Bibliotek

Abstract
OBJECTIVES:
This study evaluated an intervention designed to improve behavioral and mental health outcomes among adolescents and their parents with AIDS.
METHODS:
Parents with AIDS (n = 307) and their adolescent children (n = 412) were randomly assigned to an intensive intervention or a standard care control condition. Ninety-five percent of subjects were reassessed at least once annually over 2 years.
RESULTS:
Adolescents in the intensive intervention condition reported significantly lower levels of emotional distress, of multiple problem behaviors, of conduct problems, and of family-related stressors and higher levels of self-esteem than adolescents in the standard care condition. Parents with AIDS in the intervention condition also reported significantly lower levels of emotional distress and multiple problem behaviors. Coping style, levels of disclosure regarding serostatus, and formation of legal custody plans were similar across intervention conditions.
CONCLUSIONS:
Interventions can reduce the long-term impact of parents' HIV status on themselves and their children.

Aim: To study the effects of alcohol and coping intervention among University students who have parents with alcohol problems. Methods: A total of 82 university students (56 women and 22 men, average age 25) with at least one parent with alcohol problems were included. The students were randomly assigned to one of three programs: (i) alcohol intervention program, (ii) coping intervention program, and (iii) combination program. All programs were manual based and individually implemented during two 2-h sessions, 4 weeks apart. This assessment contained both a face-to-face interview and six self-completion questionnaires; AUDIT, SIP, EBAC, coping with parents' abuse questionnaire, SCL-90 and ISSI. Follow-up interviews were conducted after 1 year. Results: All participants finished the baseline assessment, accepted and completed the intervention, while 95% of the students completed the 12-month follow-up assessment. The two groups that received alcohol intervention improved their drinking pattern significantly more than the group that did not receive alcohol intervention [change of standardized scores -0.27 (CI -0.53 to -0.03)]. The groups receiving coping intervention did not differ from the group not receiving coping intervention concerning their ability to cope with their parents' alcohol problems. Nor did they differ regarding changes in their own mental health or in their social interaction capacity. Conclusion: The intervention improved drinking patterns in adult children of alcoholics.

Although more is understood about childhood cancer's impact on the often forgotten siblings in the family, developing empirically tested interventions that support positive health outcomes is only just emerging. As family support is of key importance in sibling adjustment, further knowledge about their needs is crucial to the development of effective interventions. This investigation focused on examining parental perceptions regarding the concerns and issues for siblings of children with cancer and explored what support is helpful. Focus group methods were used to gather the data with probe questions developed from the literature and from clinical experience. Emergent topics generated were further analyzed using content analysis with 3 major topics identified: the universality of losses arising from the illness experience, behavioral challenges and adaptation, and parent-sibling communication. Parents also discussed helpful interventions. These are described and discussed in relation to the literature. The information obtained will contribute to developing interventions for siblings, specifically to produce a protocol for a therapeutic peer-support camp.

Akad. Avhandling

Bereaved children are a hidden population. Although little is known about the experience of loss, grief and mourning in children, the literature suggested that, without successful intervention, irreparable harm to the child's cognitive, affective and behavioral functioning can result (Arthur & Kemme, 1964; Bendiksen & Roberts, 1975; Birtchnell, 1969; Bowlby, 1961; Brown, 1961; Gray, 1988). The present study evaluated treatment outcome of a time-limited, Children's Bereavement Program as measured by the Louisville Behavior Checklist, and the Revised-Children's Manifest Anxiety Scale. Subjects included children between the ages of 4-12 who lost a significant other to death. A pretest, posttest, follow-up, repeated measure, control group design (Campbell & Stanley, 1963) was used in the study. It was predicted that, compared to the controls, the experimental group would evidence at posttest and follow-up a reduction in grief induced anxiety and behavioral problems as a result of treatment. No significant differences were found between experimental and control groups on either instrument. However, significant differences were found for combined groups across time periods on ten out of fourteen subscales of the Louisville Behavior Checklist. Findings suggested that both the experimental and control groups evidenced a lessening of reported symptoms related to grieving at posttest and follow-up.

Abstract:
Background: For a significant proportion of the older population, increasing age is associated with health problems and worsening health. Older family caregivers are largely responsible for care of next-of-kin living at home, which impacts their own physical and mental health both positively and negatively. However, evidence is insufficient regarding the health situation of older caregivers. The aim of this study was to investigate health-related quality of life (HRQoL) and pain, and their associations, among caregivers aged ≥60 years.Methods: The participants (n = 3444) were recruited from the Swedish National Study on Aging and Care-Blekinge and Good Aging in Skåne during 2001-2004. Participants aged ≥60 years were selected randomly and underwent cognitive tests, with demographic information obtained through questionnaires. The response rate was 60%. A predefined research protocol was used. HRQoL was measured with the Short-Form Health Survey, dimension mental health. Logistic regression models were used to investigate the associations between HRQoL and pain as well as control factors.Results: Family caregiving was reported by 395 (11.5%) of the participants, and 56.7% of the caregivers reported pain. Family caregivers reported lower pain intensity on the Visual Analogue Scale and were younger, on median, than non-caregivers. Irrespective of caregiver status, pain was associated with mental HRQoL. Concerns about personal health and financial status had the strongest associations with mental HRQOL in both groups, but the levels were higher among caregivers.Conclusion: Pain was one factor associated with low HRQoL regardless of family caregiver status and remained important when controlling for factors related to advanced age. This finding remained among family caregivers, though they reported lower pain intensity. Factors other than pain were shown to be important to mental HRQoL and should also be taken into consideration when discussing actions for family caregivers to maintain and improve health and HRQoL.Trial Registration Number: Not applicable.

Abstract:
Background: For a significant proportion of the older population, increasing age is associated with health problems and worsening health. Older family caregivers are largely responsible for care of next-of-kin living at home, which impacts their own physical and mental health both positively and negatively. However, evidence is insufficient regarding the health situation of older caregivers. The aim of this study was to investigate health-related quality of life (HRQoL) and pain, and their associations, among caregivers aged ≥60 years.Methods: The participants (n = 3444) were recruited from the Swedish National Study on Aging and Care-Blekinge and Good Aging in Skåne during 2001-2004. Participants aged ≥60 years were selected randomly and underwent cognitive tests, with demographic information obtained through questionnaires. The response rate was 60%. A predefined research protocol was used. HRQoL was measured with the Short-Form Health Survey, dimension mental health. Logistic regression models were used to investigate the associations between HRQoL and pain as well as control factors.Results: Family caregiving was reported by 395 (11.5%) of the participants, and 56.7% of the caregivers reported pain. Family caregivers reported lower pain intensity on the Visual Analogue Scale and were younger, on median, than non-caregivers. Irrespective of caregiver status, pain was associated with mental HRQoL. Concerns about personal health and financial status had the strongest associations with mental HRQOL in both groups, but the levels were higher among caregivers.Conclusion: Pain was one factor associated with low HRQoL regardless of family caregiver status and remained important when controlling for factors related to advanced age. This finding remained among family caregivers, though they reported lower pain intensity. Factors other than pain were shown to be important to mental HRQoL and should also be taken into consideration when discussing actions for family caregivers to maintain and improve health and HRQoL.Trial Registration Number: Not applicable.

Familjen och anhöriga har på senare år fått en allt mer betydande roll i vården och omsorgen om de äldre. Till följd av nedskärningar i den offentliga sektorn sker vården av äldre allt oftare i hemmet och de anhöriga blir allt viktigare. Författaren diskuterar bakgrunden till denna utveckling, dess villkor och kännetecken och redovisar kunskapsläget när det gäller anhörigomsorg och anhörigstöd.
Betydelsen av att föra in ett tydligare anhörigperspektiv i vården och omsorgen, i synnerhet i äldreomsorgen, diskuteras liksom hur man kan utveckla bemötandet av, stödet till och samarbetet med de anhöriga.
Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter inom vård- och omsorgsutbildningar samt till alla som på olika sätt arbetar med att utveckla stöd till anhöriga som vårdar äldre

Familjen och anhöriga har på senare år fått en allt mer betydande roll i vården och omsorgen om de äldre. Till följd av nedskärningar i den offentliga sektorn sker vården av äldre allt oftare i hemmet och de anhöriga blir allt viktigare. Författaren diskuterar bakgrunden till denna utveckling, dess villkor och kännetecken och redovisar kunskapsläget när det gäller anhörigomsorg och anhörigstöd.
Betydelsen av att föra in ett tydligare anhörigperspektiv i vården och omsorgen, i synnerhet i äldreomsorgen, diskuteras liksom hur man kan utveckla bemötandet av, stödet till och samarbetet med de anhöriga.
Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter inom vård- och omsorgsutbildningar samt till alla som på olika sätt arbetar med att utveckla stöd till anhöriga som vårdar äldre.

Familjen och anhöriga har på senare år fått en allt mer betydande roll i vården och omsorgen om de äldre. Till följd av nedskärningar i den offentliga sektorn sker vården av äldre allt oftare i hemmet och de anhöriga blir allt viktigare. Författaren diskuterar bakgrunden till denna utveckling, dess villkor och kännetecken och redovisar kunskapsläget när det gäller anhörigomsorg och anhörigstöd.
Betydelsen av att föra in ett tydligare anhörigperspektiv i vården och omsorgen, i synnerhet i äldreomsorgen, diskuteras liksom hur man kan utveckla bemötandet av, stödet till och samarbetet med de anhöriga.
Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter inom vård- och omsorgsutbildningar samt till alla som på olika sätt arbetar med att utveckla stöd till anhöriga som vårdar äldre.

Den här boken vänder sig till dig som vårdar, stödjer eller hjälper din make eller maka, partner, dina barn, syskon, en förälder eller någon annan närstående.
Förhoppningsvis ska den guida dig till att efter förmåga, förutsättningar och med stöd och hjälp finna balans mellan att hjälpa andra och livet i övrigt.
Budskapet är att du ska tänka på dig själv, både för ditt eget bästa och för den du hjälper.
För att kunna hjälpa andra måste också du själv få hjälp.

Den här boken vänder sig till dig som vårdar, stödjer eller hjälper din make eller maka, partner, dina barn, syskon, en förälder eller någon annan närstående. Förhoppningsvis ska den guida dig till att efter förmåga, förutsättningar och med stöd och hjälp finna balans mellan att hjälpa andra och livet i övrigt. Budskapet är att du ska tänka på dig själv, både för ditt eget bästa och för den du hjälper. För att kunna hjälpa andra måste också du själv få hjälp.

Anhörigomsorg är del av en komplex väv med olika nivåer, individuella, familjemässiga
och övergripande samhälleliga, där åtminstone de senare har begränsade
resurser. Denna rapport presenterar och diskuterar kunskapsläget inom
svensk och internationell forskning om anhöriga till äldre. Vi sätter den svenska
anhörigomsorgen i ett större sammanhang genom resonemang om demografiska
förutsättningar, historiska tillbakablickar och internationella utblickar. Nutid
belyses med aktuella undersökningar och vi tror att framtiden kan klaras tack
vare den allt större överlappning vi redan ser mellan många olika former av
hjälp, service, omsorg och vård. Vi ställer frågan om dessa mönster kanske förbises
i de ofta dystra, rent demografisk-ekonomiska framskrivningarna.
Rapporten redovisar många svenska undersökningar av anhörigomsorg, både
i befolkningen i stort och bland äldre. Det förefaller klart att det skett en faktisk
ökning av anhörigomsorgens omfattning från 1990-talet och början av 2000-
talet, något som flera studier visar. Resultat från en europeisk undersökning med
gemensamma frågor och svarsalternativ tyder på att anhörigomsorg är vanligare
i Nordeuropa än i Sydeuropa vilket nog strider mot gängse föreställningar.
Kanske är det i Norden vanligare att vara hjälpgivare men inte med lika omfattande
engagemang eller lika länge och man bor sällan tillsammans. Då fördelas
nog omsorgen på fler händer. I Sverige angav mindre än 1 procent att de gav
omsorg på heltid, i Spanien 5 procent. Sammantaget har, i Sverige liksom i
övriga Europa, mer än 4 av 10 i befolkningen en aktuell eller tidigare personlig
erfarenhet av att ge omsorg, och på befolkningsnivå är anhörigomsorgen klart
större än den offentliga. De flesta svenska studier visar att det är ungefär lika
vanligt bland kvinnor och män att vara givare av anhörigomsorg. Kvinnor ger
dock oftare personlig omvårdnad och de ger fler timmar omsorg än männen.
De flesta omsorgsgivare ger ganska få hjälptimmar, men timinsatserna ökar
med stigande ålder och är högst bland de äldsta. I genomsnitt ger omkring 30
procent av omsorgsgivarna daglig hjälp, men den andelen stiger till nästan 40
procent för anhörigvårdare i 65–80 årsåldern och till 80 procent för dem som är
ännu äldre. Äldre utgör således 30 procent av alla som ger omsorg, oftast till
andra äldre, men utför ungefär 4 av 10 omsorgstimmar. Äldre personer är inte
bara mottagare av omsorg utan minst lika ofta också givare.
De flesta givare av anhörigomsorg ger "lättare" former av insatser (skjutsning,
passning, tillsyn etc.), insatser som många gånger säkerligen är viktiga och kan
vara avgörande för mottagaren. Det är viktigt att se det stora spektret av anhörigomsorg
och att det också finns grupper av anhöriga (ofta äldre personer) som
gör omfattande insatser som kan påverka såväl egen hälsa som arbetsliv. Vid
små hjälpbehov – fallet för de flesta – får man lite hjälp främst av anhöriga, vid
större behov mer hjälp och då av både anhöriga och av kommunen. Delat ansvar
7
är vanligt och även vad omsorgsgivare och mottagare önskar. Få önskar bära
ansvaret ensamma och få önskar att ansvaret helt ligger på det offentliga.
Historiskt utgör barn och andra anhöriga en viss trygghet på ålderdomen,
något som inte tillhör det förflutna, utan snarare kommer att få större betydelse
framöver. Anledningen är demografisk: allt fler har nära anhöriga i form av en
egen familj. Familjens relativa betydelse har ökat, inte minskat som man ibland
föreställer sig. Detta accentueras av att den offentliga omsorgen visserligen är väl
utbyggd i Sverige, men tycks ha nått gränsen för vad den kan uträtta, praktiskt
och finansiellt. Anhörigomsorgen har även socialpolitiska aspekter. Den som är
eller varit anhörigvårdare vill helst inte själv vara mottagare av omfattande anhörigvård,
utan hellre få huvuddelen av omsorgen från det offentliga. Man kan
nog förutse ännu strängare ransonering av offentliga tjänster i framtiden, där
anhöriga och marknadsbaserade tjänster är alternativen, möjligen tillsammans
med växande insatser från ideella organisationer.

Tidigare forskning har visat att psykiska sjukdomar har stor inverkan inte bara på de personer som drabbas utan även på deras anhöriga, och att många anhöriga inte upplever sig vara tillräckligt delaktiga i den psykiatriska vården. Få skillnader i dessa avseenden har funnits mellan anhöriga till frivilligt vårdade och anhöriga till tvångsvårdade patienter. Denna rapport redovisar några resultat från en anhörigstudie som genomförts under perioden augusti 2004 till februari 2006 i Örebro län som en del i en större EU-finansierad europeisk studie av psykiatrisk tvångsvård, det så kallade EUNOMIA-projektet.

Syftet med Örebro-delen av EUNOMIA-projektets anhörigstudie var att undersöka hur anhöriga till frivilligt vårdade och tvångsvårdade patienter uppfattar orsak till intagning, förekomst av tvång vid intagning, bemötande av och hjälp till patienten under vården, bemö-tande av anhöriga, anhörigas delaktighet i vården samt patientens prognos.

Fyrtiofyra anhöriga till personer som intagits i psykiatrisk slutenvård i Örebro län, och som inkluderats i EUNOMIA-projektets patientstudie, tillfrågades om deltagande. Av dessa tackade 36 personer (82 %) ja till deltagande i studien, varav 25 kvinnor och 11 män. De som intervjuades var mammor, pappor, vuxna barn, syskon, make, maka eller partner, andra släktingar och närstående av annat slag. Tjugotvå av de intervjuade var närstående till frivilligt vårdade och 14 anhöriga till tvångsvårdade patienter.

Anhörigintervjun genomfördes inom fyra veckor från det att patienten skrevs in på psykiatrisk vårdavdelning. Frågorna handlade om den anhöriges relation till patienten, uppfattning om patientens möjlighet att återfå sin psykiska hälsa, bedömning av graden av tvång vid intagning, uppfattning om varför patienten blev intagen, vårdtillfredsställelse, samt om bemötande och delaktighet i och dialog med den psykiatriska vården.

Den enligt de anhöriga vanligast förekommande orsaken till att patienten blev intagen var att det förelåg allvarlig fara för eller hot mot patientens hälsa samt att patienten var oförmögen att ta hand om sig själv. Bedömningarna av vilken grad av tvång patienterna upplevde vid intagningen visade på samstämmighet mellan patienter och anhöriga. Däremot var det en större andel bland de svarande närstående än bland patienterna som ansåg att patientens behandlare eller kontaktperson förstod patienten och var engagerad i patientens behandling och vård, att patienten blev respekterad och väl behandlad på avdelningen, samt att behandlingen och vården varit till hjälp för patienten. Många anhöriga kunde tänka sig ett tvångsomhändertagande i det fall patienten skulle få samma problem igen och inte skulle vilja läggas in frivilligt.

Över 80 procent av de närstående kände sig "som vanligt", likvärdiga eller respekterade i sina kontakter med psykiatrin. Nästan 40 procent uppgav att de inte kände sig tillräckligt delaktiga i patientens vård och behandling. De som hade haft kontakt med psykiatrin under det senaste året kände sig bättre bemötta och mer delaktiga i patientens inläggning, vård och behandling än de som inte hade haft någon kontakt. Över hälften upplevde inte att de haft någon dialog med personal från psykiatrin. Svaren uttrycker stor variation med både stark kritik mot och stor tillfredsställelse med kontakterna med psykiatrin, liksom att inte alla an-höriga vill ha någon omfattande sådan kontakt.

En stor del av de närstående uttryckte optimism beträffande patientens prognos. Många trodde att deras sjuke son, dotter, förälder, make, maka, sambo, partner, släkting eller vän helt eller delvis skulle återfå sin psykiska hälsa, framför allt bland anhöriga till patienter som inte varit sjuka sedan så lång tid tillbaka.

Kapitel i antologi

Sammanfattningsvis kan man säga att LSS-boende, som uttrycks av
informanterna i den här studien, har varit positivt för den boende själv och alla
som kommit i kontakt med honom eller henne. Det är tydligt i informanternas
berättelser att de och deras anhöriga, i samband med att LSS-boendet blivit
verklighet, har fått till en förändring av hela den sociala kontext de levde och
lever i. Man kan sammanfatta LSS-boendets sociala och psykologiska effekter i
några konkreta punkter för de anhöriga respektive de boende:
15
De anhöriga
De anhöriga befrias från den oro för den boendes välmående och praktiska
omständigheter som präglade vardagslivet före LSS-boendet. Detta boende
medför alltså en högre grad av vardaglig trygghet. De anhöriga får också en
avlastning av den emotionella anspänning det innebär att ha en familjemedlem
som lider av psykisk ohälsa. Dessutom erhåller de ett delat ansvar för den
familjebörda det innebär att ha en familjemedlem som lider av psykisk ohälsa. De
blir också avlastade det sociala stigma det kan innebära att ha en familjemedlem
som har ett psykiskt funktionshinder.
De boende
Den boende erhåller en struktur i vardagslivet på LSS-boendet som saknades vid
det tidigare boendet. Här finns också möjlighet att få hjälp med den personliga
omvårdnaden och att upprätta relationer specialister av olika slag, bland annat
läkare som kan övervaka eventuell medicinering. Den boende blir också avlastad
det sociala stigma som tidigare präglade relationen till framförallt grannar och
fastighetsägare.
Den generella slutsats som kan dras i den här studien är att denna form av boende
erbjuder en förhöjd livskvalité för samtliga parter. Sammantaget verkar alltså
denna boendeform gynna den psykiska hälsan för alla och kan därmed sägas bidra
till att hela samhället på ett eller annat sätt gynnas.

Bakgrund: Mer och mer forskning har tillägnats anhörigstöd och kunskap om vilket stöd anhöriga behöver har växt fram. Studier visar att det uppstår onödiga konflikter mellan personal och anhöriga inom äldreomsorgen på grund av bristande kommunikation och förståelse för varandra. Sedan 2009 är personal skyldiga att erbjuda anhöriga stöd vilket har lett till behov av att utveckla modeller för hur personal och anhöriga kan mötas. Anhörigstöd i Partnerskap är en sådan modell. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vilka sorters stöd som anhöriga i hemtjänst och på särskilt boende uttrycker att de behöver av personalen. Ett ytterligare syfte var att belysa om de anhöriga upplevde några förändringar i stödet efter att personalen genomgått en utbildning, "Anhörigstöd i Partnerskap". Metod: Nio semistrukturerade intervjuer har genomförts med anhöriga till äldre på särskilt boende och i hemtjänst. Intervjuerna har analyserats med en latent innehållsanalys. Resultat: I ett gott anhörigstöd ingick att veta att den äldre hade det bra, att anhöriga blev sedda av personalen, att anhöriga fick stöd av personalen i beslutsfattande och att anhöriga fick stöd av personalen i att våga släppa taget och kunna slappna av. Endast smärre förändringar efter utbildningen noterades. Slutsats: Flera viktiga aspekter av ett gott anhörigstöd har framkommit, vissa av dessa aspekter var tillgodosedda medan andra inte var det. Personalen har genom utbildningen fått verktyg för att ytterligare utveckla anhörigstödet. Möjligheten att lyckas bedöms som stor då intresset och engagemanget för att utveckla stödet till anhöriga finns bland både personal och chefer.

OBJECTIVE:
The objective of this study was to evaluate the strengths and weaknesses of a group support program and a home visiting program for family caregivers of stroke patients. It also examined the best fit between intervention variant and family caregiver and patient characteristics. van den Heuvel's previous effect study showed positive effects of the same intervention program, but unlike our present study differences between the two support variants could not be measured.
METHODS:
Of 257 family caregivers who were included and randomly assigned to an intervention variant or a control group, 127 family caregivers completed the intervention in either the group program or the home visiting program.
RESULTS:
Evaluation data showed that both intervention variants had been helpful and feasible, but home visit participants missed peer contact and follow-up contacts were missed in both intervention programs. In comparison to the home visiting program, the group program participants showed more benefit especially with respect to informational and emotional components. Caregivers' preference for type of intervention revealed that both types of intervention had its supporters. Those that preferred the group program could be clearly characterised: they were burdened, lived with a more psychologically handicapped relative, were using active coping strategies more frequently or lived in a region which is considered to be more sociable.
CONCLUSION:
The present study adds extensively to van den Heuvel's effect study with respect to discriminative aspects of group and home intervention programs and their respective benefits for specific family caregiver groups.
PRACTICE IMPLICATIONS:
In order to suitably match an intervention type with specific caregiver characteristics the intervention provider should utilize caregiver self-selection or undertake professional screening of caregiver burden. Telephone contacts should be offered in addition to the interventions.

This report discusses the impact of care allowances on women care-givers. These programmes, involving some payment for care in informal care settings, have recently been introduced in several OECD Member countries. While their primary goal has been to help older persons in need of care, their consequences for the persons providing care also deserve to be analysed. The bulk of informal care is provided by women care-givers. In this respect, long-term care systems involve a partnership between formal care systems, the state, and the family, in order to provide a continuum of care. This also renders the analysis very complex. The main objective of the paper is to answer the question: what is the impact for women care-givers of various models of care allowances for the frail elderly?
These care allowances have been primarily instituted to address the needs of older persons for care, as well as to offer some compensation for caring responsibilities.

Care coordination is a process that links children with special health care needs and their families to services and resources in a coordinated effort to maximize the potential of the children and provide them with optimal health care. Care coordination often is complicated because there is no single entry point to multiple systems of care, and complex criteria determine the availability of funding and services among public and private payers. Economic and sociocultural barriers to coordination of care exist and affect families and health care professionals. In their important role of providing a medical home for all children, primary care pediatricians have a vital role in the process of care coordination, in concert with the family.

Encyclopedia of Mental Health, Second Edition, tackles the subject of mental health, arguably one of the biggest issues facing modern society. The book presents a comprehensive overview of the many genetic, neurological, social, and psychological factors that affect mental health, also describing the impact of mental health on the individual and society, and illustrating the factors that aid positive mental health.
The book contains 245 peer-reviewed articles written by more than 250 expert authors and provides essential material on assessment, theories of personality, specific disorders, therapies, forensic issues, ethics, and cross-cultural and sociological aspects. Both professionals and libraries will find this timely work indispensable.

This paper discusses the evaluation of childhood bereavement services in the UK policy context and some of the challenges this presents. Two key difficulties are discussed: the lack of any clear, agreed outcomes from bereavement interventions with children, and the challenge of evaluating the complex social processes that bereavement interventions involve. Two recommendations are made to address these in the short term and to generate data for wider research. These are: to strengthen services' existing evaluation strategies, and to develop a routine evaluation package that can be used by all services. This would comprise a basic data set, a user satisfaction questionnaire, and a childhood bereavementfocused clinical outcome routine evaluation measure. In the longer term, further research is recommended, including UK-based longitudinal studies.

When Alison Hargreaves lost her life climbing K2 in the Himalayas, her widower was strongly criticised for acceding to their 6 year old son's request to see "mummy's last mountain" and even more so when he took along on the trek their 4 year old daughter. But the ensuing expedition clearly enabled the children to process the information about their mother's death and to begin the task of mourning. As the general practitioner who accompanied and counselled the children reported,1 after seeing the mountain, building a memorial cairn at its base, and using a workbook designed to help young children to understand and come to terms with death,2 Kate was able to say, "Mummy had tried her best to come down and see us, but she just couldn't, the storm was so strong."

Abstract
OBJECTIVE:
Although the death of a parent is one of the most significant stressors a child can experience, the psychiatric sequelae of parental death are not fully understood.
METHOD:
A total of 360 parent-bereaved children (ages 6-17) and their surviving parents were directly interviewed four times during the first 2 years following the death (at 2, 6, 13, and 25 months). Data collection occurred from 1989 to 1996. Psychiatric symptomatology was compared among the bereaved children, 110 depressed children, and 128 community control children and their informant parents. Additional analyses examined simple bereavement without other stressors versus complex bereavement with other stressors and anticipated versus unanticipated death.
RESULTS:
Bereavement following parental death is associated with increased psychiatric problems in the first 2 years after death. Bereaved children are, however, less impaired than children diagnosed with clinical depression. Higher family socioeconomic status and lower surviving parents' level of depressive symptoms are associated with better outcomes. Complex bereavement was associated with a worse course, but anticipation of the death was not.
CONCLUSIONS:
Childhood bereavement from parental death is a significant stressor. Children who experience depression in combination with parental depression or in the context of other family stressors are at the most risk of depression and overall psychopathology.

Children of alcoholics are prone to genetic, environmental, and teratogenic risk factors. This review starts by outlining the developmental risks due to intrauterine exposure to alcohol. Furthermore, the overall findings from genetic research are summarized. A further section deals with the analysis of the environment of the family with an alcoholic parent. Within the section on psychopathology the special links to conduct disorders and delinquency, hyperkinetic disorders, substance abuse, anxiety and depression, and somatic problems are described. Special consideration is also given to the literature dealing with cognitive and neuropsychological functioning in the offspring of alcoholic parents. Finally, the limitations of current knowledge are emphasized.

Children with medical complexity (CMC) have medical fragility and intensive care needs that are not easily met by existing health care models. CMC may have a congenital or acquired multisystem disease, a severe neurologic condition with marked functional impairment, and/or technology dependence for activities of daily living. Although these children are at risk of poor health and family outcomes, there are few well-characterized clinical initiatives and research efforts devoted to improving their care. In this article, we present a definitional framework of CMC that consists of substantial family-identified service needs, characteristic chronic and severe conditions, functional limitations, and high health care use. We explore the diversity of existing care models and apply the principles of the chronic care model to address the clinical needs of CMC. Finally, we suggest a research agenda that uses a uniform definition to accurately describe the population and to evaluate outcomes from the perspectives of the child, the family, and the broader health care system.

The psychometric properties of assessments must be established for specific populations. The psychometric properties of the Children's Assessment of Participation and Enjoyment/Preference for Activities of Children have been studied only in a sample of children with physical disability. We conducted a study to determine the appropriateness of drawing inferences from this assessment for children with high-functioning autism (HFA). The content validity and test–retest reliability (r > .7) were both found to be adequate for this population. Parents' agreement with most of their children's self-ratings on this assessment provided an estimate of interrater reliability. We also ascertained the feasibility of gathering recreational participation information from children with HFA and found that adaptations to facilitate the self-completion of the tool should be made available. The study findings support the use of this tool to assess recreational participation among children with HFA.

Abstract
This article reports on children's experiences of hospitalization. Data were collected via semi-structured interviews with 11 children aged between seven and 14 years from four paediatric units in England. The children identified a range of fears and concerns, which included: separation from parents and family; unfamiliar environment; investigations and treatments; and loss of self-determination. The children's loss of self-determination over personal needs exacerbated their fears and concerns. It needs to be recognized that compliance with hospital routines is a variable, which influences children's reaction to hospitalization. The findings clearly indicate that children need adequate information tailored to their needs, that their views are sought in the planning and delivery of their care and that hospital environments need to be made more child-centred. Interventions designed to reduce children's stress during hospitalization are not only likely to decrease their stress at the time, but also likely to influence how future experiences are appraised and managed.

Background: Psychiatric services have established children's representatives in an effort to support children of mentally ill patients.
Material: Twenty two specially designated children's representatives and 19 other staff members were asked how they conceived the role of children's representatives and if those representatives had the responsibility of identifying children of mentally ill patients.
Discussion: Children's representatives expressed difficulty in functioning as advocates for children whose parents were being treated for mental illness. Members of the psychiatric staff, although aware their patients had children, seldom met them since they focused on the adults.
Conclusions: More than one third of all patients seeking psychiatric care have children, yet children's representatives and other staff members seldom meet them.

The UK Government is concerned that women and men who care for disabled or sick relatives, or elderly people, and who also wish to take part in paid work should have increased opportunities to do so. However, many informal carers find combining work and care difficult; some may 'choose' to give up paid employment completely. The present paper draws on the findings from two projects to explore the extent to which the needs of employees with caring responsibilities are supported in the workplace. The two projects examined evidence from a study of informal carers assessed under the 1995 Carers Act, identified the difficulties which they face in their workplace and observed the strategies which they developed to help sustain the two roles. From this, a model of support for working carers was developed which includes leave policies, carer-friendly working arrangements, access to a (private) telephone, and supportive line managers and co-workers. This support model was tested on the employment policies of 13 employers to see how 'carer-friendly' they were. Most of the organisations studied were able to provide appropriate support for carers identified in the model. Questions were then raised about different aspects of carer-friendly working arrangements, including whether carers should receive any special treatment that is not available to their colleagues, the role of line managers, and the relationship between seniority and opportunities to combine work and care.

Background

We examined activity-specific patterns and child, family and environmental correlates of participation restriction in nine community-based activities among preschoolers with disabilities who have received Part C early intervention services.
Methods

Data were gathered from a subsample of 1509 caregivers whose children (mean age = 67.7 months) had enrolled in the National Early Intervention Longitudinal Study (NEILS) and completed a 40-min computerized telephone interview or 12-page mailed survey. Data were analysed on cases with complete data on the variables of interest. Bivariate relationships were examined between variables, including patterns of co-reporting participation difficulties for pairs of community activities.
Results

Caregivers were more than twice as likely to report difficulty in one activity (20%) than difficulties in 2–3, 4–5, or 6–9 activities. Co-reporting paired difficulties was strong for activities pertaining to neighbourhood outings but less conclusive for community-sponsored activities and recreation and leisure activities. Our data show strong and positive associations between child functional limitations in mobility, toileting, feeding, speech, safety awareness, and friendships and participation difficulty in 7–9 activities. Lower household income was associated with participation difficulty in 7 out of 9 activities and difficulty managing problematic behaviour was strongly associated with participation difficulty in all 9 activities. Each of the three environmental variables (limited access to social support, transportation and respite) was associated with participation restrictions in all nine activities.
Conclusion

Results provide practitioners with detailed descriptive knowledge about modifiable factors related to the child, family and environment for promoting young children's community participation, as well information to support development of a comprehensive assessment tool for research and intervention planning to promote community participation for children enrolled in early intervention.

ABSTRACT analyze the coping process, emphasizing the relevance of coping research to understanding adaptive functioning more generally / begin by considering general conceptualizations of coping, and present an integrative conceptual approach / describe the relation between different coping strategies and adaptive functioning / present 2 models of adaptive functioning—reflecting both stress resistance and crisis growth—that depend on coping as a central mechanism / highlight key issues that refine our general understanding of coping and adaptation.

Abstract
TOPIC:
Decreasing the risk of complicated bereavement and future psychiatric disorders in children.
PURPOSE:
This literature will determine what major factors influence a child's response to death and to understand how children react to the death of a parent at different developmental stages. It will evaluate the following: a) What are children's emotional responses to the death of a parent? b) How can a surviving parent help the grieving child complete the tasks of grieving? c) What skills are important for a parent to learn in order to help the grieving child through the tasks of grieving and d) How can mental health providers help the grieving family and the grieving child?
SOURCES:
Relevant literature from child psychiatry, child psychology, and nursing.
CONCLUSIONS:
The death of a parent is a major stressful event for children and their families. This traumatic event can bring serious psychological and social distress to bereaved children and their families. Children who are not supported in the early phases of grieving can develop serious emotional and behavioral problems that can lead to the development of some major psychiatric disorders. Providing early prevention support programs for surviving parents and bereaved children can help both the parents and the children adapt to their losses. These structured programs can decrease the risk of complicated grief in bereaved families. More research studies are needed to validate the effectiveness of these early prevention program interventions.

Den moderna förälderns lott är att ständigt reflektera över sig själv - som förälder, som partner, som könsvarelse osv. Värderingarna hemma och på jobbet är olika, kraven från båda håll är alltid stora och kvinna och man förväntas leva jämlikt. Föräldrar i dag känner sig splittrade och otillräckliga. I denna mångtydiga situation måste vardagen fungera. Det är då de traditionella rollerna kommer till användning igen, men på nya villkor.

De flesta i vårt land säger sig stå bakom ett jämställdhetsideal, men hur lever vi egentligen i praktiken? Den här boken lyfter fram familjen som en plats där jämlikheten sätts på undantag. Boken består av två delar. Den första handlar om den svenska välfärdsstaten i ett familjeperspektiv och kulturella föreställningar kring kvinnligt och manligt. Teorier om familj, kön och föräldraskap i det moderna samhället presenteras och problem inom den empiriska forskningen diskuteras.

I del två analyseras hur vardagen ter sig för ett trettiotal unga barnfamiljer som författarna följt under mer än två år. Resultatet visar hur svenska föräldrar ser på bland annat barnuppfostran, hem- och lönearbete, kvinnligt respektive manligt. Samtliga föräldrar sätter upp barnens bästa som det viktigaste målet i sina liv, men mödrarna väljer andra sätt att förverkliga det än fäderna. I ett särskilt avsnitt analyseras moderskapet. Där framträder det dåliga samvetet som ett tidens tecken och att säkerhet i modersrollen nästan alltid förutsätter en trygg förankring på arbetsmarknaden.

VARFÖR DENNA BOK?Den här boken påbörjades för tjugofyra år sedan. Då kom vår tredje dotter Lisa till världen och hela vår familjesituation förändrades i grunden. Lisa föddes med funktionsnedsättningen Downs syndrom, eller mongolism, som många felaktigt kallar det. Under Lisas första månader skrev jag ner mina tankar och reaktioner i form av anteckningar och dikter. Mycket text kring förtvivlan, sorg, skam, ilska, hopp, kärlek och det som jag, och säkert andra mycket tidigare än jag själv, uppfattade som självömkan.Efter några månader övergav jag mitt skrivande, troligen för att jag inte hade samma uttrycksbehov. Men säkert också för att mitt samvete inte ville konfronteras med mina formuleringar. Behovet av att skriva dikter avtog. När jag sjutton år senare hittade en gammal utskrift av mina anteckningar föddes idén om att fullfölja berättelsen fram till dags dato. En fortsättning på en historia som varit arbetsam, men som stärkt vår familj och gett oss särskilda erfarenheter och livskvaliteter. En viktig anledning till att nu avsluta berättelsen var att söka en förklaring till varför jag reagerade som jag gjorde när Lisa föddes. Var mina reaktioner ovanliga? Kunde andra uppleva situationen på liknande sätt? Samtidigt sporrades jag av en slags nyttoinriktad ambition att få andra att förstå min upplevelse: I ett av mina lyckligaste ögonblick ställs jag inför faktumet, att vårt nyfödda barn har en funktionsnedsättning. Så den här boken blir främst en personlig vittnesbörd. Men den som tagit del av den vill säkert gå vidare, vidga sin kunskap och få veta mera. Boken avslutas därför med en referenslista över vetenskaplig litteratur och information kring mitt ämne. Jag hoppas att detta kan inspirera till vidare läsning och diskussion. Vid varje kapitelslut finns korta sammanställningar av fakta eller refererat av det viktigaste jag läst. Forskning vill ju annars alltid bli för lång, det är därför den blir vad den ska vara, i bästa fall: Ögonöppnande, och utan slut. För den som vill koppla bokens innehåll till utbildning finns ett textmaterial: "Det tårdränkta barnet. Forskningsgenomgång, diskussionsfrågor och förslag till arbets- och fördjupningsuppgifter", som lätt kan laddas hem på webbadressen karlsudd.se. Här kan du även se Lisas bilder i färg.Min berättelse här bygger alltså på mina personliga erfarenheter. Jag vill betona det, allt jag skriver får givetvis stå för mig. Jag har försökt anstränga mig för att göra rättvisa åt övriga familjemedlemmars minnesbilder. Under fem somrar har jag försökt slutföra texten, men inte lyckats. Eftersom Lisas utveckling gått bakåt de senaste åren har det varit svårt att skriva om den tid som varit. Om du läser den här texten omgiven av ett bokomslag, har jag trots detta lyckats i mina föresatser.Boken tillägnar jag Lisa - vår underbara dotter och syster som har gett oss så mycket glädje, kärlek och insikter i livet. Som vi alltid säger till henne vid läggdags: VI ÄR STOLTA ÖVER DIG, VI ÄR RÄDDA OM DIG OCH VI ÄLSKAR DIG.Pappa Peter, med uppmuntran från mamma Marie och storasystrarna Anna-Mi och Hanna.Karlsnäs, 2014

BACKGROUND: In a previous study, the objective burden of informal caregiving to
patients with psychotic disorders amounted to 22 hours/week, and the subjective
burden was huge with predominately anxiety and depression as main symptoms. In
this study, determinants of the informal caregiving burden are analyzed to find
foci for interventions to ease the size of burden.
METHODS: Patients with psychotic disorders (n = 107) and their informal
caregivers (n = 118) were included. They were assessed with a comprehensive
battery of rating scales including patient and caregiver characteristics as well
as the amount and quality of health-care provision.
RESULTS: A multiple linear regression analysis showed that the subjective burden
was significantly lower when patients had higher levels of functioning and when
the health status of the informal caregivers was good. No significant
determinants were found for the objective burden, but an association was found
between a higher socioeconomic status of the caregivers and the amount of money
provided for the patient. An association was also found between a positive
perception of caregiving and more hours spent on caregiving.
CONCLUSION: The functioning level of the patients was the main determinant of the
subjective burden of informal care. For the objective burden, no main determinant
was found.

Projections of future need for Canadian continuing care services typically uses current utilization patterns and population aging. Accurately assessing this need is much more complex since disability patterns among the elderly are changing and availability of caregivers is affected by changes in family structure. This paper projects annual growth rates between 2001-2031 in the need for informal and formal support among elderly Canadians and discusses the policy implications of the increasing demand for informal caregivers. Using Statistics Canada's LifePaths micro-simulation model, these projections incorporate disability rates and the potential availability of informal caregivers. The authors conclude that continued focus on family to meet the needs of elderly Canadians without increased support is not sustainable in the long term. New strategies to support Canadian caregivers are proposed and their economic feasibility in the public and private markets are evaluated (abstract from p. 4 of report).

A growing body of empirical research has demonstrated that intimate partner violence is not a unitary phenomenon and that types of domestic violence can be differentiated with respect to partner dynamics, context, and consequences. Four patterns of violence are described: Coercive Controlling Violence, Violent Resistance, Situational Couple Violence, and Separation-Instigated Violence. The controversial matter of gender symmetry and asymmetry in intimate partner violence is discussed in terms of sampling differences and methodological limitations. Implications of differentiation among types of domestic violence include the need for improved screening measures and procedures in civil, family, and criminal court and the possibility of better decision making, appropriate sanctions, and more effective treatment programs tailored to the characteristics of different types of partner violence. In family court, reliable differentiation should provide the basis for determining what safeguards are necessary and what types of parenting plans are appropriate to ensure healthy outcomes for children and parent–child relationships.

Though there is a lot of discussion on carers' issue, young caring is still ignored and many facts remain unknown to us, which need to be revealed. Children or young people who provide continuous care for ill or disabled parents, siblings or any other family members are young carers. This raises several issues related to justice in the context of the young. Caring has its rewards and difficulties. This paper reviews the literature on informal caregiving for ill family members in order to explore caring concept in children's mind and how young caring varies with age, sex, types of illness and different family situations from the perspective of children and parents. Causes and consequences of young caring have been explored. Agenda for future research is suggested.

Most bereavement caregivers accept as a truism that their interventions are helpful. However, an examination of the bereavement intervention literature suggests that the scientific basis for accepting the efficacy of grief counseling may be quite weak. This article summarizes the findings of four recent qualitative and quantitative reviews of the bereavement intervention literature. It then discusses three possible explanations for these surprising findings and concludes with recommendations for both researchers and clinicians in thanatology that could help to focus efforts to answer the questions of when and for whom grief counseling is helpful.

Psychosocial adjustment in children of alcoholics (COAs; N = 125) was examined before and at 3 follow-ups in the 15 months after their fathers entered alcoholism treatment. Before their fathers' treatment, COAs exhibited greater overall and clinical-level symptomatology than children from the demographically matched comparison sample, but they improved significantly following their fathers' treatment. Children of stably remitted fathers were similar to their demographic counterparts from the comparison sample and had fewer adjustment problems than children of relapsed fathers, even after accounting for children's baseline adjustment. Thus, COAs' adjustment improved when their fathers received treatment for alcoholism, and fathers' recovery from alcoholism was associated with clinically significant reductions in child problems. (PsycINFO Database Record (c) 2016 APA, all rights reserved)

BACKGROUND:
Hans Asperger drew attention to individuals who show the core symptoms of autism in the presence of high verbal intelligence.
METHODS:
A review of the literature explores current issues concerning the diagnosis and nature of Asperger syndrome.
RESULTS:
The behavioural and neurophysiological evidence to date suggests that Asperger syndrome is a variant of autism typically occurring in high-functioning individuals, and not a separate disorder. One of the problems of diagnosis is that the typical impairment of social communication may be difficult to identify in early childhood, and can be camouflaged in adulthood by compensatory learning. The range and nature of the social impairments in Asperger syndrome are still in need of investigation, but appear to be less severe than in autism. Experimental evidence suggests that individuals with Asperger syndrome may lack an intuitive theory of mind (mentalising), but may be able to acquire an explicit theory of mind. Brain imaging studies pinpoint a network that links medial prefrontal and temporal cortex as the neural substrate of intuitive mentalising. This network shows reduced activation and poor connectivity in Asperger syndrome. While some individuals with Asperger syndrome have written eloquently about their lives, their ability to talk about their own emotions appears to be impaired (alexithymia). This impairment may be linked to depression and anxiety, which is common in adulthood. Little is as yet known about the often considerable cognitive strengths in Asperger syndrome, or about the difficulties observed in higher-level executive skills.
CONCLUSIONS:
Studies are needed that define the developmental course of the disorder and the nature of the strengths and weaknesses in both social and non-social domains. This requires more sensitive assessment instruments than are currently available. Questions about the prevalence of Asperger syndrome, about associated and secondary features, and about optimal education and management, urgently call for such studies.

BACKGROUND:
Participation is known to be of great importance for children's development and emotional well-being as well as for their families. In the International Classification of Functioning, Disability and Health - Children and Youth version participation is defined as a person's 'involvement in a life situation'. Engagement is closely related to involvement and can be seen as expressions of involvement or degree of involvement within a situation. This study focuses on children's engagement in family activities; one group of families with a child with profound intellectual and multiple disabilities (PIMD) and one group of families with children with typical development (TD) were compared.
METHODS:
A descriptive study using questionnaires. Analyses were mainly performed by using Mann-Whitney U-test and Spearman's rank correlation test.
RESULTS:
Engagement in family activities differed in the two groups of children. The children with PIMD had a lower level of engagement in most family activities even though the activities that engaged the children to a higher or lesser extent were the same in both groups. Child engagement was found to correlate with family characteristics mostly in the children with TD and in the children with PIMD only negative correlations occurred. In the children with PIMD child engagement correlated with cognition in a high number of listed family activities and the children had a low engagement in routines in spite of these being frequently occurring activities.
CONCLUSIONS:
Level of engagement in family activities in the group of children with PIMD was lower compared with that in the group of children with TD. Families with a child with PIMD spend much time and effort to adapt family living patterns to the child's functioning.

Människan som social varelse kategoriseras på många olika sätt, men detta bortser vi ofta ifrån när det gäller personer med funktionsnedsättning. Därför blir de just personer med funktionsnedsättning, utan kön, utan etnicitet, utan sexualitet, utan klasstillhörighet och så vidare.

Under senare år har begreppet intersektionalitet blivit allt vanligare, framförallt inom de forskningsinriktningar som sysslar med människor som uppfattas som marginaliserade och/eller underordnade. Begreppet söker fånga det samspel mellan olika dimensioner som man menar är nödvändigt för att på allvar förstå situationen för dessa grupper.

Forskningen om funktionshinder har hittills saknat ett sådant perspektiv, något som kan leda till att dess analyser och teorier blir endimensionella och svåra att tillämpa.

Den här antologin är ett första svenskt bidrag till införandet av ett intersektionellt perspektiv i forskningen om funktionshinder. I boken diskuteras hur funktionshinder samspelar med andra dimensioner som kön, klasstillhörighet, sexualitet och etnicitet. Boken ger också exempel på hur metodologiska perspektiv, som kritisk realism och konstruktivism, kan bidra till intersektionell forskning om funktionshinder.

Bara funktionshindrad? vänder sig främst till studenter och forskare inom vård-, beteende- och samhällsvetenskapliga discipliner.

Barn i familjehem är ett kunskapsstöd som riktar sig till personal inom socialtjänsten som arbetar med barn i familjehem och är tänkt att ge kunskap i de olika moment som planeringen av umgänge omfattar. Kunskapsstödet utgår från regelverket inom området och bygger på kunskap från forskning och praktik.

Statens folkhälsoinstitut har undersökt hur många barn i Sverige som växer upp med föräldrar som antingen riskkonsumerar eller missbrukar alkohol, eller som missbrukar narkotika. Resultaten av denna studie, tillsammans med en analys av dessa barns situation, kan återfinnas i denna rapport.

Ett barn som växer upp med en eller två missbrukande föräldrar kan man anta utsätts för stora känslomässiga påfrestningar. Trots detta har det saknats uppgifter om hur vanlig en sådan situation är och någon analys av hur dessa barns situation ser ut. Statens folkhälsoinstitut fick därför i januari 2008 i uppdrag av regeringen att kartlägga frågan.

Analysen har utförts som en systematisk genomgång av vetenskapliga studier, och presenterar en samlad diskussion av resultaten med förhoppningen att kunna erbjuda ett underlag för förebyggande insatser inom området.

Rapporten vänder sig i första hand till beslutsfattare och yrkesverksamma med ansvar för förebyggande arbete inom kommuner, landsting, staten och frivilliga organisationer.

Många barn riskerar att växa upp under svåra familjeförhållanden. Samhället väljer därför ibland att skilja barn från sina föräldrar för att placera dem på institution eller i familjehem.

Författaren presenterar i denna bok aktuell forskning om barn i samhällsvård och ger teoretiska utgångspunkter för förståelsen av relationer, separationer och barns olika sätt att bemästra svårigheter. Vi får under en tioårsperiod följa en grupp barn som på grund av föräldrarnas missbruk tidigt placerats på barnhem och sedan i familjehem. Författaren visar att barn, föräldrar, fosterföräldrar och socialarbetare alla är delaktiga i utfallet av samhällsvården - även om socialtjänsten och samhällsvillkoren anger ramarna.

Boken är avsedd för högskoleutbildning i psykologi, socialt arbete och social omsorg samt för socialsekreterare. Den är av stort intresse för alla som arbetar med utsatta barn och familjer.

Den här rapporten redovisar resultatet av Socialstyrelsens kartläggning av de behov som barn med frihetsberövade föräldrar kan ha samt vilket stöd som finns för dessa barn. Socialstyrelsen har även analyserat om det stöd som finns för barnen motsvarar deras behov och om socialtjänsten har behov av kunskapsstöd om målgruppen.

För de allra flesta barn och unga med funktionsnedsättning är personlig assistans
en insats som fungerar bra och har inneburit en förbättrad livskvalitet.
Med barnets bästa i fokus har dock Socialstyrelsen identifierat ett antal problem
och risker i samband med att barn och unga beviljas personlig assistans.
Ett problemområde gäller hur unga med funktionsnedsättning ska kunna
bli så självständiga som möjligt och hur deras frigörelseprocess kan underlättas.
Det gäller i synnerhet när föräldrar i stor utsträckning är personliga assistenter
åt sina barn. Socialstyrelsen menar att externa assistenter kan ha en
positiv inverkan på möjligheten att bli mer självständig. Även andra insatser,
såsom korttidsvistelse, i kombination med personlig assistans, kan främja
frigörelseprocessen.
Det andra problemområdet handlar om de barn som riskerar att fara illa
eller far illa. Barn med funktionsnedsättning är särskilt utsatta och kan ha
svårt att förmedla hur de egentligen har det. Socialstyrelsen konstaterar att
det finns barn som enbart har anhöriga som assistenter. Det finns också möjlighet
för vårdnadshavare att bli arbetsgivare för sitt barns assistenter och de
tillåts anställa personer i samma hushållsgemenskap. Insynen i de här barnens
levnadsförhållanden blir därmed begränsad och de kan bli isolerade från
samhället i övrigt. I praktiken sker ingen uppföljning av assistansens kvalitet.
För att öka möjligheterna till delaktighet, självständighet och utveckling
för barn och unga med personlig assistans anser Socialstyrelsen det angelä-
get:
• att kommuner i sina bedömningar tar hänsyn till att ungdomar som har
personlig assistans även bör få andra insatser som kan underlätta en frigö-
relseprocess
• att såväl privata som kommunala assistansanordnare ska beakta att ungdomar
som har anhöriga som assistenter även bör ha externa assistenter
• att se över lagändringen där egna arbetsgivare tillåts anställa anhöriga i
samma hushållsgemenskap när det gäller vårdnadshavare som driver sitt
barns assistans
• att man förtydligar hur ansvaret för uppföljningen av assistansens kvalitet
ska se ut

För de allra flesta barn och unga med funktionsnedsättning är personlig assistans en insats som fungerar bra och har inneburit en förbättrad livskvalitet. Med barnets bästa i fokus har dock Socialstyrelsen identifierat ett antal problem och risker i samband med att barn och unga beviljas personlig assistans.

Ett problemområde gäller hur unga med funktionsnedsättning ska kunna bli så självständiga som möjligt och hur deras frigörelseprocess kan underlättas. Det gäller i synnerhet när föräldrar i stor utsträckning är personliga assistenter åt sina barn. Socialstyrelsen menar att externa assistenter kan ha en positiv inverkan på möjligheten att bli mer självständig. Även andra insatser, såsom korttidsvistelse, i kombination med personlig assistans, kan främja frigörelseprocessen.

Det andra problemområdet handlar om de barn som riskerar att fara illa eller far illa. Barn med funktionsnedsättning är särskilt utsatta och kan ha svårt att förmedla hur de egentligen har det. Socialstyrelsen konstaterar att det finns barn som enbart har anhöriga som assistenter. Det finns också möjlighet för vårdnadshavare att bli arbetsgivare för sitt barns assistenter och de tillåts anställa personer i samma hushållsgemenskap. Insynen i de här barnens levnadsförhållanden blir därmed begränsad och de kan bli isolerade från samhället i övrigt. I praktiken sker ingen uppföljning av assistansens kvalitet.

För att öka möjligheterna till delaktighet, självständighet och utveckling för barn och unga med personlig assistans anser Socialstyrelsen det angeläget:

att kommuner i sina bedömningar tar hänsyn till att ungdomar som har personlig assistans även bör få andra insatser som kan underlätta en frigörelseprocess
att såväl privata som kommunala assistansanordnare ska beakta att ungdomar som har anhöriga som assistenter även bör ha externa assistenter
att se över lagändringen där egna arbetsgivare tillåts anställa anhöriga i samma hushållsgemenskap när det gäller vårdnadshavare som driver sitt barns assistans
att man förtydligar hur ansvaret för uppföljningen av assistansens kvalitet ska se ut

Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har ofta flera olika diagnoser. I den användbara handboken Barn med överlappande diagnoser beskrivs de vanligaste diagnoserna och det mest centrala man bör känna till om orsaker, symtom och behandling. Med fokus på möjligheter till utveckling, delar Kutscher med sig av strategier och praktiska tips för att kunna hjälpa barn både hemma och i skolan.

Det saknas kunskap om i vilken omfattning barn och andra anhöriga används istället för professionella tolkar inom offentlig verksamhet i Sverige. Socialstyrelsen gav Linnéuniversitetet i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning barn och andra anhöriga används för att kommunicera med patienter och brukare vid ett urval av enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författarna svarar själva för innehåll, slutsatser och förslag.

Det saknas kunskap om i vilken omfattning barn och andra anhöriga används istället för professionella tolkar inom offentlig verksamhet i Sverige. Socialstyrelsen gav Linnéuniversitetet i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning barn och andra anhöriga används för att kommunicera med patienter och brukare vid ett urval av enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författarna svarar själva för innehåll, slutsatser och förslag.

Det saknas kunskap om i vilken omfattning barn och andra anhöriga används istället för professionella tolkar inom offentlig verksamhet i Sverige. Socialstyrelsen gav Linnéuniversitetet i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning barn och andra anhöriga används för att kommunicera med patienter och brukare vid ett urval av enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författarna svarar själva för innehåll, slutsatser och förslag. Forskargruppen valde i samråd med Socialstyrelsen ut vilka verksamheter webbenkäten i kartläggningen skulle riktas till. Inom socialtjänsten valdes socialsekreterare och handläggare inom ekonomiskt bistånd respektive LSS. Inom hälso- och sjukvården valdes vårdpersonal inom primärvården. Enkäten har kompletterats med fokusgruppsintervjuer med personal inom primärvård, ekonomiskt bistånd och LSS. Resultaten visar att samtliga undersökta verksamheter använder minderåriga barn och andra anhöriga istället för tolk i vissa situationer. Främst sker det vid oplanerade besök. Det är vanligare att vuxna anhöriga används i stället för en utbildad tolk än minderåriga barn. I de fall då mötet med brukaren eller patienten beskrivs som känsligt eller komplicerat, ser personalen oftast till att tillkalla professionell tolk. Inom primärvården är det dock inte ovanligt att låta vuxna anhöriga översätta även vid planerade besök.

Barn i förskole- och skolåldern kan ha utsatts för traumatiska händelser, som t.ex. en närståendes död, misshandel eller sexuella övergrepp. Men barn kan även bli traumatiserade utan att själva vara direkt utsatta. Det kan ske t.ex. genom att barnen bevittnar svåra händelser. Om långvariga problem ska kunna förebyggas måste det finnas vuxna som ger barnen stöd för bearbetningen av det inträffade så att de kan bemöta, uttrycka och integrera de svåra händelserna i sina liv.

Barns och ungas behov
Barn och unga behöver trygga och kärleksfulla vuxna som har förmåga att se och möta barnet och dess behov. I de allra flesta fall utgör föräldrarna dessa stabila vuxna. Det finns dock barn och unga som växer upp med föräldrar som inte har förmåga att ge sina barn den trygghet och omvårdnad de behöver. Bristande föräldraförmåga kan ha olika orsaker. En orsak till brister i föräldraskapet kan vara missbruks- eller beroendeproblem hos en eller båda föräldrarna.
Det finns vittnesskildringar av vad det kan innebära att växa upp med en förälder som pga. missbrukproblematik inte kan ge sitt barn den trygghet, förutsägbarhet och kärlek som det behöver. Det kan vara föräldrar som inte ser barnets behov, som skapar oro och förtvivlan och lägger över stort ansvar på barnet. Även om det finns ytterligare en förälder som inte missbrukar, finns det risk för att de vuxnas problem överskuggar tillvaron och barnets behov försummas.
Vad är missbruk och beroende?
Det är inte klarlagt när ett missbruk eller beroende får sådana konsekvenser att föräldraförmågan påverkas.
När det gäller att identifiera personer med riskbeteende med avseende på alkohol och droger, dvs. risker för den enskilda individens hälsa, finns det särskilda metoder och instrument. Då ett riskbeteende konstaterats, är nästa steg att göra en problembedömning. Även för det finns väl utprövade metoder (1).
I denna skrift ligger dock inte fokus på att bedöma förälderns missbruks- och beroendeproblem. Den handlar istället om de konsekvenser missbruks- eller beroendeproblemet kan föra med sig för barnet eller den unga samt om vikten av att ge stöd och hjälp.
När det gäller alkoholvanor finns det en gradering från bruk till riskbruk, missbruk och beroende. Missbruk respektive beroende är också medicinska diagnoser, där beroende är den allvarligare. Den mest adekvata sammanfattande benämningen för problemen i det här sammanhanget är kanske missbruks- och beroendeproblematik. För att inte tynga texten används dock oftast begreppet missbruksproblem. Missbruksproblem ska här ses som ett vitt samlande begrepp, som kan spänna över riskbruk, missbruk eller beroende och avse alla former av droger, inklusive alkohol.

Barns och ungas behov
Barn och unga behöver trygga och kärleksfulla vuxna som har förmåga att se och möta barnet och dess behov. I de allra flesta fall utgör föräldrarna dessa stabila vuxna. Det finns dock barn och unga som växer upp med föräldrar som inte har förmåga att ge sina barn den trygghet och omvårdnad de behöver. Bristande föräldraförmåga kan ha olika orsaker. En orsak till brister i föräldraskapet kan vara missbruks- eller beroendeproblem hos en eller båda föräldrarna.
Det finns vittnesskildringar av vad det kan innebära att växa upp med en förälder som pga. missbrukproblematik inte kan ge sitt barn den trygghet, förutsägbarhet och kärlek som det behöver. Det kan vara föräldrar som inte ser barnets behov, som skapar oro och förtvivlan och lägger över stort ansvar på barnet. Även om det finns ytterligare en förälder som inte missbrukar, finns det risk för att de vuxnas problem överskuggar tillvaron och barnets behov försummas.
Vad är missbruk och beroende?
Det är inte klarlagt när ett missbruk eller beroende får sådana konsekvenser att föräldraförmågan påverkas.
När det gäller att identifiera personer med riskbeteende med avseende på alkohol och droger, dvs. risker för den enskilda individens hälsa, finns det särskilda metoder och instrument. Då ett riskbeteende konstaterats, är nästa steg att göra en problembedömning. Även för det finns väl utprövade metoder (1).
I denna skrift ligger dock inte fokus på att bedöma förälderns missbruks- och beroendeproblem. Den handlar istället om de konsekvenser missbruks- eller beroendeproblemet kan föra med sig för barnet eller den unga samt om vikten av att ge stöd och hjälp.
När det gäller alkoholvanor finns det en gradering från bruk till riskbruk, missbruk och beroende. Missbruk respektive beroende är också medicinska diagnoser, där beroende är den allvarligare. Den mest adekvata sammanfattande benämningen för problemen i det här sammanhanget är kanske missbruks- och beroendeproblematik. För att inte tynga texten används dock oftast begreppet missbruksproblem. Missbruksproblem ska här ses som ett vitt samlande begrepp, som kan spänna över riskbruk, missbruk eller beroende och avse alla former av droger, inklusive alkohol.
Alla goda krafter behövs
De som möter föräldrar med missbruksproblem har ett ansvar för att försäkra sig om att barnen får adekvat stöd utifrån sina behov. Det är viktigt att yrkesverksamma inom missbruksvården särskilt uppmärksammar om det finns barn som påverkas av den vuxnas missbruksproblem. Men även de generella verksamheterna som riktar sig till alla barn och unga kan ha betydelse. Trygga och lyssnande vuxna i förskola, skola, fritidsverksamhet och föreningsliv kan bli viktiga stödjande personer och förebilder utanför familjen som kan få en avgörande positiv betydelse. De har också ett ansvar att anmäla till socialtjänsten om det finns oro för att barnet eller den unga far illa. Det är också viktigt att uppmuntra föräldrar att ansöka hos socialtjänsten om man bedömer att barnet eller den unga behöver mer stöd och hjälp.
Om socialtjänsten får en anmälan eller en ansökan, syftar en allsidig utredning, om barnets eller den ungas behov, familjens och nätverkets förutsättningar, till att komma fram till hur barnet eller den unga och familjen bäst ska kunna stödjas. Stödet kan ges inom socialtjänstens ram och av andra aktörer som har speciella verksamheter för dessa barn och unga. Flera ideella organisationer är aktiva på det här området.
Trots att de här barnen och ungdomarna har uppmärksammats särskilt i statliga utredningar och rapporter många gånger under de senaste decennierna, finns det mycket i det samlade stödet till dem som kan förbättras och samordnas. Ett bekymmer är att det saknas tillförlitlig forskning om effekterna av olika insatser.
En fördel med att det finns olika aktörer är att barn och unga i dessa familjer kan nås på olika sätt. Eftersom missbruksproblem fortfarande kan vara skambelagt drar sig många familjer för att söka hjälp. För en del kan det vara lättare att vända sig till en ideell organisation för hjälp och stöd än till myndigheter. Precis som när det gäller andra problem är det viktigt att det finns olika typer av stöd och hjälp till barn och unga som lever med missbruk i familjen.
Läsanvisning
Vägledningen vänder sig till såväl socialtjänsten som andra aktörer, som möter barn och unga i familjer med missbruk. De olika kapitlen har olika relevans för olika aktörer. Vissa upprepningar förekommer.
Kapitlet Att växa upp med missbruk i familjen ger en sammanfattning av vad man vet om omfattningen, konsekvenserna samt risk- och skyddsfaktorer. Det bör vara av intresse för alla läsare.
Kapitlet Att upptäcka att barn lever med missbruk i familjen riktar sig till alla instanser som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med barn och unga och deras föräldrar. Det tar upp tecken på barns och ungas svårigheter, olika verksamheters ansvar, vikten av samverkan och anmälningsplikten.
Kapitlet Att bedöma barns och ungas behov riktar sig främst till socialtjänsten, men kan också vara av intresse för andra aktörer som information om socialtjänstens uppgift och utredning.
Kapitlet Stödinsatser handlar om betydelsen av helhetssyn och att insatserna behöver bygga på kunskap om risk- och skyddsfaktorer. Det ger också en beskrivning av olika stöd- och hjälpinsatser, inom socialtjänsten och i andra verksamheter.
I kapitlet Vilka insatser är effektiva? görs en kort genomgång av kunskapsläget när det gäller resultatet av olika insatser och metoder. Detta kapitel är relevant för alla aktörer.
I kapitlet Att dokumentera och följa upp insatser och verksamhet ges råd kring dokumentation och lokala uppföljningar. Syftet är att inspirera till att ständigt förbättra och utveckla den egna verksamheten och samtidigt successivt ge ett allt bättre kunskapsunderlag för valet av bästa möjliga insats för de barn och unga som behöver stöd och hjälp. Det riktar sig till alla utförare – såväl inom socialtjänsten som inom ideell verksamhet och hos andra huvudmän. Slutligen förs ett kortfattat resonemang om kostnadsaspekter av att satsa på stödinsatser för barn och unga vilkas föräldrar har missbruksproblem.

Målgruppen för behovsanalysen är barn och unga med medfödd funktionsnedsättning, som
har behov av planerade och från flera kompetensområden sammansatta åtgärder. Det vill säga
barn och unga som ingår i habiliteringens uppdrag. Exempel på några av de större grupper
som får insatser inom habiliteringen är cerebral pares, ryggmärgsbråck, muskelsjukdomar,
flerfunktionsnedsättning, utvecklingsstörning, missbildningssyndrom och autismspektrumtillstånd.
De behov som finns inom målgruppen är många gånger komplexa och flertalet har
behov av insatser från flera olika delar av hälso- och sjukvården men också av kommunen och
Försäkringskassan. Frågeställningar som behandlas i analysen är information och stöd,
tillgången till insatser, hjälpmedel och specialistläkare, intern och extern samverkan, fast
namngiven kontaktperson, vårdgaranti och likvärdig vård.
Utgångspunkten för svensk folkhälsopolitik och funktionshinderspolitik är principen om alla
människors lika värde och lika rätt, som även återfinns i barnkonventionen och i konventionen
om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sedan 1997 finns en etisk plattform
med 3 grundprinciper som ska ligga till grund för prioriteringar inom hälso- och sjukvård i
Sverige, människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen.
I hälso- och sjukvårdslagen anges 4 prioriteringsgrupper inom
sjukvården, där vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserade
tillstånd eller för tidig död och habilitering är högt prioriterat.
I nuläget saknas nationella riktlinjer för behovsgruppen. Vad gäller nationella kvalitetsregister
medverkar landstinget i CPUP, uppföljningsprogram av rörelseapparaten för barn och unga
med cerebral pares och i HabQ, kvalitetsregister för habilitering. HabQ startade som ett
kvalitetsregister för barn och unga med cerebral pares, 2011 inkluderades barn med autism.
Målet är att följa alla barn och ungdomar som får insatser genom habiliteringens verksamhet.
I landstinget finns vårdprocessprogram för ryggmärgsbråck och neuropsykiatri, barn och
unga.
Cirka 2 500 personer omfattas av habiliteringens insatser i länet, varav 1 600 är barn och
unga. Inom landstinget finns 3 enheter för barn- och ungdomshabilitering, vilka är olika
uppbyggda och ingår i närsjukvården i respektive länsdel. Det ökade inflödet av barn och
unga med neuropsykiatrisk problematik de senaste åren har inneburit ett ökat tryck på
habiliteringens verksamheter. Enligt verksamhetsföreträdare har det inneburit en viss
förskjutning av resurser till förmån för utredning och behandling inom neuropsykiatri, vilket
inneburit en viss undanträngningseffekt för övriga grupper inom habiliteringen. För att
hantera det ökade behovet av neuropsykiatrisk utredning och behandling har verksamheterna
även tagit till olika lösningar i samverkan med barn- och ungdomspsykiatrin i de tre
länsdelarna.
Barn- och ungdomshabiliteringen har under flera år haft brist på specialistläkare. Hösten 2012
genomförde länets barn- och ungdomshabiliteringar och barnkliniker en riskanalys gällande
bristen på specialistläkare inom barn- och ungdomsneurologi och habilitering. Riskanalysen
har bland annat lett till att 2 strategiska block för ST-läkare med inriktning neurologi inrättas
2014 som en gemensam satsning mellan habiliteringesenheterna och barnklinikerna.
8
Under våren 2013 genomförde brukardialogberedning 3 intervjuer med barn och unga med
medfödda funktionsnedsättningar samt deras föräldrar. Som förälder till ett barn med
komplexa behov är det viktigt att bli bemött på ett bra sätt i kontakterna med hälso- och
sjukvården och andra myndigheter. Det är viktigt att få tillgång till stöd och till relevant
information om diagnosen eller funktionsnedsättningen i ett tidigt skede. Det är också viktigt
att hela familjen har tillgång till olika former av stödinsatser under lång tid.
För många föräldrar tar det lång tid att vänja sig vid den nya situationen och man ägnar
mycket tid åt saker som normalt inte ingår i föräldrarollen. Det kan handla om att barnet långt
upp i ålder behöver lika mycket omsorg och passning som när han eller hon var nyfödd.
Mycket tid och pengar läggs på träning, anpassning av miljön eller att skjutsa till olika
specialaktiviteter. Oräkneliga timmar läggs på att samordna alla kontakter kring barnet med
hälso- och sjukvården, kommunen, assistenter, försäkringskassa och så vidare.
Behovet av habiliterande insatser och hjälpmedel är ofta stort hos barn och unga som har en
funktionsnedsättning. När det gäller habiliterande insatser upplever en del att dessa tenderar
att minska i takt med barnets ålder, trots att behovet är oförändrat. Många upplever även att
det är långa väntetider för utredningar. Flera synpunkter berör brister inom hjälpmedelsområdet.
Att det är långa leveranstider på nya hjälpmedel och att det tar tid att få hjälpmedel
reparerade. Man anser också att hjälpmedelssortimentet är begränsat och att systemet med
särskild prövning är krångligt och byråkratiskt. Ytterligare synpunkter handlar om bristande
tillgång till information om vilka insatser och hjälpmedel som finns att få. Många upplever att
de får söka information själva. Men det är inte lätt att leta efter information när man inte vet
vad man ska leta efter eller fråga om. Sökprocessen blir omständig och tidsödande.
Utbudet av habiliterande insatser och metoder och hjälpmedelssortiment kan se olika ut i olika
landsting och regioner. Något som de intervjuade upplever som orättvist och föräldrarna anser
att alla barn borde ha samma förutsättningar var i landet man än bor. Bristande tillgång till
specialistläkare upplevs som ett annat problem och flera uttrycker en oro för att deras barn
inte ska få tillgång till viktiga insatser som de har behov av.
Utifrån den etiska plattformen är barn och unga med medfödda funkitonsnedsättningar en
högt prioriterad grupp i samhället. Deras behov av god vård i hela vårdprocessen behöver
säkerställas för att minska risken för komplikationer och förbättra den långsiktiga prognosen
och därmed livskvaliteten för barnen.
De utvecklingsområden som identifierats i behovsanalysen finns inom områdena: Information
och stöd, Samverkan/samordning och kontinuitet och Tillgänglig, likvärdig och säker vård.

Barns och ungas hälsa och sociala förhållanden i Sverige är goda, även jämfört med andra välfärdsländer. Detta gäller i synnerhet spädbarn och skolbarn. Exempelvis är barnadödligheten i dessa åldrar bland de absolut lägsta i världen. Barns och ungas fysiska miljö är god ur ett internationellt perspektiv, med låg förekomst av miljörelaterad sjuklighet, till exempel orsakad av luftföroreningar. Sverige ligger dock inte lika mycket i framkant när det gäller de lite äldre barnen. Symtom på ett nedsatt psykiskt välbefinnande (ledsenhet, sömnsvårigheter, huvudvärk med mera) är vanligare bland svenska 15-åringar än i andra länder. Narkotikabruk är mindre vanligt bland svenska unga medan alkoholkonsumtionen är på en genomsnittlig europeisk nivå.

I vårt land har hälsoutvecklingen bland unga inte sett likadan ut som för andra åldersgrupper. Exempelvis har risken att avlida i åldersspannet 15–29 år varit oförändrad de sista 15 åren, när dödligheten har minskat i alla andra åldrar. Självmorden minskar inte bland ungdomar, vilket de gör för andra åldersgrupper. Dödligheten i olycksfall har också varit oförändrad, men minskat de allra senaste åren. Trots det är dödligheten hos unga bland de lägsta i Europa, men för ungdomsgruppen ligger flera länder bättre till.

Sverige – tillsammans med andra skandinaviska länder och Nederländerna – tillhör de länder där ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer är minst omfattande. Det är också mycket ovanligt att svenska barn saknar grundläggande nödvändigheter som nya kläder, passande skor, tre mål mat om dagen, böcker eller leksaker med mera. Några förklaringar till detta är att svenska barnfamiljer ofta har två familjeförsörjare, att ensamstående föräldrar arbetar i högre grad och på transfereringar till stöd för barnfamiljer. Av betydelse är också att många välfärdstjänster är avgiftsfria för barn, som exempelvis sjukvård, tandvård, skola och skollunch

På många håll saknas förebyggande och tidiga insatser för barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Barnet riskerar att helt bli utan vård, vilket kan få livsavgörande konsekvenser. Anledningen till oklarheterna är att kommuner och landsting ger otydliga uppdrag eller inga uppdrag alls till verksamheterna.

Doktorsavhandling
Den forskning som hittills funnits vad gäller rörelsehindrade barn fokuserar nästan uteslutande på deras situation sett ur de vuxnas perspektiv. Men Lisa Skär tar sin utgångspunkt i att försöka förstå barnens och ungdomarnas värld utifrån deras eget perspektiv.
Det övergripande syftet med avhandlingen är att beskriva hur barn och ungdomar med rörelsehinder själva uppfattar sina roller, relationer och aktiviteter med jämnåriga och vuxna i olika miljöer.
Rörelsehindret i sig och olika miljöers otillgänglighet är två faktorer som försvårade för barnen och ungdomarna att delta i aktiviteter och därmed ha relationer med jämnåriga. Att använda rullstol eller kryckor är både tidskrävande och tar mycket energi av barnen - dessutom fungerar dessa hjälpmedel inte alltid i alla miljöer.
– Barn med rörelsehinder hinner inte alltid eller kan inte vara aktiva deltagare i olika aktiviteter. Samtidigt är det ofta är förutsättningen för att få kamrater, säger Lisa Skär.

När föräldrar eller andra vuxna i familjen har missbruk, allvarlig sjukdom eller skada, psykisk ohälsa, psykisk funktionsnedsättning, använder våld eller avlider får det konsekvenser för barnen – i större eller mindre grad.

Denna sammanfattning av kunskapsläget syftar till att kortfattat ge ökad kunskap och insikt i barns och ungas situation och behov i familjer med dessa svårigheter.

Syftet är att vidare att belysa varför det är viktigt att anlägga ett familjeperspektiv – både när personal möter barn och unga med olika symtom på psykisk ohälsa och när den möter föräldrar med allvarliga svårigheter. Att uppmärksamma barns behov och ge det stöd som behövs kan både förbättra situationen här och nu och förebygga senare negativa konsekvenser.

Skriften riktar sig till personal inom hälso- och sjukvård, socialtjänst samt förskola och skola.

När föräldrar eller andra vuxna i familjen har missbruk, allvarlig sjukdom eller skada, psykisk ohälsa, psykisk funktionsnedsättning, använder våld eller avlider får det konsekvenser för barnen – i större eller mindre grad.

Denna sammanfattning av kunskapsläget syftar till att kortfattat ge ökad kunskap och insikt i barns och ungas situation och behov i familjer med dessa svårigheter.

Syftet är att vidare att belysa varför det är viktigt att anlägga ett familjeperspektiv – både när personal möter barn och unga med olika symtom på psykisk ohälsa och när den möter föräldrar med allvarliga svårigheter. Att uppmärksamma barns behov och ge det stöd som behövs kan både förbättra situationen här och nu och förebygga senare negativa konsekvenser.

Skriften riktar sig till personal inom hälso- och sjukvård, socialtjänst samt förskola och skola.