Bibliotek

Syftet med denna studie är att skapa en översikt
och en systematisk redovisning. Förhoppningen
är också att projektet utvecklas till att bli en
återkommande studie med jämnt intervall för
att på sikt bidra till större jämlikhet mellan
kommunerna och få en mer systematisk översikt.
Projektet syftar också till att inspirera kommuner
samt lyfta några exempel från kommunerna av
det som görs runt om i landet.
En sammanfattning av resultatet kommer att
finnas tillgängligt i en Excel-fil på Anhörigas
Riksförbunds hemsida, anhorigasriksforbund.se.
Excelfilen kan användas för att skaffa sig en
överblick av stöd till anhöriga och fördjupa sig
ytterligare i resultaten. Den kan också användas
i arbetet med att ta fram idéer om hur man
bygger upp och vidareutvecklar ett stöd till
anhöriga, som är tillgängligt för alla anhöriga
oavsett ålder och diagnos hos den närstående.

Under 2008 – 2009 genomförde Enheten för FoU-stöd, Regionförbundet Uppsala län ett utvecklingsprojekt tillsammans med en personalgrupp vid ett särskilt boende i Enköpings kommun samt en personalgrupp vid ett hemtjänstdistrikt i Tierps kommun.

Syftet med projektet var att införa och stärka ett anhörigperspektiv i den ordinarie äldreomsorgen. Vid uppföljning hösten 2009 framkom att flera förbättringar har genomförts i verksamheterna som en följd av projektet. Projektet presenteras i den här rapporten.

Den offentliga äldreomsorgen har sedan 1990-talet allt mer koncentrerats till personer med
omfattande hjälp-/stödbehov. Tröskeln till hemtjänst har höjts. Kunskaperna har samtidigt
ökat om omfattningen av den hjälp som anhöriga faktiskt ger och att denna hjälp även kan
innebära stora påfrestningar för de anhöriga. Detta har lett till att staten under senare år har
gjort stora satsningar för att stimulera utvecklingen av kommunernas stöd till anhöriga. Detta
stöd kan vara direkt eller indirekt. Det kan också beskrivas som synligt respektive osynligt.
Det personalen gör för den person som är sjuk eller funktionshindrad innebär, om det utförs
väl, ett indirekt stöd för den anhöriga. Det osynliga stödet handlar mycket om att ha god
kunskap om anhörigas villkor, förståelse av den anhörigas roll i omsorgsarbetet och för den
anhörigas personliga situation samt hur anhöriga betraktas och bemöts. I detta perspektiv är
stöd till anhöriga en angelägenhet inte bara för dem som arbetar med direkt anhörigstöd utan
för hela organisationen
Ett övergripande syfte med detta projekt har varit att utveckla och pröva metoder för att införa
och stärka ett anhörigperspektiv i vård och omsorgsverksamhet för äldre. Projektet har
genomförts tillsammans med personal i Örbyhus hemtjänstdistrikt i Tierps kommun och
personal på Tallgårdens särskilda boende för äldre i Enköpings kommun.
Projektet har genomförts i tre faser.
1. Analys. Syftet var här att få information om hur de berörda verksamheterna fungerar ur ett
anhörigperspektiv, detta som ett underlag för utvecklingsarbetet. Fokusgruppsintervjuer
genomfördes dels vid hemtjänsten och dels vid det särskilda boendet med såväl anhöriga som
personal samt vid ett senare tillfälle en fördjupad gruppintervju med anhöriga.
2. Intervention. En FoU-cirkel genomfördes, sex träffar à tre timmar, med personalgrupperna
vid hemtjänsten respektive det särskilda boendet. I cirkeln deltog även enhetscheferna och
anhörigkonsulent/anhörigrådgivare. Arbetet var processinriktat och gick ut på att utveckla ett
anhörigperspektiv (förståelse och medvetenhet) samt formulera en handlingsplan för ett
förhållningssätt till och samarbete med anhöriga. Ett genomgående inslag i FoU-cirkeln var
gruppdiskussioner och reflektion. Tanken var att deltagarna själva skulle skapa sin
verksamhets anhörigperspektiv och inte serveras någon färdig lösning. Resultaten från
analysfasen var, tillsammans med deltagarnas egna erfarenheter, ett viktigt grundmaterial för
diskussionerna i FoU-cirkeln. Andra inslag var föredrag om olika teman, informationsgranskning,
film, egna intervjuer med någon anhörig samt arbete med att formulera en
handlingsplan. Varje möte dokumenterades.
3 Uppföljning. Uppföljning av projektet gjordes på flera sätt. Cirka tre månader efter
projektets slut genomförde anhörigkonsulenten/-rådgivaren en gruppintervju med sina
respektive personalgrupper. Vid samma besök fick deltagarna också individuellt fylla i en
utvärderingsblankett. Ytterligare ca tre månader senare genomförde projektledningen återigen
en fokusgruppsintervju med samma frågeställning som i analysfasen samt en gruppintervju
kring frågan om hur anhörigperspektivet kan hållas levande och fortsätta att utvecklas.
Efter projektet kan konstateras att arbetsformen fungerat väl och varit uppskattad. Det kanske
mest betydelsefulla inslaget har varit möjligheten för personalen att i gruppdiskussioner
reflektera kring vad de hört i föredrag, sett i film, läst i artiklar och upplevt i egna intervjuer
7
med anhöriga. Flera exempel gavs på förändringar som genomfördes redan medan projektet
pågick. Exempel på det är införande av telefontid för ökad tillgänglighet, förbättrad
information genom pärmsystem, nya rutiner för kontaktmannaskapet samt en utvecklad
relation mellan kontaktmannen och biståndshandläggaren.

Sedan början av 1900-talet har samhällets intresse ökat för den informella, oavlönade hjälp som många människor regelbundet ger till sina närstående. "Anhöriga" har kommit i blickfånget, framför allt anhöriga till äldre. Bakgrunden är bl.a. tilltagande vård- och omsorgsbehov men också en nyvaknad insikt om det informella hjälparbetets betydelse. Men hur ska man egentligen förstå anhörigbegreppet? Vad är det för slags hjälpinsatser som anhöriga utför? Hur vanliga är de och vad består de av?

Författarna har tillsammans 100 års erfarenhet av verksamhet inom området äldre och funktionshindrade och deras familjer.

Rapporten belyser på ett insiktsfullt sätt den komplexitet i anhörigomsorg som ligger i sakens natur och diskuterar dess subtila nyanser.

Denna text är en oväderlig resurs för studenter inom vårdvetenskap, socialt arbete och rehabilitering, för personal som arbetar direkt med anhöriga i sitt dagliga arbete, för beslutsfattare med ansvar för anhörigstöd i kommunerna och för alla andra med intresse för ämnet.

Våren 2008 publicerade Dalarnas forskningsråd en kartläggning över anhörigstödet i
Dalarna. Kartläggningen visade att arbetet med anhörigfrågor ser olika ut i Dalarnas
kommuner. Föreliggande rapport syftar till att kartlägga hur samarbetet i
anhörigfrågor ser ut i Orsa kommun. Studien bygger på i första hand personliga
intervjuer med anhörigvårdare och representanter från styrgruppen.
I Orsa finns ett anhörigcenter centralt beläget i anslutning till vårdcentral,
dagverksamhet och särskilt boende. En anhörigsamordnare är anställd på halvtid för
att samordna verksamheten och fungera som kontaktperson. Till sin hjälp har
anhörigsamordnaren en styrgrupp bestående av representanter från
frivilligorganisationer, kyrka och vårdcentral. Flera av styrgruppens representanter,
samt personal från dagverksamhet, fungerar även som sk. anhörigombud i
kommunen.
I programmet för 2009 erbjuds allt från sopplunch och syjunta/stickjunta till
närståendeträffar och föreläsningar/studiecirklar om stroke och demens. Våren
2009 hade anhörigcentret kontakt med strax över hundratalet anhörigvårdare, en
viss ökning från tiden för ovan nämnda kartläggning. En stor del av kontakterna
sker per telefon och med många av anhörigvårdarna är kontakten bara sporadisk.
Utöver anhörigcentrets verksamhet erbjuds stöd till anhörigvårdare främst genom
avlösning. Avlösningen ges genom dagverksamhet, korttidsboende och hemtjänst.
De intervjuade är alla nöjda med den verksamhet som bedrivs vid anhörigcentret.
Personalen vid anhörigcentret och dagverksamheten Ljusglimten framstår som viktiga
kuggar i arbetet med anhörigstöd i kommunen. Visst missnöje finns däremot med
hemtjänsten som enligt några av de intervjuade behöver bli mer flexibel och med
korttidsboendet som idag tycks inrymma personer med alltför skiftande
sjukdomsbild. Flera av de intervjuade påtalar en hos personalen (hemtjänst och
korttidsboende/särskilt boende) bristande förståelse för de problem såväl vårdtagare
som anhörigvårdare ställs inför. För att öka denna förståelse behövs utbildning och
information.

Anhörigvårdares vardag. En kunskapsöversikt och två studier kring äldres anhöriga. Arbetsrapport.

Skriften vänder sig till ideella organisationer för anhöriga, brukare och patienter. Den kan ge stöd i att formulera och utveckla organisationens syn på anhörigstöd enligt 5 kap. 10 § socialtjänstlagen, vad bestämmelsen betyder för enskilda och hur man kan arbeta vidare för de anhörigas bästa.

Ett framgångsrikt anhörigstöd står på några viktiga grundpelare. En av dessa är att stödet tillför något positivt till både den anhörige och den demenssjuke. Det menar docent Lennarth Johansson.

Boken handlar om vad som händer när de anhöriga, aktiva som passiva, och sjukhemmets eller hemtjänstens personal på olika sätt konfronteras med varandra.

Hur påverkas livet om barnet föds med utvecklingsstörning, om tonåringen får livslångt hjälpbehov efter en trafikolycka, om den medelålders maken får stroke eller om en gammal förälder drabbas av demenssjukdom? Det var några av frågorna bakom ett omfattande forskningsprojekt om anhörigvård. I Sverige har samhället ansvaret för att äldre, sjuka och funktionshindrade ska få den hjälp de behöver. Ändå utförs merparten av all vård och omsorg av närstående, ibland under mycket svåra förhållanden. Resultaten som denna bok bygger på belyser anhörigvårdarnas situation ur ett socialt, ekonomiskt och arbetsmässigt perspektiv.

I dagens Sverige pågår en mycket tydlig förskjutning av arbete och ansvar från det offentliga till familjen. Med utgångspunkt i lagstiftningen diskuteras därför samhällets respektive individens ansvar för hjälpbehövande människor. En sådan diskussion är viktig eftersom konsekvenserna av ett minskande samhällsengagemang är outforskade när det gäller familjens och de anhörigas situation.

Boken vänder sig till de som på något sätt kommer i kontakt med frågor om anhörigvård. Den kan läsas av omsorgs- och sjukvårdspersonal, studerande vid utbildningar inom välfärdstjänstområdet, politiker samt övriga som är intresserade av frågor kring samhällsförändringar, välfärdsstat, jämställdhetsfrågor och framtida omsorgsproblematik. Även omsorgsbehövande och anhöriga kan ha glädje av boken.

Hur påverkas livet om barnet föds med utvecklingsstörning, om tonåringen får livslångt hjälpbehov efter en trafikolycka, om den medelålders maken får stroke eller om en gammal förälder drabbas av demenssjukdom? Det var några av frågorna bakom ett omfattande forskningsprojekt om anhörigvård. I Sverige har samhället ansvaret för att äldre, sjuka och funktionshindrade ska få den hjälp de behöver. Ändå utförs merparten av all vård och omsorg av närstående, ibland under mycket svåra förhållanden. Resultaten som denna bok bygger på belyser anhörigvårdarnas situation ur ett socialt, ekonomiskt och arbetsmässigt perspektiv.

I dagens Sverige pågår en mycket tydlig förskjutning av arbete och ansvar från det offentliga till familjen. Med utgångspunkt i lagstiftningen diskuteras därför samhällets respektive individens ansvar för hjälpbehövande människor. En sådan diskussion är viktig eftersom konsekvenserna av ett minskande samhällsengagemang är outforskade när det gäller familjens och de anhörigas situation.

Boken vänder sig till de som på något sätt kommer i kontakt med frågor om anhörigvård. Den kan läsas av omsorgs- och sjukvårdspersonal, studerande vid utbildningar inom välfärdstjänstområdet, politiker samt övriga som är intresserade av frågor kring samhällsförändringar, välfärdsstat, jämställdhetsfrågor och framtida omsorgsproblematik. Även omsorgsbehövande och anhöriga kan ha glädje av boken.

Boken handlar om vad som händer när de anhöriga, aktiva som passiva, och sjukhemmets eller hemtjänstens personal på olika sätt konfronteras med varandra.

Informella vårdgivare till kroniskt
sjuka personer utgörs i
stor utsträckning av oavlönade
närstående.
Dessa närstående upplever
en belastning och begränsning
i sin livssituation och
dåligt erkännande från omgivningen:
ju längre omsorgstid,
desto hög re belastning
inom vissa domäner.
Behovet av hemtjänst överstiger
den faktiskt erhållna
hjälpen.
Närstående är mer informerade
om sjukdomen vid längre
omsorgstid.
Samhället borde även beakta
närståendes roll vid planering
av vård och behandling
av kroniskt sjuka personer.

Denna studie syftar till att se hur anhöriga, som har rollen som anhörigvårdare, beskriver sin roll i relation till sin make/maka, vilken funktion och betydelse växelboendet har för den enskilda familjen, samt hur anhörigvårdaren upplever kommunikationen mellan boendet och hemmet. För att få fram den subjektiva
upplevelsen valdes kvalitativ metod med intervjuer. Där anhörigvårdarens upplevelse är i fokus.

Denna studie syftar till att se hur anhöriga, som har rollen som anhörigvårdare, beskriver sin roll i relation till sin make/maka, vilken funktion och betydelse växelboendet har för den enskilda familjen, samt hur anhörigvårdaren upplever kommunikationen mellan boendet och hemmet. För att få fram den subjektiva
upplevelsen valdes kvalitativ metod med intervjuer. Där anhörigvårdarens upplevelse är i fokus.

Att vara äldre anhörigvårdare kan innebära en svårbemästrad situation,
som tär på anhörigvårdarens hälsa och välbefinnande och som till och
med kan innebära en risk för ökad dödlighet. Den ibland alltför tunga
vårdbördan kan ha ett starkt negativ inverkan på anhörigvårdarens
hälsa pga. t.ex. stress, sömnlöshet, utmattning, depression, och oro.
Dock kan anhörigvårdandet också innebära glädje och tillfredsställelse.
Denna översikt baserar sig på information i 31 svenska vetenskapliga
artiklar om äldre anhörigvårdares hälsa.
De flesta artiklar belyser olika faktorer i vårdsituationen; t.ex. tillgänglighet
eller omfattning av anhörigvårdarens sociala nätverk, anhö-
rigvårdarens ekonomiska situation, ålder, kön, fysiska symtom, bemästringsstrategier,
tillfredsställelse, betydelsen av den sjukes diagnos
eller stödets utformning. Det framträder mycket tydligt i denna översikt
att det är bakom situationsfaktorer och handlingar som de kanske
starkaste, och oftast omedvetna, motivationselementen ligger; dvs.
anhörigvårdarens övertygelser och föreställningar. Föreställningarna,
tillsammans med upplevelserna, i synnerhet av ömsesidighet i vårdandet,
bildar ett levande dynamisk system som är unikt för varje individ
och familj.
Mest betydelsefullt är att eftersträva att hjälpa anhörigvårdare att
uppleva ömsesidighet i vårdandet och att försöka förstå anhörigvårdandet
så som det sker i ett kraftfält av föreställningar om varför och
hur man bör vårda den sjuke. Utan att vara medvetna om anhörigvårdarnas
egna föreställningar och upplevelser kommer vi – professionella,
anhörigvårdare, den sjuke, familjemedlemmar och vänner –
att treva i blindo när vi försöker hjälpa till.
Slutsatsen i denna rapport är att anhörigvårdares hälsa påverkas,
förbättras eller försämras, beroende på 1) anhörigvårdarens föreställningar
om anhörigvårdandet, 2) anhörigvårdarens upplevelse av öm-
~ 8 ~
sesidighet både i familjerelationer och i relationer med berörd personal,
och 3) om lämpliga stödinsatser finns tillgängliga.

Doktorsavhandling 32

I denna avhandling undersöks på vilka sätt en juridisk och individuell rättighet som personlig assistans för människor med omfattande funktionshinder, kan förverkligas. Personlig assistans infördes 1994, som en del av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Avhandlingen fokuserar på hur förverkligandet kan ske främst genom lagstiftning, men också i praktiken med utgångspunkt ifrån rättighetens konstruktion.
Analysen är influerad av olika perspektiv, t.ex. rättsstatliga och välfärdsstatliga principer, men också av vissa centrala begrepp. De begrepp, som används för att förstå det empiriska materialet, är: rätt, norm och rättighet. Fallstudien används som forskningsstrategi och består av en dokumentstudie och en rättsfallsstudie. Därutöver används datamaterial från två empiriska studier där primärmaterial om personliga assistenter har samlats in.
Resultaten från studien visar att en social rättighet som personlig assistans är formad av det sammanhang och den tid den skapas i. Utformningen är också beroende av vilka intressenter som medverkar. En del av rättigheten personlig assistans är utformad som en juridisk rättighet och i rättslig mening stark. Olika normer om innehållet i rättigheten visar sig i på rättslig nivå och i praktiken. Grundläggande handikappolitiska intentioner om rättighen har påverkat praktiken och visar sig i denna som något ursprungligt och unikt. Rättigheten kan i denna mening förstås som förverkligad, även om den i stor utsträckning visar sig vara starkare som idé än som praktik.

Denna rapport bygger på en enkätundersökning av 3 630 personer i åldrarna 45-66 år under våren 2013. Undersökningen har genomförts vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, inom ramen för projektet

Anhörigomsorgens pris: Omsorgsansvar och förvärvs-arbete i medelåldern. Syftet med rapporten är att belysa anhörigomsorgens omfattning och hur vardag, arbete och försörjning påverkas av att ge anhörigomsorg i dagens Sverige. Med anhörigomsorg menar vi hjälp till en anhörig eller vän som inte kan eller har stora svårigheter att klara sig själv på grund av hög ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kan gälla att handla, städa eller skjutsa, sköta ekonomin och kontakter med sjukvården eller myndigheter, ge tillsyn och känslomässigt stöd eller hjälp med hygien och mediciniering. I de flesta fall är mottagaren en gammal förälder, men det kan också vara ett sjukt eller funktionshindrat barn, eller en maka, make, partner eller vän.

Denna rapport bygger på en enkätundersökning av 3 630 personer i åldrarna 45-66 år under våren 2013. Undersökningen har genomförts vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, inom ramen för projektet

Anhörigomsorgens pris: Omsorgsansvar och förvärvs-arbete i medelåldern. Syftet med rapporten är att belysa anhörigomsorgens omfattning och hur vardag, arbete och försörjning påverkas av att ge anhörigomsorg i dagens Sverige. Med anhörigomsorg menar vi hjälp till en anhörig eller vän som inte kan eller har stora svårigheter att klara sig själv på grund av hög ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kan gälla att handla, städa eller skjutsa, sköta ekonomin och kontakter med sjukvården eller myndigheter, ge tillsyn och känslomässigt stöd eller hjälp med hygien och mediciniering. I de flesta fall är mottagaren en gammal förälder, men det kan också vara ett sjukt eller funktionshindrat barn, eller en maka, make, partner eller vän.

Denna rapport bygger på en enkätundersökning av 3 630 personer i åldrarna 45-66 år under
våren 2013. Undersökningen har genomförts vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms
universitet, inom ramen för projektet Anhörigomsorgens pris: Omsorgsansvar och förvärvsarbete
i medelåldern.
Syftet med rapporten är att belysa anhörigomsorgens omfattning och hur vardag, arbete och
försörjning påverkas av att ge anhörigomsorg i dagens Sverige. Med anhörigomsorg menar vi
hjälp till en anhörig eller vän som inte kan eller har stora svårigheter att klara sig själv på
grund av hög ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kan gälla att handla, städa eller
skjutsa, sköta ekonomin och kontakter med sjukvården eller myndigheter, ge tillsyn och
känslomässigt stöd eller hjälp med hygien och mediciniering. I de flesta fall är mottagaren en
gammal förälder, men det kan också vara ett sjukt eller funktionshindrat barn, eller en maka,
make, partner eller vän.
Studien visar att 42 procent av både kvinnor och män i medelåldern ger anhörigomsorg
minst en gång i månaden. I genomsnitt ger kvinnor 5,4 timmar hjälp i veckan, män 3,8
timmar. Det är således lika vanligt att män som kvinnor är omsorgsgivare, men det är fler
kvinnor än män som ger omfattande omsorg: 6 procent av kvinnorna och 4 procent av
männen i befolkningen hjälper en närstående varje dag. I den gruppen ger kvinnorna i
genomsnitt 19 timmar hjälp i veckan, männen närmare 13 timmar.
Denna rapport visar att anhörigomsorg i dagens Sverige har betydande konsekvenser för
omsorgsgivarnas välbefinnande, vardagsliv, arbete och ekonomi. För både kvinnor och män
gäller att ju mer omsorg man ger, desto större är risken att drabbas. Samtidigt är det
vanligare bland kvinnor än bland män att omsorgsgivandet leder till negativa konsekvenser
på en rad områden.
Den allvarligaste formen av påverkan på arbetslivet är att minska sin arbetstid eller sluta
arbeta helt:
 Av dem som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har 13 procent av kvinnorna och 8
procent av männen minskat sin arbetstid, sagt upp sig eller gått i pension tidigare än planerat
som en konsekvens av omsorgsgivandet.
 Av dem som ger daglig hjälp är motsvarande andelar 32 procent av kvinnorna och 27 procent
av männen.
 Uppräknat till befolkningen har drygt 90 000 kvinnor och drygt 50 000 män i åldrarna 45-66
år minskat sin arbetstid eller lämnat sitt arbete på grund anhörigomsorg.
Många får minskade inkomster som en följd av anhörigomsorg:
 Av dem som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har 16 procent av kvinnorna och
11 procent av männen fått minskade inkomster på grund av omsorgsgivande.
 Av dem som ger daglig hjälp är motsvarande andelar 40 procent av kvinnorna och 32 procent
av männen.
5
 Uppräknat till befolkningen har 114 000 kvinnor och 75 000 män i åldrarna 45-66 år fått
minskade inkomster på grund av anhörigomsorg.
Kvinnors välbefinnande och vardagsliv påverkas mer än mäns av att ge anhörigomsorg, även
när vi tar hänsyn till att fler kvinnor ger omfattande hjälp:
 Att omsorgsgivandet upplevs som fysiskt eller psykiskt påfrestande är nästan dubbelt så
vanligt bland kvinnor som bland män som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden. För
mer än hälften av dessa kvinnor är omsorgsgivandet psykiskt påfrestande och för en dryg
fjärdedel är det fysiskt påfrestande.
 Cirka fyra av tio kvinnor och omkring var fjärde man som hjälper minst en gång i månaden
har upplevt svårigheter att hinna med fritidsaktiviteter eller att umgås med vänner till följd
av omsorgsgivandet.
 Drygt 5 procent av kvinnorna och drygt 2 procent av männen som hjälper minst en gång i
månaden har blivit sjukskrivna mer än två veckor på grund av omsorgsgivandet.
 Bland dem som hjälper en närstående varje dag är alla dessa svårigheter betydligt vanligare,
framförallt bland kvinnor: tre fjärdedelar av de kvinnor som ger daglig omsorg upplever
omsorgsgivandet som psykiskt påfrestande och lika många har svårt att hinna med
fritidsaktiviteter eller att umgås med vänner; drygt hälften upplever omsorgsgivandet som
fysiskt ansträngande och nästan var femte har blivit sjukskrivna i mer två veckor. Även
många män som ger daglig omsorg är påverkade på dessa sätt, men i mindre utsträckning.
Anhörigomsorg påverkar arbetssituationen i samma utsträckning för både kvinnor och män,
förutom vad gäller svårigheter att fokusera på arbetet som drabbar fler kvinnor:
 För mellan 12 och 19 procent av dem som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har
omsorgsgivandet medfört svårigheter att hålla sina arbetstider, att hinna med sina
arbetsuppgifter, att tacka ja till övertid eller nya uppdrag, eller att de förhindrats att delta i
möten eller kurser.
 Av dem som ger daglig hjälp är motsvarande andelar mellan 33 och 39 procent.
 På en punkt påverkas kvinnors arbetssituation betydligt mer än mäns av anhörigomsorg: 30
procent av de kvinnor som ger hjälp minst en gång i månaden har haft svårigheter att
fokusera på arbetet jämfört med 15 procent av männen.
Att använda semesterdagar eller andra former av betald eller obetald ledighet från arbetet
under enstaka dagar för att ge anhörigomsorg är vanligt bland både kvinnor och män. Längre
ledigheter, särskilt de som är betalda, är däremot mycket ovanliga:
 Hälften av både kvinnor och män som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har
använt kompledighet eller flex för att ge omsorg.
 Av dem som ger hjälp minst en gång i månaden har fyra av tio kvinnor och tre av tio män
använt semesterdagar för att ge omsorg.
 Färre än 2 procent av dem som ger hjälp minst en gång i månaden har haft närståendepenning
och endast en halv procent har varit tjänstlediga med lön under mer än två veckor
för att ge omsorg, medan drygt 2 procent har haft motsvarande tjänstledighet utan lön.
 Var tionde av dem som ger daglig hjälp har varit tjänstlediga utan lön under mer än två
veckor, vilket är tio gånger fler än de som varit tjänstlediga med lön under motsvarande
period.
6
Denna rapport visar att många kvinnor och män betalar ett högt pris för att ge anhörigomsorg
och att priset är högre ju mer omsorg de ger. En klar majoritet av de drabbade är
omsorgsgivare till äldre. Samtidigt vet vi att de flesta äldre är nöjda med äldreomsorgen och
föredrar att få hjälp därifrån, snarare än från barnen eller andra släktingar. Andelen av
hjälpbehövande äldre som får hjälp av sina barn ökat under flera decennier, samtidigt som
andelen av de äldre som får del av äldreomsorgen har minskat. Särskilt allvarlig är de senaste
årens dramatiska minskning av äldreboenden – nästan var fjärde plats har försvunnit under
2000-talet.
För att anhörigomsorg ska kunna vara ett så frivilligt val som möjligt för både den som
behöver omsorg och hans eller hennes anhöriga, krävs att samhället erbjuder olika former av
omsorgsinsatser som svarar mot individuella behov och vardagsvanor hos både äldre och
anhöriga. En väl utbyggd och väl fungerande äldreomsorg är en förutsättning för att
anhöriga till omsorgsbehövande äldre ska kunna förvärvsarbeta och försörja sig på samma
villkor som andra.

Detta är en målgruppsanpassad version av rapporten Effekter av stöd till anhöriga som vårdar äldre med demenssjukdom eller sköra äldre – en systematisk översikt. Den riktar sig till alla som arbetar med anhöriga och beskriver effektiva sätt att ge stöd till anhöriga som vårdar eller stödjer äldre med demenssjukdom.

A decade of programmatic studies of resistance during parent training therapy is reviewed, including a brief description of a procedure developed for coding resistant behavior. Analyses of sequential interactions during treatment show that therapists' efforts to intervene produced immediate parental resistance. From baseline to midtreatment phases, there were increases in the therapists' efforts to intervene, which were in turn accompanied by Increases in parental resistance. Contextual variables such as parent pathology also correlated with higher levels of resistance. Decreases in resistance were associated with improvements in parental discipline practices. Parental resistance altered the behavior of the therapists, reducing their effectiveness. A regression analysis shows that improvements in discipline predicted fewer future arrests and out-of-home placement.

Despite widespread interest in the challenges facing family caregivers of people with dementia, the literature on empirically-validated treatments has grown slowly. One issue that has limited its growth has been that many of the existing treatment trials show weak or only modest benefits on caregiver outcomes. An examination of the literature suggests that the research strategies used for testing the effectiveness of interventions have not been optimal and the limitations in their approaches may have contributed to their limited findings of improvement. We identify some of the methodological issues that may have affected previous trials and suggest strategies for addressing these issues.

This article reports on the views of individuals with learning disability (LD) on their use of their speech generating devices (SGDs), their satisfaction about their communication, and their priorities. The development of an interview tool made of graphic symbols and entitled Communication, Satisfaction and Priorities of SGD Users (CSPU) is described in detail. The tool was used to support comprehension and to elicit the opinions of eight individuals with LD who had severe communication disorders. Most participants reported that they did not use their SGDs in situations in which they needed them in order to communicate effectively. The participants' parents corroborated these statements but they identified priorities that were different from their child's. The results emphasize the necessity of permitting individuals with severe communication disorders to take part in decision-making by indicating their satisfaction and priorities for intervention. Methodological issues and future use of the evaluation tool in research and in clinical settings are discussed.

In this qualitative study, we combined multiple interviews, field notes, life history review charts, and demographic questions to explore the life course experiences of 25 women, ages 55 to 65 years, who developed impairments due to paralytic polio during childhood. Based on a hermeneutic phenomenological methodology using thematic analysis, multiple themes emerged that traced their lives from childhood to later adulthood. The women described how they pushed their bodies and dismissed their physical decline as long as possible. The women's early experiences combined with the culturally defined role expectations for women to influence their perceptions of how to react to changing physical abilities with age.

Over the last few years there has been increasing interest in conceptualizing disease aetiology within a life course framework.1,,2 This approach is not new to Public Health or unique to epidemiology (see below). However, its current resonance and interest within epidemiology reflects the challenging theoretical framework this approach provides. This issue of the International Journal of Epidemiology has several papers with a 'life course theme'. This accompanying editorial is intended to highlight what we believe are the key conceptual issues around life course epidemiology. We have chosen to use examples from chronic disease epidemiology, but this approach is also applicable within the context of infectious diseases3 and wider notions of health and wellbeing.4

We have defined a life course approach to chronic disease epidemiology1 as the study of long-term effects on chronic disease risk of physical and social exposures during gestation, childhood, adolescence, young adulthood and later adult life. It includes studies of the biological, behavioural and psychosocial pathways that operate across an individual's life course, as well as across generations, to influence the development of chronic diseases.

A study to produce a reliable, methodological precise
measure of generalized locus of control of reinforcement, which can
be group administered to a wide range of children, is reported. The
measure produced, the Nowicki-Strickland Locus of Control Scale, is a
paper and pencil instrument of 40 questions which are marked either
yes or no. The scale was administered to 1017 mostly Caucasian
elementary and high school students, grades 3 through 12, with all
socioeconomic levels except the very highest represented. All mean
intelligence scores were in the average range. Results of the test
administration include: (1) the student's responses became more
internal with age, and substantial individual dif ferences occurred at
the third-grade level; (2) all item-total relationships were moderate
but consistent for all ages; (3) locus of control scores were not
significantly related to social desirability; (4) it was tentaively
concluded that internality is related significantly to higher
occupational level, especially for males; and (5) there was a clear
relationship between locus of control and achievement scores; all
correlations were negative, with most of the significant correlations
present in the male group. Two revised scales of 20 items and 21
items for primary and secondary groups, respectively, were
constructed; the scale was also adopted for use with college and
adult subjects. Eight tables present the study data, and samples of
the 20 and 21 item scales are given. (DB)

An earlier randomized controlled trial (RCT) compared 80 mother-infant dyads in a Stockholm sample. One had received mother-infant psychoanalytic treatment [mother-infant psychoanalytic therapies (MIP) group], and the other received Child Health Center care (CHCC group). Effects were found on mother-reported depression and expert-rated mother-infant relationship qualities and maternal sensitivity. When the children were 412 years, the dyads were followed up with assessments of the children's attachment representations, social and emotional development, and global functioning, and the mothers' psychological well-being and representations of the child as well as the mother-child interactions. We gathered data from 66 cases approximately 312 years' posttreatment. All scores involving the mothers had now approached community levels. We found effects on maternal depression in favor of MIP, but no other between-group differences. The MIP treatments seemed to have helped the mothers to recover more quickly on personal well-being, to become more sensitive to their babies' suffering, and to better support and appreciate their children throughout infancy and toddlerhood. If so, this would explain why the MIP children had a better global functioning and were more often "OK" and less often "Troubled" at 412 years.

There is currently controversy regarding the need for and the effectiveness of behavior modification for children with attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) despite years of study and multiple investigations reporting beneficial effects of the intervention. A meta-analysis was conducted by identifying relevant behavioral treatment studies in the literature. One-hundred seventy-four studies of behavioral treatment were identified from 114 individual papers that were appropriate for the meta-analysis. Effect sizes varied by study design but not generally by other study characteristics, such as the demographic variables of the participants in the studies. Overall unweighted effect sizes in between group studies (.83), pre-post studies (.70), within group studies (2.64), and single subject studies (3.78) indicated that behavioral treatments are highly effective. Based on these results, there is strong and consistent evidence that behavioral treatments are effective for treating ADHD.

The main objective of this review was to provide a quantitative and methodologically sound evaluation of existing treatments for bereavement and grief reactions in children and adolescents. Two meta-analyses were conducted: 1 on controlled studies and 1 on uncontrolled studies. The 2 meta-analyses were based on a total of 27 treatment studies published before June 2006. Hedges's g and Cohen's d were used as measures of effect size and a random-effects model was applied. Results yielded small to moderate effect sizes. Interventions for symptomatic or impaired participants tended to show larger effect sizes than interventions for bereaved children and adolescents without symptoms. Promising treatment models were music therapy and trauma/grief-focused school based brief psychotherapy.

This component analysis used meta-analytic techniques to synthesize the results of 77 published evaluations of parent training programs (i.e., programs that included the active acquisition of parenting skills) to enhance behavior and adjustment in children aged 0-7. Characteristics of program content and delivery method were used to predict effect sizes on measures of parenting behaviors and children's externalizing behavior. After controlling for differences attributable to research design, program components consistently associated with larger effects included increasing positive parent-child interactions and emotional communication skills, teaching parents to use time out and the importance of parenting consistency, and requiring parents to practice new skills with their children during parent training sessions. Program components consistently associated with smaller effects included teaching parents problem solving; teaching parents to promote children's cognitive, academic, or social skills; and providing other, additional services. The results have implications for selection and strengthening of existing parent training programs.

Abstract:
Treatment and support of people diagnosed with severe mental illness in Sweden takes place in out-patient psychiatric services or municipality services. Most of the responsibility for support in daily life are provided by the close family. One crucial matter is how to support these families. This research project aimed to investigate the Swedish construction with shared responsibility between county psychiatric care and municipality social care for consumers with severe mental illness affects actions in municipalities in relation to family support. Ten representatives from five municipality settings were interviewed. Five semi-structured interviews were analysed using a thematic analysis. The following themes emerged; One overarching theme, "a mismatch of paradigms", and sub-themes: (a) "accentuating differences", (b) "doubts about including the entire family in the same session" and (c) "lack of a uniform family support policy". We conclude that a shared mandate needs a dialogue between psychiatric and municipality services concerning this mismatch.

This paper describes the development and evaluation of a 3-hour multimedia community education program on depression and suicide in later life. Designed for families, older adults, and service providers, the program provides information and teaches skills needed to recognize and respond to depression and suicidal behavior in the elderly. Compared with a control group, program participants had significant gains in knowledge and in their intent to take appropriate action in support of a depressed person.

Attention deficit/hyperactivity disorder (ADHD) is a lifespan developmental syndrome that is associated with significant impairments. Although there is strong evidence that ADHD persists into adulthood for a majority of individuals, adults with ADHD are identified and treated at much lower rates than are children with ADHD. Considering the heritability of ADHD, there is an increased likelihood that at least one parent of a child with ADHD will also have ADHD, or exhibit prominent features of the disorder. Parental ADHD also affects help-seeking behavior regarding treatment, as well as follow through on treatment recommendations. There is a paucity of data on parental ADHD and help-seeking among underserved populations. The goal of this paper is to review parental ADHD among underserved groups in terms of factors affecting help-seeking behavior and readiness to engage in care. A model for conceptualizing and addressing issues of readiness for change for parents with ADHD is also proposed.

Abstract
The purpose of this article is to extend the Schultz and Martire Caregiver Stress-Health Model by explaining consequences of the stress process beyond those related to health in dementia caregivers, including consequences for caregivers and the dyadic unit, and to highlight the dynamic that exists between caregivers' stress, behavioral symptoms of dementia, and behavior-related reactions of caregivers. The relevant literature is reviewed, establishing the pervasive effects of caregivers' stress within a care dyad. Primary informal caregivers play a predominant role in managing environmental stimuli and providing for needs, in particular adjusting their own approaches and demeanor to enhance the care environment. Thus, behavioral symptoms of dementia and the behavior-related reactions of caregivers are conceptualized as a dyadic consequence of the caregivers' stress process. This model presents an extended view of the consequences of caregivers' stress and provides a more holistic, dyadic approach to the issues these vulnerable dyads face. Behavioral symptoms of dementia and behavior-related reactions are seen as amenable to caregiver- or dyad-directed interventions that target stress reduction. This conceptualization may provide support for research, clinical, or policy initiatives that include caregiver-directed or dyadic interventions for these important behavior-related outcomes

OBJECTIVES:
To explore whether a group programme for community-dwelling chronic stroke survivors and their carers is feasible in rural settings; to measure the impact of the programme on health-related quality of life and functional performance; and to determine if any benefits gained are maintained.
DESIGN:
Randomized, assessor blind, cross-over, controlled trial.
SETTING:
Rural outpatient.
SUBJECTS:
Twenty-five community-dwelling, chronic stroke survivors and 17 carers of participant stroke survivors.
INTERVENTION:
The intervention group undertook a once-a-week, seven-week group programme combining physical activity, education, self-management principles and a 'healthy options' morning tea. At completion, the control group crossed over to receive the intervention.
MAIN MEASURES:
Stroke Impact Scale (stroke survivors), Health Impact Scale (carers), Six Minute Walk Test, Timed Up and Go, Caregiver Strain Index.
RESULTS:
There were insufficient participants for results to reach statistical significance. However between-group trends favoured the intervention group in the majority of outcome measures for stroke survivors and carers. The majority of measures remained above baseline at 12 weeks post programme for stroke survivor participants. The programme was well attended. Of the seven sessions all participants attended four or more and 88% attended six or seven sessions.
CONCLUSIONS:
This novel programme incorporating physical activity, education and social interaction proved feasible to undertake by a stroke-specific multidisciplinary team in three rural Australian settings. This programme may improve and maintain health-related quality of life and physical functioning for chronic stroke survivors and their carers and warrants further investigation.

The Adolescent Transitions Program (ATP) is a multilevel approach to family-based interventions within a middle-school setting. The intervention strategy is based on an ecological framework for studying social and emotional development in children and adolescents, emphasizing a network of contextual factors within which parenting is both directly and indirectly influential on the development of problem behavior. The ATP model includes a universal, selected, and indicated strategy for serving families with young adolescents. The model is designed to address the needs of families of young adolescents that present with a range of problem behavior and diverse developmental histories. The three interventions levels are described, and outcome data are presented, that support the effectiveness of the ATP model. This approach and the associated data are consistent with a broad literature supporting the effectiveness of family interventions, especially for high-risk youth. The effective implementation of family interventions within a school context suggests that these interventions can make a significant contribution to reducing problem behavior and substance use from a public health perspective.

The Adolescent Transitions Program (ATP) is a multilevel approach to family-based interventions within a middle-school setting. The intervention strategy is based on an ecological framework for studying social and emotional development in children and adolescents, emphasizing a network of contextual factors within which parenting is both directly and indirectly influential on the development of problem behavior. The ATP model includes a universal, selected, and indicated strategy for serving families with young adolescents. The model is designed to address the needs of families of young adolescents that present with a range of problem behavior and diverse developmental histories. The three interventions levels are described, and outcome data are presented, that support the effectiveness of the ATP model. This approach and the associated data are consistent with a broad literature supporting the effectiveness of family interventions, especially for high-risk youth. The effective implementation of family interventions within a school context suggests that these interventions can make a significant contribution to reducing problem behavior and substance use from a public health perspective.

Background: Having a family member with aphasia severely affects the everyday life of the significant others, resulting in their need for support and information. Family-oriented intervention programmes typically consist of support, information, and skill training, such as communication partner training (CPT). However, because of time constraints and perceived lack of skills and routines, such programmes, especially CPT, are not common practice among speech-language pathologists (SLPs).

Aims: To design and evaluate an early family-oriented intervention of persons with stroke-induced moderate to severe aphasia and their significant others in dyads. The intervention was designed to be flexible to meet the needs of each participant, to emotionally support the significant others and supply them with information needed, to include CPT that is easy to learn and conduct for SLPs, and to be able to provide CPT when the persons with aphasia still have access to SLP services.

Methods & Procedures: An evaluative multiple-case study, involving three dyads, was conducted no more than 2 months after the onset of aphasia. The intervention consisted of six sessions: three sessions directed to the significant other (primarily support and information) and three to the dyad (primarily CPT). The intervention was evaluated both qualitatively and quantitatively based on video recordings of conversations and self-assessment questionnaires.

Outcomes & Results: The importance of emotional support as well as information about stroke/aphasia was clearly acknowledged, especially by the significant others. All significant others perceived increased knowledge and understanding of aphasia and related issues.

Communicative skills (as manifested in the video recordings) showed improvements from pre- to post-intervention.

Conclusions: The results corroborate the need for individualised and flexible family-oriented SLP services that are broad in content. Furthermore, the results support the early initiation of such services with recurrent contact. The usefulness of CPT this early in the rehabilitation process was indicated but is yet to be proved.

Perceived control plays a central role in many motivational and cognitive accounts of behavior. In this study, a new 48-item self-report instrument, the Multidimensional Measure of Children's Perceptions of Control, is described. Perceptions of control are defined as children's understanding of the locus of the sufficient cause for success and failure outcomes. 3 dimensions of third- through ninth-grade children's perceptions of control are independently assessed: internal, powerful others, and unknown. Each of these sources of control is assessed within 3 behavioral domains: (a) cognitive, (b) social, and (c) physical. General items are also included. Perceptions of control over success outcomes and failure outcomes are assessed separately. The psychometric properties of the new measure's subscales are presented. Correlations of the new measure with measures of perceived and actual competence and findings demonstrating the sensitivity of the new measure to developmental, gender, and environmental influences are reported. It is argued that the new measure is an advance over existing measures of internal versus external locus of control in children because it provides domain-specific assessments of 3 separate dimensions of locus of control, including the previously untapped dimension of unknown control.

This study assessed whether two persons with multiple disabilities would be able to control environmental stimulation using body swing (changing standing posture) and a Wii Balance Board with a newly developed standing posture detection program (i.e. a new software program turns a Wii Balance Board into a precise standing posture detector). The study was performed according to an ABAB design, in which A represented baseline and B represented intervention phases. Both participants significantly increased their target response (body swing) to activate the control system to produce environmental stimulation during the intervention phases. Practical and developmental implications of the findings were discussed.

Abstract
The purposes of this study were to evaluate a federal and state-funded Family Caregiver Support Program (FCSP) and explore what types of caregiver support service are associated with what caregiver outcomes. Information was obtained on a sample of 164 caregivers' use of eleven different types of support service. Descriptive and comparative analyses were used to detect the differences between users and nonusers of caregiver support services. Six measures included were caregiving appraisal scale, caregiving burden, caregiving mastery, caregiving satisfaction, hour of care, and service satisfaction. Using consulting and education services is associated with lessening of subjective burden; using financial support services is associated with more beneficial caregiver appraisal, such as better caregiver mastery. The findings are practical and helpful for future caregiver service and program development and evaluation and policy making for supporting caregivers. In addition, the evaluation method demonstrated in the study provided a simple and moderately effective method for service agencies which would like to evaluate their family caregiver support services.

Objective: To obtain preliminary evidence of the feasibility and effectiveness of adjunctive family psychoeducation in adolescent major depressive disorder. Method: Participants were from outpatient clinics in Hamilton and London, Ontario. Over 24 months, 41 adolescents ages 13 through 18 years meeting major depressive disorder criteria were recruited (31 in Hamilton, 10 in London). Participants were randomized to usual treatment or usual treatment plus family psychoeducation. Outcome measures were readministered at 2 weeks, mid-treatment, posttreatment, and 3-month follow-up. Intent-to-treat analyses used χ2 and t tests and growth curve analysis. Standardized effects based on growth curve estimates were calculated for continuous outcomes. Results: The London site was withdrawn because of poor participant retention. In Hamilton, no participant missed more than one assessment and there was good family psychoeducation adherence. Compared to controls, participants in the experimental group showed greater improvement in social functioning and adolescent-parent relationships (with medium standardized effect size >0.5), and parents reported greater satisfaction with treatment. Conclusions: There were positive treatment effects on family and social functioning processes postulated to mediate the clinical course of major depressive disorder. The study provides support for further evaluation of family psychoeducation in this clinical population. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)(journal abstract)

Background: Adolescents in the Looked After Care (LAC) system demonstrate high rates of psychiatric disorder and self‐harm; however, there is little evidence for therapies reducing self‐harm in this population. Method: An open evaluation of DBT for adolescents with repeated serious self‐harm in the LAC system was undertaken. Results: An intention‐to‐treat (ITT) analysis showed that DBT was successful at reducing the core elements of depression, hopelessness and self‐harm; however, 35% (7/20) failed to engage. Conclusion: DBT is a useful treatment option; the failure, however, of some adolescents to engage in therapy may be due to their higher initial rates of depression and hopelessness.

BACKGROUND:
Attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) is a familial disorder that places the siblings of ADHD children at high risk for ADHD, conduct, mood, and anxiety disorders. Although the pattern of psychiatric risk has been well documented by prior family studies, neither the short- nor long-term outcome of these high-risk siblings has been prospectively examined.
OBJECTIVE:
To document the 4-year psychiatric, psychosocial, and neuropsychological outcome of the siblings of children with ADHD.
METHOD:
DSM-III-R structured diagnostic interviews and blind raters were used to conduct a 4-year follow-up of siblings from ADHD and control families. The siblings were also evaluated for cognitive, achievement, social, school, and family functioning.
RESULTS:
At follow-up, significant elevations of behavioral, mood, and anxiety disorders were found among the siblings of ADHD children. The high-risk siblings had high rates of school failure and showed evidence of neuropsychological and psychosocial dysfunction. These impairments aggregated among the siblings who had ADHD.
CONCLUSIONS:
The siblings of ADHD children are at high risk for clinically meaningful levels of psychopathology and functional impairment. In addition to supporting hypotheses about the familial transmission of ADHD, the results suggest that the high-risk siblings might be appropriate targets for primary preventive interventions.

The research explores the antecedents and consequences of attachment disorganization from a prospective longitudinal perspective. The relations of attachment disorganization/disorientation to endogenous (e.g., maternal medical history, infant temperament) and environmental (e.g., maternal caregiving quality, infant history of abuse) antecedents and to behavioral consequences from 24 months to 19 years are examined. For the 157 participants in the longitudinal study, attachment disorganization was correlated significantly with environmental antecedents (e.g., maternal relationship and risk status, caregiving quality, and infant history of maltreatment), but not with available endogenous antecedents. Infant history of attachment disorganization was correlated with consequent variables related to mother-child relationship quality at 24 and 42 months, child behavior problems in preschool, elementary school and high school, and psychopathology and dissociation in adolescence. Structural models suggest that disorganization may mediate the relations between early experience and later psychopathology and dissociation. The findings are considered within a developmental view of psychopathology, that is, pathology defined in terms of process, as a pattern of adaptation constructed by individuals in their environments.

Objective: To investigate patients' and carers' experiences of Early Supported Discharge services and inform future Early Supported Discharge service development and provision.
Design and subjects: Semi-structured interviews were completed with 27 stroke patients and 15 carers in the Nottinghamshire region who met evidence-based Early Supported Discharge service eligibility criteria. Participants were either receiving Early Supported Discharge or conventional services.
Setting: Community stroke services in Nottinghamshire, UK.
Results: A thematic analysis process was applied to identify similarities and differences across datasets. Themes specific to participants receiving Early Supported Discharge services were: the home-based form of rehabilitation; speed of response; intensity and duration of therapy; respite time for the carer; rehabilitation exercises and provision of technical equipment; disjointed transition between Early Supported Discharge and ongoing rehabilitation services. Participants receiving Early Supported Discharge or conventional community services experienced difficulties related to: limited support in dealing with carer strain; lack of education and training of carers; inadequate provision and delivery of stroke-related information; disjointed transition between Early Supported Discharge and ongoing rehabilitation services.
Conclusions: Accelerated hospital discharge and home-based rehabilitation was perceived positively by service users. The study findings highlight the need for Early Supported Discharge teams to address information and support needs of patients and carers and to monitor their impact on carers in addition to patients, using robust outcome measures.

Objective: To investigate patients' and carers' experiences of Early Supported Discharge services and inform future Early Supported Discharge service development and provision.
Design and subjects: Semi-structured interviews were completed with 27 stroke patients and 15 carers in the Nottinghamshire region who met evidence-based Early Supported Discharge service eligibility criteria. Participants were either receiving Early Supported Discharge or conventional services.
Setting: Community stroke services in Nottinghamshire, UK.
Results: A thematic analysis process was applied to identify similarities and differences across datasets. Themes specific to participants receiving Early Supported Discharge services were: the home-based form of rehabilitation; speed of response; intensity and duration of therapy; respite time for the carer; rehabilitation exercises and provision of technical equipment; disjointed transition between Early Supported Discharge and ongoing rehabilitation services. Participants receiving Early Supported Discharge or conventional community services experienced difficulties related to: limited support in dealing with carer strain; lack of education and training of carers; inadequate provision and delivery of stroke-related information; disjointed transition between Early Supported Discharge and ongoing rehabilitation services.
Conclusions: Accelerated hospital discharge and home-based rehabilitation was perceived positively by service users. The study findings highlight the need for Early Supported Discharge teams to address information and support needs of patients and carers and to monitor their impact on carers in addition to patients, using robust outcome measures.

Abstract
Background and aims
Unpaid family carers, or caregivers as they are also known, often play a vital role in supporting others with illness or disability living in the community. Overall numbers of carers are growing but numbers of older carers are increasing particularly rapidly as populations age worldwide. However, little research has focused on this important older group. This qualitative study therefore investigated older carers' experiences and their perceptions of their role.

Methods
Five digitally recorded focus groups with carers from Greater London were undertaken. Recordings were transcribed and analysed thematically.

Findings
Forty-four carers aged 70–87 years participated. Most were female and two-thirds were spouses or partners. Overall, the carers thought their experiences were similar to those of younger adult carers and included both satisfying and challenging facets. However, they thought that some of the more negative aspects of the role were more difficult for older carers. Their own declining physical and emotional health and strength were seen as making it harder to access support and maintain social contacts. Loneliness both outside and within relationships featured prominently and was perceived as especially significant for housebound carers and when caring for someone with dementia. Many of these older carers also worried about the future when they might no longer be able to be a carer due to their own ill-health or death.

Conclusions
Older carers find their role challenging and future investigations should focus on identifying means of reducing their isolation and supporting them with planning for the future.