Bibliotek

Abstract
Aim: To describe the co-designing process of an online support programme with and for informal carers of people with heart failure.
Design: A co- design process built on core concepts and ideas embedded in co-design methodology.
Data sources: Our co-design process included three phases involving 32 informal caregivers and 25 content creators; (1) Identification of topics and content through literature searches, focus group interviews and user group sessions; (2) Development of the online support programme and; (3) Refinement and finalization which included testing a paper prototype followed by testing the online version and testing and ap-proval of the final version of the support programme.
Outcomes: The co-design process resulted in a support programme consisting of 15 different modules relevant to informal carers, delivered on a National Health Portal.
Conclusion: Co- design is an explorative process where researchers need to balance a range of potentially conflicting factors and to ensure that the end users are genuinely included in the process.
Relevance to clinical practice: Emphasizing equal involvement of end users (e.g. car-ers or patients) in the design and development of healthcare interventions aligns with contemporary ideas of person-centred care and provides a valuable learning oppor-tunity for those involved. Furthermore, a co-designed online support programme has the capacity to be both accessible and meet end users' information and support needs, thereby optimizing their self-care abilities. Additionally, an online support programme

Background This study examined the association between early parental death and children’s subsequent mental health, years of schooling, and labour-market outcomes (ie, employment and earnings) in adulthood. Methods We used nationwide register-based data for Finnish citizens born between 1971 and 1986 (n=962 350). Logistic and linear regression models were used to examine the association of early parental death before the age of 21 years with subsequent mental health and labour-market outcomes in adulthood at ages 26–30. The estimated models accounted for an extensive set of demographic and parental characteristics based on longitudinal register data. Results Early-life parental death was found to be consistently associated with a higher risk of hospitalisation due to mental health disorders, higher use of mental health-related medications, and absence from work due to illness in adulthood. The associations were negative regardless of the gender of the child or parent, but the estimated odds ratios were usually quantitatively larger for males than females. When examining the type of outcome, we observed the largest quantitative effects were observed using substance-use disorders and intentional self-harm as outcomes. Moreover, we documented considerable reductions in years of schooling, employment, and earnings in adulthood. Conclusions Parental death before the age of 21 was significantly associated with an increased risk of being diagnosed with a mental disorder and lower level of economic well-being measured by labour-market success in adulthood.

Parents who lose a child by suicide have elevated risks of depression. No clinical prediction tools exist to identify which suicide-bereaved parents will be particularly vulnerable; we aimed to create a prediction model for long-term depression for this purpose. During 2009 and 2010 we collected data using a nationwide study-specific questionnaire among parents in Sweden who had lost a child aged 15-30 by suicide in years 2004-2007. Current depression was assessed with the Patient Health Questionnaire (PHQ-9) and a single question on antidepressant use. We considered 26 potential predictors assumed clinically assessable at the time of loss, including socio-economics, relationship status, history of psychological stress and morbidity, and suicide-related circumstances. We developed a novel prediction model using logistic regression with all subsets selection and stratified cross-validation. The model was assessed for classification performance and calibration, overall and stratified by time since loss. In total 666/915 (73%) participated. The model showed acceptable classification performance (adjusted area under the curve [AUC] = 0.720, 95% confidence interval [CI] 0.673-0.766), but performed classification best for those at shortest time since loss. Agreement between model-predicted and observed risks was fair, but with a tendency for underestimation and overestimation for individuals with shortest and longest time since loss, respectively. The identified predictors include female sex (odds ratio [OR] = 1.84); sick-leave (OR = 2.81) or unemployment (OR = 1.64); psychological premorbidity debuting during the last 10 years, before loss (OR = 3.64), or more than 10 years ago (OR = 4.96); suicide in biological relatives (OR = 1.54); with non-legal guardianship during the child's upbringing (OR = 0.48); and non-biological parenthood (OR = 0.22) found as protective. Our prediction model shows promising internal validity, but should be externally validated before application. Psychological premorbidity seems to be a prominent predictor of long-term depression among suicide-bereaved parents, and thus important for healthcare providers to assess.

Abstract

ObjectivesThis umbrella review aimed to evaluate whether certain interventions can mitigate the negative health consequences of caregiving, which interventions are more effective than others depending on the circumstances, and how these interventions are experienced by caregivers themselves.DesignAn umbrella review of systematic reviews was conducted.Data sourcesQuantitative (with or without meta-analyses), qualitative and mixed-methods systematic reviews were included.Eligibility criteriaReviews were considered eligible if they met the following criteria: included primary studies targeting informal (ie, unpaid) caregivers of older people or persons presenting with ageing-related diseases; focused on support interventions and assessed their effectiveness (quantitative reviews) or their implementation and/or lived experience of the target population (qualitative reviews); included physical or mental health-related outcomes of informal caregivers.Data extraction and synthesisA total of 47 reviews were included, covering 619 distinct primary studies. Each potentially eligible review underwent critical appraisal and citation overlap assessment. Data were extracted independently by two reviewers and cross-checked. Quantitative review results were synthesised narratively and presented in tabular format, while qualitative findings were compiled using the mega-aggregation framework synthesis method.ResultsThe evidence regarding the effectiveness of interventions on physical and mental health outcomes was inconclusive. Quantitative reviews were highly discordant, whereas qualitative reviews only reported practical, emotional and relational benefits. Multicomponent and person-centred interventions seemed to yield highest effectiveness and acceptability. Heterogeneity among caregivers, care receivers and care contexts was often overlooked. Important issues related to the low quality of evidence and futile overproduction of similar reviews were identified.ConclusionsLack of robust evidence calls for better intervention research and evaluation practices. It may be warranted to avoid one-size-fits-all approaches to intervention design. Primary care and other existing resources should be leveraged to support interventions, possibly with increasing contributions from the non-profit sector

Abstract [en]

Working carers (WKCs) combine paid work with informal care. Little is known about this important group of carers, which is expected to increase in number due topopulation ageing and economic trends. WKCs are beneficial for society but thecombination of work and care roles has consequences for their social and financialcircumstances as well as their health. This thesis explores the caregiving situation ofWKCs.

Study I was a scoping review of research on the challenges of and solutions for thecombination of paid work and care and the role of technologies in supportingWKCs. Results included a conceptual framework which identified high and/orcompeting demands as a key challenge solved by formal support. Web-based andcommunication technologies were seen to be a potential beneficial solution tosupport WKCs. Nevertheless, barriers existed in some instances, preventing theiroptimal use.

Studies II and III were based on data from a 2018 survey of a stratified randomsample of the Swedish population. Study II described informal care provision andreceived support among Swedish female and male WKCs. Female compared tomale WKCs cared more often alone, with more intensity, experienced care as moredemanding while their ability to work was reduced to a greater extent. Study III determined the caregiving-related factors associated with WKCs’ reducedability to work and experience of caregiving as demanding. A key finding was thatpsychological stress and financial problems due to caregiving increased the odds ofboth experiencing caregiving as demanding and a reduced ability to work, whilefinding caregiving satisfying decreased the odds of both.

Study IV was an interview study of WKCs’ experiences during the COVID-19pandemic. WKCs’ positive experiences included the delivery of support by distancevia digital technologies and more time with the care-recipient. Negative experiencesincluded the fear of becoming sick, new challenges at work, and the cancellation ofhome and community-based services for the care recipient.

This thesis contributes new knowledge on the situation of WKCs in Sweden. Itsfindings have implications for how policy can more appropriately and effectivelyaddress WKCs’ needs and preferences for support and their combination of workand care roles.

Abstract [en]

Adolescent young carers (AYCs) are a sub-group of young carers who carry out significant or substantial caring tasks and assume a level of responsibility which would usually be associated with an adult. They are a potentially vulnerable group of minors because of the risk factors associated with their caring role. AYCs face a critical transition phase from adolescence to adulthood often with a lack of tailored support from service providers. The recently completed European funded ‘ME-WE’ project, which forms the focus of this paper, aimed to change the ‘status quo’ by advancing the situation of AYCs in Europe, via responsive research and knowledge translation actions. This paper outlines the participatory, co-creation approach employed in the project to optimise AYC’s involvement. It describes the ethical framework adopted by the project consortium to ensure the wellbeing of AYCs within all project activities. Ethical issues that arose in the field study work in all six countries are presented, followed by a discussion of the level of success or otherwise of the consortium to address these issues. The paper concludes with lessons learned regarding ethically responsible research with and for AYCs that are likely transferable to other vulnerable research groups and pan-European projects.

Med anledning av ett projekt inom Division Psykiatri vid USiL (Universitetssjukhuset i Lund) som syftar till att föreslå åtgärder för patienter med självskadebeteende.

The aim of the thesis was to describe the specific barriers young people with disabilities experience in their ambition to get a job. The aim was also to investigate how these young people's social and economic situation has been affected by their disability.The results are based on two reports: one qualitative, consisting of interviews with 12 individuals with physical disabilities, and one quantitative in the form of a questionnaire answered by 706 persons. In the case of the questionnaire, the response rate was 48 per cent. Both reports are based on the same criteria, namely, that the respondents should have a physical disability, be 20–35 years of age and be participating in some form of employment policy program.The results from both studies show that individuals with physical disabilities encounter different types of barriers on the labour market, which can be categorised as being either at the individual level or at the social level. The barriers at the individual level are low education, long-term unemployment, grave physical disability and lack of work experience. The barriers identified at the social level are primarily poorly adapted workplaces, a too high working pace, employers' negative attitudes, insufficient knowledge of the competence of disabled persons and an overly generous social welfare system. All these factors constitute a direct obstacle to employing persons with a physical disability.The results from the interview study show that the respondents have few social relations. The majority of the respondents have social intercourse solely with family members or parents. Most of the respondents in the questionnaire study state that they have frequent social relations with friends and acquaintances. Both the interview study and the questionnaire study reveal that the respondents' financial position has worsened as a result if their physical disability.Conclusions that can be drawn from this thesis are that young people with physical disabilities encounter different barriers in their attempts to get a job and to maintain social relations. Based on the results, some of the respondents can be regarded as being socio-economically marginalised

Analys av unga
och jämställdhet
På uppdrag av regeringen har Ungdomsstyrelsen
under 2013 genomfört en tematisk analys
av unga och jämställdhet. Utgångspunkten för
analysen är de mål som finns inom ungdomspolitiken
och jämställdhetspolitiken.
Den nationella ungdomspolitiken har två
övergripande mål:
1. alla ungdomar ska ha verklig
tillgång till välfärd
2. alla ungdomar ska ha verklig
tillgång till inflytande.
Jämställdhetspolitikens övergripande mål är att:
• kvinnor och män ska ha samma makt att forma
samhället och sina egna liv.
Detta följs av fyra delmål:
1. jämn fördelning av makt och inflytande
2. ekonomisk jämställdhet
3. jämn fördelning av det obetalda hemoch
omsorgsarbetet
4. mäns våld mot kvinnor ska upphöra.
Av dessa är det högst prioriterade målet att
mäns våld mot kvinnor ska upphöra.
Jämställdhet har till stor del kommit att handla
om kvinnors tillträde till det offentliga rummet
och andra sfärer som historiskt sett varit förbehållna
män. Framförallt har villkor på arbetsmarknaden,
representation inom politiken och
utbyggd barnomsorg och föräldraförsäkring utvecklats.
Men flera rapporter har även genom
åren beskrivit och utrett mäns relation till jämställdhet,
och det pågår en stor utredning om
Sammanfattning
män och jämställdhet som presenteras i början
av 2014.
Den huvudsakliga strategin som används för
att nå de jämställdhetspolitiska målen är jämställdhetsintegrering,
vilket innebär att samtliga
beslut inom alla politikområden ska präglas av
ett jämställdhetsperspektiv.
Sedan mitten av 2000-talet följer regeringen
upp ungdomspolitiken genom indikatorer och
tematiska studier. Inom jämställdhetspolitiken
har redovisningen varierat genom åren men ett
nytt uppföljningssystem är under uppbyggnad.
Sedan 2012 presenterar Statistiska centralbyrån
indikatorer inom området.
Fokus 13 är indelad i kapitel som följer de fem
huvudområdena för ungdomspolitiken:
1. utbildning och lärande
2. arbete och försörjning
3. hälsa och utsatthet
4. inflytande och representation
5. kultur och fritid.
Inom dessa områden analyserar vi situationen
utifrån de jämställdhetspolitiska mål som är relevanta.
Vi beskriver också större förändringsarbeten
inom det aktuella området. Rapporten
avslutas med en diskussion och förslag på områden
som Ungdomsstyrelsen menar behöver
utvecklas.
Att belysa jämställdhet bland unga berör en
rad politikområden, vilket omöjliggör en uttömmande
beskrivning. I huvudsak utgår vi från
myndighetens egen kunskap i form av Ungdomsstyrelsens
återkommande ungdomsenkät
som riktar sig till ett slumpmässigt urval persofoto:
Colourbox.com
Inlaga.indd 7 2013-12-18 15:58:28
8
ner i åldern 16–25 år. Vi använder även Ungdomsstyrelsens
attityd- och värderingsstudie
som riktar sig till ett slumpmässigt urval unga i
åldern 16–29 år och vuxna från 35 år.
Utöver Ungdomsstyrelsens enkäter har vi använt
indikatorerna för ungdoms- och jämställdhetspolitiken
och kompletterat med statistik
och fördjupad kunskap från andra myndigheter.
Vi har också initierat fördjupningsstudier om
ungas oavlönade hem- och omsorgsarbete, om
grupprocesser, maskulinitet och våld samt om
Ungdomsstyrelsens egen bidragsgivning kopplad
till unga och jämställdhet.
En annan viktig kunskapskälla är de fokusgruppsintervjuer
som vi har gjort med unga i
högstadieskolor på fyra orter runtom i landet.
Syftet har varit att fånga vilka erfarenheter unga
har kring jämställdhet i sin vardag och hur de resonerar
i dessa frågor. I denna sammanfattning
lyfter vi fram några viktiga tendenser.
Ungas syn på jämställdhet
Vi beskriver ungas syn på jämställdhet utifrån
våra enkätstudier och den intervjustudie vi genomfört.
Våra enkäter visar att unga i högre grad
än äldre ser jämställdhet som en viktig samhällsfråga.
Samtidigt är det vanligare bland unga att
svara att jämställdheten har gått för långt. I alla
åldrar är det vanligare att tjejer och kvinnor har
en positiv inställning till jämställdhet.
• Jämställdhet lyfts fram som en av de tre viktigaste
samhällsfrågorna just nu av 19 procent
av tjejerna och 11 procent av killarna i åldern
16–29 år (2013). I gruppen 35–74 år är andelarna
endast 7 procent av kvinnorna och 5 procent
av männen.
• Det är få unga i åldern 16–25 år som inte tycker
att jämställdhet är viktigt, men det är vanligare
bland killar (8 procent jämfört med 2 procent
bland tjejer 2012).
• Det är något vanligare att unga tycker att jämställdheten
har gått för långt jämfört med äldre
2013. Det är också vanligare att killar och män
instämmer i detta jämfört med tjejer och kvinnor.
• Killar instämmer i större utsträckning än tjejer
i könsstereotypa påståenden. Bland killarna
i åldern 16–25 år instämmer 21 procent i påstå-
endet att män är bättre chefer än kvinnor jämfört
med 7 procent av tjejerna (2012). Det är även
17 procent av killarna som instämmer i att kvinnor
bör ta ett större ansvar än män för sysslor i
hemmet och 14 procent instämmer i att kvinnan
bör ta det största ansvaret för barnen i en familj
(jämfört med 6 respektive 7 procent av tjejerna).
Inom ramen för uppdraget har vi genomfört en
intervjustudie. Genom denna ges en översiktlig
bild av områden som unga själva lyfter fram
som viktiga.
• Många återkommer till att tjejer, av olika anledningar
och på olika sätt, inte tar lika mycket
plats som killar. Oron för att bli ifrågasatt, hånad
eller ansedd som dum bromsar många av tjejernas
vilja att ta det offentliga utrymmet i anspråk.
I killgrupperna beskrivs upplevelser av att inte
bli tagen på allvar eller att bli sedd som stökig
för att man är kille.
• De flesta av tjejerna betonar vikten av att klara
arbetet i skolan, medan resonemangen varierar
bland killarna.
Inlaga.indd 8 2013-12-18 15:58:28
9
• Tjejers och killars förhållningssätt till idrott
skiljer sig åt mellan olika skolor och intervjugrupper.
En del tjejer är fysiskt aktiva i olika
idrottsformer och på olika nivåer. En del tjejer
uppger dock att de slutat med idrott för att hinna
med skolan, något som inte förekommer bland
killarna. Många killar säger att de är fysiskt aktiva
i olika sporter, vissa uttrycker ambitioner att
bli professionella idrottare.
• Utseende är något som på olika sätt kommer
upp i tjejgrupperna. Oftast finns en komplexitet
där tjejerna både reflekterar och ifrågasätter feminina
utseendeideal samtidigt som de strävar
efter att leva upp till dessa. I de intervjuer vi
gjort med killar talar de inte själva om utseendet
på samma sätt.
• Killars beteenden i grupp diskuterades i några
av intervjuerna. Killars sätt att uttrycka sig genom
att vara del av en grupp som hörs och syns
framträder.
Det är tydligt att unga upplever att det finns
olika förväntningar på tjejer och killar i skolans
miljö. Skolan är en arena där ojämställdhet
skapas men där det även finns möjligheter att
genomföra förändringar för att uppnå ökad jämställdhet
bland unga.
Utbildning och lärande
Det ungdomspolitiska området utbildning och
lärande omfattar både formell och icke formell
utbildning samt informellt lärande. Att kvinnor
och män ska ha samma möjligheter och villkor
i fråga om utbildning ingår även i regeringens
jämställdhetspolitiska delmål om ekonomisk
jämställdhet. Inom området ser vi en rad skillnader
mellan tjejer och killar. Många skillnader
har varit stabila över en längre tid. Särskilt
utmärkande är de könsbundna studievalen, att
killar generellt har sämre resultat än tjejer inom
skolsystemets alla delar och en ökande stress
bland unga tjejer.
Vi ser att tjejer och killar trivs olika bra i skolan.
Det är vanligare att tjejer är stressade jämfört
med killar. Omvänt så upplever killar i nå-
got mindre utsträckning att tjejer och killar blir
rättvist behandlade av lärarna. Det är också en
lägre andel bland dem som är nöjda med sin utbildning.
• Det är vanligare bland tjejer i årskurs 7–9 att
tycka att det är roligt att gå till skolan, 67 procent
jämfört med 49 procent bland killarna (2012).
• Redan i årskurs 7–9 finns tendenser att tjejer
är mer stressade än killar. På gymnasienivå är
könsskillnaderna när man mäter stress markanta.
Bland unga som känner sig stressade varje
dag eller minst en gång i veckan är könsskillnaderna
störst för egna krav och förväntningar på
skolarbetet (55 procent av tjejerna, 33 procent
av killarna), läxor/hemuppgifter (63 procent
av tjejerna, 43 procent av killarna) och betyg
(46 procent av tjejerna, 27 procent av killarna)
(2012).
Inlaga.indd 9 2013-12-18 15:58:28
10
• Av killarna i årskurs 7–9 uppger 24 procent
att hälften eller mindre än hälften av lärarna behandlar
tjejer och killar rättvist, jämfört med 10
procent av tjejerna (2012).
• Bland unga i åldern 20–25 år uppger 66 procent
av tjejerna och 55 procent av killarna att de
är ganska eller mycket nöjda med sin utbildning
(2012).
Tjejer och kvinnor presterar i genomsnitt bättre
än killar och män på alla utbildningsnivåer –
från grundskolan, via gymnasieskolan och upp
till högskolan.
• I årskurs 9 fick tjejerna bättre betyg än killarna
i alla ämnen utom idrott och hälsa läsåret
2011/12. Tjejerna nådde målen i större utsträckning
och deras slutbetyg från gymnasieskolan
är också bättre än killarnas på samtliga 17 nationella
program i gymnasieskolan. Dock visar
uppföljningen av resultaten från våren 2013 på
den största förbättringen i killars resultat sedan
meritvärdessystemet infördes 1998.
• Med den nya gymnasieskolan (Gy2011)
skärptes behörighetskraven till gymnasieskolan,
främst till de högskoleförberedande programmen.
Detta ledde till ökade könskillnader.
Könsskillnaden är störst för naturvetenskapsoch
teknikprogrammet, 2013 var 85 procent av
tjejerna och 81 procent av killarna behöriga.
• Tjejer fullföljer sina studier i större utsträckning
än killar. Bland unga som började i gymnasieskolan
hösten 2009 hade 72 procent av tjejerna
och 66 procent av killarna slutfört studierna
inom tre läsår. Även inom högskolan har kvinnor
generellt sett en högre examensfrekvens än
män.
I gymnasieskolan och på högskolan studerar
tjejer och killar ofta skilda ämnen och utbildningar.
Könsfördelningen ligger vanligen utanför
intervallet 40–60 procent.
• Bland dem som slutförde gymnasiestudier
läsåret 2011/12 var det endast på det naturvetenskapliga
programmet som andelen tjejer och
killar fördelade sig jämnt.
• Några gymnasieutbildningar hade en särskilt
sned könsfördelning. På fordons-, bygg- samt
el- och energiprogrammen utgjorde killar mer
än 90 procent av dem som slutförde utbildningen
läsåret 2011/12. På hantverksprogrammet
utgjorde tjejer mer än 90 procent. Könsfördelningen
varierar också mellan olika inriktningar
inom programmen.
• Forskarutbildningen har gått från en stark manlig
dominans till en jämn könsfördelning. Andelen
kvinnor var endast 8 procent bland dem som
tog doktorsexamen 1969/70. Läsåret 2000/01
passerade dock andelen kvinnor 40 procent.
Inlaga.indd 10 2013-12-18 15:58:28
11
Arbete och försörjning
I kapitlet om arbete och försörjning beskriver
vi flera områden som är kopplade till ungas
etablering. De övergripande ungdomspolitiska
målen att alla unga ska ha verklig tillgång till
välfärd och inflytande har en stark koppling till
arbete och försörjning. Området är också centralt
i jämställdhetspolitiken och berörs särskilt
av delmålen om jämn fördelning av makt och
inflytande, ekonomisk jämställdhet och en jämn
fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet.
Tjejer etablerar sig senare i arbetslivet, arbetar
i högre grad deltid och uppger att familjebildning
påverkar yrkeslivet i större utsträckning än
killar. Det är något vanligare att killar är arbetslösa
och långtidsarbetslösa jämfört med tjejer.
Vi ser också skillnader i lön mellan könen.
• Etableringsåldern, det vill säga den ålder när
tre fjärdedelar av en årskull har arbete, låg 2012
på 28 år för tjejer och 26 år för killar.
• Bland sysselsatta i gruppen 20–24 år arbetade
över 50 procent av tjejerna deltid 2012, medan
motsvarande andel bland killarna i samma åldersgrupp
var 26 procent. Andelen som arbetar
deltid är lägre bland både kvinnor och män i äldre
åldersgrupper, men skillnaden mellan könen
är ännu större bland dem.
• I kvalitativa studier lyfter tjejer oftare än killar
fram att familjebildning kommer att påverka deras
framtida yrkesliv. Studier visar dock att tjejer
och killar lägger ungefär lika mycket tid på
det obetalda hem- och omsorgsarbetet, men att
de delvis ägnar sig åt olika sysslor. När unga blir
föräldrar uppstår däremot betydande skillnader
mellan könen.
• I grupperna 20–24 år och 25–29 år uppger 15
procent av killarna att de någon gång har varit
ofrivilligt arbetslösa i mer än sex månader, jämfört
med 10 procent av tjejerna (2013). Bland
de i åldern 18–24 år som har varit inskrivna hos
arbetsförmedlingen i mer än 6 månader var 56
procent killar och 44 procent tjejer 2012. Andelarna
var desamma 2011.
• Löneskillnaden mellan könen är större bland
äldre än bland yngre, men även bland unga 18–
24 år har killar en högre lön än tjejer om vi ser
till medellön (lönerna har räknats upp till heltid).
Löneskillnader kan, förutom kön, bero på
ett flertal aspekter som skillnader i arbetslivserfarenhet,
utbildning, diskriminering, yrke och
inom vilken sektor som arbetet utförs.
Det finns en tydlig könssegregation bland unga
på arbetsmarknaden, vilket återspeglar den uppdelning
vi ser inom utbildningsväsendet.
• Av de 30 vanligaste yrkeskategorierna bland
unga i åldern 16–24 år har endast tre en jämn
könsfördelning 2011 (inom spannet 40–60 procent).
Detsamma gäller för gruppen 25–29 år.
Tidigare analyser kring de trettio vanligaste yrkena
i gruppen 20–64 år visar att det är få yrkeskategorier
som har en jämn könsfördelning
(2010).
Det finns olika sätt att mäta ekonomisk utsatthet.
Vi ser att det är vanligare att tjejer har svårt
att betala löpande utgifter och att de i större
utsträckning tar emot pengar från närstående.
Omvänt är det vanligare att killar har så allvarliga
svårigheter med sin ekonomi att de riskerar
vräkning och att deras skulder blir föremål för
Kronofogden.
Inlaga.indd 11 2013-12-18 15:58:28
12
• Det var 18 procent av tjejerna i åldern 16–25 år
som vid flera tillfällen haft svårighet att betala
löpande utgifter under det senaste året, jämfört
med 14 procent av killarna 2012.
• I gruppen 16–19 år var det vanligare bland tjejer
än bland killar att under det senaste året ofta
ha fått ekonomisk hjälp av föräldrar eller annan
anhörig, 47 procent av tjejerna och 39 procent
av killarna (2012).
• Det var 5,3 procent av killarna i åldern 16–25
år som hade så allvarliga skulder att de var föremål
för indrivning hos Kronofogdemyndigheten
jämfört med 2,7 procent av tjejerna 2012.
En annan del av ungas etablering handlar om
boende där vi också ser vissa skillnader. Det är
vanligare bland killar i åldern 20–25 år att bo
kvar hemma hos sina föräldrar (44 procent jämfört
med 29 procent bland tjejerna). Bland tjejerna
är det 49 procent som bor i en egen hyresrätt
i första hand jämfört med 33 procent bland
killarna (2011).
Oavlönat hem- och
omsorgsarbete
På uppdrag av Ungdomsstyrelsen har Marie
Evertsson och Katarina Boye, vid Stockholms
universitet, genomfört en fördjupningsstudie
om ungas oavlönade hem- och omsorgsarbete.
De har studerat den tid som läggs på obetalt
arbete och inställningen till jämställdhet bland
tjejer och killar i åldern 19–30 år (2010). I studien
görs en jämförelse med motsvarande åldersgrupp
2000.
Resultaten visar att könsskillnaderna i gruppen
19–30 år i rutinartat hushållsarbete var små redan
2000 och minskade ytterligare till 2010. I
familjer med barn tycks könsskillnaderna däremot
ha ökat. Om det beror på sammansättningen
i urvalsgruppen eller om det tyder på mer stabila
förändringar i mammors och pappors ansvarsfördelning
är en fråga för framtida forskning.
• Inställningen till jämställdhet har varit relativ
stabil mellan 2000 och 2010. Runt 55 procent av
killarna och drygt 65 procent av tjejerna tycker
att det är mycket viktigt att satsa på ett samhälle
där kvinnor och män delar lika på ansvar för
hem och barn.
• Fördelningen av hushållsarbetet bland unga
har blivit mer jämn mellan 2000 och 2010. Detta
beror framför allt på att tjejerna minskat tiden
för rutinartat hushållsarbete. I genomsnitt ägnade
tjejerna 10,5 timmar och killarna 9,0 timmar
per vecka åt hushållsarbete (2010).
• Killar ägnar mindre tid än tjejer åt rutinartat
hushållsarbete men det är vanligare att killar
hjälper anhöriga och släktingar utanför hemmet
med hushållsarbete (inklusive reparationer och
underhåll).
• Kvinnors hushållsarbetstid ökar betydligt när
de blir föräldrar och är som störst när barnet
är under två år. Hushållsarbetstiden ökar ytterligare
för kvinnan om familjen får fler barn.
Mäns tid ökar i lägre grad när de får sitt första
barn, sjunker lite med barnets ålder och ökar
inte heller med ytterligare barn. Resultaten visar
att tjejer med barn hushållsarbetar i högre grad
än killar, även om de arbetar lika många timmar
på arbetsmarknaden och har lika hög lön som
killarna. Detta tyder på att den ojämna arbetsdelningen
inte främst är ekonomiskt motiverad.
Inlaga.indd 12 2013-12-18 15:58:28
13
Hälsa och utsatthet
För att beskriva ungas hälsa analyserar vi självskattad
hälsa, psykiskt välmående, psykosomatiska
symptom och trygghet. En stor del av kapitlet fokuserar
på våld och utsatthet eftersom delmålet om
att stoppa mäns våld mot kvinnor samt rätten till
kroppslig integritet är det som är högst prioriterat
inom jämställdhetspolitiken.
En majoritet av de unga mår bra, men det finns
samtidigt betydande andelar som inte gör det. Killar
uppger ett bättre allmänt hälsotillstånd än tjejer
och är i större utsträckning nöjda med sin hälsosituation.
Det är vanligare att tjejer oroar sig för sitt
utseende, sin vikt och att inte duga.
• Det egna allmänna hälsotillståndet bedöms som
bra eller mycket bra av 75 procent av tjejerna och
81 procent av killarna i åldern 16–25 år. Omvänt bedömer
7 procent av tjejerna och 4 procent av killarna
sin hälsa som ganska eller mycket dålig. Könsskillnaderna
är störst i gruppen 16–19 år (2012).
• Bland tjejer i åldern 16–29 år oroar sig 23 procent
ofta för sitt utseende och 28 procent oroar sig ofta
för sin vikt (6 respektive 8 procent bland killar). I
samma åldersgrupp oroar sig 25 procent av tjejerna
för att inte duga jämfört med 11 procent av killarna.
Mellan 16 och 29 år tycks dock killars oro tillta nå-
got med ökad ålder, medan tjejers oro istället minskar
något (2013).
Könsskillnaderna är påtagliga när vi tittar på psykisk
ohälsa och stressrelaterade symptom. Framfö-
rallt tjejer har haft en negativ hälsoutveckling sedan
slutet på 1980-talet, även om trenden är tydlig
också för killar fast från ett lägre utgångsläge. Vi
ser tendenser till att tjejer och killar hanterar psykisk
ohälsa på olika sätt och att ohälsan har olika
konsekvenser.
• Andelen som uppger att de är stressade flera
gånger i veckan är 50 procent bland tjejerna
och 24 procent bland killarna i åldern 16–25 år.
Bland tjejerna är 17 procent stressade varje dag
jämfört med 5 procent bland killarna (2012).
• Under 2012 uppgav 25 procent av tjejerna i
åldern 16–24 år att de lider av ängslan, oro eller
ångest, jämfört med 14 procent av killarna.
Jämfört med 1988/89 så har dessa andelar nästan
tredubblats för tjejer och mer än tredubblats
för killar. Konsekvenserna av psykiska besvär
tycks även vara större för tjejer.
• En jämförelse bland 16–29-åringar visar att
det mellan 2002 och 2013 har skett en viss ökning
av andelen unga som uppger att de ofta har
svårt att somna, lider av huvudvärk eller har ont
i magen.
• Tjejer och killar som mår dåligt hanterar i viss
mån sin situation på olika sätt. Killar uppger i
mindre utsträckning än tjejer att de pratar med
personer i sin omgivning när de mår dåligt. De
söker även stöd hos vuxna utanför familjen i
mindre utsträckning än tjejer. Intervjustudier
tyder också på att killar är mindre verbala än
tjejer när de söker stöd. Det finns också starka
samband mellan ekonomiska svårigheter och
psykisk ohälsa, i synnerhet bland tjejer. Bland
både tjejer och killar är oro för och brist på inflytande
kring den egna ekonomin förenat med
högre grad av psykisk ohälsa.
• Användningen av antidepressiva läkemedel
har ökat bland både tjejer och killar mellan 2007
och 2012. Under 2012 tog 4,4 procent av tjejerna
och 2,3 procent av killarna i gruppen 15–19
år antidepressiva läkemedel.
Inlaga.indd 13 2013-12-18 15:58:28
14
• Trots att tjejer i större utsträckning än killar
lider av psykiska besvär och vårdas för självmordsförsök
är 70 procent av de som faktiskt
avlider till följd av självmord i åldern 15–24
år killar. Killar är även överrepresenterande i
samband med alkohol- och narkotikarelaterade
dödsfall samt i fordonsolyckor med dödlig utgång.

Ungas våldsutsatthet och våldsutövande är
betydligt högre än för andra åldersgrupper. Tjejers
och killars våldsutsatthet ser många gånger
olika ut, gemensamt är dock att förövarna i stor
utsträckning är killar och män. Trots detta förbises
ofta både ålder och kön i analyser och diskussioner
om våld.
• Av killar i åldern 16–24 år uppger 9 procent
att de utsatts för misshandel under det senaste
halvåret 2012 jämfört med 4 procent av tjejerna.
I gruppen 19–24 år var risken nästan fem gånger
så hög bland killar som bland tjejer att hamna
på sjukhus till följd av våldsskador under 2011.
• Enkätstudier visar att 89 procent av alla misshandelsförövare
i gruppen 16–24 år var killar
och 11 procent var tjejer under perioden 2009–
2011. Bland offren för misshandel i åldersgruppen
var 71 procent killar och 29 procent tjejer.
• Det finns betydande variationer inom ungdomsgruppen
när det gäller utsatthet för våld.
Ungdomsstyrelsen har i tidigare utredningar visat
att unga hbtq-personer och tjejer och killar
med funktionsnedsättning är extra utsatta. De
upplever sämre hälsa och har i större utsträckning
än andra utsatts för hot och våld.
Killar drabbas framförallt av fysiskt våld från
en okänd förövare på allmän plats, medan tjejer
i större utsträckning är utsatta för våld i bostaden,
på arbetet eller i skolan.
• Tjejer är i högre grad utsatta för våld i nära
relationer än killar. Unga ensamstående mammor
är i högre grad drabbade än andra studerade
grupper. Av de tjejer som utsattes för misshandel
under 2011 uppger 22 procent att våldet skett i
bostaden och 28 procent uppger att förövaren
var en närstående (jämfört med 6 respektive 3
procent av de utsatta killarna). Det är även en
högre andel av de tjejer som utsatts för hot och
trakasserier som har utsatts av en närstående
jämfört med andelen killar.
• Unga tjejer är överrepresenterade som offer för
sexualbrott och förövaren är många gånger en
jämnårig eller något äldre kille. Bland tjejer i åldern
16–24 år uppger 3,4 procent att de har varit
utsatta för sexualbrott jämfört med 0,5 procent
bland killar (2011).
• Den upplevda otryggheten och rädslan för att
vistas i det offentliga rummet kvällstid är betydligt
vanligare hos tjejer än hos killar. En större
andel tjejer än killar upplever även att otryggheten
påverkar deras livskvalitet. Så många som
29 procent av tjejerna i åldern 16–24 år uppger
att de under det senaste året ofta valt att ta en
annan väg eller ett annat färdsätt på grund av
oro att utsättas för brott jämfört med 5 procent
av killarna (2012).
• Bland unga i åldern 16–25 år uppger 33 procent
av killarna och 16 procent av tjejerna att de
tycker det är okej att andra har sex mot ersättning
(2012). I ungdomsenkäten 2012 uppger 2,1
procent av killarna och 0,8 procent av tjejerna
Inlaga.indd 14 2013-12-18 15:58:28
15
att de själva har erfarenhet av att ta emot ersättning
för sex. En betydande andel av dem som
köper sex av unga är själva unga och den största
andelen är män.
• Av de våldtäkter mot personer över 18 år som
anmäldes under 2012 var offren i 96 procent av
fallen kvinnor och 98 procent av de misstänkta
förövarna var män. Mer än hälften (53 procent)
av förövarna var killar mellan 15 och 29 år.
• Det är fyra gånger så vanligt att tjejer får ovälkomna
sexuella förslag på nätet jämfört med
killar. Under 2012 hade 44 procent av tjejerna i
åldern 16–25 år någon gång varit med om att en
person på nätet försökt förmå dem att prata om
sex, skicka bilder eller agera framför en webbkamera
mot deras vilja jämfört med 12 procent
av killarna.
Grupper, maskuliniteter och våld
På uppdrag av Ungdomsstyrelsen har Tove Pettersson,
vid kriminologiska institutionen på
Stockholms universitet, gått igenom forskning
som belyser gruppens betydelse för ungas våldsutövande
och skapandet av maskulinitet. Hon
belyser likheter mellan vardagliga situationer i
exempelvis skolan och mer allvarliga våldsbrott
som begås av killar och män i grupp.
Analysen visar hur användandet av våld mot
någon inför en grupp kan vara betydelsefullt
för att uppnå status. Grupperna i studien präglas
av en stark manlig, homosocial gemenskap,
där lojalitet värderas högt. Homofobi och den
symboliska betydelse som "bögen" tillskrivs är
centralt i studierna. Sexistiska och nedvärderande
attityder och beteenden mot kvinnor är också
framträdande.
Hotet om att själv bli utsatt genom att inte leva
upp till de krav på maskulinitet som gruppen
ställer har en stark disciplinerande effekt. Forskare
inom skilda fält påtalar hur normer kring
dominans, överordning, styrka eller att inte vara
feg ofta präglar maskulinitetskonstruktioner.
Flera av de normer som förknippas med brottslighet
är värderingar som även återfinns bland
killar i andra sammanhang.
Sammantaget visar genomgången att killars
och mäns tillvaro många gånger är begränsad.
Små avvikelser från de maskulina normerna,
exempelvis genom att göra något som uppfattas
som feminint, kan lätt leda till trakasserier
och begränsade möjligheter att få delta i kamratgruppen
på lika villkor. Detta får betydelse
även i andra i sammanhang och både tjejer och
andra killar utsätts för killgruppernas maskulinitetskonstruktioner
genom såväl sexism som
våldsbrott.
Det här innebär att gruppen är viktig i
våldsförebyggande arbete, framför allt i ungdomsgruppen
och då speciellt för killar. Dels
för att gruppen är särskilt betydelsefull under
ungdomsåren, dels för att killar i grupp tycks
konstruera maskulinitet som är starkare förknippad
med dominans, överordning och våld än det
som sker individuellt.
Därför är det angeläget att utveckla våldspreventivt
arbete med särskilt fokus på grupper.
Flera våldspreventiva program från andra länder
har också ett inslag av ett åskådarperspektiv, där
fokus ligger på agerandet hos närvarande som
inte själva deltar i våldshändelsen.
Inlaga.indd 15 2013-12-18 15:58:28
16
Inflytande och
representation
Inflytande och representation är nära kopplat till
huvudmålen inom både jämställdhetspolitiken
och ungdomspolitiken. Det ungdomspolitiska
målet anger att unga ska ha verklig tillgång till
inflytande och välfärd och det jämställdhetspolitiska
målet att kvinnor och män ska ha makt
att forma samhället och sina egna liv. Vår studie
visar att tjejer och killar i lika stor utsträckning
uppger intresse för samhällsfrågor och vad som
händer i andra länder (2012). Vi ser dock att tjejers
och killars erfarenheter i andra avseenden
skiljer sig åt:
• En högre andel killar än tjejer uppger att de är
intresserade av politik, 45 procent jämfört med
31 procent (2012). Skillnaden har ökat de senaste
åren. När vi undersöker faktiska politiska
aktiviteter framstår det istället som att tjejer i
något högre grad är aktiva.
• En högre andel tjejer än killar i åldern 20–25
år uppger att de vill vara med och påverka lokalt
2012 (43 respektive 38 procent). Av de som inte
vill vara med och påverka är det en större andel
tjejer än killar i åldern 16–25 år som uppger att
det är för att de kan för lite om hur de ska bete
sig (27 procent respektive 16 procent).
• Killar i åldern 16–25 år var i högre grad än
tjejer benägna att chatta, debattera och kommentera
politik på internet 2012 (22 respektive
11 procent). Tjejer väljer i större utsträckning
än killar att köpa vissa produkter av politiska,
etiska eller miljömässiga skäl (35 respektive 27
procent).
• En något högre andel tjejer än killar röstar i
nationella val. Samtidigt var det fler killar än
tjejer, 18–25 år, som nominerades och valdes
in i riksdag och landstingsfullmäktige 2010. I
kommunfullmäktigevalen var könsfördelningen
nästan jämn. Det är vanligare att tjejer hoppar av
sina politiska uppdrag än att killar gör det.
• Samtliga politiska ungdomsförbund, utom
Grön ungdom och Ung vänster, hade fler killar
än tjejer som medlemmar 2011. Könsfördelningen
håller sig dock inom spannet 40–60
procent för alla ungdomsförbund utom Ung pirat
och Sverigedemokratisk ungdom (SDU) som
har en fördelning på 80–85 procent killar och
15–20 procent tjejer, samt Grön ungdom med en
fördelning på 61 procent tjejer och 39 procent
killar.
Ungdomsstyrelsens
bidragsgivning till unga
och jämställdhet
En av Ungdomsstyrelsens centrala uppgifter är
att ge bidrag till ideella organisationer. Vi har
i denna studie analyserat ansökningar och slutrapporter
för projekt som under de senaste fem
åren haft ett jämställdhetssyfte och som riktat
sig till unga.
Kartläggningen visar att flest projekt som beviljats
bidrag har arbetat för det jämställdhetspolitiska
delmålet om lika makt och inflytande.
Det näst vanligaste är att arbeta för att mäns våld
mot kvinnor ska upphöra, där de flesta projekt
drivits av tjej- och kvinnojourer eller syftat till
att motverka hedersrelaterat våld. Få projekt
syftar till ekonomisk jämställdhet och det finns
inga projekt som arbetar för en jämnare fördelning
av det obetalda hemarbetet bland unga.
De flesta projekt i kartläggningen har tagit
fram metodmaterial, genomfört utbildningar för
unga och yrkesverksamma samt kompetensutvecklat
personer i den egna verksamheten. Det
Inlaga.indd 16 2013-12-18 15:58:28
17
har blivit vanligare att arbeta med jämställdhet
utifrån ett normkritiskt perspektiv mellan 2008
och 2012 och flera projekt syftar till att utjämna
maktstrukturer i den egna organisationen.
Många projekt riktar sig till "alla" unga eller
syftar till att stärka tjejer, men få projekt har
främst killar som målgrupp. Det finns en risk
att jämställdhetsarbete blir en fråga för endast
kvinnor eller tjejer. Villkoren för de olika bidrag
som fördelas påverkar i sig utfallet av de projekt
som drivs av organisationer i det civila samhället.
Inom många bidragsformer finns det särskilt
avsatta medel för exempelvis kvinnor.
Kultur och fritid
Den fria tiden är en viktig arena för ungas lärande
och självförverkligande. I regeringens strategi
för ungdomspolitiken framhålls tillgången till
kultur som grundläggande i en demokrati samt
som ett kraftfullt redskap för ett aktivt deltagande
i samhället. Idrotten är också en viktig del av
många ungas fritid. Det jämställdhetspolitiska
delmål som ligger närmast detta område handlar
om jämn fördelning av makt och inflytande.
Det är vanligare bland tjejer att uppleva att de
har för lite fritid och tjejer är även i mindre utsträckning
aktiva i föreningar. Killar tycks värdera
fritidsaktiviteter högre.
• Det är vanligare att tjejer upplever att de har
för lite fritid och nivåerna har varit relativt stabila
mellan 2004 och 2012. Bland tjejer i åldern
16–25 år uppgav 42 procent att de hade för lite
fritid, jämfört med 28 procent bland killarna
(2012).
• Tjejer och killar är ungefär lika nöjda med sin
fritid, men det är vanligare att tjejer i åldern 16–
25 år har avstått från att besöka en fritidsaktivitet
på grund av rädsla för att bli dåligt bemött,
17 procent av tjejerna och 12 procent av killarna
(2012).
• Fritiden är det som värderas högst på frågan
om vad som är viktigast just nu bland unga i
åldern 16–24 år, före andra områden som parförhållande,
fast arbete och bilda familj. På frå-
gan om vad som ger livet mest mening var familjen
det vanligaste svarsalternativet för såväl
tjejer som killar i åldern 16–29 år. Bland killar
var fritiden det näst vanligaste svarsalternativet
(21 procent) medan det bland tjejer istället var
vänner (16 procent) följt av fritid (7 procent)
(2013).
Många tjejer och killar idrottar och motionerar,
men det sker delvis i olika sammanhang och
i olika utsträckning. Killar är överrepresenterade
inom föreningsidrotten samtidigt som det är
något vanligare bland tjejer att motionera. Tjejer
lämnar föreningsidrotten i större utsträckning än
killar när de kommer upp i tonåren.
• Andelen tjejer som motionerar minst en gång i
veckan har legat runt 80 procent de senaste åren
(2008–2012) medan andelen killar har varit nå-
got lägre, runt 70 procent.
• Killar är överrepresenterade inom föreningsidrotten.
Bland det totala antalet deltagartillfällen
2011 var könsfördelningen 61 procent killar
och 39 procent tjejer. Andelen aktiva tjejer
minskar med ökad ålder.
• I många fall är män överrepresenterade på ledande
positioner inom idrotten.
• Vissa idrotter är tydligt könskodade. De tre
specialförbund som har flest deltagartillfällen är
fotboll, innebandy och ishockey. Det är också
Inlaga.indd 17 2013-12-18 15:58:28
18
de specialförbund som har lägst andel tjejer och
högst andel killar som deltagare. Ridsport och
gymnastik är de specialförbund där främst tjejer
deltar, men dessa har betydligt färre deltagartillfällen.

• Tjejer med utländsk bakgrund är den grupp
som i minst utsträckning är representerad inom
föreningsidrotten. Unga hbtq-personer har betydligt
lägre deltagande än övriga inom motion
och idrott. Killar som identifierar sig som heterosexuella
deltar i föreningsidrotten i större
utsträckning än killar med annan sexuell tillhö-
righet.
Tjejer är i högre grad aktiva kulturutövare och
utövar i ungdomsåren fler kulturformer samtidigt
jämfört med killar. I åldern 13–25 år är killar
dock överrepresenterade i de verksamheter
som får offentligt stöd.
• Inom breda kulturområden som att sjunga,
spela musik, dansa och utöva teater är tjejer i
åldern 16–25 år mer aktiva än killar minst en
gång i veckan, 38 procent jämfört med 29 procent
(2012).
• Tjejer deltar i större utsträckning i dans, skrivande
och teater på sin fritid, medan killar i
större utsträckning deltar i musikaktiviteter
(2010). Bland tjejerna i åldern 16–25 år var det
även 21 procent som var aktiva i minst tre av
kulturaktiviteterna musik, dans, bild, skrivande
eller teater någon gång det senaste året jämfört
med 8 procent bland killarna. Andelen som inte
hade utövat någon av de nämnda aktiviteterna
på sin fritid var 39 procent bland killarna och 24
procent bland tjejerna (2010).
• Sett till antal deltagare är tjejer överrepresenterade
inom musik- och kulturskolans verksamhet
2012 (69 procent jämfört med 31 procent killar). I
verksamheten deltar främst barn under 13 år. I studieförbundens
studiecirkelsverksamhet med kulturinriktning
för unga i åldern 13–24 år är förhållandet
istället det motsatta, 40 procent tjejer jämfört med
60 procent killar (2012).
• Läsförståelsen hos unga har minskat generellt.
Ungefär en fjärdedel av de 15-åriga killarna i Sverige
saknade funktionell läsförmåga 2010. Bland
unga med de lägsta resultaten i Sverige är andelen
killar betydligt högre än andelen tjejer (24 respektive
10 procent).
I fördelningen av statliga offentliga medel till
ungas organisering, idrott och kultur i åldersgruppen
13–25 år får killar den största andelen.
• Det offentliga stödet till idrotten går huvudsakligen
till föreningsidrott, där en högre andel killar
än tjejer är aktiva. Den senaste mätningen visar att
killar står för drygt 60 procent av deltagartillfällena
och tjejer för knappt 40 procent 2011.
• En stor del av statens stöd till ungas kulturutövande
går genom studieförbundens studiecirklar. I studiecirklarna
med kulturinriktning finns en liknande
övervikt av killar, 60 procent killar och 40 procent
tjejer i åldern 13–24 år deltog i sådana cirklar 2012.
• Ungdomsstyrelsen kan se att antalet tjejer och
killar ökar bland det totala antalet medlemmar
som finns i de ungdomsorganisationer vi fördelar
statsbidrag till. Dock verkar fördelningen här bli
alltmer skev, 2010 var 47 procent av organisationernas
medlemmar tjejer och 53 procent killar. Två
år senare var 41 procent tjejer och 59 procent killar
(2012).
Inlaga.indd 18 2013-12-18 15:58:28
19
Förändringsarbete inom
de fem huvudområdena
I varje kapitel ger vi en sammanfattande bild av
jämställdhetssatsningar som har riktats till unga
i åldern 13–25 år, med fokus på de senaste fem
åren.
Utbildning och lärande är ett område där jämställdhetsarbetet
har belysts grundligt relativt
nyligen både inom grund- och gymnasieskolan
och inom högskolan. Flera initiativ har tagits
på utbildningssystemets olika nivåer, både i
form av särskilda satsningar och i form av att
integrera jämställdhetsperspektivet i ordinarie
verksamhet och utbildningar. Det finns dock
tendenser att de särskilda satsningar som görs
blir kortsiktiga och inte lyckas skapa långsiktig
förändring. Vi ser också att unga själva sällan
involveras mer direkt i det jämställdhetsarbete
som bedrivs i skolans värld.
Inom området arbete och försörjning är initiativ
för ökad jämställdhet bland unga inom arbetslivet
ett underutvecklat område. Det finns
få studier som belyser dessa frågor på djupet,
och vi ser få initiativ för ökad jämställdhet bland
unga inom detta fält. Detta märks både i en genomgång
av arbetet inom ramen för Program
för hållbar jämställdhet (HÅJ) som Sveriges
Kommuner och Landsting driver 2008–2013 för
att stödja arbetet med jämställdhetsintegrering
på lokal och regional nivå, och i de många ungdomsprojekt
som delfinansierats av Europeiska
socialfonden under 2007–2013.
Vi har i rapportens kapitel om hälsa och utsatthet
särskilt fokuserat på ungas psykiska ohälsa
och arbete kopplat till att förhindra mäns våld
mot kvinnor samt rätt till kroppslig integritet.
Det finns betydande satsningar för att synkronisera
samhällets insatser kopplade till barns och
ungas psykiska ohälsa och för att stärka elevhälsans
arbete. Unga är också särskilt prioriterade
i psykiatrisatsningen 2012–2016. För att stärka
arbetet att bekämpa mäns våld mot kvinnor har
regeringen arbetat utifrån tre handlingsplaner
och under 2011–2014 arbetar de med fokusområden
som bland annat handlar om stärkt samordning,
åtgärder mot sexuellt våld, prostitution
och människohandel samt stärkt förebyggande
arbete.
Det finns flera initiativ och satsningar som
handlar om ungas inflytande och representation,
dock finns det få satsningar som är riktade
specifikt mot unga som också är kopplat
till jämställdhet. En viktig lärdom är att även
om olika aktörer och myndigheter arbetar med
både jämställdhet och inflytande bland unga, så
är dessa områden sällan sammanlänkade. Istället
finns flera exempel på hur aktörer inom det
civila samhället bedrivit arbetet där båda dimensionerna
finns med samtidigt. Vi ser det bland
annat genom att Ungdomsstyrelsens stöd till
projekt på temat unga och jämställdhet i mycket
hög grad varit inriktade mot ungas inflytande
och representation.
När det gäller ungas kulturaktiviteter och fritid,
så har vissa initiativ tagits för att öka jämställdheten
bland unga. Det finns både lokala
exempel och nationella initiativ för att öka jämställdheten
inom idrotten och kulturlivet. Vår
undersökning visar dock att arbetet inom båda
dessa områden har en lång bit kvar innan vi
uppnår en jämställd fritid för tjejer och killar.
Förändringsarbetet inom idrotten kan inte sägas
ha kommit särskilt långt (samtidigt som tjejer är
överrepresenterade bland styrelseledamöter under
30 år i centrala styrelser) och de satsningar
som har gjorts inom kulturområdet berör endast
delvis unga 13–25 år och inte alltid med ett jämställdhetsperspektiv
som en del av arbetet. Den
samlade kunskapen om ungas fritid på nätet är
också bitvis låg och kan utvecklas framåt.
Inlaga.indd 19 2013-12-18 15:58:29
20
En viktig fråga är också hur vi skapar goda
förutsättningar för att ta tillvara erfarenheter
och kunskaper från de satsningar som görs på
jämställdhet. Här finns det positiva initiativ som
portalen www.jamstall.nu där man hittar exempel
inom området. Samtidigt ser vi att arbetet
med att ta tillvara kunskaper och erfarenheter
har kommit olika långt. Exempelvis finns många
utredningar och utvärderingar om jämställhetsarbetet
inom skolan, men desto färre som belyser
situationen för unga inom både arbetslivet
och på fritiden.
Diskussion och förslag
Det är inte möjligt att enkelt konstatera hur det
ser ut när det gäller jämställdhet bland unga i
Sverige. Jämställdhet är mångfacetterat och
orsakssamband ofta komplexa. Det genomförs
också en rad olika typer av analyser inom området.
Det finns flera olika index för att mäta
och jämföra jämställdhetssituationen på internationell
nivå. Genom åren har det tagits fram ett
tiotal sådana mått. Sverige och flera andra nordiska
länder brukar placera sig högt i sådana mätningar.
I vår rapport ser vi både positiva och negativa
trender när det gäller jämställdhet bland
unga. Vissa skillnader mellan könen är istället
relativt konstanta över tid. Inom flera områden
framträder dock en mer komplex bild som gör
det svårt att entydigt tala om förbättringar eller
försämringar.
När det gäller ungas inställning till jämställdhet
har denna varit stabil under 2000–talet.
Unga generellt värderar jämställdhet som en
viktigare fråga än äldre. Stödet för jämställdhet
är mer utbrett bland tjejer och kvinnor än bland
killar och män.
Bland positiva trender finns en alltmer jämn
könsfördelning bland unga doktorander vid universitet
och högskolor. Segregationen mellan
könen i vilka program de läser på gymnasiet är
stor, men har minskat något de senaste tio åren.
Bland negativa trender finns särskilt tjejers hälsoutveckling
sedan 1980-talet. Nya behörighetsregler
i gymnasiet verkar också förstärka
skillnaderna mellan könen i vilka program de
läser, vilket är en utveckling som behöver följas
framöver.
Vi ser genom rapporten att ojämställdhet begränsar
både tjejer och killar, och att de har olika
handlingsutrymme i många sammanhang. Tjejer
och killar möter skilda förväntningar i skolan,
både från personal och från andra elever, vilket
riskerar att förstärka skillnaderna mellan könen.
Här verkar det också finnas betydande variationer
mellan skolor när det gäller lokala normer
för tjejer och killar. Det är viktigt att skolan är en
plats där alla kan mötas av likvärdiga förväntningar.
Att det finns en betydande segregering i
val av utbildning, av yrke såväl som av fritidsaktiviteter
är en indikation på de begränsningar
som kan finnas.
Inom flera områden har tjejer sämre levnadsvillkor.
Psykisk ohälsa och stress är särskilt utbrett.
Det gäller även utsatthet för sexuellt våld
och våld i nära relationer. Familjebildning tenderar
också att få större konsekvenser för tjejer
i relation till både arbetslivet och till det oavlö-
nade hem- och omsorgsarbetet. Bland killar är
det vanligare med allvarligare ekonomiska problem,
och de är överrepresenterade när det gäller
våldsutövande och även utsatthet för många
former av våld. Vi ser hur maskulinitetsnormer
påverkar våld och även hur killar verbaliserar,
eller inte verbaliserar sitt mående.
Inlaga.indd 20 2013-12-18 15:58:29
21
Jämställdhetspolitiken tar sin utgångspunkt
i relationen mellan könen och den ojämna fördelningen
av makt och inflytande. Det är viktigt
att också uppmärksamma att det finns personer
som varken identifierar sig som tjejer eller killar,
och att analyser ofta har en heterosexuell
utgångspunkt och kärnfamiljen som modell.
De statistiska undersökningar som finns är väldigt
begränsade när det gäller att fördjupa vår
kunskap om levnadsvillkoren för flera delar av
ungdomsgruppen som vi vet lever i en särskilt
utsatt situation. Här behövs fortsatta kvalitativa
studier för att spegla villkoren och kunna formulera
relevanta politiska frågor.
Förändringsarbetet har kommit olika långt
om vi ser till huvudområdena i ungdomspolitiken.
Inom utbildning och lärande har många
satsningar och utredningar gjorts och det finns
mycket samlad erfarenhet och kunskap för ett
fortsatt arbete. För arbete och försörjning ser vi
att det har varit ovanligt med initiativ för ökad
jämställdhet för unga. Inom hälsa och utsatthet
kan vi konstatera att det finns betydande satsningar
för att utveckla de insatser som ges, och
att barn och unga är särskilt prioriterade i satsningen
kring psykisk ohälsa 2012–2016, dock
saknas ett tydligt jämställdhetsperspektiv. Flera
initiativ har tagits för att stärka kunskapen och
insatserna inom området unga och våld. Ungdomsstyrelsen
har sedan tidigare lagt flera förslag
hur detta arbete kan förstärkas ytterligare.
Inom inflytande och representation finns det
få offentliga initiativ som kombinerar frågorna
om ungas inflytande och jämställdhet. Detta är
istället vanligare bland aktörer inom det civila
samhället, som också får stöd från det offentliga
bland annat genom Ungdomsstyrelsen och
Allmänna arvsfonden. Inom området kultur och
fritid finns lokala exempel och nationella initiativ
för att öka jämställdheten inom idrotten och
kulturlivet. Vi ser att arbetet inom idrotten kan
utvecklas och att satsningar inom kulturen endast
delvis når unga.
För ett långsiktigt arbete behöver projekt och
särskilda initiativ pågå samtidigt som jämställdhetsintegreringsarbetet.
Kunskaper och erfarenheter
från förändringsarbete skulle kunna samlas
på ett mer systematiskt sätt än idag. Vi ser
också behov av att killar och mäns engagemang
behöver höjas inom jämställdhetspolitiken för
att nå långsiktig förändring.
Ungdomsstyrelsen lägger sex förslag som kan
komplettera och vidareutveckla arbetet och kunskapsutvecklingen
för ökad jämställdhet mellan
tjejer och killar:
• Synliggör barn och unga i uppföljningen av
jämställdhetspolitiken
• Förtydliga jämställdhetsperspektivet i satsningen
kring psykisk ohälsa 2012–2016
• Granska arbetsmarknadsåtgärder utifrån ett
jämställdhetsperspektiv
• Förstärk arbetet mot sexuella trakasserier i
skolan
• Fokus på grupper och maskulinitet i forskning
och i ett avgränsat försök med våldspreventivt
program i Sverige
• Utveckla indikatorerna för uppföljning av ungas
kultur och fritid, och därmed möjligheterna
att följa upp jämställdheten på området.

Denna avhandling innehåller en huvudstudie och en delstudie. Syftet med huvudstudien var att följa upp en grupp ungdomar som hade blivit diagnostiserade med uppförandestörning (n=351) i det unga vuxenlivet. Delstudiens syfte var att ifrågasätta och klargöra frågeformuläret KASAM-29 och dess förhållande till den salutogena teorin. I avhandlingen användes olika utfallsvariabler och utfallsmått, vilka även diskuterades. Två perspektiv på utfall användes, ett salutogent och ett ekologiskt.

Det salutogena perspektivet kunde användas först efter att delstudien var klar. Delstudien visade att KASAM-29 är ett reliabelt och validt mätinstrument. Dessutom visade delstudien att huvudbegreppet i den salutogena teorin Känslan av sammanhang bör betraktas som ett holistiskt begrepp.

Huvudstudien följde upp 290 ungdomar i deras unga vuxenliv (medelålder 21 år). Utifrån det salutogena perspektivet, KASAM-29, hade ungefär hälften männen (43 %) och kvinnorna (56 %) ett negativt utfall. Det ekologiska perspektivet bestod av sju enskilda variabler: låg utbildningsnivå, transfereringsinkomst, hög symtombelastning, missbruk, kriminalitet och dygnsvård för vuxna. Genom att kombinera dessa enskilda variabler, hade ungefär två tredjedelar av männen (68-70 %) och ungefär hälften av kvinnorna ett negativt utfall i vuxenlivet. Dessa utfallsmått kunde inte substantiellt prediceras av variabler från deras medicinska patient journal.

Huvudstudien är en av få nationella och internationella långtidsuppföljningar bestående av ett kliniskt urval av ungdomar diagnostiserade med uppförandestörning. Studien visar att det är möjligt att genomföra denna typ av studier med ett litet bortfall. Individer diagnostiserade med uppförandestörning har en förhöjd risk för ett problematiskt vuxenliv. Vuxenlivet kan beskrivas på många olika sätt. Men slutsatsen är att utfallet i vuxenlivet beror på valet av utfallsmått. För att besvara frågan hur stor del av ungdomarna som hade ett negativt utfall i vuxenlivet måste utfallsmåttet först specificeras. Specificeringen måste klargöra utfallsmåttets uppbyggnad och definition. Först därefter kan frågan verkligen besvaras.

Juveniles who are rowdy, who commit crime, abuse drugs, have difficulty functioning in school or in the home are the subject of constant attention: from indignant voices in newspaper reports, to demands in parliament for action, all the way to the informal conversations at the lunch table and in the home in front of the television. This dissertation is about society's attempts to normalize them, in a time when institutional care has gained a bad reputation. All over the western world there are attempts to replace institutions with qualified non-institutional measures. In Sweden a rather broad range of activities has emerged under designations such as home-based solutions, intermediary care or simply alternatives to institutional care. Among these we can find both all-embracing and innovative endeavours and more limited expansions of established patterns of thought. Although there are numerous studies of individual ventures, often in the form of project evaluations, there are no approaches with an overall perspective on the field. This dissertation seeks to remedy this by studying ideas articulated when activities are planned and how daily life between juveniles and employees is formed in a typical home-based solution. These studies are conceptualized through a description of the development of juvenile care during the 20th century. The study is based on the methods of discourse analysis and focuses on how communication is shaped and given a specific function in an institutional order. The first study shows how the social worker as a rescuing subject is linked with the juvenile as an object needing rescue through the technology involved in the home-based solution. Four main forms of home-based care are identified in accordance with the way they relate to the mother organization (integrated – free-standing), and the way they handle problems that arise (ad hoc – a priori). The study of the special school "Pilen" analyses in detail how everyday life is shaped and maintained. Therapeutic work is perceived in the dissertation as actions accompanied by power with the intention of achieving dominance within a social space. In the special school it becomes evident how the employees' claims for power encounter the juveniles' counter-power, and how this is expressed in a reciprocal positioning game. The juveniles often have great potential to neutralize the employees' direct interventions. At the same time, they have little opportunity to change the social and cultural framework which dictates why they are there – and hence also little opportunity to avoid being captured in the category of "problem children". In this way the special school was simultaneously a sanctuary from the excessive pressures of ordinary school and a place of banishment from it, and from what is perceived as the reference of normality.

AIMS:
Alcohol misuse by young people causes significant health and social harm, including death and disability. Therefore, prevention of youth alcohol misuse is a policy aim in many countries. Our aim was to examine the effectiveness of (1) school-based, (2) family-based and (3) multi-component universal alcohol misuse prevention programmes in children and adolescents.
METHODS:
Three Cochrane systematic reviews were performed: searches in MEDLINE, EMBASE, PsycINFO, Project CORK and the Cochrane Register of Controlled Trials up to July 2010, including randomised trials evaluating universal alcohol misuse prevention programmes in school, family or multiple settings in youths aged 18 years or younger. Two independent reviewers identified eligible studies and any discrepancies were resolved via discussion.
RESULTS:
A total of 85 trials were included in the reviews of school (n = 53), family (n = 12) and multi-component (n = 20) programmes. Meta-analysis was not performed due to study heterogeneity. Most studies were conducted in North America. Risk of bias assessment revealed problems related to inappropriate unit of analysis, moderate to high attrition, selective outcome reporting and potential confounding. Certain generic psychosocial and life skills school-based programmes were effective in reducing alcohol use in youth. Most family-based programmes were effective. There was insufficient evidence to conclude that multiple interventions provided additional benefit over single interventions.
CONCLUSIONS:
In these Cochrane reviews, some school, family or multi-component prevention programmes were shown to be effective in reducing alcohol misuse in youths. However, these results warrant a cautious interpretation, since bias and/or contextual factors may have affected the trial results. Further research should replicate the most promising studies identified in these reviews and pay particular attention to content and context factors through rigorous evaluation.

AIMS:
Alcohol misuse by young people causes significant health and social harm, including death and disability. Therefore, prevention of youth alcohol misuse is a policy aim in many countries. Our aim was to examine the effectiveness of (1) school-based, (2) family-based and (3) multi-component universal alcohol misuse prevention programmes in children and adolescents.
METHODS:
Three Cochrane systematic reviews were performed: searches in MEDLINE, EMBASE, PsycINFO, Project CORK and the Cochrane Register of Controlled Trials up to July 2010, including randomised trials evaluating universal alcohol misuse prevention programmes in school, family or multiple settings in youths aged 18 years or younger. Two independent reviewers identified eligible studies and any discrepancies were resolved via discussion.
RESULTS:
A total of 85 trials were included in the reviews of school (n = 53), family (n = 12) and multi-component (n = 20) programmes. Meta-analysis was not performed due to study heterogeneity. Most studies were conducted in North America. Risk of bias assessment revealed problems related to inappropriate unit of analysis, moderate to high attrition, selective outcome reporting and potential confounding. Certain generic psychosocial and life skills school-based programmes were effective in reducing alcohol use in youth. Most family-based programmes were effective. There was insufficient evidence to conclude that multiple interventions provided additional benefit over single interventions.
CONCLUSIONS:
In these Cochrane reviews, some school, family or multi-component prevention programmes were shown to be effective in reducing alcohol misuse in youths. However, these results warrant a cautious interpretation, since bias and/or contextual factors may have affected the trial results. Further research should replicate the most promising studies identified in these reviews and pay particular attention to content and context factors through rigorous evaluation.

Objective: Siblings of individuals suffering from schizophrenia are an underrepresented group in research focussing on the needs of carets and relatives of psychiatric patients. The present study aims to investigate differences between siblings and parents as well as spouses, as regards help seeking, utilisation of an open group for relatives, their subjective burden and quality of life. Methods: 147 relatives of in-patients and patients attending a day hospital where assessed using the General Health Questionnaire (GHQ), the Family Problem Questionnaire (FPQ), the WHO Quality of Life-BREF (WHOQOL-BREF) and a questionnaire inquiring about the relatives' utilisation of various sources of information and help throughout the course of the illness. Results: Siblings reported less contact to the patients compared to the two other groups. However, their subjective burden was comparable to that Of Spouses, who were the group with the highest amount of contact. Siblings' quality of life showed by far less impairment than that of spouses and parents. They reported significantly less utilisation of any source of information and help and were far less likely to be invited to the group for relatives. Conclusions: Siblings of patients with schizophrenia are a particularly neglected group regarding support aimed at relatives. They are heavily distressed, yet there is little offer of professional support for them. It seems indicated to draw increased attention to this specific group of relatives.

Adult patients with significant childhood and current symptoms of attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD), but whose ADHD had not been previously recognized, were evaluated by three clinical consultants working with diverse referral populations. These 60 adults shared common characteristics of physical and mental restlessness, impulsivity, disabling distractibility, low self-esteem, self-loathing, and a gnawing sense of underachievement. Specific learning or behavior problems were often present. These patients were chronically disaffected. The diagnosis of ADHD appeared to be missed because these individuals presented with atypical symptoms or had found ways to compensate for their deficits. Descriptive generalizations are offered concerning their coping strategies. These adults had sought previous psychiatric care for non-ADHD symptoms but had numerous unsuccessful treatment attempts. Most patients had been treated for mood or anxiety disorders. Traditional defense analysis had little beneficial effect and aggravated problems of self-esteem; modifications of the psychotherapeutic process are recommended. In open clinical trials without formal measures, the majority of such patients appeared to respond to low doses of antidepressants (i.e., desipramine 10-30 mg daily) and seemed to lose the therapeutic effect at higher antidepressant doses.

Beskriver barns levnadsförhållanden i siffror, generellt och över tiden. Här finns uppgifter om bl.a. barns hälsa, situationen i förskolan och skolan, fridtidsvanor och familjeförhållanden. Ett särskilt kapitel behandlar barn i utsatta situationer.

Lyfter fram skillnader mellan olika grupper barn beroende på exempelvis ålder, kön, ursprung och familjesituation. Även förändringar över tid följs upp.

Regeringen gav den 7 maj Socialstyrelsen i uppdrag att se till att det på lång sikt finns ett nationellt kompetenscentrum för anhörigstöd och ett nationellt kompetenscentrum inom demensområdet.

Den systematiska översikten visar att utbildningsprogram för anhöriga till personer med demenssjukdom minskar den upplevda bördan för anhöriga (måttlig effekt) och även anhörigas depression (liten effekt). Det vetenskapliga stödet är dock otillräckligt för att man ska kunna uttala sig om effekter på anhörigas livskvalitet och de sjukas flytt till särskilt boende. Utbildningsinsatsen är jämförd med ingen utbildning eller insatser som vanligtvis erbjuds, till exempel informationsmaterial till anhöriga.

Minskningen av den upplevda bördan bedöms vara värdefull för anhöriga och därför ha en praktisk betydelse. En svensk ekonomisk analys [3] visar att kostnaderna för att genomföra en utbildnings- och stödinsats för anhöriga är tämligen låga och påverkade livskvaliteten hos de anhöriga positivt. Detta kan innebära att liknande utbildnings- och stödinsatser är ett rimligt sätt att använda kommuners resurser.

Abstract
Background: Dementia is a public health priority with a dramatic social and economic impact on people with dementia (PwD), their caregivers and societies. The aim of this study was to contribute to the knowledge on how utilization of formal and informal care varies between Sweden and Italy. Methods: Data were retrieved from two trials: TECH@HOME (Sweden) and UP-TECH (Italy). The sample consisted of 89 Swedish and 317 Italian dyads (PwD and caregivers). Using bivariate analysis, we compared demographic characteristics and informal resource utilization. Multiple linear regression was performed to analyze factors associated with time spent on care by the informal caregivers. Results: Swedish participants utilized more frequently health care and social services. Informal caregivers in Italy spent more time in caregiving than the Swedish ones (6.3 and 3.7 h per day, respectively). Factors associated with an increased time were country of origin, PwD level of dependency, living situation, use of formal care services and occupation. Conclusions: Care and service utilization significantly varies between Sweden and Italy. The level of formal care support received by the caregivers has a significant impact on time spent on informal care. Knowledge on the factors triggering formal care resources utilization by PwD and their caregivers might further support care services planning and delivery across different countries.

Boken handlar om de barn som placerades på barnhem i en
storstad någon gång under en tvåårsperiod på 1980-talet och var
0–4 år vid tiden för inskrivningen och stannade där mer än en
månad. De första två uppföljningsstudierna gjordes tre och nio
månader efter det att barnen lämnat barnhemmet. Därefter har
barnen följts upp ytterligare fem gånger, 5, 10, 15, 20 och 25 år
efter den tidiga barnhemsvistelsen. Det är 26 barn och det finns
knappast något bortfall från tidig barndom till vuxen ålder.
Resultatredovisningen är uppdelad i tre kapitel. Det första
ger glimtar från socialtjänstens dokumentation och mödrarnas
berättelser om tiden före placeringen och orsakerna till barnens
placering på barnhemmet. Där framgår också barnens reaktioner
på separation och deras anknytnings- och anpassningsprocess
under tiden på barnhemmet och den närmast efteråt, hemma
eller i familjehem. Det andra resultatkapitlet handlar om barnens
placeringshistoria under hela barndomen. De flesta barnen i undersökningsgruppen
kom nämligen förr eller senare till familjehem
och några har även erfarenhet av ungdomsinstitutioner. Instabilitet
till följd av sammanbrott i placeringar eller återplaceringar
ses som ett allvarligt bekymmer för barn i samhällsvård. I de nu
vuxna barnens tillbakablick varierar erfarenheterna. Det tredje
resultatkapitlet handlar om social anpassning i vuxen ålder i
termer av utbildning, arbete och laglydighet. Liksom i annan
forskning framgår det här att färre har gymnasieutbildning än
jämnåriga i befolkningen i stort. Det framgår också att skälen
varierar, men de som klarat gymnasiet utan större problem har
också i större utsträckning en stabil arbetssituation. Kapitlet
bygger i stor utsträckning på de unga männens och kvinnornas
egna berättelser och är rikt på citat. Det är inget stort kvantitativt
material, men det går att räkna procent. Andelen som i vuxen
ålder kan räknas till de laglydiga är 70 procent och 50 procent
har en stabil arbetssituation.

För att palliativ vård i hemmet ska fungera bra är de närståendes medverkan i vården oftast en
nödvändig förutsättning. Närståendes roll i palliativ hemsjukvård är unik i och med att de inte
bara har en stödjande roll för den sjuke utan också själva är i stort behov av stöd.
Den avancerade hemsjukvården i Uppsala sköts av Sjukvårdsteamet som erbjuder en
avancerad medicinsk vård i det egna hemmet för patienter med en komplicerad sjukdomsbild.
Sjukvårdsteamet har i tidigare vårdutvecklingsprojekt utvecklat stödgrupper som erbjuds till
närstående under patientens vårdtid samt ett strukturerat efterlevandestöd. Det som fattats i
närståendestödet är ett enskilt samtal (där patienten inte är med) med närstående i samband
med patientens anslutning till vården. Utvecklingen och införande av strukturerade samtal
med närstående till patienter inskrivna i Sjukvårdsteamet genomfördes under tiden 1.1.2009–
31.1.2010 genom ett vårdutvecklingsprojekt med stöd av Cancerfonden.
Resultat
Under projekttiden hölls 61 samtal. Det var svårt att bryta ut det strukturerade samtalet från
Sjukvårdsteamets verksamhet i stort, eftersom närstående ansåg att samtalet var en del i en
pågående process. Många poängterade det värdefulla med att få ha ett eget samtal där
patienten inte var närvarande och som fokuserade på den närståendes situation. För vissa var
det viktigt att samtalet hölls i Sjukvårdsteamets lokaler. Det positiva med detta var
möjligheten till större avskildhet, att få se Sjukvårdsteamets lokaler samt möjligheten till
rundvandring på de palliativa avdelningarna. Den största svårigheten i projektet var att
genomföra samtalet snabbt efter anslutningen till Sjukvårdsteamet. Detta berodde framför allt
på tidsbrist hos personalen men även närstående kunde ha svårt att hitta luckor i sina
scheman, framför allt för närstående som arbetade.
Slutsats
Att rutinmässigt ha ett enskilt (där patienten inte är med) strukturerat samtal med närstående
för att kartlägga deras situation, deras sociala nätverk, samtala om hur de ser på att vårda i
hemmet, samt att besvara frågor är ett sätt att tidigt ge och få information. Ett enskilt
närståendesamtal innebär en möjlighet att stödja både patienten och de närstående vid vård i
hemmet och därmed förebygga att problem uppstår. Att samtalen hade en gemensam struktur
gjorde att bedömningen av den närståendes situation underlättades. Den gemensamma
strukturen hindrade dock inte individualisering av samtalen utifrån den enskildes behov.
Slutsatsen av utvärderingen är att alla närstående bör få ett erbjudande om ett samtal eftersom
det fyller en viktig funktion även om samtalet kommer betydligt senare än den stipulerade
första till andra veckan efter anslutning.

I landets kommuner har sedan slutet av 1990-talet ett omfattande arbete utförts för att
utveckla stödet till anhöriga. Staten har bidragit med cirka en miljard kronor i stimulansmedel
och den 1 juli 2009 infördes en förändring i Socialtjänstlagen som innebär att kommunerna är
skyldiga att erbjuda anhöriga stöd.
För att dra lärdom av det utvecklingsarbete som genomförts och fortfarande pågår har
Nationellt kompetenscentrum Anhöriga (NkA) tagit initiativ till denna undersökning för att i
samverkan med åtta av landets FoU-enheter kartlägga och följa utvecklingen av stödet till
anhöriga under tre år i åtta kommuner. I denna delrapport presenteras resultatet av den första
kartläggningen i Strängnäs kommun.
Kommunen ligger i norra delen av Södermanlands län och 1971 bildas nuvarande Strängnäs
kommun. Kommunen består av åtta kommundelar och tätorten heter Strängnäs. Antalet
innevånare var 32 419 personer år 2010. När det gäller stöd och omsorg är det politiskt
styrande organet Socialnämnden. Den verksamhet som bedriver det faktiska stödet är
socialkontoret där socialchefen är ytterst ansvarig och socialkontoret är indelat i tre olika
områden som var och en leds av en verksamhetschef.
Strängnäs kommun har en gemensam värdegrund som allt arbete skall utgå ifrån, så också
arbetet med anhörigstöd. Värdegrunden beskriver kommunens förhållningssätt och den
yttersta målsättningen är nöjda kommuninnevånare. År 2009 när den nya lagstiftningen kom
gjordes en kommunrevision angående anhörigstödet. Svaret på revisionen fastställer att varje
anställd inom kommunens socialtjänst har ett ansvar "att informera om vilka stödformer som
finns samt förmedla kontakt mellan stödbehövande och verksamheter som kan utgöra ett stöd
för varje anhörigas unika situation".
I Strängnäs kommun anställdes en anhörigkonsulent på 75 % i projektform den 1 mars 2007
och i september samma år invigdes Anhörigcentrum. Anhörigcentrum är en mötesplats för
människor som ger omsorg och stöd till någon anhörig eller vän. Här kan anhöriga träffa
andra i samma situation och delta i olika stödgrupper eller utbildningar och det finns också
möjlighet till enskilda samtal. Den anhörig som deltar i någon av Anhörigcentrums aktiviteter
kan få avgiftsfri avlösning till den närstående som är hemma
8
På Anhörigcentrum finns också en caféverksamhet och personalen på Anhörigcentrum
informerar om olika insatser som kommunen erbjuder. Därutöver finns en IT-portal på nätet
(Gapet) som är tillgängligt dygnet runt. Portalen riktar sig till alla åldrar och målgrupper och
ger den anhörige möjligheten att få kontakt med andra runt om i landet.
På anhörigcentrum finns även Resursteamet och den Uppsökande verksamheten.
Resursteamet arbetar med frågor som är kopplade till demenssjukdom eller annan kognitiv
svikt. Den uppsökande verksamhet vänder sig till personer som är 80 år och äldre och inte har
något bistånd från kommunen. På Strängnäs kommuns hemsida informerar man om det
anhörigstöd som finns i kommunen och det som lyfts fram som centralt är Anhörigcentrum.
Studien startar med en kartläggning av stödet till anhöriga i de utvalda kommunerna inom
områdena; äldreomsorg, verksamheter för personer med funktionsnedsättning samt individ
och familjeomsorg. Ytterligare en kartläggning genomförs år tre. Årligen genomförs
fokusgruppsintervjuer, en inom varje område. Första och sista året genomförs även en
enkätstudie och telefonintervjuer genomförs med ett slumpmässigt antal utvalda anhöriga i
kommunerna baserat på den enkät de fyllt i.
Inom de tre områdena i Strängnäs kommun samlades aktuell dokumentation in,
verksamhetscheferna intervjuades och en enkät skickades ut till enhetscheferna. Efter
kartläggningen utfördes fokusgruppsintervjuer där politiker, chefer, medarbetare, ideella
organisationer och anhöriga deltog. Namn på anhöriga samlades in och NkA har utifrån dessa
utfört en enkätundersökning med efterföljande telefonintervjuer.
Resultatet visar att Anhörigcentrum och dess personal gör ett gott arbete utifrån de resurser
som finns tillgängliga, men att verksamheterna måste ta ett mycket större ansvar och bidra till
att anhöriga får det stöd som de behöver och har rätt till. Den gemensamma värdegrunden i
Strängnäs kommun bör lyftas upp och diskuteras ytterligare och samverkan inom den egna
kommunen behöver utökas. Det behövs också mer information till anhöriga om vilket
anhörigstöd som finns. En strategi för hur anhörigstödet skall bedrivas, uttalade mål samt
handlingsplaner och stödplaner bör också utarbetas och anhörigstödet till de anhöriga som har
vuxna barn med funktionsnedsättning är i mycket stort behov av utveckling.

Hösten 2013 ändrades bestämmelserna i skollagen om utvecklingssamtalet och den skriftliga individuella utvecklingsplanen. Ändringarna i skollagen innebär sammanfattningsvis att utvecklingssamtalet har fått en utvidgad roll och att kravet på skriftliga individuella utvecklingsplaner avskaffas i de årskurser betyg sätts. Skriftliga individuella utvecklingsplaner ska upprättas en gång per läsår för elever i årskurs 1-5 i grundskolan, grundsärskolan och sameskolan samt i årskurs 1-6 i specialskolan. De ska även upprättas en gång per läsår för elever i årskurs 6-9 i grundsärskolan i de fall betyg inte sätts. Motsvarande gäller för elever i årskurs 7-10 i specialskolan som läser enligt grundsärskolans kursplaner.

Under de senaste trettio åren har valfrihet och självbestämmande varit ledord för den svenska välfärdspolitiken. Att individen själv ska ha rätt att bestämma över sin vardag har inneburit att man inom funktionshinderpolitiken alltmer har kommit att betona den enskildes möjlighet att påverka villkoren för stöd och hjälpinsatser.

Människor med utvecklingsstörning är i dag mer integrerade i samhället. Men vad händer när funktionshindrade inte vill se sig som klienter utan framhåller andra värden och livsprojekt?

Författarna har mångårig erfarenhet av verksamhetsnära arbete. Deras forskning är inriktad på de upplevelser och erfarenheter som personer med utvecklingsstörning har. I den här boken sätts dessa erfarenheter in i en större samhällelig och välfärdspolitisk kontext.

Denna andra upplaga har reviderats utifrån nyare lagstiftning och innehåller även två nyskrivna kapitel: "Internet och sociala medier" samt "Utvecklingsstörning och hälsa". Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter vid socionom- och lärarprogrammen, samhällsvetenskapliga, beteendevetenskapliga och vårdvetenskapliga utbildningar samt till yrkesverksamma inom välfärdssektorn och andra som är intresserade av frågor om funktionshinder.

Martin Molin, docent och fil. dr i handikappvetenskap, Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet.

Lennart Sauer, fil. dr i socialt arbete, Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet.

Jens Ineland, fil. dr i socialt arbete, Pedagogiska institutionen, Umeå universitet.

Ramböll Management Consulting har på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne län
utvärderat anhörigstödet i Skåne utifrån ett anhörigperspektiv. Tio stycken
representativt utvalda kommuner i Skåne län har ingått i utvärderingen. Följande
frågor har analyserats;
 Hur har anhörigstödet vidareutvecklats?
 Hur har kvaliteten på anhörigstödet som erbjuds förbättrats?
 Hur har tillgängligheten till anhörigstödet förbättrats?
 Hur har stöd som efterfrågas av anhörigvårdare utvecklats?
 Hur har anhörigvårdarnas livskvalitet förbättrats?
 Hur har samverkan med andra frivilliga/ideella krafter påverkat
anhörigstödets utveckling?
Datainsamlingen har genomförts med hjälp av; intervjuer, fokusgrupper och
dokumentstudier. Flera av utvärderingens frågeställningar har kunnat belysas med
hjälp av två eller flera datainsamlingsmetoder samtidigt. Härigenom åstadkommer
vi en stabil grund för analysen och våra slutsatser.
Rambölls bedömning är att anhörigstödet har vidareutvecklats som följd av de
statliga stimulansmedlen. Fler kommuner erbjuder idag träffpunkter jämfört med
tidigare och fler må-bra-aktiviteter erbjuds. Anhörigsamordnare har inrättats i
samtliga kommuner som ingått i vårt urval och det förekommer allt fler nätverk
och erfarenhetsutbyten mellan kommunerna.
Kvaliteten i anhörigstödet har förbättrats under de åren som staten betalat ut
stimulansmedel. Fokus i flera kommuner har varit att bygga en verksamhet av god
kvalitet som är hållbar. Med anledning av detta har utvecklingen och utformandet
av verksamheten varit relativt likartad mellan kommunerna. I samtliga kommuner
som varit föremål för utvärderingen finns anhörigsamordnare samt ett brett utbud
av aktiviteter för anhörigvårdare.
Vad gäller tillgängligheten så bedömer Ramböll att den delvis har förbättrats.
Samtliga kommuner erbjuder en träffpunkt och har en anhörigsamordnare.
Information om stödet finns tillgängligt via broschyrer på exempelvis apotek och
vårdcentraler. Flera av anhörigsamordnarna, liksom biståndshandläggarna,
informerar även om stödet. Däremot upplever både kommunala tjänstemän och
anhörigvårdare att stödet inte når ut till alla som kan tänkas ha behov av det. Till
exempel är uppslutningen på träffpunkterna inte så stor som man önskat och man
vet att det finns fler i kommunen som är i behov av stödet. Vad detta beror på
finns det olika teorier om. En återkommande förklaring är att de i målgruppen inte
5
själva identifierar sig som vårdare av en anhörig utan i första hand som
make/maka där det är en plikt att man tar hand om sin sjuka närstående. Flera
anhörigvårdare beskriver hur svårt det är att ta klivet till att se bortom sin
närståendes situation och även börja tänka på och ta hand om sig själv.
Anhörigvårdare får det stöd de efterfrågar, inom ramen för vad som är rimligt. Det
är vanligt att anhörigsamordnare ordnar träffar och fokusgrupper där
anhörigvårdare lämnar förslag på hur de vill att exempelvis aktiviteterna och
träffpunkterna ska utformas och vad de ska innehålla. Som exempel efterfrågar
vissa anhörigvårdare utbildningar och information om exempelvis lyftteknik eller
demenssjukdomens olika stadier som kan ske i samband med träffpunkterna. Det
är också vanligt att andra föreningar och kommunala verksamheter bjuds in för att
prata om vilket stöd de kan bidra med.
Vad gäller livskvaliteten menar anhörigvårdare som deltar i verksamheten att den
definitivt har ökat. Man upplever trygghet och gemenskap. Avlastningen gör att
man känner sig spontan och fri. Dessutom upplever man mindre stress och oro då
man vet att man har någonstans att vända sig när det känns jobbigt. De anhöriga är
överens om att kommunens åtgärder leder till ökad livskvalitet för dem.
Samverkan med andra organisationer och föreningar varierar från kommun till
kommun och har delvis ökat. Svenska kyrkan och Röda Korset är de vanligaste
samverkanspartnerna. Andra man samverkar med är exempelvis pensionärs-,
demens- och invandrarföreningar. Att samverkan inte har ökat i högre
utsträckning kan bero på att det finns en viss konkurrens mellan föreningarna då
varje förening bevakar sitt medlemsantal. Rambölls bedömning är alltså att en
bristande samverkan inte beror på att anhörigsamordnaren underlåtit att försöka
etablera en samverkan.
Avslutningsvis har det förts resonemang dels om framgångsfaktorerna sett ur ett
organisatoriskt och verksamhetsperspektiv, dels om kommunen hade genomfört
åtgärderna utan statligt stöd.
Sett ur ett organisatoriskt perspektiv har speciellt viktiga framgångsfaktorer varit
inrättandet av anhörigsamordnare vars uppdrag varit att initiera verksamheten för
de anhöriga. Rambölls bedömning är att anhörigvårdarna själva inte hade orkat
starta en liknande verksamhet. Förutom att anhörigsamordnare har bidragit till att
skapa ett socialt nätverk för anhörigvårdare har de även arbetat aktivt med att
förankra anhörigperspektivet i alla delar av organisationen för att anhörigstödet
ska vara hållbart.
Sett ur ett verksamhetsperspektiv har en viktig framgångsfaktor för anhörigstödet
varit att de anhöriga själva har kunnat påverka utformningen av stödet. Dock har
den önskade effekten av information och kartläggningar, att nå hela målgruppen,
uteblivit.
6
Rambölls bedömer även att flera av aktiviteterna inte hade kunnat genomföras
utan statligt stöd. Anhörigstödet har delvis finansierats av kommunala medel men
med hjälp av statliga stimulansmedel har stödet kunnat prioriteras och fokuseras.

Syftet med utvärderingen är att ta reda på om den avgiftsfria avlösningen har underlättat
situationen för anhöriga som hjälper eller vårdar någon närstående i hemmet, samt att inhämta
synpunkter och förslag på olika former av stöd kommunen bör vidareutveckla och satsa på.
En första utvärdering gjordes för perioden september 2005 t.o.m. februari 2006, den andra för
perioden mars 2006 t.o.m. december 2007.
Utvärderingen för perioden januari 2008 t.o.m. december 2008 genomfördes som tidigare i
enkätform och sändes till de 69 anhöriga i Uppsala kommun som erbjudits avgiftsfri
avlösning i hemmet eller i gruppverksamhet. De flesta anhöriga är maka/make men fyra är
barn samt ett syskon. Svar erhölls från 47 personer, varav 34 kvinnor och 13 män.
Den vanligaste orsaken till närståendes behov av hjälp är nedsatt fysisk och psykisk oförmåga
i kombination med annan sjukdom såsom demenssjukdom och stroke. Även hjärtkärlsjukdom
och nedsatt syn- och hörsel uppges som orsak till hjälpbehov.
Majoriteten av de anhöriga tycker att avlösningen har fungerat mycket bra. De är nöjda med
att få tid till att uträtta ärenden och att få ägna sig åt egna intressen. Samtidigt är den
närståendes välbefinnande och möjlighet till aktivitet och omväxling viktig. För dem som har
avlösning i hemmet skapar det trygghet att det är samma person som kommer.
När det gäller önskemål om stöd och hjälpinsatser handlar det främst om att få mer tid avsatt
för avlösning.

Denna antologi innehåller en rad intressanta texter om äldreomsorg, kvinnosyn och socialpolitik. Boken diskuterar synen på åldrandet och var ansvaret ligger för omsorgen om de gamla -- något som skiftat över tid och från samhälle till samhälle. Den behandlar både frndringar på mycket lång sikt och de högst aktuella och mycket snabba förändringar i svensk och europeisk socialpolitik och omsorgspraktik som vi nu upplever. Utöver redaktörerna Rosmari Eliasson-Lappalainen och Marta Szebehely medverkar Birgitta Odén, Svein Olav Daatland, Annelie Anttonen och Clare Ungerson.

De flesta människor som drabbas av svåra psykiska problem återhämtar sig, helt eller delvis. Att återhämta sig betyder inte att man nödvändigtvis är fri från alla symtom utan kan även innebära att man kan hantera dem och leva ett acceptabelt liv. Bland läkare, vårdpersonal och även bland dem som själva har psykiska problem finns en utbredd pessimism om möjligheterna att återhämta sig. Men i dag har vi tillgång till forskningsresultat som motsäger föreställningar om de psykiska störningarna som varande livslånga, kroniska sjukdomar. Forskning visar att de flesta människor som exempelvis fått psykiatrins mest belastade diagnos – schizofreni – återhämtar sig. Vad hjälper människor med svåra psykiska problem att återhämta sig? Vad gör de själva, och vad kan andra – professionella, anhöriga, närstående – göra för att bidra till denna process? Boken resonerar kring professionalitet och vad ett återhämtningsinriktat professionellt arbete kan innebära. Återhämtning är en unik individuell process. Helt olika insatser kan bidra till återhämtningsprocessen för olika personer och för samma person i olika perioder. Den kan därför aldrig reduceras till en metod som kan tillämpas lika på flera patienter. Boken önskar förena individernas – brukarnas – erfarenhetsbaserade kunskap med kunskap från forskningen. Utgångspunkten är att människor återhämtar sig från svåra psykiska problem och att deras egna berättelser om återhämtningsarbetet erbjuder trovärdig kunskap. Boken vänder sig dels till brukare och närstående, dels till personal verksam inom psykiatri och socialtjänst. Den är också avsedd som kursbok för högskolestuderande inom områdena socialt arbete, psykologi, vård och medicin. Boken används dessutom som lärobok/komplement till cirkelmaterialet vid studiecirklar inom ramen för Återhämtningsprojektet (som drivs av Riksförbundet för Social och Mental Hälsa [RSMH], Forskningsstiftelsen Humlan och FoU-enheten vid SPO Psykiatrin Södra, Stockholms läns landsting) som i första hand löper under åren 2004 och 2005.Alain Topor är leg psykologi, fil dr och chef för FoU-enheten vid SPO Psykiatrin Södra inom Stockholms läns landsting. Han är även forskningschef på institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Han har tidigare arbetat inom socialtjänst och psykiatri som familjebehandlare, behandlingsansvarig, handledare samt med forskning och utveckling inom socialtjänsten och psykiatrin. På Natur och Kultur har han tidigare utgivit Återhämtning från svåra psykiska störningar

Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1997:1

Sammanfattning
Fallskador hos äldre är ett ökande problem i Sverige som orsakar stort lidande, liksom stora kostnader för samhället. Socialstyrelsen har det övergripande ansvaret för att sprida information om fallrisker och fallprevention till äldre. Nationellt kompetenscenter anhöriga (Nka) har sökt och beviljats medel från Socialdepartementet för utvecklings av en verktygslåda gällande äldres fallprevention. Verktygslådan ska riktas till anhöriga som vårdar eller stöttar äldre i hemmet.
Som ett första steg har en så kallad scopingstudie (hädanefter kallad kunskapsöversikt) genomförts i syfte att få en överblick över tillgänglig forskning och annan litteratur på området anhöriga och äldres fall/fallrisk/fallprevention. Studien har utgått från den modell som utarbetades av Arksey och O'Malley (1) och som består av sex steg med en avslutande konsultation med målgruppen, i detta fall anhöriga.
Resultatet av kunskapsöversikten visar att det finns mycket lite forskning gällande anhöriga och deras syn på och upplevelse av närståendes fall, inte minst ur ett svenskt perspektiv. Totalt identifierades 49 relevanta källor, varav 42 vetenskapliga artiklar, en avhandling, ett dokument med tips och råd samt fem rapporter. Endast en svensk vetenskaplig artikel identifierades. Analys av källorna visade att dessa främst berörde fyra huvudteman; Konsekvenser för anhöriga av närståendes fall, Anhörigas förhållningssätt och strategier, Information, utbildning och stöd till anhöriga gällande fallprevention samt 4) Involvering av anhöriga i äldres fallprevention. De fyra huvudtemana kategoriserades i 15 underkategorier vilka beskrivs i kapitel 3. Ett tydligt resultat av kunskapsöversikten är att behovet av stöd och information till anhöriga, liksom behovet av att involvera dem betonas men att det finns få exempel på att så faktiskt har skett.
För att verifiera resultatet i en svensk kontext genomfördes steg 6 i Arkseys och O'Malleys modell (1) i form av fokusgrupper och intervjuer med totalt 30 anhöriga. De intervjuade bestod av makar och barn till äldre. Resultatet av konsultationen visade att det råder stor överensstämmelse med de internationella studierna. Dock tyder intervjuerna på vissa kulturella skillnader som vore intressant att studera vidare, exempelvis användandet av tvång och begränsningar som förefaller mindre vanligt bland de anhöriga som intervjuats. Istället betonas självständighet och den äldres möjlighet till delaktighet och livskvalitet. Anhöriga ger också några exempel på hur de har fått stöd från kommunen vilket i dessa fall har bidragit till deras egen kunskap och trygghet. Under fokusgrupper och intervjuer behandlades också behovet av information/stöd och den verktygslåda som Nka ska ta fram i samarbete med anhöriga. Exempel på kunskap/behov som anhöriga lyfter är:
- Information om fallrisker i hemmet och utomhus samt tips på vilka åtgärder anhöriga kan göra för att minimera riskerna.
- Information om vad anhöriga bör tänka på och vart de kan vända sig för att få
råd och stöd, exempelvis Apoteket, sjukgymnast, äldresjuksköterska, anhörigkonsulent etc.
- Nationellt nummer för fallpreventiva frågor, gärna kopplat till 1177.

Hur informationen ska förmedlas skiljer sig åt mellan intervjuade makar och barn till äldre, där de äldre anhöriga föredrar muntlig information i hemmet medan yngre är mer benägna att själva söka information på internet. Anhöriga lyfter också behovet av en utbildning om fallprevention för professionella samt material riktat till föreningarna att sprida till sina medlemmar.

I bedömningen av barns rätt till assistansersättning ska Försäkringskassan
räkna bort det hjälpbehov som en vårdnadshavare normalt ska
tillgodose, det så kallade föräldraansvaret. Syftet med granskningen
är att undersöka hur Försäkringskassan tar hänsyn till föräldraansvaret
när den bedömer rätten till assistansersättning för personlig assistans.
Principen om normalt föräldraansvar finns i förarbetena till assistansreformen
år 1994, och fördes in i 51 kap. 6 § socialförsäkringsbalken
år 2011. Det framgår dock varken av bestämmelsen eller av
förarbetena till den hur föräldraansvaret ska avgränsas och bedömas.
Försäkringskassan beskriver inte i vägledningen när eller hur handläggare
ska göra avdrag för normalt föräldraansvar. Vid intervjuer
med handläggare vid lokala försäkringscenter (LFC) har det också
kommit fram att styrningen från huvudkontoret uppfattas som otillräcklig.
En granskning av Försäkringskassans akter för ärenden om assistansersättning
för barn visar dessutom att Försäkringskassans bedömningar
av föräldraansvaret varierar.
Av intervjuerna framgår vidare att det finns tydliga skillnader i utgångspunkten
av bedömningen av föräldraansvaret vid prövning av
barns rätt till personlig assistans, vilket också bekräftar resultaten
från aktstudien. Det förekommer till exempel att de intervjuade handläggarna
utgår från egna eller kollegors erfarenheter av vad barn i
en viss ålder klarar av, utöver den begränsade praxis som finns på
området.
Det har under åren i olika sammanhang konstaterats att Försäkringskassan
saknat verktyg för att säkerställa en enhetlig och rättsäker
tillämpning av principen om föräldraansvar i assistansersättningen.
Denna granskning visar att problemet kvarstår.
8
ISF föreslår att
 Försäkringskassan utvecklar sin styrning och stödet till handläggarna
genom att ta fram ett verktyg för att bedöma vad
som är normalt i omhändertagandet av barn i olika åldrar, till
exempel enligt ett beprövat klassifikationssystem av typen
ICF-CY1
,
 Försäkringskassan vidareutvecklar rutiner kring hur bedömningen
av föräldraansvaret dokumenteras i missiv och beslut
för att öka transparensen,
 regeringen låter utreda utformningen av den rättsliga regleringen
av föräldraansvaret.

I bedömningen av barns rätt till assistansersättning ska Försäkringskassan
räkna bort det hjälpbehov som en vårdnadshavare normalt ska
tillgodose, det så kallade föräldraansvaret. Syftet med granskningen
är att undersöka hur Försäkringskassan tar hänsyn till föräldraansvaret
när den bedömer rätten till assistansersättning för personlig assistans.
Principen om normalt föräldraansvar finns i förarbetena till assistansreformen
år 1994, och fördes in i 51 kap. 6 § socialförsäkringsbalken
år 2011. Det framgår dock varken av bestämmelsen eller av
förarbetena till den hur föräldraansvaret ska avgränsas och bedömas.
Försäkringskassan beskriver inte i vägledningen när eller hur handläggare
ska göra avdrag för normalt föräldraansvar. Vid intervjuer
med handläggare vid lokala försäkringscenter (LFC) har det också
kommit fram att styrningen från huvudkontoret uppfattas som otillräcklig.
En granskning av Försäkringskassans akter för ärenden om assistansersättning
för barn visar dessutom att Försäkringskassans bedömningar
av föräldraansvaret varierar.
Av intervjuerna framgår vidare att det finns tydliga skillnader i utgångspunkten
av bedömningen av föräldraansvaret vid prövning av
barns rätt till personlig assistans, vilket också bekräftar resultaten
från aktstudien. Det förekommer till exempel att de intervjuade handläggarna
utgår från egna eller kollegors erfarenheter av vad barn i
en viss ålder klarar av, utöver den begränsade praxis som finns på
området.
Det har under åren i olika sammanhang konstaterats att Försäkringskassan
saknat verktyg för att säkerställa en enhetlig och rättsäker
tillämpning av principen om föräldraansvar i assistansersättningen.
Denna granskning visar att problemet kvarstår.
8
ISF föreslår att
 Försäkringskassan utvecklar sin styrning och stödet till handläggarna
genom att ta fram ett verktyg för att bedöma vad
som är normalt i omhändertagandet av barn i olika åldrar, till
exempel enligt ett beprövat klassifikationssystem av typen
ICF-CY1
,
 Försäkringskassan vidareutvecklar rutiner kring hur bedömningen
av föräldraansvaret dokumenteras i missiv och beslut
för att öka transparensen,
 regeringen låter utreda utformningen av den rättsliga regleringen
av föräldraansvaret.

Statens offentliga utredningar

Purpose: To compile and then validate a set of evidence-based best practices related to augmentative and alternative communication (AAC) and its role in fostering the inclusion of students with severe disabilities in general education classrooms and other inclusive settings. Method: A comprehensive review of the literature pertaining to AAC and inclusive education for students with severe disabilities in inclusive classrooms resulted in an inventory of possible best practices. Reliability testing was conducted to verify levels of evidence assigned to each source and corresponding practice. Practices were reviewed and validated by a panel of 8 experts. Statistical analysis revealed a high level of internal consistency across items composing the inventory. Results: An inventory of 91 practices, each assigned to 1 of 8 predetermined categories, was uncovered. Themes arising in experts' comments related to items in the inventory are discussed. Conclusions: Possible uses of the inventory are discussed along with suggestions for future research. © American Speech-Language-Hearing Association.

Den svenska Utredningen om vanvård i den sociala barnavården (i fortsättningen kallad Vanvårdsutredningen) initierades, i likhet med flera andra länder, först efter att människor berättat i media om sina erfarenheter av övergrepp och misshandel från sin tid i barnhem eller fosterhem.

Delrapport och Upprättelseutredning

I januari 2010 presenterade utredningen sin delrapport, "Vanvård i social barnavård under 1900-talet". En direkt följd blev att regeringen tillsatte Upprättelseutredningen som fick i uppdrag att föreslå hur upprättelse för dessa människor skulle kunna utformas.

Upprättelseutredningen överlämnade sitt betänkande till regeringen i februari 2011. Förslagen handlade om en process i tre delar; ett erkännande av det som hänt och en ursäkt, kompensation till dem som utsatts samt åtgärder för att förhindra upprepning.

Slutrapportens syfte

Syftet med slutrapporten är att presentera en fördjupad resultatredovisning där enskilda människor och deras berättelser, får en mer framskjuten placering än i delrapporten. Dessutom har ambitionen varit att diskutera hur det var möjligt att intervjupersonerna kunde råka så illa ut som barn och hur liknande missförhållanden för samhällsvårdade barn ska kunna undvikas i framtiden.

Slutrapportens struktur

Utredningens material omfattar redogörelser i olika former; intervjureferat, inspelade intervjuer, nedtecknade levnadsberättelser, arkivhandlingar, domar och tidningsartiklar. Detta varierande material ger inblick i sammanhang i vilken vanvården skedde och kunskap om den utsatthet som barn och ungdomar inom den sociala barnavården befann sig i.

Den här studiens syfte har varit att delge hur personer som bor på demensboende, och hur anhöriga som har närstående som bor på demensboende, upplever det sociala innehållet. Ett innehåll som utgår från faktorer som bemötande, social samvaro, aktiviteter, utevistelse, inflytande, boendemiljö, kan sammanfattas som ett meningsfullt socialt innehåll.

Vidare var syftet att delge några av de synpunkter och reflektioner som framkom från ett seminarium om Socialt innehåll i vardagen som hölls vid Blekinge kompetenscentrum i november 2009. De som deltog var från olika kommuner i Blekinge och hade i sina yrkesroller på olika sätt arbetat med det sociala innehållet för personer med demenssjukdom.

Maternal traumatization has been proposed as a risk factor for child development, but the mechanisms involved are poorly understood. This study analyzed the interrelations among maternal posttraumatic stress symptoms, parent–child interaction (emotional availability), and infants' psychosocial functioning and development among 49 asylum-seeker and refugee mothers and their children (18–42 months). Measures included assessment of mothers' trauma and comorbid symptoms (Harvard Trauma Questionnaire: R.F. Mollica et al., 1992; Hopkins Symptom Checklist: L. Derogatis, R. Lipman, K. Rickels, E. Uhlenhuth, & L. Covi, 1974), emotional availability within parent–child interaction (Emotional Availability Scales: Z. Biringen, 2008), and infants' psychosocial functioning (Child Behavior Checklist: T.M. Achenbach & L.A. Rescorla, 2000) and development (Bayley Scales of Infant Development: B.F. van der Meulen, S.A.J. Ruiter, H.C. Spelberg, & M. Smrkovsky, 2000). The results show that higher levels of maternal posttraumatic stress symptoms are associated with a higher level of psychosocial problems of infants, but not with delays in their mental or psychomotor development. The results also show that higher levels of maternal posttraumatic stress symptoms are associated with higher levels of insensitive, unstructuring, or hostile, but not intrusive, parent–child interactions. Infants show lower levels of responsiveness and involvement to their traumatized mothers. Parent–child interaction did not function as a mediator between maternal trauma symptoms and infants' psychosocial functioning. Results are discussed in relation to the dyad's regulation of emotions. Results implicate a need to reestablish attunement between traumatized mothers and their nontraumatized children.

Maternal traumatization has been proposed as a risk factor for child development, but the mechanisms involved are poorly understood. This study analyzed the interrelations among maternal posttraumatic stress symptoms, parent–child interaction (emotional availability), and infants' psychosocial functioning and development among 49 asylum-seeker and refugee mothers and their children (18–42 months). Measures included assessment of mothers' trauma and comorbid symptoms (Harvard Trauma Questionnaire: R.F. Mollica et al., 1992; Hopkins Symptom Checklist: L. Derogatis, R. Lipman, K. Rickels, E. Uhlenhuth, & L. Covi, 1974), emotional availability within parent–child interaction (Emotional Availability Scales: Z. Biringen, 2008), and infants' psychosocial functioning (Child Behavior Checklist: T.M. Achenbach & L.A. Rescorla, 2000) and development (Bayley Scales of Infant Development: B.F. van der Meulen, S.A.J. Ruiter, H.C. Spelberg, & M. Smrkovsky, 2000). The results show that higher levels of maternal posttraumatic stress symptoms are associated with a higher level of psychosocial problems of infants, but not with delays in their mental or psychomotor development. The results also show that higher levels of maternal posttraumatic stress symptoms are associated with higher levels of insensitive, unstructuring, or hostile, but not intrusive, parent–child interactions. Infants show lower levels of responsiveness and involvement to their traumatized mothers. Parent–child interaction did not function as a mediator between maternal trauma symptoms and infants' psychosocial functioning. Results are discussed in relation to the dyad's regulation of emotions. Results implicate a need to reestablish attunement between traumatized mothers and their nontraumatized children.

Hur är det att vara anhörig till en psykiskt sjuk människa? Var finner jag hjälp och stöd?

Det finns oändliga mängder kunskap, också hos behandlare och ansvariga myndigheter, om hur viktigt det är att lyssna till de anhöriga. Gång på gång betonas vikten av ett gott samarbete mellan psykiatrin och de sjukas sociala nätverk. Ändå fungerar detta samarbete sällan bra i praktiken.

I Vara anhörig beskriver Åsa Moberg, författare till den mycket uppmärksammade Adams bok, med utgångspunkt i enskilda fallbeskrivningar och lokala vårdformer, olika förhållningssätt för patienter, anhöriga och närstående. Här finns också berättelser om nytänkande och fungerande vårdformer.

Depression är den vanligaste psykiska sjukdomen i Sverige.Det är en sjukdom som i hög grad påverkar alla närstående. Förändringar i vården är nödvändiga och för det behövs gemensamma mål. Ändå glöms de anhöriga ofta bort.

Idag tycks de psykiatriska diagnosernas antal tillväxa i ungefär samma takt som mängden människor med psykiska lidanden. Sker allt detta diagnosticerande på bekostnad av det stöd, som behövs för att människor med psykiska funktionshinder och deras anhöriga ska klara vardagen? Det tror Åsa Moberg.

1900-talet var det århundrade när de sjukas, "brukarnas", röster började höras. 2000-talet måste bli den tid när de anhöriga äntligen tas på allvar.

This report is based on three studies within the Family Support Project (FAS-project). The first study focused on respite care service from three perspectives. The second study focused on families with children with brittle bones (osteogenesis imperfecta) and the third study focused on families with children with muscular diseases. Study two and three surveyed the families' opportunities to exert influence on and participate in the decision process. The aim of this dissertation is to highlight how families with children with disabilities experience daily life, what is working well and what is not working as well as desired. The aim is also to find out what areas the families experience as problematic and within what areas they need a better support and to demonstrate what can be done in the municipalities in order to facilitate for the families. For many years I have been working with projects concerning family support. The different projects have applied to families with children with disabilities and among other things to families with children with brittle bones and muscular di-seases. These diagnoses are mentioned as small and less known disability groups. The results from the studies show that many families have difficulties in receiving the support they need and demand, that they have difficulties to communicate with authorities and administrators and that the knowledge about different kinds of disabilities are lacking. This is one reason why these families have not received the understanding and support for their daily lifes as they should.

This report is based on three studies within the Family Support Project (FAS-project). The first study focused on respite care service from three perspectives. The second study focused on families with children with brittle bones (osteogenesis imperfecta) and the third study focused on families with children with muscular diseases. Study two and three surveyed the families' opportunities to exert influence on and participate in the decision process. The aim of this dissertation is to highlight how families with children with disabilities experience daily life, what is working well and what is not working as well as desired. The aim is also to find out what areas the families experience as problematic and within what areas they need a better support and to demonstrate what can be done in the municipalities in order to facilitate for the families. For many years I have been working with projects concerning family support. The different projects have applied to families with children with disabilities and among other things to families with children with brittle bones and muscular di-seases. These diagnoses are mentioned as small and less known disability groups. The results from the studies show that many families have difficulties in receiving the support they need and demand, that they have difficulties to communicate with authorities and administrators and that the knowledge about different kinds of disabilities are lacking. This is one reason why these families have not received the understanding and support for their daily lifes as they should.