Bibliotek

Broschyren ger en kortfattad introduktion till vad ADHD är, hur det kommer till uttryck i vardagen, vad vi vet om orsakerna, bemötande och förhållningssätt samt vilken behandling som finns att få.

Avhandlingens övergripande syfte är att tolka och beskriva innebörder av stöd,
utifrån att vara förälder till barn med funktionsnedsättning och att vara professionella
stödjare. Datainsamling har skett i form av berättande intervjuer med
39 föräldrar (23 mödrar och 16 fäder) och 9 professionella (7 kvinnor, 2 män)
från olika verksamheter. Samtliga intervjuer har analyserats med hjälp av fenomenologisk
hermeneutisk metod.
Innebörder av att vara förälder till barn med funktionsnedsättning (studie I)
har tolkats som en medvetenhet om viktiga värden i livet. Barnet har ett inneboende
värde som en unik person och föräldrarna strävar efter att göra sitt
bästa för barnet. Denna strävan innebär att konfrontera oro, osäkerhet och
rädsla i vården av barnet och andra personers nedvärdering av barnet. I föräldrarnas
strävan att tillmötesgå barnets olika behov, ingår också att anpassa egna
behov efter barnets. Den fördjupade förståelsen av studiens resultat är, att det
handlar om en strävan att möjliggöra för barnet att leva ett gott liv.
Innebörder av att få stöd av professionella (studie II) har tolkats som att
föräldrar och barn blir bekräftade som värdefulla personer och att föräldrarna
uppnår trygghet och kompetens i föräldraskapet och får ett hopp för barnets
framtid. Erfarenheter av att inte få stöd, medför en kamp mot de professionella,
för att kräva det stöd som föräldrarna anser att de och barnet behöver.
Innebörder av att vara professionell stödjare (studie III), består av att ha
personlig filosofi, som är integrerat i sättet att vara och handla som stödjare.
Det innebär att vara trygg i hoppet om att det alltid går att göra något för att
hjälpa, genom att söka unika lösningar i den aktuella situationen. Tillit till för-
äldrar som partners och att få deras tillit, samt att möjliggöra för föräldrarna att
uppnå kompetens och trygghet i vården av sina barn är andra innebörder. Detta
har tolkats som en frihet från att vara bunden av byråkrati och prestige och en
möjlighet att vara äkta, följa sin filosofi och att vara i samklang med barn och
föräldrar.
Innebörder av informellt stöd (studie IV) har tolkats som en livsberikande
gemenskap, där barnet, innefattas i kärleksfulla relationer med närstående och
har en naturlig plats i samhället. Att som föräldrar kunna dela glädje, oro och
sorg med andra personer och att få möjlighet att uppleva lättnad och spontanitet
i det dagliga livet, är andra innebörder av informellt stöd. Helhetsförståelsen
av de fyra studierna är, att stöd av professionella i sin tur är ett stöd i föräldrars
etiska förpliktelse i deras strävan att möjliggöra för barnet att leva ett gott liv.
Informellt stöd betyder att föräldrar och barn är inneslutna i trofasta och berikande
relationer med andra.

Vi har hittills haft begränsad kunskap om funktionshindrade människors liv över tid och om innebörden i att leva med funktionshinder under många år. Vad innebär det att åldras med funktionshinder? Hur gestaltar sig "äldreblivandet" om man redan har betydande funktionsnedsättningar sedan tidigare i livet och kanske tvingats lämna arbetslivet långt före gängse pensionsålder? Hur är det att, som en till åren kommen förälder, fortfarande vara den som hjälper sitt vuxna, funtionshindrade barn? Hur ser den formella och informella omsorgssituationen ut? Det är frågor som den här boken belyser och den fyller därmed ett viktigt kunskapsbehov. Boken utgår från ett livsloppsperspektiv. Den centrala frågan är sålunda hur livet idag gestaltar sig för funktionshindrade människor som vuxit upp och levt under vissa historiska villkor. Här ryms även ett anhörigperspektiv där denna fråga studeras på motsvarande sätt. Bokens sex kapitel diskuterar de här frågorna med olika tonvikt och med utgångspunkt från både fysiskt och psykiskt funktionshindrades förhållanden. Samtliga författare bedriver forskning med anknytning till bokens huvudfråga. Att åldras med funktionshinder riktar sig främst till högskolestuderande inom samhälls- och beteendevetenskap, socialt arbete, social omsorg och vård, liksom till yrkesverksamma inom fältet. Den kan också vara värdefull för en intresserad allmänhet.

Doktorsavhandling

The overall aim was to describe the siblings' thoughts on and experiences of needs, problems and supports when their brother or sister is being treated or undergoing follow-ups for or has died of cancer. The thesis uses a life-world perspective with open interviews (Papers I-IV). It describes the siblings' needs and issues when a brother or sister dies of cancer n=10 (Paper I), and it develops an understanding of the everyday experiences of siblings with a brother or sister who is receiving or has completed treatment for a cancer disease n=10 (Paper II). The thesis looks at the siblings' thoughts on their experiences of being a sibling of a brother or sister during his or her treatment or who has been treated for or has died from cancer n=20 (Paper III). The thesis also describes the siblings' experiences of being involved in a therapeutic support group when the family had or had had a child with cancer n=15 (Paper IV). The methods used to analyse the interview texts were qualitative content analysis (I, III, IV) and phenomenological hermeneutic analysis (II). The findings show that the sibling relationships strengthened. The siblings lacked support and felt they were not being given information. There was underlying anxiety and loneliness. There was a new consideration in their daily life with the sick brother or sister constantly at the centre. It was very important that the family felt well. Thoughts about death were not allowed and they tried to repress them. Anticipatory grief started already with the diagnosis. The grief when a brother or sister dies varies over time and in how it manifests itself, and there are short breaks. Therapeutic support groups with tools such as pictures and paintings validated the siblings' feelings and gave them support regardless of their age and sex. The results demonstrate a need to preserve the sibling's health. Consideration and respect for all family members may lessen suffering. Regular and appropriate information about the disease, treatment and the patient's condition is needed, as well as the offer of therapeutic support, individually or in groups.

Preschool to school-age trajectories of 242 children, including 37 with insecure-disorganized and 66 with insecure-organized attachment patterns, were examined. Child attachment and stressful life events (the latter retrospectively) were measured at ages 5-7, and mother-child interactive quality, parenting stress, marital satisfaction, and teacher-reported behavior problems were evaluated concurrently and 2 years earlier. Results indicated that all three disorganized subgroups had poorer mother-child interactive patterns and more difficult family climates than secure or insecure-organized children. The controlling-punitive group showed significant increases in maternal reports of child-related stress between preschool and school age. The controlling-caregiving group showed greater likelihood of loss of a close family member, and mothers of the insecure-other group reported lower marital satisfaction and greater likelihood of their own or a spouse's hospitalization. Controlling-punitive children had higher externalizing scores, and controlling-caregiving children higher internalizing scores, than secure children.

Attachment at Early School Age and Developmental Risk: Examining Family Contexts and Behavior Problems of Controlling-Caregiving, Controlling-Punitive, and Behaviorally Disorganized Children. (PDF Download Available). Available from: https://www.researchgate.net/publication/8471077_Attachment_at_Early_School_Age_and_Developmental_Risk_Examining_Family_Contexts_and_Behavior_Problems_of_Controlling-Caregiving_Controlling-Punitive_and_Behaviorally_Disorganized_Children [accessed Jan 3, 2016].

In 1985 the SRCD Monographs series broke with tradition to publish a collection of papers exploring the new growth and directions of attachment theory and research. In the ensuing decade, many of the questions that were posed in that collection-such as, for instance, those concerning cognitive representations of attachment-as well as the methods and analytic approaches used by some of the authors to address these questions (e. g., Q-techniques) are no longer novelties but rather stand as paradigmatic examples of mainstream attachment research. In the present collection, several of the issues raised in the 1985 Monograph are revisited; these include the meaning and implications of attachment in cultures other than the United States and Western Europe (Posada, Gao, et al.), the nature of relations between attachment and temperament constructs (Seifer & Schiller), the links between quality of attachment and the mother's concurrent sensitivity (Pederson & Moran), and the association seen in children between attachment and mood (Lay, Waters, Posada, & Ridgeway). New approaches to traditional questions are explored by examining the relations among a child's different attachment relationships (Sagi et al.) and by constructing strategies for classification of infant-mother attachments on the basis of observations made in the home (Strayer, Verissimo, Vaughn, & Howes); the study of the relation between infant secure-base behavior and maternal support is extended to the investigation of macaque pairs (Kondo-Ikemura & Waters). New questions about links between attachment and other intimate relationships are considered; these include the relation between adults' attachment history and both the quality of their relationship with an intimate partner (Owens et al.) and the organization of secure-base behavior that their child shows in the home (Posada, Waters, Crowell, & Lay). Focusing on recent advances in research on cognitive development, consideration is also given to methodological issues relating to the assessment of young children's mental representations of relationships (Oppenheim & Waters). In all, the aim of the Monograph is both to consolidate our understanding of the empirical advances that have occurred in this domain of research over the last decade and to stimulate investigators to move beyond current understandings as well as current empiricism.

The age range of 18–36 months was selected as to best expand upon our previous research comparing virtual parental presence, physical presence, and complete parental absence (Tarasuik et al., 2011), as the results were strongest within this age range, and Attachment behaviors are known to occur with this age range (e.g., The MacArthur Preschool Strange Situation; Cassidy and Marvin, 1992).

Children born to mothers who had abused alcohol throughout pregnancy had severe behavioural and intellectual problems which remained at age 11 to 14 years. Of 24 children examined, 10 had attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) with or without developmental coordination disorder, two had Asperger syndrome, and one had an autistic-like condition not meeting the criteria for Asperger syndrome. Six of these 24 attended special schools for the mentally retarded and a further 11 were given special education, leaving only seven attending regular schools without any type of support. The children had difficulties in mathematics, logical conclusions, visual perception, spatial relations, short-term memory, and attention. Sixteen children lived in foster homes. There was a clear correlation between the occurrence and severity of the neuropsychiatric disorder and the degree of alcohol exposure in utero.

Few studies have examined joint attention in interactions with persons with profound intellectual and multiple disabilities (PIMD), despite its important role in high-quality interaction. The purpose of this study is to describe the attention-directing behaviours of persons with PIMD and their direct support staff and the attention episodes resulting from their interactions, and to understand how these variables relate to each other. Video observations of 17 staff-client dyads were coded using partial interval recording. The results showed considerable variation across individuals and dyads. In general, persons with PIMD directed the attention of staff members infrequently. The staff members frequently directed their clients' attention towards a topic of interest but did not often use the tactile modality. Within the staff-client dyad, there was not much joint attention; however, shared attention episodes occurred frequently. Shared attention and joint attention are strongly correlated. A negative correlation was found between clients not using attention-directing behaviours and staff members using tactile methods to direct the attention, and joint attention episodes. This study presents both directions for future research and practical implications.

The association between attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) and criminality has been increasingly recognized as an important societal concern. Studies conducted in different settings have revealed high rates of ADHD among adolescent offenders. The risk for criminal behavior among individuals with ADHD is increased when there is psychiatric comorbidity, particularly conduct disorder and substance use disorder. In the present report, it is aimed to systematically review the literature on the epidemiological, neurobiological, and other risk factors contributing to this association, as well as the key aspects of the assessment, diagnosis, and treatment of ADHD among offenders. A systematic literature search of electronic databases (PubMed, EMBASE, and PsycINFO) was conducted to identify potentially relevant studies published in English, in peer-reviewed journals. Studies conducted in various settings within the judicial system and in many different countries suggest that the rate of adolescent and adult inmates with ADHD far exceeds that reported in the general population; however, underdiagnosis is common. Similarly, follow-up studies of children with ADHD have revealed high rates of criminal behaviors, arrests, convictions, and imprisonment in adolescence and adulthood. Assessment of ADHD and comorbid condition requires an ongoing and careful process. When treating offenders or inmates with ADHD, who commonly present other comorbid psychiatric disorder complex, comprehensive and tailored interventions, combining pharmacological and psychosocial strategies are likely to be needed.

The association between attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) and criminality has been increasingly recognized as an important societal concern. Studies conducted in different settings have revealed high rates of ADHD among adolescent offenders. The risk for criminal behavior among individuals with ADHD is increased when there is psychiatric comorbidity, particularly conduct disorder and substance use disorder. In the present report, it is aimed to systematically review the literature on the epidemiological, neurobiological, and other risk factors contributing to this association, as well as the key aspects of the assessment, diagnosis, and treatment of ADHD among offenders. A systematic literature search of electronic databases (PubMed, EMBASE, and PsycINFO) was conducted to identify potentially relevant studies published in English, in peer-reviewed journals. Studies conducted in various settings within the judicial system and in many different countries suggest that the rate of adolescent and adult inmates with ADHD far exceeds that reported in the general population; however, underdiagnosis is common. Similarly, follow-up studies of children with ADHD have revealed high rates of criminal behaviors, arrests, convictions, and imprisonment in adolescence and adulthood. Assessment of ADHD and comorbid condition requires an ongoing and careful process. When treating offenders or inmates with ADHD, who commonly present other comorbid psychiatric disorder complex, comprehensive and tailored interventions, combining pharmacological and psychosocial strategies are likely to be needed.

The diagnosis of attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD) is based on well defined criteria, which describe a number of symptoms. It is important to consider the context of the symptoms, in terms of the influence of the child's family and school. Although stimulant medications benefit selected children they may not benefit all children with symptoms of ADHD. The incidence of ADHD increases with social disadvantage. There is a potential danger of using stimulant medication alone to treat children with complex psychosocial problems, associated with social disadvantage, including Aboriginal children. We desperately need better training in the management of ADHD and better access to child psychiatrists.

A state-wide survey of 453 clinicians serving people with severe mental illness in community mental health centers evaluated the degree to which they provide services to families and their perceptions of barriers to developing such services. Most clinicians did not provide many services to families and reported barriers related to the family or client (e.g., family's lack of interest) and their own work environment (e.g., heavy workload). Clinicians who had received prior training on working with families provided more services, had more positive attitudes toward family, and felt more competent about their knowledge, confirming the importance of staff training.

Adult children are the primary source of informal eldercare in the United States. Unfortunately, however, families rarely prepare for an aging parent's future care needs. This is problematic, as advance preparation may reduce depression and anxiety in older adults and be helpful for adult children. Given the importance of preparation prior to parental dependency, we examined factors associated with preparation for caregiving. Using survey methodology, we studied 2 groups of people: Functionally independent parents at least 60 years of age, and adult children at least 40 years of age. Several variables appeared to be associated with awareness of care needs, gathering information, and discussion of possible care arrangements. Most notably, attitudes regarding shared autonomy and aging anxiety were positively associated with each of these stages of preparation. Other findings suggest that being concerned about possible negative effects of caregiving and perceiving the future as limited may also be associated with preparation for caregiving. The results provide gerontologists, interventionists, and families with insight into attitudes that may inhibit or facilitate preparation for future caregiving needs.

Adult children are the primary source of informal eldercare in the United States. Unfortunately, however, families rarely prepare for an aging parent's future care needs. This is problematic, as advance preparation may reduce depression and anxiety in older adults and be helpful for adult children. Given the importance of preparation prior to parental dependency, we examined factors associated with preparation for caregiving. Using survey methodology, we studied 2 groups of people: Functionally independent parents at least 60 years of age, and adult children at least 40 years of age. Several variables appeared to be associated with awareness of care needs, gathering information, and discussion of possible care arrangements. Most notably, attitudes regarding shared autonomy and aging anxiety were positively associated with each of these stages of preparation. Other findings suggest that being concerned about possible negative effects of caregiving and perceiving the future as limited may also be associated with preparation for caregiving. The results provide gerontologists, interventionists, and families with insight into attitudes that may inhibit or facilitate preparation for future caregiving needs.

Much evidence suggests that the mental lexicon is organized into auditory neighborhoods, with words that are phonologically similar belonging to the same neighborhood. In this investigation, we considered the existence of visual neighborhoods. When a receiver watches someone speak a word, a neighborhood of homophenes (ie, words that look alike on the face, such as pat and bat) is activated. The simultaneous activation of a word's auditory and visual neighborhoods may, in part, account for why individuals recognize speech better in an auditory-visual condition than what would be predicted by their performance in audition-only and vision-only conditions. A word test was administered to 3 groups of participants in audition-only, vision-only, and auditory-visual conditions, in the presence of 6-talker babble. Test words with sparse visual neighborhoods were recognized more accurately than words with dense neighborhoods in a vision-only condition. Densities of both the acoustic and visual neighborhoods as well as their intersection overlap were predictive of how well the test words were recognized in the auditory-visual condition. These results suggest that visual neighborhoods exist and that they affect auditory-visual speech perception. One implication is that in the presence of dual sensory impairment, the boundaries of both acoustic and visual neighborhoods may shift, adversely affecting speech recognition.

As AAC use continues to flourish and new technology revolutionizes the field, tomorrow's service providers need current, authoritative information on AAC for children and adults with communication disorders. That's why David Beukelman and Pat Mirenda have revised and updated the bestselling Augmentative and Alternative Communication—the trusted, widely adopted graduate-level text on communication disorders and AAC. The foundational textbook for SLPs, OTs, PTs, teachers, and other professionals in clinical and educational settings, this fourth edition is a definitive introduction to AAC processes, interventions, and technologies that help people best meet their daily communication needs. Future professionals will prepare for their work in the field with critical new information on
advancing literacy skills (new chapter by Janice Light and David McNaughton)
conducting effective, culturally appropriate assessment to determine AAC needs
choosing AAC interventions appropriate for age and ability
selecting AAC vocabulary tailored to individual needs
using new consumer technologies as easy, affordable, and non-stigmatizing communication devices
understanding types of symbols and how individuals use them
promoting social competence
supporting language learning and development
providing effective support to beginning communicators
planning an inclusive education for students with complex communication needs
Readers will get a thorough overview of communication and AAC issues for people with specific developmental disabilities (including cerebral palsy, intellectual disability, and autism) and acquired disabilities (such as aphasia, traumatic brain injury, and degenerative cognitive and linguistic disorders). And with helpful photos, figures, and photocopiable forms, readers will be ready to collect and use important information on assessment, individual communication needs, classroom supports, and more.
An essential core text for tomorrow's professionals—and a key reference for inservice practitioners—this new fourth edition expertly prepares readers to support the communicative competence of children and adults with a wide range of complex needs.

Augmentative and alternative communication (AAC) research and intervention for individuals with severe intellectual disabilities has advanced significantly in the last 5 years. This paper provides an integrated review of the current literature in this area, suggests future research directions, and delineates clinical and educational implications. The integration of behavioral and technological advances in the AAC field provides an optimistic outlook for the future development of functional communication systems for persons with severe intellectual disabilities.

A binary switch based on the detection of periodic vocal cord vibrations is proposed for individuals with multiple and severe disabilities. The system offers three major advantages over existing speech-based access technologies, namely, insensitivity to environment noise, increased robustness against user-generated artifacts such as coughs, and reduced exertion during prolonged usage periods. The proposed system makes use of a dual-axis accelerometer placed noninvasively in proximity of the vocal cords by means of a neckband. Periodic vocal cord vibrations are detected using the normalized cross-correlation function computed from anteriorposterior and superiorinferior accelerometry signals. Experiments with a participant with hypotonic cerebral palsy show the proposed system outperforming a popular commercial sound-based system in terms of sensitivity, task time, and user-perceived exertion. © 2010 IEEE.

OBJECTIVES: People caring for family members who have dementia often experience considerable levels of anxiety and depression. However, relatively little is known about the awareness of carer distress among people with dementia. This study investigated whether or not people with dementia are aware of the level of distress experienced by their carers.
METHOD: Two groups of participants were studied, a dementia group and a control group of people with arthritis. Each group consisted of pairs of people, the person with dementia or arthritis and the family member who acted as their main carer; 40 pairs participated in total. For both groups, the carer's psychological health was rated by the carer themselves and by the care-recipient, using the Hospital Anxiety and Depression Scale. For the dementia group, memory functioning in the person with dementia was rated by the care-recipient themselves and by the carer, using the Memory Function Scale. The ratings made by the carer and care-recipient were compared to give an indication of the level of awareness in the care-recipient.
RESULTS: People with dementia have a significant level of awareness of their carers' state of psychological health. Their awareness follows the same pattern as that shown by a control group of people with arthritis. The level of awareness of carer psychological health shown by the dementia group was not related to their level of awareness of their own memory difficulties.
CONCLUSION: The clinical implications of awareness of carer distress in people with dementia should be considered.

Resultatenhetschefen, som är ansvarig för verksamheten poängterar att anhörigstöd innebär "ett annat synsätt och en annan lyhördhet för en annan problematik", vilket kräver ett visst förhållningssätt. Vikten av att det är samma person som avlöser vid varje tillfälle betonas, eftersom det gör att både den anhörige och den sjuke närstående kan känna sig trygga.

I dagsläget är det tre undersköterskor som arbetar som avlösare. De har fått särskild utbildning i medmänskligt stöd, palliativ vård, stroke och demens. Avlösarteamet har ett möte med anhörigsamordnaren varje vecka och varannan månad får gruppen professionell handledning av en beteendevetare. Samtliga undersköterskor i avlösarteamet framhåller att teamet fungerar mycket bra. De säger till och med att arbetssättet är något de "spånat på flera gånger i livet, just att få jobba i team mot samma mål och nu är man här". De betonar att de vuxit som människor, att de upplever att de kan göra skillnad och att de inte skulle vilja byta tillbaka till hur de arbetade tidigare. Avlösarna understryker att arbetet i avlösarservicen skiljer sig mycket från arbetet i hemtjänsten. I dagsläget har avlösarna sex till åtta hushåll var som de arbetar i, vilket framhålls som maxantalet som de hinner med. Efterfrågan fortsätter emellertid att öka.

Flera av dem som idag har avlösarinsatser i hemmet har inte tidigare haft någon kontakt med den offentliga vården och omsorgen. Avlösarteamet poängterar att de skulle kunna hitta många fler som har behov av den här insatsen, men att ett stort antal av dem som vårdas hemma anses för friska för att den anhörige ska få beviljat anhörigstöd. Detta gör att anhörigstödet inte kan fylla den preventiva funktion som det borde.

De anhöriga har varit uteslutande positiva till avlösarteamet och pekat på omfattande kvalitetsförbättringar i deras enskilda liv. Samtliga anhöriga framhåller att det är ytterst viktigt att det är samma person som kommer och avlöser i hemmet, för att skapa trygghet och kontinuitet för den närstående. För den som är demenssjuk är detta särskilt viktigt.

Det hembesök som görs inledningsvis beskrivs som mycket positivt. De som är berörda får möjlighet att bekanta sig med varandra i hemmiljön, och det skapar förutsättningar för att man ska känna sig trygg med den nya insatsen. Familjen tycker också att det är mycket positivt att det är kommunen som tar kontakt och initierar hembesöket eftersom det många gånger kan vara svårt att ta det steget själv.

Arbetssättet möjliggör såväl flexibilitet och kontinuitet som trygghet och individanpassning. Dessutom görs sannolikt ekonomiska besparingar på lång sikt i och med att en inflyttning på ett heldygnsboende kan skjutas upp, men också genom att anhörigas hälsa och ork bevaras. Det finns ett stort stöd för arbetssättet inom samtliga led i kommunen och i slutet av år 2007 beslutades att avlösarna helt och hållet ska lyftas ur sina ordinarie arbeten för att arbeta i avlösarteamet. Detta kommer att underlätta mycket för såväl avlösarna, som får en tydligare roll och en mer regelbunden arbetssituation, som för de anhöriga, som får lättare att boka tider som passar deras behov. Om avlösarteamet vidareutvecklas till att även fungera som demensteam vid behov görs ytterligare kvalitetsvinster.

Teamet arbetar för närvarande med avlösarservice i 26 hushåll. Finns det tid över prioriteras den efter behov för individuellt stöd, råd och handledning till anhörigvårdaren, utöver den avlösningen om tio timmar/månad. Ambitionen är att ge stödet så tidigt som möjligt för att förebygga ohälsa och öka chansen till bibehållen livskvalitet. Avlösarteamet har också fått tid för reflektion, handledning och dokumentation. Skulle det därutöver finnas tid ger teammedlemmarna lite "guldtid" för de boende på ett av kommunens demensboende.

Under fyra månader vistades Jessica
Holmgren vid tre kommunala äldreboenden
i landet. Resultatet blev en doktorsavhandling
som bland annat visar att
anhöriga betraktas som besökare, och att
det behövs alternativa synsätt både på anhöriga
och delaktighet.

OBJECTIVE:
To compare rates of avoidable mortality in adolescence in child welfare recipients and intercountry adoptees with the general population.
DESIGN:
A register study of the entire national cohort of 989 871 Swedish residents born 1973-82 in the national census of 1990. Multivariate Cox analyses of proportional hazards were used to analyse avoidable deaths between 13 to 27 years of age during 1991-2000.
PARTICIPANTS:
12 240 intercountry adoptees, 6437 foster children, 15 868 subjected to other forms of child welfare interventions, and the remaining 955 326 children in the cohort.
RESULTS:
Intercountry adoptees had a high sex and age adjusted relative risk (RR) for suicide death only (RR 3.5; 95% CI 2.3 to 5.0) in comparison with the general population, while foster children and adolescents who had received other kinds of child welfare interventions had high sex and age adjusted RRs for suicide death; 4.3 (2.8 to 6.6) and 2.7 (1.9 to 3.9) respectively, as well as for other avoidable deaths; RRs 2.5 (1.6 to 3.7) and 2.8 (2.1 to 3.6). The RRs of avoidable deaths for foster children and other child welfare recipients decreased considerably when compared with youth brought up in homes with similar psychosocial characteristics as their original home.
CONCLUSION:
Children in substitute care in early childhood were at particular risk for suicide death in adolescence and young adulthood. Child welfare interventions were insufficient to prevent excess deaths in children at risk.

Purpose: Many Baby Boomers are faced with the care of aging parents, as well as that of disabled or ill spouses or children. This study examines how Baby Boomers in Quebec, Canada, perceive and play their role as caregivers and how this might differ from their parents' generation.

Design and methods: This was a qualitative and empirical study using an interpretive constructivist design. We interviewed 39 Baby Boomers caring for a family member with a semistructured guide that examined respondents' identification with their social generation, their relationship to and values regarding caregiving, and the reality of the caregiving they offered.

Results: In contrast to our perceptions of previous generations, the majority of interviewees refuse to be confined to the sole identity of caregiver, as they work to juggle caregiving, work, family, and social commitments. To succeed in this juggling act, they have high expectations of support from services. Based on this new approach to caregiving, we advance the idea of a "denaturalization" of care, no longer seen as a "natural" destiny or "normal" family responsibility.

Implications: The new conception of caregiving as work that can and should be shared with services is in direct opposition to public policy that is based on the assumption of family care as the cornerstone of long-term care. Can the healthcare system adapt to the new expectations of the Baby Boom generation or will these caregivers be forced to take on elements of caregiving they no longer consider legitimate?

Människan som social varelse kategoriseras på många olika sätt, men detta bortser vi ofta ifrån när det gäller personer med funktionsnedsättning. Därför blir de just personer med funktionsnedsättning, utan kön, utan etnicitet, utan sexualitet, utan klasstillhörighet och så vidare.

Under senare år har begreppet intersektionalitet blivit allt vanligare, framförallt inom de forskningsinriktningar som sysslar med människor som uppfattas som marginaliserade och/eller underordnade. Begreppet söker fånga det samspel mellan olika dimensioner som man menar är nödvändigt för att på allvar förstå situationen för dessa grupper.

Forskningen om funktionshinder har hittills saknat ett sådant perspektiv, något som kan leda till att dess analyser och teorier blir endimensionella och svåra att tillämpa.

Den här antologin är ett första svenskt bidrag till införandet av ett intersektionellt perspektiv i forskningen om funktionshinder. I boken diskuteras hur funktionshinder samspelar med andra dimensioner som kön, klasstillhörighet, sexualitet och etnicitet. Boken ger också exempel på hur metodologiska perspektiv, som kritisk realism och konstruktivism, kan bidra till intersektionell forskning om funktionshinder.

Bara funktionshindrad? vänder sig främst till studenter och forskare inom vård-, beteende- och samhällsvetenskapliga discipliner.

Barn i familjehem är ett kunskapsstöd som riktar sig till personal inom socialtjänsten som arbetar med barn i familjehem och är tänkt att ge kunskap i de olika moment som planeringen av umgänge omfattar. Kunskapsstödet utgår från regelverket inom området och bygger på kunskap från forskning och praktik.

Statens folkhälsoinstitut har undersökt hur många barn i Sverige som växer upp med föräldrar som antingen riskkonsumerar eller missbrukar alkohol, eller som missbrukar narkotika. Resultaten av denna studie, tillsammans med en analys av dessa barns situation, kan återfinnas i denna rapport.

Ett barn som växer upp med en eller två missbrukande föräldrar kan man anta utsätts för stora känslomässiga påfrestningar. Trots detta har det saknats uppgifter om hur vanlig en sådan situation är och någon analys av hur dessa barns situation ser ut. Statens folkhälsoinstitut fick därför i januari 2008 i uppdrag av regeringen att kartlägga frågan.

Analysen har utförts som en systematisk genomgång av vetenskapliga studier, och presenterar en samlad diskussion av resultaten med förhoppningen att kunna erbjuda ett underlag för förebyggande insatser inom området.

Rapporten vänder sig i första hand till beslutsfattare och yrkesverksamma med ansvar för förebyggande arbete inom kommuner, landsting, staten och frivilliga organisationer.

Många barn riskerar att växa upp under svåra familjeförhållanden. Samhället väljer därför ibland att skilja barn från sina föräldrar för att placera dem på institution eller i familjehem.

Författaren presenterar i denna bok aktuell forskning om barn i samhällsvård och ger teoretiska utgångspunkter för förståelsen av relationer, separationer och barns olika sätt att bemästra svårigheter. Vi får under en tioårsperiod följa en grupp barn som på grund av föräldrarnas missbruk tidigt placerats på barnhem och sedan i familjehem. Författaren visar att barn, föräldrar, fosterföräldrar och socialarbetare alla är delaktiga i utfallet av samhällsvården - även om socialtjänsten och samhällsvillkoren anger ramarna.

Boken är avsedd för högskoleutbildning i psykologi, socialt arbete och social omsorg samt för socialsekreterare. Den är av stort intresse för alla som arbetar med utsatta barn och familjer.

Den här rapporten redovisar resultatet av Socialstyrelsens kartläggning av de behov som barn med frihetsberövade föräldrar kan ha samt vilket stöd som finns för dessa barn. Socialstyrelsen har även analyserat om det stöd som finns för barnen motsvarar deras behov och om socialtjänsten har behov av kunskapsstöd om målgruppen.

För de allra flesta barn och unga med funktionsnedsättning är personlig assistans
en insats som fungerar bra och har inneburit en förbättrad livskvalitet.
Med barnets bästa i fokus har dock Socialstyrelsen identifierat ett antal problem
och risker i samband med att barn och unga beviljas personlig assistans.
Ett problemområde gäller hur unga med funktionsnedsättning ska kunna
bli så självständiga som möjligt och hur deras frigörelseprocess kan underlättas.
Det gäller i synnerhet när föräldrar i stor utsträckning är personliga assistenter
åt sina barn. Socialstyrelsen menar att externa assistenter kan ha en
positiv inverkan på möjligheten att bli mer självständig. Även andra insatser,
såsom korttidsvistelse, i kombination med personlig assistans, kan främja
frigörelseprocessen.
Det andra problemområdet handlar om de barn som riskerar att fara illa
eller far illa. Barn med funktionsnedsättning är särskilt utsatta och kan ha
svårt att förmedla hur de egentligen har det. Socialstyrelsen konstaterar att
det finns barn som enbart har anhöriga som assistenter. Det finns också möjlighet
för vårdnadshavare att bli arbetsgivare för sitt barns assistenter och de
tillåts anställa personer i samma hushållsgemenskap. Insynen i de här barnens
levnadsförhållanden blir därmed begränsad och de kan bli isolerade från
samhället i övrigt. I praktiken sker ingen uppföljning av assistansens kvalitet.
För att öka möjligheterna till delaktighet, självständighet och utveckling
för barn och unga med personlig assistans anser Socialstyrelsen det angelä-
get:
• att kommuner i sina bedömningar tar hänsyn till att ungdomar som har
personlig assistans även bör få andra insatser som kan underlätta en frigö-
relseprocess
• att såväl privata som kommunala assistansanordnare ska beakta att ungdomar
som har anhöriga som assistenter även bör ha externa assistenter
• att se över lagändringen där egna arbetsgivare tillåts anställa anhöriga i
samma hushållsgemenskap när det gäller vårdnadshavare som driver sitt
barns assistans
• att man förtydligar hur ansvaret för uppföljningen av assistansens kvalitet
ska se ut

För de allra flesta barn och unga med funktionsnedsättning är personlig assistans en insats som fungerar bra och har inneburit en förbättrad livskvalitet. Med barnets bästa i fokus har dock Socialstyrelsen identifierat ett antal problem och risker i samband med att barn och unga beviljas personlig assistans.

Ett problemområde gäller hur unga med funktionsnedsättning ska kunna bli så självständiga som möjligt och hur deras frigörelseprocess kan underlättas. Det gäller i synnerhet när föräldrar i stor utsträckning är personliga assistenter åt sina barn. Socialstyrelsen menar att externa assistenter kan ha en positiv inverkan på möjligheten att bli mer självständig. Även andra insatser, såsom korttidsvistelse, i kombination med personlig assistans, kan främja frigörelseprocessen.

Det andra problemområdet handlar om de barn som riskerar att fara illa eller far illa. Barn med funktionsnedsättning är särskilt utsatta och kan ha svårt att förmedla hur de egentligen har det. Socialstyrelsen konstaterar att det finns barn som enbart har anhöriga som assistenter. Det finns också möjlighet för vårdnadshavare att bli arbetsgivare för sitt barns assistenter och de tillåts anställa personer i samma hushållsgemenskap. Insynen i de här barnens levnadsförhållanden blir därmed begränsad och de kan bli isolerade från samhället i övrigt. I praktiken sker ingen uppföljning av assistansens kvalitet.

För att öka möjligheterna till delaktighet, självständighet och utveckling för barn och unga med personlig assistans anser Socialstyrelsen det angeläget:

att kommuner i sina bedömningar tar hänsyn till att ungdomar som har personlig assistans även bör få andra insatser som kan underlätta en frigörelseprocess
att såväl privata som kommunala assistansanordnare ska beakta att ungdomar som har anhöriga som assistenter även bör ha externa assistenter
att se över lagändringen där egna arbetsgivare tillåts anställa anhöriga i samma hushållsgemenskap när det gäller vårdnadshavare som driver sitt barns assistans
att man förtydligar hur ansvaret för uppföljningen av assistansens kvalitet ska se ut

Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har ofta flera olika diagnoser. I den användbara handboken Barn med överlappande diagnoser beskrivs de vanligaste diagnoserna och det mest centrala man bör känna till om orsaker, symtom och behandling. Med fokus på möjligheter till utveckling, delar Kutscher med sig av strategier och praktiska tips för att kunna hjälpa barn både hemma och i skolan.

Det saknas kunskap om i vilken omfattning barn och andra anhöriga används istället för professionella tolkar inom offentlig verksamhet i Sverige. Socialstyrelsen gav Linnéuniversitetet i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning barn och andra anhöriga används för att kommunicera med patienter och brukare vid ett urval av enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författarna svarar själva för innehåll, slutsatser och förslag.

Det saknas kunskap om i vilken omfattning barn och andra anhöriga används istället för professionella tolkar inom offentlig verksamhet i Sverige. Socialstyrelsen gav Linnéuniversitetet i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning barn och andra anhöriga används för att kommunicera med patienter och brukare vid ett urval av enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författarna svarar själva för innehåll, slutsatser och förslag.

Det saknas kunskap om i vilken omfattning barn och andra anhöriga används istället för professionella tolkar inom offentlig verksamhet i Sverige. Socialstyrelsen gav Linnéuniversitetet i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning barn och andra anhöriga används för att kommunicera med patienter och brukare vid ett urval av enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författarna svarar själva för innehåll, slutsatser och förslag. Forskargruppen valde i samråd med Socialstyrelsen ut vilka verksamheter webbenkäten i kartläggningen skulle riktas till. Inom socialtjänsten valdes socialsekreterare och handläggare inom ekonomiskt bistånd respektive LSS. Inom hälso- och sjukvården valdes vårdpersonal inom primärvården. Enkäten har kompletterats med fokusgruppsintervjuer med personal inom primärvård, ekonomiskt bistånd och LSS. Resultaten visar att samtliga undersökta verksamheter använder minderåriga barn och andra anhöriga istället för tolk i vissa situationer. Främst sker det vid oplanerade besök. Det är vanligare att vuxna anhöriga används i stället för en utbildad tolk än minderåriga barn. I de fall då mötet med brukaren eller patienten beskrivs som känsligt eller komplicerat, ser personalen oftast till att tillkalla professionell tolk. Inom primärvården är det dock inte ovanligt att låta vuxna anhöriga översätta även vid planerade besök.

Barn i förskole- och skolåldern kan ha utsatts för traumatiska händelser, som t.ex. en närståendes död, misshandel eller sexuella övergrepp. Men barn kan även bli traumatiserade utan att själva vara direkt utsatta. Det kan ske t.ex. genom att barnen bevittnar svåra händelser. Om långvariga problem ska kunna förebyggas måste det finnas vuxna som ger barnen stöd för bearbetningen av det inträffade så att de kan bemöta, uttrycka och integrera de svåra händelserna i sina liv.

Barns och ungas behov
Barn och unga behöver trygga och kärleksfulla vuxna som har förmåga att se och möta barnet och dess behov. I de allra flesta fall utgör föräldrarna dessa stabila vuxna. Det finns dock barn och unga som växer upp med föräldrar som inte har förmåga att ge sina barn den trygghet och omvårdnad de behöver. Bristande föräldraförmåga kan ha olika orsaker. En orsak till brister i föräldraskapet kan vara missbruks- eller beroendeproblem hos en eller båda föräldrarna.
Det finns vittnesskildringar av vad det kan innebära att växa upp med en förälder som pga. missbrukproblematik inte kan ge sitt barn den trygghet, förutsägbarhet och kärlek som det behöver. Det kan vara föräldrar som inte ser barnets behov, som skapar oro och förtvivlan och lägger över stort ansvar på barnet. Även om det finns ytterligare en förälder som inte missbrukar, finns det risk för att de vuxnas problem överskuggar tillvaron och barnets behov försummas.
Vad är missbruk och beroende?
Det är inte klarlagt när ett missbruk eller beroende får sådana konsekvenser att föräldraförmågan påverkas.
När det gäller att identifiera personer med riskbeteende med avseende på alkohol och droger, dvs. risker för den enskilda individens hälsa, finns det särskilda metoder och instrument. Då ett riskbeteende konstaterats, är nästa steg att göra en problembedömning. Även för det finns väl utprövade metoder (1).
I denna skrift ligger dock inte fokus på att bedöma förälderns missbruks- och beroendeproblem. Den handlar istället om de konsekvenser missbruks- eller beroendeproblemet kan föra med sig för barnet eller den unga samt om vikten av att ge stöd och hjälp.
När det gäller alkoholvanor finns det en gradering från bruk till riskbruk, missbruk och beroende. Missbruk respektive beroende är också medicinska diagnoser, där beroende är den allvarligare. Den mest adekvata sammanfattande benämningen för problemen i det här sammanhanget är kanske missbruks- och beroendeproblematik. För att inte tynga texten används dock oftast begreppet missbruksproblem. Missbruksproblem ska här ses som ett vitt samlande begrepp, som kan spänna över riskbruk, missbruk eller beroende och avse alla former av droger, inklusive alkohol.

Barns och ungas behov
Barn och unga behöver trygga och kärleksfulla vuxna som har förmåga att se och möta barnet och dess behov. I de allra flesta fall utgör föräldrarna dessa stabila vuxna. Det finns dock barn och unga som växer upp med föräldrar som inte har förmåga att ge sina barn den trygghet och omvårdnad de behöver. Bristande föräldraförmåga kan ha olika orsaker. En orsak till brister i föräldraskapet kan vara missbruks- eller beroendeproblem hos en eller båda föräldrarna.
Det finns vittnesskildringar av vad det kan innebära att växa upp med en förälder som pga. missbrukproblematik inte kan ge sitt barn den trygghet, förutsägbarhet och kärlek som det behöver. Det kan vara föräldrar som inte ser barnets behov, som skapar oro och förtvivlan och lägger över stort ansvar på barnet. Även om det finns ytterligare en förälder som inte missbrukar, finns det risk för att de vuxnas problem överskuggar tillvaron och barnets behov försummas.
Vad är missbruk och beroende?
Det är inte klarlagt när ett missbruk eller beroende får sådana konsekvenser att föräldraförmågan påverkas.
När det gäller att identifiera personer med riskbeteende med avseende på alkohol och droger, dvs. risker för den enskilda individens hälsa, finns det särskilda metoder och instrument. Då ett riskbeteende konstaterats, är nästa steg att göra en problembedömning. Även för det finns väl utprövade metoder (1).
I denna skrift ligger dock inte fokus på att bedöma förälderns missbruks- och beroendeproblem. Den handlar istället om de konsekvenser missbruks- eller beroendeproblemet kan föra med sig för barnet eller den unga samt om vikten av att ge stöd och hjälp.
När det gäller alkoholvanor finns det en gradering från bruk till riskbruk, missbruk och beroende. Missbruk respektive beroende är också medicinska diagnoser, där beroende är den allvarligare. Den mest adekvata sammanfattande benämningen för problemen i det här sammanhanget är kanske missbruks- och beroendeproblematik. För att inte tynga texten används dock oftast begreppet missbruksproblem. Missbruksproblem ska här ses som ett vitt samlande begrepp, som kan spänna över riskbruk, missbruk eller beroende och avse alla former av droger, inklusive alkohol.
Alla goda krafter behövs
De som möter föräldrar med missbruksproblem har ett ansvar för att försäkra sig om att barnen får adekvat stöd utifrån sina behov. Det är viktigt att yrkesverksamma inom missbruksvården särskilt uppmärksammar om det finns barn som påverkas av den vuxnas missbruksproblem. Men även de generella verksamheterna som riktar sig till alla barn och unga kan ha betydelse. Trygga och lyssnande vuxna i förskola, skola, fritidsverksamhet och föreningsliv kan bli viktiga stödjande personer och förebilder utanför familjen som kan få en avgörande positiv betydelse. De har också ett ansvar att anmäla till socialtjänsten om det finns oro för att barnet eller den unga far illa. Det är också viktigt att uppmuntra föräldrar att ansöka hos socialtjänsten om man bedömer att barnet eller den unga behöver mer stöd och hjälp.
Om socialtjänsten får en anmälan eller en ansökan, syftar en allsidig utredning, om barnets eller den ungas behov, familjens och nätverkets förutsättningar, till att komma fram till hur barnet eller den unga och familjen bäst ska kunna stödjas. Stödet kan ges inom socialtjänstens ram och av andra aktörer som har speciella verksamheter för dessa barn och unga. Flera ideella organisationer är aktiva på det här området.
Trots att de här barnen och ungdomarna har uppmärksammats särskilt i statliga utredningar och rapporter många gånger under de senaste decennierna, finns det mycket i det samlade stödet till dem som kan förbättras och samordnas. Ett bekymmer är att det saknas tillförlitlig forskning om effekterna av olika insatser.
En fördel med att det finns olika aktörer är att barn och unga i dessa familjer kan nås på olika sätt. Eftersom missbruksproblem fortfarande kan vara skambelagt drar sig många familjer för att söka hjälp. För en del kan det vara lättare att vända sig till en ideell organisation för hjälp och stöd än till myndigheter. Precis som när det gäller andra problem är det viktigt att det finns olika typer av stöd och hjälp till barn och unga som lever med missbruk i familjen.
Läsanvisning
Vägledningen vänder sig till såväl socialtjänsten som andra aktörer, som möter barn och unga i familjer med missbruk. De olika kapitlen har olika relevans för olika aktörer. Vissa upprepningar förekommer.
Kapitlet Att växa upp med missbruk i familjen ger en sammanfattning av vad man vet om omfattningen, konsekvenserna samt risk- och skyddsfaktorer. Det bör vara av intresse för alla läsare.
Kapitlet Att upptäcka att barn lever med missbruk i familjen riktar sig till alla instanser som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med barn och unga och deras föräldrar. Det tar upp tecken på barns och ungas svårigheter, olika verksamheters ansvar, vikten av samverkan och anmälningsplikten.
Kapitlet Att bedöma barns och ungas behov riktar sig främst till socialtjänsten, men kan också vara av intresse för andra aktörer som information om socialtjänstens uppgift och utredning.
Kapitlet Stödinsatser handlar om betydelsen av helhetssyn och att insatserna behöver bygga på kunskap om risk- och skyddsfaktorer. Det ger också en beskrivning av olika stöd- och hjälpinsatser, inom socialtjänsten och i andra verksamheter.
I kapitlet Vilka insatser är effektiva? görs en kort genomgång av kunskapsläget när det gäller resultatet av olika insatser och metoder. Detta kapitel är relevant för alla aktörer.
I kapitlet Att dokumentera och följa upp insatser och verksamhet ges råd kring dokumentation och lokala uppföljningar. Syftet är att inspirera till att ständigt förbättra och utveckla den egna verksamheten och samtidigt successivt ge ett allt bättre kunskapsunderlag för valet av bästa möjliga insats för de barn och unga som behöver stöd och hjälp. Det riktar sig till alla utförare – såväl inom socialtjänsten som inom ideell verksamhet och hos andra huvudmän. Slutligen förs ett kortfattat resonemang om kostnadsaspekter av att satsa på stödinsatser för barn och unga vilkas föräldrar har missbruksproblem.

Målgruppen för behovsanalysen är barn och unga med medfödd funktionsnedsättning, som
har behov av planerade och från flera kompetensområden sammansatta åtgärder. Det vill säga
barn och unga som ingår i habiliteringens uppdrag. Exempel på några av de större grupper
som får insatser inom habiliteringen är cerebral pares, ryggmärgsbråck, muskelsjukdomar,
flerfunktionsnedsättning, utvecklingsstörning, missbildningssyndrom och autismspektrumtillstånd.
De behov som finns inom målgruppen är många gånger komplexa och flertalet har
behov av insatser från flera olika delar av hälso- och sjukvården men också av kommunen och
Försäkringskassan. Frågeställningar som behandlas i analysen är information och stöd,
tillgången till insatser, hjälpmedel och specialistläkare, intern och extern samverkan, fast
namngiven kontaktperson, vårdgaranti och likvärdig vård.
Utgångspunkten för svensk folkhälsopolitik och funktionshinderspolitik är principen om alla
människors lika värde och lika rätt, som även återfinns i barnkonventionen och i konventionen
om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sedan 1997 finns en etisk plattform
med 3 grundprinciper som ska ligga till grund för prioriteringar inom hälso- och sjukvård i
Sverige, människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen.
I hälso- och sjukvårdslagen anges 4 prioriteringsgrupper inom
sjukvården, där vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserade
tillstånd eller för tidig död och habilitering är högt prioriterat.
I nuläget saknas nationella riktlinjer för behovsgruppen. Vad gäller nationella kvalitetsregister
medverkar landstinget i CPUP, uppföljningsprogram av rörelseapparaten för barn och unga
med cerebral pares och i HabQ, kvalitetsregister för habilitering. HabQ startade som ett
kvalitetsregister för barn och unga med cerebral pares, 2011 inkluderades barn med autism.
Målet är att följa alla barn och ungdomar som får insatser genom habiliteringens verksamhet.
I landstinget finns vårdprocessprogram för ryggmärgsbråck och neuropsykiatri, barn och
unga.
Cirka 2 500 personer omfattas av habiliteringens insatser i länet, varav 1 600 är barn och
unga. Inom landstinget finns 3 enheter för barn- och ungdomshabilitering, vilka är olika
uppbyggda och ingår i närsjukvården i respektive länsdel. Det ökade inflödet av barn och
unga med neuropsykiatrisk problematik de senaste åren har inneburit ett ökat tryck på
habiliteringens verksamheter. Enligt verksamhetsföreträdare har det inneburit en viss
förskjutning av resurser till förmån för utredning och behandling inom neuropsykiatri, vilket
inneburit en viss undanträngningseffekt för övriga grupper inom habiliteringen. För att
hantera det ökade behovet av neuropsykiatrisk utredning och behandling har verksamheterna
även tagit till olika lösningar i samverkan med barn- och ungdomspsykiatrin i de tre
länsdelarna.
Barn- och ungdomshabiliteringen har under flera år haft brist på specialistläkare. Hösten 2012
genomförde länets barn- och ungdomshabiliteringar och barnkliniker en riskanalys gällande
bristen på specialistläkare inom barn- och ungdomsneurologi och habilitering. Riskanalysen
har bland annat lett till att 2 strategiska block för ST-läkare med inriktning neurologi inrättas
2014 som en gemensam satsning mellan habiliteringesenheterna och barnklinikerna.
8
Under våren 2013 genomförde brukardialogberedning 3 intervjuer med barn och unga med
medfödda funktionsnedsättningar samt deras föräldrar. Som förälder till ett barn med
komplexa behov är det viktigt att bli bemött på ett bra sätt i kontakterna med hälso- och
sjukvården och andra myndigheter. Det är viktigt att få tillgång till stöd och till relevant
information om diagnosen eller funktionsnedsättningen i ett tidigt skede. Det är också viktigt
att hela familjen har tillgång till olika former av stödinsatser under lång tid.
För många föräldrar tar det lång tid att vänja sig vid den nya situationen och man ägnar
mycket tid åt saker som normalt inte ingår i föräldrarollen. Det kan handla om att barnet långt
upp i ålder behöver lika mycket omsorg och passning som när han eller hon var nyfödd.
Mycket tid och pengar läggs på träning, anpassning av miljön eller att skjutsa till olika
specialaktiviteter. Oräkneliga timmar läggs på att samordna alla kontakter kring barnet med
hälso- och sjukvården, kommunen, assistenter, försäkringskassa och så vidare.
Behovet av habiliterande insatser och hjälpmedel är ofta stort hos barn och unga som har en
funktionsnedsättning. När det gäller habiliterande insatser upplever en del att dessa tenderar
att minska i takt med barnets ålder, trots att behovet är oförändrat. Många upplever även att
det är långa väntetider för utredningar. Flera synpunkter berör brister inom hjälpmedelsområdet.
Att det är långa leveranstider på nya hjälpmedel och att det tar tid att få hjälpmedel
reparerade. Man anser också att hjälpmedelssortimentet är begränsat och att systemet med
särskild prövning är krångligt och byråkratiskt. Ytterligare synpunkter handlar om bristande
tillgång till information om vilka insatser och hjälpmedel som finns att få. Många upplever att
de får söka information själva. Men det är inte lätt att leta efter information när man inte vet
vad man ska leta efter eller fråga om. Sökprocessen blir omständig och tidsödande.
Utbudet av habiliterande insatser och metoder och hjälpmedelssortiment kan se olika ut i olika
landsting och regioner. Något som de intervjuade upplever som orättvist och föräldrarna anser
att alla barn borde ha samma förutsättningar var i landet man än bor. Bristande tillgång till
specialistläkare upplevs som ett annat problem och flera uttrycker en oro för att deras barn
inte ska få tillgång till viktiga insatser som de har behov av.
Utifrån den etiska plattformen är barn och unga med medfödda funkitonsnedsättningar en
högt prioriterad grupp i samhället. Deras behov av god vård i hela vårdprocessen behöver
säkerställas för att minska risken för komplikationer och förbättra den långsiktiga prognosen
och därmed livskvaliteten för barnen.
De utvecklingsområden som identifierats i behovsanalysen finns inom områdena: Information
och stöd, Samverkan/samordning och kontinuitet och Tillgänglig, likvärdig och säker vård.

Barns och ungas hälsa och sociala förhållanden i Sverige är goda, även jämfört med andra välfärdsländer. Detta gäller i synnerhet spädbarn och skolbarn. Exempelvis är barnadödligheten i dessa åldrar bland de absolut lägsta i världen. Barns och ungas fysiska miljö är god ur ett internationellt perspektiv, med låg förekomst av miljörelaterad sjuklighet, till exempel orsakad av luftföroreningar. Sverige ligger dock inte lika mycket i framkant när det gäller de lite äldre barnen. Symtom på ett nedsatt psykiskt välbefinnande (ledsenhet, sömnsvårigheter, huvudvärk med mera) är vanligare bland svenska 15-åringar än i andra länder. Narkotikabruk är mindre vanligt bland svenska unga medan alkoholkonsumtionen är på en genomsnittlig europeisk nivå.

I vårt land har hälsoutvecklingen bland unga inte sett likadan ut som för andra åldersgrupper. Exempelvis har risken att avlida i åldersspannet 15–29 år varit oförändrad de sista 15 åren, när dödligheten har minskat i alla andra åldrar. Självmorden minskar inte bland ungdomar, vilket de gör för andra åldersgrupper. Dödligheten i olycksfall har också varit oförändrad, men minskat de allra senaste åren. Trots det är dödligheten hos unga bland de lägsta i Europa, men för ungdomsgruppen ligger flera länder bättre till.

Sverige – tillsammans med andra skandinaviska länder och Nederländerna – tillhör de länder där ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer är minst omfattande. Det är också mycket ovanligt att svenska barn saknar grundläggande nödvändigheter som nya kläder, passande skor, tre mål mat om dagen, böcker eller leksaker med mera. Några förklaringar till detta är att svenska barnfamiljer ofta har två familjeförsörjare, att ensamstående föräldrar arbetar i högre grad och på transfereringar till stöd för barnfamiljer. Av betydelse är också att många välfärdstjänster är avgiftsfria för barn, som exempelvis sjukvård, tandvård, skola och skollunch

På många håll saknas förebyggande och tidiga insatser för barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Barnet riskerar att helt bli utan vård, vilket kan få livsavgörande konsekvenser. Anledningen till oklarheterna är att kommuner och landsting ger otydliga uppdrag eller inga uppdrag alls till verksamheterna.

Doktorsavhandling
Den forskning som hittills funnits vad gäller rörelsehindrade barn fokuserar nästan uteslutande på deras situation sett ur de vuxnas perspektiv. Men Lisa Skär tar sin utgångspunkt i att försöka förstå barnens och ungdomarnas värld utifrån deras eget perspektiv.
Det övergripande syftet med avhandlingen är att beskriva hur barn och ungdomar med rörelsehinder själva uppfattar sina roller, relationer och aktiviteter med jämnåriga och vuxna i olika miljöer.
Rörelsehindret i sig och olika miljöers otillgänglighet är två faktorer som försvårade för barnen och ungdomarna att delta i aktiviteter och därmed ha relationer med jämnåriga. Att använda rullstol eller kryckor är både tidskrävande och tar mycket energi av barnen - dessutom fungerar dessa hjälpmedel inte alltid i alla miljöer.
– Barn med rörelsehinder hinner inte alltid eller kan inte vara aktiva deltagare i olika aktiviteter. Samtidigt är det ofta är förutsättningen för att få kamrater, säger Lisa Skär.

När föräldrar eller andra vuxna i familjen har missbruk, allvarlig sjukdom eller skada, psykisk ohälsa, psykisk funktionsnedsättning, använder våld eller avlider får det konsekvenser för barnen – i större eller mindre grad.

Denna sammanfattning av kunskapsläget syftar till att kortfattat ge ökad kunskap och insikt i barns och ungas situation och behov i familjer med dessa svårigheter.

Syftet är att vidare att belysa varför det är viktigt att anlägga ett familjeperspektiv – både när personal möter barn och unga med olika symtom på psykisk ohälsa och när den möter föräldrar med allvarliga svårigheter. Att uppmärksamma barns behov och ge det stöd som behövs kan både förbättra situationen här och nu och förebygga senare negativa konsekvenser.

Skriften riktar sig till personal inom hälso- och sjukvård, socialtjänst samt förskola och skola.

När föräldrar eller andra vuxna i familjen har missbruk, allvarlig sjukdom eller skada, psykisk ohälsa, psykisk funktionsnedsättning, använder våld eller avlider får det konsekvenser för barnen – i större eller mindre grad.

Denna sammanfattning av kunskapsläget syftar till att kortfattat ge ökad kunskap och insikt i barns och ungas situation och behov i familjer med dessa svårigheter.

Syftet är att vidare att belysa varför det är viktigt att anlägga ett familjeperspektiv – både när personal möter barn och unga med olika symtom på psykisk ohälsa och när den möter föräldrar med allvarliga svårigheter. Att uppmärksamma barns behov och ge det stöd som behövs kan både förbättra situationen här och nu och förebygga senare negativa konsekvenser.

Skriften riktar sig till personal inom hälso- och sjukvård, socialtjänst samt förskola och skola.

Detta är den sjätte rapporten i projektet "Barn som anhöriga", som genomförs av CHESS vid Stockholms universitet/Karolinska Institutet i samarbete med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) på uppdrag av Socialstyrelsen. Inledningsvis ger rapporten en teoretisk översikt om barn som anhöriga till föräldrar med posttraumatisk stress. Därefter görs en systematisk granskning av den empiriska litteraturen om betydelsen av post-traumatisk stress hos flyktingföräldrar i exil för deras barns hälsa och välbefinnande.

Den 1 januari 2010 infördes en ny lagstiftning angående hälso- och sjukvården ansvar att
ge information, råd och stöd till barn vars föräldrar har en allvarig psykisk eller fysisk
sjukdom inklusive missbruk, eller oväntat avlider. Den här rapporten syftar till att ge
övergripande bild av hur många barn som direkt berörs av denna nya lag.
Rapporten baseras i första hand på anonymiserade analyser av data om sluten vård på
sjukhus från Patientregistret under 1987–2008, och dödsfall i Dödsorsaksregistret under
1973–2008. Registerdata från Statistiska Centralbyrån har använts för att koppla föräldrar
till sina biologiska barn och definiera familjers sociala karaktäristika.
Av de barn som föddes 1987–89 hade 7,8 procent minst en förälder som vårdats inneliggande
på sjukhus på grund av psykisk sjukdom och/eller missbruk av alkohol eller
narkotika under barndomen, d v s innan de hade fyllt arton år. Psykisk sjukdom hos för-
äldern var den vanligaste orsaken som berörde 5,7 procent av barnen, medan alkoholmissbruk
berörde 2,5 procent och narkotikamissbruk 1,5 procent. Under ett enskilt år
handlar det om ca 26 000 barn som har minst en förälder som vårdas på sjukhus grund
av psykisk sjukdom eller missbruk.
Betydligt fler föräldrar har indikatorer på problem med alkohol och narkotika av mildare
grad. Om man också räknar in föräldrar som haft vårdkontakter i öppen vård på
sjukhus på grund av missbruk, eller har dömts i domstol på grund av rattfylleri eller narkotikabrott,
var det totalt 17,0 procent av barnen som berördes. Psykisk ohälsa hos föräldrar
som inte är så allvarlig att den leder till sjukhusvård är också relativt vanlig. I undersökningen
av levnadsförhållanden (ULF) 2007–11 svarade t ex 18,1 procent av föräldrar
till barn i åldern 10–18 år att de led av ängslan, ångest eller oro. Psykofarmakamedicinering
är en annan indikator på psykisk ohälsa hos föräldrar. Under ett enskilt genomsnittligt
år under perioden 2006–8 använde 10,7 procent av mödrar och 5,5 procent av fäder
till barn i åldern 1–18 år ett antidepressivt läkemedel.
Något riktigt bra mått på somatisk (=fysisk) sjukdom hos förälder som är så svår att
deras barn behöver information och/eller stöd finns inte i svenska register. I denna rapport
användes definitionen somatisk sjukdom utan missbruk hos föräldrar som var så
svår att den föranledde minst en veckas inneliggande vård på sjukhus, vilket 12,6 procent
av alla barn födda 1987–89 upplevde före sin artonårsdag. Många fler föräldrar har någon
form av kronisk sjukdom, 28,4 procent av föräldrar till barn i åldern 10–18 år i ULFundersökningen
2007–11 rapporterade t ex minst en kronisk sjukdom.
3,4 procent av alla barn födda 1973–89 hade minst en förälder som avlidit innan deras
artonårsdag. Under ett enskilt år är under perioden 2006–08 berördes ca 3 500 barn. 22
procent av de avlidna fäderna och 12 procent av de avlidna mödrarna hade indikatorer på
alkohol- och/eller narkotikamissbruk. Plötslig oväntad död hos en förälder orsakad av
självmord, våld eller olycka drabbade 600–650 barn varje år. Barn som drabbas av dödsfall
på grund av olyckor och våld hos föräldrar är ofta förskolebarn, medan andra typer av
dödsfall hos föräldrar framför allt drabbar barn i tonåren.
Missbruk och psykisk sjukdom är inte sällan en bidragande orsak till separation mellan
föräldrar. En konsekvens av detta är att många föräldrar som vårdas på sjukhus på grund
av dessa problem inte bor tillsammans med sina barn och att den förälder som bor tillsammans
med barnet ofta är ensamstående. Endast ungefär en tredjedel av fäder som
vårdas på sjukhus på grund av missbruk bor tillsammans med sina barn, mot ungefär
dubbelt så många mödrar.
6
Missbruk, sjukdom och dödsfall hos föräldrar drabbar framför allt barn som befinner
sig i en utsatt social position i det svenska samhället. Det är ungefär tre gånger så vanligt
att föräldrar i barnfamiljer med låg socio-ekonomisk position vårdas på sjukhus för någon
av dessa orsaker jämfört med föräldrar i barnfamiljer med hög socio-ekonomisk position
En social gradient finns också för dödsfall hos föräldrar, där den är större för dödsfall för
fäder än för mödrar, och särskilt stor för plötsliga oväntade dödsfall som orsakas av
självmord, våld och olyckor, dödsfall som framför allt drabbar fäder.
Föräldrar födda utanför Europa vårdas betydligt mer sällan på sjukhus grund av såväl
alkohol som narkotikamissbruk jämfört med föräldrar med svenskt ursprung, men något
oftare än andra på grund av psykisk sjukdom. Föräldrar med annat nordiskt ursprung än
svenskt vårdas oftare för såväl missbruk som psykisk sjukdom, och har och har också en
högre dödlighet än barn till föräldrar med annat svenskt eller utländskt ursprung.
Föräldrars missbruk eller psykiska sjukdom är vanliga orsaker till att barn omhändertas
för samhällsvård i Sverige. För barn som vårdats mer än fem år i samhällsvård har 61
procent åtminstone en förälder som vårdats inneliggande på grund av missbruk eller psykisk
sjukdom, och 23 procent har en förälder som har avlidit före barnen fyllt arton år.
Det stora antalet barn som potentiellt berörs av den nya lagen om information och stöd
till barn som anhöriga i hälso- och sjukvården gör det angeläget med en diskussion om
prioriteringar, och ett utvecklingsarbete kring insatser med olika grad av intensitet som
kan matchas till barn med olika nivåer av behov. Här krävs ett nära samarbete mellan
hälso- och sjukvården och socialtjänsten, och särskilt viktigt är detta för att utveckla insatser
som är ändamålsenliga för de stora behov av information och stöd kring föräldrars
psykiska sjukdom, missbruk och död som rör barn i samhällsvård. Barn till föräldrar med
kroniska fysiska sjukdomar framstår som ett område där fördjupade analyser i andra
datakällor än register är särskilt viktiga för att skapa underlag för det fortsatta utvecklingsarbetet.

Rapport 2 från projektet "Barn som anhöriga" från CHESS, Stockholms universitet/Karolinska Institutet i samarbete med Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.

Denna kartläggning av hur det går i skolan för barn som berörs av allvarliga svårigheter hos förälder eller annan vuxen i familjen, har gjorts inom ramen för ett regeringsuppdrag.

Detta är den andra rapporten av tre i projektet "Barn som anhöriga", som genomförs
av CHESS och institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet i samarbete
med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) och Linnéuniversitetet i Kalmar.
Rapportens syfte är att belysa skolprestationer i grundskolan för barn som är anhö-
riga. Vi har analyserat meritvärde och gymnasiebehörighet från årskurs 9 för 655 000
barn under 2003–2008, med fokus på barn som är anhöriga, det vill säga barn med
föräldrar som har vårdats på sjukhus på grund av missbruk, psykisk eller fysisk sjukdom
eller som har avlidit – då barnen var i åldern 0–15 år.
Bland alla barn i undersökningen var det 10,3 procent av flickorna och 13,0 procent
av pojkarna som lämnade grundskolan utan att ha uppnått gymnasiebehörighet.
Barn till föräldrar med missbruk och/eller psykisk sjukdom utgjorde tillsammans sju
procent av studiepopulationen, och framstod som den grupp bland barn som anhö-
riga som hade de minst tillfredställande skolresultaten. Av pojkar som har en förälder
som missbrukar var det 27 procent (far missbrukar) respektive 30 procent (mor
missbrukar) som lämnade grundskolan utan gymnasiebehörighet, liksom 22 respektive
23 procent av pojkar som har en förälder med psykisk sjukdom, jämfört med enbart
12 procent av pojkar från familjer utan missbruk eller psykisk sjukdom. Något
fler flickor än pojkar uppnådde gymnasiebehörighet även i dessa familjer, men
mönstret i förhållande till föräldrars missbruk och psykiska sjukdom var detsamma
som för pojkar.
Det maximala meritvärdet för en elev som går ut årskurs 9 är 320 och medianvärdet
i denna undersökning var 210. Genomsnittligt var meritvärdet, i jämförelse med
barn i familjer utan känt missbruk eller psykisk sjukdom, 45 meritpoäng lägre hos
barn till missbrukande mödrar, 39 meritpoäng lägre hos barn till missbrukande fäder
och 22 meritpoäng lägre hos barn till någon förälder med psykisk sjukdom.
Missbruk hos föräldrar, men också i viss mån psykisk sjukdom, var vanligare i familjer
som fått försörjningsstöd det år barnet avslutade årskurs 9, där föräldrarna
hade kort skolgång bakom sig och familjer där föräldrarna hade separerat. För att
undersöka betydelsen av detta för barnens skolresultat gjorde vi en analys där vi på
matematisk väg vägde in dessa faktorer tillsammans med föräldrarnas missbruk och
psykiska sjukdom. Det visade sig att så mycket som 85 procent av den ökade risken
för barn till föräldrar med missbruk och 75 procent av den ökade risken för barn till
föräldrar med psykisk sjukdom att inte uppnå gymnasiebehörighet var förknippad
med dessa tre sociala faktorer. Vår analys pekar på att det både handlar om sociala
faktorer som kan ha bidragit till uppkomsten av missbruket respektive den psykiska
sjukdomen (utbildningsbakgrund) och faktorer som troligen oftare är en konsekvens
(försörjningsstöd respektive föräldraseparation) av dessa föräldrafaktorer.
Av barnen i studiepopulationen bodde 63 procent i samma hushåll som bägge sina
biologiska föräldrar det år som de avslutade årskurs 9. Av övriga barn hade 35 procent
föräldrar som separerat och 2,1 procent en förälder som avlidit. Ungefär dubbelt
så många barn till separerade föräldrar och barn i familjer där någon förälder avlidit
lämnade grundskolan utan gymnasiebehörighet, jämfört med barn i kärnfamiljer, där
andelen var drygt åtta procent. Skillnaderna mellan barn till separerade föräldrar och
barn i familjer där någon förälder avlidit var små. Det fanns en viss skillnad mellan
könen när det gällde konsekvenserna av att ha förlorat sin mor i dödsfall, där konse-
6
kvenserna var större för flickor än för pojkar. För bägge könen var dock konsekvenserna
större av att ha förlorat en far än en mor. Sociala faktorer som föräldrars utbildningsbakgrund
och försörjningsstöd bidrog något till skillnaderna i skolresultat
mellan barn i kärnfamiljer och barn i enföräldrahushåll.
Fysisk sjukdom hos föräldrar representerades i denna studie av inflammatorisk
tarmsjukdom, multipel skleros och leukemi. Barn vars mödrar hade inflammatorisk
tarmsjukdom eller multipel skleros hade något lägre meritvärde än genomsnittet,
efter att analysen har justerats för den friska förälderns skolbakgrund, medan någon
negativ effekt av fäders sjukdom på barnens skolprestationer inte noterades. Leukemi
fick exemplifiera cancersjukdom hos föräldrar i undersökningen. Barn till föräldrar
med leukemi med dödlig utgång hade klart sämre skolprestationer än andra barn i
undersökningen, medan några skillnader från genomsnittet överhuvudtaget inte
kunde identifieras hos barn till förälder som överlevde leukemi. Det behövs dock fler
studier av barn till föräldrar som drabbas av cancersjukdom för att bekräfta dessa
resultats relevans för cancer hos föräldrar i allmänhet.
Ett genomgående mönster för samtliga grupper av barn som anhöriga var att för-
äldrars egen utbildningsbakgrund hade större betydelse för barnets skolprestationer
än förälderns sjukdom eller död, och att en lång utbildning hos föräldrar hade en viss
skyddande effekt på skolprestationerna av förälderns sjukdom eller död. Vi ser också
att barn i familjer med försörjningsstöd generellt har ett lågt meritvärde, oavsett om
föräldrarna har indikation på missbruk/psykisk sjukdom eller ej.
Resultaten från denna studie visar att föräldrars missbruk, sjukdom och död inte
sällan påverkar deras barns skolresultat på ett negativt sätt. Yrkesgrupper som möter
dessa barn bör således tänka på att hjälp med skolarbete och läxläsning kan vara en
viktig komponent i ett psykosocialt stöd. När det gäller förebyggande insatser i skolan
pekar studien i första hand på behovet av generella insatser för barn som har svårt att
få stöd i hemmet i skolarbetet oavsett orsak. Där det kan handla om barn som är anhöriga,
men likväl om barn med t ex separerade föräldrar eller föräldrar med kort
egen utbildning.
Studien pekar också på särskilt bristfälliga skolresultat hos barn där föräldrars
sjukdom och död drabbar familjer som har kontakt med socialtjänsten, antingen i
form av försörjningsstöd eller genom att barnen placerats i samhällsvård. De bristfälliga
skolprestationerna hos dessa gör socialtjänsten till en naturlig plattform för interventioner
i syfte att stödja skolarbetet hos barn i familjer med social sårbarhet,
inklusive sjukdom och död hos förälder. Både svensk och internationell forskning
pekar på att det är realistiskt att förvänta sig positiva resultat från denna typ av interventioner.
Det är därför angeläget att metoder för att stödja skolarbetet hos elever i
socialt sårbara familjer får en större spridning bland Sveriges kommuner.

Avhandling

Bristande stabilitet för barn i familjehem och på institutioner är vanligt och innebär svåra känslor för barnen. Viktoria Skoog har studerat instabilitet i samhällsvård för barn i form av sammanbrott, vilket betyder att ett barns placering avbryts plötsligt och oplanerat samt planerade byten av vårdmiljöer, vilket betyder att socialtjänsten utifrån planering låter ett barn flytta till ett nytt familjehem eller en ny institution

Avhandling

Bristande stabilitet för barn i familjehem och på institutioner är vanligt och innebär svåra känslor för barnen. Viktoria Skoog har studerat instabilitet i samhällsvård för barn i form av sammanbrott, vilket betyder att ett barns placering avbryts plötsligt och oplanerat samt planerade byten av vårdmiljöer, vilket betyder att socialtjänsten utifrån planering låter ett barn flytta till ett nytt familjehem eller en ny institution

Rapporten vill bidra med kunskap och idéer för yrkesverksamma och bilda underlag när stöd och insatser formas och samverkan utvecklas. Publikationen bygger på forskning som kompletterats med andra studier samt med erfarenheter från yrkesverksamma.

Sykdom, ulykker og kriser har alltid et familieperspektiv. Det minner forfatterne av denne kunnskapsrike boken om på hver side. De stiller det viktigste av alle spørsmål: Er det barn der?
Hvor du enn befinner deg i kretsen rundt en sorg- og kriserammet familie, midt i sentrum der hjemme, som den som tar imot barnet i barnehage eller skole, eller som ansvarlig for behandling og oppfølging av den syke, trenger du denne boken. Aldri før har noen så grundig og rørende oppsummert teoretisk og praksisbasert kunnskap om pårørende barns behov. Det kan ikke sies for ofte, og det står med store bokstaver i boken: Best hjelper det barnet at mamma eller pappa får all den støtte de trenger. Når du har lest denne boken, er du i besittelse av noe helt unikt – en oppdatert empati!

Denna kunskapsöversikt tar upp metoder för att ge information, råd och stöd till barn när deras förälder är fysiskt sjuk. Syftet är att den ska vara ett stöd för professionella i hälso- och sjukvård samt socialtjänst som möter barn och ungdomar i sin yrkesutövning. I kunskapsöversikten presenteras de metoder som kunskapsöversikten identifierat, deras vetenskapliga underlag och effekter. Dessutom beskrivs de svårigheter som barn möter när en förälder blir fysiskt allvarligt sjuk.

Denna kunskapsöversikt tar upp metoder för att ge information, råd och stöd till barn när deras förälder är fysiskt sjuk. Syftet är att den ska vara ett stöd för professionella i hälso- och sjukvård samt socialtjänst som möter barn och ungdomar i sin yrkesutövning. I kunskapsöversikten presenteras de metoder som kunskapsöversikten identifierat, deras vetenskapliga underlag och effekter. Dessutom beskrivs de svårigheter som barn möter när en blir förälder fysiskt allvarligt sjuk

Framtagen av processledare Åsa Nilsson och medarbetare i kommunen och landstinget.