxonomy to describe and clarify the item content of the Functional Skills scales. Both as framework and taxonomy the ICF showed limitations in covering functioning in early childhood.

Abstract
PURPOSE:

This study examined the association among caregiver labor force participation, employees' caregiving activities, and the amount and quality of care received by care recipients.
DESIGN AND METHODS:

Telephone interviews were conducted with 478 adults who were employed full time and 705 nonemployed adults who provided care to a family member or friend aged 50 or older, identified through random sampling of California households. We assessed care recipient impairment and service problems; the amounts and types of assistance received from caregivers, family and friends, and paid providers; and caregiver utilization of support services.
RESULTS:

Care recipients of caregivers employed full time were less likely to receive large amounts of care from their caregivers, more likely to receive personal care from paid care providers, more likely to use community services, and more likely to experience service problems than were care recipients of nonemployed caregivers. Employed caregivers were more likely to use caregiver support services than were nonemployed caregivers.
IMPLICATIONS:

Accommodation to caregiver full-time employment involves selective supplementation by caregivers and their care recipients, reflecting increased reliance on formal support services as well as increased vulnerability to service problems and unmet care recipient needs. These findings suggest the need for greater attention to the well-being of disabled elders whose caregivers are employed full time.

The latest researches adopted software technology turning the Nintendo Wii Balance Board into a high performance change of standing posture (CSP) detector, and assessed whether two persons with multiple disabilities would be able to control environmental stimulation using body swing (changing standing posture). This study extends Wii Balance Board functionality for standing posture correction (i.e., actively adjust abnormal standing posture) to assessed whether two persons with multiple disabilities would be able to actively correct their standing posture by controlling their favorite stimulation on/off using a Wii Balance Board with a newly developed standing posture correcting program (SPCP). The study was performed according to an ABAB design, in which A represented baseline and B represented intervention phases. Data showed that both participants significantly increased time duration of maintaining correct standing posture (TDMCSP) to activate the control system to produce environmental stimulation during the intervention phases. Practical and developmental implications of the findings were discussed.

For people with severe/profound and multiple disabilities, managing the basic necessities of daily life often poses myriad challenges. Despite great odds, advances in assistive technology are making a difference in these individuals' lives. Advances in microswitches, voice outcome communication aids, and computer-based systems are creating new opportunities for living independently, improving basic life skills, and reducing problem behaviors among individuals with combined motor, sensory, and intellectual disabilities.
This unique volume examines how education and rehabilitation can improve the lives of even those individuals most affected by severe/profound and multiple disabilities. Interventions currently in use and in experimental stages are surveyed in terms of how they work and their applicability to clients with various needs. In addition, it examines the characteristics of developmentally disabled populations and offers guidelines for choosing suitable technologies. It presents empirical evidence on the advances in improving interaction with caregivers, control of the home environment, handling self-care tasks, and other core skills.
Assistive Technology examines interventions that are innovative, respectful of the dignity of clients, and practical for ongoing use, including:
• Microswitches in habilitation programs.
• Speech-generating devices for communication and social development.
• Instructional technology for promoting academic, work, and leisure skills.
• Assistive technology for promoting ambulation.
• Orientation systems for promoting movement indoors.
• Assistive technology for reducing problem behaviors.
A state-of-the-art guide to a growing field, Assistive Technology is an invaluable resource for researchers, clinicians, graduate students as well as clinicians and allied professionals in developmental psychology, rehabilitation and rehabilitative medicine, learning and instruction, occupational therapy, speech-language pathology, and educational technology.

The authors conducted a meta-analysis of studies on the correlation between parents' PTSD symptom severity and children's psychological status. An extensive search of the literature yielded 550 studies that were screened for inclusion criteria (i.e., parent assessed for PTSD, child assessed for distress or behavioral problems, associations between parent PTSD and child status examined). Sixty-two studies were further reviewed, resulting in a final sample of 42 studies. Results yielded a moderate overall effect size r = .35. The authors compared effect sizes for studies where only the parent was exposed to a potentially traumatic event to studies where both parents and children were exposed. A series of moderators related to sample characteristics (sex of parent, type of traumatic event) and study methods (self-report vs. diagnostic interview, type of child assessment administered) were also evaluated. The only significant moderator was type of trauma; the effect size was larger for studies with parent-child dyads who were both exposed to interpersonal trauma (r = .46) than for combat veterans and their children (r = .27) and civilian parent-child dyads who were both exposed to war (r = .25). Results support the importance of considering the family context of trauma survivors and highlight areas for future research.

Physical activity in the elderly has a significant influence on their health status. Studies have shown that elderly caregivers have fewer physical activities relative to non-caregivers. The present study aimed to identify factors associated with lower physical activity in elderly caregivers of demented patients. A cross-sectional survey of 50 elderly caregivers living with patients diagnosed with Alzheimer's-type dementia showed that the Zarit caregiver burden interview (ZBI) scores were significant predictors of physical activity measured by the questionnaire score (QS) of physical activities. Among the three subscales of the QS, it was only leisure time activity scores (LS) that the ZBI scores significantly predicted. The numbers of chronic diseases were associated with lower household activity scores (HS) and sport activities scores (SS). Physical activities, in particular leisure activities, were found to be inversely associated with care burden assessed by the ZBI. Interventions to increase the physical activity levels of older caregivers may improve their health status and quality of life.

Keysor JJ, Jette AM, Coster W, Bettger JP, Haley SM. Association of environmental factors with levels of home and community participation in an adult rehabilitation cohort.

Objective

To examine whether home and community environmental barriers and facilitators are predictors of social and home participation and community participation at 1 and 6 months after discharge from an acute care or inpatient rehabilitation hospital.

Design

Cohort study.

Setting

Postacute care.

Participants

Adults (N=342) age 18 years or older with a diagnosis of complex medical, orthopedic, or neurologic condition recruited from acute care and inpatient rehabilitation facilities. The mean age ± standard deviation of participants was 68±14 years; 49% were women and 92% were white.

Interventions

Not applicable.

Main Outcome Measures

Participation in social, home and community affairs as assessed with the Participation Measure for Post-Acute Care.

Results

Adjusting for covariates, 1 month after discharge a greater presence of home mobility barriers (P<.01) was associated with less social and home participation; whereas greater community mobility barriers (P<.01) and more social support (P<.001) were associated with greater participation. At 6 months, social support was the only environmental factor associated with participation after adjusting for covariates.

Conclusions

This study provides new empirical evidence that environmental barriers and facilitators do influence participation in a general rehabilitation cohort, at least in the short term.

Key Words
Disabled persons; Environment; Outcome assessment (health care); Rehabilitation
Supported by the National Institute of Disability and Rehabilitation Research, U.S. Department of Education (grant no. H133B990005), the National Institute of Child Health and Human Development (grant no. 5 K12 HD043444-02), and the Arthritis Foundation (arthritis investigator award).

No commercial party having a direct financial interest in the results of the research supporting this article has or will confer a benefit upon the author(s) or upon any organization with which the author(s) is/are associated.

Anhöriga gör stora insatser i vården och omsorgen av sina närstående. Men som anhörig kan man också behöva stöd och avlastning.

Att utveckla anhörigstöd
Vilka är de personer som stöttar och vårdar en närstående, vilket stöd efterfrågar de och vad kan samhället och den enskilda arbetsplatsen erbjuda? Vilken värdegrund styr bilden av de anhöriga – ses de som en värdefull resurs eller är de en belastning i arbetet kring den närstående?

Ett sätt att uppfylla målen med gällande lagstiftning är att arbetsplatserna ska formulera rutiner för hur de ska stötta och samarbeta med anhöriga i det dagliga arbetet. Boken ger praktiska verktyg för hur man steg för steg, med de anhöriga själva som sakkunniga, kan utveckla arbetsplatsens anhörigstöd. Författaren beskriver den anhörigvänliga arbetsplatsen och ger ett konkret förslag till hur rutiner för anhörigstöd och anhörigsamverkan kan tas fram. Innehållet presenteras på ett lättillgängligt sätt och läsaren får många fallbeskrivningar och förslag till diskussionsämnen att utgå ifrån.

Att utveckla anhörigstöd vänder sig till arbetsgrupper/verksamheter inom vård och omsorg samt socialtjänst som vill utveckla arbetsplatsens anhörigstöd. Utvecklingsarbetet föreslås ske genom att arbetsgruppen möts vid ett antal reflektionsträffar kring bokens innehåll. Boken vänder sig både till baspersonal och ledare, och den kan dessutom utgöra ett handfast verktyg för anhörigombud och anhörigkonsulenter som utbildar och handleder arbetsgrupper inom området anhörigstöd.

Syftet med denna satsning på anhörigstöd var att pröva och utveckla en mo-dell för anhörigstöd med Basal Kroppskännedom (BK) och samtalsstöd i grupp vid Länsenheten Råd och Stöd i Norrbotten. Förberedelsearbetet bestod av en kurs i BK och samtal för en sjukgymnast och en kurator. Dessa två konstruerade en enkät med frågor om den anhöri-ges relation till vårdtagaren, upplevelse av anhörigrollen, upplevelse av stöd-insatser och den anhöriges behov av förändringar. Enkäten konstruerades med idéer från ett frågeformulär använt i Socialstyrelsens "Anhörig 300" projekt. Sjukgymnasten ledde en femdagars utbildning i BK för Länsenhe-tens alla kuratorer. Sex anhöriggrupper med BK och samtal i grupp genomfördes under åren 2005-2009, en i Kalix, en i Piteå och fyra anhöriggrupper i Luleå. Antalet gruppträffar varierade mellan 8-11 träffar. I anhöriggruppen i Kalix deltog fem kvinnor, som var och en levde tillsam-mans med en man med någon form av funktionsnedsättning. I Piteå deltog två män och tre kvinnor. Tre levde i en make/maka relation, två var föräldrar och en anhörig hade ett syskon med funktionsnedsättning. I Luleå genom-fördes fyra anhöriggrupper. Anhörigkonstellationen i grupperna var män och kvinnor med anhörigrelation som make/maka och föräldrar till vuxna barn med funktionsnedsättningar. Enkätutvärdering skedde i fem anhöriggrupper som besvarades vid tre tillfäl-len: 1) vid start av anhöriggrupp 2) vid kursavslut och 3) vid uppföljning cirka 6 månader efter kursavslut. Deltagarna gavs utrymme till att direkt ef-ter BK-övningarna göra anteckningar om sina upplevelser direkt efter BK-övningarnas genomförande före gruppsamtalen. I en anhöriggrupp i Luleå var deltagandet så lågt att grupprocessen uteblev. I Kalix- Piteå- och två Lu-leågrupper medverkade deltagarna i en individuell processutvärdering om kroppsupplevelser. Resultaten av den individuella processutvärderingen visade att deltagarna upplevde BK-övningarna, som en möjlighet till en egen skön stund med av-slappning utan prestation. För många ledde detta till en större lyhördhet för kroppens signaler t.ex. om hur det är i relationen och att lägga märke till sina egna behov. Efter hand utvecklades tilliten i grupperna då deltagarna utifrån sin egen tillitsprocess öppnade sig och "vågade börja berätta". Enkätutvärde-ringen visade på marginella förändringar i skattningen av anhörigsituationen. I skattningarna framkom för makar en svag trend mot en något sämre upple-velse av anhörigsituationen medan föräldrarnas skattningar visade en svag trend mot en något bättre upplevelse av sin anhörigsituation. Kommentarer-na i enkäten bekräftade denna trend. Vår erfarenhet är att BK-övningar och samtal i grupp för anhöriga kräver en noggrann förberedelse och ett fruktbart möte/samarbete mellan kurator, sjukgymnast och gruppdeltagare. I NkAs kunskapsöversikt och i NkAs lärande nätverk framhålls Mö-tet/samtalet som "kanske som det mest underskattade anhörigstödet" (Win-qvist, 2010). Eftersom denna form av stöd saknas i dagens anhörigstöd anser vi att vår modell är ett viktigt bidrag, som borde prövas och utvärderas i stör-re skala.

Stockholms stad har antagit mål för stödet till anhöriga anpassade till den nya lagstiftningen och har också gett stadsdelsförvaltningarna bidrag för att utveckla det. I denna rapport har Äldrecentrum utvärderat det nuvarande stödet till anhöriga på Östermalm samt beräknat det framtida behovet. Resultatet ska användas i diskussioner om hur stödet till anhöriga ska utformas i framtiden. Studien visar att det finns många anhöriga på Östermalm som vårdar en närstående som inte använder vare sig de direkta eller indirekta stödinsatser som finns. Det finns flera orsaker. Alla känner inte till att det finns stöd att få, många föredrar att vårda utan hjälp och de finns också de som har provat att ta emot hjälp men inte varit nöjda. Samtidigt framkommer att det är krävande att vårda en närstående. Stress, bundenhet och oro, att inte få sova på nätterna var några av de problem som anhöriga berättade om. Det positiva var att kunna hjälpa sin närstående, få uppskattning och närhet. Personal som har kontakt med anhöriga berättade att anhöriga ofta har höga ambitioner i sitt vårdande och ofta har svårt att sätta en gräns när de inte orkar längre. Anhöriga önskade att stödinsatserna skulle vara flexibla, lättillgängliga och ges med god kontinuitet. De stödinsatser som uppskattades mest var kontakten med anhörigkonsulenten, avlösning genom växelvård, hemvårdsbidraget och dagverksamhet. Insatser som behöver förbättras var avlösning och hemtjänst främst den beviljade tiden för insatserna, kontinuiteten och pålitligheten. Förslagen som lämnas om hur anhörigstödet kan utvecklas kan användas för att utveckla anhörigstöd även för andra grupper än för äldre.

Stockholms stad har antagit mål för stödet till anhöriga anpassade till den nya lagstiftningen och har också gett stadsdelsförvaltningarna bidrag för att utveckla det. I denna rapport har Äldrecentrum utvärderat det nuvarande stödet till anhöriga på Östermalm samt beräknat det framtida behovet. Resultatet ska användas i diskussioner om hur stödet till anhöriga ska utformas i framtiden. Studien visar att det finns många anhöriga på Östermalm som vårdar en närstående som inte använder vare sig de direkta eller indirekta stödinsatser som finns. Det finns flera orsaker. Alla känner inte till att det finns stöd att få, många föredrar att vårda utan hjälp och de finns också de som har provat att ta emot hjälp men inte varit nöjda. Samtidigt framkommer att det är krävande att vårda en närstående. Stress, bundenhet och oro, att inte få sova på nätterna var några av de problem som anhöriga berättade om. Det positiva var att kunna hjälpa sin närstående, få uppskattning och närhet. Personal som har kontakt med anhöriga berättade att anhöriga ofta har höga ambitioner i sitt vårdande och ofta har svårt att sätta en gräns när de inte orkar längre. Anhöriga önskade att stödinsatserna skulle vara flexibla, lättillgängliga och ges med god kontinuitet. De stödinsatser som uppskattades mest var kontakten med anhörigkonsulenten, avlösning genom växelvård, hemvårdsbidraget och dagverksamhet. Insatser som behöver förbättras var avlösning och hemtjänst främst den beviljade tiden för insatserna, kontinuiteten och pålitligheten. Förslagen som lämnas om hur anhörigstödet kan utvecklas kan användas för att utveckla anhörigstöd även för andra grupper än för äldre.

Anhörigas insatser för en demenssjuk familjemedlem är avsevärda och är en mycket stor
samhällsresurs. Flertalet studier kring anhörigas erfarenheter har genomförts i större städer och det är
brist på kunskap kring hur landsbygdens anhöriga upplever sin situation. Det övergripande syftet
med denna avhandling var att utveckla och fördjupa kunskapen om relationen mellan boplatsen, här
storstad och landsbygd, och anhörigas upplevelser av att ge omvårdnad till en närstående med
demenssjukdom. Avhandlingens två delstudier utgår från ett socialkonstruktionistiskt perspektiv där
människan anses konstruera sina liv både i samspel med andra och med platsen de bor på. Platsen är
inte endast ett geografiskt område utan även en plats bestående av sociala relationer. Anhöriga i
storstaden och på landsbygden antogs forma sina liv på olika sätt som kunde påverka situationen som
anhörigvårdare. Syftet med studie I var att beskriva och jämföra anhörigas reaktioner på att ge
omvårdnad till en närstående med demenssjukdom, i storstad och på landsbygd, samt att undersöka
sambanden mellan aspekter på vårdande och socio-demografiska faktorer. Den genomfördes som en
prospektiv tvärsnittsstudie med sammanlagt 102 (57 storstad+45 landsbygd) deltagare. Den svenska
versionen av The Caregiver Reaction Assessment Scale (CRA) användes och bestod av 27 positiva
och negativa påståenden fördelade inom fem delområden ("vårdar-tillfredställelse"; brist på
familjestöd; påverkan på ekonomi, hälsa och vardagsliv). Data analyserades med beskrivande statistik.
Student´s T-test användes för att undersöka skillnader, Chi-2-tester för proportioner och linjär
regressionsanalys användes för att undersöka sambanden mellan de fem delområdena och sociodemografiska
variabler. Syftet med studie II var att utveckla en fördjupad förståelse för anhörigas
förhållningssätt till sin situation, i storstad och på landsbygd, när en närstående drabbats av
demenssjukdom. Narrativa intervjuer genomfördes med sammanlagt 23 anhöriga (11 storstad+12
landsbygd). Frågorna berörde vardagsliv och arbete både nu, med en demenssjuk närstående, och
tidigare, samt boplatsens och det sociala livets betydelse. Intervjuerna analyserades utifrån en
hermeneutisk ansats. Resultatet från regressionsanalysen visade att vare sig boplats eller
utbildningsnivå hade något samband med hur anhöriga skattade sin situation (I). Flertalet anhöriga
både på landsbygden och i storstaden kände däremot en tillfredställelse med att kunna ta hand om sin
närstående trots att situationen hade stor påverkan på vardagslivet (I-II). De vuxna barnen upplevde en
konflikt mellan sina och den egna familjens behov och den sjuke förälderns omvårdnadsbehov (II)
som påverkade vardagslivet i högre utsträckning än vad det gjorde för de makar som vårdade sin
partner (I). Kvinnorna skattade en större påverkan på ekonomin och mer påverkan på vardagslivet än
männen. Men anhöriga på landsbygden tycktes få mer hjälp från familj och andra än de i storstaden
(I). Intervjustudien visade att de anhöriga på landsbygden tycktes ha en mer kollektiv syn på familjen
och parrelationen som kom till uttryck i en större acceptans för livets gång och behov av att bevara det
normala livet. Storstadens anhörigvårdare däremot tycktes ha en mer individualistisk syn, vilket kom
till uttryck i en större frustration över situationen mer präglad av pliktuppfyllelse (II). Det är
förmodligen är lika belastande vara anhörig till en närstående med demenssjukdom vare sig man bor i
storstaden eller på landsbygden. Samtidigt fanns det en variation av förhållningssätt till situationen
som anhörigvårdare, som påverkades av olika sättet att se sig på själv i förhållande till familjen och
parrelationen, vilket får implikationer för utformningen av stödinsatser.
Key words: dementia, family caregivers, qualitative research, narrative interviews, Caregiver Reaction
Assessment Scale (CRA), regression model, urban and rural areas, nursing

Broschyren ger en kortfattad introduktion till vad ADHD är, hur det kommer till uttryck i vardagen, vad vi vet om orsakerna, bemötande och förhållningssätt samt vilken behandling som finns att få.

Avhandlingens övergripande syfte är att tolka och beskriva innebörder av stöd,
utifrån att vara förälder till barn med funktionsnedsättning och att vara professionella
stödjare. Datainsamling har skett i form av berättande intervjuer med
39 föräldrar (23 mödrar och 16 fäder) och 9 professionella (7 kvinnor, 2 män)
från olika verksamheter. Samtliga intervjuer har analyserats med hjälp av fenomenologisk
hermeneutisk metod.
Innebörder av att vara förälder till barn med funktionsnedsättning (studie I)
har tolkats som en medvetenhet om viktiga värden i livet. Barnet har ett inneboende
värde som en unik person och föräldrarna strävar efter att göra sitt
bästa för barnet. Denna strävan innebär att konfrontera oro, osäkerhet och
rädsla i vården av barnet och andra personers nedvärdering av barnet. I föräldrarnas
strävan att tillmötesgå barnets olika behov, ingår också att anpassa egna
behov efter barnets. Den fördjupade förståelsen av studiens resultat är, att det
handlar om en strävan att möjliggöra för barnet att leva ett gott liv.
Innebörder av att få stöd av professionella (studie II) har tolkats som att
föräldrar och barn blir bekräftade som värdefulla personer och att föräldrarna
uppnår trygghet och kompetens i föräldraskapet och får ett hopp för barnets
framtid. Erfarenheter av att inte få stöd, medför en kamp mot de professionella,
för att kräva det stöd som föräldrarna anser att de och barnet behöver.
Innebörder av att vara professionell stödjare (studie III), består av att ha
personlig filosofi, som är integrerat i sättet att vara och handla som stödjare.
Det innebär att vara trygg i hoppet om att det alltid går att göra något för att
hjälpa, genom att söka unika lösningar i den aktuella situationen. Tillit till för-
äldrar som partners och att få deras tillit, samt att möjliggöra för föräldrarna att
uppnå kompetens och trygghet i vården av sina barn är andra innebörder. Detta
har tolkats som en frihet från att vara bunden av byråkrati och prestige och en
möjlighet att vara äkta, följa sin filosofi och att vara i samklang med barn och
föräldrar.
Innebörder av informellt stöd (studie IV) har tolkats som en livsberikande
gemenskap, där barnet, innefattas i kärleksfulla relationer med närstående och
har en naturlig plats i samhället. Att som föräldrar kunna dela glädje, oro och
sorg med andra personer och att få möjlighet att uppleva lättnad och spontanitet
i det dagliga livet, är andra innebörder av informellt stöd. Helhetsförståelsen
av de fyra studierna är, att stöd av professionella i sin tur är ett stöd i föräldrars
etiska förpliktelse i deras strävan att möjliggöra för barnet att leva ett gott liv.
Informellt stöd betyder att föräldrar och barn är inneslutna i trofasta och berikande
relationer med andra.

Vi har hittills haft begränsad kunskap om funktionshindrade människors liv över tid och om innebörden i att leva med funktionshinder under många år. Vad innebär det att åldras med funktionshinder? Hur gestaltar sig "äldreblivandet" om man redan har betydande funktionsnedsättningar sedan tidigare i livet och kanske tvingats lämna arbetslivet långt före gängse pensionsålder? Hur är det att, som en till åren kommen förälder, fortfarande vara den som hjälper sitt vuxna, funtionshindrade barn? Hur ser den formella och informella omsorgssituationen ut? Det är frågor som den här boken belyser och den fyller därmed ett viktigt kunskapsbehov. Boken utgår från ett livsloppsperspektiv. Den centrala frågan är sålunda hur livet idag gestaltar sig för funktionshindrade människor som vuxit upp och levt under vissa historiska villkor. Här ryms även ett anhörigperspektiv där denna fråga studeras på motsvarande sätt. Bokens sex kapitel diskuterar de här frågorna med olika tonvikt och med utgångspunkt från både fysiskt och psykiskt funktionshindrades förhållanden. Samtliga författare bedriver forskning med anknytning till bokens huvudfråga. Att åldras med funktionshinder riktar sig främst till högskolestuderande inom samhälls- och beteendevetenskap, socialt arbete, social omsorg och vård, liksom till yrkesverksamma inom fältet. Den kan också vara värdefull för en intresserad allmänhet.

Doktorsavhandling

The overall aim was to describe the siblings' thoughts on and experiences of needs, problems and supports when their brother or sister is being treated or undergoing follow-ups for or has died of cancer. The thesis uses a life-world perspective with open interviews (Papers I-IV). It describes the siblings' needs and issues when a brother or sister dies of cancer n=10 (Paper I), and it develops an understanding of the everyday experiences of siblings with a brother or sister who is receiving or has completed treatment for a cancer disease n=10 (Paper II). The thesis looks at the siblings' thoughts on their experiences of being a sibling of a brother or sister during his or her treatment or who has been treated for or has died from cancer n=20 (Paper III). The thesis also describes the siblings' experiences of being involved in a therapeutic support group when the family had or had had a child with cancer n=15 (Paper IV). The methods used to analyse the interview texts were qualitative content analysis (I, III, IV) and phenomenological hermeneutic analysis (II). The findings show that the sibling relationships strengthened. The siblings lacked support and felt they were not being given information. There was underlying anxiety and loneliness. There was a new consideration in their daily life with the sick brother or sister constantly at the centre. It was very important that the family felt well. Thoughts about death were not allowed and they tried to repress them. Anticipatory grief started already with the diagnosis. The grief when a brother or sister dies varies over time and in how it manifests itself, and there are short breaks. Therapeutic support groups with tools such as pictures and paintings validated the siblings' feelings and gave them support regardless of their age and sex. The results demonstrate a need to preserve the sibling's health. Consideration and respect for all family members may lessen suffering. Regular and appropriate information about the disease, treatment and the patient's condition is needed, as well as the offer of therapeutic support, individually or in groups.

Våld i nära relationer är ett folkhälsoproblem, med allvarliga fysiska och psykiska konsekvenser för den som utsätts och kan även leda till svåra sociala problem. Vanligast är att kvinnor utsätts för våld i nära relationer, och den som utövar våldet är oftast en manlig partner eller före detta partner. Barn som tvingas bevittna våld i sin närmiljö riskerar att fara mycket illa. Den i särklass allvarligaste riskfaktorn för barnmisshandel är om det förekommer våld mellan vuxna i hemmet.

Många våldsutsatta kvinnor söker hälso- och sjukvård för diffusa fysiska och psykiska symtom, men de berättar sällan om våldet eftersom de inte alltid sätter sina hälsoproblem i samband med våldsutsattheten. Många våldsutsatta kvinnor söker sig även till socialtjänsten för att få stöd och hjälp, exempelvis med ansökan om ekonomiskt bistånd eller andra insatser, utan att de berättar om våldet de blir utsatta för.

En förutsättning för att våldsutsatta ska få adekvat vård, stöd och hjälp är att våldsutsattheten upptäcks. Att personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten frågar om erfarenhet av våld kan underlätta för den våldsutsatta att berätta om sin situation och att söka stöd och hjälp.

Socialstyrelsen rekommenderar hälso- och sjukvården att alla kvinnor som uppsöker mödrahälsovården bör tillfrågas om erfarenhet av våld. Det vetenskapliga stödet för denna rekommendation är forskning som visar att rutinfrågor inom mödrahälsovården markant ökar upptäckten av våld. Mödrahälsovården lyfts också fram som en lämplig verksamhet att ställa frågor i, eftersom de gravida kvinnorna befinner sig i en viktig fas i livet och ofta kan ha en regelbunden kontakt med personalen. Även WHO anger mödrahälsovården som en verksamhet där rutinfrågor om våld kan ställas.

Socialstyrelsen rekommenderar att hälso- och sjukvården bör fråga alla kvinnor som uppsöker psykiatrisk vård om erfarenhet av våld. Våldsutsatta kvinnor är överrepresenterade inom den psykiatriska vården. Våld i nära relationer kan även leda till allvarlig psykisk ohälsa. WHO har framhållit att rutinfrågor om våld kan vara en del av god klinisk praxis, särskilt eftersom detta kan påverka behandling och vård av den våldsutsatta.

Socialstyrelsen rekommenderar att hälso- och sjukvården bör ta upp frågan om våld i alla ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Forskning visar att psykisk ohälsa är vanlig hos barn som lever med våld i familjen. Att ta upp frågan om våld i alla ärenden inom BUP kan innebära att upptäckten av barn som bevittnat våld ökar och, liksom inom vuxenpsykiatrin, utgöra en del av god klinisk praxis.

Nästa steg i arbetet blir att ta fram rekommendationer för missbruks- och beroendevården.

Socialstyrelsen rekommenderar hälso- och sjukvården och socialtjänsten att erbjuda personal fortbildning om våld i nära relationer, i syfte att upptäcka våldet. En anledning till att personal idag inte ställer frågor om våld kan vara att man anser sig ha otillräckliga kunskaper och saknar beredskap för att hantera svaret. Därför är det angeläget att öka kunskaperna inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten om våld i nära relationer.

Rapport 4 från projektet "Barn som anhöriga" från CHESS, Stockholms universitet/Karolinska Institutet i samarbete med Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.

Rapporten belyser hälsa och livsvillkor för unga vuxna i åldern 30-35 år i en anhöriggrupp som växt upp med föräldrar som vårdades på sjukhus på grund av missbruk och/eller psykisk sjukdom, och baseras i sin helhet på uppgifter från nationella register.

Vi har hittills haft begränsad kunskap om funktionshindrade människors liv över tid och om innebörden i att leva med funktionshinder under många år. Vad innebär det att åldras med funktionshinder? Hur gestaltar sig "äldreblivandet" om man redan har betydande funktionsnedsättningar sedan tidigare i livet och kanske tvingats lämna arbetslivet långt före gängse pensionsålder? Hur är det att, som en till åren kommen förälder, fortfarande vara den som hjälper sitt vuxna, funtionshindrade barn? Hur ser den formella och informella omsorgssituationen ut? Det är frågor som den här boken belyser och den fyller därmed ett viktigt kunskapsbehov.
Boken utgår från ett livsloppsperspektiv. Den centrala frågan är sålunda hur livet idag gestaltar sig för funktionshindrade människor som vuxit upp och levt under vissa historiska villkor. Här ryms även ett anhörigperspektiv där denna fråga studeras på motsvarande sätt. Bokens sex kapitel diskuterar de här frågorna med olika tonvikt och med utgångspunkt från både fysiskt och psykiskt funktionshindrades förhållanden. Samtliga författare bedriver forskning med anknytning till bokens huvudfråga.
Att åldras med funktionshinder riktar sig främst till högskolestuderande inom samhälls- och beteendevetenskap, socialt arbete, social omsorg och vård, liksom till yrkesverksamma inom fältet. Den kan också vara värdefull för en intresserad allmänhet.