Bibliotek

Avhandling

Bristande stabilitet för barn i familjehem och på institutioner är vanligt och innebär svåra känslor för barnen. Viktoria Skoog har studerat instabilitet i samhällsvård för barn i form av sammanbrott, vilket betyder att ett barns placering avbryts plötsligt och oplanerat samt planerade byten av vårdmiljöer, vilket betyder att socialtjänsten utifrån planering låter ett barn flytta till ett nytt familjehem eller en ny institution

Avhandling

Bristande stabilitet för barn i familjehem och på institutioner är vanligt och innebär svåra känslor för barnen. Viktoria Skoog har studerat instabilitet i samhällsvård för barn i form av sammanbrott, vilket betyder att ett barns placering avbryts plötsligt och oplanerat samt planerade byten av vårdmiljöer, vilket betyder att socialtjänsten utifrån planering låter ett barn flytta till ett nytt familjehem eller en ny institution

Rapporten vill bidra med kunskap och idéer för yrkesverksamma och bilda underlag när stöd och insatser formas och samverkan utvecklas. Publikationen bygger på forskning som kompletterats med andra studier samt med erfarenheter från yrkesverksamma.

Sykdom, ulykker og kriser har alltid et familieperspektiv. Det minner forfatterne av denne kunnskapsrike boken om på hver side. De stiller det viktigste av alle spørsmål: Er det barn der?
Hvor du enn befinner deg i kretsen rundt en sorg- og kriserammet familie, midt i sentrum der hjemme, som den som tar imot barnet i barnehage eller skole, eller som ansvarlig for behandling og oppfølging av den syke, trenger du denne boken. Aldri før har noen så grundig og rørende oppsummert teoretisk og praksisbasert kunnskap om pårørende barns behov. Det kan ikke sies for ofte, og det står med store bokstaver i boken: Best hjelper det barnet at mamma eller pappa får all den støtte de trenger. Når du har lest denne boken, er du i besittelse av noe helt unikt – en oppdatert empati!

Denna kunskapsöversikt tar upp metoder för att ge information, råd och stöd till barn när deras förälder är fysiskt sjuk. Syftet är att den ska vara ett stöd för professionella i hälso- och sjukvård samt socialtjänst som möter barn och ungdomar i sin yrkesutövning. I kunskapsöversikten presenteras de metoder som kunskapsöversikten identifierat, deras vetenskapliga underlag och effekter. Dessutom beskrivs de svårigheter som barn möter när en förälder blir fysiskt allvarligt sjuk.

Denna kunskapsöversikt tar upp metoder för att ge information, råd och stöd till barn när deras förälder är fysiskt sjuk. Syftet är att den ska vara ett stöd för professionella i hälso- och sjukvård samt socialtjänst som möter barn och ungdomar i sin yrkesutövning. I kunskapsöversikten presenteras de metoder som kunskapsöversikten identifierat, deras vetenskapliga underlag och effekter. Dessutom beskrivs de svårigheter som barn möter när en blir förälder fysiskt allvarligt sjuk

Framtagen av processledare Åsa Nilsson och medarbetare i kommunen och landstinget.

Rapport nr 5 i projektet "Barn som anhöriga", som genomförs av CHESS och institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet i samarbete med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) och Linnéuniversitetet i Kalmar. Rapportens syfte är att belysa hur vanligt det är att barn upplever att en förälder drabbas av en cancersjukdom, vilka konsekvenser detta har för skolprestationer i årskurs 9 samt för hälsa och social situation för unga vuxna i åldern 18–40 år.

Hur kan man förklara att det finns familjer som befinner sig i välfärdens utkant? Vad vet vi egentligen om de barn och familjer som lever mitt ibland oss, men utan tillgång till ett tryggt boende? Hur upplever de drabbade barnen situationen?

Barn utan hem belyser frågan om barn och familjer i hemlöshet ur olika perspektiv. Författarna lyfter fram de grupper som ställts utanför såväl arbetsmarknaden som socialförsäkringssystemet och den reguljära bostadsmarknaden. Fokus ligger på de drabbade barnens och deras familjers liv i utanförskap. Barnens situation belyses i ett helhetsperspektiv som inkluderar såväl aktörer som strukturer.

Boken vänder sig till universitets- och högskolestuderande inom socionom- och lärarutbildningarna och andra utbildningar inom de sociala och pedagogiska fälten samt till yrkesverksamma som kommer i kontakt med barn och familjer i svåra livssituationer.

Författaren belyser i boken sambandet mellan de vuxnas förhållningssätt, pedagogens handlande och de avvikande beteendena som barn kan uppvisa i förskolan eller i skolan. I ett nyskrivet avsnitt för den svenska utgåvan behandlar Hans Bengtsson samarbetet med socialtjänsten och de ansvars- och sekretessregler som gäller.

I denna grundligt reviderade upplaga av Barnavårdsutredningar - en kunskapsöversikt presenteras aktuell svensk och internationell forskning inom det viktiga område som barnavårdsutred­ningar och social barnavård utgör.

Frågeställningar som berörs är bland andra:

- Vilka barn och familjer utreds?
- Hur blir de aktuella hos socialtjänsten?
- Hur genomförs barnavårdsutredningarna?
- Vilka faktorer styr socialarbetarnas riskbedömning och beslutsfattande?
- Leder barnavårdsutredningarna till att barnen får det bättre?

Boken vänder sig till socialarbetare samt till studenter på utbildningar som rör social barnavård. Den kan stimulera till diskussion och kritisk reflektion om dessa för socialtjänsten och samhället så viktiga frågor och kan även användas som utgångspunkt för fortsatt forskning.

Barn som växer upp i en familj där en vuxen har missbruksproblem utsätts för svåra
påfrestningar. Hur kan stödet till barnen stärkas? Regionförbundet Uppsala län och
Uppsala universitet har i ett samarbetsprojekt sökt ta fram fördjupad kunskap om
hur barn och ungdomar i den situationen ser på sitt behov av stöd och att med detta
och tidigare forskning som grund utveckla stödet till barnen och deras föräldrar.
Barn, ungdomar och föräldrar intervjuades och ett utvecklingsarbete genomfördes
tillsammans med fem kommuner. Projektet finansierades av Folkhälsomyndigheten
under 2012–2015. I den här rapporten ger vi en kort sammanfattning av huvuddragen
i det som projektet kom fram till. För ytterligare information se kommande
publikationer av Alexanderson och Näsman.

Barn i missbruksmiljöer (BIM) är ett forsknings- och utvecklingsprojekt som genomförts i samverkan mellan Regionförbundet Uppsala län och Uppsala universitet under 2012–2015.

I projektet har barn, ungdomar och föräldrar intervjuats och socialtjänsten i länets kommuner involverats i ett utvecklingsarbete för att utveckla stödinsatser till barn och vuxna i familjer där en förälder har problem med missbruk. Resultat från projektet redovisas i denna skrift.

Barndomen varar inte bara livet ut. Den varar i generationer. Det är viktigt att stärka föräldraskapet och ge föräldrar hjälp innan de får problem. Barn som inte får hjälp att bearbeta smärtsamma upplevelser kan komma att omedvetet vidareförmedla dessa till sina egna barn. Denna bok handlar om att förebygga nästa generations omsorgssvikt och psykiska störningar.
Barndomen varar i generationer baserar sig på en referensram där anknytningsteori och anknytningsforskning är centrala inslag. Kari Killén är både kliniker, pedagog och forskare, och i denna bok knyter hon ihop teori och praktik för att förebygga problem i föräldra-barnrelationer. Denna andra upplaga är uppdaterad och bearbetad med avseende på den forskning och erfarenhet som tillkommit sedan förra upplagan från år 2000.
Boken vänder sig till alla som arbetar med barn och ungdomar i skola, hälso- och sjukvård och inom socialtjänsten, samt till studenter inom dessa områden.

Sammanfattning
Under hela 2014 och första delen av 2015 har ett utvecklingsprojekt som gällt Barns rätt som närstående i palliativ vård för vuxna pågått i de fyra palliativa enheterna i Landstinget Sörmland. Projektet innebar att två av enheterna var interventionsenheter (i rapporten nämnd som Grupp A) som skulle utveckla och implementera lokala handlingsplaner för barns rätt som närstående, medan de övriga två enheterna (Grupp B) skulle inte utveckla handlingsplaner under projekttiden.
Forskare från FoU i Sörmland (FoUiS) och från Mälardalens högskola involverades för att följa och dokumentera projektet. Denna FoU-rapport är en redovisning från FoUiS och omfattar personalens svar (från Grupp A och Grupp B) på de öppna/halvstrukturerade enkätfrågor som ställdes i samband med projektstarten (enkät nr 1) och efter projektets slut (enkät nr 2). I denna rapport redovisas de båda grupperna (Grupp A och B) i huvudsak tillsammans då det ger en värdefull sammantagen bild av personalens syn på och erfarenhet av barn som närstående i palliativ vård för vuxna, men vissa skillnader mellan grupperna redovisas också. Svaren berör fyra teman: miljön, verksamheten, interpersonella, samt personella faktorer.
Sammanfattningsvis kan sägas att när det gällde barnens möjligheter att ställa frågor till personalen inom palliativ vård, förekom i båda grupperna (Grupp A och B) i enkät 1 ospecificerade och lite vaga svar, som att barnen har "alla möjligheter", eller har "goda möjligheter" att göra detta. När det gällde att specificera vilka i personalgruppen som ger råd, stöd och information till barnen, hänvisade man till personer med specialfunktioner, såsom kurator eller barnrättspilot. Det fanns en tendens i första enkäten att se barns möjligheter att ställa frågor som något personbundet och icke-organiserat. Det fanns även funderingar om att det kan vara svårt att prata med barn om cancer, vilket skulle kunna tolkas som ett visst personbundet motstånd att möta barn. Här fanns dock, i uppföljningsenkäten för
interventionsenheterna (Grupp A), en tendens till att, efter arbetet med handlingsplanerna, ha fått ett mer gemensamt ansvar för att möta och informera barnen, en uppgift som gällde för alla personal, samt en ökad användning av ordet "vi".

Personalens medvetenhet om barnens rätt till information och delaktighet framkom i svaren från båda grupperna, även om den sjuke anhörige eller föräldrarna ofta hamnar i fokus. I båda grupperna fanns en uppfattning om att förbättring av den fysiska miljön, till en mer anpassad miljö för barn, lekplats/-hörna, samtalsrum, där barnen kunde slappna av och bra möten skulle kunna komma till stånd, skulle gagna kontakten med de närstående barnen. När det gällde den psykiska miljön i patientens hem fanns en tendens till perspektivförändring i interventionsgruppen (Grupp A), från den egna osäkerheten på vad föräldrarna vill att deras barn ska veta, till större säkerhet att se och möta barnen. Förutom kommentarer om praktiska hinder, angavs i både första och andra enkäten för båda
grupperna (Grupp A och B) tidsbrist som en av orsakerna till att personalen inte informerade och mötte barnen. I uppföljningsenkäten av interventionsgruppen (Grupp A) fanns dock de som inte hittade några praktiska svårigheter att tala med barn. Detta skulle kunna betyda att barn som närstående kommit mer i fokus för de interventionsenheter som ingått i projektet, att personal blivit mer medvetna, och därför i viss grad övervunnit tidsmässiga och praktiska svårigheter. I båda grupperna (Grupp A och B) fanns en efterfrågan om mer information, utbildning, stöd, handledning och specialiserade personella resurser, såsom ökad kuratorstid. En önskan fanns (särskilt från Grupp B) om att perspektivet behöver ändras i hela organisationen, mot ett mer familje- och barnorienterat synsätt. Sannolikt har de interventionsenheter (Grupp A) som ingått i projektet fått en del av detta tillgodosett. Dock fanns en oro (från Grupp A, i enkät 2) att det arbete som nu genomförts inte fullt ut skulle bevaras och utvecklas.

Drygt vart tionde barn i Sverige lever i fattigdom – det vill säga i familjer med så låg inkomst att den inte täcker ens de nödvändigaste levnadskostnaderna. För barnen kan det betyda att de inte kan följa med på skolutflykter, ta bussen till stan med sina kompisar eller köpa en glass.

På vilket sätt påverkas barn som lever länge under ekonomisk utsatthet? Hur ser barnen själva på sitt liv och på relationen till sina föräldrar? Hur bemöts de av andra barn och vuxna i skolan? Hur hanterar föräldrarna barnens situation? Och hur agerar professionella vuxna när de möter ekonomiskt utsatta barnfamiljer i skolan, inom socialtjänsten och rätten? Dessa är några av de frågor som behandlas i den här boken.

Boken bygger på intervjuer med barn och föräldrar som berättar om hur det är att leva i ekonomisk utsatthet. Personal inom skolan, socialtjänsten och förvaltningsrätten berättar i sin tur om hur de i sin professionella roll bemöter dessa familjer. Läsaren får konkreta råd om hur barn perspektivet kan tillämpas i arbetet med barnfattigdom och om hur samarbete över myndighetsgränser kan underlätta för de utsatta barnen.

Boken vänder sig till alla som möter ekonomiskt utsatta barn inom socialtjänsten, skolan och rättsväsendet, samt till universitets- och högskolestudenter och politiskt engagerade.

Under 2008/2009 gjorde Socialstyrelsen en förstudie för att ta reda på vilka problem och möjligheter som finns kring att se till barns och ungdomars behov i utredningssammanhang utifrån lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. De övergripande frågeställningarna var:
Hur utreder LSS-handläggarna idag barns och ungdomars behov av insatser, och hur följs dessa insatser upp?
Vad skulle handläggarna behöva för typ av utredningsstöd för att bättre kunna bedöma barns och ungdomars behov?
Förstudien genomfördes i Jönköpings län, genom enskilda intervjuer, en webbenkät samt fokusgruppssamtal med LSS-handläggare.
Det visade sig att handläggarna inte hade något särskilt utformat stöd för att få in barnperspektiv i sina utredningar. Barns behov bedömdes på olika sätt mellan handläggare inom och mellan olika kommuner. Resultaten av enkät och intervjuer visar att det fanns ett önskemål om att öka likvärdigheten kring handläggningen i olika kommuner och därmed öka rättsäkerheten. För detta krävs en struktur som betonar barnperspektiv och som gör att LSS-handläggare får ett mer likartat arbetssätt.
I fokusgrupperna presenterades två olika modeller för att ringa in behovsområden i utredningsförfarandet, Barns behov i centrum (BBIC) respektive International Classification of Functioning, Disability and health – for Children and Youth Version, (ICF-CY) Handläggarna fick sedan diskutera vad som kunde vara användbart i deras arbete.
Resultatet av fokusgrupperna visar att handläggarna ansåg att de kunde inspireras av det barnfokus som finns inbyggt i BBIC samt av modellens processtruktur. BBIC saknar dock innehåll om hur en funktionsnedsättning ger upphov till funktionshinder och hur insatsen kan underlätta för individen att fungera i sin vardag.
När det gällde ICF så uppfattade handläggarna ICF-CY som relativt svårtillgänglig i sin struktur och de hade svårt att se hur de skulle kunna använda klassifikationen i praktiken. Handläggarna tyckte att begreppen i ICF-CY kändes bekanta då innehållet i klassifikationen handlade om funktionshinder, vardagligt fungerande och delaktighet. Handläggarna kände igen sitt eget synsätt i ICF-CY eftersom ICF-CY utgår från individer som möter funktionshinder utifrån sitt vardagsfungerande, och inte ser till social problematik eller går in djupt på föräldraförmåga. Handläggarna uppfattade att angreppssättet av funktionsprofil var tilltalande då det öppnar för ett annat sätt att tänka om funktionsnedsättningar och diagnoser.

Begreppet barnperspektiv är mångtydigt. Det används som ett ideologiskt begrepp med stor retorisk kapacitet och det används i vetenskapliga sammanhang som ett metodologiskt begrepp. Artikeln diskuterar olika innebörder som kan ges åt begreppet barnperspektiv och sätter det i relation till aktuell barndomsforskning. En diskussion förs också om hur barnperspektiv kan diskuteras i relation till ett empiriskt material med barns texter som ställer frågor om hur man ska transkribera och citera ur texten. Det väcker också frågor om vilken kontext som ska utgöra bakgrund för analysen. Sättet att hantera dessa frågor är beroende av etiska ställningstaganden och av de frågeställningar och det teoretiska perspektiv som styr analysen. Artikeln argumenterar för vad som utgör ett barnperspektiv i just denna studie nämligen att utgå från barns utsagor, men i tolkningen ställa dessa utsagor i relation till diskurser om barndom. Barnperspektiv blir då både att fånga barns röster och att tolka dem som uttryck för ett diskursivt sammanhang. Barnperspektiv handlar om vilken plats barn ges i vårt samhälle, vilka generella erfarenheter som det ger barn och på vilket sätt barnen uttrycker dessa erfarenheter. Barnperspektiv blir då något utöver att återge barns perspektiv på olika fenomen.

Avhandling

Abstract [sv]
När en förälder i en barnfamilj får en livshotande sjukdom förändras livet för allai familjen. Barn som lever i denna situation rapporterar att de upplever oro och skuld relaterat till förälderns sjukdom. Dessutom har barnen en ökad risk för psykisk ohälsa. Brist på kommunikation inom familjen om sjukdomen och ämnen relaterade till den, har visat sig ha en negativ påverkan på hälsan. Trots detta finns endast ett fåtal stödinterventioner utvärderade för barnfamiljer i palliativ vård, och ännu färre utvärderade utifrån barns erfarenheter. The Family Talk Intervention (FTI) är en familjecentrerad intervention, med barnen i fokus, som visat på positiva effekter gällande sjukdomsrelaterad information och ökad kommunikation för barnfamiljer inom psykiatrisk och somatisk vård. Det övergripande syftet med denna avhandling var att utforska barns erfarenheter av FTI och att leva med en svårt sjuk förälder som vårdas inom specialiserad palliativ hemsjukvård. Avhandlingen påvisar att de flesta barnen ville veta mer om sin förälders sjukdom. De yngre barnen rapporterade svårigheter både med att berätta om, och med att visa hur de själva mådde för någon i sin familj. De barn som deltog i FTI uppskattade strukturen och innehållet, de kände sig sedda, hörda och uppmärksammade under FTI, vilket skapade en känsla av tillit och trygghet.Alla barn blev lyssnade till och fick stöd att uttrycka både svårigheter och faktorer som kunde underlätta för dem. Under interventionen var det dock endast för ett fåtal barn som deras synpunkter och åsikter togs i beaktan, i enlighet med artikel 12 i barnkonventionen. De flesta barn rapporterade dock att FTI ökade kunskaperna om förälderns sjukdom och att det blev lättare att kommunicera med sina föräldrar. Genom sitt deltagande i FTI kunde barnen förbereda sig inför framtida sjukdomsrelaterade händelser, och hantering av konflikter underlättades.Resultatet visar att de behov barnen hade innan deltagande i FTI till stor del tillgodosågs under deltagandet. FTI innehar dock en struktur som ger föräldrarnas perspektiv större utrymme än barnens. Barnens perspektiv behöver således tas i beaktan i större utsträckning i syfte att det stöd som ges till dessa barn verkligen är till för dem. FTI tycks trots detta vara genomförbart och betydelsefullt för de barn som deltagit.

Barns och ungas hälsa och sociala förhållanden i Sverige är goda, även jämfört med andra välfärdsländer. Detta gäller i synnerhet spädbarn och skolbarn. Exempelvis är barnadödligheten i dessa åldrar bland de absolut lägsta i världen. Barns och ungas fysiska miljö är god ur ett internationellt perspektiv, med låg förekomst av miljörelaterad sjuklighet, till exempel orsakad av luftföroreningar. Sverige ligger dock inte lika mycket i framkant när det gäller de lite äldre barnen. Symtom på ett nedsatt psykiskt välbefinnande (ledsenhet, sömnsvårigheter, huvudvärk med mera) är vanligare bland svenska 15-åringar än i andra länder. Narkotikabruk är mindre vanligt bland svenska unga medan alkoholkonsumtionen är på en genomsnittlig europeisk nivå.

I vårt land har hälsoutvecklingen bland unga inte sett likadan ut som för andra åldersgrupper. Exempelvis har risken att avlida i åldersspannet 15–29 år varit oförändrad de sista 15 åren, när dödligheten har minskat i alla andra åldrar. Självmorden minskar inte bland ungdomar, vilket de gör för andra åldersgrupper. Dödligheten i olycksfall har också varit oförändrad, men minskat de allra senaste åren. Trots det är dödligheten hos unga bland de lägsta i Europa, men för ungdomsgruppen ligger flera länder bättre till.

Sverige – tillsammans med andra skandinaviska länder och Nederländerna – tillhör de länder där ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer är minst omfattande. Det är också mycket ovanligt att svenska barn saknar grundläggande nödvändigheter som nya kläder, passande skor, tre mål mat om dagen, böcker eller leksaker med mera. Några förklaringar till detta är att svenska barnfamiljer ofta har två familjeförsörjare, att ensamstående föräldrar arbetar i högre grad och på transfereringar till stöd för barnfamiljer. Av betydelse är också att många välfärdstjänster är avgiftsfria för barn, som exempelvis sjukvård, tandvård, skola och skollunch.

illustration: Tomas Gradzki.

innehåller fördjupande artiklar som berör ämnesområdet och starten av utvecklingsarbetet BRA, Barns Rätt som Anhöriga

This exploratory study examined geriatric mental health clinicians' experiences and perceptions of the circumstances in which African American and Mexican American older adults access outpatient specialty mental health treatment and the factors that impede or facilitate such access. Eighteen mental health clinicians from three outpatient geriatric mental health clinics in one urban and two rural areas in central Texas discussed their perceptions in three focus groups and/or individual interviews conducted by the authors. The clinicians identified the common circumstances in which minority older adults' access to mental health treatment involves loss and grief in later life coupled with lack of informal social support. Although clinicians confirmed existence of the access barriers identified by previous studies (lack of understanding about mental disorders, shame and stigma, cultural differences, fear and distrust of the treatment system, primary care physicians' knowledge deficit about mental disorders, and financial and transportation barriers), they also identified minority older adults' lack of information on referral processes as a serious barrier. As access contributors, physician referral; support and encouragement from family, especially adult children; availability of bilingual/bicultural clinicians; and transportation were identified. Implications of the findings are also discussed.

This study examined barriers that families experience during treatment and the role these barriers play in participation and completion of therapy. We developed the Barriers to Treatment Participation Scale and evaluated performance among children (N = 260, ages 3-13) and families referred for outpatient treatment. The results indicated that: (a) the scale yielded high levels of internal consistency; (b) the experience of barriers to participation, whether rated by parents or therapists, predicted higher rates of dropping out of treatment, fewer weeks in treatment, and higher rates of cancelled appointments and not showing up for sessions; (c) the perception of barriers was distinguishable from several family, parent, and child characteristics assessed at intake and the experience of critical life events during treatment; and (d) perceived barriers added significant information in predicting participation in treatment, over and above other characteristics that are already known to predict poor participation in treatment. Barriers associated with treatment participation can help identify cases at risk for dropping out and suggest targets for intervention to improve retention of families in treatment.

Caring for a person with dementia is one of the most devastating and challenging experiences that caregivers have to face. Many studies indicate that the experience of care giving reflects cultural care values and beliefs. Even though dementia care giving is the most frequently studied type of care as reflected in the literature, few studies have focused on dementia caregivers from culturally and linguistically diverse backgrounds. The purpose of this study was to explore Iranian immigrant experiences of taking care of a family member with dementia.An interpretive phenomenological approach was employed to investigate the experiences of ten Iranian family caregivers, each caring for a family member with dementia and living in Sweden. Caregivers were recruited through purposeful sampling and took part in semi-structured interviews. All of the individuals who were contacted participated in the study. The participants included seven women and three men, ranging in age from 40 to 65 years, from different cities. They had all lived in Sweden for at least 20 years. Two caregivers were married to people with dementia, and eight were caring for parents with dementia. Data analysis was guided by Benner's interpretive phenomenology and revealed three key themes, namely caring as an experience of fulfillment, admitting the diagnosis of dementia, and the shock of not being recognized by their family members with dementia. Positive aspects of care giving should be recognized and supported in order to facilitate the maintaining of caregivers' involvement. The positive experiences of care giving could help to alleviate the problems that are experienced by the caregivers of people with dementi

The BDI-II represents a highly successful revision of an acknowledged standard in the measurement of depressed mood. The revision has improved upon the original by updating the items to reflect contemporary diagnostic criteria for depression and utilizing state-of-the-art psychometric techniques to improve the discriminative properties of the instrument. This degree of improvement is no small feat and the BDI-II deserves to replace the BDI as the single most widely used clinically administered instrument for the assessment of depression.
[출처] Beck depression inventory -II|작성자 Mirr

INTRODUCTION:
Parents of a young child with severe disabilities are facing a large range of new challenges; furthermore, most of these families have extended social needs regarding information, financial support, day care facilities, disability aids, etc. Many parents with disabled children have been found to be dissatisfied with social services. This study explores parents' experiences with Danish social services during their transition to a new daily life after the birth of a severely disabled child.
MATERIAL AND METHODS:
Repeated qualitative interviews were performed individually with 16 parents of a severely disabled young child during the first two years after the diagnosis of the child's disabilities. Data were analysed using grounded theory.
RESULTS:
We found that the encounter with the social services increased stress in the families. Parental expectations were not met, especially regarding information; parents felt clientized, and obtaining social support was very resource consuming. Parents' needs regarding practical support and empathic case-working were not met and they spent much time and effort due to lacking continuity between sectors.
CONCLUSION:
Parents have specific needs when becoming clients in the social service system whose organisation of social services needs improvement. Health care professionals are advised to identify problems and support cooperation between the parents and the social service system, as well as to report the health-related consequences of prolonged and inefficient case-working for the child and its parents.
FUNDING:
was received from Socialministeriet, Landsforeningen LEV, Ronald McDonalds Børnefond, Susie og Peter Robinsohns fond, Rosalie Petersens fond, PLU-fonden, Ville Heises fond, Sygesikringens forskningsfond, Helsefonden, Elsass fonden.

82 Ss were studied in a comparative evaluation of a behavioral vs supportive treatment for illegal drug use. Behavioral treatment included stimulus control, urge, control, contracting/family support and competing response procedures for an average of 19 sessions. 37% of Ss in the behavioral condition were drug-free at 2 months, 54% at 6 months, and 65% at 12 months vs 20 +/- 6% for the alternative treatment during all 12 months. The behavioral treatment was more effective across sex, age, educational level, marital status and type of drug (hard-drugs, cocaine, and marijuana). Greater improvement for this condition was also noted on measures of employment/school attendance, family relationships, depression, institutionalization and alcohol use.

82 Ss were studied in a comparative evaluation of a behavioral vs supportive treatment for illegal drug use. Behavioral treatment included stimulus control, urge, control, contracting/family support and competing response procedures for an average of 19 sessions. 37% of Ss in the behavioral condition were drug-free at 2 months, 54% at 6 months, and 65% at 12 months vs 20 +/- 6% for the alternative treatment during all 12 months. The behavioral treatment was more effective across sex, age, educational level, marital status and type of drug (hard-drugs, cocaine, and marijuana). Greater improvement for this condition was also noted on measures of employment/school attendance, family relationships, depression, institutionalization and alcohol use.

The current article describes the phenomenology and empirically supported treatments for Tourette's disorder (TD) and presents data on treatment utilization from two separate national surveys of adults with TD (N = 672) and parents of children with TD (N = 740). Despite a wealth of empirical evidence demonstrating its effectiveness, results suggest that most people with TD do not receive behavior therapy for the condition. Reasons for this include a lack of information about the disorder among consumers and providers, a shortage of providers trained in the treatment, and concern about possible negative effects of behavioral treatment. The article concludes with a discussion about dissemination efforts aimed at making behavior therapy more widely available to children and adults with chronic tics and a review of beliefs about the negative effects of behavior therapy. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)(journal abstract)

The Behavior Assessment System for Children, Second Edition (BASC–2; Reynolds & Kamphaus, 2004) is a multimethod, multidimensional system used to evaluate the behavior and self-perceptions of children, adolescents, and young adults aged 2 through 25 years. The BASC–2 is multimethod in that it has the following components, which may be used individually or in any combination: (1) two rating scales, one for teachers (Teacher Rating Scales, or TRS) and one for parents (Parent Rating Scales, or PRS), which gather descriptions of the child's observable behavior, each divided into age-appropriate forms; (2) a self-report scale (Self-Report of Personality, or SRP), on which the child or young adult can describe his or her emotions and self-perceptions; (3) a Structured Developmental History (SDH) form; (4) a form for recording and classifying directly observed classroom behavior (Student Observation System, or SOS), which is also available for PDA applications as an electronic version known as the BASC–2 POP or Portable Observation Program; and (5) a self-report for parents of children ages 2–18 years, designed to capture a parent's perspective on the parent-child relationship in such domains as communication, disciplinary styles, attachment, involvement, and others.

Behavioral couples therapy (BCT) is an evidence-based couple therapy intervention for married or cohabitating substance abusers and their partners. This paper provides readers with a substantive and methodological review of Fals-Stewart, O'Farrell, and colleagues' program of research on BCT. The 23 studies included in this review provide support for the efficacy of BCT for improving substance use behavior, dyadic adjustment, child psychosocial outcomes, and reducing partner violence. This review includes a description of BCT, summaries of primary and secondary outcomes, highlights methodological strengths and weaknesses, notes barriers to dissemination, suggests future research directions, and provides clinical implications for couple and family therapists. Although there are several versions of BCT developed for the treatment of substance abuse this paper focuses on the version developed by O'Farrell, Fals-Stewart, and colleagues.

Substance-dependent patients (N=29) living with a family member other than a spouse were randomly assigned to equally intensive treatments consisting of either (a) Behavioral Family Counseling (BFC) plus Individual-Based Treatment (IBT) or (b) IBT alone. Outcome data were collected at baseline, post-treatment, and at 3- and 6-month follow-up. BFC patients remained in treatment significantly longer than IBT patients. BFC patients improved significantly from baseline at all time periods on all outcomes studied, and had a medium effect size reflecting better primary outcomes of increased abstinence and reduced substance use than IBT patients. For secondary outcomes of reduced negative consequences and improved relationship adjustment, both BFC and IBT patients improved significantly and to an equivalent extent. The present results show BFC is a promising method for retaining patients in treatment, increasing abstinence, and reducing substance use. These results also provide support for larger scale, randomized trials examining the efficacy of behavioral family counseling for patients living with family members beyond spouses.

OBJECTIVE:
To investigate predictors and moderators of outcome of behavioral parent training (BPT) as adjunct to ongoing routine clinical care (RCC), versus RCC alone.

METHODS:
We randomly assigned 94 referred children (4-12 years) with attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD) to BPT plus RCC or RCC alone. Outcome was based on parent-reported behavioral problems and ADHD symptoms. Predictor/moderator variables included children's IQ, age, and comorbidity profile, and maternal ADHD, depression, and parenting self-efficacy.

RESULTS:
Superior BPT treatment effects on behavioral problems and ADHD symptoms were present in children with no or single-type comorbidity-anxiety/depression or oppositional defiant disorder (ODD)/conduct disorder (CD)-and when mothers had high parenting self-efficacy, but absent in children with broad comorbidity (anxiety/depression and ODD/CD) and when mothers had low parenting self-efficacy. In older children ADHD symptoms tended to decrease more through BPT than in younger children.

CONCLUSIONS:
Adjunctive BPT is most useful when mothers have high parenting self-efficacy and in children with no or single-type comorbidity.

Introduction. Recent studies show that the existing interaction patterns of children with multiple disabilities should be taken into consideration when planning communication interventions. For children with disabilities, it is especially important that the partner in interaction is sensitive and well aware of the importance of a qualitatively successful interaction. Wilder (unpublished report) found that the behaviour style of 30 children with multiple disabilities was more related to the caregiver-perceived interaction than the communicative skills and functional abilities of the children. This study inductively explored the caregivers' perceptions of interaction within seven caregiver-child dyads. The research questions were: How do the caregivers perceive the interaction? How do the caregivers perceive the children's behaviour style to be related to the interaction with the caregivers? Method. The children were selected individually from the participants in Wilder (unpublished report) depending upon the responses the caregivers had given about the children's self-regulation and reactivity in the Carolina Record of Individual Behaviour questionnaire. The study was undertaken by means of home visits where the caregivers participated in an interview asking about their strategies for interaction, how they perceived the roles of the children and their own roles in interaction, the caregivers' opinion of what an interaction constituted of and the caregivers' aims and aspiration for interaction. The data analysis was performed by meaning concentration and categorization through a pendulum between the parts and the entirety of the interviews. In this way, hermeneutics and thematic analysis were both being practised. Results. The results of the interviews are presented as a model with categorizations as a network. The categorizations reflect the system of themes that permeate how the caregivers perceived interaction in the dyad. The themes are: sharing of experience, successful interaction, role of the child, role of the caregiver, interaction methods, obstacles and facilitators and aims and aspirations. Discussion. The caregivers perceived their own role in interaction to be of a sensitive leading kind. The caregivers lead the interaction by using their knowledge about the children's usual way of interacting, the children's behaviour styles, functional abilities, the children's current mood and situation as well as the whole context. They monitored the interaction such that, throughout an interaction sequence, the caregivers always tried to optimize the interaction between the parties in the dyad. The behaviour style was a background factor that the caregivers had knowledge of and scanned in their everyday turn taking. Although there were differences in the children's behaviour styles, the caregivers discussed the same themes in the interviews. The behaviour style became a facilitator for the whole interaction, forced the interaction in certain directions and made the interaction more complete with turn taking of different kinds from both parties. The findings show that it is imperative to see caregivers as experts on their children and to make them assertive in this in relation to professionals. Furthermore, as a successful interaction can boost the development of children, it is essential to direct interventions to the everyday interaction in caregiver-child dyads.

The aim of this study was to illuminate the meaning of parental care-giving with reference to having an adult son or daughter with severe mental illness living in a care setting. The parents were asked to narrate their relationship to offspring in the past, in the present, and their thoughts and feelings concerning the future. The study was guided by a phenomenological hermeneutic perspective. The meaning of parental care was illuminated in the themes 'living with sorrow, anguish and constant worry', 'living with guilt and shame', 'relating with carer/care; comfort and hardships' 'coming to terms with difficulties' and 'hoping for a better life for the adult child'. Parental care-giving emerged as a life-long effort. The narratives revealed ongoing grief, sorrow and losses interpreted as chronic sorrow. The narratives disclosed a cultural conflict between the family system and the care system, which was interpreted as a threat to the parental role, but also experiences of receiving comfort and having confidence in the care given. Experiences of stigma were interpreted from the way of labelling illness, narrated experiences of shame and relations with the public and mental health professionals. Parents' persisting in the care-giving role, striving to look after themselves and expressing hopes for the future were interpreted as a process of coming to terms with difficulties. Results suggest that mental health professionals need to be aware of their own attitudes and treatment of families, improve their cooperation with, and support to families, and provide opportunities for family members to meet one another.

The aim of this study was to illuminate the meaning of parental care-giving with reference to having an adult son or daughter with severe mental illness living in a care setting. The parents were asked to narrate their relationship to offspring in the past, in the present, and their thoughts and feelings concerning the future. The study was guided by a phenomenological hermeneutic perspective. The meaning of parental care was illuminated in the themes 'living with sorrow, anguish and constant worry', 'living with guilt and shame', 'relating with carer/care; comfort and hardships''coming to terms with difficulties' and 'hoping for a better life for the adult child'. Parental care-giving emerged as a life-long effort. The narratives revealed ongoing grief, sorrow and losses interpreted as chronic sorrow. The narratives disclosed a cultural conflict between the family system and the care system, which was interpreted as a threat to the parental role, but also experiences of receiving comfort and having confidence in the care given. Experiences of stigma were interpreted from the way of labelling illness, narrated experiences of shame and relations with the public and mental health professionals. Parents' persisting in the care-giving role, striving to look after themselves and expressing hopes for the future were interpreted as a process of coming to terms with difficulties. Results suggest that mental health professionals need to be aware of their own attitudes and treatment of families, improve their cooperation with, and support to families, and provide opportunities for family members to meet one another.

This study describes the theoretical assumptions and the application for health-promoting conversations, as a communication tool for nurses when talking to patients and their families. The conversations can be used on a promotional, preventive and healing level when working with family-focused nursing. They are based on a multiverse, salutogenetic, relational and reflecting approach, and acknowledge each person's experience as equally valid, and focus on families' resources, and the relationship between the family and its environment. By posing reflective questions, reflection is made possible for both the family and the nurses. Family members are invited to tell their story, and they can listen to and learn from each other. Nurses are challenged to build a co-creating partnership with families in order to acknowledge them as experts on how to lead their lives and to use their own expert knowledge in order to facilitate new meanings to surface. In this way, family health can be enhanced.

Interviews with six couples, persons with Parkinson's disease and their partners, were tape-recorded, transcribed and analysed using manifest and latent content analysis. The couples' experiences could be interpreted as Being in the light and Being in the shade of support, with internal variations for the patients and their partners. The narratives also revealed that the disease meant a transition of roles in their relation seen in different patterns: From unity towards unity, From unity towards distance and From distance towards unity. The results indicate that there is a need for more specialised and individually adjusted support.

Background: It is both complex and difficult for relatives when a loved one moves into a nursing home and many relatives are not prepared for the realities these new situations entail. Little attention has been paid to scrutinising the involvement of relatives in patient care, particularly in relation to the structures and routines of nursing homes or to the staff's reasoning concerning their involvement. Aim: To describe, from a gender perspective, how nursing staff's routines and reasoning act to condition the involvement of relatives in nursing homes. Methods: Focused ethnographic fieldwork was conducted in a medium-sized urban community in central Sweden in three different nursing homes. Results: The nursing staff assigns a certain code of conduct to all relatives they perceived as 'visitors' in their working arena. This code of conduct was related to the routines and subcultures existing among the nursing staff and stemmed from a division of labour; the underlying concept of 'visitor' predetermined the potential for relatives' involvement. This involvement is explicitly related to the general gendered characteristics that exist in the nursing staff's perception of the relatives. Discussion: The study's limitations are primarily concerned with shortcomings associated with a research presence during the fieldwork. The discussion focuses on the dimensions of power structures observed in the nursing home routines and the staff's reasoning based on their gendered assumptions. We argue that it is important to develop mechanisms that provide opportunities for nursing staff in elderly care to reflect on these structures without downplaying the excellent care they provide. We stress the importance of further exploring these issues concerning relatives and their involvement in nursing homes to facilitate the transition from informal caregiver to 'visitor'

A chronic disorder affects all members of the family in various ways. The aim of this study is to elucidate the next of kin's (N= 36) experiences when an adult family member has muscular dystrophy. The relationships were partner (36%, n= 14), parent (18%, n= 7), child (21%, n= 8), sibling (15%, n= 6), and other relative (3%, n= 1). Latent content analysis is employed and involves an interpretation of the interviewtext. The results showthe meaning of being close to a person with muscular dystrophy through the themes that emerged: exposure of the family; the span between obligation and love; being vigilant, protective, and supportive; and striving for an ordinary life. This study reveals a need for healthcare staff to understand the next of kin's narrated meaning of changes when a family member has a progressive disease.

A chronic disorder affects all members of the family in various ways. The aim of this study is to elucidate the next of kin's (N= 36) experiences when an adult family member has muscular dystrophy. The relationships were partner (36%, n= 14), parent (18%, n= 7), child (21%, n= 8), sibling (15%, n= 6), and other relative (3%, n= 1). Latent content analysis is employed and involves an interpretation of the interviewtext. The results showthe meaning of being close to a person with muscular dystrophy through the themes that emerged: exposure of the family; the span between obligation and love; being vigilant, protective, and supportive; and striving for an ordinary life. This study reveals a need for healthcare staff to understand the next of kin's narrated meaning of changes when a family member has a progressive disease.

Freedom, dignity and equality - the core values of the South African Constitution (1996) - provide the foundation for developing inclusive societies.

Rapporter från Anhörig 300-konferenser våren 2001,Anhörig 300

En bok för barn som handlar om att leva med en förälder som har MS. Boken Benjamin ger föräldrar och barn möjlighet att läsa och diskutera tillsammans. Den berättar om hur det är att leva med en mamma som har MS och tar upp de många oförutsägbara sidorna av sjukdomen. Boken förklarar på ett enkelt sätt vad som händer med mamman och stöttar Benjamin känslomässigt. Detta skapar insikt och trygghet för Benjamin och han blir stolt över hur hans mamma övervinner de svårigheter hon ställs inför.

This book contains a selection of papers presented at the 10th International Congress of the International Association for Child and Adolescent Psychiatry and Allied Professions, held in Dublin in 1982. Developments currently taking place in child psychiatry and clinical child psychology are represented, and in particular, the two themes of processes within families and evaluation of intervention reflect important aspects of research activities that have emerged recently.

Guided by theory, empirical research, and clinical experience, this demonstration tested a 12-session group intervention for 38 inner-city children who had lost a caregiver. The design of the group intervention was guided by the psychodynamic tradition of the sponsoring agency, themes from the bereavement literature, and findings from intervention research on bereaved children and adults. Attendance for the group intervention was high among those 29 children who completed posttests. The loss of the parent figure often had an impact on caregiving and living arrangements. Children rated themselves as significantly more depressed at pretest than their caregivers rated them, but at posttest this difference diminished. However, the majority of children remained depressed throughout the study. Pretest and posttest comparisons suggest that the treatment intervention may have enabled children to develop a more mature concept of death. Mixed outcomes and the methodological limitations of the study allow for multiple interpretations. Nevertheless, modest results reported here may encourage other clinical researchers to build on this early effort. Better understanding of how to treat bereaved children must await controlled, longitudinal research.

Abstract
PURPOSE:
The knowledge about young adults who have lost a parent to cancer is limited, and to reach a broader understanding about this group, this study used the Dual Process Model of Coping with Bereavement (Stroebe and Schut, 1999) as a theoretical framework. The purpose of this study was to describe loss- and restoration-oriented bereavement stressors and psychosocial wellbeing of young adultsfollowing the loss of a parent to cancer. METHOD: This survey used baseline data from a longitudinal study. Young adults, aged 16-28 years, who lost a parent to cancer more than two months earlier and agreed to participate in support groups held at three palliative care services in Sweden, responded to a comprehensive theory-based study-specific questionnaire. RESULTS: Altogether, 77 young adults (64 women and 13 men) answered the questionnaire an average of five-to-eight months after the loss. Twenty percent (n = 15) had not been aware of their parent's impending death at all or only knew a few hours before the death, and 65% (n = 50) did not expect the death when it occurred. The young adults reported low self-esteem (n = 58, 76%), mild to severe anxiety (n = 55, 74%), mild to severe depression (n = 23, 31%) and low life satisfaction. CONCLUSION: Young adults reported overall poor psychosocial wellbeing following bereavement. The unexpectedness and unawareness of the parent's imminent death, i.e., loss-oriented bereavement stressors, might influence psychosocial wellbeing. Despite these reports, restoration-oriented stressors, such as support from family and friends, helped them to cope with the loss

medicinsk avhandling

Sammanfattning
Den här skriften handlar om hur anhöriga till barn och unga med flerfunktionsnedsättning har gjort för att ta vara på livets möjligheter. Du möter Ellen, 8 månader, Elvira, 3 år, Miles, 5 år, Diamanda, 6 år, Hannes, 13 år, Liv, 14 år och Kim, 21 år. Deras anhöriga berättar bland annat om vikten av att träffa andra i liknande situation, att våga skaffa syskon och att ta vara på sig själv som förälder för att förebygga psykisk och fysisk ohälsa. Men de berättar också om barnets behov av att förebygga andningsproblem och att som förälder behöva möta okunskap och fördomar om barnets livskvalitet. Vi får också veta hur de gått till väga för att skapa ett bra liv för hela familjen med hjälp av personlig assistans och särskilt boende.

Foto: Anna Pella

Choice over home care has become an important pillar in the provision of publicly financed long-term care for people of all ages. In many European welfare states, cash-for-care schemes give care recipients greater choice over home care arrangements by allowing them to pay for care provided by acquaintances, friends and even family members. Paying for such informal care, however, is increasingly contested due to growing care needs, rising costs and the perceived need to tighten access to publicly funded care. Citizens in paid care-giving roles are thus pressured to continue their care unpaid or re-divide their care-giving responsibilities with lay 'citizen-carers'. On the basis of a Dutch case study, this article examines how paid family care-givers experience this call for greater self-sufficiency in providing care. An analysis of 25 interviews and 21 letters of complaint revealed that care-givers felt trapped between their desire to derive social status from paid work and their inability to reject or re-divide previously paid care responsibilities. In a society where all citizens are expected to work, care-givers feel that their previously paid care-giving is devalued from a public to a private matter, despite the government's attempts to reframe care as an act of good citizenship.

In an ageing society, families may have an important role in the caretaking and well-being of the elderly. Demographic changes have an impact on the size and structure of families; one aspect is how intergenerational support is distributed when there is a need for support to both older and younger generations at the same time. Another vital aspect of the provision of care for the elderly is geographic proximity. This study is oriented towards the potential "both-end carers" i.e. persons who have grandchildren in potential need of care while still having living ageing parents. The incidence of having grandchildren and having living parents at age 55 and the proximity between generations is described using Swedish register data. The results show that the share of 55-year-olds who are grandparents decreased dramatically from 70% to 35% between 1990 and 2005. As expected, more 55-year-olds have living parents—a proportion that increased from 37% to 47% during this period. As a result of delayed childbearing among the children of these cohorts, the likelihood of belonging to a four-generation family among 55-year-olds has not increased, despite increased longevity. Furthermore, most individuals live within daily reach of their kin and no evidence was found of a trend of increasing geographic distances between generations.

OBJECTIVE:
The objective of this study was to evaluate the strengths and weaknesses of a group support program and a home visiting program for family caregivers of stroke patients. It also examined the best fit between intervention variant and family caregiver and patient characteristics. van den Heuvel's previous effect study showed positive effects of the same intervention program, but unlike our present study differences between the two support variants could not be measured.
METHODS:
Of 257 family caregivers who were included and randomly assigned to an intervention variant or a control group, 127 family caregivers completed the intervention in either the group program or the home visiting program.
RESULTS:
Evaluation data showed that both intervention variants had been helpful and feasible, but home visit participants missed peer contact and follow-up contacts were missed in both intervention programs. In comparison to the home visiting program, the group program participants showed more benefit especially with respect to informational and emotional components. Caregivers' preference for type of intervention revealed that both types of intervention had its supporters. Those that preferred the group program could be clearly characterised: they were burdened, lived with a more psychologically handicapped relative, were using active coping strategies more frequently or lived in a region which is considered to be more sociable.
CONCLUSION:
The present study adds extensively to van den Heuvel's effect study with respect to discriminative aspects of group and home intervention programs and their respective benefits for specific family caregiver groups.
PRACTICE IMPLICATIONS:
In order to suitably match an intervention type with specific caregiver characteristics the intervention provider should utilize caregiver self-selection or undertake professional screening of caregiver burden. Telephone contacts should be offered in addition to the interventions.

Despite the well‐known associations between local environment and health, few studies have focused on environment and healthcare utilisation, for instance healthcare seeking behaviour or adherence. This study was aimed at analysing housing type, behaviour based on perceived local outdoor safety, social support, informal caregiving, demographics, socioeconomics, and long‐term illness, and associations with health‐seeking and adherence behaviours at a population level. This study used data from the Swedish National Public Health Survey 2004–2014, an annually repeated, large sample, cross‐sectional, population‐based survey study. In all, questionnaires from 100,433 individuals were returned by post, making the response rate 52.9% (100,433/190,000). Descriptive statistics and multiple logistic regressions were used to investigate associations between explanatory variables and the outcomes of refraining from seeking care and non‐adherence behaviour. Living in rented apartment, lodger, a dorm or other was associated with reporting refraining from seeking care (adjusted OR 1.16, 95% CI 1.00–1.22), and non‐adherence (adjusted OR 1.22; 95% CI 1.13–1.31). Refraining from going out due to a perceived unsafe neighbourhood was associated with refraining from seeking care (adjusted OR 1.59, 95% CI 1.51–1.67) and non‐adherence (adjusted OR 1.26, 95% CI 1.17–1.36). Social support and status as an informal caregiver was associated with higher odds of refraining from seeking medical care and non‐adherence. This study suggests that living in rental housing, refraining from going out due to neighbourhood safety concerns, lack of social support or informal caregiver status are associated with lower health‐seeking behaviour and non‐adherence to prescribed medication.