Bibliotek

En individ befinner sig alltid i ett sammanhang. Därför är det av stor betydelse att fokusera välbefinnande och hälsa utifrån ett familjeperspektiv. Familjen spelar en allt större roll inom vård och omsorg och har fått allt större betydelse även för vård- och omsorgspersonal. Att hjälpa familjen att se styrkor och resurser för att hantera situationer av ohälsa och sjukdom är därför en viktig del i omvårdnadsarbetet.

Att möta familjer inom vård och omsorg beskriver teoretiska grunder för familjefokuserad omvårdnad och ger konkreta exempel från olika kontexter. Här presenteras också hur ett familjefokuserat synsätt kan implementeras i vård, omsorg och forskning som ett komplement till rådande perspektiv i vården, såsom till exempel personcentrerad vård, patientcentrerad vård och anhörigvård. Boken vänder sig till studenter inom vård och omsorg på grund- och avancerad nivå, samt till yrkesverksamma, anhörigvårdare, eller andra med intresse för familjers situation när en familjemedlem drabbas av ohälsa eller sjukdom.

Boken ger grundläggande kunskaper om flyktingars livsvillkor i ursprungslandet och i exilen. Den tar upp upplevda traumatiska händelser som politisk förföljelse, förtryck, fängelse, krig och allvarliga förluster.

Mötet mellan flyktingen och Sverige och den psykologiska process som därvid uppstår – flyktingkrisen – analyseras också.

En avsevärd del av boken ägnas insatser och åtgärder för nyanlända flyktingar.

Att möta flyktingar vänder sig i första hand till studenter och personal inom vården och socialtjänsten. Även andra som möter flyktingar inom t.ex. skolor, frivilligorganisationer eller på förläggningar kan ha nytta av den.

Nära och kära - att möta och bemöta anhöriga i äldreomsorgen ger dig som arbetar i äldreomsorgen vägledning i vad som är viktigt att tänka på i mötet med de anhöriga. Bokens första del handlar om människans villkor och förutsättningar för kommunikation och är giltiga för de flesta arbetsplatser inom vård och omsorg. I bokens andra del anpassas kunskaperna på mötet med anhöriga och anhörigvårdare till äldre, sjuka och funktionshindrade. I boken finns också förslag till reflektioner, egna och i grupp, samt tips för vidare läsning.

Den senaste upplagan, utgiven oktober 2010, är utökad med ett kapitel som beskriver en äldres situation ur fem olika perspektiv: den anhöriga, sjukgymnasten, kontaktpersonen, chefen på äldreboendet samt biståndshandläggaren. Alla skapar sin bild utifrån sina förutsättningar och kapitlet ger en insikt i den komplexitet som finns inom äldreomsorgen.

Nära och kära är skriven för personal inom äldreomsorgen. Men den får gärna inspirera alla som i sitt yrke möter anhöriga! Författare är Margareta Normann och Kristina Fröling .

Den enda existerande bokenom samverkan från ett föräldraperspektiv! Den teoretiska delen om autism är mycket lättförståelig och problematiseringen utgår från FN:s regler om funtionshider som ett problem i relation till omgivningen. Texten föreslår ett förhållningssätt som bygger på samarbete kring barnets starka sidor. Boken granska också kritiskt kommunernas förmåga att organisera hjälp och stöd för de drabbade familjerna enligt LSS-lagstiftningen

Upplands Väsby kommun tillhör en av de få kommuner i landet som bedriver ett strukturerat
anhörigprogram. Trots att det funnits någon form av anhörigarbete i ca 15 år, de senaste 5 åren
med tydligare struktur, har verksamheten hittills inte dokumenterats.

Syftet med denna rapport är att ge en utförlig beskrivning av anhörigprogrammets innehåll,
struktur och förutsättningar. Rapporten vill också skapa en förståelse för den anhöriges
livssituation och behov av egen hjälp. "Vad familjen behöver är undervisning om drogen alkohol,
vilka problem det kroniska missbruket ger upphov till samt sjukdomen alkoholism. Familjen
behöver dessutom lära sig hur sjukdomssymtomen påverkar familjen. Familjen behöver även
hjälp med att kartlägga det egna beteendet för att förstå hur det kan överensstämma med, eller till
och med befrämja alkoholistens drickande. De måste också komma till insikt om sina egna
känslor för att realistiskt kunna förstå problemets dimensioner och vad som krävs av dem. Till
följd av detta måste de undersöka vilka alternativ de har att välja mellan för att lösa problemet.
Framför allt behöver familjemedlemmarna stöd och uppmuntran för att kunna leva sina egna liv
trots alkoholismen. Genom att göra det ökar, paradoxalt nog, chanserna att avbryta den
alkoholistiska processen" (Kinney o Leaton 1997).
Ytterligare ett syfte med rapporten är att mäta om programmet ökar den anhöriges psykiska
välbefinnande, och om programmet påverkar den anhörige beteendemönster och känslor i
relation till den beroende.
Metoden jag använt för att hitta svaren på den första frågan har varit att sammanställa det
material som finns runt de olika temana.
För att få svar på de två andra frågeställningarna har jag använt en självskattningsenkät. Dvs.
deltagarna har själva uppskattat sitt mående utifrån en enkät med 4 svarsalternativ. Mätningen har
skett vid tre tillfällen, före programmet, vid programmets slut och en månad efter programmets
slut. Antal deltagare i utvärderingen är 15 personer, uppdelat på tre olika anhörigprogram.
En svaghet med denna metod är att utvärderingen sträcker sig under en relativt kort tid. Från
första till sista mättillfället är det ca 12 veckor. Förändringsprocesser tar lång tid och för att få en
mer rättvis bild av programmets påverkan skulle en mätning efter ytterligare ett år behövas.
En ytterligare svaghet är att deltagarantalet i utvärderingen är litet. Det går därför inte att dra
några stora slutsatser av resultatet, utan snarare tendenser. Det är dock en god ansats till ett
fortsatt arbete med utvärdering av programmet. Självskattningsenkät har visat sig vara ett
fungerande kvalitetsmätningsinstrument.
Dispositionen på rapporten är följande: Del 1 innehåller den beskrivande delen av
anhörigprogrammet med en historisk tillbakablick. Del 2 är den utvärderande delen av rapporten,
där undersökningsmetoden och sammanställningen av enkätundersökningarna redovisas.
Resultaten visar att det psykiska välbefinnandet tydligt ökar för alla tre grupper över tid. Takten
för ökningen ser olika ut och det kan härledas till deltagarnas olika livssituationer under
programmet. Där deltagarna fortfarande lever med partner i ett aktivt missbruk är den anhöriges
förändring långsammare. Resultatet visar också att deltagarna upplever en förändring i huruvida
de påverkats av sin anhöriges missbruk i såväl känslor som beteendemönster. Denna förändring
är mindre samstämmig och visar ganska stora variationer i de olika grupperna.

Att synliggöra de osynliga barnen ger en bred kunskapsbas om barn till psykiskt sjuka. Den kan användas som en "lärobok" av alla som kommer i kontakt med barn vars föräldrar lider av svåra och långvariga psykiska problem. Boken riktar sig till personal inom vuxen- och barnpsykiatri, socialtjänst, skola, barnomsorg och hälsovård, till studenter vid olika utbildningar, men också till anhöriga och vänner till psykiskt sjuka.

Att synliggöra de osynliga barnen ger en bred kunskapsbas om barn till psykiskt sjuka. Den kan användas som en "lärobok" av alla som kommer i kontakt med barn vars föräldrar lider av svåra och långvariga psykiska problem. Boken riktar sig till personal inom vuxen- och barnpsykiatri, socialtjänst, skola, barnomsorg och hälsovård, till studenter vid olika utbildningar, men också till anhöriga och vänner till psykiskt sjuka.

Syftet med studien är att pröva om struktur och språk enligt Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa, barn- och ungdomsversionen, ICF-CY, kan användas vid handläggning av vårdbidragsärenden för att göra utredningar och beslut tydligare och mer enhetliga och därigenom förbättra rättssäkerheten. I tillämpningen av reglerna om vårdbidrag ska Försäkringskassan göra en individuell bedömning i varje enskilt ärende. Det finns också krav på likformighet och transparens i handläggningen. ICF-CY är utvecklat av Världshälsoorganisationen (WHO) och erbjuder ett universellt gemensamt språk för att underlätta dokumentation och kartläggning av barnets funktionsförmåga och hälsa i sin miljö.

Vårdbidraget är ett statligt stöd till föräldrar med barn som har en funktionsnedsättning. Syftet med vårdbidraget är att föräldrarna ska ha möjlighet att ge den tillsyn, vård och stöd som krävs för att barnet ska kunna utvecklas på bästa sätt.

Registeranalysen i rapporten visar på skillnader i vårdbidragets omfattning utifrån bland annat region, kön och mottagarens socioekonomiska tillhörighet. Tyvärr kan man inte säga om dessa skillnader är sakliga eller osakliga, det vill säga om de skillnader som observeras kan förklaras av barnens bedömda tillsyns- och vårdbehov.

Det finns inga uppgifter i register om grunderna för ett beviljat vårdbidrag, det vill säga vilken funktionsförmåga eller vilket tillsyns- och vårdbehov barnet har. I den här studien har information i 264 ärenden gällande förstagångsansökningar om vårdbidrag översatts till struktur och språk i ICF-CY. Rapporten redovisar det som finns skrivet om hur barnet fungerar i sin miljö när innehållet har översatts och tolkats.

När innehållet i utredningarna översätts, handlar merparten av utredningarna, både Försäkringskassans sammanfattningar och motiven för beslut som skickas till den sökande, om sådant som barnen kan göra och faktiskt gör, eller har svårigheter att utföra. Merparten av utredningarna berör aspekter på hur barnet genomför enstaka eller flera uppgifter och hur de hanterar krav medan endast ett fåtal utredningar handlar om hur barnet genomför dagliga sysslor och uppgifter som att ta hand om personliga föremål och att hjälpa andra.

Resultaten tyder på att en tillämpning av struktur och språk enligt ICF-CY i handläggningen av vårdbidrag skulle öka likformigheten, samtidigt som man skulle undvika att samla in irrelevant information och därigenom kunna spara tid i handläggningen. Om man klassificerar funktionsnedsättning på detta sätt, blir det också möjligt att dokumentera funktionsnedsättning i register på samma sätt som diagnos registreras idag, vilket underlättar utvärdering.

Anhöriga gör stora insatser i vården och omsorgen av sina närstående. Men som anhörig kan man också behöva stöd och avlastning.

Att utveckla anhörigstöd
Vilka är de personer som stöttar och vårdar en närstående, vilket stöd efterfrågar de och vad kan samhället och den enskilda arbetsplatsen erbjuda? Vilken värdegrund styr bilden av de anhöriga – ses de som en värdefull resurs eller är de en belastning i arbetet kring den närstående?

Ett sätt att uppfylla målen med gällande lagstiftning är att arbetsplatserna ska formulera rutiner för hur de ska stötta och samarbeta med anhöriga i det dagliga arbetet. Boken ger praktiska verktyg för hur man steg för steg, med de anhöriga själva som sakkunniga, kan utveckla arbetsplatsens anhörigstöd. Författaren beskriver den anhörigvänliga arbetsplatsen och ger ett konkret förslag till hur rutiner för anhörigstöd och anhörigsamverkan kan tas fram. Innehållet presenteras på ett lättillgängligt sätt och läsaren får många fallbeskrivningar och förslag till diskussionsämnen att utgå ifrån.

Att utveckla anhörigstöd vänder sig till arbetsgrupper/verksamheter inom vård och omsorg samt socialtjänst som vill utveckla arbetsplatsens anhörigstöd. Utvecklingsarbetet föreslås ske genom att arbetsgruppen möts vid ett antal reflektionsträffar kring bokens innehåll. Boken vänder sig både till baspersonal och ledare, och den kan dessutom utgöra ett handfast verktyg för anhörigombud och anhörigkonsulenter som utbildar och handleder arbetsgrupper inom området anhörigstöd.

Syftet med denna satsning på anhörigstöd var att pröva och utveckla en mo-dell för anhörigstöd med Basal Kroppskännedom (BK) och samtalsstöd i grupp vid Länsenheten Råd och Stöd i Norrbotten. Förberedelsearbetet bestod av en kurs i BK och samtal för en sjukgymnast och en kurator. Dessa två konstruerade en enkät med frågor om den anhöri-ges relation till vårdtagaren, upplevelse av anhörigrollen, upplevelse av stöd-insatser och den anhöriges behov av förändringar. Enkäten konstruerades med idéer från ett frågeformulär använt i Socialstyrelsens "Anhörig 300" projekt. Sjukgymnasten ledde en femdagars utbildning i BK för Länsenhe-tens alla kuratorer. Sex anhöriggrupper med BK och samtal i grupp genomfördes under åren 2005-2009, en i Kalix, en i Piteå och fyra anhöriggrupper i Luleå. Antalet gruppträffar varierade mellan 8-11 träffar. I anhöriggruppen i Kalix deltog fem kvinnor, som var och en levde tillsam-mans med en man med någon form av funktionsnedsättning. I Piteå deltog två män och tre kvinnor. Tre levde i en make/maka relation, två var föräldrar och en anhörig hade ett syskon med funktionsnedsättning. I Luleå genom-fördes fyra anhöriggrupper. Anhörigkonstellationen i grupperna var män och kvinnor med anhörigrelation som make/maka och föräldrar till vuxna barn med funktionsnedsättningar. Enkätutvärdering skedde i fem anhöriggrupper som besvarades vid tre tillfäl-len: 1) vid start av anhöriggrupp 2) vid kursavslut och 3) vid uppföljning cirka 6 månader efter kursavslut. Deltagarna gavs utrymme till att direkt ef-ter BK-övningarna göra anteckningar om sina upplevelser direkt efter BK-övningarnas genomförande före gruppsamtalen. I en anhöriggrupp i Luleå var deltagandet så lågt att grupprocessen uteblev. I Kalix- Piteå- och två Lu-leågrupper medverkade deltagarna i en individuell processutvärdering om kroppsupplevelser. Resultaten av den individuella processutvärderingen visade att deltagarna upplevde BK-övningarna, som en möjlighet till en egen skön stund med av-slappning utan prestation. För många ledde detta till en större lyhördhet för kroppens signaler t.ex. om hur det är i relationen och att lägga märke till sina egna behov. Efter hand utvecklades tilliten i grupperna då deltagarna utifrån sin egen tillitsprocess öppnade sig och "vågade börja berätta". Enkätutvärde-ringen visade på marginella förändringar i skattningen av anhörigsituationen. I skattningarna framkom för makar en svag trend mot en något sämre upple-velse av anhörigsituationen medan föräldrarnas skattningar visade en svag trend mot en något bättre upplevelse av sin anhörigsituation. Kommentarer-na i enkäten bekräftade denna trend. Vår erfarenhet är att BK-övningar och samtal i grupp för anhöriga kräver en noggrann förberedelse och ett fruktbart möte/samarbete mellan kurator, sjukgymnast och gruppdeltagare. I NkAs kunskapsöversikt och i NkAs lärande nätverk framhålls Mö-tet/samtalet som "kanske som det mest underskattade anhörigstödet" (Win-qvist, 2010). Eftersom denna form av stöd saknas i dagens anhörigstöd anser vi att vår modell är ett viktigt bidrag, som borde prövas och utvärderas i stör-re skala.

Stockholms stad har antagit mål för stödet till anhöriga anpassade till den nya lagstiftningen och har också gett stadsdelsförvaltningarna bidrag för att utveckla det. I denna rapport har Äldrecentrum utvärderat det nuvarande stödet till anhöriga på Östermalm samt beräknat det framtida behovet. Resultatet ska användas i diskussioner om hur stödet till anhöriga ska utformas i framtiden. Studien visar att det finns många anhöriga på Östermalm som vårdar en närstående som inte använder vare sig de direkta eller indirekta stödinsatser som finns. Det finns flera orsaker. Alla känner inte till att det finns stöd att få, många föredrar att vårda utan hjälp och de finns också de som har provat att ta emot hjälp men inte varit nöjda. Samtidigt framkommer att det är krävande att vårda en närstående. Stress, bundenhet och oro, att inte få sova på nätterna var några av de problem som anhöriga berättade om. Det positiva var att kunna hjälpa sin närstående, få uppskattning och närhet. Personal som har kontakt med anhöriga berättade att anhöriga ofta har höga ambitioner i sitt vårdande och ofta har svårt att sätta en gräns när de inte orkar längre. Anhöriga önskade att stödinsatserna skulle vara flexibla, lättillgängliga och ges med god kontinuitet. De stödinsatser som uppskattades mest var kontakten med anhörigkonsulenten, avlösning genom växelvård, hemvårdsbidraget och dagverksamhet. Insatser som behöver förbättras var avlösning och hemtjänst främst den beviljade tiden för insatserna, kontinuiteten och pålitligheten. Förslagen som lämnas om hur anhörigstödet kan utvecklas kan användas för att utveckla anhörigstöd även för andra grupper än för äldre.

Stockholms stad har antagit mål för stödet till anhöriga anpassade till den nya lagstiftningen och har också gett stadsdelsförvaltningarna bidrag för att utveckla det. I denna rapport har Äldrecentrum utvärderat det nuvarande stödet till anhöriga på Östermalm samt beräknat det framtida behovet. Resultatet ska användas i diskussioner om hur stödet till anhöriga ska utformas i framtiden. Studien visar att det finns många anhöriga på Östermalm som vårdar en närstående som inte använder vare sig de direkta eller indirekta stödinsatser som finns. Det finns flera orsaker. Alla känner inte till att det finns stöd att få, många föredrar att vårda utan hjälp och de finns också de som har provat att ta emot hjälp men inte varit nöjda. Samtidigt framkommer att det är krävande att vårda en närstående. Stress, bundenhet och oro, att inte få sova på nätterna var några av de problem som anhöriga berättade om. Det positiva var att kunna hjälpa sin närstående, få uppskattning och närhet. Personal som har kontakt med anhöriga berättade att anhöriga ofta har höga ambitioner i sitt vårdande och ofta har svårt att sätta en gräns när de inte orkar längre. Anhöriga önskade att stödinsatserna skulle vara flexibla, lättillgängliga och ges med god kontinuitet. De stödinsatser som uppskattades mest var kontakten med anhörigkonsulenten, avlösning genom växelvård, hemvårdsbidraget och dagverksamhet. Insatser som behöver förbättras var avlösning och hemtjänst främst den beviljade tiden för insatserna, kontinuiteten och pålitligheten. Förslagen som lämnas om hur anhörigstödet kan utvecklas kan användas för att utveckla anhörigstöd även för andra grupper än för äldre.

Anhörigas insatser för en demenssjuk familjemedlem är avsevärda och är en mycket stor
samhällsresurs. Flertalet studier kring anhörigas erfarenheter har genomförts i större städer och det är
brist på kunskap kring hur landsbygdens anhöriga upplever sin situation. Det övergripande syftet
med denna avhandling var att utveckla och fördjupa kunskapen om relationen mellan boplatsen, här
storstad och landsbygd, och anhörigas upplevelser av att ge omvårdnad till en närstående med
demenssjukdom. Avhandlingens två delstudier utgår från ett socialkonstruktionistiskt perspektiv där
människan anses konstruera sina liv både i samspel med andra och med platsen de bor på. Platsen är
inte endast ett geografiskt område utan även en plats bestående av sociala relationer. Anhöriga i
storstaden och på landsbygden antogs forma sina liv på olika sätt som kunde påverka situationen som
anhörigvårdare. Syftet med studie I var att beskriva och jämföra anhörigas reaktioner på att ge
omvårdnad till en närstående med demenssjukdom, i storstad och på landsbygd, samt att undersöka
sambanden mellan aspekter på vårdande och socio-demografiska faktorer. Den genomfördes som en
prospektiv tvärsnittsstudie med sammanlagt 102 (57 storstad+45 landsbygd) deltagare. Den svenska
versionen av The Caregiver Reaction Assessment Scale (CRA) användes och bestod av 27 positiva
och negativa påståenden fördelade inom fem delområden ("vårdar-tillfredställelse"; brist på
familjestöd; påverkan på ekonomi, hälsa och vardagsliv). Data analyserades med beskrivande statistik.
Student´s T-test användes för att undersöka skillnader, Chi-2-tester för proportioner och linjär
regressionsanalys användes för att undersöka sambanden mellan de fem delområdena och sociodemografiska
variabler. Syftet med studie II var att utveckla en fördjupad förståelse för anhörigas
förhållningssätt till sin situation, i storstad och på landsbygd, när en närstående drabbats av
demenssjukdom. Narrativa intervjuer genomfördes med sammanlagt 23 anhöriga (11 storstad+12
landsbygd). Frågorna berörde vardagsliv och arbete både nu, med en demenssjuk närstående, och
tidigare, samt boplatsens och det sociala livets betydelse. Intervjuerna analyserades utifrån en
hermeneutisk ansats. Resultatet från regressionsanalysen visade att vare sig boplats eller
utbildningsnivå hade något samband med hur anhöriga skattade sin situation (I). Flertalet anhöriga
både på landsbygden och i storstaden kände däremot en tillfredställelse med att kunna ta hand om sin
närstående trots att situationen hade stor påverkan på vardagslivet (I-II). De vuxna barnen upplevde en
konflikt mellan sina och den egna familjens behov och den sjuke förälderns omvårdnadsbehov (II)
som påverkade vardagslivet i högre utsträckning än vad det gjorde för de makar som vårdade sin
partner (I). Kvinnorna skattade en större påverkan på ekonomin och mer påverkan på vardagslivet än
männen. Men anhöriga på landsbygden tycktes få mer hjälp från familj och andra än de i storstaden
(I). Intervjustudien visade att de anhöriga på landsbygden tycktes ha en mer kollektiv syn på familjen
och parrelationen som kom till uttryck i en större acceptans för livets gång och behov av att bevara det
normala livet. Storstadens anhörigvårdare däremot tycktes ha en mer individualistisk syn, vilket kom
till uttryck i en större frustration över situationen mer präglad av pliktuppfyllelse (II). Det är
förmodligen är lika belastande vara anhörig till en närstående med demenssjukdom vare sig man bor i
storstaden eller på landsbygden. Samtidigt fanns det en variation av förhållningssätt till situationen
som anhörigvårdare, som påverkades av olika sättet att se sig på själv i förhållande till familjen och
parrelationen, vilket får implikationer för utformningen av stödinsatser.
Key words: dementia, family caregivers, qualitative research, narrative interviews, Caregiver Reaction
Assessment Scale (CRA), regression model, urban and rural areas, nursing

Broschyren ger en kortfattad introduktion till vad ADHD är, hur det kommer till uttryck i vardagen, vad vi vet om orsakerna, bemötande och förhållningssätt samt vilken behandling som finns att få.

Avhandlingens övergripande syfte är att tolka och beskriva innebörder av stöd,
utifrån att vara förälder till barn med funktionsnedsättning och att vara professionella
stödjare. Datainsamling har skett i form av berättande intervjuer med
39 föräldrar (23 mödrar och 16 fäder) och 9 professionella (7 kvinnor, 2 män)
från olika verksamheter. Samtliga intervjuer har analyserats med hjälp av fenomenologisk
hermeneutisk metod.
Innebörder av att vara förälder till barn med funktionsnedsättning (studie I)
har tolkats som en medvetenhet om viktiga värden i livet. Barnet har ett inneboende
värde som en unik person och föräldrarna strävar efter att göra sitt
bästa för barnet. Denna strävan innebär att konfrontera oro, osäkerhet och
rädsla i vården av barnet och andra personers nedvärdering av barnet. I föräldrarnas
strävan att tillmötesgå barnets olika behov, ingår också att anpassa egna
behov efter barnets. Den fördjupade förståelsen av studiens resultat är, att det
handlar om en strävan att möjliggöra för barnet att leva ett gott liv.
Innebörder av att få stöd av professionella (studie II) har tolkats som att
föräldrar och barn blir bekräftade som värdefulla personer och att föräldrarna
uppnår trygghet och kompetens i föräldraskapet och får ett hopp för barnets
framtid. Erfarenheter av att inte få stöd, medför en kamp mot de professionella,
för att kräva det stöd som föräldrarna anser att de och barnet behöver.
Innebörder av att vara professionell stödjare (studie III), består av att ha
personlig filosofi, som är integrerat i sättet att vara och handla som stödjare.
Det innebär att vara trygg i hoppet om att det alltid går att göra något för att
hjälpa, genom att söka unika lösningar i den aktuella situationen. Tillit till för-
äldrar som partners och att få deras tillit, samt att möjliggöra för föräldrarna att
uppnå kompetens och trygghet i vården av sina barn är andra innebörder. Detta
har tolkats som en frihet från att vara bunden av byråkrati och prestige och en
möjlighet att vara äkta, följa sin filosofi och att vara i samklang med barn och
föräldrar.
Innebörder av informellt stöd (studie IV) har tolkats som en livsberikande
gemenskap, där barnet, innefattas i kärleksfulla relationer med närstående och
har en naturlig plats i samhället. Att som föräldrar kunna dela glädje, oro och
sorg med andra personer och att få möjlighet att uppleva lättnad och spontanitet
i det dagliga livet, är andra innebörder av informellt stöd. Helhetsförståelsen
av de fyra studierna är, att stöd av professionella i sin tur är ett stöd i föräldrars
etiska förpliktelse i deras strävan att möjliggöra för barnet att leva ett gott liv.
Informellt stöd betyder att föräldrar och barn är inneslutna i trofasta och berikande
relationer med andra.

Vi har hittills haft begränsad kunskap om funktionshindrade människors liv över tid och om innebörden i att leva med funktionshinder under många år. Vad innebär det att åldras med funktionshinder? Hur gestaltar sig "äldreblivandet" om man redan har betydande funktionsnedsättningar sedan tidigare i livet och kanske tvingats lämna arbetslivet långt före gängse pensionsålder? Hur är det att, som en till åren kommen förälder, fortfarande vara den som hjälper sitt vuxna, funtionshindrade barn? Hur ser den formella och informella omsorgssituationen ut? Det är frågor som den här boken belyser och den fyller därmed ett viktigt kunskapsbehov. Boken utgår från ett livsloppsperspektiv. Den centrala frågan är sålunda hur livet idag gestaltar sig för funktionshindrade människor som vuxit upp och levt under vissa historiska villkor. Här ryms även ett anhörigperspektiv där denna fråga studeras på motsvarande sätt. Bokens sex kapitel diskuterar de här frågorna med olika tonvikt och med utgångspunkt från både fysiskt och psykiskt funktionshindrades förhållanden. Samtliga författare bedriver forskning med anknytning till bokens huvudfråga. Att åldras med funktionshinder riktar sig främst till högskolestuderande inom samhälls- och beteendevetenskap, socialt arbete, social omsorg och vård, liksom till yrkesverksamma inom fältet. Den kan också vara värdefull för en intresserad allmänhet.

Doktorsavhandling

The overall aim was to describe the siblings' thoughts on and experiences of needs, problems and supports when their brother or sister is being treated or undergoing follow-ups for or has died of cancer. The thesis uses a life-world perspective with open interviews (Papers I-IV). It describes the siblings' needs and issues when a brother or sister dies of cancer n=10 (Paper I), and it develops an understanding of the everyday experiences of siblings with a brother or sister who is receiving or has completed treatment for a cancer disease n=10 (Paper II). The thesis looks at the siblings' thoughts on their experiences of being a sibling of a brother or sister during his or her treatment or who has been treated for or has died from cancer n=20 (Paper III). The thesis also describes the siblings' experiences of being involved in a therapeutic support group when the family had or had had a child with cancer n=15 (Paper IV). The methods used to analyse the interview texts were qualitative content analysis (I, III, IV) and phenomenological hermeneutic analysis (II). The findings show that the sibling relationships strengthened. The siblings lacked support and felt they were not being given information. There was underlying anxiety and loneliness. There was a new consideration in their daily life with the sick brother or sister constantly at the centre. It was very important that the family felt well. Thoughts about death were not allowed and they tried to repress them. Anticipatory grief started already with the diagnosis. The grief when a brother or sister dies varies over time and in how it manifests itself, and there are short breaks. Therapeutic support groups with tools such as pictures and paintings validated the siblings' feelings and gave them support regardless of their age and sex. The results demonstrate a need to preserve the sibling's health. Consideration and respect for all family members may lessen suffering. Regular and appropriate information about the disease, treatment and the patient's condition is needed, as well as the offer of therapeutic support, individually or in groups.

Våld i nära relationer är ett folkhälsoproblem, med allvarliga fysiska och psykiska konsekvenser för den som utsätts och kan även leda till svåra sociala problem. Vanligast är att kvinnor utsätts för våld i nära relationer, och den som utövar våldet är oftast en manlig partner eller före detta partner. Barn som tvingas bevittna våld i sin närmiljö riskerar att fara mycket illa. Den i särklass allvarligaste riskfaktorn för barnmisshandel är om det förekommer våld mellan vuxna i hemmet.

Många våldsutsatta kvinnor söker hälso- och sjukvård för diffusa fysiska och psykiska symtom, men de berättar sällan om våldet eftersom de inte alltid sätter sina hälsoproblem i samband med våldsutsattheten. Många våldsutsatta kvinnor söker sig även till socialtjänsten för att få stöd och hjälp, exempelvis med ansökan om ekonomiskt bistånd eller andra insatser, utan att de berättar om våldet de blir utsatta för.

En förutsättning för att våldsutsatta ska få adekvat vård, stöd och hjälp är att våldsutsattheten upptäcks. Att personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten frågar om erfarenhet av våld kan underlätta för den våldsutsatta att berätta om sin situation och att söka stöd och hjälp.

Socialstyrelsen rekommenderar hälso- och sjukvården att alla kvinnor som uppsöker mödrahälsovården bör tillfrågas om erfarenhet av våld. Det vetenskapliga stödet för denna rekommendation är forskning som visar att rutinfrågor inom mödrahälsovården markant ökar upptäckten av våld. Mödrahälsovården lyfts också fram som en lämplig verksamhet att ställa frågor i, eftersom de gravida kvinnorna befinner sig i en viktig fas i livet och ofta kan ha en regelbunden kontakt med personalen. Även WHO anger mödrahälsovården som en verksamhet där rutinfrågor om våld kan ställas.

Socialstyrelsen rekommenderar att hälso- och sjukvården bör fråga alla kvinnor som uppsöker psykiatrisk vård om erfarenhet av våld. Våldsutsatta kvinnor är överrepresenterade inom den psykiatriska vården. Våld i nära relationer kan även leda till allvarlig psykisk ohälsa. WHO har framhållit att rutinfrågor om våld kan vara en del av god klinisk praxis, särskilt eftersom detta kan påverka behandling och vård av den våldsutsatta.

Socialstyrelsen rekommenderar att hälso- och sjukvården bör ta upp frågan om våld i alla ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Forskning visar att psykisk ohälsa är vanlig hos barn som lever med våld i familjen. Att ta upp frågan om våld i alla ärenden inom BUP kan innebära att upptäckten av barn som bevittnat våld ökar och, liksom inom vuxenpsykiatrin, utgöra en del av god klinisk praxis.

Nästa steg i arbetet blir att ta fram rekommendationer för missbruks- och beroendevården.

Socialstyrelsen rekommenderar hälso- och sjukvården och socialtjänsten att erbjuda personal fortbildning om våld i nära relationer, i syfte att upptäcka våldet. En anledning till att personal idag inte ställer frågor om våld kan vara att man anser sig ha otillräckliga kunskaper och saknar beredskap för att hantera svaret. Därför är det angeläget att öka kunskaperna inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten om våld i nära relationer.

Rapport 4 från projektet "Barn som anhöriga" från CHESS, Stockholms universitet/Karolinska Institutet i samarbete med Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.

Rapporten belyser hälsa och livsvillkor för unga vuxna i åldern 30-35 år i en anhöriggrupp som växt upp med föräldrar som vårdades på sjukhus på grund av missbruk och/eller psykisk sjukdom, och baseras i sin helhet på uppgifter från nationella register.

Vi har hittills haft begränsad kunskap om funktionshindrade människors liv över tid och om innebörden i att leva med funktionshinder under många år. Vad innebär det att åldras med funktionshinder? Hur gestaltar sig "äldreblivandet" om man redan har betydande funktionsnedsättningar sedan tidigare i livet och kanske tvingats lämna arbetslivet långt före gängse pensionsålder? Hur är det att, som en till åren kommen förälder, fortfarande vara den som hjälper sitt vuxna, funtionshindrade barn? Hur ser den formella och informella omsorgssituationen ut? Det är frågor som den här boken belyser och den fyller därmed ett viktigt kunskapsbehov.
Boken utgår från ett livsloppsperspektiv. Den centrala frågan är sålunda hur livet idag gestaltar sig för funktionshindrade människor som vuxit upp och levt under vissa historiska villkor. Här ryms även ett anhörigperspektiv där denna fråga studeras på motsvarande sätt. Bokens sex kapitel diskuterar de här frågorna med olika tonvikt och med utgångspunkt från både fysiskt och psykiskt funktionshindrades förhållanden. Samtliga författare bedriver forskning med anknytning till bokens huvudfråga.
Att åldras med funktionshinder riktar sig främst till högskolestuderande inom samhälls- och beteendevetenskap, socialt arbete, social omsorg och vård, liksom till yrkesverksamma inom fältet. Den kan också vara värdefull för en intresserad allmänhet.

Preschool to school-age trajectories of 242 children, including 37 with insecure-disorganized and 66 with insecure-organized attachment patterns, were examined. Child attachment and stressful life events (the latter retrospectively) were measured at ages 5-7, and mother-child interactive quality, parenting stress, marital satisfaction, and teacher-reported behavior problems were evaluated concurrently and 2 years earlier. Results indicated that all three disorganized subgroups had poorer mother-child interactive patterns and more difficult family climates than secure or insecure-organized children. The controlling-punitive group showed significant increases in maternal reports of child-related stress between preschool and school age. The controlling-caregiving group showed greater likelihood of loss of a close family member, and mothers of the insecure-other group reported lower marital satisfaction and greater likelihood of their own or a spouse's hospitalization. Controlling-punitive children had higher externalizing scores, and controlling-caregiving children higher internalizing scores, than secure children.

Attachment at Early School Age and Developmental Risk: Examining Family Contexts and Behavior Problems of Controlling-Caregiving, Controlling-Punitive, and Behaviorally Disorganized Children. (PDF Download Available). Available from: https://www.researchgate.net/publication/8471077_Attachment_at_Early_School_Age_and_Developmental_Risk_Examining_Family_Contexts_and_Behavior_Problems_of_Controlling-Caregiving_Controlling-Punitive_and_Behaviorally_Disorganized_Children [accessed Jan 3, 2016].

In 1985 the SRCD Monographs series broke with tradition to publish a collection of papers exploring the new growth and directions of attachment theory and research. In the ensuing decade, many of the questions that were posed in that collection-such as, for instance, those concerning cognitive representations of attachment-as well as the methods and analytic approaches used by some of the authors to address these questions (e. g., Q-techniques) are no longer novelties but rather stand as paradigmatic examples of mainstream attachment research. In the present collection, several of the issues raised in the 1985 Monograph are revisited; these include the meaning and implications of attachment in cultures other than the United States and Western Europe (Posada, Gao, et al.), the nature of relations between attachment and temperament constructs (Seifer & Schiller), the links between quality of attachment and the mother's concurrent sensitivity (Pederson & Moran), and the association seen in children between attachment and mood (Lay, Waters, Posada, & Ridgeway). New approaches to traditional questions are explored by examining the relations among a child's different attachment relationships (Sagi et al.) and by constructing strategies for classification of infant-mother attachments on the basis of observations made in the home (Strayer, Verissimo, Vaughn, & Howes); the study of the relation between infant secure-base behavior and maternal support is extended to the investigation of macaque pairs (Kondo-Ikemura & Waters). New questions about links between attachment and other intimate relationships are considered; these include the relation between adults' attachment history and both the quality of their relationship with an intimate partner (Owens et al.) and the organization of secure-base behavior that their child shows in the home (Posada, Waters, Crowell, & Lay). Focusing on recent advances in research on cognitive development, consideration is also given to methodological issues relating to the assessment of young children's mental representations of relationships (Oppenheim & Waters). In all, the aim of the Monograph is both to consolidate our understanding of the empirical advances that have occurred in this domain of research over the last decade and to stimulate investigators to move beyond current understandings as well as current empiricism.

The age range of 18–36 months was selected as to best expand upon our previous research comparing virtual parental presence, physical presence, and complete parental absence (Tarasuik et al., 2011), as the results were strongest within this age range, and Attachment behaviors are known to occur with this age range (e.g., The MacArthur Preschool Strange Situation; Cassidy and Marvin, 1992).

Children born to mothers who had abused alcohol throughout pregnancy had severe behavioural and intellectual problems which remained at age 11 to 14 years. Of 24 children examined, 10 had attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) with or without developmental coordination disorder, two had Asperger syndrome, and one had an autistic-like condition not meeting the criteria for Asperger syndrome. Six of these 24 attended special schools for the mentally retarded and a further 11 were given special education, leaving only seven attending regular schools without any type of support. The children had difficulties in mathematics, logical conclusions, visual perception, spatial relations, short-term memory, and attention. Sixteen children lived in foster homes. There was a clear correlation between the occurrence and severity of the neuropsychiatric disorder and the degree of alcohol exposure in utero.

Few studies have examined joint attention in interactions with persons with profound intellectual and multiple disabilities (PIMD), despite its important role in high-quality interaction. The purpose of this study is to describe the attention-directing behaviours of persons with PIMD and their direct support staff and the attention episodes resulting from their interactions, and to understand how these variables relate to each other. Video observations of 17 staff-client dyads were coded using partial interval recording. The results showed considerable variation across individuals and dyads. In general, persons with PIMD directed the attention of staff members infrequently. The staff members frequently directed their clients' attention towards a topic of interest but did not often use the tactile modality. Within the staff-client dyad, there was not much joint attention; however, shared attention episodes occurred frequently. Shared attention and joint attention are strongly correlated. A negative correlation was found between clients not using attention-directing behaviours and staff members using tactile methods to direct the attention, and joint attention episodes. This study presents both directions for future research and practical implications.

The association between attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) and criminality has been increasingly recognized as an important societal concern. Studies conducted in different settings have revealed high rates of ADHD among adolescent offenders. The risk for criminal behavior among individuals with ADHD is increased when there is psychiatric comorbidity, particularly conduct disorder and substance use disorder. In the present report, it is aimed to systematically review the literature on the epidemiological, neurobiological, and other risk factors contributing to this association, as well as the key aspects of the assessment, diagnosis, and treatment of ADHD among offenders. A systematic literature search of electronic databases (PubMed, EMBASE, and PsycINFO) was conducted to identify potentially relevant studies published in English, in peer-reviewed journals. Studies conducted in various settings within the judicial system and in many different countries suggest that the rate of adolescent and adult inmates with ADHD far exceeds that reported in the general population; however, underdiagnosis is common. Similarly, follow-up studies of children with ADHD have revealed high rates of criminal behaviors, arrests, convictions, and imprisonment in adolescence and adulthood. Assessment of ADHD and comorbid condition requires an ongoing and careful process. When treating offenders or inmates with ADHD, who commonly present other comorbid psychiatric disorder complex, comprehensive and tailored interventions, combining pharmacological and psychosocial strategies are likely to be needed.

The association between attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) and criminality has been increasingly recognized as an important societal concern. Studies conducted in different settings have revealed high rates of ADHD among adolescent offenders. The risk for criminal behavior among individuals with ADHD is increased when there is psychiatric comorbidity, particularly conduct disorder and substance use disorder. In the present report, it is aimed to systematically review the literature on the epidemiological, neurobiological, and other risk factors contributing to this association, as well as the key aspects of the assessment, diagnosis, and treatment of ADHD among offenders. A systematic literature search of electronic databases (PubMed, EMBASE, and PsycINFO) was conducted to identify potentially relevant studies published in English, in peer-reviewed journals. Studies conducted in various settings within the judicial system and in many different countries suggest that the rate of adolescent and adult inmates with ADHD far exceeds that reported in the general population; however, underdiagnosis is common. Similarly, follow-up studies of children with ADHD have revealed high rates of criminal behaviors, arrests, convictions, and imprisonment in adolescence and adulthood. Assessment of ADHD and comorbid condition requires an ongoing and careful process. When treating offenders or inmates with ADHD, who commonly present other comorbid psychiatric disorder complex, comprehensive and tailored interventions, combining pharmacological and psychosocial strategies are likely to be needed.

The diagnosis of attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD) is based on well defined criteria, which describe a number of symptoms. It is important to consider the context of the symptoms, in terms of the influence of the child's family and school. Although stimulant medications benefit selected children they may not benefit all children with symptoms of ADHD. The incidence of ADHD increases with social disadvantage. There is a potential danger of using stimulant medication alone to treat children with complex psychosocial problems, associated with social disadvantage, including Aboriginal children. We desperately need better training in the management of ADHD and better access to child psychiatrists.

A state-wide survey of 453 clinicians serving people with severe mental illness in community mental health centers evaluated the degree to which they provide services to families and their perceptions of barriers to developing such services. Most clinicians did not provide many services to families and reported barriers related to the family or client (e.g., family's lack of interest) and their own work environment (e.g., heavy workload). Clinicians who had received prior training on working with families provided more services, had more positive attitudes toward family, and felt more competent about their knowledge, confirming the importance of staff training.

Adult children are the primary source of informal eldercare in the United States. Unfortunately, however, families rarely prepare for an aging parent's future care needs. This is problematic, as advance preparation may reduce depression and anxiety in older adults and be helpful for adult children. Given the importance of preparation prior to parental dependency, we examined factors associated with preparation for caregiving. Using survey methodology, we studied 2 groups of people: Functionally independent parents at least 60 years of age, and adult children at least 40 years of age. Several variables appeared to be associated with awareness of care needs, gathering information, and discussion of possible care arrangements. Most notably, attitudes regarding shared autonomy and aging anxiety were positively associated with each of these stages of preparation. Other findings suggest that being concerned about possible negative effects of caregiving and perceiving the future as limited may also be associated with preparation for caregiving. The results provide gerontologists, interventionists, and families with insight into attitudes that may inhibit or facilitate preparation for future caregiving needs.

Adult children are the primary source of informal eldercare in the United States. Unfortunately, however, families rarely prepare for an aging parent's future care needs. This is problematic, as advance preparation may reduce depression and anxiety in older adults and be helpful for adult children. Given the importance of preparation prior to parental dependency, we examined factors associated with preparation for caregiving. Using survey methodology, we studied 2 groups of people: Functionally independent parents at least 60 years of age, and adult children at least 40 years of age. Several variables appeared to be associated with awareness of care needs, gathering information, and discussion of possible care arrangements. Most notably, attitudes regarding shared autonomy and aging anxiety were positively associated with each of these stages of preparation. Other findings suggest that being concerned about possible negative effects of caregiving and perceiving the future as limited may also be associated with preparation for caregiving. The results provide gerontologists, interventionists, and families with insight into attitudes that may inhibit or facilitate preparation for future caregiving needs.

Much evidence suggests that the mental lexicon is organized into auditory neighborhoods, with words that are phonologically similar belonging to the same neighborhood. In this investigation, we considered the existence of visual neighborhoods. When a receiver watches someone speak a word, a neighborhood of homophenes (ie, words that look alike on the face, such as pat and bat) is activated. The simultaneous activation of a word's auditory and visual neighborhoods may, in part, account for why individuals recognize speech better in an auditory-visual condition than what would be predicted by their performance in audition-only and vision-only conditions. A word test was administered to 3 groups of participants in audition-only, vision-only, and auditory-visual conditions, in the presence of 6-talker babble. Test words with sparse visual neighborhoods were recognized more accurately than words with dense neighborhoods in a vision-only condition. Densities of both the acoustic and visual neighborhoods as well as their intersection overlap were predictive of how well the test words were recognized in the auditory-visual condition. These results suggest that visual neighborhoods exist and that they affect auditory-visual speech perception. One implication is that in the presence of dual sensory impairment, the boundaries of both acoustic and visual neighborhoods may shift, adversely affecting speech recognition.

As AAC use continues to flourish and new technology revolutionizes the field, tomorrow's service providers need current, authoritative information on AAC for children and adults with communication disorders. That's why David Beukelman and Pat Mirenda have revised and updated the bestselling Augmentative and Alternative Communication—the trusted, widely adopted graduate-level text on communication disorders and AAC. The foundational textbook for SLPs, OTs, PTs, teachers, and other professionals in clinical and educational settings, this fourth edition is a definitive introduction to AAC processes, interventions, and technologies that help people best meet their daily communication needs. Future professionals will prepare for their work in the field with critical new information on
advancing literacy skills (new chapter by Janice Light and David McNaughton)
conducting effective, culturally appropriate assessment to determine AAC needs
choosing AAC interventions appropriate for age and ability
selecting AAC vocabulary tailored to individual needs
using new consumer technologies as easy, affordable, and non-stigmatizing communication devices
understanding types of symbols and how individuals use them
promoting social competence
supporting language learning and development
providing effective support to beginning communicators
planning an inclusive education for students with complex communication needs
Readers will get a thorough overview of communication and AAC issues for people with specific developmental disabilities (including cerebral palsy, intellectual disability, and autism) and acquired disabilities (such as aphasia, traumatic brain injury, and degenerative cognitive and linguistic disorders). And with helpful photos, figures, and photocopiable forms, readers will be ready to collect and use important information on assessment, individual communication needs, classroom supports, and more.
An essential core text for tomorrow's professionals—and a key reference for inservice practitioners—this new fourth edition expertly prepares readers to support the communicative competence of children and adults with a wide range of complex needs.

Augmentative and alternative communication (AAC) research and intervention for individuals with severe intellectual disabilities has advanced significantly in the last 5 years. This paper provides an integrated review of the current literature in this area, suggests future research directions, and delineates clinical and educational implications. The integration of behavioral and technological advances in the AAC field provides an optimistic outlook for the future development of functional communication systems for persons with severe intellectual disabilities.

A binary switch based on the detection of periodic vocal cord vibrations is proposed for individuals with multiple and severe disabilities. The system offers three major advantages over existing speech-based access technologies, namely, insensitivity to environment noise, increased robustness against user-generated artifacts such as coughs, and reduced exertion during prolonged usage periods. The proposed system makes use of a dual-axis accelerometer placed noninvasively in proximity of the vocal cords by means of a neckband. Periodic vocal cord vibrations are detected using the normalized cross-correlation function computed from anteriorposterior and superiorinferior accelerometry signals. Experiments with a participant with hypotonic cerebral palsy show the proposed system outperforming a popular commercial sound-based system in terms of sensitivity, task time, and user-perceived exertion. © 2010 IEEE.

Discussing childhood traumatic grief, a condition likened to uncomplicated bereavement, adult complicated grief, and posttraumatic stress disorder (PTSD), this article addresses the core features of this condition and its potential treatments. After asserting that childhood traumatic grief is not consistently differentiated from adult complicated grief, normal childhood bereavement, or PTSD, the authors distinguish uncomplicated bereavement as deep mental anguish or sorrow over a loss. After defining adult complicated grief as normal bereavement complicated by separation over the loss of a relationship, this article discusses childhood PTSD as a mental condition following an experienced or witnessed traumatic event, in order to differentiate these conditions from childhood traumatic grief. Addressing childhood traumatic grief itself, the authors distinguish this condition from those aforementioned by defining it as the encroachment of traumatic symptoms on a child's ability to grieve. Citing differences among childhood traumatic grief and uncomplicated bereavement, adult complicated grief, and PTSD, the authors argue that in childhood traumatic grief a child is so traumatized that he or she is unable to complete the tasks of uncomplicated bereavement and is plagued with horrors and fears associated with the idea of death. The authors suggest that mediating, assessing, and treating childhood traumatic grief is best accomplished by early assessment, careful appraisal of a child's family circumstances, and prompt intervention. The authors conclude that clinicians need to be better trained at recognizing the distinctions between childhood traumatic grief and other forms of grief in order to best serve their child clients

Summary
In Norway and the Nordic countries more generally, the awareness of children affected by parental
illness or substance abuse has increased during the last 10 years. There has also been a general shift
from inpatient to outpatient care in public hospitals, and from public hospitals to primary health
care. This shift has increased the number of parents who live at home with more severe illness while
they are in active treatment. They need more informal and formal external care in their own homes.
Until recently, care for the ill, disabled, or elderly within the family has been invisible and barely
mentioned in public documents, statistics, or research reports. This applies even more for children's
caregiving activities. In 2010, the Research Council of Norway called for research of this question,
pointing out that 'little research has been conducted in this field, where children themselves serve as
informants, and more insight is needed about which interventions and measures that provide
effective help'. The main aims of the papers discussed in this thesis have been to explore:
• The extent and nature of the children's caring activities
• The positive and negative outcomes of the children's caring activities
• Factors associated with the children's quality of life (QoL)

Keywords:
children and their life experiences;
experiences of children of parents with intellectual disabilities;
adult children, raised by parents with intellectual disabilities;
children of mothers with intellectual disabilities;
children being affected - with mothers diagnosed as having intellectual disability;
everyday life within the family, school and friends;
support from public authorities and life - as adolescents and young adults;
alternating between being children and adults;
children of parents with intellectual disabilities - risk of facing difficulties
Summary
This chapter contains sections titled:

This paper describes the experiences of bereaved children and parents and their use of UK childhood bereavement services. It forms part of a larger qualitative study and was undertaken in the context of questions about the impact of bereavement on children and their status and participation in research, raising important methodological and ethical issues. Interviews were undertaken with 24 bereaved children and 16 parents who had used one of eight organizational case study services. Participant observation of six group interventions was undertaken. The study identified a multiplicity of bereavement experiences both within and between families. Children identified difficulties in managing and expressing their feelings, isolation, problems at school, and fear for their surviving parent. Parents found it difficult to maintain their parenting role as they struggled with their own bereavement and the disruption in their circumstances. Children and parents who participated in interventions were able to describe the significant ways in which they found it helpful, including the benefit of speaking to someone who understood their experience. Although some experienced difficulties in attending group interventions, bereaved parents welcomed the support to help them provide appropriate care for their bereaved child. By providing an "ecological niche" for bereaved children, UK childhood bereavement services contribute to meeting outcomes identified in recent policy initiatives.

Notions of 'being' and 'becoming' are intrinsic to childhood research. Whilst the 'being' child is seen as a social actor actively constructing 'childhood', the 'becoming' child is seen as an 'adult in the making', lacking competencies of the 'adult' that he or she will 'become'. However, I argue that both approaches are in themselves problematic. Instead, theorising children as 'being and becomings' not only addresses the temporality of childhood that children themselves voice, but presents a conceptually realistic construction suitable to both childhood researchers and practitioners.

Little is known about the experiences of children living in families affected by severe and enduring mental illness. This is the first in-depth study of children and young people caring for parents affected in this way. Drawing on primary research data collected from 40 families, the book presents the perspectives of children (young carers), their parents and the key professionals in contact with them. Children caring for parents with mental illness makes an invaluable contribution to the growing evidence base on parental mental illness and outcomes for children. It:·[vbTab]is the first research-based text to examine the experiences and needs of children caring for parents with severe mental illness;·[vbTab]provides the perspectives of children, parents and key professionals in contact with these families;·[vbTab]reviews existing medical, social, child protection and young carers literatures on parental mental illness and consequences for children; ·[vbTab]provides a chronology and guide to relevant law and policy affecting young carers and parents with severe mental illness;·[vbTab]makes concrete recommendations and suggestions for improving policy and professional practice;·[vbTab]contributes to the growing evidence base on parental mental illness and outcomes for children and families.

Three definitional issues regarding children exposed to domestic violence are examined. First, the multiple ways in which a child can be exposed to violence is discussed. A taxonomy of 10 types of exposure is proposed. Nine key characteristics of domestic violence, as they relate to children and children's exposure, are then outlined. The third issue addressed concerns why children who are exposed to domestic violence can be considered victims of child maltreatment. These children, by nature of their experience in the home, are psychologically maltreated and are also at high risk for physical abuse and some risk for sexual abuse. Empirical questions concerning these definitions and taxonomies and their interrelations are discussed.

This article is based on a project studying children growing up in precarious environments and life situations in Sweden. Data have emerged from the explorative study "Children in precarious life situations". Regardless of Sweden's long tradition in the social welfare field many children have difficulties and do not feel mentally well. The aim of this article is to increase the knowledge of children in precarious environments and life sitations and to explore the existence of exposed arenas where many children spend their everyday lives.

The article reports on a longitudinal study of children placed in a children's home in Malmö, Sweden, at the beginning of the 1980s. The 26 children, placed when younger than four years of age and staying more than four weeks in the children's home, were followed up three and nine months after leaving the children's home as well as five, ten and fifteen years later. Interviewing the parties concerned was the predominant research method. Twenty of the 26 children in the research group also had later experiences of out-of-home care, including foster care, in addition to the stay at the children's home. This article is about them, 15–20 years old when interviewed in the latest follow-up study. Three aspects of "outcome" are focused on: the degree of stability in the children's living conditions; relationships to parents and foster parents; well-being and emotional and behavior problems. Bearing in mind that the concept of well-being is relative, a cautious conclusion is that a third of the children in the study experienced well-being, a third felt "o.k.," and a third had serious problems, including criminal activities and drugs. The somewhat unclear connection between well-being, stability in living conditions, and sense of family belonging is discussed.

Dissertation

Aim: The overall aim of this thesis was to explore the everyday life experiences of living with Home Mechanical Ventilation (HMV) from the perspective of the children and their siblings, parents and personal care assistants. Methods: Study I describes the experiences of personal care assistants (PCA) working with a ventilator-assisted person at home, based on qualitative content analysis according to Elo and Kyngäs (2008), of 15 semi-structured interviews. Study II, using qualitative content analysis according to Graneheim and Lundman (2004), focuses on exploring everyday life experiences from the perspective of children and young people on HMV, by means of interviews with nine children and young people receiving HMV. Study III, using a phenomenological hermeneutical method, illuminates the everyday life experiences of siblings of children on HMV, based on ten interviews. Study IV explores HRQoL, family functioning and sleep in parents of children on HMV, based on self-reported questionnaires completed by 85 parents. Results: PCAs working with a person with HMV experienced a complex work situation entailing a multidimensional responsibility. They badly wanted more education, support, and an organisation of their daily work that functioned properly. Children with HMV had the feeling that they were no longer sick, which included having plans and dreams of a future life chosen by themselves. However, at the same time, there were stories of an extraordinary fragility associated with sensitivity to bacteria, battery charges and power outages. The siblings' stories mirror a duality: being mature, empathetic, and knowledgeable while simultaneously being worried, having concerns, taking a lot of responsibility, being forced to grow up fast, and having limited time and space with one's parents. Parents of children with HMV reported low HRQoL and family functioning in comparison with earlier research addressing parents of children with long-term conditions. One in four parents reported moderate or severe insomnia. Conclusion: Children receiving HMV may feel that they are fit and living an ordinary life, just like their healthy peers. At the same time the results of this thesis indicate that everyday life in the context of HMV is a fragile construct that in some respects resembles walking a tightrope. The fragility of the construct also affects the everyday lives of the families and the PCAs. Ort, förlag, år, upplaga, sidor Borås: Högskolan i Borås, 2019.SerieSkrifter från Högskolan i Borås, ISSN 0280-381X ; 101 Nyckelord [en] Home Mechanical Ventilation, children, siblings, parents, family, personal care assistants, health, family functioning, everyday life

Akad. Avh.

OBJECTIVE: To review the literature investigating the effects of parental affective illness on children over the past decade. METHOD: A computerized search of articles published over the past 10 years was completed. Articles were reviewed and relevant studies are presented. RESULTS: Over the course of the past 10 years a number of longitudinal studies have confirmed that children of affectively ill parents are at a greater risk for psychiatric disorders than children from homes with non-ill parents. Life table estimates indicate that by the age of 20 a child with an affectively ill parent has a 40% chance of experiencing an episode of major depression. Children from homes with affectively ill parents are more likely to exhibit general difficulties in functioning, increased guilt, and interpersonal difficulties as well as problems with attachment. Marital difficulties, parenting problems, and chronicity and severity of parental affective illness have been associated with the increased rates of disorder observed in these children. CONCLUSION: The presence of depression in parents should alert clinicians to the fact that their children also may be depressed and therefore in need of services