Bibliotek

Barn i familjehem är ett kunskapsstöd som riktar sig till personal inom socialtjänsten som arbetar med barn i familjehem och är tänkt att ge kunskap i de olika moment som planeringen av umgänge omfattar. Kunskapsstödet utgår från regelverket inom området och bygger på kunskap från forskning och praktik.

Statens folkhälsoinstitut har undersökt hur många barn i Sverige som växer upp med föräldrar som antingen riskkonsumerar eller missbrukar alkohol, eller som missbrukar narkotika. Resultaten av denna studie, tillsammans med en analys av dessa barns situation, kan återfinnas i denna rapport.

Ett barn som växer upp med en eller två missbrukande föräldrar kan man anta utsätts för stora känslomässiga påfrestningar. Trots detta har det saknats uppgifter om hur vanlig en sådan situation är och någon analys av hur dessa barns situation ser ut. Statens folkhälsoinstitut fick därför i januari 2008 i uppdrag av regeringen att kartlägga frågan.

Analysen har utförts som en systematisk genomgång av vetenskapliga studier, och presenterar en samlad diskussion av resultaten med förhoppningen att kunna erbjuda ett underlag för förebyggande insatser inom området.

Rapporten vänder sig i första hand till beslutsfattare och yrkesverksamma med ansvar för förebyggande arbete inom kommuner, landsting, staten och frivilliga organisationer.

Många barn riskerar att växa upp under svåra familjeförhållanden. Samhället väljer därför ibland att skilja barn från sina föräldrar för att placera dem på institution eller i familjehem.

Författaren presenterar i denna bok aktuell forskning om barn i samhällsvård och ger teoretiska utgångspunkter för förståelsen av relationer, separationer och barns olika sätt att bemästra svårigheter. Vi får under en tioårsperiod följa en grupp barn som på grund av föräldrarnas missbruk tidigt placerats på barnhem och sedan i familjehem. Författaren visar att barn, föräldrar, fosterföräldrar och socialarbetare alla är delaktiga i utfallet av samhällsvården - även om socialtjänsten och samhällsvillkoren anger ramarna.

Boken är avsedd för högskoleutbildning i psykologi, socialt arbete och social omsorg samt för socialsekreterare. Den är av stort intresse för alla som arbetar med utsatta barn och familjer.

Den här rapporten redovisar resultatet av Socialstyrelsens kartläggning av de behov som barn med frihetsberövade föräldrar kan ha samt vilket stöd som finns för dessa barn. Socialstyrelsen har även analyserat om det stöd som finns för barnen motsvarar deras behov och om socialtjänsten har behov av kunskapsstöd om målgruppen.

För de allra flesta barn och unga med funktionsnedsättning är personlig assistans
en insats som fungerar bra och har inneburit en förbättrad livskvalitet.
Med barnets bästa i fokus har dock Socialstyrelsen identifierat ett antal problem
och risker i samband med att barn och unga beviljas personlig assistans.
Ett problemområde gäller hur unga med funktionsnedsättning ska kunna
bli så självständiga som möjligt och hur deras frigörelseprocess kan underlättas.
Det gäller i synnerhet när föräldrar i stor utsträckning är personliga assistenter
åt sina barn. Socialstyrelsen menar att externa assistenter kan ha en
positiv inverkan på möjligheten att bli mer självständig. Även andra insatser,
såsom korttidsvistelse, i kombination med personlig assistans, kan främja
frigörelseprocessen.
Det andra problemområdet handlar om de barn som riskerar att fara illa
eller far illa. Barn med funktionsnedsättning är särskilt utsatta och kan ha
svårt att förmedla hur de egentligen har det. Socialstyrelsen konstaterar att
det finns barn som enbart har anhöriga som assistenter. Det finns också möjlighet
för vårdnadshavare att bli arbetsgivare för sitt barns assistenter och de
tillåts anställa personer i samma hushållsgemenskap. Insynen i de här barnens
levnadsförhållanden blir därmed begränsad och de kan bli isolerade från
samhället i övrigt. I praktiken sker ingen uppföljning av assistansens kvalitet.
För att öka möjligheterna till delaktighet, självständighet och utveckling
för barn och unga med personlig assistans anser Socialstyrelsen det angelä-
get:
• att kommuner i sina bedömningar tar hänsyn till att ungdomar som har
personlig assistans även bör få andra insatser som kan underlätta en frigö-
relseprocess
• att såväl privata som kommunala assistansanordnare ska beakta att ungdomar
som har anhöriga som assistenter även bör ha externa assistenter
• att se över lagändringen där egna arbetsgivare tillåts anställa anhöriga i
samma hushållsgemenskap när det gäller vårdnadshavare som driver sitt
barns assistans
• att man förtydligar hur ansvaret för uppföljningen av assistansens kvalitet
ska se ut

För de allra flesta barn och unga med funktionsnedsättning är personlig assistans en insats som fungerar bra och har inneburit en förbättrad livskvalitet. Med barnets bästa i fokus har dock Socialstyrelsen identifierat ett antal problem och risker i samband med att barn och unga beviljas personlig assistans.

Ett problemområde gäller hur unga med funktionsnedsättning ska kunna bli så självständiga som möjligt och hur deras frigörelseprocess kan underlättas. Det gäller i synnerhet när föräldrar i stor utsträckning är personliga assistenter åt sina barn. Socialstyrelsen menar att externa assistenter kan ha en positiv inverkan på möjligheten att bli mer självständig. Även andra insatser, såsom korttidsvistelse, i kombination med personlig assistans, kan främja frigörelseprocessen.

Det andra problemområdet handlar om de barn som riskerar att fara illa eller far illa. Barn med funktionsnedsättning är särskilt utsatta och kan ha svårt att förmedla hur de egentligen har det. Socialstyrelsen konstaterar att det finns barn som enbart har anhöriga som assistenter. Det finns också möjlighet för vårdnadshavare att bli arbetsgivare för sitt barns assistenter och de tillåts anställa personer i samma hushållsgemenskap. Insynen i de här barnens levnadsförhållanden blir därmed begränsad och de kan bli isolerade från samhället i övrigt. I praktiken sker ingen uppföljning av assistansens kvalitet.

För att öka möjligheterna till delaktighet, självständighet och utveckling för barn och unga med personlig assistans anser Socialstyrelsen det angeläget:

att kommuner i sina bedömningar tar hänsyn till att ungdomar som har personlig assistans även bör få andra insatser som kan underlätta en frigörelseprocess
att såväl privata som kommunala assistansanordnare ska beakta att ungdomar som har anhöriga som assistenter även bör ha externa assistenter
att se över lagändringen där egna arbetsgivare tillåts anställa anhöriga i samma hushållsgemenskap när det gäller vårdnadshavare som driver sitt barns assistans
att man förtydligar hur ansvaret för uppföljningen av assistansens kvalitet ska se ut

Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har ofta flera olika diagnoser. I den användbara handboken Barn med överlappande diagnoser beskrivs de vanligaste diagnoserna och det mest centrala man bör känna till om orsaker, symtom och behandling. Med fokus på möjligheter till utveckling, delar Kutscher med sig av strategier och praktiska tips för att kunna hjälpa barn både hemma och i skolan.

Det saknas kunskap om i vilken omfattning barn och andra anhöriga används istället för professionella tolkar inom offentlig verksamhet i Sverige. Socialstyrelsen gav Linnéuniversitetet i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning barn och andra anhöriga används för att kommunicera med patienter och brukare vid ett urval av enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författarna svarar själva för innehåll, slutsatser och förslag.

Det saknas kunskap om i vilken omfattning barn och andra anhöriga används istället för professionella tolkar inom offentlig verksamhet i Sverige. Socialstyrelsen gav Linnéuniversitetet i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning barn och andra anhöriga används för att kommunicera med patienter och brukare vid ett urval av enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författarna svarar själva för innehåll, slutsatser och förslag.

Det saknas kunskap om i vilken omfattning barn och andra anhöriga används istället för professionella tolkar inom offentlig verksamhet i Sverige. Socialstyrelsen gav Linnéuniversitetet i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning barn och andra anhöriga används för att kommunicera med patienter och brukare vid ett urval av enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författarna svarar själva för innehåll, slutsatser och förslag. Forskargruppen valde i samråd med Socialstyrelsen ut vilka verksamheter webbenkäten i kartläggningen skulle riktas till. Inom socialtjänsten valdes socialsekreterare och handläggare inom ekonomiskt bistånd respektive LSS. Inom hälso- och sjukvården valdes vårdpersonal inom primärvården. Enkäten har kompletterats med fokusgruppsintervjuer med personal inom primärvård, ekonomiskt bistånd och LSS. Resultaten visar att samtliga undersökta verksamheter använder minderåriga barn och andra anhöriga istället för tolk i vissa situationer. Främst sker det vid oplanerade besök. Det är vanligare att vuxna anhöriga används i stället för en utbildad tolk än minderåriga barn. I de fall då mötet med brukaren eller patienten beskrivs som känsligt eller komplicerat, ser personalen oftast till att tillkalla professionell tolk. Inom primärvården är det dock inte ovanligt att låta vuxna anhöriga översätta även vid planerade besök.

Barn i förskole- och skolåldern kan ha utsatts för traumatiska händelser, som t.ex. en närståendes död, misshandel eller sexuella övergrepp. Men barn kan även bli traumatiserade utan att själva vara direkt utsatta. Det kan ske t.ex. genom att barnen bevittnar svåra händelser. Om långvariga problem ska kunna förebyggas måste det finnas vuxna som ger barnen stöd för bearbetningen av det inträffade så att de kan bemöta, uttrycka och integrera de svåra händelserna i sina liv.

Barns och ungas behov
Barn och unga behöver trygga och kärleksfulla vuxna som har förmåga att se och möta barnet och dess behov. I de allra flesta fall utgör föräldrarna dessa stabila vuxna. Det finns dock barn och unga som växer upp med föräldrar som inte har förmåga att ge sina barn den trygghet och omvårdnad de behöver. Bristande föräldraförmåga kan ha olika orsaker. En orsak till brister i föräldraskapet kan vara missbruks- eller beroendeproblem hos en eller båda föräldrarna.
Det finns vittnesskildringar av vad det kan innebära att växa upp med en förälder som pga. missbrukproblematik inte kan ge sitt barn den trygghet, förutsägbarhet och kärlek som det behöver. Det kan vara föräldrar som inte ser barnets behov, som skapar oro och förtvivlan och lägger över stort ansvar på barnet. Även om det finns ytterligare en förälder som inte missbrukar, finns det risk för att de vuxnas problem överskuggar tillvaron och barnets behov försummas.
Vad är missbruk och beroende?
Det är inte klarlagt när ett missbruk eller beroende får sådana konsekvenser att föräldraförmågan påverkas.
När det gäller att identifiera personer med riskbeteende med avseende på alkohol och droger, dvs. risker för den enskilda individens hälsa, finns det särskilda metoder och instrument. Då ett riskbeteende konstaterats, är nästa steg att göra en problembedömning. Även för det finns väl utprövade metoder (1).
I denna skrift ligger dock inte fokus på att bedöma förälderns missbruks- och beroendeproblem. Den handlar istället om de konsekvenser missbruks- eller beroendeproblemet kan föra med sig för barnet eller den unga samt om vikten av att ge stöd och hjälp.
När det gäller alkoholvanor finns det en gradering från bruk till riskbruk, missbruk och beroende. Missbruk respektive beroende är också medicinska diagnoser, där beroende är den allvarligare. Den mest adekvata sammanfattande benämningen för problemen i det här sammanhanget är kanske missbruks- och beroendeproblematik. För att inte tynga texten används dock oftast begreppet missbruksproblem. Missbruksproblem ska här ses som ett vitt samlande begrepp, som kan spänna över riskbruk, missbruk eller beroende och avse alla former av droger, inklusive alkohol.

Barns och ungas behov
Barn och unga behöver trygga och kärleksfulla vuxna som har förmåga att se och möta barnet och dess behov. I de allra flesta fall utgör föräldrarna dessa stabila vuxna. Det finns dock barn och unga som växer upp med föräldrar som inte har förmåga att ge sina barn den trygghet och omvårdnad de behöver. Bristande föräldraförmåga kan ha olika orsaker. En orsak till brister i föräldraskapet kan vara missbruks- eller beroendeproblem hos en eller båda föräldrarna.
Det finns vittnesskildringar av vad det kan innebära att växa upp med en förälder som pga. missbrukproblematik inte kan ge sitt barn den trygghet, förutsägbarhet och kärlek som det behöver. Det kan vara föräldrar som inte ser barnets behov, som skapar oro och förtvivlan och lägger över stort ansvar på barnet. Även om det finns ytterligare en förälder som inte missbrukar, finns det risk för att de vuxnas problem överskuggar tillvaron och barnets behov försummas.
Vad är missbruk och beroende?
Det är inte klarlagt när ett missbruk eller beroende får sådana konsekvenser att föräldraförmågan påverkas.
När det gäller att identifiera personer med riskbeteende med avseende på alkohol och droger, dvs. risker för den enskilda individens hälsa, finns det särskilda metoder och instrument. Då ett riskbeteende konstaterats, är nästa steg att göra en problembedömning. Även för det finns väl utprövade metoder (1).
I denna skrift ligger dock inte fokus på att bedöma förälderns missbruks- och beroendeproblem. Den handlar istället om de konsekvenser missbruks- eller beroendeproblemet kan föra med sig för barnet eller den unga samt om vikten av att ge stöd och hjälp.
När det gäller alkoholvanor finns det en gradering från bruk till riskbruk, missbruk och beroende. Missbruk respektive beroende är också medicinska diagnoser, där beroende är den allvarligare. Den mest adekvata sammanfattande benämningen för problemen i det här sammanhanget är kanske missbruks- och beroendeproblematik. För att inte tynga texten används dock oftast begreppet missbruksproblem. Missbruksproblem ska här ses som ett vitt samlande begrepp, som kan spänna över riskbruk, missbruk eller beroende och avse alla former av droger, inklusive alkohol.
Alla goda krafter behövs
De som möter föräldrar med missbruksproblem har ett ansvar för att försäkra sig om att barnen får adekvat stöd utifrån sina behov. Det är viktigt att yrkesverksamma inom missbruksvården särskilt uppmärksammar om det finns barn som påverkas av den vuxnas missbruksproblem. Men även de generella verksamheterna som riktar sig till alla barn och unga kan ha betydelse. Trygga och lyssnande vuxna i förskola, skola, fritidsverksamhet och föreningsliv kan bli viktiga stödjande personer och förebilder utanför familjen som kan få en avgörande positiv betydelse. De har också ett ansvar att anmäla till socialtjänsten om det finns oro för att barnet eller den unga far illa. Det är också viktigt att uppmuntra föräldrar att ansöka hos socialtjänsten om man bedömer att barnet eller den unga behöver mer stöd och hjälp.
Om socialtjänsten får en anmälan eller en ansökan, syftar en allsidig utredning, om barnets eller den ungas behov, familjens och nätverkets förutsättningar, till att komma fram till hur barnet eller den unga och familjen bäst ska kunna stödjas. Stödet kan ges inom socialtjänstens ram och av andra aktörer som har speciella verksamheter för dessa barn och unga. Flera ideella organisationer är aktiva på det här området.
Trots att de här barnen och ungdomarna har uppmärksammats särskilt i statliga utredningar och rapporter många gånger under de senaste decennierna, finns det mycket i det samlade stödet till dem som kan förbättras och samordnas. Ett bekymmer är att det saknas tillförlitlig forskning om effekterna av olika insatser.
En fördel med att det finns olika aktörer är att barn och unga i dessa familjer kan nås på olika sätt. Eftersom missbruksproblem fortfarande kan vara skambelagt drar sig många familjer för att söka hjälp. För en del kan det vara lättare att vända sig till en ideell organisation för hjälp och stöd än till myndigheter. Precis som när det gäller andra problem är det viktigt att det finns olika typer av stöd och hjälp till barn och unga som lever med missbruk i familjen.
Läsanvisning
Vägledningen vänder sig till såväl socialtjänsten som andra aktörer, som möter barn och unga i familjer med missbruk. De olika kapitlen har olika relevans för olika aktörer. Vissa upprepningar förekommer.
Kapitlet Att växa upp med missbruk i familjen ger en sammanfattning av vad man vet om omfattningen, konsekvenserna samt risk- och skyddsfaktorer. Det bör vara av intresse för alla läsare.
Kapitlet Att upptäcka att barn lever med missbruk i familjen riktar sig till alla instanser som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med barn och unga och deras föräldrar. Det tar upp tecken på barns och ungas svårigheter, olika verksamheters ansvar, vikten av samverkan och anmälningsplikten.
Kapitlet Att bedöma barns och ungas behov riktar sig främst till socialtjänsten, men kan också vara av intresse för andra aktörer som information om socialtjänstens uppgift och utredning.
Kapitlet Stödinsatser handlar om betydelsen av helhetssyn och att insatserna behöver bygga på kunskap om risk- och skyddsfaktorer. Det ger också en beskrivning av olika stöd- och hjälpinsatser, inom socialtjänsten och i andra verksamheter.
I kapitlet Vilka insatser är effektiva? görs en kort genomgång av kunskapsläget när det gäller resultatet av olika insatser och metoder. Detta kapitel är relevant för alla aktörer.
I kapitlet Att dokumentera och följa upp insatser och verksamhet ges råd kring dokumentation och lokala uppföljningar. Syftet är att inspirera till att ständigt förbättra och utveckla den egna verksamheten och samtidigt successivt ge ett allt bättre kunskapsunderlag för valet av bästa möjliga insats för de barn och unga som behöver stöd och hjälp. Det riktar sig till alla utförare – såväl inom socialtjänsten som inom ideell verksamhet och hos andra huvudmän. Slutligen förs ett kortfattat resonemang om kostnadsaspekter av att satsa på stödinsatser för barn och unga vilkas föräldrar har missbruksproblem.

Målgruppen för behovsanalysen är barn och unga med medfödd funktionsnedsättning, som
har behov av planerade och från flera kompetensområden sammansatta åtgärder. Det vill säga
barn och unga som ingår i habiliteringens uppdrag. Exempel på några av de större grupper
som får insatser inom habiliteringen är cerebral pares, ryggmärgsbråck, muskelsjukdomar,
flerfunktionsnedsättning, utvecklingsstörning, missbildningssyndrom och autismspektrumtillstånd.
De behov som finns inom målgruppen är många gånger komplexa och flertalet har
behov av insatser från flera olika delar av hälso- och sjukvården men också av kommunen och
Försäkringskassan. Frågeställningar som behandlas i analysen är information och stöd,
tillgången till insatser, hjälpmedel och specialistläkare, intern och extern samverkan, fast
namngiven kontaktperson, vårdgaranti och likvärdig vård.
Utgångspunkten för svensk folkhälsopolitik och funktionshinderspolitik är principen om alla
människors lika värde och lika rätt, som även återfinns i barnkonventionen och i konventionen
om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sedan 1997 finns en etisk plattform
med 3 grundprinciper som ska ligga till grund för prioriteringar inom hälso- och sjukvård i
Sverige, människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen.
I hälso- och sjukvårdslagen anges 4 prioriteringsgrupper inom
sjukvården, där vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserade
tillstånd eller för tidig död och habilitering är högt prioriterat.
I nuläget saknas nationella riktlinjer för behovsgruppen. Vad gäller nationella kvalitetsregister
medverkar landstinget i CPUP, uppföljningsprogram av rörelseapparaten för barn och unga
med cerebral pares och i HabQ, kvalitetsregister för habilitering. HabQ startade som ett
kvalitetsregister för barn och unga med cerebral pares, 2011 inkluderades barn med autism.
Målet är att följa alla barn och ungdomar som får insatser genom habiliteringens verksamhet.
I landstinget finns vårdprocessprogram för ryggmärgsbråck och neuropsykiatri, barn och
unga.
Cirka 2 500 personer omfattas av habiliteringens insatser i länet, varav 1 600 är barn och
unga. Inom landstinget finns 3 enheter för barn- och ungdomshabilitering, vilka är olika
uppbyggda och ingår i närsjukvården i respektive länsdel. Det ökade inflödet av barn och
unga med neuropsykiatrisk problematik de senaste åren har inneburit ett ökat tryck på
habiliteringens verksamheter. Enligt verksamhetsföreträdare har det inneburit en viss
förskjutning av resurser till förmån för utredning och behandling inom neuropsykiatri, vilket
inneburit en viss undanträngningseffekt för övriga grupper inom habiliteringen. För att
hantera det ökade behovet av neuropsykiatrisk utredning och behandling har verksamheterna
även tagit till olika lösningar i samverkan med barn- och ungdomspsykiatrin i de tre
länsdelarna.
Barn- och ungdomshabiliteringen har under flera år haft brist på specialistläkare. Hösten 2012
genomförde länets barn- och ungdomshabiliteringar och barnkliniker en riskanalys gällande
bristen på specialistläkare inom barn- och ungdomsneurologi och habilitering. Riskanalysen
har bland annat lett till att 2 strategiska block för ST-läkare med inriktning neurologi inrättas
2014 som en gemensam satsning mellan habiliteringesenheterna och barnklinikerna.
8
Under våren 2013 genomförde brukardialogberedning 3 intervjuer med barn och unga med
medfödda funktionsnedsättningar samt deras föräldrar. Som förälder till ett barn med
komplexa behov är det viktigt att bli bemött på ett bra sätt i kontakterna med hälso- och
sjukvården och andra myndigheter. Det är viktigt att få tillgång till stöd och till relevant
information om diagnosen eller funktionsnedsättningen i ett tidigt skede. Det är också viktigt
att hela familjen har tillgång till olika former av stödinsatser under lång tid.
För många föräldrar tar det lång tid att vänja sig vid den nya situationen och man ägnar
mycket tid åt saker som normalt inte ingår i föräldrarollen. Det kan handla om att barnet långt
upp i ålder behöver lika mycket omsorg och passning som när han eller hon var nyfödd.
Mycket tid och pengar läggs på träning, anpassning av miljön eller att skjutsa till olika
specialaktiviteter. Oräkneliga timmar läggs på att samordna alla kontakter kring barnet med
hälso- och sjukvården, kommunen, assistenter, försäkringskassa och så vidare.
Behovet av habiliterande insatser och hjälpmedel är ofta stort hos barn och unga som har en
funktionsnedsättning. När det gäller habiliterande insatser upplever en del att dessa tenderar
att minska i takt med barnets ålder, trots att behovet är oförändrat. Många upplever även att
det är långa väntetider för utredningar. Flera synpunkter berör brister inom hjälpmedelsområdet.
Att det är långa leveranstider på nya hjälpmedel och att det tar tid att få hjälpmedel
reparerade. Man anser också att hjälpmedelssortimentet är begränsat och att systemet med
särskild prövning är krångligt och byråkratiskt. Ytterligare synpunkter handlar om bristande
tillgång till information om vilka insatser och hjälpmedel som finns att få. Många upplever att
de får söka information själva. Men det är inte lätt att leta efter information när man inte vet
vad man ska leta efter eller fråga om. Sökprocessen blir omständig och tidsödande.
Utbudet av habiliterande insatser och metoder och hjälpmedelssortiment kan se olika ut i olika
landsting och regioner. Något som de intervjuade upplever som orättvist och föräldrarna anser
att alla barn borde ha samma förutsättningar var i landet man än bor. Bristande tillgång till
specialistläkare upplevs som ett annat problem och flera uttrycker en oro för att deras barn
inte ska få tillgång till viktiga insatser som de har behov av.
Utifrån den etiska plattformen är barn och unga med medfödda funkitonsnedsättningar en
högt prioriterad grupp i samhället. Deras behov av god vård i hela vårdprocessen behöver
säkerställas för att minska risken för komplikationer och förbättra den långsiktiga prognosen
och därmed livskvaliteten för barnen.
De utvecklingsområden som identifierats i behovsanalysen finns inom områdena: Information
och stöd, Samverkan/samordning och kontinuitet och Tillgänglig, likvärdig och säker vård.

Barns och ungas hälsa och sociala förhållanden i Sverige är goda, även jämfört med andra välfärdsländer. Detta gäller i synnerhet spädbarn och skolbarn. Exempelvis är barnadödligheten i dessa åldrar bland de absolut lägsta i världen. Barns och ungas fysiska miljö är god ur ett internationellt perspektiv, med låg förekomst av miljörelaterad sjuklighet, till exempel orsakad av luftföroreningar. Sverige ligger dock inte lika mycket i framkant när det gäller de lite äldre barnen. Symtom på ett nedsatt psykiskt välbefinnande (ledsenhet, sömnsvårigheter, huvudvärk med mera) är vanligare bland svenska 15-åringar än i andra länder. Narkotikabruk är mindre vanligt bland svenska unga medan alkoholkonsumtionen är på en genomsnittlig europeisk nivå.

I vårt land har hälsoutvecklingen bland unga inte sett likadan ut som för andra åldersgrupper. Exempelvis har risken att avlida i åldersspannet 15–29 år varit oförändrad de sista 15 åren, när dödligheten har minskat i alla andra åldrar. Självmorden minskar inte bland ungdomar, vilket de gör för andra åldersgrupper. Dödligheten i olycksfall har också varit oförändrad, men minskat de allra senaste åren. Trots det är dödligheten hos unga bland de lägsta i Europa, men för ungdomsgruppen ligger flera länder bättre till.

Sverige – tillsammans med andra skandinaviska länder och Nederländerna – tillhör de länder där ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer är minst omfattande. Det är också mycket ovanligt att svenska barn saknar grundläggande nödvändigheter som nya kläder, passande skor, tre mål mat om dagen, böcker eller leksaker med mera. Några förklaringar till detta är att svenska barnfamiljer ofta har två familjeförsörjare, att ensamstående föräldrar arbetar i högre grad och på transfereringar till stöd för barnfamiljer. Av betydelse är också att många välfärdstjänster är avgiftsfria för barn, som exempelvis sjukvård, tandvård, skola och skollunch

På många håll saknas förebyggande och tidiga insatser för barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Barnet riskerar att helt bli utan vård, vilket kan få livsavgörande konsekvenser. Anledningen till oklarheterna är att kommuner och landsting ger otydliga uppdrag eller inga uppdrag alls till verksamheterna.

Doktorsavhandling
Den forskning som hittills funnits vad gäller rörelsehindrade barn fokuserar nästan uteslutande på deras situation sett ur de vuxnas perspektiv. Men Lisa Skär tar sin utgångspunkt i att försöka förstå barnens och ungdomarnas värld utifrån deras eget perspektiv.
Det övergripande syftet med avhandlingen är att beskriva hur barn och ungdomar med rörelsehinder själva uppfattar sina roller, relationer och aktiviteter med jämnåriga och vuxna i olika miljöer.
Rörelsehindret i sig och olika miljöers otillgänglighet är två faktorer som försvårade för barnen och ungdomarna att delta i aktiviteter och därmed ha relationer med jämnåriga. Att använda rullstol eller kryckor är både tidskrävande och tar mycket energi av barnen - dessutom fungerar dessa hjälpmedel inte alltid i alla miljöer.
– Barn med rörelsehinder hinner inte alltid eller kan inte vara aktiva deltagare i olika aktiviteter. Samtidigt är det ofta är förutsättningen för att få kamrater, säger Lisa Skär.

När föräldrar eller andra vuxna i familjen har missbruk, allvarlig sjukdom eller skada, psykisk ohälsa, psykisk funktionsnedsättning, använder våld eller avlider får det konsekvenser för barnen – i större eller mindre grad.

Denna sammanfattning av kunskapsläget syftar till att kortfattat ge ökad kunskap och insikt i barns och ungas situation och behov i familjer med dessa svårigheter.

Syftet är att vidare att belysa varför det är viktigt att anlägga ett familjeperspektiv – både när personal möter barn och unga med olika symtom på psykisk ohälsa och när den möter föräldrar med allvarliga svårigheter. Att uppmärksamma barns behov och ge det stöd som behövs kan både förbättra situationen här och nu och förebygga senare negativa konsekvenser.

Skriften riktar sig till personal inom hälso- och sjukvård, socialtjänst samt förskola och skola.

När föräldrar eller andra vuxna i familjen har missbruk, allvarlig sjukdom eller skada, psykisk ohälsa, psykisk funktionsnedsättning, använder våld eller avlider får det konsekvenser för barnen – i större eller mindre grad.

Denna sammanfattning av kunskapsläget syftar till att kortfattat ge ökad kunskap och insikt i barns och ungas situation och behov i familjer med dessa svårigheter.

Syftet är att vidare att belysa varför det är viktigt att anlägga ett familjeperspektiv – både när personal möter barn och unga med olika symtom på psykisk ohälsa och när den möter föräldrar med allvarliga svårigheter. Att uppmärksamma barns behov och ge det stöd som behövs kan både förbättra situationen här och nu och förebygga senare negativa konsekvenser.

Skriften riktar sig till personal inom hälso- och sjukvård, socialtjänst samt förskola och skola.

Detta är den sjätte rapporten i projektet "Barn som anhöriga", som genomförs av CHESS vid Stockholms universitet/Karolinska Institutet i samarbete med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) på uppdrag av Socialstyrelsen. Inledningsvis ger rapporten en teoretisk översikt om barn som anhöriga till föräldrar med posttraumatisk stress. Därefter görs en systematisk granskning av den empiriska litteraturen om betydelsen av post-traumatisk stress hos flyktingföräldrar i exil för deras barns hälsa och välbefinnande.

Den 1 januari 2010 infördes en ny lagstiftning angående hälso- och sjukvården ansvar att
ge information, råd och stöd till barn vars föräldrar har en allvarig psykisk eller fysisk
sjukdom inklusive missbruk, eller oväntat avlider. Den här rapporten syftar till att ge
övergripande bild av hur många barn som direkt berörs av denna nya lag.
Rapporten baseras i första hand på anonymiserade analyser av data om sluten vård på
sjukhus från Patientregistret under 1987–2008, och dödsfall i Dödsorsaksregistret under
1973–2008. Registerdata från Statistiska Centralbyrån har använts för att koppla föräldrar
till sina biologiska barn och definiera familjers sociala karaktäristika.
Av de barn som föddes 1987–89 hade 7,8 procent minst en förälder som vårdats inneliggande
på sjukhus på grund av psykisk sjukdom och/eller missbruk av alkohol eller
narkotika under barndomen, d v s innan de hade fyllt arton år. Psykisk sjukdom hos för-
äldern var den vanligaste orsaken som berörde 5,7 procent av barnen, medan alkoholmissbruk
berörde 2,5 procent och narkotikamissbruk 1,5 procent. Under ett enskilt år
handlar det om ca 26 000 barn som har minst en förälder som vårdas på sjukhus grund
av psykisk sjukdom eller missbruk.
Betydligt fler föräldrar har indikatorer på problem med alkohol och narkotika av mildare
grad. Om man också räknar in föräldrar som haft vårdkontakter i öppen vård på
sjukhus på grund av missbruk, eller har dömts i domstol på grund av rattfylleri eller narkotikabrott,
var det totalt 17,0 procent av barnen som berördes. Psykisk ohälsa hos föräldrar
som inte är så allvarlig att den leder till sjukhusvård är också relativt vanlig. I undersökningen
av levnadsförhållanden (ULF) 2007–11 svarade t ex 18,1 procent av föräldrar
till barn i åldern 10–18 år att de led av ängslan, ångest eller oro. Psykofarmakamedicinering
är en annan indikator på psykisk ohälsa hos föräldrar. Under ett enskilt genomsnittligt
år under perioden 2006–8 använde 10,7 procent av mödrar och 5,5 procent av fäder
till barn i åldern 1–18 år ett antidepressivt läkemedel.
Något riktigt bra mått på somatisk (=fysisk) sjukdom hos förälder som är så svår att
deras barn behöver information och/eller stöd finns inte i svenska register. I denna rapport
användes definitionen somatisk sjukdom utan missbruk hos föräldrar som var så
svår att den föranledde minst en veckas inneliggande vård på sjukhus, vilket 12,6 procent
av alla barn födda 1987–89 upplevde före sin artonårsdag. Många fler föräldrar har någon
form av kronisk sjukdom, 28,4 procent av föräldrar till barn i åldern 10–18 år i ULFundersökningen
2007–11 rapporterade t ex minst en kronisk sjukdom.
3,4 procent av alla barn födda 1973–89 hade minst en förälder som avlidit innan deras
artonårsdag. Under ett enskilt år är under perioden 2006–08 berördes ca 3 500 barn. 22
procent av de avlidna fäderna och 12 procent av de avlidna mödrarna hade indikatorer på
alkohol- och/eller narkotikamissbruk. Plötslig oväntad död hos en förälder orsakad av
självmord, våld eller olycka drabbade 600–650 barn varje år. Barn som drabbas av dödsfall
på grund av olyckor och våld hos föräldrar är ofta förskolebarn, medan andra typer av
dödsfall hos föräldrar framför allt drabbar barn i tonåren.
Missbruk och psykisk sjukdom är inte sällan en bidragande orsak till separation mellan
föräldrar. En konsekvens av detta är att många föräldrar som vårdas på sjukhus på grund
av dessa problem inte bor tillsammans med sina barn och att den förälder som bor tillsammans
med barnet ofta är ensamstående. Endast ungefär en tredjedel av fäder som
vårdas på sjukhus på grund av missbruk bor tillsammans med sina barn, mot ungefär
dubbelt så många mödrar.
6
Missbruk, sjukdom och dödsfall hos föräldrar drabbar framför allt barn som befinner
sig i en utsatt social position i det svenska samhället. Det är ungefär tre gånger så vanligt
att föräldrar i barnfamiljer med låg socio-ekonomisk position vårdas på sjukhus för någon
av dessa orsaker jämfört med föräldrar i barnfamiljer med hög socio-ekonomisk position
En social gradient finns också för dödsfall hos föräldrar, där den är större för dödsfall för
fäder än för mödrar, och särskilt stor för plötsliga oväntade dödsfall som orsakas av
självmord, våld och olyckor, dödsfall som framför allt drabbar fäder.
Föräldrar födda utanför Europa vårdas betydligt mer sällan på sjukhus grund av såväl
alkohol som narkotikamissbruk jämfört med föräldrar med svenskt ursprung, men något
oftare än andra på grund av psykisk sjukdom. Föräldrar med annat nordiskt ursprung än
svenskt vårdas oftare för såväl missbruk som psykisk sjukdom, och har och har också en
högre dödlighet än barn till föräldrar med annat svenskt eller utländskt ursprung.
Föräldrars missbruk eller psykiska sjukdom är vanliga orsaker till att barn omhändertas
för samhällsvård i Sverige. För barn som vårdats mer än fem år i samhällsvård har 61
procent åtminstone en förälder som vårdats inneliggande på grund av missbruk eller psykisk
sjukdom, och 23 procent har en förälder som har avlidit före barnen fyllt arton år.
Det stora antalet barn som potentiellt berörs av den nya lagen om information och stöd
till barn som anhöriga i hälso- och sjukvården gör det angeläget med en diskussion om
prioriteringar, och ett utvecklingsarbete kring insatser med olika grad av intensitet som
kan matchas till barn med olika nivåer av behov. Här krävs ett nära samarbete mellan
hälso- och sjukvården och socialtjänsten, och särskilt viktigt är detta för att utveckla insatser
som är ändamålsenliga för de stora behov av information och stöd kring föräldrars
psykiska sjukdom, missbruk och död som rör barn i samhällsvård. Barn till föräldrar med
kroniska fysiska sjukdomar framstår som ett område där fördjupade analyser i andra
datakällor än register är särskilt viktiga för att skapa underlag för det fortsatta utvecklingsarbetet.

Rapport 2 från projektet "Barn som anhöriga" från CHESS, Stockholms universitet/Karolinska Institutet i samarbete med Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.

Denna kartläggning av hur det går i skolan för barn som berörs av allvarliga svårigheter hos förälder eller annan vuxen i familjen, har gjorts inom ramen för ett regeringsuppdrag.

Detta är den andra rapporten av tre i projektet "Barn som anhöriga", som genomförs
av CHESS och institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet i samarbete
med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) och Linnéuniversitetet i Kalmar.
Rapportens syfte är att belysa skolprestationer i grundskolan för barn som är anhö-
riga. Vi har analyserat meritvärde och gymnasiebehörighet från årskurs 9 för 655 000
barn under 2003–2008, med fokus på barn som är anhöriga, det vill säga barn med
föräldrar som har vårdats på sjukhus på grund av missbruk, psykisk eller fysisk sjukdom
eller som har avlidit – då barnen var i åldern 0–15 år.
Bland alla barn i undersökningen var det 10,3 procent av flickorna och 13,0 procent
av pojkarna som lämnade grundskolan utan att ha uppnått gymnasiebehörighet.
Barn till föräldrar med missbruk och/eller psykisk sjukdom utgjorde tillsammans sju
procent av studiepopulationen, och framstod som den grupp bland barn som anhö-
riga som hade de minst tillfredställande skolresultaten. Av pojkar som har en förälder
som missbrukar var det 27 procent (far missbrukar) respektive 30 procent (mor
missbrukar) som lämnade grundskolan utan gymnasiebehörighet, liksom 22 respektive
23 procent av pojkar som har en förälder med psykisk sjukdom, jämfört med enbart
12 procent av pojkar från familjer utan missbruk eller psykisk sjukdom. Något
fler flickor än pojkar uppnådde gymnasiebehörighet även i dessa familjer, men
mönstret i förhållande till föräldrars missbruk och psykiska sjukdom var detsamma
som för pojkar.
Det maximala meritvärdet för en elev som går ut årskurs 9 är 320 och medianvärdet
i denna undersökning var 210. Genomsnittligt var meritvärdet, i jämförelse med
barn i familjer utan känt missbruk eller psykisk sjukdom, 45 meritpoäng lägre hos
barn till missbrukande mödrar, 39 meritpoäng lägre hos barn till missbrukande fäder
och 22 meritpoäng lägre hos barn till någon förälder med psykisk sjukdom.
Missbruk hos föräldrar, men också i viss mån psykisk sjukdom, var vanligare i familjer
som fått försörjningsstöd det år barnet avslutade årskurs 9, där föräldrarna
hade kort skolgång bakom sig och familjer där föräldrarna hade separerat. För att
undersöka betydelsen av detta för barnens skolresultat gjorde vi en analys där vi på
matematisk väg vägde in dessa faktorer tillsammans med föräldrarnas missbruk och
psykiska sjukdom. Det visade sig att så mycket som 85 procent av den ökade risken
för barn till föräldrar med missbruk och 75 procent av den ökade risken för barn till
föräldrar med psykisk sjukdom att inte uppnå gymnasiebehörighet var förknippad
med dessa tre sociala faktorer. Vår analys pekar på att det både handlar om sociala
faktorer som kan ha bidragit till uppkomsten av missbruket respektive den psykiska
sjukdomen (utbildningsbakgrund) och faktorer som troligen oftare är en konsekvens
(försörjningsstöd respektive föräldraseparation) av dessa föräldrafaktorer.
Av barnen i studiepopulationen bodde 63 procent i samma hushåll som bägge sina
biologiska föräldrar det år som de avslutade årskurs 9. Av övriga barn hade 35 procent
föräldrar som separerat och 2,1 procent en förälder som avlidit. Ungefär dubbelt
så många barn till separerade föräldrar och barn i familjer där någon förälder avlidit
lämnade grundskolan utan gymnasiebehörighet, jämfört med barn i kärnfamiljer, där
andelen var drygt åtta procent. Skillnaderna mellan barn till separerade föräldrar och
barn i familjer där någon förälder avlidit var små. Det fanns en viss skillnad mellan
könen när det gällde konsekvenserna av att ha förlorat sin mor i dödsfall, där konse-
6
kvenserna var större för flickor än för pojkar. För bägge könen var dock konsekvenserna
större av att ha förlorat en far än en mor. Sociala faktorer som föräldrars utbildningsbakgrund
och försörjningsstöd bidrog något till skillnaderna i skolresultat
mellan barn i kärnfamiljer och barn i enföräldrahushåll.
Fysisk sjukdom hos föräldrar representerades i denna studie av inflammatorisk
tarmsjukdom, multipel skleros och leukemi. Barn vars mödrar hade inflammatorisk
tarmsjukdom eller multipel skleros hade något lägre meritvärde än genomsnittet,
efter att analysen har justerats för den friska förälderns skolbakgrund, medan någon
negativ effekt av fäders sjukdom på barnens skolprestationer inte noterades. Leukemi
fick exemplifiera cancersjukdom hos föräldrar i undersökningen. Barn till föräldrar
med leukemi med dödlig utgång hade klart sämre skolprestationer än andra barn i
undersökningen, medan några skillnader från genomsnittet överhuvudtaget inte
kunde identifieras hos barn till förälder som överlevde leukemi. Det behövs dock fler
studier av barn till föräldrar som drabbas av cancersjukdom för att bekräfta dessa
resultats relevans för cancer hos föräldrar i allmänhet.
Ett genomgående mönster för samtliga grupper av barn som anhöriga var att för-
äldrars egen utbildningsbakgrund hade större betydelse för barnets skolprestationer
än förälderns sjukdom eller död, och att en lång utbildning hos föräldrar hade en viss
skyddande effekt på skolprestationerna av förälderns sjukdom eller död. Vi ser också
att barn i familjer med försörjningsstöd generellt har ett lågt meritvärde, oavsett om
föräldrarna har indikation på missbruk/psykisk sjukdom eller ej.
Resultaten från denna studie visar att föräldrars missbruk, sjukdom och död inte
sällan påverkar deras barns skolresultat på ett negativt sätt. Yrkesgrupper som möter
dessa barn bör således tänka på att hjälp med skolarbete och läxläsning kan vara en
viktig komponent i ett psykosocialt stöd. När det gäller förebyggande insatser i skolan
pekar studien i första hand på behovet av generella insatser för barn som har svårt att
få stöd i hemmet i skolarbetet oavsett orsak. Där det kan handla om barn som är anhöriga,
men likväl om barn med t ex separerade föräldrar eller föräldrar med kort
egen utbildning.
Studien pekar också på särskilt bristfälliga skolresultat hos barn där föräldrars
sjukdom och död drabbar familjer som har kontakt med socialtjänsten, antingen i
form av försörjningsstöd eller genom att barnen placerats i samhällsvård. De bristfälliga
skolprestationerna hos dessa gör socialtjänsten till en naturlig plattform för interventioner
i syfte att stödja skolarbetet hos barn i familjer med social sårbarhet,
inklusive sjukdom och död hos förälder. Både svensk och internationell forskning
pekar på att det är realistiskt att förvänta sig positiva resultat från denna typ av interventioner.
Det är därför angeläget att metoder för att stödja skolarbetet hos elever i
socialt sårbara familjer får en större spridning bland Sveriges kommuner.

Avhandling

Bristande stabilitet för barn i familjehem och på institutioner är vanligt och innebär svåra känslor för barnen. Viktoria Skoog har studerat instabilitet i samhällsvård för barn i form av sammanbrott, vilket betyder att ett barns placering avbryts plötsligt och oplanerat samt planerade byten av vårdmiljöer, vilket betyder att socialtjänsten utifrån planering låter ett barn flytta till ett nytt familjehem eller en ny institution

Avhandling

Bristande stabilitet för barn i familjehem och på institutioner är vanligt och innebär svåra känslor för barnen. Viktoria Skoog har studerat instabilitet i samhällsvård för barn i form av sammanbrott, vilket betyder att ett barns placering avbryts plötsligt och oplanerat samt planerade byten av vårdmiljöer, vilket betyder att socialtjänsten utifrån planering låter ett barn flytta till ett nytt familjehem eller en ny institution

Rapporten vill bidra med kunskap och idéer för yrkesverksamma och bilda underlag när stöd och insatser formas och samverkan utvecklas. Publikationen bygger på forskning som kompletterats med andra studier samt med erfarenheter från yrkesverksamma.

Sykdom, ulykker og kriser har alltid et familieperspektiv. Det minner forfatterne av denne kunnskapsrike boken om på hver side. De stiller det viktigste av alle spørsmål: Er det barn der?
Hvor du enn befinner deg i kretsen rundt en sorg- og kriserammet familie, midt i sentrum der hjemme, som den som tar imot barnet i barnehage eller skole, eller som ansvarlig for behandling og oppfølging av den syke, trenger du denne boken. Aldri før har noen så grundig og rørende oppsummert teoretisk og praksisbasert kunnskap om pårørende barns behov. Det kan ikke sies for ofte, og det står med store bokstaver i boken: Best hjelper det barnet at mamma eller pappa får all den støtte de trenger. Når du har lest denne boken, er du i besittelse av noe helt unikt – en oppdatert empati!

Denna kunskapsöversikt tar upp metoder för att ge information, råd och stöd till barn när deras förälder är fysiskt sjuk. Syftet är att den ska vara ett stöd för professionella i hälso- och sjukvård samt socialtjänst som möter barn och ungdomar i sin yrkesutövning. I kunskapsöversikten presenteras de metoder som kunskapsöversikten identifierat, deras vetenskapliga underlag och effekter. Dessutom beskrivs de svårigheter som barn möter när en förälder blir fysiskt allvarligt sjuk.

Denna kunskapsöversikt tar upp metoder för att ge information, råd och stöd till barn när deras förälder är fysiskt sjuk. Syftet är att den ska vara ett stöd för professionella i hälso- och sjukvård samt socialtjänst som möter barn och ungdomar i sin yrkesutövning. I kunskapsöversikten presenteras de metoder som kunskapsöversikten identifierat, deras vetenskapliga underlag och effekter. Dessutom beskrivs de svårigheter som barn möter när en blir förälder fysiskt allvarligt sjuk

Framtagen av processledare Åsa Nilsson och medarbetare i kommunen och landstinget.

Rapport nr 5 i projektet "Barn som anhöriga", som genomförs av CHESS och institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet i samarbete med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) och Linnéuniversitetet i Kalmar. Rapportens syfte är att belysa hur vanligt det är att barn upplever att en förälder drabbas av en cancersjukdom, vilka konsekvenser detta har för skolprestationer i årskurs 9 samt för hälsa och social situation för unga vuxna i åldern 18–40 år.

Hur kan man förklara att det finns familjer som befinner sig i välfärdens utkant? Vad vet vi egentligen om de barn och familjer som lever mitt ibland oss, men utan tillgång till ett tryggt boende? Hur upplever de drabbade barnen situationen?

Barn utan hem belyser frågan om barn och familjer i hemlöshet ur olika perspektiv. Författarna lyfter fram de grupper som ställts utanför såväl arbetsmarknaden som socialförsäkringssystemet och den reguljära bostadsmarknaden. Fokus ligger på de drabbade barnens och deras familjers liv i utanförskap. Barnens situation belyses i ett helhetsperspektiv som inkluderar såväl aktörer som strukturer.

Boken vänder sig till universitets- och högskolestuderande inom socionom- och lärarutbildningarna och andra utbildningar inom de sociala och pedagogiska fälten samt till yrkesverksamma som kommer i kontakt med barn och familjer i svåra livssituationer.

Författaren belyser i boken sambandet mellan de vuxnas förhållningssätt, pedagogens handlande och de avvikande beteendena som barn kan uppvisa i förskolan eller i skolan. I ett nyskrivet avsnitt för den svenska utgåvan behandlar Hans Bengtsson samarbetet med socialtjänsten och de ansvars- och sekretessregler som gäller.

I denna grundligt reviderade upplaga av Barnavårdsutredningar - en kunskapsöversikt presenteras aktuell svensk och internationell forskning inom det viktiga område som barnavårdsutred­ningar och social barnavård utgör.

Frågeställningar som berörs är bland andra:

- Vilka barn och familjer utreds?
- Hur blir de aktuella hos socialtjänsten?
- Hur genomförs barnavårdsutredningarna?
- Vilka faktorer styr socialarbetarnas riskbedömning och beslutsfattande?
- Leder barnavårdsutredningarna till att barnen får det bättre?

Boken vänder sig till socialarbetare samt till studenter på utbildningar som rör social barnavård. Den kan stimulera till diskussion och kritisk reflektion om dessa för socialtjänsten och samhället så viktiga frågor och kan även användas som utgångspunkt för fortsatt forskning.

Barn som växer upp i en familj där en vuxen har missbruksproblem utsätts för svåra
påfrestningar. Hur kan stödet till barnen stärkas? Regionförbundet Uppsala län och
Uppsala universitet har i ett samarbetsprojekt sökt ta fram fördjupad kunskap om
hur barn och ungdomar i den situationen ser på sitt behov av stöd och att med detta
och tidigare forskning som grund utveckla stödet till barnen och deras föräldrar.
Barn, ungdomar och föräldrar intervjuades och ett utvecklingsarbete genomfördes
tillsammans med fem kommuner. Projektet finansierades av Folkhälsomyndigheten
under 2012–2015. I den här rapporten ger vi en kort sammanfattning av huvuddragen
i det som projektet kom fram till. För ytterligare information se kommande
publikationer av Alexanderson och Näsman.

Barn i missbruksmiljöer (BIM) är ett forsknings- och utvecklingsprojekt som genomförts i samverkan mellan Regionförbundet Uppsala län och Uppsala universitet under 2012–2015.

I projektet har barn, ungdomar och föräldrar intervjuats och socialtjänsten i länets kommuner involverats i ett utvecklingsarbete för att utveckla stödinsatser till barn och vuxna i familjer där en förälder har problem med missbruk. Resultat från projektet redovisas i denna skrift.

Barndomen varar inte bara livet ut. Den varar i generationer. Det är viktigt att stärka föräldraskapet och ge föräldrar hjälp innan de får problem. Barn som inte får hjälp att bearbeta smärtsamma upplevelser kan komma att omedvetet vidareförmedla dessa till sina egna barn. Denna bok handlar om att förebygga nästa generations omsorgssvikt och psykiska störningar.
Barndomen varar i generationer baserar sig på en referensram där anknytningsteori och anknytningsforskning är centrala inslag. Kari Killén är både kliniker, pedagog och forskare, och i denna bok knyter hon ihop teori och praktik för att förebygga problem i föräldra-barnrelationer. Denna andra upplaga är uppdaterad och bearbetad med avseende på den forskning och erfarenhet som tillkommit sedan förra upplagan från år 2000.
Boken vänder sig till alla som arbetar med barn och ungdomar i skola, hälso- och sjukvård och inom socialtjänsten, samt till studenter inom dessa områden.

Sammanfattning
Under hela 2014 och första delen av 2015 har ett utvecklingsprojekt som gällt Barns rätt som närstående i palliativ vård för vuxna pågått i de fyra palliativa enheterna i Landstinget Sörmland. Projektet innebar att två av enheterna var interventionsenheter (i rapporten nämnd som Grupp A) som skulle utveckla och implementera lokala handlingsplaner för barns rätt som närstående, medan de övriga två enheterna (Grupp B) skulle inte utveckla handlingsplaner under projekttiden.
Forskare från FoU i Sörmland (FoUiS) och från Mälardalens högskola involverades för att följa och dokumentera projektet. Denna FoU-rapport är en redovisning från FoUiS och omfattar personalens svar (från Grupp A och Grupp B) på de öppna/halvstrukturerade enkätfrågor som ställdes i samband med projektstarten (enkät nr 1) och efter projektets slut (enkät nr 2). I denna rapport redovisas de båda grupperna (Grupp A och B) i huvudsak tillsammans då det ger en värdefull sammantagen bild av personalens syn på och erfarenhet av barn som närstående i palliativ vård för vuxna, men vissa skillnader mellan grupperna redovisas också. Svaren berör fyra teman: miljön, verksamheten, interpersonella, samt personella faktorer.
Sammanfattningsvis kan sägas att när det gällde barnens möjligheter att ställa frågor till personalen inom palliativ vård, förekom i båda grupperna (Grupp A och B) i enkät 1 ospecificerade och lite vaga svar, som att barnen har "alla möjligheter", eller har "goda möjligheter" att göra detta. När det gällde att specificera vilka i personalgruppen som ger råd, stöd och information till barnen, hänvisade man till personer med specialfunktioner, såsom kurator eller barnrättspilot. Det fanns en tendens i första enkäten att se barns möjligheter att ställa frågor som något personbundet och icke-organiserat. Det fanns även funderingar om att det kan vara svårt att prata med barn om cancer, vilket skulle kunna tolkas som ett visst personbundet motstånd att möta barn. Här fanns dock, i uppföljningsenkäten för
interventionsenheterna (Grupp A), en tendens till att, efter arbetet med handlingsplanerna, ha fått ett mer gemensamt ansvar för att möta och informera barnen, en uppgift som gällde för alla personal, samt en ökad användning av ordet "vi".

Personalens medvetenhet om barnens rätt till information och delaktighet framkom i svaren från båda grupperna, även om den sjuke anhörige eller föräldrarna ofta hamnar i fokus. I båda grupperna fanns en uppfattning om att förbättring av den fysiska miljön, till en mer anpassad miljö för barn, lekplats/-hörna, samtalsrum, där barnen kunde slappna av och bra möten skulle kunna komma till stånd, skulle gagna kontakten med de närstående barnen. När det gällde den psykiska miljön i patientens hem fanns en tendens till perspektivförändring i interventionsgruppen (Grupp A), från den egna osäkerheten på vad föräldrarna vill att deras barn ska veta, till större säkerhet att se och möta barnen. Förutom kommentarer om praktiska hinder, angavs i både första och andra enkäten för båda
grupperna (Grupp A och B) tidsbrist som en av orsakerna till att personalen inte informerade och mötte barnen. I uppföljningsenkäten av interventionsgruppen (Grupp A) fanns dock de som inte hittade några praktiska svårigheter att tala med barn. Detta skulle kunna betyda att barn som närstående kommit mer i fokus för de interventionsenheter som ingått i projektet, att personal blivit mer medvetna, och därför i viss grad övervunnit tidsmässiga och praktiska svårigheter. I båda grupperna (Grupp A och B) fanns en efterfrågan om mer information, utbildning, stöd, handledning och specialiserade personella resurser, såsom ökad kuratorstid. En önskan fanns (särskilt från Grupp B) om att perspektivet behöver ändras i hela organisationen, mot ett mer familje- och barnorienterat synsätt. Sannolikt har de interventionsenheter (Grupp A) som ingått i projektet fått en del av detta tillgodosett. Dock fanns en oro (från Grupp A, i enkät 2) att det arbete som nu genomförts inte fullt ut skulle bevaras och utvecklas.

Drygt vart tionde barn i Sverige lever i fattigdom – det vill säga i familjer med så låg inkomst att den inte täcker ens de nödvändigaste levnadskostnaderna. För barnen kan det betyda att de inte kan följa med på skolutflykter, ta bussen till stan med sina kompisar eller köpa en glass.

På vilket sätt påverkas barn som lever länge under ekonomisk utsatthet? Hur ser barnen själva på sitt liv och på relationen till sina föräldrar? Hur bemöts de av andra barn och vuxna i skolan? Hur hanterar föräldrarna barnens situation? Och hur agerar professionella vuxna när de möter ekonomiskt utsatta barnfamiljer i skolan, inom socialtjänsten och rätten? Dessa är några av de frågor som behandlas i den här boken.

Boken bygger på intervjuer med barn och föräldrar som berättar om hur det är att leva i ekonomisk utsatthet. Personal inom skolan, socialtjänsten och förvaltningsrätten berättar i sin tur om hur de i sin professionella roll bemöter dessa familjer. Läsaren får konkreta råd om hur barn perspektivet kan tillämpas i arbetet med barnfattigdom och om hur samarbete över myndighetsgränser kan underlätta för de utsatta barnen.

Boken vänder sig till alla som möter ekonomiskt utsatta barn inom socialtjänsten, skolan och rättsväsendet, samt till universitets- och högskolestudenter och politiskt engagerade.

Under 2008/2009 gjorde Socialstyrelsen en förstudie för att ta reda på vilka problem och möjligheter som finns kring att se till barns och ungdomars behov i utredningssammanhang utifrån lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. De övergripande frågeställningarna var:
Hur utreder LSS-handläggarna idag barns och ungdomars behov av insatser, och hur följs dessa insatser upp?
Vad skulle handläggarna behöva för typ av utredningsstöd för att bättre kunna bedöma barns och ungdomars behov?
Förstudien genomfördes i Jönköpings län, genom enskilda intervjuer, en webbenkät samt fokusgruppssamtal med LSS-handläggare.
Det visade sig att handläggarna inte hade något särskilt utformat stöd för att få in barnperspektiv i sina utredningar. Barns behov bedömdes på olika sätt mellan handläggare inom och mellan olika kommuner. Resultaten av enkät och intervjuer visar att det fanns ett önskemål om att öka likvärdigheten kring handläggningen i olika kommuner och därmed öka rättsäkerheten. För detta krävs en struktur som betonar barnperspektiv och som gör att LSS-handläggare får ett mer likartat arbetssätt.
I fokusgrupperna presenterades två olika modeller för att ringa in behovsområden i utredningsförfarandet, Barns behov i centrum (BBIC) respektive International Classification of Functioning, Disability and health – for Children and Youth Version, (ICF-CY) Handläggarna fick sedan diskutera vad som kunde vara användbart i deras arbete.
Resultatet av fokusgrupperna visar att handläggarna ansåg att de kunde inspireras av det barnfokus som finns inbyggt i BBIC samt av modellens processtruktur. BBIC saknar dock innehåll om hur en funktionsnedsättning ger upphov till funktionshinder och hur insatsen kan underlätta för individen att fungera i sin vardag.
När det gällde ICF så uppfattade handläggarna ICF-CY som relativt svårtillgänglig i sin struktur och de hade svårt att se hur de skulle kunna använda klassifikationen i praktiken. Handläggarna tyckte att begreppen i ICF-CY kändes bekanta då innehållet i klassifikationen handlade om funktionshinder, vardagligt fungerande och delaktighet. Handläggarna kände igen sitt eget synsätt i ICF-CY eftersom ICF-CY utgår från individer som möter funktionshinder utifrån sitt vardagsfungerande, och inte ser till social problematik eller går in djupt på föräldraförmåga. Handläggarna uppfattade att angreppssättet av funktionsprofil var tilltalande då det öppnar för ett annat sätt att tänka om funktionsnedsättningar och diagnoser.

Begreppet barnperspektiv är mångtydigt. Det används som ett ideologiskt begrepp med stor retorisk kapacitet och det används i vetenskapliga sammanhang som ett metodologiskt begrepp. Artikeln diskuterar olika innebörder som kan ges åt begreppet barnperspektiv och sätter det i relation till aktuell barndomsforskning. En diskussion förs också om hur barnperspektiv kan diskuteras i relation till ett empiriskt material med barns texter som ställer frågor om hur man ska transkribera och citera ur texten. Det väcker också frågor om vilken kontext som ska utgöra bakgrund för analysen. Sättet att hantera dessa frågor är beroende av etiska ställningstaganden och av de frågeställningar och det teoretiska perspektiv som styr analysen. Artikeln argumenterar för vad som utgör ett barnperspektiv i just denna studie nämligen att utgå från barns utsagor, men i tolkningen ställa dessa utsagor i relation till diskurser om barndom. Barnperspektiv blir då både att fånga barns röster och att tolka dem som uttryck för ett diskursivt sammanhang. Barnperspektiv handlar om vilken plats barn ges i vårt samhälle, vilka generella erfarenheter som det ger barn och på vilket sätt barnen uttrycker dessa erfarenheter. Barnperspektiv blir då något utöver att återge barns perspektiv på olika fenomen.

Avhandling

Abstract [sv]
När en förälder i en barnfamilj får en livshotande sjukdom förändras livet för allai familjen. Barn som lever i denna situation rapporterar att de upplever oro och skuld relaterat till förälderns sjukdom. Dessutom har barnen en ökad risk för psykisk ohälsa. Brist på kommunikation inom familjen om sjukdomen och ämnen relaterade till den, har visat sig ha en negativ påverkan på hälsan. Trots detta finns endast ett fåtal stödinterventioner utvärderade för barnfamiljer i palliativ vård, och ännu färre utvärderade utifrån barns erfarenheter. The Family Talk Intervention (FTI) är en familjecentrerad intervention, med barnen i fokus, som visat på positiva effekter gällande sjukdomsrelaterad information och ökad kommunikation för barnfamiljer inom psykiatrisk och somatisk vård. Det övergripande syftet med denna avhandling var att utforska barns erfarenheter av FTI och att leva med en svårt sjuk förälder som vårdas inom specialiserad palliativ hemsjukvård. Avhandlingen påvisar att de flesta barnen ville veta mer om sin förälders sjukdom. De yngre barnen rapporterade svårigheter både med att berätta om, och med att visa hur de själva mådde för någon i sin familj. De barn som deltog i FTI uppskattade strukturen och innehållet, de kände sig sedda, hörda och uppmärksammade under FTI, vilket skapade en känsla av tillit och trygghet.Alla barn blev lyssnade till och fick stöd att uttrycka både svårigheter och faktorer som kunde underlätta för dem. Under interventionen var det dock endast för ett fåtal barn som deras synpunkter och åsikter togs i beaktan, i enlighet med artikel 12 i barnkonventionen. De flesta barn rapporterade dock att FTI ökade kunskaperna om förälderns sjukdom och att det blev lättare att kommunicera med sina föräldrar. Genom sitt deltagande i FTI kunde barnen förbereda sig inför framtida sjukdomsrelaterade händelser, och hantering av konflikter underlättades.Resultatet visar att de behov barnen hade innan deltagande i FTI till stor del tillgodosågs under deltagandet. FTI innehar dock en struktur som ger föräldrarnas perspektiv större utrymme än barnens. Barnens perspektiv behöver således tas i beaktan i större utsträckning i syfte att det stöd som ges till dessa barn verkligen är till för dem. FTI tycks trots detta vara genomförbart och betydelsefullt för de barn som deltagit.

Barns och ungas hälsa och sociala förhållanden i Sverige är goda, även jämfört med andra välfärdsländer. Detta gäller i synnerhet spädbarn och skolbarn. Exempelvis är barnadödligheten i dessa åldrar bland de absolut lägsta i världen. Barns och ungas fysiska miljö är god ur ett internationellt perspektiv, med låg förekomst av miljörelaterad sjuklighet, till exempel orsakad av luftföroreningar. Sverige ligger dock inte lika mycket i framkant när det gäller de lite äldre barnen. Symtom på ett nedsatt psykiskt välbefinnande (ledsenhet, sömnsvårigheter, huvudvärk med mera) är vanligare bland svenska 15-åringar än i andra länder. Narkotikabruk är mindre vanligt bland svenska unga medan alkoholkonsumtionen är på en genomsnittlig europeisk nivå.

I vårt land har hälsoutvecklingen bland unga inte sett likadan ut som för andra åldersgrupper. Exempelvis har risken att avlida i åldersspannet 15–29 år varit oförändrad de sista 15 åren, när dödligheten har minskat i alla andra åldrar. Självmorden minskar inte bland ungdomar, vilket de gör för andra åldersgrupper. Dödligheten i olycksfall har också varit oförändrad, men minskat de allra senaste åren. Trots det är dödligheten hos unga bland de lägsta i Europa, men för ungdomsgruppen ligger flera länder bättre till.

Sverige – tillsammans med andra skandinaviska länder och Nederländerna – tillhör de länder där ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer är minst omfattande. Det är också mycket ovanligt att svenska barn saknar grundläggande nödvändigheter som nya kläder, passande skor, tre mål mat om dagen, böcker eller leksaker med mera. Några förklaringar till detta är att svenska barnfamiljer ofta har två familjeförsörjare, att ensamstående föräldrar arbetar i högre grad och på transfereringar till stöd för barnfamiljer. Av betydelse är också att många välfärdstjänster är avgiftsfria för barn, som exempelvis sjukvård, tandvård, skola och skollunch.

illustration: Tomas Gradzki.

innehåller fördjupande artiklar som berör ämnesområdet och starten av utvecklingsarbetet BRA, Barns Rätt som Anhöriga

This exploratory study examined geriatric mental health clinicians' experiences and perceptions of the circumstances in which African American and Mexican American older adults access outpatient specialty mental health treatment and the factors that impede or facilitate such access. Eighteen mental health clinicians from three outpatient geriatric mental health clinics in one urban and two rural areas in central Texas discussed their perceptions in three focus groups and/or individual interviews conducted by the authors. The clinicians identified the common circumstances in which minority older adults' access to mental health treatment involves loss and grief in later life coupled with lack of informal social support. Although clinicians confirmed existence of the access barriers identified by previous studies (lack of understanding about mental disorders, shame and stigma, cultural differences, fear and distrust of the treatment system, primary care physicians' knowledge deficit about mental disorders, and financial and transportation barriers), they also identified minority older adults' lack of information on referral processes as a serious barrier. As access contributors, physician referral; support and encouragement from family, especially adult children; availability of bilingual/bicultural clinicians; and transportation were identified. Implications of the findings are also discussed.

This study examined barriers that families experience during treatment and the role these barriers play in participation and completion of therapy. We developed the Barriers to Treatment Participation Scale and evaluated performance among children (N = 260, ages 3-13) and families referred for outpatient treatment. The results indicated that: (a) the scale yielded high levels of internal consistency; (b) the experience of barriers to participation, whether rated by parents or therapists, predicted higher rates of dropping out of treatment, fewer weeks in treatment, and higher rates of cancelled appointments and not showing up for sessions; (c) the perception of barriers was distinguishable from several family, parent, and child characteristics assessed at intake and the experience of critical life events during treatment; and (d) perceived barriers added significant information in predicting participation in treatment, over and above other characteristics that are already known to predict poor participation in treatment. Barriers associated with treatment participation can help identify cases at risk for dropping out and suggest targets for intervention to improve retention of families in treatment.

Det har varit känt sedan länge att barn till föräldrar med psykisk sjukdom löper en hög risk att drabbas av psykiska och andra problem både under uppväxten och senare i livet. Ändå har vuxenpsykiatrin alltför ofta försummat att möta patienters barn och erbjuda stöd. I flera nordiska länder har lagstiftningen nyligen kompletterats med bestämmelser som förpliktigar hälso- och sjukvårdspersonalen att uppmärksamma barnens och familjernas behov av information och stöd när föräldern lider av en allvarlig sjukdom. Beardslees preventiva familjeintervention (FI) är den första familjefokuserade och strukturerade metoden som har använts i Sverige. Den har viss evidens för positiva långtidseffekter för barn och familjer när föräldern har depression. Avhandlingens syfte var att studera FI:s säkerhet och genomförbarhet i Sverige (studie I), dess upplevda effekter för familjer (studie I, III och IV) och familjeinterventionsprocessen ur alla familjemedlemmars perspektiv (studie II, III och IV). Studierna genomfördes i en naturalistisk kontext. Data i studie I samlades med en enkät som gavs till föräldrar och barn (117 föräldrar och 89 barn svarade) en månad efter en FI. I studie II intervjuades tio föräldrar med depressionsdiagnos om deras beslutsprocess fram till deltagande i en FI. I studie III och IV presenteras data från 25 intervjuer med föräldrar och 14 intervjuer med barn om deras erfarenheter av FI. Sjuttiofem behandlare från 29 psykiatriska enheter hade genomfört familjeinterventionerna för familjerna som deltog i studierna. Data analyserades med deskriptiv statistik och chi2 (I), Grounded theory (II och III) och kvalitativ innehållsanalys (IV). Resultaten från studie I visade, att den allmänna tillfredsställelsen med FI var hög både hos föräldrar och hos barn. Nittiotre procent av svaren från föräldrarna och 71 % från barnen var positiva gällande frågor om tillfredsställelse med och allmänna erfarenheter av FI. De rapporterade upplevda effekterna av FI var också övervägande positiva. Skuldkänslor minskade för 89 % av barnen som hade haft skuldkänslor gentemot föräldern innan FI. Kunskap om förälderns sjukdom upplevdes öka för 74 % av barnen. Barnen rapporterade några negativa effekter; fem barn upplevde ökad oro för föräldern och tre barn sämre mående efter FI.
I studie II intervjuades föräldrar med depressionsdiagnos vilket visade en ambivalens i beslutet att delta i en FI. Föräldrarna längtade efter att få veta hur deras barn mådde, hur de tänkte om sjukdomen och om de hade farit illa. Å andra sidan var föräldrarna oroliga inför att få svaren på dessa frågor iv
på grund att en hel del skuld- och skamkänslor var kopplade till frågan om barnens mående. Att utsättas för insyn i familjen var både en lättnad och skrämmande. Föräldrarnas erfarenheter undersöktes också i studie III. Att öppna upp en dialog med barnen om den psykiska sjukdomen var krävande. Att lyssna på barnens erfarenheter, att hitta lämpliga ord och slutligen börja prata om sjudomen i familjeträffen krävde att det fanns en grund av trygghet och förtroende både för behandlarna och för metoden. FI som metod verkade ge goda förutsättningar för att behandlarna skulle kunna etablera en allians med föräldrarna. Barnens erfarenheter presenteras i studie IV. De flesta barn beskrev en känsla av lättnad på grund av mer kunskap om förälderns sjukdom och öppnare kommunikation i familjen, därmed kände de också befrielse från en del av oron för föräldern. Barnen berättade att de kunde vara mer med sina vänner och inte längre behövde ta lika mycket ansvar hemma. Föräldrar och barn från samma familjer beskrev förändringarna på ett likartat sätt, tydande på att det fanns en ömsesidig förståelse i familjerna. Föräldrarna upplevde sig själva stärkta i sitt föräldraskap och deras skamkänslor hade minskat. Sammanfattningsvis är familjerna nöjda med sitt deltagande i FI, de rapporterar positiva effekter och andelen upplevda negativa effekter är låg. Barnen beskriver en känsla av lättnad och en befrielse från oron över förälderns sjukdom.

Caring for a person with dementia is one of the most devastating and challenging experiences that caregivers have to face. Many studies indicate that the experience of care giving reflects cultural care values and beliefs. Even though dementia care giving is the most frequently studied type of care as reflected in the literature, few studies have focused on dementia caregivers from culturally and linguistically diverse backgrounds. The purpose of this study was to explore Iranian immigrant experiences of taking care of a family member with dementia.An interpretive phenomenological approach was employed to investigate the experiences of ten Iranian family caregivers, each caring for a family member with dementia and living in Sweden. Caregivers were recruited through purposeful sampling and took part in semi-structured interviews. All of the individuals who were contacted participated in the study. The participants included seven women and three men, ranging in age from 40 to 65 years, from different cities. They had all lived in Sweden for at least 20 years. Two caregivers were married to people with dementia, and eight were caring for parents with dementia. Data analysis was guided by Benner's interpretive phenomenology and revealed three key themes, namely caring as an experience of fulfillment, admitting the diagnosis of dementia, and the shock of not being recognized by their family members with dementia. Positive aspects of care giving should be recognized and supported in order to facilitate the maintaining of caregivers' involvement. The positive experiences of care giving could help to alleviate the problems that are experienced by the caregivers of people with dementi

The BDI-II represents a highly successful revision of an acknowledged standard in the measurement of depressed mood. The revision has improved upon the original by updating the items to reflect contemporary diagnostic criteria for depression and utilizing state-of-the-art psychometric techniques to improve the discriminative properties of the instrument. This degree of improvement is no small feat and the BDI-II deserves to replace the BDI as the single most widely used clinically administered instrument for the assessment of depression.
[출처] Beck depression inventory -II|작성자 Mirr

INTRODUCTION:
Parents of a young child with severe disabilities are facing a large range of new challenges; furthermore, most of these families have extended social needs regarding information, financial support, day care facilities, disability aids, etc. Many parents with disabled children have been found to be dissatisfied with social services. This study explores parents' experiences with Danish social services during their transition to a new daily life after the birth of a severely disabled child.
MATERIAL AND METHODS:
Repeated qualitative interviews were performed individually with 16 parents of a severely disabled young child during the first two years after the diagnosis of the child's disabilities. Data were analysed using grounded theory.
RESULTS:
We found that the encounter with the social services increased stress in the families. Parental expectations were not met, especially regarding information; parents felt clientized, and obtaining social support was very resource consuming. Parents' needs regarding practical support and empathic case-working were not met and they spent much time and effort due to lacking continuity between sectors.
CONCLUSION:
Parents have specific needs when becoming clients in the social service system whose organisation of social services needs improvement. Health care professionals are advised to identify problems and support cooperation between the parents and the social service system, as well as to report the health-related consequences of prolonged and inefficient case-working for the child and its parents.
FUNDING:
was received from Socialministeriet, Landsforeningen LEV, Ronald McDonalds Børnefond, Susie og Peter Robinsohns fond, Rosalie Petersens fond, PLU-fonden, Ville Heises fond, Sygesikringens forskningsfond, Helsefonden, Elsass fonden.

82 Ss were studied in a comparative evaluation of a behavioral vs supportive treatment for illegal drug use. Behavioral treatment included stimulus control, urge, control, contracting/family support and competing response procedures for an average of 19 sessions. 37% of Ss in the behavioral condition were drug-free at 2 months, 54% at 6 months, and 65% at 12 months vs 20 +/- 6% for the alternative treatment during all 12 months. The behavioral treatment was more effective across sex, age, educational level, marital status and type of drug (hard-drugs, cocaine, and marijuana). Greater improvement for this condition was also noted on measures of employment/school attendance, family relationships, depression, institutionalization and alcohol use.

82 Ss were studied in a comparative evaluation of a behavioral vs supportive treatment for illegal drug use. Behavioral treatment included stimulus control, urge, control, contracting/family support and competing response procedures for an average of 19 sessions. 37% of Ss in the behavioral condition were drug-free at 2 months, 54% at 6 months, and 65% at 12 months vs 20 +/- 6% for the alternative treatment during all 12 months. The behavioral treatment was more effective across sex, age, educational level, marital status and type of drug (hard-drugs, cocaine, and marijuana). Greater improvement for this condition was also noted on measures of employment/school attendance, family relationships, depression, institutionalization and alcohol use.

The current article describes the phenomenology and empirically supported treatments for Tourette's disorder (TD) and presents data on treatment utilization from two separate national surveys of adults with TD (N = 672) and parents of children with TD (N = 740). Despite a wealth of empirical evidence demonstrating its effectiveness, results suggest that most people with TD do not receive behavior therapy for the condition. Reasons for this include a lack of information about the disorder among consumers and providers, a shortage of providers trained in the treatment, and concern about possible negative effects of behavioral treatment. The article concludes with a discussion about dissemination efforts aimed at making behavior therapy more widely available to children and adults with chronic tics and a review of beliefs about the negative effects of behavior therapy. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)(journal abstract)

PURPOSE/OBJECTIVES: To describe children's psychosocial adjustment to their mother's breast cancer and to compare their level of adjustment with normative data and with the level of adjustment of children of women with fibrocystic breast disease or diabetes. Hypotheses tested were (a) children of women with breast cancer would be most negatively affected and (b) families of mothers with fibrocystic breast disease would require less family adaptation than families of women with breast cancer or diabetes. DESIGN: One component of a larger longitudinal survey. SETTING: University-based physician clinic in a metropolitan area in the Northwestern United States. SAMPLE: Mothers, predominantly Caucasian, with medically controlled diabetes mellitus (n = 18), nonmetastatic breast cancer (n = 13), or biopsy-proven fibrocystic breast disease (n = 17) and their children (N = 48), who ranged in age from 6 to 12. METHODS: Five in-home interviews conducted at four-month intervals. MAIN OUTCOME MEASURES: Behavioral adjustment using the Louisville Behavior Checklist (maternal report) and the Zeitlin Coping Inventory (nurse-observer report) and self-esteem using the Personal Attribute Inventory for Children (children's self-report). FINDINGS: Children of women with breast cancer scored better than average on behavioral adjustment (mothers' ratings) and were judged by nurse observers to be better behaviorally adjusted than children in the noncancer illness groups. Children of women with breast cancer and of women with diabetes tended to score significantly lower on self-esteem than the comparative sample. CONCLUSIONS: Measures of childhood adjustment to chronic medical illness in mothers need to distinguish between behavioral adjustment and self-esteem. Discrepancies between child ratings and mother and nurse-observer ratings suggest that differences exist. IMPLICATIONS FOR NURSING PRACTICE: Findings are preliminary in nature, and other explanations for findings must be ruled out. However, if a child's self-appraisal is affected negatively by the mother's illness, it would be appropriate to identify ways to increase emotional and physical exchange with the child and to interpret inaccessibility in ways that protect the child's positive self-appraisal.