Bibliotek

Medium- and long-term effects of types of placement of the offspring of lower class families have been studied. The progeny of 28 mothers was reconstituted. The subjects were divided into three groups: 35 children abandoned and adopted early in privileged environments (A), 46 'biological mother-reared' children remaining in their disadvantaged social environments (B) and 21 children raised in institutions or foster homes (C). Analyses focused on IQ, scholastic performance and behaviour. Results show that the social environment has important effects: the differences between the three groups are very significant. For A and B groups tested in the schools, comparisons were made with the classmates. For the C group the effects of long-term emotional deprivation are superimposed on the effects of the social environment.

The aim of this article is to reveal how family members act, react and reason when their elderly relative considers relocation to a residential home. Since family members are usually involved in the logistics of their elderly relative's relocation, yet simultaneously expected not to influence the decision, the focus is on how family members experience participation in the relocation process in a Swedish context. 17 family members are included in 27 open, semi-structured interviews and follow-up contacts. Prominent features in the findings are firstly the family members' ambition to tone down their personal opinions, even though in their minds their personal preferences are clear, and secondly, the family members' ambivalence about continuity and change in their everyday lives. Family members are found to apply the adapting, the representing, or the avoiding strategy, indirectly also influencing their interaction with the care manager. Siblings applied the adapting strategy, spouses the representing strategy, while family members in the younger generation at times switched between the strategies.

This article is a review of the literature on intergenerational transmission of posttraumatic stress disorder (PTSD) from fathers to sons in families of war veterans. The review addresses several questions: (1) Which fathers have a greater tendency to transmit their distress to their offspring? (2) What is transmitted from father to child? (3) How is the distress transmitted and through which mechanisms? And finally, (4) Which children are more vulnerable to the transmission of PTSD distress in the family? Whereas the existing literature deals mainly with fathers' PTSD as a risk for increased emotional and behavior problems among the children, this review also highlights the current paucity of knowledge regarding family members and extrafamilial systems that may contribute to intergenerational transmission of PTSD or to its moderation. Little is also known about resilience and strengths that may mitigate or prevent the risk of intergenerational transmission of trauma.

OBJECTIVE:
Longitudinal studies of children exposed to traumatic events show contrasting findings regarding their symptomatic change over time. The present study reports on a 30-month follow-up of preschool children and their mothers who had been exposed to Scud missile attacks.

METHOD:
Families displaced during the Gulf War after their homes had been damaged by the missile attack and a control group whose homes remained intact were interviewed about posttraumatic and general symptomatology, the mothers' capacity to control images, and the children's adaptive behavior.

RESULTS:
Stress symptoms decreased in the displaced children but not in their mothers. Both reported more posttraumatic symptoms than did the control group. No differences in the children's adaptive behavior were observed. Posttraumatic symptoms of the displaced children correlated with the mothers' avoidant symptoms. The mothers' avoidant symptoms at follow-up were statistically explained by the mothers' symptoms during the war and their capacity for image control, the duration of displacement, and the cohesion of the family.

CONCLUSIONS:
The maternal stress-buffering capacity constitutes a central element in children's protective matrix and is crucial in minimizing long-term internal suffering of traumatized preschool children.

Stroke is one of the oldest but least understood diseases, and it is one of the major public health problems facing the elderly. Recent epidemiological investigations have found that the incidence of stroke has been underestimated by about 50%, and that the burden of disease is highest in minority populations. Recent clinical and basic neuroscience research indicates that stroke is neither unpredictable nor irreversible. Many risk factors for stroke are readily identifiable, and evidence-based treatment may be used to reduce the likelihood of stroke among those at risk. Rapid diagnosis and evaluation of stroke and transient ischemic attack and their treatment, including surgery, anticoagulation, antiplatelet and other medical therapies, reduce the chance of recurrence. More aggressive treatment of blood pressure, even among patients who are not necessarily hypertensive, may also reduce the risk of future strokes. Once ischemic stroke has occurred, emergent therapy using thrombolysis may significantly reduce disability, even among the elderly. This review presents an update on definitions of stroke and its subtypes, stroke epidemiology, and the results of recent studies of stroke prevention and acute treatment.

This qualitative focus group study describes posttraumatic growth experiences of African American adolescents currently coping with parental breast cancer. Twelve adolescents participated in three focus groups assessing their experiences with parental cancer. Spontaneous accounts of posttraumatic growth were reported by all participants. A content analysis revealed reports in four of the five domains of posttraumatic growth identified by Tedeschi and Calhoun (1996) which included: greater appreciation for life, enhanced interpersonal relationships, increased sense of personal strengths, and changed priorities. An additional domain, change in health behaviors and attitudes, also emerged. These findings add important knowledge to the developing field of research in posttraumatic growth in populations where available research is scarce, especially among adolescents and racial minorities.

Adolescent depression is a serious and common disorder. Though adolescent males are less likely to report depression than females, they have serious risks associated with the disorder, like suicide, future substance abuse, and illegal activity. Several gender differences have been observed among depressed adolescents and should be considered in assessment and treatment. Little efficacy research exists for family treatments of depression in adolescent males, though several approaches have been proposed. These approaches include Structural Family Therapy, Interpersonal Family Therapy, and Attachment-Based Family Therapy. These treatments have been found useful in clinical settings, but much more efficacy research is necessary. Adapted from the source document.

Hur är det att var barn och ha en mamma med stark hjärna och hjärta, men muskler som är svaga? Vilka frågor och farhågor är det som dyker upp i ett barns funderingar? Och hur kan vi hjälpa och stödja ett barn att förstå? Vi får i ett kapitel i denna bok ta del av hur Liam 6 år, hans familj samt psykolog Christina Renlund finner sätt att hantera situationen. Liam berättar om sina funderingar och rädslor medan mamma Ninnie berättar om sina. Vad är kopplat till hennes sjukdom och vad tillhör det som Liam i den ålder han befinner sig i, ändå skulle fundera över. Efterhand som Liam växer och hamnar i nya situationer dyker nya utmaningar upp. Vi får bland annat ta del av hur det är när Liam ska börja skolan och Ninnie väljer att en dag komma med till skolan och berättar om sin muskelsjukdom för barnen, och hur stolt Liam är över sin mamma!
Christina Renlund lotsar oss i egenskap av psykolog, med mångårig erfarenhet av att träffa familjer i liknande situationer, genom olika utmaningar Liam och hans familj har att hantera. Samtalen och funderingarna varvas med råd och tydliggörande. Om vikten av att tidigt prata med barnen och rusta dem med kunskap och svar att använda när frågorna kommer och på det viset göra barnen tryggare.

Omsorgens skiftningar - Begreppet, vardagen, politiken, forskningen. R. Eliasson

Akademisk avhandling

Avhandling vid pedagogiska institutionen

Objectives: The overall aim of this thesis was to explore and describe the familycentredness and rehabilitation planning procedure for children and youth with cerebral palsy (CP) in Finland. The main focus was on how professionals working with children and youth with cerebral palsy describe and document the rehabilitation planning procedure and how family-centredness was perceived by professionals and parents.

Methods: Participants were team members in neuropediatric multidisciplinary teams in central and university hospitals and government special schools as well as physiotherapy private practitioners who had an agreement with the Social Insurance Institution. Parents visiting two university hospital neuropediatric wards participated in one study (II). Family-centredness in services (FCS) was evaluated by the Measure of Processes of Care questionnaires. To get a deeper insight in the rehabilitation planning procedure, focus group interviews were conducted. Two researchers conducted the interviews which were tape recorded and transcribed. Three content areas guided the interviews: goal-setting, different transition phases and the use of the International Classification of Functioning, Disability and Health, Children and Youth version. A retrospective cross-sectional register study was used to analyze the interrelation between needs and functional difficulties and the therapeutic goals in written rehabilitation plans. The ICF-CY was used as a reference in the analysis.

Results: Professionals and parents rated the family-centred service as fair to moderate. There was a significant difference in how professionals of different disciplines rated their FCS delivery. Professionals with more than 25 years of work experience in the field of rehabilitation for children and youth with CP rated their service higher than those with shorter work experience. Parents and professionals identified common aspects in need of development, i.e. letting the family choose when and what kind of information is provided as well as providing opportunities for the whole family to obtain information. Goal setting and ways to involve families in the rehabilitation planning procedure was experienced as challenging. Collaboration with all involved in the child´s rehabilitation was partly scanty and the results indicate a lack of routines in the transition phases. In the written rehabilitation plans the goals were not well reflected in the children´s needs and functional difficulties.

Conclusion: This thesis identified examples in the rehabilitation planning procedure of good practice in which collaboration with various parties and clear formal processes occurred. Areas in need of development were also identified. Standardized formal programme processes and policies and a named care manager for all families could provide a starting point in developing and improving the services to ensure all families have the possibility to be involved in their child´s rehabilitation service.

Boken handlar om att underlätta möjligheterna till delaktighet i familjens vardagsliv för barn och ungdomar som har omfattande funktionsnedsättningar. Boken bygger på erfarenheter och tankar från föräldrar till barn med personlig assistans samt deras personliga assistenter. Förhoppningen är att deras tips och idéer ska bidra till upptäckten av nya situationer och samspelsmöjligheter i vardagen som man kanske inte riktigt fått syn på än.

Boken erbjuder fördjupning om delaktighet, barns lärande och utveckling i familjen och konkreta tips om hur man kan arbeta för att underlätta barns delaktighet. Boken kan användas som en huvudbok för samtal om hur vardagslivet kan gestalta sig när barn har personlig assistans.

Boken riktar sig till föräldrar, personliga assistenter, anhöriga och personer som arbetar med barn och ungdomar som har omfattande funktionsnedsättningar. Författare är Jenny Wilder, forskare vid högskolan i Jönköping och forskare/ möjliggörare på Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka), Anna Karin Axelsson, doktorand vid högskolan i Jönköping och Maggan Carlsson, handledare på Föreningen JAG.

- Jag skrev den här boken för att det är så viktigt för anhöriga barn att få plats, få stöd i andra och veta att de får känna alla känslor som ibland upplevs som »förbjudna« när man lever med en familjemedlem med funktionshinder eller sjukdom. Det hade jag behövt när jag var barn, hade en mamma som blivit förlamad och rullstolsburen och vi hade assistenter som gjorde det svårt att ha en privat familjesituation.

Elina Sundström är frilansjournalist och utbildar sig till vetenskapsjournalist. Hon är även utbildad ayurvedisk massageterapeut samt har skrivit Engagemangsguiden: en handbok om ideellt engagemang och volontärarbete som gavs ut av Rädda Barnens Ungdomsförbund år 2009.

Boken är för dig som arbetar inom hälso- och sjukvård, barnomsorg eller på annat sätt är i kontakt med barn och unga. Den ger dig kunskap, inspiration och verktyg för att ge unga anhöriga stöd, råd och information.

Den är också för dig som själv är ung anhörig, och innehåller särskilda reflektions- och diskussionspunkter riktade till dig.

Att växa upp som barn till en anhörig som är sjuk eller har ett funktionshinder innebär ofta påfrestningar som situationen i familjen för med sig. Alla familjer är olika, men för de unga anhöriga finns det ofta gemensamma erfarenheter. Dessa barn och unga kan behöva stöd och uppmärksamhet.

Unga anhöriga tar ofta på sig ett stort ansvar i sin familj. Då kan det finnas behov av bland annat praktisk hjälp i hemmet, men också av att få prata om de egna känslorna. Men ett barn med en sjuk eller funktionshindrad familjemedlem behöver inte nödvändigtvis må dåligt, och man vill ofta inte bli särbehandlad. Även om situationen i familjen kan föra med sig besvärligheter, kan den också föra samman familjen och vara en källa till styrka. I boken ser vi exempel på olika reaktioner och vägval.

Jag är också viktig innehåller intervjuer med professionella, unga anhörigas berättelser - några berättar själva, andra har blivit intervjuade - samt diskussionsunderlag och frågor för vidare reflektion. I boken finns även litteraturförslag och en organisationsförteckning.

Denna prosasamling föddes ur mitt behov av tröst.

Mitt behov av att sätta ord på mina känslor utifrån min vuxnes sons missbruk.

Orden tröstar mig och jag hoppas att mina ord även ska ge dig tröst.

Med dessa ord vill jag att du ska förstå att du som anhörig inte är ensam och det finns inget rätt eller fel i hur vi känner och vad vi känner.

Din anhöriges missbruk handlar inte om dig. Även om det såklart påverkar dig och det vi anhöriga måste göra för att leva ett anständigt liv är att förhålla oss till detta, att hitta strategier som funkar för oss.

Vi kommer använda olika strategier men Du har rätt att leva ditt liv som du önskar, du har rätt att inneha huvudrollen i ditt liv.

Denna prosasamling hjälper inte min son ur sitt missbruk men den hjälper mig att andas.

En bok som har romanens form men som bygger på verkliga händelser och ger en inblick i hur barn kan ha det idag. Julie växer upp med en psykiskt sjuk mamma.Boken bygger på autentiska händelser som några personer valt att berätta om och beskriver på ett bra sätt hur det kan vara att växa upp med en förälder som är psykiskt sjuk.

Background  This study interviewed mothers (n= 17) of children aged 4 years and under with severe/profound intellectual disability, some with attendant complex medical, life-limiting conditions.

Methods  The study explored the mothers' views of the usefulness of the financial, practical and emotional supports being offered to them and their suggestions for service improvements.

Results  The study reveals these mothers to be engaged in stressful but skilled care of their children with a clear wish to continue caring for their child in the family home. Mothers frequently referred to the process of gaining useful information on services as 'haphazard' and most of the services offered to them as uncoordinated, unreliable and difficult to access. The study reveals that many of these children's needs are not being adequately met by either the intellectual disability services or the acute medical services, and some families are forced to privately finance services such as physiotherapy and speech therapy.

Conclusions  The data reveal that mothers want services offered to them in their own home, particularly short home-based respite, which would offer them short breaks to rest or engage in part-time employment. The study concludes that a reliable and flexible service response, including a comprehensive information and advocacy support is indicated for these families.

Abstract
This study explores experiences of mothers in Sweden who care for their adult children suffering from severe mental illness. Using 15 interviews with mothers from 40 to 80 years old, the article examines how predominant professional knowledge and sanism constructs the mothers and their children as deviant and what counterstrategies the mothers develop as a response to these experiences of discrimination. The findings show that the mothers' experiences are characterized by endless confrontations with negative attitudes and comments that have forced them to go through painful and prolonged processes of self-accusations for not having given enough love, care, support and help in different stages of their children's life. But the mothers' experiences also reveal important aspects of changes over the life span. As the mothers are ageing, the relationship between them and their children becomes more reciprocal and the ill child may even take the role as family carer.

Eventuellt stöd till anhöriga blir en kommunal fråga och tidigare fanns, med stor lokal variation och skönsmässighet, många anhörigvårdare formellt anställda som vårdbiträden ("anhörigsamariter"), en billig lösning för kommunen och välkommet för de anhöriga. Numera nästan avskaffat, skriver Gerdt Sundström här i en debatterande artikel om anhörigvårdare.

This study examined the effects of filial piety on the appraisal of caregiving burden by Chinese-Canadian family caregivers. A quantitative telephone survey was used as the research design for this study. A total of 339 randomly selected Canadian-Chinese family caregivers of elderly were interviewed by telephone. A hypothesized model denoting both the direct and indirect effects of filial piety on caregiving burden was tested using structural equation modeling. While stressors and appraisal factors reported direct predicting effects on caregiving burden, filial piety indirectly affected caregiving burden by altering appraisals of the caregiver role. Filial piety served as a protective function to reduce the negative effects of stressors and to enhance the positive effect of appraisal factors on caregiving burden.

This paper examines the relationship between attitudes of filial responsibility and five different types of care-giving behaviours to parents among three cultural groups. It does so within an assessment of the relative importance of cultural versus structural factors for care-giving behaviours. Face-to-face interviews were conducted with 100 Caucasian-Canadians, 90 Chinese-Canadians and 125 Hong Kong-Chinese. Multiple regression analyses assessed the association of cultural and structural factors with behaviours among the total sample and each of the three cultural groups. Limited support was found for an association between care-giving attitudes and care-giving behaviours. Attitudes are related to emotional support only among the two Chinese groups as well as to financial support among Chinese-Canadian respondents and to companionship among Hong Kong-Chinese respondents. Attitudes are not the strongest predictors and are unrelated to assistance with basic and instrumental activities of daily living. However, cultural group per se is a strong predictor of care-giving behaviours as are: parental ill health, living arrangements, and relationship quality. This study suggests gerontological assumptions about the role of societal norms and personal attitudes in parental care-giving should be questioned. It also suggests the need for further inquiry into unpacking those aspects of 'cultural group' that are related to behavioural differences, and the importance of examining multiple types of care-giving behaviours and of distinguishing task-oriented helping behaviour from other types of assistance.

I denna rapport beskrivs politikeruppdraget vid politisk och finansiell samordning. Vid samordning samlas resurser över organisationsgränser för att användas gemensamt. Det unika med politisk och finansiell samordning är att huvudmännen har ett gemensamt kostnadsansvar. Resurserna kan omfördelas mellan huvudmän. Politisk samordning innebär att en politisk arena skapas som prioriterar resurser över organisationsgränser. I rapporten påvisas att politikeruppdraget skiljer sig mycket åt beroende på vilken inriktning som finns på olika områden; mot samordningsperspektiv eller befolkningsperspektiv. Inriktningen har skapats av vald struktur men också av hur aktörerna ser på sin roll och dess utövande. En ny struktur skapas på den parlamentariska arenan. I denna samordning betonas politikernas roll. Rollskillnader utvecklas dock mellan olika politiker, vilket gör att de får olika betydelse och status. Detta påverkar i sin tur deras inflytande. En samförståndspolitik utvecklas, där politikerna inte driver partipolitik. Genom politisk samordning skapas förutsättningar för gemensamma prioriteringar av behov. Den nya strukturen påverkar politikerna som aktörer i samtliga områden.

I rapporten återges ambitioner med finansiell och politisk samordning samt hur en ny politisk struktur skapas. Dessutom beskrivs politikernas motiv till engagemang, hur de ser på sin uppgift samt hur politisk organisering genom behovsidentifiering, prioritering, resursmobilisering och utvärdering utvecklas. Studien behandlar också politikernas betydelse för samarbete mellan chefer och professionella.

This paper focuses on how online health forums may benefit the wellbeing of caregivers. An online questionnaire of caregivers assessed caregiver strain, forum use, and mental and physical wellbeing. Results show a positive relation between caregiver strain and using online health forums to seek emotional support. Furthermore, we find that caregivers with higher levels of caregiver strain report lower mental and physical wellbeing. This relation is however moderated by using online health forums. While the amount of time spent on the online forums did not moderate the relation between caregiver strain and wellbeing, the amount of activity (i. e. the number of messages posted per week) did: Active participation in online health forums attenuates the negative effect of caregiver strain on wellbeing. These findings suggest that online forums are valuable for caregivers and that it is active contribution that matters, rather than simply visiting the online health groups.

Socialstyrelsens och Statens folkhälsoinstituts rapport ger en aktuell och översiktlig bild av hälsoutvecklingen och dess bestämningsfaktorer. Den visar bland annat att bland kvinnor och män 35-44 år har risken att få stroke ökat med 21 respektive 15 procent sedan 1995

Folkhälsorapport 2009 visar bland annat att risken att dö i hjärtinfarkt och stroke har minskat väsentligt, medan dödligheten i bröstcancer däremot har minskat endast marginellt, och dödligheten i lungcancer fortfarande ökar bland kvinnor, medan den sjunker bland män. Psykisk ohälsa är vanligt hos yngre kvinnor; självmordsförsöken ökar.

Abstract [en]

OBJECTIVES: Demographic change has led to an increase of older people in need of long-term care in nearly all European countries. Informal carers primarily provide the care and support needed by dependent people. The supply and willingness of individuals to act as carers are critical to sustain informal care resources as part of the home health care provision. This paper describes a longitudinal study of informal care in six European countries and reports analyses that determine those factors predicting the outcomes of family care over a one-year period.

METHODS: Analyses are based on data from the EUROFAMCARE project, a longitudinal survey study of family carers of older people with baseline data collection in 2004 and follow-up data collection a year later in six European countries (Germany, Greece, Italy, Poland, Sweden, and the United Kingdom), N = 3,348. Descriptive statistics of the sample characteristics are reported. Binary logistic random-intercept regressions were computed, predicting the outcome of change of the care dyad's status at follow-up.

RESULTS: Where care is provided by a more distant family member or by a friend or neighbour, the care-recipient is significantly more likely to be cared for by someone else (OR 1.62) or to be in residential care (OR 3.37) after one year. The same holds true if the care-recipient has memory problems with a dementia diagnosis (OR 1.79/OR 1.84). Higher dependency (OR 1.22) and behavioural problems (OR 1.76) in the care-recipient also lead to a change of care dyad status. Country of residence explained a relatively small amount of variance (8%) in whether a care-recipient was cared for by someone else after one year, but explained a substantial amount of variance (52%) in whether a care-recipient was in residential care. Particularly in Sweden, care-recipients are much more likely to be cared for by another family or professional carer or to be in residential care, whereas in Greece the status of the care dyad is much less likely to change.

DISCUSSION: The majority of family carers continued to provide care to their respective older relatives over a one-year period, despite often high levels of functional, cognitive and behavioural problems in the care-recipient. Those family carers could benefit most from appropriate support. The carer/care-recipient relationship plays an important role in whether or not a family care dyad remains intact over a one-year period. The support of health and social care services should be particularly targeted toward those care dyads where there is no partner or spouse acting as carer, or no extended family network that might absorb the caring role when required. Distant relatives, friends or acquaintances who are acting as carers might need substantial intervention if their caregiving role is to be maintained.

Psykiatrireformen trädde i kraft 1995. Reformen syftade till att förbättra livssituationen för personer med psykiska funktionshinder och öka deras möjligheter till gemenskap och delaktighet i samhället. Reformen omfattar främst personer som bedöms ha långvariga och allvarliga funktionsnedsättningar p.g.a. en psykisk sjukdom och som är i behov av stöd-, vård- och rehabiliteringsinsatser för att få en bättre livssituation. De åtgärder som föreslogs i propositionen skulle inriktas på att ge ett mer effektivt och samordnat samhällsstöd till målgruppen. Kommunernas ansvar förtydligades när det gäller att planera och samordna de insatser som personer med psykiska funktionshinder behövde. Förtydligas gjorde också kommunernas ansvar för att utveckla boendeformer och verksamheter för sysselsättning.

Regeringen konstaterade dock 2003 att det fortfarande finns brister i den psykiatriska vården och den sociala omsorgen. I oktober 2003 tillkallade därför regeringen (dir. 2003:133) en nationell psykiatrisamordnare med uppgift att se över väsentliga frågor inom vård, social omsorg och rehabilitering av psykiskt sjuka och personer med psykiska funktionshinder.

Socialstyrelsens utvärdering av psykiatrireformen (1999) visade att den hade fått en god start men ännu inte "satt sig". Det ansågs dock viktigt att reformarbetet fortsatte på bred front både lokalt och nationellt. I utvärderingen konstaterades vidare att det behövdes en aktiv, tydlig och sammanhållen tillsyn för att stödja en god verksamhetsutveckling.

Inom ramen för det Nationella programmet för tillsyn över socialtjänsten togs 2001 ett första steg till en utveckling av tillsynen i denna riktning. Länsstyrelserna och Socialstyrelsen beslutade då att kraftsamla sina resurser i en gemensam tillsyn över kommunernas insatser för personer med psykiska funktionshinder. Även kommunernas ansvar för hälso- och sjukvård har ingått i tillsynen. Kraftsamlingen har genomförts i form av ett tillsynsprojekt under åren 2002–2004. Samtliga tjugoen länsstyrelser har deltagit, dock i olika omfattning. Fyra delgranskningar har genomförts:

Tillsyn av samtliga kommuners planering av verksamheten för personer med psykiska funktionshinder på ledningsnivå, våren 2002.
Tillsyn av socialtjänstens arbete med enskilda personer med psykiska funktionshinder i ett urval av kommuner, 2002–2003.
Tillsyn av kvalitet och innehåll i verksamheter för boende och sysselsättning i ett urval av kommuner, 2002–2003.
Uppföljning av den första delundersökningen på några problemområden, hösten 2004.
För att åstadkomma en kraftsamling krävs även en samverkan mellan den sociala tillsynens aktörer och tillsynen över kommunernas hälso- och sjukvård. För det senare svarar Socialstyrelsens sex regionala tillsynsenheter. Även kommunernas ansvar för viss hälso- och sjukvård ingår därför i tillsynen.

Projektet har haft expertstöd från Socialpsykiatriskt kunskapscentrum i Västerbotten. En referensgrupp till tillsynsprojektet med representanter från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH) och Schizofreniförbundet har följt tillsynen och deltagit i såväl planeringen av tillsynsprojektet som i analysen av resultatet.

Tillsynsfrågor
De områden som granskats i tillsynen utgår från kommunernas ansvar för personer med psykiska funktionshinder. Huvudfrågan i tillsynen har varit: Är verksamheten så beskaffad att tillräckligt goda förutsättningar skapas för att personer med psykiska funktionshinder "får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra" (5 kap. 7 § SoL)? Fyra huvudfrågor har ansetts vara centrala för tillsynen. De är:

Tar kommunerna sitt ansvar för att skaffa sig kännedom om personer med psykiska funktionshinder och nå de personer som har behov av socialtjänstens insatser?
Tar kommunerna sitt ansvar att styra och planera sin verksamhet för personer med psykiska funktionshinder?
Tar kommunerna sitt ansvar att tillhandahålla ett varierat utbud av insatser med god kvalitet?
Tar kommunerna sitt ansvar för att enskilda personer med psykiska funktionshinder får ett behovsstyrt, samordnat och rättssäkert stöd?

Kommunerna har i socialtjänstlagen ett uttalat ansvar för att genom stöd och avlösning underlätta för närstående som vårdar långvarigt sjuka, äldre och personer med funktionshinder. Syftet med denna rapport var att belysa de anhörigas upplevelse av de insatser som kommunerna har att erbjuda. 6 anhörigvårdare från olika kommuner i Jönköpings län har intervjuats. 4 av de intervjuade har på eget initiativ tagit en första kontakt med kommunen. övriga fick hjälp av personal i samband med sjukhusvistelse med förmedling av den första kontakten. Kontakterna har lett till ökade stödinsatser. Anhörigvårdarna är nöjda med stödet. Stödformer som avlösning, kontakter och träffar/studiecirklar upplevs som betydelsefulla.

Kommunerna har i socialtjänstlagen ett uttalat ansvar för att genom stöd och avlösning underlätta för närstående som vårdar långvarigt sjuka, äldre och personer med funktionshinder. Syftet med denna rapport var att belysa de anhörigas upplevelse av de insatser som kommunerna har att erbjuda. 6 anhörigvårdare från olika kommuner i Jönköpings län har intervjuats. 4 av de intervjuade har på eget initiativ tagit en första kontakt med kommunen. Övriga fick hjälp av personal i samband med sjukhusvistelse med förmedling av den första kontakten. Kontakterna har lett till ökade stödinsatser. Anhörigvårdarna är nöjda med stödet. Stödformer som avlösning, kontakter och träffar/studiecirklar upplevs som betydelsefulla.

En studie i två delar rörande målgruppen barn med grava rh – kontaktanvändare: Del 1: Inventering och beskrivning av dynamiska kommunikationsprogram och styrsätt (bl.a. MindMouse/CyberLink), del 2: Kommande interventionsstudie.

Projektet har en egen hemsida www.kommed.nu där du kan läsa mer. Där finns bl a rapporter och en mängd annan intressant information att hämta.

Projektansvariga: Gerd Zachrisson DART och Bitte Rydeman, DAKO i Halland.

Medel: 2-årigt projekt med stöd från HI - "IT i praktiken"

Nationellt kompetenscentrum anhöriga, Nka, har fått i uppdrag av Socialdepartementet
att utveckla ett nationellt kunskapsstöd till föräldrar och anhöriga till barn och ungdomar med flerfunktionsnedsättningar. Syftet med kunskapsstödet är att underlätta kunskapsinhämtning, erfarenhetsutbyte och nätverkskontakter för anhöriga

För de allra flesta händer det inte. Men varje år mister fler än 3 000 barn och ungdomar en förälder eller ett syskon. Då är det viktigt att ha bra kompisar. Men hur ska en bra kompis vara när något så svårt händer? Finns det saker man helst inte ska göra eller säga? Törs man fråga om dödsfallet? Kan man vara precis som vanligt och skratta och skoja? I den här boken får du träffa några barn och ungdomar som förlorat en nära anhörig. Hur var deras kompisar då? Vad var bra och vad var kanske inte lika bra? Du får också träffa några kompisar.

Barn till föräldrar med psykisk ohälsa är en eftersatt grupp. Syfet med denna studie är att studera pedagogers utveckling som kompletterande anknytningsperson i relation till en tre årig fortbildning.Fortbildnigen ägde rum samtidigt som pedagogerna arbetade och innehöll teorier om barns utveckling, nämligen anknytningsteori, Affektteori samt Sterns teori om barns självutveckling.En narrativ metod användes och narrativen analyserades i relation till fortbildningens innehåll, teorier om pedagogers lärande och teorier om tidig utveckling.
Resultatet diskuteras utifrån pedagogers arbete med utsatta barn i förskolan, lärarutbildningens innehåll och fortbildning samt samverkan.

In 1990 we advanced the hypothesis that frightened and frightening (FR) parental behavior would prove to be linked to both unresolved (U) adult attachment status as identified in the Adult Attachment Interview and to infant disorganized/disoriented (D) attachment as assessed in the Ainsworth Strange Situation. Here, we present a coding system for identifying and scoring the intensity of the three primary forms of FR behavior (frightened, threatening, and dissociative) as well as three subsidiary forms. We review why each primary form may induce fear of the parent (the infant's primary "haven of safety"), placing the infant in a disorganizing approach-flight paradox. We suggest that, being linked to the parent's own unintegrated traumatic experiences (often loss or maltreatment), FR behaviors themselves are often guided by parental fright, and parallel the three "classic" mammalian responses to fright: flight, attack, and freezing behavior. Recent studies of U to FR, as well as FR to D relations are presented, including findings regarding AMBIANCE/FR+. Links between dissociation, FR, U, and D are explored. Parallel processing and working memory are discussed as they relate to these phenomena.

Vårdtiden blir kortare om patienter med affektiv sjukdom och deras närstående erbjuds utbildning. Det visar resultat av en undersökning vid Affektivt centrum i Norra Stockholms psykiatri, S:t Göran, vid jämförelse av vårdkonsumtion hos patienter före och efter deltagande i ett utbildningsprogram.

Deltagarnas subjektiva tillfredsställelse med utbildningen var hög. Många i såväl patient- som närståendegruppen uppgav att de kunde använda kunskaper från utbildningen till att hantera sjukdomen.

Ett kort-tids-boende är förbundet med föreställningen att behoven inte bara är omfattande, utan också övergående och kortvariga. Så är det i princip. I realiteten tycks många korttidsvistelser handla om att man inte vet hur det förhåller sig med behoven – om de är övergående eller inte. Av den anledningen tenderar korttidsboendet att vara både en väntplats och en vändplats. En plats för väntan, såväl aktivt som passivt, på att flytta till särskilt boende och en plats varifrån den enskilde vänder hemåt igen – en vändplats.

Ett korttidsboende har således många och skiftande funktioner och kan se ut lite hur som helst. Det kan vara alltifrån insprängda platser till relativt smalt specialiserade enheter, därav benämningen kameleont.

Denna rapport har kommit till på uppdrag dels från Södermalms stadsdelsförvaltning,
dels Äldreförvaltningen i Stockholms stad. Bakgrunden
är önskemålet från såväl Södermalms stadsdelsnämnd som stadens
äldrenämnd att se vilken roll korttidsvården har och kan ha, och om de
prioriteringar som skett under 2000-talet gagnat de äldre. Korttidsplats,
som är det begrepp Socialstyrelsen rekommenderar, har olika funktioner,
och inkluderar korttidsvård efter sjukhusvistelse, växelvård, avlastning
av anhörig och vård i livets slutskede.
På uppdrag av Södermalms stadsdelsförvaltning har en randomiserad
studie genomförts där de som ansökte om korttidsplats men fick avslag
lottades så att hälften, interventionsgruppen, fick korttidsplats medan
kontrollgruppen gick direkt hem med de insatser stadsdelsförvaltningen
beviljat. Denna studie utökades med ett uppdrag från Socialstyrelsen att
studera alla som skrivs ut från sluten vård under en månad till hemmet
på Södermalm. På uppdrag av Äldreförvaltningen har dessa båda studier
kompletterats med en genomgång av artiklar och rapporter om korttidsvård
samt analys av data avseende stadens korttidsvård.
De som kommer till ett korttidsboende befinner sig i en mycket skör
situation i livet. Korttidsplats för återhämtning, mobilisering och fortsatt
rehabilitering efter sjukhusvård utvecklades i hela landet efter Ädelreformen,
och har fortsatt att sedan dess öka i många kommuner. Bidragande
orsak har varit allt färre vårdplatser och kortare vårdtider i den
somatiska vården samt att fler har hemtjänst och färre bor i särskilt
boende.
Andelen äldre som erhåller korttidsplats varierar mellan landets
kommuner, liksom mellan Stockholms stadsdelar. I Göteborg hade 2008
1,4 procent av de som är 65 år och äldre korttidsplats, i Stockholm var andelen
0,25 procent.
I Stockholms stad har antalet som beviljas korttidsplats minskat sedan
2001. Det är främst korttidsvård efter sjukhusvistelse som minskat,
medan korttidsvård som anhörigstöd endast minskat marginellt. Minskningen
är tydligast för de äldre kvinnorna, under en fyraårsperiod 2007-
2010 minskade antalet kvinnor 85 år och äldre som fick korttidsplats från
186 till 82, för männen var minskningen från 116 till 88 personer.
Några skäl till att korttidsplats numera sällan erbjuds efter sjukhusvistelse
är att inte förlänga vårdkedjan och att staden inte erbjuder rehabilitering
inom korttidsvården eftersom rehabilitering i ordinärt boende är
ett landstingsansvar. Effekten kan dock bli att den äldre inte får
tillräcklig tid för att hämta krafter och träna så att hon kan klara sin
vardag bättre själv. Mycket talar för att en ytterligare tids vård för vissa
2
äldre kan vara kostnadseffektiv för samhället och innebära ökad trygghet
för den äldre. Resultaten från den randomiserade studien på Södermalm
tyder bl.a. på
Interventionsgruppen förbättrade sin rörelseförmåga i genomsnitt mer än
de som skrevs ut till hemmet
Andelen som minskade sitt vårdberoende var större i interventionsgruppen
jämfört med dem som skrevs ut till hemmet
Indexvärdet för den hälsorelaterade livskvaliteten ökade för interventionsgruppen,
för dem som skrevs ut direkt till hemmet var den nästan
oförändrad (statistiskt signifikant skillnad).
Signifikant större förbättring när det gäller oro/nedstämdhet samt förmågan
att klara huvudsakliga aktiviteter bland de äldre som fick korttidsplats.

Inga skillnader i kostnad för äldreomsorg (korttidsplatsen inräknad!).
Tydlig tendens till att äldre som hade fått korttidsvård blev inlagda på
sjukhus i mindre utsträckning under ett år efter utskrivning jämfört med
de äldre som skrevs direkt ut till hemmet.
Tydlig tendens till en lägre dödsrisk under ett års tid efter utskrivning
bland äldre som hade fått korttidsvård.
Det blev således inte dyrare för interventionsgruppen, som fick korttidsplats,
än för gruppen som inte lottades att få den insatsen, däremot blev
det bättre för interventionsgruppen i flera avseenden.
En form som nästan försvunnit i Stockholms stad är korttidsplats i
väntan på plats i vård- och omsorgsboende. Detta skäl till att bevilja korttidsplats
har kritiserats bl.a. av Socialstyrelsen.
Korttidsvården har en viktig roll genom att ge anhöriga avlastning. En
förutsättning för att korttidsvården ska vara en fungerande avlastning för
den anhörige är att den har ett socialt innehåll i vardagen och att den
anhörige också uppmärksammas. Pensionat Hornskroken och Kinesen i
Stockholm är goda exempel. Korttidsboende med denna inriktning måste
fokusera både på den som vistas på korttidsplatsen och den anhörige.
Korttidsvård kan också användas som sviktplats. Det saknas statistik för
denna vårdform, varför det är svårt att bedöma i vilken utsträckning den
utnyttjas så. I Stockholms län finns möjlighet till direktinlägg på geriatrisk
klinik. Det kan finnas skäl att följa upp om korttidsplats skulle
kunna användas när behovet främst är att få vila upp, äta och återhämta
kraft genom god omvårdnad och den geriatriska platsen när det krävs mer
av medicinsk behandling och/eller rehabilitering.
3
Vård i livets slutskede är i Stockholms stad ovanligt i korttidsvården.
Staden saknar korttidsenheter med palliativ inriktning. I stället erbjuds
plats på vård- och omsorgsboende, vilket inte är helt adekvat i den livsfasen.

Beskrivningarna av vardagen på korttidsboendet andas ofta innehållslöshet,
torftighet både i det sociala innehållet och i boendemiljöerna. Det
saknas alltför ofta tydliga beställningar från biståndshandläggaren vad
som är syftet med vistelsen, och genomförandeplaner som visar vad korttidsvården
ska kunna ge. För att korttidsvården ska kunna utvecklas och
få den roll den kan ha behövs tydlighet i beställningen till korttidsvården,
tydlighet i biståndsbeslutet och tydliga genomförandeplaner hos utföraren.

För att detta ska bli möjligt måste korttidsvården få mer renodlade uppdrag,
med inriktning på t.ex. svikt, rehabilitering, avlösning och vård i
livets slutskede. Det krävs mer specialisering, inte att allt blandas på
samma enhet. Viktigt är också att inte blanda personer med demenssjukdom
med dem som är kognitivt klara.

Människans liv kantas av psykiska kriser. En del utlösta av plötsliga och oväntade, svåra händelser; andra hör det normala livet till. Krisen är ofta en förutsättning för utveckling och mognad, men den kan också leda till livslång psykisk invaliditet om inte den drabbade får sakkunnig hjälp

Det är trettio år sedan den första utgåvan av Johan Cullbergs klassiska bok Kris och utveckling kom 1975. Den har lästs och uppskattats av hundratusentals svenskar - såväl av studenter som av människor som själva befinner sig i kris eller kommer i kontakt med människor i krislägen. Den har också översatts till flera andra språk.

Mycket i samhället, liksom inom psykiatrin, har förändrats. Det har inneburit att en omarbetning av boken känts angelägen, även om grundstrukturen står kvar. Kvar står också den hoppfulla synen på krisen som en hävstång för den mänskliga utvecklingen. Boken har kompletterats med ett avsnitt om katastrofpsykiatri och sena stressreaktioner av docent Tom Lundin.

Vilken människosyn och vilka värderingar ligger till grund för socialtjänstens verksamhet, och hur har de påverkat uppbyggnaden av dagens socialtjänst? Kan sociala insatser huvudsakligen beskrivas som myndighetsutövning, där även tvång kan komma i fråga, eller kan de ses som en verksamhet med respekt för den enskildes vilja och integritet? Under socialvårdens utveckling från fattigvård till socialtjänst har två utomparlamentariska grupper utifrån olika ideologiska utgångspunkter haft stor betydelse för socialvårdslagarnas innehåll och utformning. Centralförbundet för socialt arbete (CSA) verkade som initiativtagare och pådrivare när de första lagarna stiftades vid förra sekelskiftet. Samarbetskommittén för socialvårdens målfrågor, som bildades i slutet av 1960-talet, hade möjlighet att påverka Socialtjänstlagens slutliga utformning.

Boken innehåller en skildring av den tidigare socialvården och beskriver hur de två grupperna agerade för att få gehör för sina idéer. Särskild uppmärksamhet ägnas Samarbetskommittén och dess framgångar och misslyckanden under den 14 år långa lagstiftningsprocessen, som i det turbulenta slutskedet med många regeringsskiften och skiftande ideologier särskilt kom att handla om tvångsvården av vuxna missbrukare.

Boken vänder sig främst till studerande och verksamma inom socialt arbete, men bör även vara av intresse för närliggande ämnesområden inom samhällsvetenskap och historia.

Äldreforskning