Bibliotek

Den riksrepresentativa undersökning av hemmaboende äldre 75+ som gjordes våren 2000(Socialstyrelsen 2000a) är utgångspunkten för föreliggande två studier av äldre som själva är anhörigvårdare respektive av äldre som får anhörigvård.Av äldre som själva är anhörigvårdare har i föreliggande undersökning enbart personer som vårdar någon i det egna hemmet valt att medverka; nästan alla är make/maka till den vårdade. Detta innebär en något beskuren bild av äldre som omsorgsgivare, men troligen en adekvat belysning av äldre som vårdar sin partner. Bland äldre som fick mycket hjälp-omsorg-vård intervjuades anhöriga, av dessa var drygt hälften en maka-make. Totalt omfattar intervjuerna 56 personer (20 respektive 36 i dessa två grupper). I båda kategorierna är likheterna mer slående än skillnaderna.De flesta anhörigvårdare är själva äldre. Inte så få är män, särskilt inom äktenskapets ram. När makar står för omsorgen har vården ofta pågått länge och för en del har den medfört nedsatt hälsa.Vårduppgifterna är ibland fysiskt och/eller psykiskt betungande och medför ofta inskränkningar i den anhöriges sociala liv. Få av dem har arbete och än färre har tagit ledigt för att vårda. De vårdade har vanligen mycket nedsatt funktionsförmåga och är helt beroende av vårdaren, något som är tydligt belastande. Ganska många är drabbade av demenssymptom eller andra kognitiva nedsättningar.Det mest påtagliga är att så få använder offentlig hjälp. De som har sådan, har ofta mycket få insatser. De använder ett fåtal hemhjälpstimmar eller enbart annan hemtjänst såsom larm, matlåda och/eller färdtjänst. Många har dock fått sina bostäder anpassade och några får omfattande offentlig hjälp och är uttalat nöjd med den, men många av dem som inte har offentlig hjälp är också nöjda. Minst en tredjedel av anhörigvårdarna har uttalade önskemål om offentligt stöd.Manliga anhörigvårdare använder sig oftare av offentlig hjälp (hemhjälp m.m.) än kvinnliga anhöriga. Många av vårdarna får också hjälp av andra anhöriga, när sådana finns att tillgå. Påfallande många står dock utan stöd från andra anhöriga, bland de yngre är många enda barnet eller det enda tillgängliga barnet. Totalt sett bor nästan alla vårdare tillsammans med eller mycket nära den de hjälper. De vårdade oftast färre anhöriga (partner, barn, syskon, annan släkt) än den äldre befolkningen i allmänhet.Mycket få vårdare efterlyser spontant något offentligt stöd. Endast hälften efterfrågar hjälp när de får ta ställning till konkreta listor över tänkbara stödformer. De som önskar hjälp vill endera ha "avlastning" och/eller rehabilitering respektive (mer) hjälp med hushållet. Endast en sjättedel avvisar offentligt stöd i alla former. När anhöriga formulerar önskemål är de ofta mycket blygsamma: "om åtminstone blöjleveranserna kom i tid!". De offentliga insatserna framstår ibland som fantasilösa, otydliga och inflexibla. Studien fann också flera exempel på anmärkningsvärda missförstånd. Uppenbart är att många av dessa anhörigvårdare har (fått) föga information om stödmöjligheter m.m.Anmärkningsvärt många anhöriga (ca. hälften) önskar ekonomisk ersättning för sina insatser, några har redan små belopp för det de uträttar. När anhörigvårdare begärt ersättning har det för flera avslagits utan motivering eller på tveksamma grunder.Trots allt är närmare hälften i stort sett nöjda med sin situation och med den offentliga hjälp de får. Undersökningen finner åtskilliga exempel på illa fungerande offentlig hjälp, men också flera goda exempel på välfungerande insatser med mycket nöjda vårdtagare och anhöriga. Knappt hälften av vårdarna är intresserade av kontakt med frivilligverksamhet, något som ett fåtal redan har. Dessa är i allmänhet tydligt nöjda med detta stöd.

Parent Management Training (PMT) has been shown to be an empirically supported intervention in ameliorating antisocial behaviour problems. Less evidence is available to demonstrate the effectiveness of PMT in routine public-health-oriented community-based settings where the presence of comorbid disorders complicates the picture. The current study was undertaken to investigate the effectiveness of PMT as a treatment for primary school-age children with Oppositional Defiant Disorder (ODD) and comorbid disorders offered by clinical staff as part of clinical practice. An Australian sample of 94 parents of children diagnosed with ODD by structured interview was provided with eight sessions of PMT. Measures used to assess changes in child behaviour symptoms were the Eyberg Child Behavior Inventory, the Parent Stress Index Child Domain, and the Child Behavior Checklist. Clinically relevant and statistically significant outcome results were found at posttreatment and at 5 months follow-up. There was a reduction in child symptomatology but no evidence of any effect of comorbidity on outcome. These findings are important for the clinical field as they show that PMT is a robust intervention suitable for routine clinical practice even when comorbid disorders are present in addition to ODD.

Burden emerged as an important concept among older adults in a study of how older adults interact with their families around care. The authors conducted 50 semistructured interviews with adults older than the age of 65 years and a spouse or adult child. The sample was stratified by ethnicity thus giving the opportunity to explore both ethnic similarities and differences. Older adults who expressed the concept of burden were more likely to be White compared with older adults who did not express burden. Older respondents discussed burden in relation to not wanting to complicate the busy lives of adult children, guilt about health problems, and concern that children were overly worried about the care of their older family member. The expression and meaning of burden differed according to ethnicity. This study has implications for practice and policies to meet the needs of families and promote the independence of older persons.

Generalised anxiety disorder (GAD) is characterised by at least 6 months of excessive uncontrollable worry accompanied by symptoms of motor tension and vigilance and scanning. As with other anxiety disorders, GAD is less prevalent in older adults than younger adults. GAD has a high level of comorbidity with other psychiatric disorders and this has a bearing on estimates of its prevalence. GAD that is comorbid with another psychiatric disorder has a period prevalence of approximately 4% in community-dwelling older people. On the other hand, 'pure' GAD is less common, with a period prevalence of approximately 1%. Pure GAD in late life is a fairly even mix of chronic cases that began earlier in life and cases starting for the first time in later life. The most frequent and consistent finding regarding late-life generalised anxiety is its high level of comorbidity with major depression. There are few longitudinal data pertaining to the temporal association of generalised anxiety and major depression in late life, but the data that do exist suggest that the anxiety is frequently symptomatic of the depression. If generalised anxiety occurs exclusively during episodes of major depression, a separate diagnosis of GAD is not warranted. Cognitive behaviour therapy (CBT) is the most frequently studied psychological treatment for GAD. Although CBT is more effective than a wait-list control condition, it is not more effective than nondirective therapies in late-life GAD. Furthermore, a standard course of CBT appears to be less efficacious for GAD in older adults than younger adults. Further research is needed to develop more efficacious and specific forms of psychotherapy for late-life GAD. The three classes of medications that are most commonly used for GAD are: (i) antidepressants; (ii) benzodiazepines; and (iii) buspirone. Antidepressant medication is the pharmacological treatment of choice for most older adults with generalised anxiety. When generalised anxiety is secondary to an episode of major depression, the selection of an antidepressant is guided by the same principles that apply to treatment of nonanxious depression. Antidepressant medication is also effective for GAD in the absence of an episode of major depression. In this situation, citalopram and venlafaxine have been found to be efficacious in older people. Data from studies of mixed-aged patients suggest that escitalopram, paroxetine and trazodone may also be beneficial in late-life GAD. Despite their widespread use in older persons with anxiety, benzodiazepines have a limited role in the treatment of GAD in the elderly. If a benzodiazepine is initiated, pharmacokinetic considerations favour the use of either lorazepam or oxazepam. Buspirone also has a more limited role than antidepressants in the treatment of late-life GAD.

Nära och kära - att möta och bemöta anhöriga i äldreomsorgen ger dig som arbetar i äldreomsorgen vägledning i vad som är viktigt att tänka på i mötet med de anhöriga. Bokens första del handlar om människans villkor och förutsättningar för kommunikation och är giltiga för de flesta arbetsplatser inom vård och omsorg. I bokens andra del anpassas kunskaperna på mötet med anhöriga och anhörigvårdare till äldre, sjuka och funktionshindrade. I boken finns också förslag till reflektioner, egna och i grupp, samt tips för vidare läsning.

Den senaste upplagan, utgiven oktober 2010, är utökad med ett kapitel som beskriver en äldres situation ur fem olika perspektiv: den anhöriga, sjukgymnasten, kontaktpersonen, chefen på äldreboendet samt biståndshandläggaren. Alla skapar sin bild utifrån sina förutsättningar och kapitlet ger en insikt i den komplexitet som finns inom äldreomsorgen.

Nära och kära är skriven för personal inom äldreomsorgen. Men den får gärna inspirera alla som i sitt yrke möter anhöriga! Författare är Margareta Normann och Kristina Fröling .

Den enda existerande bokenom samverkan från ett föräldraperspektiv! Den teoretiska delen om autism är mycket lättförståelig och problematiseringen utgår från FN:s regler om funtionshider som ett problem i relation till omgivningen. Texten föreslår ett förhållningssätt som bygger på samarbete kring barnets starka sidor. Boken granska också kritiskt kommunernas förmåga att organisera hjälp och stöd för de drabbade familjerna enligt LSS-lagstiftningen

Upplands Väsby kommun tillhör en av de få kommuner i landet som bedriver ett strukturerat
anhörigprogram. Trots att det funnits någon form av anhörigarbete i ca 15 år, de senaste 5 åren
med tydligare struktur, har verksamheten hittills inte dokumenterats.

Syftet med denna rapport är att ge en utförlig beskrivning av anhörigprogrammets innehåll,
struktur och förutsättningar. Rapporten vill också skapa en förståelse för den anhöriges
livssituation och behov av egen hjälp. "Vad familjen behöver är undervisning om drogen alkohol,
vilka problem det kroniska missbruket ger upphov till samt sjukdomen alkoholism. Familjen
behöver dessutom lära sig hur sjukdomssymtomen påverkar familjen. Familjen behöver även
hjälp med att kartlägga det egna beteendet för att förstå hur det kan överensstämma med, eller till
och med befrämja alkoholistens drickande. De måste också komma till insikt om sina egna
känslor för att realistiskt kunna förstå problemets dimensioner och vad som krävs av dem. Till
följd av detta måste de undersöka vilka alternativ de har att välja mellan för att lösa problemet.
Framför allt behöver familjemedlemmarna stöd och uppmuntran för att kunna leva sina egna liv
trots alkoholismen. Genom att göra det ökar, paradoxalt nog, chanserna att avbryta den
alkoholistiska processen" (Kinney o Leaton 1997).
Ytterligare ett syfte med rapporten är att mäta om programmet ökar den anhöriges psykiska
välbefinnande, och om programmet påverkar den anhörige beteendemönster och känslor i
relation till den beroende.
Metoden jag använt för att hitta svaren på den första frågan har varit att sammanställa det
material som finns runt de olika temana.
För att få svar på de två andra frågeställningarna har jag använt en självskattningsenkät. Dvs.
deltagarna har själva uppskattat sitt mående utifrån en enkät med 4 svarsalternativ. Mätningen har
skett vid tre tillfällen, före programmet, vid programmets slut och en månad efter programmets
slut. Antal deltagare i utvärderingen är 15 personer, uppdelat på tre olika anhörigprogram.
En svaghet med denna metod är att utvärderingen sträcker sig under en relativt kort tid. Från
första till sista mättillfället är det ca 12 veckor. Förändringsprocesser tar lång tid och för att få en
mer rättvis bild av programmets påverkan skulle en mätning efter ytterligare ett år behövas.
En ytterligare svaghet är att deltagarantalet i utvärderingen är litet. Det går därför inte att dra
några stora slutsatser av resultatet, utan snarare tendenser. Det är dock en god ansats till ett
fortsatt arbete med utvärdering av programmet. Självskattningsenkät har visat sig vara ett
fungerande kvalitetsmätningsinstrument.
Dispositionen på rapporten är följande: Del 1 innehåller den beskrivande delen av
anhörigprogrammet med en historisk tillbakablick. Del 2 är den utvärderande delen av rapporten,
där undersökningsmetoden och sammanställningen av enkätundersökningarna redovisas.
Resultaten visar att det psykiska välbefinnandet tydligt ökar för alla tre grupper över tid. Takten
för ökningen ser olika ut och det kan härledas till deltagarnas olika livssituationer under
programmet. Där deltagarna fortfarande lever med partner i ett aktivt missbruk är den anhöriges
förändring långsammare. Resultatet visar också att deltagarna upplever en förändring i huruvida
de påverkats av sin anhöriges missbruk i såväl känslor som beteendemönster. Denna förändring
är mindre samstämmig och visar ganska stora variationer i de olika grupperna.

Att synliggöra de osynliga barnen ger en bred kunskapsbas om barn till psykiskt sjuka. Den kan användas som en "lärobok" av alla som kommer i kontakt med barn vars föräldrar lider av svåra och långvariga psykiska problem. Boken riktar sig till personal inom vuxen- och barnpsykiatri, socialtjänst, skola, barnomsorg och hälsovård, till studenter vid olika utbildningar, men också till anhöriga och vänner till psykiskt sjuka.

Att synliggöra de osynliga barnen ger en bred kunskapsbas om barn till psykiskt sjuka. Den kan användas som en "lärobok" av alla som kommer i kontakt med barn vars föräldrar lider av svåra och långvariga psykiska problem. Boken riktar sig till personal inom vuxen- och barnpsykiatri, socialtjänst, skola, barnomsorg och hälsovård, till studenter vid olika utbildningar, men också till anhöriga och vänner till psykiskt sjuka.

Syftet med studien är att pröva om struktur och språk enligt Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa, barn- och ungdomsversionen, ICF-CY, kan användas vid handläggning av vårdbidragsärenden för att göra utredningar och beslut tydligare och mer enhetliga och därigenom förbättra rättssäkerheten. I tillämpningen av reglerna om vårdbidrag ska Försäkringskassan göra en individuell bedömning i varje enskilt ärende. Det finns också krav på likformighet och transparens i handläggningen. ICF-CY är utvecklat av Världshälsoorganisationen (WHO) och erbjuder ett universellt gemensamt språk för att underlätta dokumentation och kartläggning av barnets funktionsförmåga och hälsa i sin miljö.

Vårdbidraget är ett statligt stöd till föräldrar med barn som har en funktionsnedsättning. Syftet med vårdbidraget är att föräldrarna ska ha möjlighet att ge den tillsyn, vård och stöd som krävs för att barnet ska kunna utvecklas på bästa sätt.

Registeranalysen i rapporten visar på skillnader i vårdbidragets omfattning utifrån bland annat region, kön och mottagarens socioekonomiska tillhörighet. Tyvärr kan man inte säga om dessa skillnader är sakliga eller osakliga, det vill säga om de skillnader som observeras kan förklaras av barnens bedömda tillsyns- och vårdbehov.

Det finns inga uppgifter i register om grunderna för ett beviljat vårdbidrag, det vill säga vilken funktionsförmåga eller vilket tillsyns- och vårdbehov barnet har. I den här studien har information i 264 ärenden gällande förstagångsansökningar om vårdbidrag översatts till struktur och språk i ICF-CY. Rapporten redovisar det som finns skrivet om hur barnet fungerar i sin miljö när innehållet har översatts och tolkats.

När innehållet i utredningarna översätts, handlar merparten av utredningarna, både Försäkringskassans sammanfattningar och motiven för beslut som skickas till den sökande, om sådant som barnen kan göra och faktiskt gör, eller har svårigheter att utföra. Merparten av utredningarna berör aspekter på hur barnet genomför enstaka eller flera uppgifter och hur de hanterar krav medan endast ett fåtal utredningar handlar om hur barnet genomför dagliga sysslor och uppgifter som att ta hand om personliga föremål och att hjälpa andra.

Resultaten tyder på att en tillämpning av struktur och språk enligt ICF-CY i handläggningen av vårdbidrag skulle öka likformigheten, samtidigt som man skulle undvika att samla in irrelevant information och därigenom kunna spara tid i handläggningen. Om man klassificerar funktionsnedsättning på detta sätt, blir det också möjligt att dokumentera funktionsnedsättning i register på samma sätt som diagnos registreras idag, vilket underlättar utvärdering.

Anhöriga gör stora insatser i vården och omsorgen av sina närstående. Men som anhörig kan man också behöva stöd och avlastning.

Att utveckla anhörigstöd
Vilka är de personer som stöttar och vårdar en närstående, vilket stöd efterfrågar de och vad kan samhället och den enskilda arbetsplatsen erbjuda? Vilken värdegrund styr bilden av de anhöriga – ses de som en värdefull resurs eller är de en belastning i arbetet kring den närstående?

Ett sätt att uppfylla målen med gällande lagstiftning är att arbetsplatserna ska formulera rutiner för hur de ska stötta och samarbeta med anhöriga i det dagliga arbetet. Boken ger praktiska verktyg för hur man steg för steg, med de anhöriga själva som sakkunniga, kan utveckla arbetsplatsens anhörigstöd. Författaren beskriver den anhörigvänliga arbetsplatsen och ger ett konkret förslag till hur rutiner för anhörigstöd och anhörigsamverkan kan tas fram. Innehållet presenteras på ett lättillgängligt sätt och läsaren får många fallbeskrivningar och förslag till diskussionsämnen att utgå ifrån.

Att utveckla anhörigstöd vänder sig till arbetsgrupper/verksamheter inom vård och omsorg samt socialtjänst som vill utveckla arbetsplatsens anhörigstöd. Utvecklingsarbetet föreslås ske genom att arbetsgruppen möts vid ett antal reflektionsträffar kring bokens innehåll. Boken vänder sig både till baspersonal och ledare, och den kan dessutom utgöra ett handfast verktyg för anhörigombud och anhörigkonsulenter som utbildar och handleder arbetsgrupper inom området anhörigstöd.

Syftet med denna satsning på anhörigstöd var att pröva och utveckla en mo-dell för anhörigstöd med Basal Kroppskännedom (BK) och samtalsstöd i grupp vid Länsenheten Råd och Stöd i Norrbotten. Förberedelsearbetet bestod av en kurs i BK och samtal för en sjukgymnast och en kurator. Dessa två konstruerade en enkät med frågor om den anhöri-ges relation till vårdtagaren, upplevelse av anhörigrollen, upplevelse av stöd-insatser och den anhöriges behov av förändringar. Enkäten konstruerades med idéer från ett frågeformulär använt i Socialstyrelsens "Anhörig 300" projekt. Sjukgymnasten ledde en femdagars utbildning i BK för Länsenhe-tens alla kuratorer. Sex anhöriggrupper med BK och samtal i grupp genomfördes under åren 2005-2009, en i Kalix, en i Piteå och fyra anhöriggrupper i Luleå. Antalet gruppträffar varierade mellan 8-11 träffar. I anhöriggruppen i Kalix deltog fem kvinnor, som var och en levde tillsam-mans med en man med någon form av funktionsnedsättning. I Piteå deltog två män och tre kvinnor. Tre levde i en make/maka relation, två var föräldrar och en anhörig hade ett syskon med funktionsnedsättning. I Luleå genom-fördes fyra anhöriggrupper. Anhörigkonstellationen i grupperna var män och kvinnor med anhörigrelation som make/maka och föräldrar till vuxna barn med funktionsnedsättningar. Enkätutvärdering skedde i fem anhöriggrupper som besvarades vid tre tillfäl-len: 1) vid start av anhöriggrupp 2) vid kursavslut och 3) vid uppföljning cirka 6 månader efter kursavslut. Deltagarna gavs utrymme till att direkt ef-ter BK-övningarna göra anteckningar om sina upplevelser direkt efter BK-övningarnas genomförande före gruppsamtalen. I en anhöriggrupp i Luleå var deltagandet så lågt att grupprocessen uteblev. I Kalix- Piteå- och två Lu-leågrupper medverkade deltagarna i en individuell processutvärdering om kroppsupplevelser. Resultaten av den individuella processutvärderingen visade att deltagarna upplevde BK-övningarna, som en möjlighet till en egen skön stund med av-slappning utan prestation. För många ledde detta till en större lyhördhet för kroppens signaler t.ex. om hur det är i relationen och att lägga märke till sina egna behov. Efter hand utvecklades tilliten i grupperna då deltagarna utifrån sin egen tillitsprocess öppnade sig och "vågade börja berätta". Enkätutvärde-ringen visade på marginella förändringar i skattningen av anhörigsituationen. I skattningarna framkom för makar en svag trend mot en något sämre upple-velse av anhörigsituationen medan föräldrarnas skattningar visade en svag trend mot en något bättre upplevelse av sin anhörigsituation. Kommentarer-na i enkäten bekräftade denna trend. Vår erfarenhet är att BK-övningar och samtal i grupp för anhöriga kräver en noggrann förberedelse och ett fruktbart möte/samarbete mellan kurator, sjukgymnast och gruppdeltagare. I NkAs kunskapsöversikt och i NkAs lärande nätverk framhålls Mö-tet/samtalet som "kanske som det mest underskattade anhörigstödet" (Win-qvist, 2010). Eftersom denna form av stöd saknas i dagens anhörigstöd anser vi att vår modell är ett viktigt bidrag, som borde prövas och utvärderas i stör-re skala.

Stockholms stad har antagit mål för stödet till anhöriga anpassade till den nya lagstiftningen och har också gett stadsdelsförvaltningarna bidrag för att utveckla det. I denna rapport har Äldrecentrum utvärderat det nuvarande stödet till anhöriga på Östermalm samt beräknat det framtida behovet. Resultatet ska användas i diskussioner om hur stödet till anhöriga ska utformas i framtiden. Studien visar att det finns många anhöriga på Östermalm som vårdar en närstående som inte använder vare sig de direkta eller indirekta stödinsatser som finns. Det finns flera orsaker. Alla känner inte till att det finns stöd att få, många föredrar att vårda utan hjälp och de finns också de som har provat att ta emot hjälp men inte varit nöjda. Samtidigt framkommer att det är krävande att vårda en närstående. Stress, bundenhet och oro, att inte få sova på nätterna var några av de problem som anhöriga berättade om. Det positiva var att kunna hjälpa sin närstående, få uppskattning och närhet. Personal som har kontakt med anhöriga berättade att anhöriga ofta har höga ambitioner i sitt vårdande och ofta har svårt att sätta en gräns när de inte orkar längre. Anhöriga önskade att stödinsatserna skulle vara flexibla, lättillgängliga och ges med god kontinuitet. De stödinsatser som uppskattades mest var kontakten med anhörigkonsulenten, avlösning genom växelvård, hemvårdsbidraget och dagverksamhet. Insatser som behöver förbättras var avlösning och hemtjänst främst den beviljade tiden för insatserna, kontinuiteten och pålitligheten. Förslagen som lämnas om hur anhörigstödet kan utvecklas kan användas för att utveckla anhörigstöd även för andra grupper än för äldre.

Stockholms stad har antagit mål för stödet till anhöriga anpassade till den nya lagstiftningen och har också gett stadsdelsförvaltningarna bidrag för att utveckla det. I denna rapport har Äldrecentrum utvärderat det nuvarande stödet till anhöriga på Östermalm samt beräknat det framtida behovet. Resultatet ska användas i diskussioner om hur stödet till anhöriga ska utformas i framtiden. Studien visar att det finns många anhöriga på Östermalm som vårdar en närstående som inte använder vare sig de direkta eller indirekta stödinsatser som finns. Det finns flera orsaker. Alla känner inte till att det finns stöd att få, många föredrar att vårda utan hjälp och de finns också de som har provat att ta emot hjälp men inte varit nöjda. Samtidigt framkommer att det är krävande att vårda en närstående. Stress, bundenhet och oro, att inte få sova på nätterna var några av de problem som anhöriga berättade om. Det positiva var att kunna hjälpa sin närstående, få uppskattning och närhet. Personal som har kontakt med anhöriga berättade att anhöriga ofta har höga ambitioner i sitt vårdande och ofta har svårt att sätta en gräns när de inte orkar längre. Anhöriga önskade att stödinsatserna skulle vara flexibla, lättillgängliga och ges med god kontinuitet. De stödinsatser som uppskattades mest var kontakten med anhörigkonsulenten, avlösning genom växelvård, hemvårdsbidraget och dagverksamhet. Insatser som behöver förbättras var avlösning och hemtjänst främst den beviljade tiden för insatserna, kontinuiteten och pålitligheten. Förslagen som lämnas om hur anhörigstödet kan utvecklas kan användas för att utveckla anhörigstöd även för andra grupper än för äldre.

Children born to mothers who had abused alcohol throughout pregnancy had severe behavioural and intellectual problems which remained at age 11 to 14 years. Of 24 children examined, 10 had attention deficit hyperactivity disorder (ADHD) with or without developmental coordination disorder, two had Asperger syndrome, and one had an autistic-like condition not meeting the criteria for Asperger syndrome. Six of these 24 attended special schools for the mentally retarded and a further 11 were given special education, leaving only seven attending regular schools without any type of support. The children had difficulties in mathematics, logical conclusions, visual perception, spatial relations, short-term memory, and attention. Sixteen children lived in foster homes. There was a clear correlation between the occurrence and severity of the neuropsychiatric disorder and the degree of alcohol exposure in utero.

Few studies have examined joint attention in interactions with persons with profound intellectual and multiple disabilities (PIMD), despite its important role in high-quality interaction. The purpose of this study is to describe the attention-directing behaviours of persons with PIMD and their direct support staff and the attention episodes resulting from their interactions, and to understand how these variables relate to each other. Video observations of 17 staff-client dyads were coded using partial interval recording. The results showed considerable variation across individuals and dyads. In general, persons with PIMD directed the attention of staff members infrequently. The staff members frequently directed their clients' attention towards a topic of interest but did not often use the tactile modality. Within the staff-client dyad, there was not much joint attention; however, shared attention episodes occurred frequently. Shared attention and joint attention are strongly correlated. A negative correlation was found between clients not using attention-directing behaviours and staff members using tactile methods to direct the attention, and joint attention episodes. This study presents both directions for future research and practical implications.

The association between attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) and criminality has been increasingly recognized as an important societal concern. Studies conducted in different settings have revealed high rates of ADHD among adolescent offenders. The risk for criminal behavior among individuals with ADHD is increased when there is psychiatric comorbidity, particularly conduct disorder and substance use disorder. In the present report, it is aimed to systematically review the literature on the epidemiological, neurobiological, and other risk factors contributing to this association, as well as the key aspects of the assessment, diagnosis, and treatment of ADHD among offenders. A systematic literature search of electronic databases (PubMed, EMBASE, and PsycINFO) was conducted to identify potentially relevant studies published in English, in peer-reviewed journals. Studies conducted in various settings within the judicial system and in many different countries suggest that the rate of adolescent and adult inmates with ADHD far exceeds that reported in the general population; however, underdiagnosis is common. Similarly, follow-up studies of children with ADHD have revealed high rates of criminal behaviors, arrests, convictions, and imprisonment in adolescence and adulthood. Assessment of ADHD and comorbid condition requires an ongoing and careful process. When treating offenders or inmates with ADHD, who commonly present other comorbid psychiatric disorder complex, comprehensive and tailored interventions, combining pharmacological and psychosocial strategies are likely to be needed.

The association between attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) and criminality has been increasingly recognized as an important societal concern. Studies conducted in different settings have revealed high rates of ADHD among adolescent offenders. The risk for criminal behavior among individuals with ADHD is increased when there is psychiatric comorbidity, particularly conduct disorder and substance use disorder. In the present report, it is aimed to systematically review the literature on the epidemiological, neurobiological, and other risk factors contributing to this association, as well as the key aspects of the assessment, diagnosis, and treatment of ADHD among offenders. A systematic literature search of electronic databases (PubMed, EMBASE, and PsycINFO) was conducted to identify potentially relevant studies published in English, in peer-reviewed journals. Studies conducted in various settings within the judicial system and in many different countries suggest that the rate of adolescent and adult inmates with ADHD far exceeds that reported in the general population; however, underdiagnosis is common. Similarly, follow-up studies of children with ADHD have revealed high rates of criminal behaviors, arrests, convictions, and imprisonment in adolescence and adulthood. Assessment of ADHD and comorbid condition requires an ongoing and careful process. When treating offenders or inmates with ADHD, who commonly present other comorbid psychiatric disorder complex, comprehensive and tailored interventions, combining pharmacological and psychosocial strategies are likely to be needed.

The diagnosis of attention-deficit/hyperactivity disorder (ADHD) is based on well defined criteria, which describe a number of symptoms. It is important to consider the context of the symptoms, in terms of the influence of the child's family and school. Although stimulant medications benefit selected children they may not benefit all children with symptoms of ADHD. The incidence of ADHD increases with social disadvantage. There is a potential danger of using stimulant medication alone to treat children with complex psychosocial problems, associated with social disadvantage, including Aboriginal children. We desperately need better training in the management of ADHD and better access to child psychiatrists.

A state-wide survey of 453 clinicians serving people with severe mental illness in community mental health centers evaluated the degree to which they provide services to families and their perceptions of barriers to developing such services. Most clinicians did not provide many services to families and reported barriers related to the family or client (e.g., family's lack of interest) and their own work environment (e.g., heavy workload). Clinicians who had received prior training on working with families provided more services, had more positive attitudes toward family, and felt more competent about their knowledge, confirming the importance of staff training.

Adult children are the primary source of informal eldercare in the United States. Unfortunately, however, families rarely prepare for an aging parent's future care needs. This is problematic, as advance preparation may reduce depression and anxiety in older adults and be helpful for adult children. Given the importance of preparation prior to parental dependency, we examined factors associated with preparation for caregiving. Using survey methodology, we studied 2 groups of people: Functionally independent parents at least 60 years of age, and adult children at least 40 years of age. Several variables appeared to be associated with awareness of care needs, gathering information, and discussion of possible care arrangements. Most notably, attitudes regarding shared autonomy and aging anxiety were positively associated with each of these stages of preparation. Other findings suggest that being concerned about possible negative effects of caregiving and perceiving the future as limited may also be associated with preparation for caregiving. The results provide gerontologists, interventionists, and families with insight into attitudes that may inhibit or facilitate preparation for future caregiving needs.

Adult children are the primary source of informal eldercare in the United States. Unfortunately, however, families rarely prepare for an aging parent's future care needs. This is problematic, as advance preparation may reduce depression and anxiety in older adults and be helpful for adult children. Given the importance of preparation prior to parental dependency, we examined factors associated with preparation for caregiving. Using survey methodology, we studied 2 groups of people: Functionally independent parents at least 60 years of age, and adult children at least 40 years of age. Several variables appeared to be associated with awareness of care needs, gathering information, and discussion of possible care arrangements. Most notably, attitudes regarding shared autonomy and aging anxiety were positively associated with each of these stages of preparation. Other findings suggest that being concerned about possible negative effects of caregiving and perceiving the future as limited may also be associated with preparation for caregiving. The results provide gerontologists, interventionists, and families with insight into attitudes that may inhibit or facilitate preparation for future caregiving needs.

Much evidence suggests that the mental lexicon is organized into auditory neighborhoods, with words that are phonologically similar belonging to the same neighborhood. In this investigation, we considered the existence of visual neighborhoods. When a receiver watches someone speak a word, a neighborhood of homophenes (ie, words that look alike on the face, such as pat and bat) is activated. The simultaneous activation of a word's auditory and visual neighborhoods may, in part, account for why individuals recognize speech better in an auditory-visual condition than what would be predicted by their performance in audition-only and vision-only conditions. A word test was administered to 3 groups of participants in audition-only, vision-only, and auditory-visual conditions, in the presence of 6-talker babble. Test words with sparse visual neighborhoods were recognized more accurately than words with dense neighborhoods in a vision-only condition. Densities of both the acoustic and visual neighborhoods as well as their intersection overlap were predictive of how well the test words were recognized in the auditory-visual condition. These results suggest that visual neighborhoods exist and that they affect auditory-visual speech perception. One implication is that in the presence of dual sensory impairment, the boundaries of both acoustic and visual neighborhoods may shift, adversely affecting speech recognition.

As AAC use continues to flourish and new technology revolutionizes the field, tomorrow's service providers need current, authoritative information on AAC for children and adults with communication disorders. That's why David Beukelman and Pat Mirenda have revised and updated the bestselling Augmentative and Alternative Communication—the trusted, widely adopted graduate-level text on communication disorders and AAC. The foundational textbook for SLPs, OTs, PTs, teachers, and other professionals in clinical and educational settings, this fourth edition is a definitive introduction to AAC processes, interventions, and technologies that help people best meet their daily communication needs. Future professionals will prepare for their work in the field with critical new information on
advancing literacy skills (new chapter by Janice Light and David McNaughton)
conducting effective, culturally appropriate assessment to determine AAC needs
choosing AAC interventions appropriate for age and ability
selecting AAC vocabulary tailored to individual needs
using new consumer technologies as easy, affordable, and non-stigmatizing communication devices
understanding types of symbols and how individuals use them
promoting social competence
supporting language learning and development
providing effective support to beginning communicators
planning an inclusive education for students with complex communication needs
Readers will get a thorough overview of communication and AAC issues for people with specific developmental disabilities (including cerebral palsy, intellectual disability, and autism) and acquired disabilities (such as aphasia, traumatic brain injury, and degenerative cognitive and linguistic disorders). And with helpful photos, figures, and photocopiable forms, readers will be ready to collect and use important information on assessment, individual communication needs, classroom supports, and more.
An essential core text for tomorrow's professionals—and a key reference for inservice practitioners—this new fourth edition expertly prepares readers to support the communicative competence of children and adults with a wide range of complex needs.

Augmentative and alternative communication (AAC) research and intervention for individuals with severe intellectual disabilities has advanced significantly in the last 5 years. This paper provides an integrated review of the current literature in this area, suggests future research directions, and delineates clinical and educational implications. The integration of behavioral and technological advances in the AAC field provides an optimistic outlook for the future development of functional communication systems for persons with severe intellectual disabilities.

A binary switch based on the detection of periodic vocal cord vibrations is proposed for individuals with multiple and severe disabilities. The system offers three major advantages over existing speech-based access technologies, namely, insensitivity to environment noise, increased robustness against user-generated artifacts such as coughs, and reduced exertion during prolonged usage periods. The proposed system makes use of a dual-axis accelerometer placed noninvasively in proximity of the vocal cords by means of a neckband. Periodic vocal cord vibrations are detected using the normalized cross-correlation function computed from anteriorposterior and superiorinferior accelerometry signals. Experiments with a participant with hypotonic cerebral palsy show the proposed system outperforming a popular commercial sound-based system in terms of sensitivity, task time, and user-perceived exertion. © 2010 IEEE.

OBJECTIVES: People caring for family members who have dementia often experience considerable levels of anxiety and depression. However, relatively little is known about the awareness of carer distress among people with dementia. This study investigated whether or not people with dementia are aware of the level of distress experienced by their carers.
METHOD: Two groups of participants were studied, a dementia group and a control group of people with arthritis. Each group consisted of pairs of people, the person with dementia or arthritis and the family member who acted as their main carer; 40 pairs participated in total. For both groups, the carer's psychological health was rated by the carer themselves and by the care-recipient, using the Hospital Anxiety and Depression Scale. For the dementia group, memory functioning in the person with dementia was rated by the care-recipient themselves and by the carer, using the Memory Function Scale. The ratings made by the carer and care-recipient were compared to give an indication of the level of awareness in the care-recipient.
RESULTS: People with dementia have a significant level of awareness of their carers' state of psychological health. Their awareness follows the same pattern as that shown by a control group of people with arthritis. The level of awareness of carer psychological health shown by the dementia group was not related to their level of awareness of their own memory difficulties.
CONCLUSION: The clinical implications of awareness of carer distress in people with dementia should be considered.

Resultatenhetschefen, som är ansvarig för verksamheten poängterar att anhörigstöd innebär "ett annat synsätt och en annan lyhördhet för en annan problematik", vilket kräver ett visst förhållningssätt. Vikten av att det är samma person som avlöser vid varje tillfälle betonas, eftersom det gör att både den anhörige och den sjuke närstående kan känna sig trygga.

I dagsläget är det tre undersköterskor som arbetar som avlösare. De har fått särskild utbildning i medmänskligt stöd, palliativ vård, stroke och demens. Avlösarteamet har ett möte med anhörigsamordnaren varje vecka och varannan månad får gruppen professionell handledning av en beteendevetare. Samtliga undersköterskor i avlösarteamet framhåller att teamet fungerar mycket bra. De säger till och med att arbetssättet är något de "spånat på flera gånger i livet, just att få jobba i team mot samma mål och nu är man här". De betonar att de vuxit som människor, att de upplever att de kan göra skillnad och att de inte skulle vilja byta tillbaka till hur de arbetade tidigare. Avlösarna understryker att arbetet i avlösarservicen skiljer sig mycket från arbetet i hemtjänsten. I dagsläget har avlösarna sex till åtta hushåll var som de arbetar i, vilket framhålls som maxantalet som de hinner med. Efterfrågan fortsätter emellertid att öka.

Flera av dem som idag har avlösarinsatser i hemmet har inte tidigare haft någon kontakt med den offentliga vården och omsorgen. Avlösarteamet poängterar att de skulle kunna hitta många fler som har behov av den här insatsen, men att ett stort antal av dem som vårdas hemma anses för friska för att den anhörige ska få beviljat anhörigstöd. Detta gör att anhörigstödet inte kan fylla den preventiva funktion som det borde.

De anhöriga har varit uteslutande positiva till avlösarteamet och pekat på omfattande kvalitetsförbättringar i deras enskilda liv. Samtliga anhöriga framhåller att det är ytterst viktigt att det är samma person som kommer och avlöser i hemmet, för att skapa trygghet och kontinuitet för den närstående. För den som är demenssjuk är detta särskilt viktigt.

Det hembesök som görs inledningsvis beskrivs som mycket positivt. De som är berörda får möjlighet att bekanta sig med varandra i hemmiljön, och det skapar förutsättningar för att man ska känna sig trygg med den nya insatsen. Familjen tycker också att det är mycket positivt att det är kommunen som tar kontakt och initierar hembesöket eftersom det många gånger kan vara svårt att ta det steget själv.

Arbetssättet möjliggör såväl flexibilitet och kontinuitet som trygghet och individanpassning. Dessutom görs sannolikt ekonomiska besparingar på lång sikt i och med att en inflyttning på ett heldygnsboende kan skjutas upp, men också genom att anhörigas hälsa och ork bevaras. Det finns ett stort stöd för arbetssättet inom samtliga led i kommunen och i slutet av år 2007 beslutades att avlösarna helt och hållet ska lyftas ur sina ordinarie arbeten för att arbeta i avlösarteamet. Detta kommer att underlätta mycket för såväl avlösarna, som får en tydligare roll och en mer regelbunden arbetssituation, som för de anhöriga, som får lättare att boka tider som passar deras behov. Om avlösarteamet vidareutvecklas till att även fungera som demensteam vid behov görs ytterligare kvalitetsvinster.

Teamet arbetar för närvarande med avlösarservice i 26 hushåll. Finns det tid över prioriteras den efter behov för individuellt stöd, råd och handledning till anhörigvårdaren, utöver den avlösningen om tio timmar/månad. Ambitionen är att ge stödet så tidigt som möjligt för att förebygga ohälsa och öka chansen till bibehållen livskvalitet. Avlösarteamet har också fått tid för reflektion, handledning och dokumentation. Skulle det därutöver finnas tid ger teammedlemmarna lite "guldtid" för de boende på ett av kommunens demensboende.

Under fyra månader vistades Jessica
Holmgren vid tre kommunala äldreboenden
i landet. Resultatet blev en doktorsavhandling
som bland annat visar att
anhöriga betraktas som besökare, och att
det behövs alternativa synsätt både på anhöriga
och delaktighet.

OBJECTIVE:
To compare rates of avoidable mortality in adolescence in child welfare recipients and intercountry adoptees with the general population.
DESIGN:
A register study of the entire national cohort of 989 871 Swedish residents born 1973-82 in the national census of 1990. Multivariate Cox analyses of proportional hazards were used to analyse avoidable deaths between 13 to 27 years of age during 1991-2000.
PARTICIPANTS:
12 240 intercountry adoptees, 6437 foster children, 15 868 subjected to other forms of child welfare interventions, and the remaining 955 326 children in the cohort.
RESULTS:
Intercountry adoptees had a high sex and age adjusted relative risk (RR) for suicide death only (RR 3.5; 95% CI 2.3 to 5.0) in comparison with the general population, while foster children and adolescents who had received other kinds of child welfare interventions had high sex and age adjusted RRs for suicide death; 4.3 (2.8 to 6.6) and 2.7 (1.9 to 3.9) respectively, as well as for other avoidable deaths; RRs 2.5 (1.6 to 3.7) and 2.8 (2.1 to 3.6). The RRs of avoidable deaths for foster children and other child welfare recipients decreased considerably when compared with youth brought up in homes with similar psychosocial characteristics as their original home.
CONCLUSION:
Children in substitute care in early childhood were at particular risk for suicide death in adolescence and young adulthood. Child welfare interventions were insufficient to prevent excess deaths in children at risk.

Purpose: Many Baby Boomers are faced with the care of aging parents, as well as that of disabled or ill spouses or children. This study examines how Baby Boomers in Quebec, Canada, perceive and play their role as caregivers and how this might differ from their parents' generation.

Design and methods: This was a qualitative and empirical study using an interpretive constructivist design. We interviewed 39 Baby Boomers caring for a family member with a semistructured guide that examined respondents' identification with their social generation, their relationship to and values regarding caregiving, and the reality of the caregiving they offered.

Results: In contrast to our perceptions of previous generations, the majority of interviewees refuse to be confined to the sole identity of caregiver, as they work to juggle caregiving, work, family, and social commitments. To succeed in this juggling act, they have high expectations of support from services. Based on this new approach to caregiving, we advance the idea of a "denaturalization" of care, no longer seen as a "natural" destiny or "normal" family responsibility.

Implications: The new conception of caregiving as work that can and should be shared with services is in direct opposition to public policy that is based on the assumption of family care as the cornerstone of long-term care. Can the healthcare system adapt to the new expectations of the Baby Boom generation or will these caregivers be forced to take on elements of caregiving they no longer consider legitimate?

Människan som social varelse kategoriseras på många olika sätt, men detta bortser vi ofta ifrån när det gäller personer med funktionsnedsättning. Därför blir de just personer med funktionsnedsättning, utan kön, utan etnicitet, utan sexualitet, utan klasstillhörighet och så vidare.

Under senare år har begreppet intersektionalitet blivit allt vanligare, framförallt inom de forskningsinriktningar som sysslar med människor som uppfattas som marginaliserade och/eller underordnade. Begreppet söker fånga det samspel mellan olika dimensioner som man menar är nödvändigt för att på allvar förstå situationen för dessa grupper.

Forskningen om funktionshinder har hittills saknat ett sådant perspektiv, något som kan leda till att dess analyser och teorier blir endimensionella och svåra att tillämpa.

Den här antologin är ett första svenskt bidrag till införandet av ett intersektionellt perspektiv i forskningen om funktionshinder. I boken diskuteras hur funktionshinder samspelar med andra dimensioner som kön, klasstillhörighet, sexualitet och etnicitet. Boken ger också exempel på hur metodologiska perspektiv, som kritisk realism och konstruktivism, kan bidra till intersektionell forskning om funktionshinder.

Bara funktionshindrad? vänder sig främst till studenter och forskare inom vård-, beteende- och samhällsvetenskapliga discipliner.

För de allra flesta barn och unga med funktionsnedsättning är personlig assistans en insats som fungerar bra och har inneburit en förbättrad livskvalitet. Med barnets bästa i fokus har dock Socialstyrelsen identifierat ett antal problem och risker i samband med att barn och unga beviljas personlig assistans.

Ett problemområde gäller hur unga med funktionsnedsättning ska kunna bli så självständiga som möjligt och hur deras frigörelseprocess kan underlättas. Det gäller i synnerhet när föräldrar i stor utsträckning är personliga assistenter åt sina barn. Socialstyrelsen menar att externa assistenter kan ha en positiv inverkan på möjligheten att bli mer självständig. Även andra insatser, såsom korttidsvistelse, i kombination med personlig assistans, kan främja frigörelseprocessen.

Det andra problemområdet handlar om de barn som riskerar att fara illa eller far illa. Barn med funktionsnedsättning är särskilt utsatta och kan ha svårt att förmedla hur de egentligen har det. Socialstyrelsen konstaterar att det finns barn som enbart har anhöriga som assistenter. Det finns också möjlighet för vårdnadshavare att bli arbetsgivare för sitt barns assistenter och de tillåts anställa personer i samma hushållsgemenskap. Insynen i de här barnens levnadsförhållanden blir därmed begränsad och de kan bli isolerade från samhället i övrigt. I praktiken sker ingen uppföljning av assistansens kvalitet.

För att öka möjligheterna till delaktighet, självständighet och utveckling för barn och unga med personlig assistans anser Socialstyrelsen det angeläget:

att kommuner i sina bedömningar tar hänsyn till att ungdomar som har personlig assistans även bör få andra insatser som kan underlätta en frigörelseprocess
att såväl privata som kommunala assistansanordnare ska beakta att ungdomar som har anhöriga som assistenter även bör ha externa assistenter
att se över lagändringen där egna arbetsgivare tillåts anställa anhöriga i samma hushållsgemenskap när det gäller vårdnadshavare som driver sitt barns assistans
att man förtydligar hur ansvaret för uppföljningen av assistansens kvalitet ska se ut

Purpose: We reviewed intervention studies that reported dementia caregiver outcomes published since 1996, including psychosocial interventions for caregivers and environmental and pharmacological interventions for care recipients. Our goal was to focus on issues of clinical significance in caregiver intervention research in order to move the field toward a greater emphasis on achieving reliable and clinically meaningful outcomes. Design and Methods: MEDLINE, PsycINFO, and Cumulative Index to Nursing & Allied Health databases from 1996 through 2001 were searched to identify articles and book chapters mapping to two medical subject headings: caregivers and either dementia or Alzheimer's disease. Articles were evaluated on two dimensions, outcomes in four domains thought to be important to the individual or society and the magnitude of reported effects for these outcomes in order to determine if they were large enough to be clinically meaningful. Results: Although many studies have reported small to moderate statistically significant effects on a broad range of outcomes, only a small proportion of these studies achieved clinically meaningful outcomes. Nevertheless, caregiving intervention studies have increasingly shown promise of affecting important public health outcomes in areas such as service utilization, including delayed institutionalization; psychiatric symptomatology, including the successful treatment of major and minor depression; and providing services that are highly valued by caregivers. Implications: Assessment of clinical significance in addition to statistical significance is needed in this research area. Specific recommendations on design, measurement, and conceptual issues are made to enhance the clinical significance of future research.

I Den fullbordade livscykeln blickar Erik H Erikson tillbaka på sin berömda psykosociala utvecklingsteori. Människans psykiska utveckling fortgår i åtta olika stadier livet igenom, enligt Erikson. Han betraktar här, 80 år gammal, sin tankebyggnad utifrån den sista livsfasen där han själv befinner sig – vishetens, förtvivlans och försoningens fas. Boken ger en sammanfattning av hans teorier och ett koncentrat av hans livsvisdom.
I ljuset av den sista perioden i livet får Eriksons framställning en djupt existentiell prägel. Han uppehåller sig bl a vid ritualiseringen i samspelet mellan människor och det upplyftande mötet med "den andre", vilket håller hoppet vid liv och kan ge näring åt tron på någonting bortom den fullbordade livscykeln.

I ett tillägg i denna utgåva inför Joan Erikson, hans hustru och samarbetspartner i över 60 år, ett nionde stadium, åldrandet i 80-90-årsåldern. Själv över 90 lägger hon vidare ett samhälleligt-kulturellt perspektiv på åldrandet och tar slutligen upp begreppet gerotranscendens, tendensen att gamla människor löser upp tids-rumsperspektivet på ett sätt som inte sällan vidgar det och möjliggör en fördjupad andlighet.

Behavioral parent training (BPT) is one of the empirically supported psychosocial treatments for ADHD. Over many years and in many studies, BPT has been documented to improve both child ADHD behavior and maladaptive parenting behavior. In some studies, BPT has also been found to result in benefits in additional domains, such as parenting stress and child classroom behavior. However, the BPT literature on children selected as having ADHD lags behind research conducted on BPT for children selected as having oppositional defiant and conduct disorders (ODD and CD, respectively) with regard to examination of factors that may limit treatment attainment, compliance, and outcomes, such as single parenthood, parental psychopathology, and child comorbidity. Because of the high degree of comorbidity between ADHD and ODD/CD, it is difficult to separate the two BPT literatures. The parameters of BPT (e.g.. format and setting), parent factors, and child factors that may contribute to treatment outcomes for families of children with ADHD are reviewed here and recommendations for future BPT research in the area of ADHD are made.

Young children who have experienced early adversity are at risk for developing disorganized attachments. The efficacy of Attachment and Biobehavioral Catch-up (ABC), an intervention targeting nurturing care among parents identified as being at risk for neglecting their young children, was evaluated through a randomized clinical trial. Attachment quality was assessed in the Strange Situation for 120 children between 11.7 and 31.9 months of age (M = 19.1, SD = 5.5). Children in the ABC intervention showed significantly lower rates of disorganized attachment (32%) and higher rates of secure attachment (52%) relative to the control intervention (57% and 33%, respectively). These results support the efficacy of the ABC intervention in enhancing attachment quality among parents at high risk for maltreatment.

I vilken utsträckning är hälsan ojämlikt fördelad i Sverige och i övriga världen? Varför lever människor med högre social position längre än andra? Hur kan hälsan fördelas mer rättvist?
Dessa är några av de frågor som denna unika svenska bok önskar besvara och klargöra. Boken handlar om hur människors position i samhällets hierarkiska strukturer är nära förknippad med systematiska skillnader i hälsa. Var vi råkar födas i världen, men även den sociala position vi har i ett givet samhälle, har stor betydelse för vår hälsa och livslängd. Trots att en jämlik hälsa borde vara en mänsklig rättighet har hälsans ojämlika fördelning ofta stått långt ned på den politiska dagordningen.

Den orättvisa hälsan är en lärobok som samlar det breda forskningsfältet kring social ojämlikhet i hälsa och förklarar dess teorier, begrepp och metoder. Boken tar upp dagsaktuella frågor om hälsans sociala villkor och ger förslag på möjliga åtgärder för att minska ojämlikhet i hälsa i befolkningen utifrån de sociala bestämningsfaktorerna för hälsa.
Boken vänder sig till studerande inom samhällsvetenskapliga ämnen, vård och medicin samt andra som vill fördjupa sig i ojämlikhet i hälsa. Den lämpar sig också för verksamma inom folkhälsoområdet och för politiker.

Människor med ett psykiskt funktionshinder ska ha samma möjlighet till gemenskap och delaktighet som andra. Den målsättningen var grunden för den svenska psykiatrireformen som trädde i kraft 1995.

De psykiskt funktionshindrades livssituation skulle förbättras med hjälp av effektivare insatser och tydligare ansvarsfördelning mellan kommuner och landsting.

Det blev en omdebatterad reform. Kritikerna menar att de psykiskt funktionshindrade riskerar att överges eller hänvisas till en socialtjänst utan nödvändig kunskap.

Förespråkarna hävdar tvärt om att utvecklingen är nödvändig för att kunna integrera de psykiskt funktionshindrade i samhället.

I denna bok studeras planeringen och genomförandet av psykiatrireformen samt den historiska utvecklingen på psykiatriområdet, från de stora mentalsjukhusen till dagens situation. Utvecklingen av nya synsätt och arbetsmetoder granskas, liksom den politiska processen bakom psykiatrireformens tillkomst.
PinterestTwitter

Dolphin och Star älskar sin mamma Marigold. Hon är rolig, äventyrlig och påhittig - och täckt från topp till tå med tatueringar. Flickorna tycker att de har världens bästa mamma. Om hon bara inte vore så oberäknelig, opålitlig och sällan fanns där för dem. Marigold festar mycket och lever sitt liv som hon gjorde under hippie-tiden. Men ibland går hon in i djupa depressioner. Hon är inte någon exemplarisk mamma och kanske inte heller rätt person att ha ansvar för två unga flickor?

Denna bok ger grundläggande kunskap om psykisk traumatisering och flyktingars psykosociala situation i exil. Erfarenheter av behandling inom olika grenar av vård och socialtjänst med många illustrerande fallbeskrivningar ges stort utrymme i boken. Särskilda avsnitt ägnas rättsmedicinsk dokumentation, psykosomatik, tolkanvändning, flyktingkvinnor, sjukgymnastik, gruppterapi, familjeterapi, bildterapi, sluten psykiatrisk vård, frivilligarbete, tandvård, primärvård och förläggningssjukvård. Boken vänder sig till personal inom vården, socialtjänsten och frivilligorganisationerna som möter flyktingar i sitt arbete.

Denna bok ger grundläggande kunskap om psykisk traumatisering och flyktingars psykosociala situation i exil. Erfarenheter av behandling inom olika grenar av vård och socialtjänst med många illustrerande fallbeskrivningar ges stort utrymme i boken. Särskilda avsnitt ägnas rättsmedicinsk dokumentation, psykosomatik, tolkanvändning, flyktingkvinnor, sjukgymnastik, gruppterapi, familjeterapi, bildterapi, sluten psykiatrisk vård, frivilligarbete, tandvård, primärvård och förläggningssjukvård. Boken vänder sig till personal inom vården, socialtjänsten och frivilligorganisationerna som möter flyktingar i sitt arbete.

Depression - en vanlig sjukdom är en grundlig, saklig och lättillgänglig bok den sjukdom som drabbar alltfler människor under något skede i livet. Boken är indelad i tre huvudavsnitt: symtom, orsaker och behandling.

Författaren tar upp hur sjukdomen depression skiljer sig från den helt naturliga nedstämdhet som kan drabba alla då och då. Vidare behandlas ett antal specialteman - t ex årstidsbundna depressioner, förhållandet mellan kön och depressionsbenägenhet, äldre och depression, depression vid missbruk, ätstörningar och sömnproblem.

I avsnittet om orsaker redogörs för olika teorier, både biologiska, sociala och psykologiska förklaringsmodeller, som söker förklara depressionens uppkomst. Boken avslutas med ett omfattande avsnitt om olika aktuella behandlingsvägar. Författaren tar också upp hur man kan hjälpa sig själv vid nedstämdhet samt ger råd till anhöriga. Ett varsamt skrivet sista kapitel behandlar självmord och självmordsförsök i samband med depression.

När Depression - en vanlig sjukdom utkom första gången 1998 blev den mycket uppskattad för det direkta och lättillgängliga tilltalet och den stora respekt för de drabbade som genomsyrar texten. Flera anmälare betonade att boken vänder sig till både yrkesfolk inom vården och till "vanliga" människor - den beskrevs som en verklig bok för alla.

Recent losses occurring in the two years before onset of depression in women are distinguished from past losses occurring at any time before this. Of past losses only loss of mother before II is associated with greater risk of depression--both among women treated by psychiatrists and among women found to be suffering from depression in a random sample of 458 women living in London. Past loss of a father or sibling before 17 (or a mother between II and 17), or a child or husband, is not associated with a greater chance of developing depression. However, among patients all types of past loss by death are associated with psychotic-like depressive symptoms (and their severity) and other types of past loss with neurotic-type depressive symptoms (and their severity). It is argued that these associations probably reflect direct causal links, and a sociopsychological theory to explain them is discussed.

Akad. Avh.

This research examined longitudinal associations between caregiving stressors, caregiver depression, and quality of care. Informal caregivers of elderly care recipients were interviewed at baseline (N = 310) and again one year later (N = 213). Hierarchical regression analyses indicated that increases in caregiving stressors (i.e., caregiver physical health symptoms, caregiver activity restriction, and care recipient controlling and manipulative behavior) were related to increased caregiver depression. In turn, increased caregiver depression and decreased caregiver respectful behavior predicted increases in potentially harmful behavior. These results extend previous cross-sectional findings and indicate that changes in caregiving stressors, caregiver depression, and caregiver respect over time may signal that intervention is warranted in order to forestall or prevent poor quality of care.

This study reports findings from focus group discussions with aging service providers and family caregivers about low-income ambulatory or homebound older adults' depressive symptoms and barriers to seeking treatment. It also reports the participants' suggestions about interventions for depression that can be integrated into existing aging service settings or implemented in older adults' homes, as well as the type of training the aging service providers need if they are to provide services for depression. Participants identified social isolation, loneliness, and loss and grief as major correlates of depression in older adults. Barriers to seeking treatment included older adults' denial of or lack of understanding about depression, a sense of stigma, financial worries, and lack of mobility. Suggested depression treatments included brief cognitive behavioral interventions, friendly visitors, and physical exercise. Bachelor's-level service providers expressed their need and desire for training in mental health assessment and brief psychotherapy.

BACKGROUND:
This study examined depressive symptoms in bereaved children and adolescents two months after the death of a parent.
METHODS:
Participants were 325 children and adolescents bereaved of a parent approximately two months prior to the study. They were compared to 129 non-bereaved community controls and 110 non-bereaved depressed controls. Participants and their parents were interviewed regarding the child's depressive symptoms. Possible moderating factors for depression in bereaved children were examined.
RESULTS:
25% of the bereaved participants experienced a major depressive episode (MDE) compared to 1% of the community controls. An additional 24% of the bereaved participants experienced a sub-syndromal depressive episode, defined as 3 or 4 depressive symptoms, compared to 4% of the community controls. Factors correlated with occurrence of MDE in the bereaved children in exploratory analyses were (1) history of MDE in the child and (2) history of alcoholism in a parent. Guilt/worthlessness, psychomotor disturbance, and low energy in the context of an MDE predicted membership in the depressed control group over the bereaved group.
LIMITATIONS:
The relationship between an MDE in the bereaved child and parent history of alcoholism is exploratory, as the p-value for this correlation was greater than the α adjusted for multiple comparisons. The bereaved child's history of MDE was based on the child's and parent's memories of depressive symptoms.
CONCLUSIONS:
The death of a parent is a risk factor for depressive symptoms and depressive episodes in children and adolescents two months after the death.

OBJECTIVE:
Postnatal depression in women is associated with adverse effects on both maternal health and children's development. It is unclear whether depression in men at this time poses comparable risks. The present study set out to assess the association between depression in men in the postnatal period and later psychiatric disorders in their children and to investigate predisposing factors for depression in men following childbirth.
METHOD:
A population-based cohort of 10,975 fathers and their children from the Avon Longitudinal Study of Parents and Children (ALSPAC) was recruited in the prenatal period and followed for 7 years. Paternal depressive symptoms were assessed with the Edinburgh Postnatal Depression Scale and later child psychiatric disorder (DSM-IV) with the Development and Well-Being Assessment.
RESULTS:
Depression in fathers in the postnatal period was significantly associated with psychiatric disorder in their children 7 years later (adjusted OR 1.72, 95% CI 1.07-2.77), most notably oppositional defiant/conduct disorders (adjusted OR 1.94, 95% CI 1.04-3.61), after adjusting for maternal depression and paternal educational level. A history of severe depression and high prenatal symptom scores for depression and anxiety were the strongest predictors of paternal depression in the postnatal period.
CONCLUSIONS:
Depression in fathers in the postnatal period is associated with later psychiatric disorders in their children, independently of maternal postnatal depression. Further research into the risks associated with paternal psychopathology is required because this could represent an important opportunity for public health intervention.

OBJECTIVE:
Postnatal depression in women is associated with adverse effects on both maternal health and children's development. It is unclear whether depression in men at this time poses comparable risks. The present study set out to assess the association between depression in men in the postnatal period and later psychiatric disorders in their children and to investigate predisposing factors for depression in men following childbirth.
METHOD:
A population-based cohort of 10,975 fathers and their children from the Avon Longitudinal Study of Parents and Children (ALSPAC) was recruited in the prenatal period and followed for 7 years. Paternal depressive symptoms were assessed with the Edinburgh Postnatal Depression Scale and later child psychiatric disorder (DSM-IV) with the Development and Well-Being Assessment.
RESULTS:
Depression in fathers in the postnatal period was significantly associated with psychiatric disorder in their children 7 years later (adjusted OR 1.72, 95% CI 1.07-2.77), most notably oppositional defiant/conduct disorders (adjusted OR 1.94, 95% CI 1.04-3.61), after adjusting for maternal depression and paternal educational level. A history of severe depression and high prenatal symptom scores for depression and anxiety were the strongest predictors of paternal depression in the postnatal period.
CONCLUSIONS:
Depression in fathers in the postnatal period is associated with later psychiatric disorders in their children, independently of maternal postnatal depression. Further research into the risks associated with paternal psychopathology is required because this could represent an important opportunity for public health intervention.

Research Challenges in Confronting Depression in Parents

The challenges for researchers, clinicians, and policy makers in attempting to address the problems associated with the care of depression in parents include the integration of knowledge, the application of a developmental framework, conceptualizing the problems in a two-generation nature, and acknowledging the presence of the constellation of risk factors, context, and correlates associated with depression.
Issues Considered in Searching the Literature

To fully understand the linkages among depression, parenting, and the child health outcomes, researchers should consider issues surrounding (but not limited to) the definition and measurement of depression and parenting, the etiology of depression, timing and use of appropriate screening interventions, the process of risk and resilience in children of depressed parents, correlates of depression, and developmental processes and time points.
Challenges in Evaluating the Literature

Researchers face multiple methodological challenges studying depression in parents and its effects on parenting practices and child health outcomes that need to be addressed in order to provide recommendations for the development of future research, interventions, and policy—including conceptual frameworks, sampling designs, data analysis, and integration of research findings across literatures.
In this chapter, the committee describes their approach to the literature on the effects of parental depression on parenting practices and child outcomes and its evaluation. The chapter is organized in three sections, relating to the challenges that researchers face in confronting the problem of parental depression, the wide range of issues that we considered relevant, and standards of evidence and methodological issues that are important to keep in mind in reading this report. Some topics are addressed in more than one section, but they are focused on different aspects of the topic. For example, in the section on research challenges, we show that a conceptual framework relating to the effects of parental depression on families should be guided by a developmental psychopathology perspective. Later, in the section on research standards, we mention what the literature has shown in this regard and that research relating to any psychopathology should address questions "across generations and across time" (Hinshaw, 2008).

The type of evidence and criteria used to judge the importance of that evidence vary from area to area. This chapter does not attempt to explicitly summarize the specific criteria used for the evaluation of the evidence in each area, but instead offers a guideline of the general areas of interest and inquiry that the committee used when the committee searched and evaluated the literature. For example, studies of screening for parental depression are different from studies of treatment and intervention, and these are different from studies of prevention programs. These are also different from inquiries relating to changes in policy at the macro level or the available studies on the effects of parental depression. Thus, in this overview on standards of evidence and methodology, we present general guidelines that the reader should apply when appropriate in the subsequent chapters. Recommendations based on the evaluation of the evidence in each area are presented.