Bibliotek

Abstract
OBJECTIVES:
This study evaluated an intervention designed to improve behavioral and mental health outcomes among adolescents and their parents with AIDS.
METHODS:
Parents with AIDS (n = 307) and their adolescent children (n = 412) were randomly assigned to an intensive intervention or a standard care control condition. Ninety-five percent of subjects were reassessed at least once annually over 2 years.
RESULTS:
Adolescents in the intensive intervention condition reported significantly lower levels of emotional distress, of multiple problem behaviors, of conduct problems, and of family-related stressors and higher levels of self-esteem than adolescents in the standard care condition. Parents with AIDS in the intervention condition also reported significantly lower levels of emotional distress and multiple problem behaviors. Coping style, levels of disclosure regarding serostatus, and formation of legal custody plans were similar across intervention conditions.
CONCLUSIONS:
Interventions can reduce the long-term impact of parents' HIV status on themselves and their children.

Aim: To study the effects of alcohol and coping intervention among University students who have parents with alcohol problems. Methods: A total of 82 university students (56 women and 22 men, average age 25) with at least one parent with alcohol problems were included. The students were randomly assigned to one of three programs: (i) alcohol intervention program, (ii) coping intervention program, and (iii) combination program. All programs were manual based and individually implemented during two 2-h sessions, 4 weeks apart. This assessment contained both a face-to-face interview and six self-completion questionnaires; AUDIT, SIP, EBAC, coping with parents' abuse questionnaire, SCL-90 and ISSI. Follow-up interviews were conducted after 1 year. Results: All participants finished the baseline assessment, accepted and completed the intervention, while 95% of the students completed the 12-month follow-up assessment. The two groups that received alcohol intervention improved their drinking pattern significantly more than the group that did not receive alcohol intervention [change of standardized scores -0.27 (CI -0.53 to -0.03)]. The groups receiving coping intervention did not differ from the group not receiving coping intervention concerning their ability to cope with their parents' alcohol problems. Nor did they differ regarding changes in their own mental health or in their social interaction capacity. Conclusion: The intervention improved drinking patterns in adult children of alcoholics.

Although more is understood about childhood cancer's impact on the often forgotten siblings in the family, developing empirically tested interventions that support positive health outcomes is only just emerging. As family support is of key importance in sibling adjustment, further knowledge about their needs is crucial to the development of effective interventions. This investigation focused on examining parental perceptions regarding the concerns and issues for siblings of children with cancer and explored what support is helpful. Focus group methods were used to gather the data with probe questions developed from the literature and from clinical experience. Emergent topics generated were further analyzed using content analysis with 3 major topics identified: the universality of losses arising from the illness experience, behavioral challenges and adaptation, and parent-sibling communication. Parents also discussed helpful interventions. These are described and discussed in relation to the literature. The information obtained will contribute to developing interventions for siblings, specifically to produce a protocol for a therapeutic peer-support camp.

Akad. Avhandling

Bereaved children are a hidden population. Although little is known about the experience of loss, grief and mourning in children, the literature suggested that, without successful intervention, irreparable harm to the child's cognitive, affective and behavioral functioning can result (Arthur & Kemme, 1964; Bendiksen & Roberts, 1975; Birtchnell, 1969; Bowlby, 1961; Brown, 1961; Gray, 1988). The present study evaluated treatment outcome of a time-limited, Children's Bereavement Program as measured by the Louisville Behavior Checklist, and the Revised-Children's Manifest Anxiety Scale. Subjects included children between the ages of 4-12 who lost a significant other to death. A pretest, posttest, follow-up, repeated measure, control group design (Campbell & Stanley, 1963) was used in the study. It was predicted that, compared to the controls, the experimental group would evidence at posttest and follow-up a reduction in grief induced anxiety and behavioral problems as a result of treatment. No significant differences were found between experimental and control groups on either instrument. However, significant differences were found for combined groups across time periods on ten out of fourteen subscales of the Louisville Behavior Checklist. Findings suggested that both the experimental and control groups evidenced a lessening of reported symptoms related to grieving at posttest and follow-up.

Abstract:
Background: For a significant proportion of the older population, increasing age is associated with health problems and worsening health. Older family caregivers are largely responsible for care of next-of-kin living at home, which impacts their own physical and mental health both positively and negatively. However, evidence is insufficient regarding the health situation of older caregivers. The aim of this study was to investigate health-related quality of life (HRQoL) and pain, and their associations, among caregivers aged ≥60 years.Methods: The participants (n = 3444) were recruited from the Swedish National Study on Aging and Care-Blekinge and Good Aging in Skåne during 2001-2004. Participants aged ≥60 years were selected randomly and underwent cognitive tests, with demographic information obtained through questionnaires. The response rate was 60%. A predefined research protocol was used. HRQoL was measured with the Short-Form Health Survey, dimension mental health. Logistic regression models were used to investigate the associations between HRQoL and pain as well as control factors.Results: Family caregiving was reported by 395 (11.5%) of the participants, and 56.7% of the caregivers reported pain. Family caregivers reported lower pain intensity on the Visual Analogue Scale and were younger, on median, than non-caregivers. Irrespective of caregiver status, pain was associated with mental HRQoL. Concerns about personal health and financial status had the strongest associations with mental HRQOL in both groups, but the levels were higher among caregivers.Conclusion: Pain was one factor associated with low HRQoL regardless of family caregiver status and remained important when controlling for factors related to advanced age. This finding remained among family caregivers, though they reported lower pain intensity. Factors other than pain were shown to be important to mental HRQoL and should also be taken into consideration when discussing actions for family caregivers to maintain and improve health and HRQoL.Trial Registration Number: Not applicable.

Abstract:
Background: For a significant proportion of the older population, increasing age is associated with health problems and worsening health. Older family caregivers are largely responsible for care of next-of-kin living at home, which impacts their own physical and mental health both positively and negatively. However, evidence is insufficient regarding the health situation of older caregivers. The aim of this study was to investigate health-related quality of life (HRQoL) and pain, and their associations, among caregivers aged ≥60 years.Methods: The participants (n = 3444) were recruited from the Swedish National Study on Aging and Care-Blekinge and Good Aging in Skåne during 2001-2004. Participants aged ≥60 years were selected randomly and underwent cognitive tests, with demographic information obtained through questionnaires. The response rate was 60%. A predefined research protocol was used. HRQoL was measured with the Short-Form Health Survey, dimension mental health. Logistic regression models were used to investigate the associations between HRQoL and pain as well as control factors.Results: Family caregiving was reported by 395 (11.5%) of the participants, and 56.7% of the caregivers reported pain. Family caregivers reported lower pain intensity on the Visual Analogue Scale and were younger, on median, than non-caregivers. Irrespective of caregiver status, pain was associated with mental HRQoL. Concerns about personal health and financial status had the strongest associations with mental HRQOL in both groups, but the levels were higher among caregivers.Conclusion: Pain was one factor associated with low HRQoL regardless of family caregiver status and remained important when controlling for factors related to advanced age. This finding remained among family caregivers, though they reported lower pain intensity. Factors other than pain were shown to be important to mental HRQoL and should also be taken into consideration when discussing actions for family caregivers to maintain and improve health and HRQoL.Trial Registration Number: Not applicable.

Familjen och anhöriga har på senare år fått en allt mer betydande roll i vården och omsorgen om de äldre. Till följd av nedskärningar i den offentliga sektorn sker vården av äldre allt oftare i hemmet och de anhöriga blir allt viktigare. Författaren diskuterar bakgrunden till denna utveckling, dess villkor och kännetecken och redovisar kunskapsläget när det gäller anhörigomsorg och anhörigstöd.
Betydelsen av att föra in ett tydligare anhörigperspektiv i vården och omsorgen, i synnerhet i äldreomsorgen, diskuteras liksom hur man kan utveckla bemötandet av, stödet till och samarbetet med de anhöriga.
Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter inom vård- och omsorgsutbildningar samt till alla som på olika sätt arbetar med att utveckla stöd till anhöriga som vårdar äldre

Familjen och anhöriga har på senare år fått en allt mer betydande roll i vården och omsorgen om de äldre. Till följd av nedskärningar i den offentliga sektorn sker vården av äldre allt oftare i hemmet och de anhöriga blir allt viktigare. Författaren diskuterar bakgrunden till denna utveckling, dess villkor och kännetecken och redovisar kunskapsläget när det gäller anhörigomsorg och anhörigstöd.
Betydelsen av att föra in ett tydligare anhörigperspektiv i vården och omsorgen, i synnerhet i äldreomsorgen, diskuteras liksom hur man kan utveckla bemötandet av, stödet till och samarbetet med de anhöriga.
Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter inom vård- och omsorgsutbildningar samt till alla som på olika sätt arbetar med att utveckla stöd till anhöriga som vårdar äldre.

Familjen och anhöriga har på senare år fått en allt mer betydande roll i vården och omsorgen om de äldre. Till följd av nedskärningar i den offentliga sektorn sker vården av äldre allt oftare i hemmet och de anhöriga blir allt viktigare. Författaren diskuterar bakgrunden till denna utveckling, dess villkor och kännetecken och redovisar kunskapsläget när det gäller anhörigomsorg och anhörigstöd.
Betydelsen av att föra in ett tydligare anhörigperspektiv i vården och omsorgen, i synnerhet i äldreomsorgen, diskuteras liksom hur man kan utveckla bemötandet av, stödet till och samarbetet med de anhöriga.
Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter inom vård- och omsorgsutbildningar samt till alla som på olika sätt arbetar med att utveckla stöd till anhöriga som vårdar äldre.

Den här boken vänder sig till dig som vårdar, stödjer eller hjälper din make eller maka, partner, dina barn, syskon, en förälder eller någon annan närstående.
Förhoppningsvis ska den guida dig till att efter förmåga, förutsättningar och med stöd och hjälp finna balans mellan att hjälpa andra och livet i övrigt.
Budskapet är att du ska tänka på dig själv, både för ditt eget bästa och för den du hjälper.
För att kunna hjälpa andra måste också du själv få hjälp.

Den här boken vänder sig till dig som vårdar, stödjer eller hjälper din make eller maka, partner, dina barn, syskon, en förälder eller någon annan närstående. Förhoppningsvis ska den guida dig till att efter förmåga, förutsättningar och med stöd och hjälp finna balans mellan att hjälpa andra och livet i övrigt. Budskapet är att du ska tänka på dig själv, både för ditt eget bästa och för den du hjälper. För att kunna hjälpa andra måste också du själv få hjälp.

På senare år har olika typer av stödprogram utvecklats, riktade till anhöriga som vårdar, hjälper eller ger stöd till personer med stroke. Det finns dock ingen konsensus kring vilket innehåll stödprogrammen bör ha, om en viss typ av stödprogram är mer effektiva och bör rekommenderas före andra eller om det saknas en viss typ av stödprogram. Syftet med denna kunskapsöversikt var därför att identifiera och presentera relevant litteratur som beskriver stödprogram riktade till anhöriga, som på olika sätt ger stödinsatser till vuxna personer med stroke, samt stödprogrammens betydelse och eventuell effekt för anhöriga. Syftet var också att ge rekommendationer för insatser inom vård och omsorg och för framtida forskning.

Omsorg människor emellan, det vill säga vård, hjälp eller stöd som ges till närstående på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller hög ålder, utgör en självklar del av livet för de allra flesta. Att ge omsorg kan handla om allt från att hjälpa med praktiska sysslor, ekonomi, kontakt med vård och omsorg, personlig omvårdnad, tillsyn, stimulans och umgänge. Den här rapporten presenterar resultaten av en befolkningsstudie med fokus uteslutande på omsorgsgivarens perspektiv som genomförts av Socialstyrelsen på uppdrag av regeringen. Studien genomfördes som en postenkät till ett slumpmässigt urval om cirka 15 000 individer i befolkningen, 18 år och äldre, under början av 2012. Studien belyser hur många som ger omsorg och till vem. Den beskriver också olika former av omsorg som ges och vad detta får för konsekvenser för omsorgsgivarens hälsa, sociala relationer, ekonomi och möjligheter att arbeta. Slutligen beskriver den erfarenheter av och förväntningarna på sjukvårdens och socialtjänstens stöd till omsorgsgivare.

De flesta människor hamnar någon gång i en situation där de behöver ge omsorg till en närstående på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller hög ålder.

Socialstyrelsen genomförde 2012 en pilotundersökning för att kartlägga anhörigomsorgens omfattning och konsekvenser. Den visade bland annat att nästan var femte person äldre än 18 år ger omsorg till en närstående och att omfattande omsorg kan få stora konsekvenser för omsorgsgivarnas hälsa, sysselsättning och livskvalitet. Den här rapporten redovisar resultaten från två studier om dessa konsekvenser: Socialstyrelsen har gjort fördjupade analyser av 2012 års data och de analyserna har kompletterats med en intervjuundersökning för att illustrera vad olika situationer av anhörigomsorg kan innebära.

Sammanfattningsvis kan Socialstyrelsen konstatera följande:

Omsorg som ges av anhöriga till närstående har en samhällsbärande funktion och är inte bara ett komplement till hälso- och sjukvård och socialtjänst. I vissa fall ersätter anhörigomsorgen samhällets insatser för att de berörda vill ha det så, eller för att insatserna inte upplevs vara tillräckliga.
I de flesta fall är omsorgsgivandet ett frivilligt åtagande men omfattningen och formerna är inte alltid självvalda. Det finns brister i samordningen av insatser från hälso- och sjukvård och socialtjänst för personer med stora vård- och omsorgsbehov, vilket ökar belastningen för de anhöriga som nödgas kompensera för det.
Omsorgens omfattning har stor betydelse för graden av påverkan hos anhöriga. Ett stort omsorgsåtagande riskerar att försämra hälsan och livskvaliteten hos de anhöriga samt möjligheterna att förvärvsarbeta och studera, medan ett mindre omfattande åtagande kanske inte har någon negativ påverkan alls. Resultatet visar också att olika konsekvenser för hälsa och förvärvsarbete hänger nära samman och att de i sin tur formar livskvaliteten.
Relationen mellan den som ger och den som tar emot omsorg har betydelse för hur givaren upplever situationen. De som ger omsorg till en ett barn tycks påverkas i högre grad när det gäller förvärvsarbete, ekonomi och livskvalitet, medan den som ger omsorg till en make, maka eller partner tycks påverkas i högre grad vad gäller hälsa. Anhöriga i åldrarna 30–44 år som ger omsorg till en närstående tycks påverkas mer än andra ål-dersgrupper vad gäller psykisk och fysisk hälsa, ekonomi och möjligheter till förvärvsarbete.
För att säkerställa att omsorg som ges av anhöriga är frivillig behöver flera olika aktörer mer kunskap om anhörigas behov. Det gäller bland annat hälso- och sjukvården, socialtjänsten, arbetsgivare, Försäkringskassan och skolan. Stöd och information som erbjuds anhöriga omsorgsgivare behöver vara individuellt utformat och anpassat till både den som ger och tar emot omsorg. Patient- och anhörigorganisationer kan bidra med viktig kunskap i behovsinventeringar och vid utformande av stöd till anhöriga omsorgsgivare.
Det är angeläget att fortsätta följa upp omfattningen och konsekvenserna av anhörigomsorg. Närmare en femtedel av den vuxna befolkningen ger omsorg till närstående. De omsorgsgivare som ger omfattande omsorg drabbas av konsekvenser vad gäller såväl hälsa som förvärvsarbete och livskvalitet och är därmed en utsatt grupp. Kommande uppföljningar bör ha fokus på att identifiera de grupper som i högre utsträckning påverkas negativt av att ge omsorg för att kartlägga vilka särskilda behov de har samt hur samhället på bästa sätt kan möta dessa personers behov och stödja dem i omsorgsarbetet. Därtill är det angeläget att följa upp anhöriga omsorgsgivare som är utrikes födda, eftersom tidigare studier inte lyckats fånga denna grupp.

Internationella forskningsresultat visar att ett omfattande omsorgsansvar har en negativ påverkan på arbetslivet. I denna kunskapsöversikt ges förslag på stöd och hjälp som efterfrågas av anhöriga som kombinerar anhörigomsorg och förvärvsarbete.

Den 1 juli 2009 infördes en ändring i 5 kap. 10 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, som tydliggör att socialtjänsten ska erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en person med funktionsnedsättning. Anhörigstödet ska kännetecknas av individualisering, flexibilitet och kvalitet. Regionerna saknar motsvarande skyldighet, men hälso- och sjukvården har ett ansvar att identifiera och arbeta hälsofrämjande och förebyggande med personer eller grupper som riskerar att drabbas av ohälsa. Eftersom många anhöriga riskerar just detta har regeringen tidigare markerat att de omfattas av detta ansvar. Denna rapport redovisar ett regeringsuppdrag till Socialstyrelsen att lämna ett samlat underlag för en bred nationell strategi för anhöriga som vårdar eller stödjer närstående äldre personer. Syftet med den kommande strategin är att utifrån bästa tillgängliga kunskap bidra till att stöd till anhöriga som vårdar eller stödjer en närstående äldre är tillgängligt och utformat efter behov

Anhöriga som vårdar eller stödjer en närstående ska erbjudas stöd, enligt en ny bestämmelse i socialtjänstlagen. Bestämmelsen innebär att många kommuner behöver uppmärksamma målgrupper som de inte har uppmärksammat tidigare. En av dessa målgrupper är anhöriga till personer med långvarig psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Mats Ewertzon – doktorand vid Örebro universitet och adjunkt vid Högskolan Dalarna – beskriver här de anhörigas situation och resonerar
kring hur stödet kan utformas. Artikeln är den första av två som handlar om stöd till målgruppen

Detta är en studie över anhöriga och närståendes uppfattningar om psyko-pedagogisk anhörigundervisning som genomförts vid Psykosvårdens utrednings- och behandlingsenhet, Psykiatriska kliniken Örebro.

Att vara anhörig till en person med psykisk ohälsa kan vara förenat med omfattande svå-
righeter, men också med empati och kärlek till att vilja hjälpa och stödja sin närstående.
Kontakt och stöd från personal inom vård och omsorg och andra anhöriga med liknande
erfarenheter kan vara betydelsefullt för att hantera situationen. Trots goda intentioner i
svenska styrdokument framkommer i flera utredningar och forskning, att anhörigas behov
av kontakt och anpassat stöd från vård och omsorg inte alla gånger tillgodoses i tillräcklig
omfattning.
Syftet med föreliggande kunskapsöversikt är därför att presentera exempel på stödjande
insatser för vuxna anhöriga (18 år eller äldre), till vuxna personer (18 år eller äldre) med
psykisk ohälsa och den dokumenterade betydelse och/eller effekt som stödet kan ha för
anhöriga. Det skall tilläggas att syftet inte är att jämföra eller dra slutsatser om vilka
stödinsatser som är mest betydelsefulla eller effektiva.
Litteratursökning av svensk och internationell forskning och utvecklingsarbeten genomfördes
i olika databaser. Sökningen omfattade aspekter som: psykisk ohälsa, anhöriga,
stöd och betydelse samt effekt. Efter en första granskning av 854 studier bedömdes slutligen
54 vara relevanta för kunskapsöversiktens syfte och frågeställningar. Av dessa har 18
studier genomförts i Sverige. Studierna är genomförda med såväl kvantitativa som kvalitativa
metoder.
Vid tematisk analys av studierna framkom två huvudområden. Det ena omfattade stöd
från personal inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Det delades in i sex delområden;
psykopedagogiska interventioner, telefonrådgivning i grupp, webbaserat stöd, samtal och
bemötande, delaktighet i vård och omsorg, samt vård och omsorg till den närstående med
psykisk ohälsa. Det andra huvudområdet omfattade stöd från personer med egen erfarenhet
som anhörig till person med psykisk ohälsa, omfattande tre delområden; ömsesidiga
stödgrupper, individuella samtalsträffar och stöd via telefon.
Insatserna hade genomförts i grupp eller individuellt likväl som direkt eller indirekt stöd,
där indirekt stöd främst riktades till den närstående med psykisk ohälsa, vilket i sin tur
kan underlätta situationen för anhöriga. Innehållet i insatserna hade stora variationer.
Några återkommande aspekter var information, utbildning, rådgivning, problemlösning
och stresshantering, delaktighet i vård och omsorg, bemötande från personal och erfarenhetsutbyte
med andra anhöriga. Resultatet indikerar att stödinsatserna på många olika
sätt kan vara betydelsefulla för anhöriga själva, såväl fysiskt, psykiskt som socialt, men
också av betydelse för att hantera situationen och på så sätt stödja sin närstående med
psykisk ohälsa. Psykopedagogiska interventioner och ömsesidiga stödgrupper som leds av
andra anhöriga var de insatser som omfattade flest studier, såväl systematiska forsknings-
översikter som enskilda studier. Resultaten av dessa indikerade minskad belastning, ökad
kunskap om sjukdomen och behandling, samt ökad möjlighet att hantera situationen.
8
Några studier indikerade också att inställningen till den närstående med psykisk ohälsa
hade förändrats, samt att socialt stöd i grupp var betydelsefullt för att minska social isolering
och känsla av ensamhet. Utvärderingarna hade i nästan alla studier genomförts inom
ett år efter insatsen avslutats, vilket medför betydande begränsningar i vilken långtidseffekt
insatserna haft. Insatserna genomfördes av olika organisationer och personer, som
landsting, kommun, intresseorganisationer, privat och projekt under avgränsad tid. I
några studier genomfördes de i samarbete mellan flera organisationer.
Resultatet i kunskapsöversikten är inte en total kartläggning av forskning som genomförts
om stöd för anhöriga till personer med psykisk ohälsa. Det är exempel på olika former av
stöd och där det finns utvärdering som beskriver dess betydelse. Det finns säkerligen fler
studier som beskriver detta område som inte inkluderats i resultatet, både i Sverige och
internationellt. Allt som framkommer i resultatet är inte överförbart eller generaliserbart
i andra sammanhang än där det genomförts. Detta på grund av metodologiska begränsningar
i vissa studier eller att det finns geografiska, kulturella eller andra aspekter som
begränsar resultatens överförbarhet.
Utifrån resultatet av kunskapsöversikten och från anhörigas erfarenheter i andra sammanhang,
kan följande områden ses som betydelsefulla att beakta vid förändring och
utveckling av stöd till anhöriga:
➢ Information på samhällsnivå; information om var vård för personer med psykisk
ohälsa och stöd för anhöriga finns att tillgå.
➢ Strukturerade former av anhörigstöd; olika former av
psykopedagogiska insatser, ömsesidiga stödgrupper, webbaserat
stöd och individuellt samtalsstöd.
➢ Bemötande från personal inom vård och omsorg.
➢ Anhörigas delaktighet i vård och omsorg.
➢ Beaktande av sekretessen ur anhörigas och deras närståendes
perspektiv såväl som ur vård- och omsorgspersonals perspektiv.
➢ Vård och omsorg av den närstående som också beaktar anhörigas behov av trygghet.
➢ Att utveckling sker i nära samarbete mellan vård och omsorg, samt intresseorganisationer
så att allas kompetens och erfarenhet tas tillvara.
Förhoppningen är att dessa exempel på stöd som framkommit i kunskapsöversikten kan
bidra till kunskap och inspiration för utveckling och förändring av stödjande insatser för
vuxna anhöriga som har en vuxen närstående med psykisk ohälsa. Det är också betydelsefullt
att det ges förutsättningar till fortsatt dokumentation och utvärdering av insatser
som andra kan ta del av.

I denna kunskapsöversikt är vuxna anhöriga till en äldre person med psykisk ohälsa fokus. Eftersom psykisk ohälsa hos äldre skiljer sig från psykisk ohälsa hos yngre vuxna behöver situationen för dessa anhöriga beskrivas och deras specifika behov och stöd lyftas fram. Kunskapsöversikten inleds med en bakgrund till psykisk ohälsa hos äldre. Därefter följer en kort beskrivning av vård och omsorg för äldre med psykisk ohälsa, vilket är ett komplext område med många olika vårdaktörer. Slutligen presenteras forskning om anhöriga till vuxna med psykisk ohälsa och anhöriga till äldre.

Anhörigomsorg är del av en komplex väv med olika nivåer, individuella, familjemässiga
och övergripande samhälleliga, där åtminstone de senare har begränsade
resurser. Denna rapport presenterar och diskuterar kunskapsläget inom
svensk och internationell forskning om anhöriga till äldre. Vi sätter den svenska
anhörigomsorgen i ett större sammanhang genom resonemang om demografiska
förutsättningar, historiska tillbakablickar och internationella utblickar. Nutid
belyses med aktuella undersökningar och vi tror att framtiden kan klaras tack
vare den allt större överlappning vi redan ser mellan många olika former av
hjälp, service, omsorg och vård. Vi ställer frågan om dessa mönster kanske förbises
i de ofta dystra, rent demografisk-ekonomiska framskrivningarna.
Rapporten redovisar många svenska undersökningar av anhörigomsorg, både
i befolkningen i stort och bland äldre. Det förefaller klart att det skett en faktisk
ökning av anhörigomsorgens omfattning från 1990-talet och början av 2000-
talet, något som flera studier visar. Resultat från en europeisk undersökning med
gemensamma frågor och svarsalternativ tyder på att anhörigomsorg är vanligare
i Nordeuropa än i Sydeuropa vilket nog strider mot gängse föreställningar.
Kanske är det i Norden vanligare att vara hjälpgivare men inte med lika omfattande
engagemang eller lika länge och man bor sällan tillsammans. Då fördelas
nog omsorgen på fler händer. I Sverige angav mindre än 1 procent att de gav
omsorg på heltid, i Spanien 5 procent. Sammantaget har, i Sverige liksom i
övriga Europa, mer än 4 av 10 i befolkningen en aktuell eller tidigare personlig
erfarenhet av att ge omsorg, och på befolkningsnivå är anhörigomsorgen klart
större än den offentliga. De flesta svenska studier visar att det är ungefär lika
vanligt bland kvinnor och män att vara givare av anhörigomsorg. Kvinnor ger
dock oftare personlig omvårdnad och de ger fler timmar omsorg än männen.
De flesta omsorgsgivare ger ganska få hjälptimmar, men timinsatserna ökar
med stigande ålder och är högst bland de äldsta. I genomsnitt ger omkring 30
procent av omsorgsgivarna daglig hjälp, men den andelen stiger till nästan 40
procent för anhörigvårdare i 65–80 årsåldern och till 80 procent för dem som är
ännu äldre. Äldre utgör således 30 procent av alla som ger omsorg, oftast till
andra äldre, men utför ungefär 4 av 10 omsorgstimmar. Äldre personer är inte
bara mottagare av omsorg utan minst lika ofta också givare.
De flesta givare av anhörigomsorg ger "lättare" former av insatser (skjutsning,
passning, tillsyn etc.), insatser som många gånger säkerligen är viktiga och kan
vara avgörande för mottagaren. Det är viktigt att se det stora spektret av anhörigomsorg
och att det också finns grupper av anhöriga (ofta äldre personer) som
gör omfattande insatser som kan påverka såväl egen hälsa som arbetsliv. Vid
små hjälpbehov – fallet för de flesta – får man lite hjälp främst av anhöriga, vid
större behov mer hjälp och då av både anhöriga och av kommunen. Delat ansvar
7
är vanligt och även vad omsorgsgivare och mottagare önskar. Få önskar bära
ansvaret ensamma och få önskar att ansvaret helt ligger på det offentliga.
Historiskt utgör barn och andra anhöriga en viss trygghet på ålderdomen,
något som inte tillhör det förflutna, utan snarare kommer att få större betydelse
framöver. Anledningen är demografisk: allt fler har nära anhöriga i form av en
egen familj. Familjens relativa betydelse har ökat, inte minskat som man ibland
föreställer sig. Detta accentueras av att den offentliga omsorgen visserligen är väl
utbyggd i Sverige, men tycks ha nått gränsen för vad den kan uträtta, praktiskt
och finansiellt. Anhörigomsorgen har även socialpolitiska aspekter. Den som är
eller varit anhörigvårdare vill helst inte själv vara mottagare av omfattande anhörigvård,
utan hellre få huvuddelen av omsorgen från det offentliga. Man kan
nog förutse ännu strängare ransonering av offentliga tjänster i framtiden, där
anhöriga och marknadsbaserade tjänster är alternativen, möjligen tillsammans
med växande insatser från ideella organisationer.

Tidigare forskning har visat att psykiska sjukdomar har stor inverkan inte bara på de personer som drabbas utan även på deras anhöriga, och att många anhöriga inte upplever sig vara tillräckligt delaktiga i den psykiatriska vården. Få skillnader i dessa avseenden har funnits mellan anhöriga till frivilligt vårdade och anhöriga till tvångsvårdade patienter. Denna rapport redovisar några resultat från en anhörigstudie som genomförts under perioden augusti 2004 till februari 2006 i Örebro län som en del i en större EU-finansierad europeisk studie av psykiatrisk tvångsvård, det så kallade EUNOMIA-projektet.

Syftet med Örebro-delen av EUNOMIA-projektets anhörigstudie var att undersöka hur anhöriga till frivilligt vårdade och tvångsvårdade patienter uppfattar orsak till intagning, förekomst av tvång vid intagning, bemötande av och hjälp till patienten under vården, bemö-tande av anhöriga, anhörigas delaktighet i vården samt patientens prognos.

Fyrtiofyra anhöriga till personer som intagits i psykiatrisk slutenvård i Örebro län, och som inkluderats i EUNOMIA-projektets patientstudie, tillfrågades om deltagande. Av dessa tackade 36 personer (82 %) ja till deltagande i studien, varav 25 kvinnor och 11 män. De som intervjuades var mammor, pappor, vuxna barn, syskon, make, maka eller partner, andra släktingar och närstående av annat slag. Tjugotvå av de intervjuade var närstående till frivilligt vårdade och 14 anhöriga till tvångsvårdade patienter.

Anhörigintervjun genomfördes inom fyra veckor från det att patienten skrevs in på psykiatrisk vårdavdelning. Frågorna handlade om den anhöriges relation till patienten, uppfattning om patientens möjlighet att återfå sin psykiska hälsa, bedömning av graden av tvång vid intagning, uppfattning om varför patienten blev intagen, vårdtillfredsställelse, samt om bemötande och delaktighet i och dialog med den psykiatriska vården.

Den enligt de anhöriga vanligast förekommande orsaken till att patienten blev intagen var att det förelåg allvarlig fara för eller hot mot patientens hälsa samt att patienten var oförmögen att ta hand om sig själv. Bedömningarna av vilken grad av tvång patienterna upplevde vid intagningen visade på samstämmighet mellan patienter och anhöriga. Däremot var det en större andel bland de svarande närstående än bland patienterna som ansåg att patientens behandlare eller kontaktperson förstod patienten och var engagerad i patientens behandling och vård, att patienten blev respekterad och väl behandlad på avdelningen, samt att behandlingen och vården varit till hjälp för patienten. Många anhöriga kunde tänka sig ett tvångsomhändertagande i det fall patienten skulle få samma problem igen och inte skulle vilja läggas in frivilligt.

Över 80 procent av de närstående kände sig "som vanligt", likvärdiga eller respekterade i sina kontakter med psykiatrin. Nästan 40 procent uppgav att de inte kände sig tillräckligt delaktiga i patientens vård och behandling. De som hade haft kontakt med psykiatrin under det senaste året kände sig bättre bemötta och mer delaktiga i patientens inläggning, vård och behandling än de som inte hade haft någon kontakt. Över hälften upplevde inte att de haft någon dialog med personal från psykiatrin. Svaren uttrycker stor variation med både stark kritik mot och stor tillfredsställelse med kontakterna med psykiatrin, liksom att inte alla an-höriga vill ha någon omfattande sådan kontakt.

En stor del av de närstående uttryckte optimism beträffande patientens prognos. Många trodde att deras sjuke son, dotter, förälder, make, maka, sambo, partner, släkting eller vän helt eller delvis skulle återfå sin psykiska hälsa, framför allt bland anhöriga till patienter som inte varit sjuka sedan så lång tid tillbaka.

Kapitel i antologi

Skrift med syfte att inspirera till samtal om anhörigas hälsa. I samtal kan erfarenheter ventileras och tillsammans med innehållet i kunskapsöversikten öka förståelsen för anhöirgas situation. Syftet är att skapa nyfikenhet, vilket kan leda till utveckling av innehållet i stödet till anhöirga.

Studiens syfte var att beskriva konsekvenserna för anhöriga när en närstående insjuknat i stroke. Drygt 11 000 anhöriga svarade på Riks-Strokes enkäter 2010–2012.

Drygt hälften var vårdgivande anhöriga vars liv förändrats genom bundenhet till hemmet och omfattande hjälpinsatser.

Många under 65 år hade gått ner i arbetstid eller lämnat arbetslivet på grund av vårduppgiften. Denna grupp hade minst kunskap om vart de kunde vända sig för att få råd och stöd.

Anhörigas roll har blivit allt viktigare när personer med funktionsnedsättning förväntas bo kvar hemma.

Vårdgivande anhöriga behöver återkommande stöd för sin ofta livslånga vårdinsats och bör uppmärksammas också i andra kvalitetsregister.

Sammanfattningsvis kan man säga att LSS-boende, som uttrycks av
informanterna i den här studien, har varit positivt för den boende själv och alla
som kommit i kontakt med honom eller henne. Det är tydligt i informanternas
berättelser att de och deras anhöriga, i samband med att LSS-boendet blivit
verklighet, har fått till en förändring av hela den sociala kontext de levde och
lever i. Man kan sammanfatta LSS-boendets sociala och psykologiska effekter i
några konkreta punkter för de anhöriga respektive de boende:
15
De anhöriga
De anhöriga befrias från den oro för den boendes välmående och praktiska
omständigheter som präglade vardagslivet före LSS-boendet. Detta boende
medför alltså en högre grad av vardaglig trygghet. De anhöriga får också en
avlastning av den emotionella anspänning det innebär att ha en familjemedlem
som lider av psykisk ohälsa. Dessutom erhåller de ett delat ansvar för den
familjebörda det innebär att ha en familjemedlem som lider av psykisk ohälsa. De
blir också avlastade det sociala stigma det kan innebära att ha en familjemedlem
som har ett psykiskt funktionshinder.
De boende
Den boende erhåller en struktur i vardagslivet på LSS-boendet som saknades vid
det tidigare boendet. Här finns också möjlighet att få hjälp med den personliga
omvårdnaden och att upprätta relationer specialister av olika slag, bland annat
läkare som kan övervaka eventuell medicinering. Den boende blir också avlastad
det sociala stigma som tidigare präglade relationen till framförallt grannar och
fastighetsägare.
Den generella slutsats som kan dras i den här studien är att denna form av boende
erbjuder en förhöjd livskvalité för samtliga parter. Sammantaget verkar alltså
denna boendeform gynna den psykiska hälsan för alla och kan därmed sägas bidra
till att hela samhället på ett eller annat sätt gynnas.

Bakgrund: Mer och mer forskning har tillägnats anhörigstöd och kunskap om vilket stöd anhöriga behöver har växt fram. Studier visar att det uppstår onödiga konflikter mellan personal och anhöriga inom äldreomsorgen på grund av bristande kommunikation och förståelse för varandra. Sedan 2009 är personal skyldiga att erbjuda anhöriga stöd vilket har lett till behov av att utveckla modeller för hur personal och anhöriga kan mötas. Anhörigstöd i Partnerskap är en sådan modell. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vilka sorters stöd som anhöriga i hemtjänst och på särskilt boende uttrycker att de behöver av personalen. Ett ytterligare syfte var att belysa om de anhöriga upplevde några förändringar i stödet efter att personalen genomgått en utbildning, "Anhörigstöd i Partnerskap". Metod: Nio semistrukturerade intervjuer har genomförts med anhöriga till äldre på särskilt boende och i hemtjänst. Intervjuerna har analyserats med en latent innehållsanalys. Resultat: I ett gott anhörigstöd ingick att veta att den äldre hade det bra, att anhöriga blev sedda av personalen, att anhöriga fick stöd av personalen i beslutsfattande och att anhöriga fick stöd av personalen i att våga släppa taget och kunna slappna av. Endast smärre förändringar efter utbildningen noterades. Slutsats: Flera viktiga aspekter av ett gott anhörigstöd har framkommit, vissa av dessa aspekter var tillgodosedda medan andra inte var det. Personalen har genom utbildningen fått verktyg för att ytterligare utveckla anhörigstödet. Möjligheten att lyckas bedöms som stor då intresset och engagemanget för att utveckla stödet till anhöriga finns bland både personal och chefer.

Anhörigkonsulenter och motsvarande yrkesgrupper har en central betydelse för innehållet i och utvecklingen av anhörigstödet i landets kommuner. Nka har därför genomfört en enkätstudie med syftet att få en nationell överblick över hur denna relativt sett nya yrkesgrupp utformar och ser på sitt arbete. Denna rapport innehåller en sammanställning av svaren på denna enkät som riktade sig till landets samtliga anhörigkonsulenter.

Kapitel i antologi

Familjen och anhöriga har på senare år fått en allt mer betydande roll i vården och omsorgen om de äldre. Till följd av nedskärningar i den offentliga sektorn sker vården av äldre allt oftare i hemmet och de anhöriga blir allt viktigare. Författaren diskuterar bakgrunden till denna utveckling, dess villkor och kännetecken och redovisar kunskapsläget när det gäller anhörigomsorg och anhörigstöd.

Betydelsen av att föra in ett tydligare anhörigperspektiv i vården och omsorgen, i synnerhet i äldreomsorgen, diskuteras liksom hur man kan utveckla bemötandet av, stödet till och samarbetet med de anhöriga.

Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter inom vård- och omsorgsutbildningar samt till alla som på olika sätt arbetar med att utveckla stöd till anhöriga som vårdar äldre.

Syftet med denna studie är att skapa en översikt
och en systematisk redovisning. Förhoppningen
är också att projektet utvecklas till att bli en
återkommande studie med jämnt intervall för
att på sikt bidra till större jämlikhet mellan
kommunerna och få en mer systematisk översikt.
Projektet syftar också till att inspirera kommuner
samt lyfta några exempel från kommunerna av
det som görs runt om i landet.
En sammanfattning av resultatet kommer att
finnas tillgängligt i en Excel-fil på Anhörigas
Riksförbunds hemsida, anhorigasriksforbund.se.
Excelfilen kan användas för att skaffa sig en
överblick av stöd till anhöriga och fördjupa sig
ytterligare i resultaten. Den kan också användas
i arbetet med att ta fram idéer om hur man
bygger upp och vidareutvecklar ett stöd till
anhöriga, som är tillgängligt för alla anhöriga
oavsett ålder och diagnos hos den närstående.

Under 2008 – 2009 genomförde Enheten för FoU-stöd, Regionförbundet Uppsala län ett utvecklingsprojekt tillsammans med en personalgrupp vid ett särskilt boende i Enköpings kommun samt en personalgrupp vid ett hemtjänstdistrikt i Tierps kommun.

Syftet med projektet var att införa och stärka ett anhörigperspektiv i den ordinarie äldreomsorgen. Vid uppföljning hösten 2009 framkom att flera förbättringar har genomförts i verksamheterna som en följd av projektet. Projektet presenteras i den här rapporten.

Den offentliga äldreomsorgen har sedan 1990-talet allt mer koncentrerats till personer med
omfattande hjälp-/stödbehov. Tröskeln till hemtjänst har höjts. Kunskaperna har samtidigt
ökat om omfattningen av den hjälp som anhöriga faktiskt ger och att denna hjälp även kan
innebära stora påfrestningar för de anhöriga. Detta har lett till att staten under senare år har
gjort stora satsningar för att stimulera utvecklingen av kommunernas stöd till anhöriga. Detta
stöd kan vara direkt eller indirekt. Det kan också beskrivas som synligt respektive osynligt.
Det personalen gör för den person som är sjuk eller funktionshindrad innebär, om det utförs
väl, ett indirekt stöd för den anhöriga. Det osynliga stödet handlar mycket om att ha god
kunskap om anhörigas villkor, förståelse av den anhörigas roll i omsorgsarbetet och för den
anhörigas personliga situation samt hur anhöriga betraktas och bemöts. I detta perspektiv är
stöd till anhöriga en angelägenhet inte bara för dem som arbetar med direkt anhörigstöd utan
för hela organisationen
Ett övergripande syfte med detta projekt har varit att utveckla och pröva metoder för att införa
och stärka ett anhörigperspektiv i vård och omsorgsverksamhet för äldre. Projektet har
genomförts tillsammans med personal i Örbyhus hemtjänstdistrikt i Tierps kommun och
personal på Tallgårdens särskilda boende för äldre i Enköpings kommun.
Projektet har genomförts i tre faser.
1. Analys. Syftet var här att få information om hur de berörda verksamheterna fungerar ur ett
anhörigperspektiv, detta som ett underlag för utvecklingsarbetet. Fokusgruppsintervjuer
genomfördes dels vid hemtjänsten och dels vid det särskilda boendet med såväl anhöriga som
personal samt vid ett senare tillfälle en fördjupad gruppintervju med anhöriga.
2. Intervention. En FoU-cirkel genomfördes, sex träffar à tre timmar, med personalgrupperna
vid hemtjänsten respektive det särskilda boendet. I cirkeln deltog även enhetscheferna och
anhörigkonsulent/anhörigrådgivare. Arbetet var processinriktat och gick ut på att utveckla ett
anhörigperspektiv (förståelse och medvetenhet) samt formulera en handlingsplan för ett
förhållningssätt till och samarbete med anhöriga. Ett genomgående inslag i FoU-cirkeln var
gruppdiskussioner och reflektion. Tanken var att deltagarna själva skulle skapa sin
verksamhets anhörigperspektiv och inte serveras någon färdig lösning. Resultaten från
analysfasen var, tillsammans med deltagarnas egna erfarenheter, ett viktigt grundmaterial för
diskussionerna i FoU-cirkeln. Andra inslag var föredrag om olika teman, informationsgranskning,
film, egna intervjuer med någon anhörig samt arbete med att formulera en
handlingsplan. Varje möte dokumenterades.
3 Uppföljning. Uppföljning av projektet gjordes på flera sätt. Cirka tre månader efter
projektets slut genomförde anhörigkonsulenten/-rådgivaren en gruppintervju med sina
respektive personalgrupper. Vid samma besök fick deltagarna också individuellt fylla i en
utvärderingsblankett. Ytterligare ca tre månader senare genomförde projektledningen återigen
en fokusgruppsintervju med samma frågeställning som i analysfasen samt en gruppintervju
kring frågan om hur anhörigperspektivet kan hållas levande och fortsätta att utvecklas.
Efter projektet kan konstateras att arbetsformen fungerat väl och varit uppskattad. Det kanske
mest betydelsefulla inslaget har varit möjligheten för personalen att i gruppdiskussioner
reflektera kring vad de hört i föredrag, sett i film, läst i artiklar och upplevt i egna intervjuer
7
med anhöriga. Flera exempel gavs på förändringar som genomfördes redan medan projektet
pågick. Exempel på det är införande av telefontid för ökad tillgänglighet, förbättrad
information genom pärmsystem, nya rutiner för kontaktmannaskapet samt en utvecklad
relation mellan kontaktmannen och biståndshandläggaren.

Sedan början av 1900-talet har samhällets intresse ökat för den informella, oavlönade hjälp som många människor regelbundet ger till sina närstående. "Anhöriga" har kommit i blickfånget, framför allt anhöriga till äldre. Bakgrunden är bl.a. tilltagande vård- och omsorgsbehov men också en nyvaknad insikt om det informella hjälparbetets betydelse. Men hur ska man egentligen förstå anhörigbegreppet? Vad är det för slags hjälpinsatser som anhöriga utför? Hur vanliga är de och vad består de av?

Författarna har tillsammans 100 års erfarenhet av verksamhet inom området äldre och funktionshindrade och deras familjer.

Rapporten belyser på ett insiktsfullt sätt den komplexitet i anhörigomsorg som ligger i sakens natur och diskuterar dess subtila nyanser.

Denna text är en oväderlig resurs för studenter inom vårdvetenskap, socialt arbete och rehabilitering, för personal som arbetar direkt med anhöriga i sitt dagliga arbete, för beslutsfattare med ansvar för anhörigstöd i kommunerna och för alla andra med intresse för ämnet.

Våren 2008 publicerade Dalarnas forskningsråd en kartläggning över anhörigstödet i
Dalarna. Kartläggningen visade att arbetet med anhörigfrågor ser olika ut i Dalarnas
kommuner. Föreliggande rapport syftar till att kartlägga hur samarbetet i
anhörigfrågor ser ut i Orsa kommun. Studien bygger på i första hand personliga
intervjuer med anhörigvårdare och representanter från styrgruppen.
I Orsa finns ett anhörigcenter centralt beläget i anslutning till vårdcentral,
dagverksamhet och särskilt boende. En anhörigsamordnare är anställd på halvtid för
att samordna verksamheten och fungera som kontaktperson. Till sin hjälp har
anhörigsamordnaren en styrgrupp bestående av representanter från
frivilligorganisationer, kyrka och vårdcentral. Flera av styrgruppens representanter,
samt personal från dagverksamhet, fungerar även som sk. anhörigombud i
kommunen.
I programmet för 2009 erbjuds allt från sopplunch och syjunta/stickjunta till
närståendeträffar och föreläsningar/studiecirklar om stroke och demens. Våren
2009 hade anhörigcentret kontakt med strax över hundratalet anhörigvårdare, en
viss ökning från tiden för ovan nämnda kartläggning. En stor del av kontakterna
sker per telefon och med många av anhörigvårdarna är kontakten bara sporadisk.
Utöver anhörigcentrets verksamhet erbjuds stöd till anhörigvårdare främst genom
avlösning. Avlösningen ges genom dagverksamhet, korttidsboende och hemtjänst.
De intervjuade är alla nöjda med den verksamhet som bedrivs vid anhörigcentret.
Personalen vid anhörigcentret och dagverksamheten Ljusglimten framstår som viktiga
kuggar i arbetet med anhörigstöd i kommunen. Visst missnöje finns däremot med
hemtjänsten som enligt några av de intervjuade behöver bli mer flexibel och med
korttidsboendet som idag tycks inrymma personer med alltför skiftande
sjukdomsbild. Flera av de intervjuade påtalar en hos personalen (hemtjänst och
korttidsboende/särskilt boende) bristande förståelse för de problem såväl vårdtagare
som anhörigvårdare ställs inför. För att öka denna förståelse behövs utbildning och
information.

Anhörigvårdares vardag. En kunskapsöversikt och två studier kring äldres anhöriga. Arbetsrapport.

Skriften vänder sig till ideella organisationer för anhöriga, brukare och patienter. Den kan ge stöd i att formulera och utveckla organisationens syn på anhörigstöd enligt 5 kap. 10 § socialtjänstlagen, vad bestämmelsen betyder för enskilda och hur man kan arbeta vidare för de anhörigas bästa.