Bibliotek

Makten att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål. 2006.66

The aim of this dissertation is to illustrate the manner in which assistance is distributed to the elderly according to the social services law in Sweden. It will focus on the processing officers/"street-level bureaucrats" who have been assigned, based on their profession, the task of assessing and deciding about the distributing of assistance. Central issues include the manner in which process officers go about their assignement and how their actual performance appears in comparision with the prescribed course of action. The dissertation´s starting pionts are in part, the legal regulations in the form of the social service law´s material and procedural rules, and in part the role as street-level bureaucrat and the construction of the client. The data which forms the basis for the conclusions of the dissertation consists of four studies conducted during the period 1995-2001. The first investigation - The Sundsvall study - is explorative and gives a first insight into how the process officers act and document the processing of a case. The process officers study is a national investigation with process officers from 27 municipalities. This second study focuses on the various ways to organise the handling process, and how these may influence the finding for assistance. The documentation study is also a national investigation of 29 municipalities. In this third study the written documentation of the case handling process is primarily exposed. Focus groups comprise the final sorce of data in which a group of processors in tree municipalities discuss their work. The process officers in the focus group describe several usual situations. With support from the various investigations, a picture appears which does not agree with prescribed course of action according to the legislation. What appears instead is a pattern of action which probably already existed before we began this work and which likely continues. This pattern of action has as we have established two faces, one of which constitutes an informal process where the actual construction of the "help-seeker" take place. Whitin the frame for this aspect, the so-called "service catalouge" has a decisive meaning, which in it´s own way is directed towards satisfying primarely physical and medical needs. The other "face" displays the formalised expresson of the informal process. This formal expression does not reveal all that is going on, only chosen elements. The action that we have found are institutionalized as an officially sanctioned institution since the practice is widely accepted and legitimized. The public intstitution is therefore built upon a pattern of action that consists both of formal rule, but primarily standards and routines which in many regards occur outside the formal rules. The consequences of a pattern of action that has been institutionalized and legitimized affects those seeking help who do not receive the individual assessment that they have a right to according to the law.

Doktorsavhandling 32

I denna avhandling undersöks på vilka sätt en juridisk och individuell rättighet som personlig assistans för människor med omfattande funktionshinder, kan förverkligas. Personlig assistans infördes 1994, som en del av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Avhandlingen fokuserar på hur förverkligandet kan ske främst genom lagstiftning, men också i praktiken med utgångspunkt ifrån rättighetens konstruktion.
Analysen är influerad av olika perspektiv, t.ex. rättsstatliga och välfärdsstatliga principer, men också av vissa centrala begrepp. De begrepp, som används för att förstå det empiriska materialet, är: rätt, norm och rättighet. Fallstudien används som forskningsstrategi och består av en dokumentstudie och en rättsfallsstudie. Därutöver används datamaterial från två empiriska studier där primärmaterial om personliga assistenter har samlats in.
Resultaten från studien visar att en social rättighet som personlig assistans är formad av det sammanhang och den tid den skapas i. Utformningen är också beroende av vilka intressenter som medverkar. En del av rättigheten personlig assistans är utformad som en juridisk rättighet och i rättslig mening stark. Olika normer om innehållet i rättigheten visar sig i på rättslig nivå och i praktiken. Grundläggande handikappolitiska intentioner om rättighen har påverkat praktiken och visar sig i denna som något ursprungligt och unikt. Rättigheten kan i denna mening förstås som förverkligad, även om den i stor utsträckning visar sig vara starkare som idé än som praktik.

Denna rapport bygger på en enkätundersökning av 3 630 personer i åldrarna 45-66 år under våren 2013. Undersökningen har genomförts vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, inom ramen för projektet

Anhörigomsorgens pris: Omsorgsansvar och förvärvs-arbete i medelåldern. Syftet med rapporten är att belysa anhörigomsorgens omfattning och hur vardag, arbete och försörjning påverkas av att ge anhörigomsorg i dagens Sverige. Med anhörigomsorg menar vi hjälp till en anhörig eller vän som inte kan eller har stora svårigheter att klara sig själv på grund av hög ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kan gälla att handla, städa eller skjutsa, sköta ekonomin och kontakter med sjukvården eller myndigheter, ge tillsyn och känslomässigt stöd eller hjälp med hygien och mediciniering. I de flesta fall är mottagaren en gammal förälder, men det kan också vara ett sjukt eller funktionshindrat barn, eller en maka, make, partner eller vän.

Denna rapport bygger på en enkätundersökning av 3 630 personer i åldrarna 45-66 år under våren 2013. Undersökningen har genomförts vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet, inom ramen för projektet

Anhörigomsorgens pris: Omsorgsansvar och förvärvs-arbete i medelåldern. Syftet med rapporten är att belysa anhörigomsorgens omfattning och hur vardag, arbete och försörjning påverkas av att ge anhörigomsorg i dagens Sverige. Med anhörigomsorg menar vi hjälp till en anhörig eller vän som inte kan eller har stora svårigheter att klara sig själv på grund av hög ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kan gälla att handla, städa eller skjutsa, sköta ekonomin och kontakter med sjukvården eller myndigheter, ge tillsyn och känslomässigt stöd eller hjälp med hygien och mediciniering. I de flesta fall är mottagaren en gammal förälder, men det kan också vara ett sjukt eller funktionshindrat barn, eller en maka, make, partner eller vän.

Denna rapport bygger på en enkätundersökning av 3 630 personer i åldrarna 45-66 år under
våren 2013. Undersökningen har genomförts vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms
universitet, inom ramen för projektet Anhörigomsorgens pris: Omsorgsansvar och förvärvsarbete
i medelåldern.
Syftet med rapporten är att belysa anhörigomsorgens omfattning och hur vardag, arbete och
försörjning påverkas av att ge anhörigomsorg i dagens Sverige. Med anhörigomsorg menar vi
hjälp till en anhörig eller vän som inte kan eller har stora svårigheter att klara sig själv på
grund av hög ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Det kan gälla att handla, städa eller
skjutsa, sköta ekonomin och kontakter med sjukvården eller myndigheter, ge tillsyn och
känslomässigt stöd eller hjälp med hygien och mediciniering. I de flesta fall är mottagaren en
gammal förälder, men det kan också vara ett sjukt eller funktionshindrat barn, eller en maka,
make, partner eller vän.
Studien visar att 42 procent av både kvinnor och män i medelåldern ger anhörigomsorg
minst en gång i månaden. I genomsnitt ger kvinnor 5,4 timmar hjälp i veckan, män 3,8
timmar. Det är således lika vanligt att män som kvinnor är omsorgsgivare, men det är fler
kvinnor än män som ger omfattande omsorg: 6 procent av kvinnorna och 4 procent av
männen i befolkningen hjälper en närstående varje dag. I den gruppen ger kvinnorna i
genomsnitt 19 timmar hjälp i veckan, männen närmare 13 timmar.
Denna rapport visar att anhörigomsorg i dagens Sverige har betydande konsekvenser för
omsorgsgivarnas välbefinnande, vardagsliv, arbete och ekonomi. För både kvinnor och män
gäller att ju mer omsorg man ger, desto större är risken att drabbas. Samtidigt är det
vanligare bland kvinnor än bland män att omsorgsgivandet leder till negativa konsekvenser
på en rad områden.
Den allvarligaste formen av påverkan på arbetslivet är att minska sin arbetstid eller sluta
arbeta helt:
 Av dem som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har 13 procent av kvinnorna och 8
procent av männen minskat sin arbetstid, sagt upp sig eller gått i pension tidigare än planerat
som en konsekvens av omsorgsgivandet.
 Av dem som ger daglig hjälp är motsvarande andelar 32 procent av kvinnorna och 27 procent
av männen.
 Uppräknat till befolkningen har drygt 90 000 kvinnor och drygt 50 000 män i åldrarna 45-66
år minskat sin arbetstid eller lämnat sitt arbete på grund anhörigomsorg.
Många får minskade inkomster som en följd av anhörigomsorg:
 Av dem som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har 16 procent av kvinnorna och
11 procent av männen fått minskade inkomster på grund av omsorgsgivande.
 Av dem som ger daglig hjälp är motsvarande andelar 40 procent av kvinnorna och 32 procent
av männen.
5
 Uppräknat till befolkningen har 114 000 kvinnor och 75 000 män i åldrarna 45-66 år fått
minskade inkomster på grund av anhörigomsorg.
Kvinnors välbefinnande och vardagsliv påverkas mer än mäns av att ge anhörigomsorg, även
när vi tar hänsyn till att fler kvinnor ger omfattande hjälp:
 Att omsorgsgivandet upplevs som fysiskt eller psykiskt påfrestande är nästan dubbelt så
vanligt bland kvinnor som bland män som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden. För
mer än hälften av dessa kvinnor är omsorgsgivandet psykiskt påfrestande och för en dryg
fjärdedel är det fysiskt påfrestande.
 Cirka fyra av tio kvinnor och omkring var fjärde man som hjälper minst en gång i månaden
har upplevt svårigheter att hinna med fritidsaktiviteter eller att umgås med vänner till följd
av omsorgsgivandet.
 Drygt 5 procent av kvinnorna och drygt 2 procent av männen som hjälper minst en gång i
månaden har blivit sjukskrivna mer än två veckor på grund av omsorgsgivandet.
 Bland dem som hjälper en närstående varje dag är alla dessa svårigheter betydligt vanligare,
framförallt bland kvinnor: tre fjärdedelar av de kvinnor som ger daglig omsorg upplever
omsorgsgivandet som psykiskt påfrestande och lika många har svårt att hinna med
fritidsaktiviteter eller att umgås med vänner; drygt hälften upplever omsorgsgivandet som
fysiskt ansträngande och nästan var femte har blivit sjukskrivna i mer två veckor. Även
många män som ger daglig omsorg är påverkade på dessa sätt, men i mindre utsträckning.
Anhörigomsorg påverkar arbetssituationen i samma utsträckning för både kvinnor och män,
förutom vad gäller svårigheter att fokusera på arbetet som drabbar fler kvinnor:
 För mellan 12 och 19 procent av dem som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har
omsorgsgivandet medfört svårigheter att hålla sina arbetstider, att hinna med sina
arbetsuppgifter, att tacka ja till övertid eller nya uppdrag, eller att de förhindrats att delta i
möten eller kurser.
 Av dem som ger daglig hjälp är motsvarande andelar mellan 33 och 39 procent.
 På en punkt påverkas kvinnors arbetssituation betydligt mer än mäns av anhörigomsorg: 30
procent av de kvinnor som ger hjälp minst en gång i månaden har haft svårigheter att
fokusera på arbetet jämfört med 15 procent av männen.
Att använda semesterdagar eller andra former av betald eller obetald ledighet från arbetet
under enstaka dagar för att ge anhörigomsorg är vanligt bland både kvinnor och män. Längre
ledigheter, särskilt de som är betalda, är däremot mycket ovanliga:
 Hälften av både kvinnor och män som ger anhörigomsorg minst en gång i månaden har
använt kompledighet eller flex för att ge omsorg.
 Av dem som ger hjälp minst en gång i månaden har fyra av tio kvinnor och tre av tio män
använt semesterdagar för att ge omsorg.
 Färre än 2 procent av dem som ger hjälp minst en gång i månaden har haft närståendepenning
och endast en halv procent har varit tjänstlediga med lön under mer än två veckor
för att ge omsorg, medan drygt 2 procent har haft motsvarande tjänstledighet utan lön.
 Var tionde av dem som ger daglig hjälp har varit tjänstlediga utan lön under mer än två
veckor, vilket är tio gånger fler än de som varit tjänstlediga med lön under motsvarande
period.
6
Denna rapport visar att många kvinnor och män betalar ett högt pris för att ge anhörigomsorg
och att priset är högre ju mer omsorg de ger. En klar majoritet av de drabbade är
omsorgsgivare till äldre. Samtidigt vet vi att de flesta äldre är nöjda med äldreomsorgen och
föredrar att få hjälp därifrån, snarare än från barnen eller andra släktingar. Andelen av
hjälpbehövande äldre som får hjälp av sina barn ökat under flera decennier, samtidigt som
andelen av de äldre som får del av äldreomsorgen har minskat. Särskilt allvarlig är de senaste
årens dramatiska minskning av äldreboenden – nästan var fjärde plats har försvunnit under
2000-talet.
För att anhörigomsorg ska kunna vara ett så frivilligt val som möjligt för både den som
behöver omsorg och hans eller hennes anhöriga, krävs att samhället erbjuder olika former av
omsorgsinsatser som svarar mot individuella behov och vardagsvanor hos både äldre och
anhöriga. En väl utbyggd och väl fungerande äldreomsorg är en förutsättning för att
anhöriga till omsorgsbehövande äldre ska kunna förvärvsarbeta och försörja sig på samma
villkor som andra.

Detta är en målgruppsanpassad version av rapporten Effekter av stöd till anhöriga som vårdar äldre med demenssjukdom eller sköra äldre – en systematisk översikt. Den riktar sig till alla som arbetar med anhöriga och beskriver effektiva sätt att ge stöd till anhöriga som vårdar eller stödjer äldre med demenssjukdom.

Avhandling

This dissertatian i concerned with the ways in which caregivers within elderly care reason and respond to questions concerning ethnicity. The research is based on a discursive analysis of a focus group study; interwiews with caregivers; and participant observation from fieldwork within one elderly care team. The main ambition is to present an alternative model for understanding how ethnicity becomes important in relation to care. A primary purpose it to place elderly care within a new theoretical perspective, particularly by shifting the focus from ethnicity per se to the relational aspect of constructions of ethnicity. I do that by showing how the ethnic dimension often is located in language use, in the relations created by various discourses and their institutional conditions. By applying the concept of doing to the analysis of ethnicity, I can show how ethnicity is a product of social interaction rather than a pre-defined role or mode of being. To do ethnicity in the context of care giving is to be assigned and take discursively created subject positions through the constant interactions of the workplace. Through such an analysis it becomes possible to understand ethnicity and ethnic relations as a continuous process revolving around the conceptions of each other's identities. By employing doing ethnicity as an analytical tool, it becomes possible to understand how caregivers, sometimes unwittingly, use ethnicity as a marker for thier constructions of care.

Den psykiatriska vården och det offentliga stödsystemet för personer med psykisk funktionsnedsättning är i dag huvudsakligen ett samhälls­baserat servicesystem med tyngdpunkt i öppna vårdformer. Det finns emellertid uppenbara brister i systemets förmåga att möta vård- och stödbehovet hos dessa personer, liksom det finns övergripande brister i deras livssituation i samhället som helhet. Trots omfattande reformer kännetecknas fortfarande situationen för personer med psykiska funktionshinder i många avseenden av diskriminering och andra former av stigmatisering samt ekonomisk, social och politisk marginalisering och maktlöshet. Upplevelser av bristande medinflytande och kontroll över den egna vård- och stödsituationen påverkar dem också negativt.

Trots svårigheter att implementera evidensbaserade och effektiva insatser samt starka vetenskapliga belägg för att de reformer som genomdrivits i syfte att förbättra livssituationen i många avseenden inte har nått målen, finns det ändå anledning till optimism. Det här är den andra reviderade upplagan av boken, och här redovisas rehabiliteringsinsatser och andra interventioner som visar att det finns effektiva sätt att förändra situationen.

Att leva med psykisk funktionsnedsättning vänder sig till studerande inom sociala eller vårdinriktade högskoleutbildningar, men också till personer inom vård- och stödverksamheter som i arbetet möter personer med psykiska funktionsnedsättningar.

Avhandlingens syfte är att genom en empirisk undersökning öka förståelsen av tidigt föräldraskap till barn med Downs syndrom. Jag utgår ifrån föräldrarnas livsvärld och utvecklar ett medföljande arbetssätt. Tio familjer med nyfödda barn med Downs syndrom följs genom regelbundna hembesök under det första året med barnet. Tillsammans med en medarbetare samtalar jag med föräldrarna, lyssnar på deras egna berättelser samt observerar och upplever det som händer mellan föräldrar och barn. Arbetssättet ger en möjlighet att följa olika processer i familjen. Täta beskrivningar och återgivningar av föräldraberättelser från 125 besök utgör det empiriska material som analyseras och tolkas. Tolkningen används för att skapa begrepp som i sin tur kan medge en generalisering utanför den undersökta gruppen. Dessa begrepp förs samman till ett sätt att förstå föräldraskap till barn med Downs syndrom. Ett centralt tema i undersökningen är föräldrarnas olika sätt att förhålla sig till motstridiga känslor inför såväl barnet som föräldraskapet och relationer till släkt, vänner och professionella stödpersoner. Men utgångspunkt från de förhållningssätt som identifierats i undersökningen skapas en enkel typologi. Föräldrar med ett idealiserande förhållningssätt ger positiva känslor och reaktioner företräde. När negativa eller problematiska aspekter dominerar beskriver jag föräldrarnas förhållningssätt som kämpande, medan de som undviker starka känslor generellt har ett vardagligt sätt att förhålla sig. Begreppen är direkt förankrade i empirin och därmed i föräldrarnas livsvärld. För att gestalta min personliga förståelse av föräldrarnas livsvärld gör jag dessutom, med utgångspunkt från empirin, s k narrativa rekonstruktioner, korta berättelser i skönlitterär form. Det som utmärker alla föräldrar, oavsett hur de hanterar sina motstridiga känslor, är att de försöker skydda relationen till barnet från allt för starka negativa reaktioner. Föräldrar behöver stöd från sina närstående men kan bli besvikna över att detta är otillräckligt. Beroendet flyttas delvis över på de professionella kontakterna vilka får en stor betydelse för utvecklingen av föräldrarollen. Idealiserande föräldrar uppfattar sig som väl behandlade av de professionella, de med ett vardagligt förhållningssätt är nöjda medan kämpande föräldrar ofta känner sig missförstådda och kränkta. Detta leder till frågan om i vilken utsträckning föräldrars eget förhållningssätt påverkar kvaliteten i det professionella bemötandet. Det sätt på vilket föräldraskapet speglas av personer i det privata respektive det professionella nätvetket får betydelse för utvecklingen av föräldraidentiteten.

Avhandlingens syfte är att genom en empirisk undersökning öka förståelsen av tidigt föräldraskap till barn med Downs syndrom. Jag utgår ifrån föräldrarnas livsvärld och utvecklar ett medföljande arbetssätt. Tio familjer med nyfödda barn med Downs syndrom följs genom regelbundna hembesök under det första året med barnet. Tillsammans med en medarbetare samtalar jag med föräldrarna, lyssnar på deras egna berättelser samt observerar och upplever det som händer mellan föräldrar och barn. Arbetssättet ger en möjlighet att följa olika processer i familjen. Täta beskrivningar och återgivningar av föräldraberättelser från 125 besök utgör det empiriska material som analyseras och tolkas. Tolkningen används för att skapa begrepp som i sin tur kan medge en generalisering utanför den undersökta gruppen. Dessa begrepp förs samman till ett sätt att förstå föräldraskap till barn med Downs syndrom. Ett centralt tema i undersökningen är föräldrarnas olika sätt att förhålla sig till motstridiga känslor inför såväl barnet som föräldraskapet och relationer till släkt, vänner och professionella stödpersoner. Men utgångspunkt från de förhållningssätt som identifierats i undersökningen skapas en enkel typologi. Föräldrar med ett idealiserande förhållningssätt ger positiva känslor och reaktioner företräde. När negativa eller problematiska aspekter dominerar beskriver jag föräldrarnas förhållningssätt som kämpande, medan de som undviker starka känslor generellt har ett vardagligt sätt att förhålla sig. Begreppen är direkt förankrade i empirin och därmed i föräldrarnas livsvärld. För att gestalta min personliga förståelse av föräldrarnas livsvärld gör jag dessutom, med utgångspunkt från empirin, s k narrativa rekonstruktioner, korta berättelser i skönlitterär form. Det som utmärker alla föräldrar, oavsett hur de hanterar sina motstridiga känslor, är att de försöker skydda relationen till barnet från allt för starka negativa reaktioner. Föräldrar behöver stöd från sina närstående men kan bli besvikna över att detta är otillräckligt. Beroendet flyttas delvis över på de professionella kontakterna vilka får en stor betydelse för utvecklingen av föräldrarollen. Idealiserande föräldrar uppfattar sig som väl behandlade av de professionella, de med ett vardagligt förhållningssätt är nöjda medan kämpande föräldrar ofta känner sig missförstådda och kränkta. Detta leder till frågan om i vilken utsträckning föräldrars eget förhållningssätt påverkar kvaliteten i det professionella bemötandet. Det sätt på vilket föräldraskapet speglas av personer i det privata respektive det professionella nätvetket får betydelse för utvecklingen av föräldraidentiteten.

Avhandlingens syfte är att genom en empirisk undersökning öka förståelsen av tidigt föräldraskap till barn med Downs syndrom. Jag utgår ifrån föräldrarnas livsvärld och utvecklar ett medföljande arbetssätt. Tio familjer med nyfödda barn med Downs syndrom följs genom regelbundna hembesök under det första året med barnet. Tillsammans med en medarbetare samtalar jag med föräldrarna, lyssnar på deras egna berättelser samt observerar och upplever det som händer mellan föräldrar och barn. Arbetssättet ger en möjlighet att följa olika processer i familjen. Täta beskrivningar och återgivningar av föräldraberättelser från 125 besök utgör det empiriska material som analyseras och tolkas. Tolkningen används för att skapa begrepp som i sin tur kan medge en generalisering utanför den undersökta gruppen. Dessa begrepp förs samman till ett sätt att förstå föräldraskap till barn med Downs syndrom. Ett centralt tema i undersökningen är föräldrarnas olika sätt att förhålla sig till motstridiga känslor inför såväl barnet som föräldraskapet och relationer till släkt, vänner och professionella stödpersoner. Men utgångspunkt från de förhållningssätt som identifierats i undersökningen skapas en enkel typologi. Föräldrar med ett idealiserande förhållningssätt ger positiva känslor och reaktioner företräde. När negativa eller problematiska aspekter dominerar beskriver jag föräldrarnas förhållningssätt som kämpande, medan de som undviker starka känslor generellt har ett vardagligt sätt att förhålla sig. Begreppen är direkt förankrade i empirin och därmed i föräldrarnas livsvärld. För att gestalta min personliga förståelse av föräldrarnas livsvärld gör jag dessutom, med utgångspunkt från empirin, s k narrativa rekonstruktioner, korta berättelser i skönlitterär form. Det som utmärker alla föräldrar, oavsett hur de hanterar sina motstridiga känslor, är att de försöker skydda relationen till barnet från allt för starka negativa reaktioner. Föräldrar behöver stöd från sina närstående men kan bli besvikna över att detta är otillräckligt. Beroendet flyttas delvis över på de professionella kontakterna vilka får en stor betydelse för utvecklingen av föräldrarollen. Idealiserande föräldrar uppfattar sig som väl behandlade av de professionella, de med ett vardagligt förhållningssätt är nöjda medan kämpande föräldrar ofta känner sig missförstådda och kränkta. Detta leder till frågan om i vilken utsträckning föräldrars eget förhållningssätt påverkar kvaliteten i det professionella bemötandet. Det sätt på vilket föräldraskapet speglas av personer i det privata respektive det professionella nätvetket får betydelse för utvecklingen av föräldraidentiteten.

En individ befinner sig alltid i ett sammanhang. Därför är det av stor betydelse att fokusera välbefinnande och hälsa utifrån ett familjeperspektiv. Familjen spelar en allt större roll inom vård och omsorg och har fått allt större betydelse även för vård- och omsorgspersonal. Att hjälpa familjen att se styrkor och resurser för att hantera situationer av ohälsa och sjukdom är därför en viktig del i omvårdnadsarbetet.

Att möta familjer inom vård och omsorg beskriver teoretiska grunder för familjefokuserad omvårdnad och ger konkreta exempel från olika kontexter. Här presenteras också hur ett familjefokuserat synsätt kan implementeras i vård, omsorg och forskning som ett komplement till rådande perspektiv i vården, såsom till exempel personcentrerad vård, patientcentrerad vård och anhörigvård. Boken vänder sig till studenter inom vård och omsorg på grund- och avancerad nivå, samt till yrkesverksamma, anhörigvårdare, eller andra med intresse för familjers situation när en familjemedlem drabbas av ohälsa eller sjukdom.

Boken ger grundläggande kunskaper om flyktingars livsvillkor i ursprungslandet och i exilen. Den tar upp upplevda traumatiska händelser som politisk förföljelse, förtryck, fängelse, krig och allvarliga förluster.

Mötet mellan flyktingen och Sverige och den psykologiska process som därvid uppstår – flyktingkrisen – analyseras också.

En avsevärd del av boken ägnas insatser och åtgärder för nyanlända flyktingar.

Att möta flyktingar vänder sig i första hand till studenter och personal inom vården och socialtjänsten. Även andra som möter flyktingar inom t.ex. skolor, frivilligorganisationer eller på förläggningar kan ha nytta av den.

Nära och kära - att möta och bemöta anhöriga i äldreomsorgen ger dig som arbetar i äldreomsorgen vägledning i vad som är viktigt att tänka på i mötet med de anhöriga. Bokens första del handlar om människans villkor och förutsättningar för kommunikation och är giltiga för de flesta arbetsplatser inom vård och omsorg. I bokens andra del anpassas kunskaperna på mötet med anhöriga och anhörigvårdare till äldre, sjuka och funktionshindrade. I boken finns också förslag till reflektioner, egna och i grupp, samt tips för vidare läsning.

Den senaste upplagan, utgiven oktober 2010, är utökad med ett kapitel som beskriver en äldres situation ur fem olika perspektiv: den anhöriga, sjukgymnasten, kontaktpersonen, chefen på äldreboendet samt biståndshandläggaren. Alla skapar sin bild utifrån sina förutsättningar och kapitlet ger en insikt i den komplexitet som finns inom äldreomsorgen.

Nära och kära är skriven för personal inom äldreomsorgen. Men den får gärna inspirera alla som i sitt yrke möter anhöriga! Författare är Margareta Normann och Kristina Fröling .

Den enda existerande bokenom samverkan från ett föräldraperspektiv! Den teoretiska delen om autism är mycket lättförståelig och problematiseringen utgår från FN:s regler om funtionshider som ett problem i relation till omgivningen. Texten föreslår ett förhållningssätt som bygger på samarbete kring barnets starka sidor. Boken granska också kritiskt kommunernas förmåga att organisera hjälp och stöd för de drabbade familjerna enligt LSS-lagstiftningen

Upplands Väsby kommun tillhör en av de få kommuner i landet som bedriver ett strukturerat
anhörigprogram. Trots att det funnits någon form av anhörigarbete i ca 15 år, de senaste 5 åren
med tydligare struktur, har verksamheten hittills inte dokumenterats.

Syftet med denna rapport är att ge en utförlig beskrivning av anhörigprogrammets innehåll,
struktur och förutsättningar. Rapporten vill också skapa en förståelse för den anhöriges
livssituation och behov av egen hjälp. "Vad familjen behöver är undervisning om drogen alkohol,
vilka problem det kroniska missbruket ger upphov till samt sjukdomen alkoholism. Familjen
behöver dessutom lära sig hur sjukdomssymtomen påverkar familjen. Familjen behöver även
hjälp med att kartlägga det egna beteendet för att förstå hur det kan överensstämma med, eller till
och med befrämja alkoholistens drickande. De måste också komma till insikt om sina egna
känslor för att realistiskt kunna förstå problemets dimensioner och vad som krävs av dem. Till
följd av detta måste de undersöka vilka alternativ de har att välja mellan för att lösa problemet.
Framför allt behöver familjemedlemmarna stöd och uppmuntran för att kunna leva sina egna liv
trots alkoholismen. Genom att göra det ökar, paradoxalt nog, chanserna att avbryta den
alkoholistiska processen" (Kinney o Leaton 1997).
Ytterligare ett syfte med rapporten är att mäta om programmet ökar den anhöriges psykiska
välbefinnande, och om programmet påverkar den anhörige beteendemönster och känslor i
relation till den beroende.
Metoden jag använt för att hitta svaren på den första frågan har varit att sammanställa det
material som finns runt de olika temana.
För att få svar på de två andra frågeställningarna har jag använt en självskattningsenkät. Dvs.
deltagarna har själva uppskattat sitt mående utifrån en enkät med 4 svarsalternativ. Mätningen har
skett vid tre tillfällen, före programmet, vid programmets slut och en månad efter programmets
slut. Antal deltagare i utvärderingen är 15 personer, uppdelat på tre olika anhörigprogram.
En svaghet med denna metod är att utvärderingen sträcker sig under en relativt kort tid. Från
första till sista mättillfället är det ca 12 veckor. Förändringsprocesser tar lång tid och för att få en
mer rättvis bild av programmets påverkan skulle en mätning efter ytterligare ett år behövas.
En ytterligare svaghet är att deltagarantalet i utvärderingen är litet. Det går därför inte att dra
några stora slutsatser av resultatet, utan snarare tendenser. Det är dock en god ansats till ett
fortsatt arbete med utvärdering av programmet. Självskattningsenkät har visat sig vara ett
fungerande kvalitetsmätningsinstrument.
Dispositionen på rapporten är följande: Del 1 innehåller den beskrivande delen av
anhörigprogrammet med en historisk tillbakablick. Del 2 är den utvärderande delen av rapporten,
där undersökningsmetoden och sammanställningen av enkätundersökningarna redovisas.
Resultaten visar att det psykiska välbefinnandet tydligt ökar för alla tre grupper över tid. Takten
för ökningen ser olika ut och det kan härledas till deltagarnas olika livssituationer under
programmet. Där deltagarna fortfarande lever med partner i ett aktivt missbruk är den anhöriges
förändring långsammare. Resultatet visar också att deltagarna upplever en förändring i huruvida
de påverkats av sin anhöriges missbruk i såväl känslor som beteendemönster. Denna förändring
är mindre samstämmig och visar ganska stora variationer i de olika grupperna.

Att synliggöra de osynliga barnen ger en bred kunskapsbas om barn till psykiskt sjuka. Den kan användas som en "lärobok" av alla som kommer i kontakt med barn vars föräldrar lider av svåra och långvariga psykiska problem. Boken riktar sig till personal inom vuxen- och barnpsykiatri, socialtjänst, skola, barnomsorg och hälsovård, till studenter vid olika utbildningar, men också till anhöriga och vänner till psykiskt sjuka.

Att synliggöra de osynliga barnen ger en bred kunskapsbas om barn till psykiskt sjuka. Den kan användas som en "lärobok" av alla som kommer i kontakt med barn vars föräldrar lider av svåra och långvariga psykiska problem. Boken riktar sig till personal inom vuxen- och barnpsykiatri, socialtjänst, skola, barnomsorg och hälsovård, till studenter vid olika utbildningar, men också till anhöriga och vänner till psykiskt sjuka.

Syftet med studien är att pröva om struktur och språk enligt Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa, barn- och ungdomsversionen, ICF-CY, kan användas vid handläggning av vårdbidragsärenden för att göra utredningar och beslut tydligare och mer enhetliga och därigenom förbättra rättssäkerheten. I tillämpningen av reglerna om vårdbidrag ska Försäkringskassan göra en individuell bedömning i varje enskilt ärende. Det finns också krav på likformighet och transparens i handläggningen. ICF-CY är utvecklat av Världshälsoorganisationen (WHO) och erbjuder ett universellt gemensamt språk för att underlätta dokumentation och kartläggning av barnets funktionsförmåga och hälsa i sin miljö.

Vårdbidraget är ett statligt stöd till föräldrar med barn som har en funktionsnedsättning. Syftet med vårdbidraget är att föräldrarna ska ha möjlighet att ge den tillsyn, vård och stöd som krävs för att barnet ska kunna utvecklas på bästa sätt.

Registeranalysen i rapporten visar på skillnader i vårdbidragets omfattning utifrån bland annat region, kön och mottagarens socioekonomiska tillhörighet. Tyvärr kan man inte säga om dessa skillnader är sakliga eller osakliga, det vill säga om de skillnader som observeras kan förklaras av barnens bedömda tillsyns- och vårdbehov.

Det finns inga uppgifter i register om grunderna för ett beviljat vårdbidrag, det vill säga vilken funktionsförmåga eller vilket tillsyns- och vårdbehov barnet har. I den här studien har information i 264 ärenden gällande förstagångsansökningar om vårdbidrag översatts till struktur och språk i ICF-CY. Rapporten redovisar det som finns skrivet om hur barnet fungerar i sin miljö när innehållet har översatts och tolkats.

När innehållet i utredningarna översätts, handlar merparten av utredningarna, både Försäkringskassans sammanfattningar och motiven för beslut som skickas till den sökande, om sådant som barnen kan göra och faktiskt gör, eller har svårigheter att utföra. Merparten av utredningarna berör aspekter på hur barnet genomför enstaka eller flera uppgifter och hur de hanterar krav medan endast ett fåtal utredningar handlar om hur barnet genomför dagliga sysslor och uppgifter som att ta hand om personliga föremål och att hjälpa andra.

Resultaten tyder på att en tillämpning av struktur och språk enligt ICF-CY i handläggningen av vårdbidrag skulle öka likformigheten, samtidigt som man skulle undvika att samla in irrelevant information och därigenom kunna spara tid i handläggningen. Om man klassificerar funktionsnedsättning på detta sätt, blir det också möjligt att dokumentera funktionsnedsättning i register på samma sätt som diagnos registreras idag, vilket underlättar utvärdering.

Anhöriga gör stora insatser i vården och omsorgen av sina närstående. Men som anhörig kan man också behöva stöd och avlastning.

Att utveckla anhörigstöd
Vilka är de personer som stöttar och vårdar en närstående, vilket stöd efterfrågar de och vad kan samhället och den enskilda arbetsplatsen erbjuda? Vilken värdegrund styr bilden av de anhöriga – ses de som en värdefull resurs eller är de en belastning i arbetet kring den närstående?

Ett sätt att uppfylla målen med gällande lagstiftning är att arbetsplatserna ska formulera rutiner för hur de ska stötta och samarbeta med anhöriga i det dagliga arbetet. Boken ger praktiska verktyg för hur man steg för steg, med de anhöriga själva som sakkunniga, kan utveckla arbetsplatsens anhörigstöd. Författaren beskriver den anhörigvänliga arbetsplatsen och ger ett konkret förslag till hur rutiner för anhörigstöd och anhörigsamverkan kan tas fram. Innehållet presenteras på ett lättillgängligt sätt och läsaren får många fallbeskrivningar och förslag till diskussionsämnen att utgå ifrån.

Att utveckla anhörigstöd vänder sig till arbetsgrupper/verksamheter inom vård och omsorg samt socialtjänst som vill utveckla arbetsplatsens anhörigstöd. Utvecklingsarbetet föreslås ske genom att arbetsgruppen möts vid ett antal reflektionsträffar kring bokens innehåll. Boken vänder sig både till baspersonal och ledare, och den kan dessutom utgöra ett handfast verktyg för anhörigombud och anhörigkonsulenter som utbildar och handleder arbetsgrupper inom området anhörigstöd.

Syftet med denna satsning på anhörigstöd var att pröva och utveckla en mo-dell för anhörigstöd med Basal Kroppskännedom (BK) och samtalsstöd i grupp vid Länsenheten Råd och Stöd i Norrbotten. Förberedelsearbetet bestod av en kurs i BK och samtal för en sjukgymnast och en kurator. Dessa två konstruerade en enkät med frågor om den anhöri-ges relation till vårdtagaren, upplevelse av anhörigrollen, upplevelse av stöd-insatser och den anhöriges behov av förändringar. Enkäten konstruerades med idéer från ett frågeformulär använt i Socialstyrelsens "Anhörig 300" projekt. Sjukgymnasten ledde en femdagars utbildning i BK för Länsenhe-tens alla kuratorer. Sex anhöriggrupper med BK och samtal i grupp genomfördes under åren 2005-2009, en i Kalix, en i Piteå och fyra anhöriggrupper i Luleå. Antalet gruppträffar varierade mellan 8-11 träffar. I anhöriggruppen i Kalix deltog fem kvinnor, som var och en levde tillsam-mans med en man med någon form av funktionsnedsättning. I Piteå deltog två män och tre kvinnor. Tre levde i en make/maka relation, två var föräldrar och en anhörig hade ett syskon med funktionsnedsättning. I Luleå genom-fördes fyra anhöriggrupper. Anhörigkonstellationen i grupperna var män och kvinnor med anhörigrelation som make/maka och föräldrar till vuxna barn med funktionsnedsättningar. Enkätutvärdering skedde i fem anhöriggrupper som besvarades vid tre tillfäl-len: 1) vid start av anhöriggrupp 2) vid kursavslut och 3) vid uppföljning cirka 6 månader efter kursavslut. Deltagarna gavs utrymme till att direkt ef-ter BK-övningarna göra anteckningar om sina upplevelser direkt efter BK-övningarnas genomförande före gruppsamtalen. I en anhöriggrupp i Luleå var deltagandet så lågt att grupprocessen uteblev. I Kalix- Piteå- och två Lu-leågrupper medverkade deltagarna i en individuell processutvärdering om kroppsupplevelser. Resultaten av den individuella processutvärderingen visade att deltagarna upplevde BK-övningarna, som en möjlighet till en egen skön stund med av-slappning utan prestation. För många ledde detta till en större lyhördhet för kroppens signaler t.ex. om hur det är i relationen och att lägga märke till sina egna behov. Efter hand utvecklades tilliten i grupperna då deltagarna utifrån sin egen tillitsprocess öppnade sig och "vågade börja berätta". Enkätutvärde-ringen visade på marginella förändringar i skattningen av anhörigsituationen. I skattningarna framkom för makar en svag trend mot en något sämre upple-velse av anhörigsituationen medan föräldrarnas skattningar visade en svag trend mot en något bättre upplevelse av sin anhörigsituation. Kommentarer-na i enkäten bekräftade denna trend. Vår erfarenhet är att BK-övningar och samtal i grupp för anhöriga kräver en noggrann förberedelse och ett fruktbart möte/samarbete mellan kurator, sjukgymnast och gruppdeltagare. I NkAs kunskapsöversikt och i NkAs lärande nätverk framhålls Mö-tet/samtalet som "kanske som det mest underskattade anhörigstödet" (Win-qvist, 2010). Eftersom denna form av stöd saknas i dagens anhörigstöd anser vi att vår modell är ett viktigt bidrag, som borde prövas och utvärderas i stör-re skala.

Stockholms stad har antagit mål för stödet till anhöriga anpassade till den nya lagstiftningen och har också gett stadsdelsförvaltningarna bidrag för att utveckla det. I denna rapport har Äldrecentrum utvärderat det nuvarande stödet till anhöriga på Östermalm samt beräknat det framtida behovet. Resultatet ska användas i diskussioner om hur stödet till anhöriga ska utformas i framtiden. Studien visar att det finns många anhöriga på Östermalm som vårdar en närstående som inte använder vare sig de direkta eller indirekta stödinsatser som finns. Det finns flera orsaker. Alla känner inte till att det finns stöd att få, många föredrar att vårda utan hjälp och de finns också de som har provat att ta emot hjälp men inte varit nöjda. Samtidigt framkommer att det är krävande att vårda en närstående. Stress, bundenhet och oro, att inte få sova på nätterna var några av de problem som anhöriga berättade om. Det positiva var att kunna hjälpa sin närstående, få uppskattning och närhet. Personal som har kontakt med anhöriga berättade att anhöriga ofta har höga ambitioner i sitt vårdande och ofta har svårt att sätta en gräns när de inte orkar längre. Anhöriga önskade att stödinsatserna skulle vara flexibla, lättillgängliga och ges med god kontinuitet. De stödinsatser som uppskattades mest var kontakten med anhörigkonsulenten, avlösning genom växelvård, hemvårdsbidraget och dagverksamhet. Insatser som behöver förbättras var avlösning och hemtjänst främst den beviljade tiden för insatserna, kontinuiteten och pålitligheten. Förslagen som lämnas om hur anhörigstödet kan utvecklas kan användas för att utveckla anhörigstöd även för andra grupper än för äldre.

Stockholms stad har antagit mål för stödet till anhöriga anpassade till den nya lagstiftningen och har också gett stadsdelsförvaltningarna bidrag för att utveckla det. I denna rapport har Äldrecentrum utvärderat det nuvarande stödet till anhöriga på Östermalm samt beräknat det framtida behovet. Resultatet ska användas i diskussioner om hur stödet till anhöriga ska utformas i framtiden. Studien visar att det finns många anhöriga på Östermalm som vårdar en närstående som inte använder vare sig de direkta eller indirekta stödinsatser som finns. Det finns flera orsaker. Alla känner inte till att det finns stöd att få, många föredrar att vårda utan hjälp och de finns också de som har provat att ta emot hjälp men inte varit nöjda. Samtidigt framkommer att det är krävande att vårda en närstående. Stress, bundenhet och oro, att inte få sova på nätterna var några av de problem som anhöriga berättade om. Det positiva var att kunna hjälpa sin närstående, få uppskattning och närhet. Personal som har kontakt med anhöriga berättade att anhöriga ofta har höga ambitioner i sitt vårdande och ofta har svårt att sätta en gräns när de inte orkar längre. Anhöriga önskade att stödinsatserna skulle vara flexibla, lättillgängliga och ges med god kontinuitet. De stödinsatser som uppskattades mest var kontakten med anhörigkonsulenten, avlösning genom växelvård, hemvårdsbidraget och dagverksamhet. Insatser som behöver förbättras var avlösning och hemtjänst främst den beviljade tiden för insatserna, kontinuiteten och pålitligheten. Förslagen som lämnas om hur anhörigstödet kan utvecklas kan användas för att utveckla anhörigstöd även för andra grupper än för äldre.

Anhörigas insatser för en demenssjuk familjemedlem är avsevärda och är en mycket stor
samhällsresurs. Flertalet studier kring anhörigas erfarenheter har genomförts i större städer och det är
brist på kunskap kring hur landsbygdens anhöriga upplever sin situation. Det övergripande syftet
med denna avhandling var att utveckla och fördjupa kunskapen om relationen mellan boplatsen, här
storstad och landsbygd, och anhörigas upplevelser av att ge omvårdnad till en närstående med
demenssjukdom. Avhandlingens två delstudier utgår från ett socialkonstruktionistiskt perspektiv där
människan anses konstruera sina liv både i samspel med andra och med platsen de bor på. Platsen är
inte endast ett geografiskt område utan även en plats bestående av sociala relationer. Anhöriga i
storstaden och på landsbygden antogs forma sina liv på olika sätt som kunde påverka situationen som
anhörigvårdare. Syftet med studie I var att beskriva och jämföra anhörigas reaktioner på att ge
omvårdnad till en närstående med demenssjukdom, i storstad och på landsbygd, samt att undersöka
sambanden mellan aspekter på vårdande och socio-demografiska faktorer. Den genomfördes som en
prospektiv tvärsnittsstudie med sammanlagt 102 (57 storstad+45 landsbygd) deltagare. Den svenska
versionen av The Caregiver Reaction Assessment Scale (CRA) användes och bestod av 27 positiva
och negativa påståenden fördelade inom fem delområden ("vårdar-tillfredställelse"; brist på
familjestöd; påverkan på ekonomi, hälsa och vardagsliv). Data analyserades med beskrivande statistik.
Student´s T-test användes för att undersöka skillnader, Chi-2-tester för proportioner och linjär
regressionsanalys användes för att undersöka sambanden mellan de fem delområdena och sociodemografiska
variabler. Syftet med studie II var att utveckla en fördjupad förståelse för anhörigas
förhållningssätt till sin situation, i storstad och på landsbygd, när en närstående drabbats av
demenssjukdom. Narrativa intervjuer genomfördes med sammanlagt 23 anhöriga (11 storstad+12
landsbygd). Frågorna berörde vardagsliv och arbete både nu, med en demenssjuk närstående, och
tidigare, samt boplatsens och det sociala livets betydelse. Intervjuerna analyserades utifrån en
hermeneutisk ansats. Resultatet från regressionsanalysen visade att vare sig boplats eller
utbildningsnivå hade något samband med hur anhöriga skattade sin situation (I). Flertalet anhöriga
både på landsbygden och i storstaden kände däremot en tillfredställelse med att kunna ta hand om sin
närstående trots att situationen hade stor påverkan på vardagslivet (I-II). De vuxna barnen upplevde en
konflikt mellan sina och den egna familjens behov och den sjuke förälderns omvårdnadsbehov (II)
som påverkade vardagslivet i högre utsträckning än vad det gjorde för de makar som vårdade sin
partner (I). Kvinnorna skattade en större påverkan på ekonomin och mer påverkan på vardagslivet än
männen. Men anhöriga på landsbygden tycktes få mer hjälp från familj och andra än de i storstaden
(I). Intervjustudien visade att de anhöriga på landsbygden tycktes ha en mer kollektiv syn på familjen
och parrelationen som kom till uttryck i en större acceptans för livets gång och behov av att bevara det
normala livet. Storstadens anhörigvårdare däremot tycktes ha en mer individualistisk syn, vilket kom
till uttryck i en större frustration över situationen mer präglad av pliktuppfyllelse (II). Det är
förmodligen är lika belastande vara anhörig till en närstående med demenssjukdom vare sig man bor i
storstaden eller på landsbygden. Samtidigt fanns det en variation av förhållningssätt till situationen
som anhörigvårdare, som påverkades av olika sättet att se sig på själv i förhållande till familjen och
parrelationen, vilket får implikationer för utformningen av stödinsatser.
Key words: dementia, family caregivers, qualitative research, narrative interviews, Caregiver Reaction
Assessment Scale (CRA), regression model, urban and rural areas, nursing

Broschyren ger en kortfattad introduktion till vad ADHD är, hur det kommer till uttryck i vardagen, vad vi vet om orsakerna, bemötande och förhållningssätt samt vilken behandling som finns att få.

Avhandlingens övergripande syfte är att tolka och beskriva innebörder av stöd,
utifrån att vara förälder till barn med funktionsnedsättning och att vara professionella
stödjare. Datainsamling har skett i form av berättande intervjuer med
39 föräldrar (23 mödrar och 16 fäder) och 9 professionella (7 kvinnor, 2 män)
från olika verksamheter. Samtliga intervjuer har analyserats med hjälp av fenomenologisk
hermeneutisk metod.
Innebörder av att vara förälder till barn med funktionsnedsättning (studie I)
har tolkats som en medvetenhet om viktiga värden i livet. Barnet har ett inneboende
värde som en unik person och föräldrarna strävar efter att göra sitt
bästa för barnet. Denna strävan innebär att konfrontera oro, osäkerhet och
rädsla i vården av barnet och andra personers nedvärdering av barnet. I föräldrarnas
strävan att tillmötesgå barnets olika behov, ingår också att anpassa egna
behov efter barnets. Den fördjupade förståelsen av studiens resultat är, att det
handlar om en strävan att möjliggöra för barnet att leva ett gott liv.
Innebörder av att få stöd av professionella (studie II) har tolkats som att
föräldrar och barn blir bekräftade som värdefulla personer och att föräldrarna
uppnår trygghet och kompetens i föräldraskapet och får ett hopp för barnets
framtid. Erfarenheter av att inte få stöd, medför en kamp mot de professionella,
för att kräva det stöd som föräldrarna anser att de och barnet behöver.
Innebörder av att vara professionell stödjare (studie III), består av att ha
personlig filosofi, som är integrerat i sättet att vara och handla som stödjare.
Det innebär att vara trygg i hoppet om att det alltid går att göra något för att
hjälpa, genom att söka unika lösningar i den aktuella situationen. Tillit till för-
äldrar som partners och att få deras tillit, samt att möjliggöra för föräldrarna att
uppnå kompetens och trygghet i vården av sina barn är andra innebörder. Detta
har tolkats som en frihet från att vara bunden av byråkrati och prestige och en
möjlighet att vara äkta, följa sin filosofi och att vara i samklang med barn och
föräldrar.
Innebörder av informellt stöd (studie IV) har tolkats som en livsberikande
gemenskap, där barnet, innefattas i kärleksfulla relationer med närstående och
har en naturlig plats i samhället. Att som föräldrar kunna dela glädje, oro och
sorg med andra personer och att få möjlighet att uppleva lättnad och spontanitet
i det dagliga livet, är andra innebörder av informellt stöd. Helhetsförståelsen
av de fyra studierna är, att stöd av professionella i sin tur är ett stöd i föräldrars
etiska förpliktelse i deras strävan att möjliggöra för barnet att leva ett gott liv.
Informellt stöd betyder att föräldrar och barn är inneslutna i trofasta och berikande
relationer med andra.

Vi har hittills haft begränsad kunskap om funktionshindrade människors liv över tid och om innebörden i att leva med funktionshinder under många år. Vad innebär det att åldras med funktionshinder? Hur gestaltar sig "äldreblivandet" om man redan har betydande funktionsnedsättningar sedan tidigare i livet och kanske tvingats lämna arbetslivet långt före gängse pensionsålder? Hur är det att, som en till åren kommen förälder, fortfarande vara den som hjälper sitt vuxna, funtionshindrade barn? Hur ser den formella och informella omsorgssituationen ut? Det är frågor som den här boken belyser och den fyller därmed ett viktigt kunskapsbehov. Boken utgår från ett livsloppsperspektiv. Den centrala frågan är sålunda hur livet idag gestaltar sig för funktionshindrade människor som vuxit upp och levt under vissa historiska villkor. Här ryms även ett anhörigperspektiv där denna fråga studeras på motsvarande sätt. Bokens sex kapitel diskuterar de här frågorna med olika tonvikt och med utgångspunkt från både fysiskt och psykiskt funktionshindrades förhållanden. Samtliga författare bedriver forskning med anknytning till bokens huvudfråga. Att åldras med funktionshinder riktar sig främst till högskolestuderande inom samhälls- och beteendevetenskap, socialt arbete, social omsorg och vård, liksom till yrkesverksamma inom fältet. Den kan också vara värdefull för en intresserad allmänhet.

Doktorsavhandling

The overall aim was to describe the siblings' thoughts on and experiences of needs, problems and supports when their brother or sister is being treated or undergoing follow-ups for or has died of cancer. The thesis uses a life-world perspective with open interviews (Papers I-IV). It describes the siblings' needs and issues when a brother or sister dies of cancer n=10 (Paper I), and it develops an understanding of the everyday experiences of siblings with a brother or sister who is receiving or has completed treatment for a cancer disease n=10 (Paper II). The thesis looks at the siblings' thoughts on their experiences of being a sibling of a brother or sister during his or her treatment or who has been treated for or has died from cancer n=20 (Paper III). The thesis also describes the siblings' experiences of being involved in a therapeutic support group when the family had or had had a child with cancer n=15 (Paper IV). The methods used to analyse the interview texts were qualitative content analysis (I, III, IV) and phenomenological hermeneutic analysis (II). The findings show that the sibling relationships strengthened. The siblings lacked support and felt they were not being given information. There was underlying anxiety and loneliness. There was a new consideration in their daily life with the sick brother or sister constantly at the centre. It was very important that the family felt well. Thoughts about death were not allowed and they tried to repress them. Anticipatory grief started already with the diagnosis. The grief when a brother or sister dies varies over time and in how it manifests itself, and there are short breaks. Therapeutic support groups with tools such as pictures and paintings validated the siblings' feelings and gave them support regardless of their age and sex. The results demonstrate a need to preserve the sibling's health. Consideration and respect for all family members may lessen suffering. Regular and appropriate information about the disease, treatment and the patient's condition is needed, as well as the offer of therapeutic support, individually or in groups.

Våld i nära relationer är ett folkhälsoproblem, med allvarliga fysiska och psykiska konsekvenser för den som utsätts och kan även leda till svåra sociala problem. Vanligast är att kvinnor utsätts för våld i nära relationer, och den som utövar våldet är oftast en manlig partner eller före detta partner. Barn som tvingas bevittna våld i sin närmiljö riskerar att fara mycket illa. Den i särklass allvarligaste riskfaktorn för barnmisshandel är om det förekommer våld mellan vuxna i hemmet.

Många våldsutsatta kvinnor söker hälso- och sjukvård för diffusa fysiska och psykiska symtom, men de berättar sällan om våldet eftersom de inte alltid sätter sina hälsoproblem i samband med våldsutsattheten. Många våldsutsatta kvinnor söker sig även till socialtjänsten för att få stöd och hjälp, exempelvis med ansökan om ekonomiskt bistånd eller andra insatser, utan att de berättar om våldet de blir utsatta för.

En förutsättning för att våldsutsatta ska få adekvat vård, stöd och hjälp är att våldsutsattheten upptäcks. Att personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten frågar om erfarenhet av våld kan underlätta för den våldsutsatta att berätta om sin situation och att söka stöd och hjälp.

Socialstyrelsen rekommenderar hälso- och sjukvården att alla kvinnor som uppsöker mödrahälsovården bör tillfrågas om erfarenhet av våld. Det vetenskapliga stödet för denna rekommendation är forskning som visar att rutinfrågor inom mödrahälsovården markant ökar upptäckten av våld. Mödrahälsovården lyfts också fram som en lämplig verksamhet att ställa frågor i, eftersom de gravida kvinnorna befinner sig i en viktig fas i livet och ofta kan ha en regelbunden kontakt med personalen. Även WHO anger mödrahälsovården som en verksamhet där rutinfrågor om våld kan ställas.

Socialstyrelsen rekommenderar att hälso- och sjukvården bör fråga alla kvinnor som uppsöker psykiatrisk vård om erfarenhet av våld. Våldsutsatta kvinnor är överrepresenterade inom den psykiatriska vården. Våld i nära relationer kan även leda till allvarlig psykisk ohälsa. WHO har framhållit att rutinfrågor om våld kan vara en del av god klinisk praxis, särskilt eftersom detta kan påverka behandling och vård av den våldsutsatta.

Socialstyrelsen rekommenderar att hälso- och sjukvården bör ta upp frågan om våld i alla ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Forskning visar att psykisk ohälsa är vanlig hos barn som lever med våld i familjen. Att ta upp frågan om våld i alla ärenden inom BUP kan innebära att upptäckten av barn som bevittnat våld ökar och, liksom inom vuxenpsykiatrin, utgöra en del av god klinisk praxis.

Nästa steg i arbetet blir att ta fram rekommendationer för missbruks- och beroendevården.

Socialstyrelsen rekommenderar hälso- och sjukvården och socialtjänsten att erbjuda personal fortbildning om våld i nära relationer, i syfte att upptäcka våldet. En anledning till att personal idag inte ställer frågor om våld kan vara att man anser sig ha otillräckliga kunskaper och saknar beredskap för att hantera svaret. Därför är det angeläget att öka kunskaperna inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten om våld i nära relationer.

Rapport 4 från projektet "Barn som anhöriga" från CHESS, Stockholms universitet/Karolinska Institutet i samarbete med Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.

Rapporten belyser hälsa och livsvillkor för unga vuxna i åldern 30-35 år i en anhöriggrupp som växt upp med föräldrar som vårdades på sjukhus på grund av missbruk och/eller psykisk sjukdom, och baseras i sin helhet på uppgifter från nationella register.

Vi har hittills haft begränsad kunskap om funktionshindrade människors liv över tid och om innebörden i att leva med funktionshinder under många år. Vad innebär det att åldras med funktionshinder? Hur gestaltar sig "äldreblivandet" om man redan har betydande funktionsnedsättningar sedan tidigare i livet och kanske tvingats lämna arbetslivet långt före gängse pensionsålder? Hur är det att, som en till åren kommen förälder, fortfarande vara den som hjälper sitt vuxna, funtionshindrade barn? Hur ser den formella och informella omsorgssituationen ut? Det är frågor som den här boken belyser och den fyller därmed ett viktigt kunskapsbehov.
Boken utgår från ett livsloppsperspektiv. Den centrala frågan är sålunda hur livet idag gestaltar sig för funktionshindrade människor som vuxit upp och levt under vissa historiska villkor. Här ryms även ett anhörigperspektiv där denna fråga studeras på motsvarande sätt. Bokens sex kapitel diskuterar de här frågorna med olika tonvikt och med utgångspunkt från både fysiskt och psykiskt funktionshindrades förhållanden. Samtliga författare bedriver forskning med anknytning till bokens huvudfråga.
Att åldras med funktionshinder riktar sig främst till högskolestuderande inom samhälls- och beteendevetenskap, socialt arbete, social omsorg och vård, liksom till yrkesverksamma inom fältet. Den kan också vara värdefull för en intresserad allmänhet.

Preschool to school-age trajectories of 242 children, including 37 with insecure-disorganized and 66 with insecure-organized attachment patterns, were examined. Child attachment and stressful life events (the latter retrospectively) were measured at ages 5-7, and mother-child interactive quality, parenting stress, marital satisfaction, and teacher-reported behavior problems were evaluated concurrently and 2 years earlier. Results indicated that all three disorganized subgroups had poorer mother-child interactive patterns and more difficult family climates than secure or insecure-organized children. The controlling-punitive group showed significant increases in maternal reports of child-related stress between preschool and school age. The controlling-caregiving group showed greater likelihood of loss of a close family member, and mothers of the insecure-other group reported lower marital satisfaction and greater likelihood of their own or a spouse's hospitalization. Controlling-punitive children had higher externalizing scores, and controlling-caregiving children higher internalizing scores, than secure children.

Attachment at Early School Age and Developmental Risk: Examining Family Contexts and Behavior Problems of Controlling-Caregiving, Controlling-Punitive, and Behaviorally Disorganized Children. (PDF Download Available). Available from: https://www.researchgate.net/publication/8471077_Attachment_at_Early_School_Age_and_Developmental_Risk_Examining_Family_Contexts_and_Behavior_Problems_of_Controlling-Caregiving_Controlling-Punitive_and_Behaviorally_Disorganized_Children [accessed Jan 3, 2016].

In 1985 the SRCD Monographs series broke with tradition to publish a collection of papers exploring the new growth and directions of attachment theory and research. In the ensuing decade, many of the questions that were posed in that collection-such as, for instance, those concerning cognitive representations of attachment-as well as the methods and analytic approaches used by some of the authors to address these questions (e. g., Q-techniques) are no longer novelties but rather stand as paradigmatic examples of mainstream attachment research. In the present collection, several of the issues raised in the 1985 Monograph are revisited; these include the meaning and implications of attachment in cultures other than the United States and Western Europe (Posada, Gao, et al.), the nature of relations between attachment and temperament constructs (Seifer & Schiller), the links between quality of attachment and the mother's concurrent sensitivity (Pederson & Moran), and the association seen in children between attachment and mood (Lay, Waters, Posada, & Ridgeway). New approaches to traditional questions are explored by examining the relations among a child's different attachment relationships (Sagi et al.) and by constructing strategies for classification of infant-mother attachments on the basis of observations made in the home (Strayer, Verissimo, Vaughn, & Howes); the study of the relation between infant secure-base behavior and maternal support is extended to the investigation of macaque pairs (Kondo-Ikemura & Waters). New questions about links between attachment and other intimate relationships are considered; these include the relation between adults' attachment history and both the quality of their relationship with an intimate partner (Owens et al.) and the organization of secure-base behavior that their child shows in the home (Posada, Waters, Crowell, & Lay). Focusing on recent advances in research on cognitive development, consideration is also given to methodological issues relating to the assessment of young children's mental representations of relationships (Oppenheim & Waters). In all, the aim of the Monograph is both to consolidate our understanding of the empirical advances that have occurred in this domain of research over the last decade and to stimulate investigators to move beyond current understandings as well as current empiricism.

The age range of 18–36 months was selected as to best expand upon our previous research comparing virtual parental presence, physical presence, and complete parental absence (Tarasuik et al., 2011), as the results were strongest within this age range, and Attachment behaviors are known to occur with this age range (e.g., The MacArthur Preschool Strange Situation; Cassidy and Marvin, 1992).

Children born to mothers who had abused alcohol throughout pregnancy had severe behavioural and intellectual problems which remained at age 11 to 14 years. Of 24 children examined, 10 had attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) with or without developmental coordination disorder, two had Asperger syndrome, and one had an autistic-like condition not meeting the criteria for Asperger syndrome. Six of these 24 attended special schools for the mentally retarded and a further 11 were given special education, leaving only seven attending regular schools without any type of support. The children had difficulties in mathematics, logical conclusions, visual perception, spatial relations, short-term memory, and attention. Sixteen children lived in foster homes. There was a clear correlation between the occurrence and severity of the neuropsychiatric disorder and the degree of alcohol exposure in utero.

Few studies have examined joint attention in interactions with persons with profound intellectual and multiple disabilities (PIMD), despite its important role in high-quality interaction. The purpose of this study is to describe the attention-directing behaviours of persons with PIMD and their direct support staff and the attention episodes resulting from their interactions, and to understand how these variables relate to each other. Video observations of 17 staff-client dyads were coded using partial interval recording. The results showed considerable variation across individuals and dyads. In general, persons with PIMD directed the attention of staff members infrequently. The staff members frequently directed their clients' attention towards a topic of interest but did not often use the tactile modality. Within the staff-client dyad, there was not much joint attention; however, shared attention episodes occurred frequently. Shared attention and joint attention are strongly correlated. A negative correlation was found between clients not using attention-directing behaviours and staff members using tactile methods to direct the attention, and joint attention episodes. This study presents both directions for future research and practical implications.

The association between attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) and criminality has been increasingly recognized as an important societal concern. Studies conducted in different settings have revealed high rates of ADHD among adolescent offenders. The risk for criminal behavior among individuals with ADHD is increased when there is psychiatric comorbidity, particularly conduct disorder and substance use disorder. In the present report, it is aimed to systematically review the literature on the epidemiological, neurobiological, and other risk factors contributing to this association, as well as the key aspects of the assessment, diagnosis, and treatment of ADHD among offenders. A systematic literature search of electronic databases (PubMed, EMBASE, and PsycINFO) was conducted to identify potentially relevant studies published in English, in peer-reviewed journals. Studies conducted in various settings within the judicial system and in many different countries suggest that the rate of adolescent and adult inmates with ADHD far exceeds that reported in the general population; however, underdiagnosis is common. Similarly, follow-up studies of children with ADHD have revealed high rates of criminal behaviors, arrests, convictions, and imprisonment in adolescence and adulthood. Assessment of ADHD and comorbid condition requires an ongoing and careful process. When treating offenders or inmates with ADHD, who commonly present other comorbid psychiatric disorder complex, comprehensive and tailored interventions, combining pharmacological and psychosocial strategies are likely to be needed.

The association between attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) and criminality has been increasingly recognized as an important societal concern. Studies conducted in different settings have revealed high rates of ADHD among adolescent offenders. The risk for criminal behavior among individuals with ADHD is increased when there is psychiatric comorbidity, particularly conduct disorder and substance use disorder. In the present report, it is aimed to systematically review the literature on the epidemiological, neurobiological, and other risk factors contributing to this association, as well as the key aspects of the assessment, diagnosis, and treatment of ADHD among offenders. A systematic literature search of electronic databases (PubMed, EMBASE, and PsycINFO) was conducted to identify potentially relevant studies published in English, in peer-reviewed journals. Studies conducted in various settings within the judicial system and in many different countries suggest that the rate of adolescent and adult inmates with ADHD far exceeds that reported in the general population; however, underdiagnosis is common. Similarly, follow-up studies of children with ADHD have revealed high rates of criminal behaviors, arrests, convictions, and imprisonment in adolescence and adulthood. Assessment of ADHD and comorbid condition requires an ongoing and careful process. When treating offenders or inmates with ADHD, who commonly present other comorbid psychiatric disorder complex, comprehensive and tailored interventions, combining pharmacological and psychosocial strategies are likely to be needed.

The diagnosis of attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD) is based on well defined criteria, which describe a number of symptoms. It is important to consider the context of the symptoms, in terms of the influence of the child's family and school. Although stimulant medications benefit selected children they may not benefit all children with symptoms of ADHD. The incidence of ADHD increases with social disadvantage. There is a potential danger of using stimulant medication alone to treat children with complex psychosocial problems, associated with social disadvantage, including Aboriginal children. We desperately need better training in the management of ADHD and better access to child psychiatrists.

A state-wide survey of 453 clinicians serving people with severe mental illness in community mental health centers evaluated the degree to which they provide services to families and their perceptions of barriers to developing such services. Most clinicians did not provide many services to families and reported barriers related to the family or client (e.g., family's lack of interest) and their own work environment (e.g., heavy workload). Clinicians who had received prior training on working with families provided more services, had more positive attitudes toward family, and felt more competent about their knowledge, confirming the importance of staff training.

Adult children are the primary source of informal eldercare in the United States. Unfortunately, however, families rarely prepare for an aging parent's future care needs. This is problematic, as advance preparation may reduce depression and anxiety in older adults and be helpful for adult children. Given the importance of preparation prior to parental dependency, we examined factors associated with preparation for caregiving. Using survey methodology, we studied 2 groups of people: Functionally independent parents at least 60 years of age, and adult children at least 40 years of age. Several variables appeared to be associated with awareness of care needs, gathering information, and discussion of possible care arrangements. Most notably, attitudes regarding shared autonomy and aging anxiety were positively associated with each of these stages of preparation. Other findings suggest that being concerned about possible negative effects of caregiving and perceiving the future as limited may also be associated with preparation for caregiving. The results provide gerontologists, interventionists, and families with insight into attitudes that may inhibit or facilitate preparation for future caregiving needs.

Adult children are the primary source of informal eldercare in the United States. Unfortunately, however, families rarely prepare for an aging parent's future care needs. This is problematic, as advance preparation may reduce depression and anxiety in older adults and be helpful for adult children. Given the importance of preparation prior to parental dependency, we examined factors associated with preparation for caregiving. Using survey methodology, we studied 2 groups of people: Functionally independent parents at least 60 years of age, and adult children at least 40 years of age. Several variables appeared to be associated with awareness of care needs, gathering information, and discussion of possible care arrangements. Most notably, attitudes regarding shared autonomy and aging anxiety were positively associated with each of these stages of preparation. Other findings suggest that being concerned about possible negative effects of caregiving and perceiving the future as limited may also be associated with preparation for caregiving. The results provide gerontologists, interventionists, and families with insight into attitudes that may inhibit or facilitate preparation for future caregiving needs.

Much evidence suggests that the mental lexicon is organized into auditory neighborhoods, with words that are phonologically similar belonging to the same neighborhood. In this investigation, we considered the existence of visual neighborhoods. When a receiver watches someone speak a word, a neighborhood of homophenes (ie, words that look alike on the face, such as pat and bat) is activated. The simultaneous activation of a word's auditory and visual neighborhoods may, in part, account for why individuals recognize speech better in an auditory-visual condition than what would be predicted by their performance in audition-only and vision-only conditions. A word test was administered to 3 groups of participants in audition-only, vision-only, and auditory-visual conditions, in the presence of 6-talker babble. Test words with sparse visual neighborhoods were recognized more accurately than words with dense neighborhoods in a vision-only condition. Densities of both the acoustic and visual neighborhoods as well as their intersection overlap were predictive of how well the test words were recognized in the auditory-visual condition. These results suggest that visual neighborhoods exist and that they affect auditory-visual speech perception. One implication is that in the presence of dual sensory impairment, the boundaries of both acoustic and visual neighborhoods may shift, adversely affecting speech recognition.

As AAC use continues to flourish and new technology revolutionizes the field, tomorrow's service providers need current, authoritative information on AAC for children and adults with communication disorders. That's why David Beukelman and Pat Mirenda have revised and updated the bestselling Augmentative and Alternative Communication—the trusted, widely adopted graduate-level text on communication disorders and AAC. The foundational textbook for SLPs, OTs, PTs, teachers, and other professionals in clinical and educational settings, this fourth edition is a definitive introduction to AAC processes, interventions, and technologies that help people best meet their daily communication needs. Future professionals will prepare for their work in the field with critical new information on
advancing literacy skills (new chapter by Janice Light and David McNaughton)
conducting effective, culturally appropriate assessment to determine AAC needs
choosing AAC interventions appropriate for age and ability
selecting AAC vocabulary tailored to individual needs
using new consumer technologies as easy, affordable, and non-stigmatizing communication devices
understanding types of symbols and how individuals use them
promoting social competence
supporting language learning and development
providing effective support to beginning communicators
planning an inclusive education for students with complex communication needs
Readers will get a thorough overview of communication and AAC issues for people with specific developmental disabilities (including cerebral palsy, intellectual disability, and autism) and acquired disabilities (such as aphasia, traumatic brain injury, and degenerative cognitive and linguistic disorders). And with helpful photos, figures, and photocopiable forms, readers will be ready to collect and use important information on assessment, individual communication needs, classroom supports, and more.
An essential core text for tomorrow's professionals—and a key reference for inservice practitioners—this new fourth edition expertly prepares readers to support the communicative competence of children and adults with a wide range of complex needs.