Bibliotek

This paper uses the European Community Household Panel (ECHP) to analyze the relationship between the dynamics of labour force participation and informal care to the elderly for a sample of women aged 20-59 across 13 European countries. The analysis has two focal points: the relative contributions of state dependence as well as observed and unobserved heterogeneity in explaining the dynamics in women's labour force participation and the existence and consequences of non-random attrition from the ECHP. The results indicate positive state dependence in labour force participation in all 13 EU countries used in the analysis. The share of unobserved heterogeneity accounts for between 45% and 86% of the total variation in labour force participation. Informal care-giving is found to have a significant, negative impact on the probability of employment only in Germany. Nevertheless, analysis of different sub-groups indicates that the impact is largest for middle-aged women and also for single women in several EU countries.

An informal home caregiver is a person (family member or friends) who takes care of or participates to some degree in the care of a person in the home. This study provides a selected review of literature published 1982–2003 of the informal home caregiving from a gender perspective. A computer-aided search using MEDLINE and CINAHL was carried out. The final number of articles was 45. The main findings were that there are differences in informal caregiving due to gender. Gender differences were found in categories such as affected lifeworld, health problems, managing ability and caregivers experience from caring for a care receiver with different diseases. It is of importance that the informal caregiver is involved in the planning and that a planning act takes place. If society involves the informal home caregiver we can avoid the caregiver being the hidden victim of illness and disability. It is known that burdensome caregiving can result in encroachment due to exhaustion.

For individuals who have complex communication needs and for the interventionists who work with them, the collection of empirically derived data that support the use of an intervention approach is critical. The purposes of this study were to continue building an empirically derived base of support for, and to compare the relative effectiveness of two communication intervention strategies (i.e., PECS and the use of VOCA) with preschool children who have complex communication needs. Specific research questions were (a) Which communication strategy, PECS or VOCA, results in a more rapid rate of acquisition of requesting skills for preschool children?, and (b) To what extent do communication behaviors utilizing PECS and VOCA generalize from a pull-out setting to the classroom setting? Results are discussed and clinical implications given.

Abstract

Family caregivers of patients with severe illness and in need for a palliative care approach, face numerous challenges and report having insufficient preparedness for the caregiver role as well as a need for information and psychosocial support. Preparing to care for a severely ill family members also means becoming aware of death. Feelings of being prepared are associated with positive aspects and regarded protective against negative health consequences. The study adheres to the SPIRIT-guidelines (Supplementary 1), uses a pre-post design and include a web-based intervention. Inclusion criteria are; being a family caregiver of a patient with severe illness and in need of a palliative care approach. The intervention which aims to increase preparedness for caregiving and death is grounded in theory, research and clinical experience. The topics cover: medical issues, symptoms and symptom relief; communication within the couple, how to spend the time before death, being a caregiver, planning for the moment of death and; considerations of the future. The intervention is presented through videos and informative texts. The website also holds an online peer-support discussion forum. Study aims are to: evaluate feasibility in terms of framework, content, usage and partners' experiences; explore how the use of the website, influences family caregivers' preparedness for caregiving and death; explore how the use of the website influences family caregivers' knowledge about medical issues, their communication with the patient and their considerations of the future; and to investigate how the family caregivers' preparedness for caregiving and death influences their physical and psychological health and quality of life 1 year after the patient's death. Data will be collected through qualitative interviews and a study-specific questionnaire at four time-points. This project will provide information about whether support via a website has the potential to increase preparedness for caregiving and death and thereby decrease negative health consequences for family caregivers of patients affected by severe illness. It will provide new knowledge about intervention development, delivery, and evaluation in a palliative care context. Identification of factors before death and their association with family caregivers' preparedness and long-term health may change future clinical work.

Inspirationsmaterial som vänder sig till dig som vill få inspiration kring frågor om individualisering av anhörigstödet. Det bygger dels på kunskapsöversikten med samma namn, samt de frågor och diskussioner från det lärande nätverket inom "Individualisering, utveckling och utvärdering" perioden 2008 och 2009.

Ett av Nationellt kompetenscentrum Anhörigas (NKA) prioriterade områ-
den är Individualisering, utvärdering och utveckling av anhörigstöd. Syftet
med denna kunskapsöversikt är att utifrån en litteraturgenomgång beskriva
hur anhörigstöd har utvecklats och vad forskning och utvärderingar av anhörigstöd
har givit för resultat med fokus speciellt på anhörigstödets anpassning
till anhörigas olika förutsättningar.
Frågeställningar som studeras är:
• Hur har anhörigstödet utvecklats från tiden för Anhörig 300 till idag?
• Hur kan anhörigas förutsättningar variera och vad betyder det för anhörigstödets
utformning?
• Hur ser anhörigas behov av stöd ut?
• Vad har utvärderingar av olika former av anhörigstöd givit för resultat
när det gäller anpassning till individuella behov och situationer.
Kunskapsöversikten bygger på publicerade forskningsresultat, FoUrapporter,
utredningar och offentliga skrifter från tidsperioden år 2000 till
mitten av år 2008. Endast svenska förhållanden studeras.
Översikten inleds med en genomgång utifrån Socialstyrelsens uppföljningar
av hur det nuvarande anhörigstödet har utvecklats från och med Anhörig
300 och framåt. Statens satsningar har varit stora och anhörigstödet
har utvecklats starkt, men mycket återstår att göra inom området. Kunskap
som saknas rör de mer kvalitativa aspekterna av anhörigstödet, innehållet
och om anhörigstödet motsvarar anhörigas behov.
För att problematisera vad det är för olika slags behov och situationer
som anhörigstödet skall möta görs en genomgång av den kunskap som
finns om anhörigskapets olika förutsättningar. Teman som behandlas är
olika anhörigtypologier, kön, ålder, relationens betydelse, klass och livsform,
sjukdomar och symptom, vård- och omsorgsprocessen, omfattning av vårdoch
omsorgsinsatser, hälsa, geografiskt avstånd, stad och landsbygd, närmiljöns
betydelse, socialt stöd och coping. Resultatet av denna genomgång
visar att förutsättningarna för anhörigskapet uppvisar mycket stora variationer
och att detta ställer krav på anhörigstödet om det skall skräddarsys eller
individualiseras.
Hur det är att vara anhörig och anhörigvårdare, speciellt till personer med
demenssjukdomar, finns det mycket kunskap om. I texten beskrivs anhöri-10
gas motiv till att hjälpa eller inte hjälpa, anhörigas upplevelser och dilemman
samt anhörigas behov av stöd. Positiva och negativa upplevelser kan förekomma
samtidigt och kanske till och med förutsätter varandra. Återkommande
inom forskningen beskrivs känslomässiga och existentiella upplevelserna
som svåra, tillsammans med bundenhet och fysisk trötthet. Studier
visar även att anhöriga kan skatta sina liv i positiva termer och att det är
tillfredsställande att kunna hjälpa. Anhöriga kan ha svårt att identifiera egna
stödbehov, men insatser som efterfrågas är avlösning (flexibel och med kort
varsel), information och kunskap, någon att tala med, att bli bekräftad, uppskattad
och sedd samt ekonomisk ersättning. Att vara anhörig i samband
med vårdplaneringar och biståndsbedömningar, att vara anhörig till någon
som bor på särskilt boende samt att vara anhörig i anslutning till vård i livets
slutskede kan innebära speciella krav och förväntningar. En presentation ges
därför av den kunskap som vi har av att vara anhörig i dessa specifika situationer.

Genomgången avslutas med en redovisning av de utvärderingar som har
gjorts av olika former av anhörigstöd som avlösning i form av korttidsvård
och växelvård, dagverksamhet, kombination av dag- och nattavlösning och
avlösning i hemmet, anhöriggrupper, utbildning av anhöriga, utbildning av
personal, anhörigcentraler och träffpunkter, må bra-aktiviteter, enskilda
samtal samt övrigt stöd. De erfarenheter som har dragits av att använda
instrumentet COAT för planering, uppföljning och utvärdering av stöd till
anhöriga redovisas samt resultaten från de två svenska kontrollerade interventionsstudierna
om anhörigstöd som finns där resultaten visar att utbildning
och stödgrupper för anhöriga har positiva effekter.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det är svårt att få grepp om kunskapsläget
inom området eftersom dokumentation och systematiska uppföljningar
av befintliga verksamheter när det gäller innehåll och kvalitet,
vilka anhöriga verksamheterna når och till vilken nytta, i stor utsträckning
saknas. Området är också behäftat med en del metodologiska svårigheter
som bland annat medför att det är svårt att jämföra resultaten mellan olika
studier. Mest kunskap har vi om sammanboende anhörigas situation, oftast
makar och makor och dessutom anhöriga till personer med demenssjukdomar.
Grovt uttryckt kan sägas att det anhörigstöd som ges är bra för många
anhöriga, men att vi inte kan uttala oss om vilka dimensioner som är bra för
vilka anhöriga. Likaså vet vi inte för vem det befintliga anhörigstödet kanske
inte passar. Kopplingen mellan anhörigas olika upplevelser av sin situation
och målet med anhörigstödet kan också utvecklas.
Som en (ofta outtalad) röd tråd i de texter som ligger till grund för kunskapsöversikten
går samtalets eller mötets betydelse. Inom ramen för ett av 11
NKA:s lärande nätverk konstateras också att det enskilda samtalet kanske är
vårt mest underskattade anhörigstöd. Samtalet som stödform har dock inte
lyfts fram i någon större utsträckning inom forskning och utvärderingar
vilket innebär att mycket av innehållet i dagens anhörigstöd är osynliggjort.
Likaså saknar vi dokumenterad kunskap om det som kan benämnas som
osynligt stöd det vill säga de mer individbaserade kvalitativa dimensionerna
som kan innebära att anhöriga upplever sig sedda, känner sig trygga, har
förtroende för personal etc. Det är i samtal och möten som grunden för
detta stöd läggs.

Ett av Nationellt kompetenscentrum Anhörigas (NKA) prioriterade områ-
den är Individualisering, utvärdering och utveckling av anhörigstöd. Syftet
med denna kunskapsöversikt är att utifrån en litteraturgenomgång beskriva
hur anhörigstöd har utvecklats och vad forskning och utvärderingar av anhörigstöd
har givit för resultat med fokus speciellt på anhörigstödets anpassning
till anhörigas olika förutsättningar.
Frågeställningar som studeras är:
• Hur har anhörigstödet utvecklats från tiden för Anhörig 300 till idag?
• Hur kan anhörigas förutsättningar variera och vad betyder det för anhörigstödets
utformning?
• Hur ser anhörigas behov av stöd ut?
• Vad har utvärderingar av olika former av anhörigstöd givit för resultat
när det gäller anpassning till individuella behov och situationer.
Kunskapsöversikten bygger på publicerade forskningsresultat, FoUrapporter,
utredningar och offentliga skrifter från tidsperioden år 2000 till
mitten av år 2008. Endast svenska förhållanden studeras.
Översikten inleds med en genomgång utifrån Socialstyrelsens uppföljningar
av hur det nuvarande anhörigstödet har utvecklats från och med Anhörig
300 och framåt. Statens satsningar har varit stora och anhörigstödet
har utvecklats starkt, men mycket återstår att göra inom området. Kunskap
som saknas rör de mer kvalitativa aspekterna av anhörigstödet, innehållet
och om anhörigstödet motsvarar anhörigas behov.
För att problematisera vad det är för olika slags behov och situationer
som anhörigstödet skall möta görs en genomgång av den kunskap som
finns om anhörigskapets olika förutsättningar. Teman som behandlas är
olika anhörigtypologier, kön, ålder, relationens betydelse, klass och livsform,
sjukdomar och symptom, vård- och omsorgsprocessen, omfattning av vårdoch
omsorgsinsatser, hälsa, geografiskt avstånd, stad och landsbygd, närmiljöns
betydelse, socialt stöd och coping. Resultatet av denna genomgång
visar att förutsättningarna för anhörigskapet uppvisar mycket stora variationer
och att detta ställer krav på anhörigstödet om det skall skräddarsys eller
individualiseras.
Hur det är att vara anhörig och anhörigvårdare, speciellt till personer med
demenssjukdomar, finns det mycket kunskap om. I texten beskrivs anhöri-
10
gas motiv till att hjälpa eller inte hjälpa, anhörigas upplevelser och dilemman
samt anhörigas behov av stöd. Positiva och negativa upplevelser kan förekomma
samtidigt och kanske till och med förutsätter varandra. Återkommande
inom forskningen beskrivs känslomässiga och existentiella upplevelserna
som svåra, tillsammans med bundenhet och fysisk trötthet. Studier
visar även att anhöriga kan skatta sina liv i positiva termer och att det är
tillfredsställande att kunna hjälpa. Anhöriga kan ha svårt att identifiera egna
stödbehov, men insatser som efterfrågas är avlösning (flexibel och med kort
varsel), information och kunskap, någon att tala med, att bli bekräftad, uppskattad
och sedd samt ekonomisk ersättning. Att vara anhörig i samband
med vårdplaneringar och biståndsbedömningar, att vara anhörig till någon
som bor på särskilt boende samt att vara anhörig i anslutning till vård i livets
slutskede kan innebära speciella krav och förväntningar. En presentation ges
därför av den kunskap som vi har av att vara anhörig i dessa specifika situationer.

Genomgången avslutas med en redovisning av de utvärderingar som har
gjorts av olika former av anhörigstöd som avlösning i form av korttidsvård
och växelvård, dagverksamhet, kombination av dag- och nattavlösning och
avlösning i hemmet, anhöriggrupper, utbildning av anhöriga, utbildning av
personal, anhörigcentraler och träffpunkter, må bra-aktiviteter, enskilda
samtal samt övrigt stöd. De erfarenheter som har dragits av att använda
instrumentet COAT för planering, uppföljning och utvärdering av stöd till
anhöriga redovisas samt resultaten från de två svenska kontrollerade interventionsstudierna
om anhörigstöd som finns där resultaten visar att utbildning
och stödgrupper för anhöriga har positiva effekter.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det är svårt att få grepp om kunskapsläget
inom området eftersom dokumentation och systematiska uppföljningar
av befintliga verksamheter när det gäller innehåll och kvalitet,
vilka anhöriga verksamheterna når och till vilken nytta, i stor utsträckning
saknas. Området är också behäftat med en del metodologiska svårigheter
som bland annat medför att det är svårt att jämföra resultaten mellan olika
studier. Mest kunskap har vi om sammanboende anhörigas situation, oftast
makar och makor och dessutom anhöriga till personer med demenssjukdomar.
Grovt uttryckt kan sägas att det anhörigstöd som ges är bra för många
anhöriga, men att vi inte kan uttala oss om vilka dimensioner som är bra för
vilka anhöriga. Likaså vet vi inte för vem det befintliga anhörigstödet kanske
inte passar. Kopplingen mellan anhörigas olika upplevelser av sin situation
och målet med anhörigstödet kan också utvecklas.
Som en (ofta outtalad) röd tråd i de texter som ligger till grund för kunskapsöversikten
går samtalets eller mötets betydelse. Inom ramen för ett av
11
NKA:s lärande nätverk konstateras också att det enskilda samtalet kanske är
vårt mest underskattade anhörigstöd. Samtalet som stödform har dock inte
lyfts fram i någon större utsträckning inom forskning och utvärderingar
vilket innebär att mycket av innehållet i dagens anhörigstöd är osynliggjort.
Likaså saknar vi dokumenterad kunskap om det som kan benämnas som
osynligt stöd det vill säga de mer individbaserade kvalitativa dimensionerna
som kan innebära att anhöriga upplever sig sedda, känner sig trygga, har
förtroende för personal etc. Det är i samtal och möten som grunden för
detta stöd läggs.

Ett av Nationellt kompetenscentrum Anhörigas (Nka) prioriterade områden har varit Individualisering, utvärdering och utveckling av anhörigstöd. Syftet med denna kunskapsöversikt är att utifrån litteraturgenomgångar beskriva hur anhörigstöd för anhöriga som ger omsorg till äldre personer, har utvecklats och vad forskning och utvärderingar av anhörigstöd har givit för resultat med fokus speciellt på anhörigstödets anpassning till anhörigas olika förutsättningar. Översikten är en uppdaterad version av en rapport med samma namn som kom ut år 2010.
Frågeställningar som studerats är:
 Hur har anhörigstödet utvecklats från tiden för Anhörig 300 till idag?
 Hur kan anhörigas förutsättningar variera och vad betyder det för anhörigstödets
utformning?
 Hur ser anhörigas behov av stöd ut?
 Vad har utvärderingar av olika former av anhörigstöd givit för resultat när
det gäller anpassning till individuella behov och situationer. Kunskapsöversikten bygger på publicerade forskningsresultat, FoU-rapporter, utredningar och offentliga skrifter från tidsperioden år 2000 till mitten december år 2015. Endast svenska förhållanden studeras.Översikten inleds med en genomgång utifrån Socialstyrelsens uppföljningar av hur det nuvarande anhörigstödet har utvecklats från och med Anhörig 300 och framåt. Statens satsningar har varit stora och anhörigstödet har utvecklats starkt, men mycket återstår att göra inom området. Kunskap som saknas rör de mer kvalitativa aspekterna av anhörigstödet, innehållet och om anhörigstödet motsvarar anhörigas behov. För att problematisera vad det är för olika slags behov och situationer som anhörigstödet skall möta görs en genomgång av den kunskap som finns om anhörigskapets olika förutsättningar. Teman som behandlas är olika anhörigtypologier, kön, ålder, relationens betydelse, klass och livsform, sjukdomar och symptom, vård- och omsorgsprocessen, omfattning av vård- och omsorgsinsatser, hälsa, geografiskt avstånd, stad och landsbygd, närmiljöns betydelse, socialt stöd och coping. Resultatet av denna genomgång visar att förutsättningarna för anhörigskapet uppvisar mycket stora variationer och att detta ställer krav på anhörigstödet om det skall skräddarsys eller individualiseras. Hur det är att vara anhörig som ger omsorg, speciellt till personer med demenssjukdomar, finns det mycket kunskap om. I texten beskrivs anhörigas motiv till att hjälpa eller inte hjälpa, anhörigas upplevelser och dilemman samt anhörigas behov av stöd. Positiva och negativa upplevelser kan förekomma samtidigt och kanske till och med förutsätter varandra. Återkommande inom forskning beskrivs känslomässiga och existentiella upplevelser som svåra, tillsammans med bundenhet och fysisk trötthet. Studier visar även att anhöriga kan skatta sina liv i positiva termer och att det är tillfredsställande att kunna hjälpa. Anhöriga kan ha svårt att identifiera egna stödbehov, men insatser som efterfrågas är avlösning (flexibelt och lättillgängligt), information och kunskap, någon att tala med (att bli bekräftad, uppskattad och sedd) samt ekonomisk ersättning. Att vara anhörig i samband med vårdplaneringar och biståndsbedömningar, att vara anhörig till någon som bor på särskilt boende samt att vara anhörig i anslutning till vård i livets slutskede kan innebära speciella krav och förväntningar. En presentation ges därför av kunskap om att vara anhörig i dessa specifika situationer. Genomgången avslutas med en redovisning av de utvärderingar som har gjorts av olika former av anhörigstöd som avlösning i form av korttidsvård och växelvård, dagverksamhet, kombination av dag- och nattavlösning och avlösning i hemmet, anhöriggrupper, utbildning av anhöriga, utbildning av personal, anhörigcentraler och träffpunkter, "må bra-aktiviteter", enskilda samtal samt övrigt stöd. De erfarenheter som har dragits av att använda instrumentet COAT för planering, uppföljning och utvärdering av stöd till anhöriga
redovisas samt resultaten från svenska kontrollerade interventionsstudier om anhörigstöd där resultaten visar att utbildning och stödgrupper för anhöriga har positiva effekter. Sammanfattningsvis kan konstateras att det är svårt att få grepp om kunskapsläget inom området anhörigstöd eftersom dokumentation och systematiska uppföljningar av befintliga verksamheter när det gäller innehåll och kvalitet, vilka anhöriga verksamheterna når och till vilken nytta, i stor utsträckning saknas. Området är också behäftat med en del metodologiska svårigheter som bland annat medför att det är svårt att jämföra resultaten mellan olika studier. Grovt uttryckt kan sägas att det anhörigstöd som ges är bra för
många anhöriga, men att det är svårt att uttala vilka dimensioner som är bra för vilka anhöriga. Likaså vet vi inte för vem det befintliga anhörigstödet kanske inte passar. Kopplingen mellan anhörigas olika upplevelser av sin situation och målet med anhörigstödet kan utvecklas. I kunskapsöversikten diskuteras också avgränsningar när det gäller vad som skall kallas för anhörigstöd samt allmänt behovet av definitioner av använda ord och begrepp.

Cross-national comparisons employed welfare state classifications to explain differences in care use in the European older population. Yet these classifications do not cover all care-related societal characteristics and limit our understanding of which specific societal characteristics are most important. Using the Survey of Health, Ageing and Retirement (second wave, 2006–07), the effect of societal determinants relating to culture, welfare state context and socio-economic and demographic composition on informal and formal care use of older adults in 11 European countries was studied. Multinomial multi-level regression analyses showed that, in addition to individual determinants, societal determinants are salient for understanding care use. In countries with fewer home-based services, less residential care, more informal care support and women working full time, older adults are more likely to receive informal care only. Older adults are more likely to receive only formal home care or a combination of formal and informal care in countries with more extensive welfare state arrangements (i.e. more home-based services, higher pension generosity), whereas the odds of receiving a combination of informal and formal care are also larger in countries that specify a legal obligation to care for parents. We tentatively conclude that the incorporation of societal determinants rather than commonly used welfare state classifications results in more understanding of the societal conditions that determine older adults' care use.

The overall aim of this thesis was to explore informal caregivers' daily life with particular focus on those living with a spouse who has Chronic Obstructive Pulmonary Disease (COPD) in different grades, mild to severe, based on the ill person's main concern. The study design was explorative, comparative and descriptive. The thesis included a literature review of 45 scientific articles and semi-structured interviews with 23 patients suffering from COPD, and 21 women and 19 men living with a spouse suffering from COPD. Data were analysed using content analysis, grounded theory, and phenomenography. Main findings: Men and women living with a spouse suffering from mild COPD did not experience changes in their daily life, and were not in need of support. It was when the COPD gradually escalated that their daily life was affected and they needed support. The caregiving women conceived that their daily life was socially restricted, they had changed roles, changes in health and changes in the couple's relationship. The caregiving men's daily life was conceived as burdened, restricted and the partner relationship was affected. The men's attitude was to continue with their own life and own activities, and their approach to their caregiving situation was to view themselves as "Me and my spouse". The main concern for people suffering from COPD was feelings of guilt due to self-inflicted disease associated with smoking habits. The thesis shows that there are differences in informal caregiving between males and females. Conclusion: This thesis shows that there are differences in male and female caregiving for a spouse suffering from COPD. The caregivers conceive and handle the caregiving situation in different ways. It is central that health professionals and municipality consider this along with the individual needs that are related to the development of the COPD. There is a need to identify the person who suffers from COPD and their spouses from the first contact onwards, to regularly follow the development of their situation and need of support.

Abstract 
Objective: The aim of the study was to highlight informal caregivers' interest in using the Information and Communication Technology (ICT)-based ACTION service (Assisting Carers using Telematics Interventions to meet Older People's Needs) and their ideas for how to further develop and extend the service. The use of ICT is constantly increasing worldwide. Europe has the highest old age dependency ratio, but other parts of the world are also experiencing a dramatic ageing of their population. The demands for care are increasing, and resources are shrinking. One way to support informal caregivers is through ICT.

Methods: The study employed a qualitative design. Focus group interviews were carried out with informal caregivers in Sweden. The interviews were analysed using a latent content analysis method.

Results: The analysis yielded a major theme, striving to feel confident, with four categories: informal caregivers' reflections and ideas about ICT; promoting their own health process; increasing their knowledge bank and informal caregivers' rights; and striving for inclusiveness.

Conclusions: The present study highlights the challenges that informal caregivers face in their daily life as well as their resources to devise possible solutions that could improve their situation. To preserve their health, a carer support plan including regular health checks could be helpful. ICT-based support (such as the ACTION service) could act as a way forward for supporting informal caregivers in their striving to feel confident. The study highlighted that ICT-based support has the potential to act as a direct benefit for informal caregivers.

Abstract [en]
Providing unpaid informal care to someone who is ill or disabled is a common experience in later life. While a supportive and potentially rewarding role, informal care can become a time and emotionally demanding activity, which may hinder older adults' quality of life. In a context of rising demand for informal carers, we investigated how caregiving states and transitions are linked to overall levels and changes in quality of life, and how the relationship varies according to care intensity and burden. We used fixed effects and change analyses to examine six-wave panel data (2008–2018) from the Swedish Longitudinal Occupational Survey of Health (SLOSH, n = 5076; ages 50–74). The CASP-19 scale is used to assess both positive and negative aspects of older adults' quality of life. Caregiving was related with lower levels of quality of life in a graded manner, with those providing more weekly hours and reporting greater burden experiencing larger declines. Two-year transitions corresponding to starting, ceasing and continuing care provision were associated with lower levels of quality of life, compared to continuously not caregiving. Starting and ceasing caregiving were associated with negative and positive changes in quality of life score, respectively, suggesting that cessation of care leads to improvements despite persistent lower overall levels of quality of life. Measures to reduce care burden or time spent providing informal care are likely to improve the quality of life of older people.

Older people take a great share of caregiving responsibility already and thus understanding of their strain, coping and satis-faction is required. The aim was to investigate dimensions of caregiving activities among elderly (75+) caregivers and to study the dimensions in relation to health-related quality of life (Paper I). It was also to investigate quality of life in relation to loneliness, caregiving, social network, gender, age and economic status among men and women in a population-based sample aged 75 or older (Paper II). Another aim was to investigate coping strategies and sense of coherence (SOC) in relation to gender, the extent of care, caregiving activities and QoL in a sample of caregivers aged 75+ (n=171) and to explore the reliability and validity of an instrument assessing coping (CAMI) (Paper III). It was also to study correlation between gender, extent and content of the care, coping, satisfaction and difficulties in the caregiving situation and to identify clusters of caregivers (Paper IV), and to psycho-metrically explore two instruments assessing satisfaction (CASI) and difficulties (CADI) in the care (Paper IV) as well as sources of satisfaction together with caregiving difficulties. Responses to a Swedish postal survey (n=4278) (Paper II) showed that 18% helped another person due to that person's impaired health (Paper I), 41.6% women among the caregivers, mean age 81.8 (SD 4.96) for men 81.7 (SD 4.32). The second sample included 171 caregivers (59.6% men, mean age 82.1, SD 4.6, women 80.6, SD 3.9), response rate 47%, of whom almost 70% provided help every day (Papers III & IV). Adapting their activities to be prepared if something happened (52%), having regular contact to prevent problems (35%), helping in contacts with the hospital (57%), helping with IADL (49%), PADL (14%), medical care (11%) and helping to improve functions (14%) were activities reported. Adapting own activities, regular contact, weak economy and needing help with IADL oneself predicted low MCS-12 (Paper I). Caregivers had a larger social network and reported feelings of loneliness less often than non-caregivers, indicating that caregiving takes place mainly in the phase when the older person is healthy (Paper II). There were gender differences in loneliness, with women being more lonely. Loneliness and a small network were associated with low QoL among caregivers as well as elderly in general (Paper II). The 25% of the respondents (n=171) with the lowest MCS-12 scores were more dissatisfied with the information given about the practical and medical care than those with higher scores (Paper III). Higher MCS-12 predicted with using self-sustaining coping and a high SOC while poor economy and asking for social and practical support predicted low scores. The most frequent source of satisfaction was seeing the care recipient happy (77%) and problems with mobility in the person cared for (28%) and difficulties sleeping were frequently reported (14%) which shows that feelings of satisfaction were more frequent than experiencing difficulties. The difficulties did not differ between men and women.

Until recently, informal care (provided by relatives and friends) has been overlooked by policy-makers in the context of long-term care for dependent older people. Driven by concerns about the fiscal sustainability of long-term care services and by more self-conscious and demanding carers' movements across countries, informal care has been brought into the limelight.
Data on carers is still relatively scarce due in part to the nature of the care itself as it is often provided informally at home. In view of this, what do we know about informal carers and who benefits from them? Which country differences exist? Which policies are set in place to support them? This Policy Brief tries to shed light on these issues by using available data from (inter)national sources as well as qualitative information gathered in our recent publication "Facts and Figures on Long-term Care -- Europe and North America". It seeks to increase knowledge on informal carers and discuss some of the implications surrounding social policies that impact them. The analysis is very much policy-oriented and takes a comparative view, focusing mostly on the wider Europe.

This paper examines the role of care decision processes on informal caring-time choices. We focus on three care decisions: the caregiver's own decision, a family decision and a recipient request. Results show that informal caregivers, engaged in care activities as a result of a family decision, are more likely to devote more than 5 h to care activities, even after allowing for endogeneity. Our findings are robust to controlling for a large number of socio-demographic characteristics, including care recipient and caregiver characteristics. Supplemental analysis, developed to explore whether care arrangements are related to informal caregiver's satisfaction, indicates that the family decision heavily penalizes informal caregivers. Given the importance of informal care activities in reducing health care costs, our findings imply that care decision processes should be taken into consideration when formulating health care policies.

Avhandling

Despite a growing awareness of the importance of support for carers who combine paid work with care of an older relative, so called 'working carers', there remains a lack of empirical knowledge about more innovative ways to support this largest group of carers of older people. Information and Communication Technologies (ICTs) are becoming more readily available. As a result, ICTs have made it feasible to offer working carers more targeted forms of support.

This thesis aimed to gain an understanding about support for working carers of older people via the use of ICT.

An integrative literature review was conducted to explore and evaluate the current evidence base concerning the use of ICT-mediated support for working carers (I). Content analysis of qualitative data was used to describe nursing and support staff's experiences of using web-based ICTs for information, e-learning and support of working carers (II). Content analysis was also used to describe working carers' experiences of having access to a web-based family care support network provided by the municipality (III). Descriptive statistical methods were used to analyse survey data which focused on the types of support received and how they were valued by working carers, with a focus on ICT support (IV).

Findings highlighted that ICT mediated support provided working carers with the means to manage their caring situation, via the provision of information, e-learning and education, in addition to practical assistance and emotional and/or physical respite from caregiving. In this way, working carers felt empowered in their caring situation by feeling more competent and prepared in their caring role and by strengthening their self-efficacy and positive self-appraisal of their situation. Carers were provided channels to share their frustrations and burdens via forums for emotional and social support between working carers, caring professionals, and other peer carers. This led to working carers feeling less burdened by their caregiving role and it helped promote their wellbeing. Further, carers were helped in some instances to balance work and care. As a result caregiving activities conflicting with work obligations were then lessened.

In contrast, when ICT mediated support was neither provided in a timely fashion or in accordance with individual carers' needs and preferences, then it was perceived by them to be unimportant. Cross-sectional data revealed that take-up of support services was low suggesting that unmet support needs may be inflated by work-care conflicts. For carers with lower digital skills, the additional time needed to learn to use ICTs was a further barrier.

Overall, ICT mediated support acted as a complementary form of support for working carers. Measures to overcome dis-empowering aspects of this innovative from of support are needed to avoid working carers' deprioritizing their own support needs and also to avoid possible digital exclusion from the current information society.

Anhöriga och andra närståendes informella insatser utgör en stor del av de samlade insatserna hos äldre personer. Resultat från olika undersökningar tyder på att de närståendes insatser är 2-3 gånger så omfattande som den formella vården och omsorgen i det ordinära boendet (i Sverige i huvudsak som hemtjänst) och hos demenssjuka personer är de närståendes insatser än mer omfattande.
Från SNAC projektet har tidigare en vetenskaplig artikel publicerats som analyserar s k baslinjedata från perioden 2001-2003. Förutom att bekräfta att de närståendes insatser är mycket mer omfattande än hemtjänstens, så visades också att det finns risk att felskatta omfattningen om inte befolkningsbaserade data (t ex SNAC) används. Resultatet visade också att närståendes insatser till personer med demenssjukdom också var mer omfattande jämfört med ej demenssjuka.

Socialdepartementet gav SNAC i uppdrag att följa upp resultatet från den studien och
analysera tidstrender i samspelet mellan informell och formell vård hos personer äldre än 80 år i ordinärt boende, med eller utan kognitiv funktionsnedsättning, i SNAC-projektet, något som resulterat i denna rapport.

Äldreomsorgsforskning i Norden. En kunskapsöversikt. TemaNord 2005:508. M. Szebehely

Abstract
Introduction: Children are impacted when parents are ill. This systematic review gives an overview of the current state of research and extracts what children and parents found helpful in the interventions aimed at informing children of their parent's illness.

Methods: This review was registered with PROSPERO and conducted in accordance with PRISMA guidelines. Five health and social science databases were searched from inception to November 2019 to identify original, peer-reviewed articles in English describing effective interventions. The authors selected and reviewed the studies independently, and any inconsistencies were resolved by discussion in face-to-face meetings and emails. A descriptive synthesis of evidence-based concepts from quantitative and qualitative studies was conducted.

Results: A total of 13 892 titles and 144 full-text articles were reviewed with 32 selected for final inclusion, 21 quantitative, 11 qualitative and no mixed-method studies published from 1993 to November 2019. Most of the research was conducted in mental health, including substance abuse (n = 22), but also in cancer care (n = 6) and HIV care (n = 4). Most studies using quantitative method showed a small to moderately positive statistically significant intervention effect on the child's level of internalized symptoms. Content analysis of the results of studies employing qualitative methodology resulted in four concepts important to both children and parents in interventions (increased knowledge, more open communication, new coping strategies and changed feelings) and three additional concepts important to parents (observed changes in their children's behavior, the parent's increased understanding of their own child and the relief of respite).

Conclusions: In the literature there is evidence of mild to moderate positive effects on the child's level of internalized symptoms as well as concepts important to children and parent's worth noting when trying to bridge the still existing knowledge gaps. In further efforts the challenges of implementation as well as adaptation to differing clinical and personal situations appear key to address.

Infoteket om funktionshinder är till för dig som har en funktionsnedsättning, är anhörig eller arbetar med barn, ungdomar eller vuxna med funktionsnedsättningar i skola eller annan verksamhet.

På Infoteket kan du läsa och låna aktuell litteratur, filmer, söka information på webben, tala med experter och lyssna på föreläsningar. Här finns lästips och faktablad inom olika diagnoser och funktionsnedsättningar att hämta.

Purpose: This study describes an eyeglass-type infrared-based communication board for the nonspeaking with quadriplegia. Method: This system is composed of four major components: a headset, an infrared transmitting module, an infrared receiving/signal-processing module, and a main controller, the Intel-8951 microprocessor. This design concept was based on the use of an infrared remote module fastened to the eyeglasses which could allow the convenient control of the input motion on the keys of a communication board, which are all modified with infrared receiving/signal-processing modules. For system evaluation, 12 subjects (all men, 21-45 years old, six normal subjects as the control group and six nonspeaking with quadriplegia as the experimental group) were recruited. Results: The average accuracy of the control group and the experimental group were 93.1 ± 4.3% and 89.7 ± 5.5%, respectively. The average time cost of the control group and the experimental group were 78.3 ± 8.7 s and 89.9 ± 10.2 s, respectively. An independent t-test revealed that the differences in the average accuracy and the average time cost of the control group and the experimental group were not significant (p > 0.05). Conclusions: The increase of opportunity to communicate using the infrared-based communication board would help people with multiple disabilities to socialize actively. © 2004 Taylor & Francis Ltd.

The primary aim of this feasibility study was to determine if caregivers (n = 5) were willing and able to use Caring-Web, a Web-based intervention for support, from their home Internet connection for 3 months. The caregivers' perceived health and satisfaction with caring, as well as the care recipients' use of healthcare services, were recorded. The experience of caring (problems and successes) was examined. Data were collected via weekly online surveys and e-mail discussions. Descriptive analyses revealed that the 3 caregivers who completed the study were satisfied with Caring-Web. Caregivers rated their health as average to excellent and their satisfaction with caring as good. Care recipients averaged 6 calls/visits to a medical office with one emergency room visit and subsequent hospitalization. Major problems for the caregivers included dealing with medical conditions about which they lacked knowledge. Content analysis of the e-mail discussions revealed that subjects sought information about medical conditions related to caring for the survivor of the stroke. Major successes for the caregivers involved communicating effectively with the care recipient and returning to everyday life with family and friends.

Den här boken handlar om förutsättningarna för delaktighet och integration av människor som uppfattas som annorlunda eller avvikande. Författaren försöker vända på det traditionella synsättet att det är "vi" som integrerar "dem". För att istället låta de berörda själva komma till tals. En viktig erfarenhet från den undersökningen som boken bygger på är i grund och botten att våra möjligheter att förstå integrationen kräver att vi tar reda på hur den uppfattas av dem det gäller.
Huvudpersonerna är vad man brukar kalla lindrigt utvecklingsstörda. De tillhör "den första integreringsgenerationen". De har växt upp under den tid som integrering och normalisering varit den officiella handikappolitiken i Sverige. Boken handlar om hur vardagstillvaron gestaltar sig för dem. De berättar om ett utanförskap som vi känner igen från andra likartade situationer. Samtidigt uppvisar de personer som boken handlar om också en anmärkningsvärd tilltro till sin rätt att vara delaktiga i alla livssammanhang. Deras tilltro tycks bland annat bygga på ett stöd som de fått från andra med likartade erfarenheter och perspektiv på intellektuella

Abstract
OBJECTIVE:
The purpose of this study was to develop a clinician-based cognitive, psychoeducational, preventive intervention for families with parental affective disorder that would be suitable to widespread use, test its feasibility and safety, and define the areas affected by the intervention. The intervention was designed to increase understanding of parental illness and resilience in the children.
METHOD:
The authors studied the first seven families (14 parents) to receive the intervention. Enrollment criteria included affective disorder during the preceding year in at least one parent, presence of at least one child between the ages of 8 and 14 years who was not psychiatrically ill at the time of participation, and willingness to participate in the research study. The intervention consisted of parent, child, and family sessions. Assessment included semistructured interviews with parents about affective disorders, standard ratings of marital satisfaction and therapeutic alliance, and a recently developed semistructured interview to assess response to the intervention.
RESULTS:
Overall satisfaction with the intervention was rated moderate to high by parents. No harm was reported. Ten of 14 parent subjects reported five or more behavior and attitude changes that they attributed to the intervention. The most frequent behavior and attitudinal changes reported were increased discussion of the illness and related issues and increased understanding of information about affective illness.
CONCLUSIONS:
The authors conclude that the intervention is safe and feasible in families with parental affective disorder.

De nationella, grundläggande riktlinjerna för sörjandestöd i U.K.
Behovet
Förlust av en nära anhörig är oftast den mest förödande upplevelsen i ens liv. Även om
tillvaron aldrig mer blir sig lik, finner de flesta ett sätt att anpassa sig till förlusten. Det är
normalt och naturligt att sörja. För vissa människor blir det emellertid alltför svårt eller
traumatiskt utan extra stöd.
Vid sådana tillfällen, när människor är som mest sårbara, kan organisationer med
välutvecklat och utbildat sörjandestöd erbjuda en rad lämpliga och professionella
stödformer. För första gången i U.K. finns nu en uppsättning riksomfattande, godkända
riktlinjer eller normer som garanterar att detta stöd är tryggt, lämpligt och etiskt.
Riktlinjerna och Principerna
Riktlinjerna för sörjandestöd (The Bereavement Care Standards) i detta dokument är
under ständig bearbetning. De är generellt formulerade och inte några föreskrifter. De
behöver anpassas till individuella behov och omständigheter samt tillgång till lokala
stödmöjligheter. Nyckeln till användningen av riktlinjerna utgörs av etiska principer (The
set of Ethical Principles) som kan användas universellt, oavsett om stödet är riktat till en
enskild individ eller en grupp. Dessa principer hjälper till att ange kvaliteten på det
sörjandestöd som erbjuds.
Riktlinjerna och Principerna avser att:
• Ge ett nationellt erkännande för det ovärderliga stöd som tillhandahålls av redan
befintliga sörjandestödsgrupper.
• Stärka förtroendet bland användare och finansiärer genom att sörjandestödet
arbetar efter en nationell standard.
Riktlinjer för sörjandestödet från "UK Council" (Rådet i U.K.)
Denna organisation upprättades för att föra arbetet med Riktlinjerna framåt. Riktlinjerna
är inte huggna i sten för att gälla för all framtid; därför kommer Rådet att svara för att de
ständigt revideras i takt med att nya erfarenheter görs.
Medlemskap i Rådet kommer från
• de fyra organisationerna i "The National Bereavement Consortium"
• enskilda och serviceorganisationer från hela U.K.
• personer med uttalat intresse för sörjandestöd i U.K.
En viktig utgångspunkt är att alla medlemmar i Rådet skriver under på de etiska
principerna.

"Jag drömmer om att jag pratar för oss båda och vi lyssnar tillsammans på det jag berättar. Då ser jag honom le, skratta och gestikulera för att visa sina känslor. Hade jag kunnat göra honom lyckligare, gladare och tryggare? Eller, var han kanske lycklig, och inom sig tacksam, att jag fanns där hela tiden? Vilka av hans handlingar var egentligen hans, och vilka var ett resultat av sjukdom?"

Innan man vet är en finstämd skildring av en kvinnas dilemma i kärlek och i sorg. I denna självbiografiska berättelse får vi följa Elisabet O Klint genom dagboksanteckningar som gestaltar livet såsom det tedde sig. I hopp om att förstå, och förbättra. Gripande åskådliggör hon den livssituation som uppstod när hennes man drabbades av ALS och frontallobsdemens, två livshotande sjukdomar utan botemedel.

Rättstillämpningen
Den nya vårdformen som trädde i kraft den 1 september 2008 tycks fungera bättre för rättspsykiatrins patienter än för patienter inom den psykiatriska tvångsvården. Patienter inom rättspsykiatrin har längre vårdtider och får insatser som är mer anpassade efter individuella behov. Förutsättningarna för att slussa ut personer till öppen rättspsykiatrisk vård är på så sätt bättre jämfört med dem som förs över till öppen psykiatrisk tvångsvård. De sistnämnda patienterna har i regel kortare vårdtid än fyra veckor och behandlas för en psykiatrisk diagnos i ett akut skede. Behandlingsinsatserna innebär oftast att symtom medicineras.

Chefsöverläkare och annan personal verksamma inom sluten psykiatrisk tvångsvård har relativt kort tid på sig för att bedöma vad som är adekvata insatser för en patient som ska föras över till öppen psykiatrisk tvångsvård och för att upprätta en samordnad vårdplan. I nästan hälften av de fall när patienter överförts till öppen psykiatrisk tvångsvård har kommunerna saknat kännedom om detta. Det beror i regel på att chefsöverläkaren bedömt att patienterna enbart behövt insatser från landstinget med krav på medicinering och regelbunden kontakt med den öppna psykiatriska mottagningen. Någon med kommunen samordnad vårdplan har då inte upprättats. Socialstyrelsen avser att uppmärksamma den sittande Psykiatriutredningen (S2008:98) på de brister i lagstiftningens tillämpning som myndigheten sett när det gäller öppen psykiatrisk tvångsvård.

Otillräcklig kunskap om effekten för den enskilde
En uppföljning av det slag som nu gjorts ger föga kunskap om vårdformens effekter för den enskilde, dvs. om den motsvarar den enskildes förväntningar och bidrar till ökad livskvalitet. Återkommande uppföljningar om hur människor med psykiska funktionsnedsättningar bor och om de har meningsfull sysselsättning saknas. Det saknas också undersökningar om hur de anser sig bemötta inom såväl vård och omsorg som samhället i övrigt tillhandahåller. Socialstyrelsen anser att bättre och mer ingående kunskap om livssituationen för personer med psykiska funktionsnedsättningar förutsätter en intensifierad metodutveckling för att ta fram, bearbeta och analysera data om socialtjänstens effekter för klienter.

Statsbidraget och kommunernas arbete
Socialstyrelsen har under åren 2007 - 2010 förmedlat sammanlagt 520 miljoner kronor i statsbidrag till kommunerna för att stimulera dem att förbättra sina sociala insatser för de personer med psykisk funktionsnedsättning som vårdas i öppen tvångsvård.

Förändringsarbete tar tid att förankra och genomföra om effekten ska bli varaktig. Detta framgår av det material Socialstyrelsen haft tillgång till under arbetet med uppföljningen. Kommunerna har också olika förutsättningar att använda statsbidraget för de ändamål för vilka det är avsett. Det handlar t.ex. om kommunernas kännedom om vilka insatser som fungerar och som motsvarar de enskildas behov och vilka förbättringsområden som bör prioriteras och som det finns beredskap för.

Mål och måluppfyllelse
Regeringen har satt upp fem mål för statsbidraget.

Mål 1.
Det ska finnas effektiva och formaliserade strukturer för samarbete mellan kommun och landsting kring personer som varit föremål för åtgärder inom den psykiatriska tvångsvården.

Sedan januari 2010 då bestämmelsen om att kommunen ska ingå formaliserade, övergripande överenskommelser med landstinget om samarbete i fråga om personer med psykisk funktionsnedsättning har över hälften av kommunerna träffat sådana överenskommelser med respektive landsting. Socialstyrelsen anser att samverkan mellan kommuner och landsting utvecklas positivt och bedömer att mål 1 har goda förutsättningar att uppnås när det gäller formaliserade och övergripande strukturer för samarbete. Men för att målet ska vara uppnått ska samverkansstrukturerna också vara effektiva. Kommuner och landsting behöver fortsätta arbetet med gemensamma policydokument, avtal och överenskommelser.

Mål 2.
Det ska finnas kunskap om de behov personer med psykisk funktionsnedsättning har så att utbyggnaden av verksamheter ges förutsättningar att motsvara målgruppens behov av stödinsatser.

Ett fåtal kommuner har inventerat målgruppen och dess behov på ett heltäckande sätt. De flesta kommuner och stadsdelar har på ett tidigt stadium undersökt hur många personer som kan förväntas bli föremål för den nya vårdformen. Det är emellertid betydligt fler personer som förts över till öppen vårdform än vad kommunerna känt till. Socialstyrelsen anser att kommuner i samverkan med respektive landsting kontinuerligt behöver inventera målgruppen och dess behov av stödinsatser för att mål 2 ska uppnås.

Mål 3.
Det ska finnas ett varierat utbud av flexibla och individanpassade lösningar (t.ex. boende och sysselsättning) som kan tillgodose behovet för de personer som får den nya vårdformen.

Kommuner och stadsdelar har uppmärksammat i allt högre grad boende och sysselsättningsområdet. I vilken utsträckning målet om flexibla och individanpassade lösningar är uppfyllt är svårt att bedöma. I vilken mån mål 3 uppnås får bedömas utifrån alla de satsningar som gjorts och görs inom psykiatriområdet.

Mål 4.
Personalen ska ha tillgång till relevant vägledning, handledning och fortbildning

Kommunerna har i hög grad satsat på kompetensutveckling för att utveckla sina arbetsmetoder och för att kunna tillgodose enskildas behov på ett professionellt sätt. Socialstyrelsen bedömer att mål 4 har goda förutsättningar att uppnås.

Mål 5.
Återintagningar ska inte bero på att kommunerna har otillräckliga stödinsatser

Mål 5 är problematiskt att följa upp då det oftast är flera, och ofta komplexa orsaker som ligger till grund för återintagningar. Kommuner och landsting är också i vissa avseenden oeniga om både hur bestämmelserna om överföring till öppen psykiatrisk tvångsvård ska tolkas och när återintagningar ska ske. Socialstyrelsen anser att det är svårt att bedöma om återintagningarna endast är en följd av kommunernas bristande sociala insatser. Det är oftast flera aktörer inblandade, förutom kommunen, öppenvårdsmottagningar, sjukvårdsinrättning och den enskilde samt i vissa fall också beroendemottagningar.

The iconicity of graphic symbols and the iconicity hypothesis are theoretical concepts that have had an impact on the use of augmentative and alternative communication strategies for people with severe intellectual disabilities. This article reviews some of the recent literature on the impact of iconicity on symbol recognition and use by typically developing children and relates those findings to people with severe disability. It seems that although iconicity may have some impact on symbol learning, there are other variables that are likely to be much more important. It is likely that iconicity is not helpful to those learning graphic symbols who have little or no comprehension of spoken language.

Purpose: Framed within a biopsychosocial approach, this study aimed to identify the main functionality dimensions that experts in the field of child development and child psychopathology considered as essential in the assessment-intervention process with young children with Autism Spectrum Disorders (ASD), using the International Classification of Functionality, Disability and Health for Children and Youth. Method: The Delphi method was used to obtain consensus among experts regarding the essential functionality features for the rehabilitation of young children with ASD. Therefore, web-based three-round survey was developed. Results: There are more functionality features identified as more essential for the age group 3–6 than from the group birth-2 years of age. 49.4% of activities and participation dimensions were regarded as essential by experts, while only 13.9% of body functions were selected. 39.9% of environmental factors were also marked by experts as essential. Conclusions: Pervasive Developmental Disorders (PDD) are classified in diagnostic manuals-DSM-IV-TR and ICD-10. These classifications are valuable to detect signs/symptoms of health conditions; however, they are often not sufficient to develop individualized interventions. More functional information is needed to complement diagnostic data. The identified functionality dimensions of the ICF-CY complement diagnosis by differentiating relevant functioning aspects in all life domains, according to the biopsychosocial model and should always be addressed in the process of rehabilitation of young children with ASD.
Implications for Rehabilitation
The biopsychosocial approach is the most complete way of conceptualizing human development and disability; combining medical, social and functional perspectives.
The ICF-CY specifies strengths and areas for improvement in the functionality of each individual, according to the biopsychosocial model of disability.
This paper identifies core functioning features for the rehabilitation of young children with Autism Spectrum Disorders, in all dimensions of life, according to the biopsychosocial approach to disability.

The use of published criteria to determine the intentionality of communicative behaviors of individuals with severe and multiple disabilities is discussed in light of research with individuals with and without intellectual disability. Data were collected from four young students with severe intellectual and physical disabilities in addition to sensory deficits. Communicative sampling procedures were used to explore how behaviors other than co-ordinated attention may signal emerging intentionality. These behaviors, which included persistence, idiosyncratic behaviors, and modifications to signals, in addition to patterns of differential modality use, are discussed as potential indicators. Implications for the identification and development of intentional communication in children with severe and multiple disabilities are discussed, along with directions for future research.

Purpose. This study was part of a larger work to develop an authentic measure consisting of code sets for self- or proxy-report of child participation. The aim was to identify common everyday life situations of children and youth based on measures of participation.
Method. The study was descriptive in nature and involved several stages: systematic search of literature to find articles presenting measures for children and youth with disabilities, identifying measures in selected articles, linking items in included measures to the ICF-CY, analysing content in measures presented as performance and participation and identifying aggregations of ICF-CY codes across these measures.
Results. A large number of measures for children and youth with disabilities were identified but only 12 fulfilled the inclusion criteria. A slight distinction in content and age appropriateness appeared. Measures presented as performance covered all the ICF-CY Activities and Participation chapters, whereas measures presented as participation covered five of nine chapters. Three common everyday life situations emerged from the measures: Moving around, Engagement in play and Recreation and leisure.
Conclusion. Only a small number of life situations for children and youth emerged from items in selected measures, thus, other sources are needed to identify more everyday life situations.

Abstract
BACKGROUND:
The aim of this study was to explore a procedure for drafting individualised profiles of how people with profound multiple disabilities express pleasure and displeasure.
METHOD:
There were 6 participants with profound multiple disabilities. The procedure involved an observational analysis of videotaped critical incidents by a researcher and a questionnaire for parents and support workers.
RESULTS:
The procedure is useful for making an individualised profile of the ways a person with profound multiple disabilities expresses his/her pleasure and displeasure. Despite the significant correlation between parents, support workers and the researcher, each has a complementary contribution to make in identifying affective expressions. People with profound multiple disabilities especially use sounds and facial expressions to express pleasure and displeasure and positive or negative moods.
CONCLUSIONS:
The procedure may be useful in services or schools for learning more about the affective communication of these individuals, to determine their specific interests, and to evaluate the effects of living and support characteristics on their wellbeing.

Faderskap är en familjepolitisk angelägenhet där staten går in och intervenerar och på så sätt fostrar fäder. Tyngdpunkten ligger på att uppmuntra fadersnärvaro och att förmå frånvarande fäder att ta ansvar för sina barn. Detta ger oss en bild av vad som uppfattas som bra fäder och vad som avviker från normen. Den sociala barnavården är en kontext som verkar inom den socialpolitiska, men på ett mer direkt sätt griper in i individens liv. I litteratur och forskning inom socialt arbete framstår ifrågasatta fäder som frånvarande i dubbel bemärkelse. Att de knappast syns i litteraturen förstärker en allmän uppfattning om att fäder till socialt utsatta barn är frånvarande även för sina barn. Många fäder är förvisso frånvarande, men en annan anledning till att ifrågasatta fäder inte syns är modersfixering och kvinnodominans inom den sociala barnavården. I avhandlingen presenteras olika bilder av ett faderskap som är relativt outforskat, nämligen ifrågasatta fäder, alltså fäder vars barn utretts av sociala myndigheter. Utifrån studier av 40 barnavårdsutredningar och intervjuer med 13 socialsekreterare (på två socialkontor) och 19 pappor ges bl.a. svar på vad det står skrivet om fäder i socialtjänstens utredningar; hur socialsekreterare ser på sitt arbete vad gäller fäder; samt hur pappor till socialt utsatta barn upplever sitt eget faderskap, relationen till sina barn och kontakten med sociala myndigheter. Bilderna av ifrågasatt faderskap i de tre delstudierna, men i synnerhet de bilder som kom fram i intervjuerna med socialsekreterarna och papporna, präglas av kluvenhet och ambivalens. Det beror på olikheter mellan den familjepolitiska kontexten och den kontext som den sociala barnavården omfattas av, i tolkningarna av vad som är barns bästa när det gäller kontakt med sina fäder. Bilden av fäder i barnavårdsutredningarna framstod som fragmentarisk och bristfällig, men i den information som fanns framkom en uppfattning om att barn behöver fäder. De bilder som skymtade fram var av fäder som å ena sidan närvarande, ansvarsfulla, och till glädje för barnet, å andra sidan oansvariga, våldsamma, i konflikt med barnets mor, skrämmande, frånvarande och efterlängtade. Jag urskiljde tre teman för vad ett gott faderskap innebär. Dessa är närvaro, ansvar och gränssättning. Genom att involvera fäderna i utredningen och dokumentera det, visade socialsekreterarna att de lever upp till vad som förväntas av dem utifrån den generella socialpolitiska diskursen om fäder, nämligen att stärka fäders relation till sina barn. Å andra sidan har socialsekreterarna eget handlingsutrymme att avgöra om fäder ska kontaktas eller inte i de fall de inte är vårdnadshavare. Bilden av fäder i intervjuerna med socialsekreterarna präglades av ambivalens mellan de olika tolkningarna av barns bästa. Det handlar å ena sidan om en uppfattning om barns bästa utifrån socialpolitiska intentioner. Utifrån detta framhöll socialsekreterarna umgänge mellan barn och far som viktigt. Å andra sidan handlar det om att barn kan behöva skyddas från sina fäder, vilket är den verklighet som socialsekreterarna också möter i sitt arbete. Samtidigt visade sig också en kluvenhet mellan upprätthållandet av den traditionella respektive den moderna fadern genom att socialsekreterarna upprätthöll traditionella könsrollsmönster samtidigt som de försökte fostra moderna fäder. De hade snarlika bedömningskriterier för fäder och mödrar. Dessa baserades på föreställningar om modrande egenskaper. De ställde emellertid lägre krav på fäderna eftersom de inte förväntades uppnå dem i samma utsträckning som mödrarna. I intervjuerna med socialsekreterarna återkom de tre temana för gott faderskap, nämligen närvaro, ansvar och gränssättning. Men även ett fjärde tema blev tydligt, nämligen att barn behöver sina fäder för att ha tillgång till en manlig förebild. Socialarbetarkåren består mestadels av kvinnor. Kvinnodominansen inom den sociala barnavården sågs som ett problem samtidigt som några socialsekreterare menade att skillnader i ålder eller etniskt ursprung var lika betydelsefullt som kön i deras kontakt med fäder. Socialsekreterarna uttryckte acceptans för avvikande beteende hos fäderna. Vilka beteenden som accepterades var olika i A-by respektive B-stad beroende på vilka fäder de mötte. Socialsekreterarna i A-by hade mest frånvarande fäder att förhålla sig till. I B-stad mötte socialsekreterarna nästan bara närvarande invandrarfäder. Jag menar att socialsekreterarnas kontakt med invandrarfäder har betydelse för sättet att betrakta faderskap och att det innebär ett annat slags socialt arbete med fäder i B-stad än i A-by. B-stads möte med aktiva (i flera fall alltför aktiva) invandrarfäder och även misshandlande invandrarfäder gav en annan bild av fäder och innebar en annan verklighet att förhålla sig till än den i A-by. Pappornas bild av sitt eget faderskap präglas också av kluvenhet och ambivalens. Papporna känner sig missförstådda av sociala myndigheter. De uttryckte desperation, maktlöshet och kände sig stämplade. De måste kämpa för att få vara aktiva och närvarande fäder för sina barn och att bli sedda som det. Dessutom ifrågasätter flera av papporna sig själva som fäder. I synnerhet de pappor som missbrukar eller har missbrukat är näst intill skoningslösa i beskrivningarna av sig själva och hur de har behandlat sina barn. Flera hade erfarit att barn är oförenligt med missbruk. Det innebar antingen att de var känslomässigt frånvarande för barnen trots att de var fysiskt närvarande eller att de var fysiskt frånvarande. Pappornas bilder är färgade av stark längtan efter Svenssonliv d.v.s. kärnfamiljsliv. Jag menar att papporna i vissa avseenden kan ses som marginaliserade. Å andra sidan ger papporna en bild av sig själva som normala fäder. De beskriver gott faderskap som att vara närvarande, aktiva, manliga förebilder och att kunna sätta gränser, men de gör det i en annorlunda betydelse än socialsekreterarna. Flera av dem menar att de lever upp till det, även om det är svårt ibland. Liksom fäder i allmänhet, känner de osäkerhet i sin fadersroll och menar att relationen till sina egna fäder haft betydelse, men kanske använder papporna i större utsträckning sina egna fäder som negativt exempel. Modern hade större betydelse än väntat. De flesta var glada för att bli pappor, var med vid förlossningen och beskrev den med mycket positiva ord. De menade att de mognat med faderskapet och att livet fått en annan mening. Barnen hade en viktig plats i deras liv och de upplevde att de betyder mycket för sina barn och att de är viktiga som pappor för dem. Förutom närvaro, ansvar, gränssättning och förebilder, betonar papporna känslomässiga aspekter som viktiga för faderskapet. Bilden av det normala faderskapet betyder sannolikt mer för pappor med en fot i marginalen. Svenssonlivet framställs på ett idealiserat sätt och ett näst intill ouppnåeligt mål. Det kan uppstå svårigheter med gränssättning gentemot barnen när papporna ska ta igen tidigare brister i faderskapet. De upplever en kluvenhet mellan missbruk och barn och känner oro och skuld inför sina barn. Samtidigt ser de att deras erfarenheter som ifrågasatta fäder har fört med sig värdefulla erfarenheter som inte fäder i allmänhet har. Avhandlingen visar att bilden av fäder till socialt utsatta barn som huvudsakligen frånvarande är missvisande. Snarare finns det en variation som är svår att se utan att tala med fäderna själva. Mer kunskap om fädernas perspektiv och socialtjänstens bilder av ifrågasatt faderskap kan leda till en bättre kommunikation mellan fäder och socialtjänsten. Det kan i sin tur stärka socialt utsatta barns livssammanhang.

This study reports the possibility of accomplishing a survey in an ordinary psychiatric service organization to identify the children and the adolescents in families with a parent with mental illness and to highlight the number of patients in psychiatric treatment with little or virtually no contact with their minor children. The prevalence of patients being parents to minor children was 36% in the total sample consisting of 137 patients, from both inpatient and outpatient services, participating in the survey. Three of four patients were living together with the children. A higher proportion of patients in the outpatient unit were parents to minor children, and more often lived together with them. There were no differences in prevalence of patients with minor children according to sex or diagnostic subgroup. However, female patients more often and patients with a psychosis diagnosis more seldom had the custody of the children. A majority of the patients had communicated with their children about their own situation, showing that psychiatric patients care a lot about the situation of their children, although, according to the patients, the psychiatric services only take an active part in this information in a minority of the cases. The study may be found to be a basis for inspiring structured interventions and treatments programmes, including the minor children of the adult patients seeking psychiatric treatment. Prevention of mental disorders in the oncoming generation is an important issue for all psychiatric professionals, especially in co-operation between adult and child/adolescent psychiatric services.

A master of family therapy, Salvador Minuchin, traces for the first time the minute operations of day-to-day practice. Dr. Minuchin has achieved renown for his theoretical breakthroughs and his success at treatment. Now he explains in close detail those precise and difficult maneuvers that constitute his art. The book thus codifies the method of one of the country's most successful practitioners.

Adolescent depression is a serious and common disorder. Though adolescent males are less likely to report depression than females, they have serious risks associated with the disorder, like suicide, future substance abuse, and illegal activity. Several gender differences have been observed among depressed adolescents and should be considered in assessment and treatment. Little efficacy research exists for family treatments of depression in adolescent males, though several approaches have been proposed. These approaches include Structural Family Therapy, Interpersonal Family Therapy, and Attachment-Based Family Therapy. These treatments have been found useful in clinical settings, but much more efficacy research is necessary. Adapted from the source document.

Because "substance abuse" is a "family disease" of lifestyle, including both genetic and family environmental causes, effective family strengthening prevention programs should be included in all comprehensive substance abuse prevention activities. This article presents reviews of causal models of substance use and evidence-based practices. National searches by the authors suggest that there is sufficient research evidence to support broad dissemination of five highly effective family strengthening approaches (e.g., behavioral parent training, family skills training, in-home family support, brief family therapy, and family education). Additionally, family approaches have average effect sizes two to nine time larger than child-only prevention approaches. Comprehensive prevention programs combining both approaches produced much larger effect sizes. The Strengthening Families Program (SFP) is the only one of these programs that has been replicated with positive results by independent researchers with different cultural groups and with different ages of children. Few research-based programs have been adopted by practitioners, partly because of technology transfer issues. Overall, research on ways to improve dissemination, marketing, training, and funding is needed to improve adoption of effective prevention programs.

Objectives: The overall aim of this thesis was to explore and describe the familycentredness and rehabilitation planning procedure for children and youth with cerebral palsy (CP) in Finland. The main focus was on how professionals working with children and youth with cerebral palsy describe and document the rehabilitation planning procedure and how family-centredness was perceived by professionals and parents.

Methods: Participants were team members in neuropediatric multidisciplinary teams in central and university hospitals and government special schools as well as physiotherapy private practitioners who had an agreement with the Social Insurance Institution. Parents visiting two university hospital neuropediatric wards participated in one study (II). Family-centredness in services (FCS) was evaluated by the Measure of Processes of Care questionnaires. To get a deeper insight in the rehabilitation planning procedure, focus group interviews were conducted. Two researchers conducted the interviews which were tape recorded and transcribed. Three content areas guided the interviews: goal-setting, different transition phases and the use of the International Classification of Functioning, Disability and Health, Children and Youth version. A retrospective cross-sectional register study was used to analyze the interrelation between needs and functional difficulties and the therapeutic goals in written rehabilitation plans. The ICF-CY was used as a reference in the analysis.

Results: Professionals and parents rated the family-centred service as fair to moderate. There was a significant difference in how professionals of different disciplines rated their FCS delivery. Professionals with more than 25 years of work experience in the field of rehabilitation for children and youth with CP rated their service higher than those with shorter work experience. Parents and professionals identified common aspects in need of development, i.e. letting the family choose when and what kind of information is provided as well as providing opportunities for the whole family to obtain information. Goal setting and ways to involve families in the rehabilitation planning procedure was experienced as challenging. Collaboration with all involved in the child´s rehabilitation was partly scanty and the results indicate a lack of routines in the transition phases. In the written rehabilitation plans the goals were not well reflected in the children´s needs and functional difficulties.

Conclusion: This thesis identified examples in the rehabilitation planning procedure of good practice in which collaboration with various parties and clear formal processes occurred. Areas in need of development were also identified. Standardized formal programme processes and policies and a named care manager for all families could provide a starting point in developing and improving the services to ensure all families have the possibility to be involved in their child´s rehabilitation service.

Objectives: The overall aim of this thesis was to explore and describe the familycentredness and rehabilitation planning procedure for children and youth with cerebral palsy (CP) in Finland. The main focus was on how professionals working with children and youth with cerebral palsy describe and document the rehabilitation planning procedure and how family-centredness was perceived by professionals and parents.

Methods: Participants were team members in neuropediatric multidisciplinary teams in central and university hospitals and government special schools as well as physiotherapy private practitioners who had an agreement with the Social Insurance Institution. Parents visiting two university hospital neuropediatric wards participated in one study (II). Family-centredness in services (FCS) was evaluated by the Measure of Processes of Care questionnaires. To get a deeper insight in the rehabilitation planning procedure, focus group interviews were conducted. Two researchers conducted the interviews which were tape recorded and transcribed. Three content areas guided the interviews: goal-setting, different transition phases and the use of the International Classification of Functioning, Disability and Health, Children and Youth version. A retrospective cross-sectional register study was used to analyze the interrelation between needs and functional difficulties and the therapeutic goals in written rehabilitation plans. The ICF-CY was used as a reference in the analysis.

Results: Professionals and parents rated the family-centred service as fair to moderate. There was a significant difference in how professionals of different disciplines rated their FCS delivery. Professionals with more than 25 years of work experience in the field of rehabilitation for children and youth with CP rated their service higher than those with shorter work experience. Parents and professionals identified common aspects in need of development, i.e. letting the family choose when and what kind of information is provided as well as providing opportunities for the whole family to obtain information. Goal setting and ways to involve families in the rehabilitation planning procedure was experienced as challenging. Collaboration with all involved in the child´s rehabilitation was partly scanty and the results indicate a lack of routines in the transition phases. In the written rehabilitation plans the goals were not well reflected in the children´s needs and functional difficulties.

Conclusion: This thesis identified examples in the rehabilitation planning procedure of good practice in which collaboration with various parties and clear formal processes occurred. Areas in need of development were also identified. Standardized formal programme processes and policies and a named care manager for all families could provide a starting point in developing and improving the services to ensure all families have the possibility to be involved in their child´s rehabilitation service.

Researchers and clinicians are begining to recognize the valuable resource that parents and families are for increasing the effectiveness of substance abuse prevention programs for youth and adolescents. To date, however, most prevention interventions have been developed for use in community or school-based programs. There is a growing number of family-oriented interventions which have been developed specifically as substance abuse prevention programs, or may be easily adapted for use by prevention specialists. This article will review these family-oriented interventions and discuss outcome effectiveness data when available.

Findings from 2 studies investigating sources of variations in parents' assessment of help-giving practices and personal control appraisals are reported. A total of 280 parents of young children with disabilities or at-risk for poor developmental outcomes participated. Parents were involved in early intervention and human services programs that differed along a continuum from professionally centered to family focused. Demographic characteristics showed no relationship to either help-giving practices or perceptions of personal control. In contrast, program characteristics were highly related to help-giving practices, and both program characteristics and help-giving practices were highly related to personal control.

Abstract

The Family Initiative's International Neonatal Fathers Working Group, whose members are the authors of this paper, has reviewed the literature on engaging fathers in neonatal units, with the aim of making recommendations for improving experience of fathers as well as health outcomes in neonatal practice. We believe that supporting the father-baby bond and supporting co-parenting between the mother and the father benefits the health of the baby, for example, through improved weight gain and oxygen saturation and enhanced rates of breastfeeding. We find, however, that despite much interest in engaging with parents as full partners in the care of their baby, engaging fathers remains sub-optimal. Fathers typically describe the opportunity to bond with their babies, particularly skin-to-skin care, in glowing terms of gratitude, happiness and love. These sensations are underpinned by hormonal and neurobiological changes that take place in fathers when they care for their babies, as also happens with mothers. Fathers, however, are subject to different social expectations from mothers and this shapes how they respond to the situation and how neonatal staff treats them. Fathers are more likely to be considered responsible for earning, they are often considered to be less competent at caring than mothers and they are expected to be "the strong one", providing support to mothers but not expecting it in return. Our review ends with 12 practical recommendations for neonatal teams to focus on: (1) assess the needs of mother and father individually, (2) consider individual needs and wants in family care plans, (3) ensure complete flexibility of access to the neonatal unit for fathers, (4) gear parenting education towards co-parenting, (5) actively promote father-baby bonding, (6) be attentive to fathers hiding their stress, (7) inform fathers directly not just via the mother, (8) facilitate peer-to-peer communication for fathers, (9) differentiate and analyse by gender in service evaluations, (10) train staff to work with fathers and to support co-parenting, (11) develop a father-friendly audit tool for neonatal units, and (12) organise an international consultation to update guidelines for neonatal care, including those of UNICEF.

Siblings are often overlooked in the provision of services to families of children with disabilities. These children also need education and support to ensure their own optimal development. Moreover, as funding and support services decrease, engaging siblings is paramount to the health and safety of children with developmental disabilities. Focusing on the observed therapeutic impact of the group process, this article describes and assesses a model for facilitating a support group for siblings of children with developmental delays. It advocates for significantly increased attention within the social work community to the needs of the sibling population.

OBJECTIVES:
The objective of this study was to conduct a systematic search of the literature for studies that estimated the prevalence/incidence of Fetal Alcohol Spectrum Disorder (FASD) in correctional systems in different countries and, based on these data, to estimate a) the number of people with Fetal Alcohol Syndrome (FAS)/FASD within the criminal justice system population, and b) the relative risk of becoming imprisoned for individuals with FAS/FASD compared with those without FAS/FASD.
METHOD:
A systematic world literature review of published and unpublished studies concerning the prevalence/incidence of FASD in correctional systems was conducted in multiple electronic bibliographic databases.
SYNTHESIS:
Very little empirical evidence is available on the prevalence of FASD in correctional systems. There were no studies estimating the prevalence/incidence of FASD in correctional systems found for any country other than Canada and the USA. The few studies that have identified incarcerated individuals with FASD estimate that the number of undiagnosed persons in correctional facilities is high. Based on available Canadian data, this study estimates that youths with FASD are 19 times more likely to be incarcerated than youths without FASD in a given year.
CONCLUSION:
More studies investigating the prevalence/incidence of alcohol-affected people in the criminal justice system are required. There is an urgent need to raise awareness about the prevalence and disabilities of individuals with FASD in the criminal justice system and about appropriate responses. The criminal justice system is an ideal arena for intervention efforts aimed at the rehabilitation and prevention or reduction of recidivism in this unique population.

Kunskapsöversikten har skrivits på uppdrag av Socialstyrelsen. Det är en sammanställning av aktuell vetenskaplig litteratur rörande psykosociala konsekvenser av alkoholrelaterade fosterskador samt preventiva aspekter på denna typ av fosterskador.

The purpose of this study was to examine if psychosocial intervention for family caregivers made any differences in describing symptoms of dementia in the persons they cared for. The study population comprised family caregivers of persons aged 70 years and older receiving social services and diagnosed with dementia disorders. A group of 129 family caregivers underwent psychosocial intervention including education, information, and provision of a support group, while 133 family caregivers did not and these formed the control group. Family caregivers were followed-up every 6 months for a total of 18 months. They rated intellectual, emotional, and activity of daily living (ADL) functions in persons with dementia using the Gottfries-Bråne-Steen scale (GBS-scale). Family caregivers who underwent psychosocial intervention rated the intellectual and emotional symptoms of dementia significantly higher 6 months later compared to controls and the effect was sustained during the 18-month follow-up irrespective of relationship and education. Most notably, decrease in function of recent memory, ability to increase tempo, long-windedness, distractibility, and blunting were better identified. Our findings suggest that the family caregivers who underwent psychosocial intervention achieved better understanding of different symptoms and the behaviors of dementia. These findings may explain earlier findings of positive effects after psychosocial intervention on family caregivers' sense of burden, satisfaction, and ability to delay nursing home placement.