Bibliotek

In monkeys, the rostral part of ventral premotor cortex (area F5) contains neurons that discharge, both when the monkey grasps or manipulates objects and when it observes the experimenter making similar actions. These neurons (mirror neurons) appear to represent a system that matches observed events to similar, internally generated actions, and in this way forms a link between the observer and the actor. Transcranial magnetic stimulation and positron emission tomography (PET) experiments suggest that a mirror system for gesture recognition also exists in humans and includes Broca's area. We propose here that such an observation/execution matching system provides a necessary bridge from'doing' to'communicating',as the link between actor and observer becomes a link between the sender and the receiver of each message.

text och illustrationer: Elisabet Alphonce

barn/ungdom

En berättelse om hur en förälder kan vara när hon drabbats av depression.

Is early preventive intervention effective in enhancing parental sensitivity and infant attachment security, and if so, what type of intervention is most successful? Seventy studies were traced, producing 88 intervention effects on sensitivity (n = 7,636) and/or attachment (n = 1,503). Randomized interventions appeared rather effective in changing insensitive parenting (d = 0.33) and infant attachment insecurity (d = 0.20). The most effective interventions used a moderate number of sessions and a clear-cut behavioral focus in families with, as well as without, multiple problems. Interventions that were more effective in enhancing parental sensitivity were also more effective in enhancing attachment security, which supports the notion of a causal role of sensitivity in shaping attachment.

För personer med flerfunktionsnedsättning är livet ofta skört och anhöriga tvingas förhålla sig till tankar om döden på ett mer påtagligt sätt än de flesta andra. I denna skrift har vi på Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) samlat berättelser från familjer, yrkesverksamma och specialister med olika erfarenheter avseende detta ämne och sammanställt det i fem kapitel. Nka är ett nationellt kunskapscentrum för anhörigfrågor och anhörigstöd, vars huvudsakliga uppgift är att vara ett expertstöd till kommuner, regioner och enskilda utförare. I uppdraget ingår också att ge kunskapsstöd direkt till föräldrar och andra anhöriga till personer med flerfunktionsnedsättning. Verksamheten startade i januari 2008 och bedrivs på uppdrag av Socialdepartementet via Socialstyrelsen.
Vi hoppas att berättelserna ska bidra till att samtal om livet och döden för personer med flerfunktionsnedsättning ska få en mer naturlig plats inom familjen och dess omgivning, samt i mötet med vården, omsorgen och det övriga samhället.

Statistiken beskriver levnadsförhållanden för olika grupper i befolkningen 16 år och äldre i olika avseenden: boende, ekonomi, hälsa, fritid, medborgerliga aktiviteter, sociala relationer, sysselsättning och arbetsmiljö, trygghet och säkerhet.

Akademisk avhandling

Denna studie syftar till att via utformandet av en teoretisk modell nå ökad förståelse för hur människan erfar lidandet. Studien, som har en hermeneutisk ansats, fokuserar lidandet som drama och kamp, vilka beskrivs som lidandets form och substans.
Data insamlades genom samtal med informanter från två kontext. Den ena informantgruppen som utgjordes av nio personer med drogrelaterade problem valdes med utgångspunkt i ett antagande om att missbruket härrör från ett livslidande. De övriga informanterna (nio stycken) söktes inom ett till det yttre kontrasterande kontext, de hjärtopererade patienternas. De texter dessa samtal genererade tolkades sedan med utgångspunkt i en hermeneutisk ansats, som hämtat metodologisk inspiration av Ricoeur och Helenius. Tolkningen ägde rum i flera steg och det meningsbärande söktes genom naiv tolkning, analys av textens struktur samt genom ett sökande efter alternativa tolkningar. Tolkningsprocessen resulterade en uppsättning teser vilka relaterades till undersökningens teoretiska perspektiv samt till en begreppsanalys av 'kamp'.
Den teoretiska modellen tar fasta på lidandets kamp som en kamp mellan värdighet och skam, lust och olust. Denna kamp kan gestaltas i lidandets drama där människan på olika sätt söker lindring i lidandet. Detta kan ske genom att man försöker besegra lidandet, avtäcka det eller försonas med det. Ytterligare ett sätt att söka lindring är att ge upp lidandets kamp och resignera. I den teoretiska modellen gestaltas även hur människan kan förhålla sig till kampen på olika sätt beroende på vilket perspektiv hon har inför framtiden. Då människan uppfattar att framtiden präglas av ett hot om avskurenhet och död förhåller hon sig till livet på ett sådant sätt att lidandet dominerar. Om uppfattningen om framtiden präglas av liv och gemenskap kan hon förhålla sig till kampen som hälsa.
När lidandet blir outhärdligt förlorar människan sin förankring i tiden. I och med att människan isoleras i nuet kan lidandet bemästras och begränsas till en konkret situation. För att en rörelse i hälsoprocesserna skall äga rum måste människan emellertid relatera till tiden. Relationen till en annan människa och skapandet av en lidandeberättelse innebär en möjlighet till förankring i tiden och därmed också till helande.

Stroke medför en plötslig och påtaglig förändring av livet för den drabbade och för anhöriga. Efter sjukhusvistelsen för-sätts de i en ny livssituation och ställs in-för många nya problem. Eftersom antalet personer som lever efter genomgången stroke ökar, på grund av förbättrad över-levnad, medför det ökade insatser inom vårdens olika grenar, främst kommunala insatser men också ökade krav och för-väntningar på att anhöriga ställer upp som vårdare.Syftet var att öka kunskapen om stroke-patienters och deras anhörigas situation efter utskrivning från sjukhus. Studie-populationen bestod av 390 konsekutiva strokepatienter, 65 år eller äldre, samt anhöriga som gett hjälp och stöd åt pa-tienten.Den prognostiska förmågan hos sjukhus-personal, avseende patientens framtida hälsotillstånd, hjälpbehov samt boende-form, var signifikant bättre än slumpen. Personalen tenderade att vara alltför optimistisk i sina bedömningar. De fakto-rer som påverkade prognosens korrekthet var aktivitetsgrad och ensamboende före insjuknandet samt påverkad kognitiv för-måga och hjälpbehov vid utskrivningen. God uppfattning om prognosen är viktig såväl för patienter och anhöriga som för vårdpersonalen, bland annat i samband med utskrivningsplanering från sjukhuset.Risken för återinsjuknande och död mins-kade kraftigt från cirka 14% tidigt i efter-förloppet till en stabil nivå på 2-5% efter ett halvår. Cirka 2-3% av patienterna fick sjukhusvård vid ett givet tillfälle under det första året. Motsvarande vårdutnyttjande inom primärvården var 10% och i den kommunala äldreomsorgen 65%. Den kommunala vården svarade således för den största vårdinsatsen efter utskriv-ningen.De vanligaste intervjubaserade hälso-problemen under det första året gällde perception, rörlighet och sömn, medan de vanligaste journalbaserade problemen var smärta, inkontinens samt problem med andning och cirkulation. Kognitions-, rörlighets- och trötthetsproblem tende-rade att samvariera, vilket kan utnyttjas för att identifiera svårfångade problem. Nästan samtliga patienter rapporterade problem någon gång under året men få vid ett givet tillfälle. De faktorer som bestämde storleken av anhörigas insatser var patientens kogni-tiva förmåga, släktskap, given kommunal äldrevård, samt patientens kön. De an-hörigas upplevda börda ökade med den givna hjälpinsatsen, om kommunal äldre-vård getts, släktskap, låg kognitiv förmå-ga och patientens ålder. Både informell och formell vård ökade. Slutligen fanns det en påtaglig parallellitet avseende ång-est och depression samt livskvalitet, som innebar att ju mer ansträngd patientens situation var, desto värre var situationen för den anhörige

In this chapter, we describe the development and evaluation of the Family Bereavement Program (FBP), a theoretically derived intervention program for children who have experienced parental death. We first present a discussion of risk and protective factors for parentally bereaved children and discuss these within a general theoretical framework of resilience following adversity. We then discuss the modifiable risk and protective factors that were targeted for change in the FBP and the theoretical model underlying the program. Finally, we present evidence from the evaluation of the FBP, including assessment of mediators and moderators of program effects at posttest and short-term follow-up and findings from preliminary analyses at the 6-year follow-up. This research on a theoretically based intervention for bereaved children follows a similar program of research we have conducted with children from divorced families, and we discuss ways in which the findings with bereaved children replicate, and in some cases diverge from, findings regarding children in divorced families.

Purpose: This theoretical article outlines the deliberate process of applying a qualitative data analysis method rooted in Friedemann's Framework of Systemic Organization through the study of a web-based education and support intervention for stroke caregiving families. Methods: Directed by Friedemann's framework, the analytic method involved developing, refining, and using a coding rubric to explore interactive patterns between caregivers and care recipients from this 3-month feasibility study using this education and support intervention. Specifically, data were gathered from the intervention's web-based discussion component between caregivers and the nurse specialist, as well as from telephone caregiver interviews. Findings and Conclusions: A theoretical framework guided the process of developing and refining this coding rubric for the purpose of organizing data; but, more importantly, guided the investigators' thought processes, allowing them to extract rich information from the data set, as well as synthesize this information to generate a broad understanding of the caring situation.

This article analyses informal caregiving and volunteering in organizations over 17 years in Sweden, with a focus on links between these two forms of unpaid activities. The discussion is based on results from a national survey that was repeated four times in the period 1992–2009. Links were found between the different types of activities. In all four studies a substantial group of the population was involved both in informal caregiving and volunteering. This group of 'active citizens' are commonly also engaged in informal social networks. This 'double active' group had increased over time and they provide a substantial amount of hours of involvement. Patterns outlined in this article demonstrate that unpaid activities represent a multifaceted phenomenon, and that the boundaries between informal caregiving and volunteering as forms of engagement may be more fluid than has previously been acknowledged. The results challenge the literature in which informal caregiving is viewed as a major obstacle to volunteering. At the same time, however, informal caregiving in general was found to be increasing. There might be reasons to be cautious about the possible risk that too much pressure on citizens for informal caregiving might jeopardize the type of double involvement that is outlined in this article.

Denna artikel analyserar informellt omsorgsgivande och ideella insatser i frivilligorganisationer i Sverige i ett 17-årigt perspektiv. Diskussionen är baserad på resultaten från en nationell befolkningsstudie som genomförts fyra gånger 1992–2009. Resultaten visade att det fanns beröringspunkter mellan olika former av obetalda insatser. I alla fyra studier var det vanligt att vara engagerad både i informellt hjälparbete och ideella insatser. Denna grupp av 'aktiva medborgare' var vanligtvis också engagerad i informella sociala nätverk. Denna 'dubbel-aktiva' grupp har ökat över tid och de utför många timmar av engagemang per månad. Resultaten utmanar den litteratur som menar att informellt hjälparbete är ett omfattande hinder för att engagera sig i ideella insatser. En möjlig tolkning av de ganska flytande gränserna mellan informell omsorg och ideellt arbete är att välfärdens organisering i Sverige hittills har gett möjlighet för informella omsorgsgivare att ha utrymme och tid för engagemang i ideella organisationer och annat samhällsengagemang, liksom för de ideellt aktiva att utföra informellt omsorgsarbete. Det kan finnas skäl att uppmärksamma risken för att ett ökat tryck på medborgarna att utföra oavlönat arbete, framför allt av omsorgskaraktär, kan försvåra möjligheterna för denna typ av dubbla engagemang.

Traumatic brain injury can interrupt without warning the life story that any one of us is in the midst of creating. When the author's fifteen-year-old son survives a terrible car crash in spite of massive trauma to his brain, she and her family know only that his story has not ended. Their efforts, Erik's own efforts, and those of everyone who helps bring him from deep coma to new life make up a moving and inspiring story for us all, one that invites us to reconsider the very nature of "self" and selfhood.

Ruthann Knechel Johansen, who teaches literature and narrative theory, is a particularly eloquent witness to the silent space in which her son, confronted with life-shattering injury and surrounded by conflicting narratives about his viability, is somehow reborn. She describes the time of crisis and medical intervention as an hour-by-hour struggle to communicate with the medical world on the one hand and the everyday world of family and friends on the other. None of them knows how much, or even whether, they can communicate with the wounded child who is lost from himself and everything he knew. Through this experience of utter disintegration, Johansen comes to realize that self-identity is molded and sustained by stories.

As Erik regains movement and consciousness, his parents, younger sister, doctors, therapists, educators, and friends all contribute to a web of language and narrative that gradually enables his body, mind, and feelings to make sense of their reacquired functions. Like those who know and love him, the young man feels intense grief and anger for the loss of the self he was before the accident, yet he is the first to see continuity where they see only change. The story is breathtaking, because we become involved in the pain and suspense and faith that accompany every birth. Medical and rehabilitation professionals, social workers, psychotherapists, students of narrative, and anyone who has faced life's trauma will find hope in this meditation on selfhood: out of the shambles of profound brain injury and coma can arise fruitful lives and deepened relationships.

Boken samlar de kåserier och krönikor som RBU Stockholm publicerat i medlemstidningen Utsikt. Föräldrar till barn med funktionsnedsättningar kommer att känna igen sig i bokens kåserier och krönikor. Man påminns om sina egna upplevelser, skrattar med åt absurda situationer och känner ilskan mot tjänstemän och en oförstående omgivning. Svar på tal levereras!

This second edition of an important and essentially practical book is now fully updated and revised to take into account the significant developments that have been made in using symbols to support literacy. It is full of ideas and examples of the ways in which access to literacy can be enhanced through the use of symbols, based on the experience of the authors and many practitioners. Topics covered include how symbols are being used in schools, colleges and day care centers; ways in which symbols can help to enhance learning and independence; lots of new examples of good practice from practitioners; the results of the Rebus Symbol development project; how symbols fit in with the National Literacy Strategy; and how symbols can be used to make information more accessible.

Teachers in mainstream and special schools, teaching assistants, day-care workers and parents should find this book helps them understand how to use symbols to improve literacy and aid communication.

I boken Litet syskon - om att vara liten och ha en syster eller bror med sjukdom eller funktionsnedsättning är det barnen själva som berättar, det är deras röster vi hör. Barnen är mellan två och sex år och har syskon med autism, cancer, cystisk fibros, epilepsi, hjärtfel, muskelsjukdom, rörelsehinder, synskada och utvecklingsstörning.

I boken visar Christina Renlund många sätt som barn kan uttrycka sig på, många konkreta verktyg som är användbara för att hjälpa barn att berätta. Och barn behöver prata - i första hand i sin familj men det behöver även finnas konkreta arbetssätt för hur man pratar med barn om sjukdom/funktionsnedsättning inom förskola och vård.

Christina Renlund är leg. psykolog och psykoterapeut med mångårig erfarenhet av arbete med barn och unga med kronisk sjukdom/funktionsnedsättning och deras familjer. Hon har tidigare skrivit boken Doktorn kunde inte riktigt laga mig - barn om sjukdom och funktionshinder och om hur vi kan hjälpa.

Peter Brusén berättar i boken om sin kamp mot smärtan, sorgen och hur en svår kris kunde vändas till ett nytt oberoende liv. Författaren är chef för Socialstyrelsens handikappenhet och har före olyckan bland annat utvärderat handikappreformen. Olyckan har gett honom ett unikt "dubbelseende" som expert och idag också som en person med ett svårt funktionshinder. Han skildrar möten med vården, rehabiliteringen, handikappomsorgen och försäkringskassan. Boken ger kunskaper om bland annat behovsbedömning, handläggning och hur attityder påverkar dina handlingar.
Professor Johan Cullberg har skrivit bokens förord och Handikappombudsmannen Lars Lööw en avslutning.
Boken vänder sig till alla som arbetar inom vård, rehabilitering, handikappomsorg eller som i egenskap av politiker, handläggare eller chef möter människor med svåra funktionshinder. Men boken vänder sig i lika hög grad till alla som själv har ett funktionshinder eller är anhörig.

Boken ingår som en del i ett Arvsfondsprojekt som genomförs av Bräcke Diakoni tillsammans med patientföreningarna SÖF, Svenska Ödemförbundet, LymfS, Lymf- och lipödemföreningen i Stockholms län samt NKA, Nationellt kompetenscentrum för anhöriga.

Förhoppningen med projektet är att behandling av lipödem ska bli erkänd som en rättighet när diagnosen är ställd för den enskilda kvinnan. Då behövs kunskap överallt i vården och den plattform som också framställs i projektet kommer att finnas kvar som en kunskapskälla både för personal som vill erbjuda behandling samt för anhöriga och kvinnor som själva har lipödem.

En blandning av fakta, filosofi och poesi. Enkelt med få men väl vägda ord och vackra bilder berättas om början och slutet, och allt däremellan, livet. Att det är lika för allt levande, även om man är en blomma, en insekt, en fågel eller en människa, allas liv har en början och ett slut. Allt har en livtid, kort eller lång. Från 5-6 år.

This thesis is based on an empirical study carried out as a case study at a nursing home ward in the region of Stockholm. The aim of this study is to describe and analyse the conditions of ageing and dying for the old persons living in a nursing home, as well as for their relatives. Different methods were used: participant observations, informal conversations with the elderly residents, with the staff and with visiting relatives. Furthermore, twenty-one (in-depth) interviews with eighteen relatives were also conducted.From the results it became clear that the two major features embedded in the overall experience of the nursing home setting were: a sense of waiting and the presence of dying and death. For the residents a major part of daily life was marked by their dependency on others and on their bodily decline. It is argued that the institutional features contribute to reinforcing the images/pictures of bodily decline. As such, the nursing home also had a significant impact on the experiences of the relatives. The compact environment of frailty and death could arouse feelings of anxiety and worries among the relatives about their own ageing and death.Analyses of the data based on the interviews with relatives indicated a number of central patterns: accompanying each other, understanding the old person's health and needs, recreating roles, sharing the care and preparing for dying and death. These also form the theoretical structure of the thesis. A finding of the study was that the relationship between the old person and the relative underwent important changes. Not only the placement in itself but also the poor health of the old person contributed to this change. As a consequence new roles emerged within the relationship, as well as with the staff. Many relatives continued to visit and also contributed to the care even though this care work could vary and mostly was quite limited in both content and extent. One group among the relatives not only visited, but they truly shared the old person's daily life. It was found that relatives, irrespective of the caring role, try to guard and maintain the identity and dignity of the old person.Based on an analysis of the different themes/processes found in the data, four core categories emerged: time, space, body and dignity. They all constitute the existential condition that affects the lives of the old persons and their relatives in an institutional setting. They also embrace the complexity and contradictions that characterise the data. Therefore, in the concluding chapter, the spatial and temporal contradictions of the nursing home are discussed. Another issue concerned the bodily themes found in the data and how these illuminate the diverse meanings and the, sometimes, contradictory images of the body. These themes led to the conclusion that it is not death, but the bodily disintegration and unboundedness that the old persons and their relatives fear most. Finally, it is argued that the "light care work" carried out by the relatives is so much more than sporadic visits. Instead, these visits can be seen as 1) rituals contributing to a sense of continuity and coherence, 2) representations of the relationships and 3) a way in which relatives can maintain and guard the old person's identity and dignity.

This thesis is based on an empirical study carried out as a case study at a nursing home ward in the region of Stockholm. The aim of this study is to describe and analyse the conditions of ageing and dying for the old persons living in a nursing home, as well as for their relatives. Different methods were used: participant observations, informal conversations with the elderly residents, with the staff and with visiting relatives. Furthermore, twenty-one (in-depth) interviews with eighteen relatives were also conducted.From the results it became clear that the two major features embedded in the overall experience of the nursing home setting were: a sense of waiting and the presence of dying and death. For the residents a major part of daily life was marked by their dependency on others and on their bodily decline. It is argued that the institutional features contribute to reinforcing the images/pictures of bodily decline. As such, the nursing home also had a significant impact on the experiences of the relatives. The compact environment of frailty and death could arouse feelings of anxiety and worries among the relatives about their own ageing and death.Analyses of the data based on the interviews with relatives indicated a number of central patterns: accompanying each other, understanding the old person's health and needs, recreating roles, sharing the care and preparing for dying and death. These also form the theoretical structure of the thesis. A finding of the study was that the relationship between the old person and the relative underwent important changes. Not only the placement in itself but also the poor health of the old person contributed to this change. As a consequence new roles emerged within the relationship, as well as with the staff. Many relatives continued to visit and also contributed to the care even though this care work could vary and mostly was quite limited in both content and extent. One group among the relatives not only visited, but they truly shared the old person's daily life. It was found that relatives, irrespective of the caring role, try to guard and maintain the identity and dignity of the old person.Based on an analysis of the different themes/processes found in the data, four core categories emerged: time, space, body and dignity. They all constitute the existential condition that affects the lives of the old persons and their relatives in an institutional setting. They also embrace the complexity and contradictions that characterise the data. Therefore, in the concluding chapter, the spatial and temporal contradictions of the nursing home are discussed. Another issue concerned the bodily themes found in the data and how these illuminate the diverse meanings and the, sometimes, contradictory images of the body. These themes led to the conclusion that it is not death, but the bodily disintegration and unboundedness that the old persons and their relatives fear most. Finally, it is argued that the "light care work" carried out by the relatives is so much more than sporadic visits. Instead, these visits can be seen as 1) rituals contributing to a sense of continuity and coherence, 2) representations of the relationships and 3) a way in which relatives can maintain and guard the old person's identity and dignity.

Living with children with a disability is often perceived as a permanent stressor to the family and it affects all aspects of family life including the well-being of family members. Since little is known about parenting teenage daughters diagnosed with ADHD, the aim of the study was to gain a deeper understanding of the main problem involved using a grounded theory approach. Interviews were carried out with 12 parents, 11 mothers and 1 father, of teenage daughters diagnosed with ADHD. The parents´situation was conceptualized as living at the edge of one´s capability with the properties having the sole parental responsibility, fighting for professional support, being on duty around the clock and trying to solve family conflicts. Parents described how their health was negatively affected by their life situation.

Living with children with a disability is often perceived as a permanent stressor to the family and it affects all aspects of family life including the well-being of family members. Since little is known about parenting teenage daughters diagnosed with ADHD, the aim of the study was to gain a deeper understanding of the main problem involved using a grounded theory approach. Interviews were carried out with 12 parents, 11 mothers and 1 father, of teenage daughters diagnosed with ADHD. The parents´situation was conceptualized as living at the edge of one´s capability with the properties having the sole parental responsibility, fighting for professional support, being on duty around the clock and trying to solve family conflicts. Parents described how their health was negatively affected by their life situation.

Abstract:
Despite the well‐known associations between local environment and health, few studies have focused on environment and healthcare utilisation, for instance healthcare seeking behaviour or adherence. This study was aimed at analysing housing type, behaviour based on perceived local outdoor safety, social support, informal caregiving, demographics, socioeconomics, and long‐term illness, and associations with health‐seeking and adherence behaviours at a population level. This study used data from the Swedish National Public Health Survey 2004–2014, an annually repeated, large sample, cross‐sectional, population‐based survey study. In all, questionnaires from 100,433 individuals were returned by post, making the response rate 52.9% (100,433/190,000). Descriptive statistics and multiple logistic regressions were used to investigate associations between explanatory variables and the outcomes of refraining from seeking care and non‐adherence behaviour. Living in rented apartment, lodger, a dorm or other was associated with reporting refraining from seeking care (adjusted OR 1.16, 95% CI 1.00–1.22), and non‐adherence (adjusted OR 1.22; 95% CI 1.13–1.31). Refraining from going out due to a perceived unsafe neighbourhood was associated with refraining from seeking care (adjusted OR 1.59, 95% CI 1.51–1.67) and non‐adherence (adjusted OR 1.26, 95% CI 1.17–1.36). Social support and status as an informal caregiver was associated with higher odds of refraining from seeking medical care and non‐adherence. This study suggests that living in rental housing, refraining from going out due to neighbourhood safety concerns, lack of social support or informal caregiver status are associated with lower health‐seeking behaviour and non‐adherence to prescribed medication.

Palliative care is an integral part of care and takes place in many settings—including the home, special accommodations, and hospitals. However, research shows that palliative care often ends with a death in the hospital due to the heavy burden on the primary caregiver. This study explores the meaning of being the primary caregiver of a close one who is terminally ill and is based on qualitative interviews with six primary caregivers of a terminally ill individual at home. The findings are discussed in the light of the theoretical concepts of liminality, lived body, and power. A potential impending risk exists of being abandoned when one is the primary caregiver to a close one who is terminally ill. This situation calls for professional caregivers to take responsibility and to respond to these, often unspoken, needs. This is particularly important concerning bodily care and the medical treatment regimen. In addition, when friends and relatives are absent, there is an ethical demand on professional caregivers to compensate for this lack and to compensate for this need. Palliative home care demands care that is person-centered—including the individual's history, family and loved ones, and individual strengths and weaknesses.

OBJECTIVE:
To investigate the relationships between characteristics of the living situation in the community and subjective quality of life and social network among community-based individuals with schizophrenia.
METHOD:
A total of 418 individuals with schizophrenia from 10 sites were interviewed with regard to quality of life, psychopathology, social network and needs for care. Characteristics of the living situation investigated were: living alone or not, living with family or not, and having an independent or a sheltered housing situation.
RESULTS:
An independent housing situation was related to a better quality of life concerning living situation and living with the family to a better quality of life concerning family relations. An independent housing situation was associated with a better social network regarding availability and adequacy of emotional relations.
CONCLUSION:
People with schizophrenia with an independent housing situation have a better quality of life associated with more favorable perceptions of independence, influence, and privacy. Their social network is better irrespective of whether they live alone or not, or with family or not

Although a considerable body of research has described the implications of parental mental illness, the perspectives of children and adolescents have rarely been addressed. In this article, I explore adolescents' experiences in everyday life, based on an action-oriented study of a Norwegian online self-help group for adolescents (aged 15 to 18) with mentally ill parents. The analysis was conducted through participant observation of the group for 2 years. The adolescents experienced a variety of difficult challenges related to their parent's mental illness: lack of information and openness; unpredictability and instability; fear; loneliness; and loss and sorrow. However, they also discussed strategies for active management of the challenges arising from the family situation. I argue that these adolescents can be understood as vulnerable as well as active participants in managing their everyday lives. I emphasize the importance of including perspectives of children and adolescents in further research so as to improve health care for families with parental mental illness.

Abstract [en]
Background: The number of partners providing informal care for their chronically ill spouse is rising, and they describe their daily life as demanding. The aim of this paper was to describe the partners' experiences of living with a person with chronic illness and how they manage everyday life.

Methods: A descriptive design with a qualitative approach was used. A purposive sample of 16 Swedish partners with a chronically ill spouse were interviewed. The interviews were recorded, transcribed, and analyzed using qualitative content analysis.

Results: Four main themes were identified: Managing challenges in daily life,' Seeking support and use own capabilities to manage life,' Appreciating the good parts of life' and Adapting to constant changes and an uncertain future'. Their experiences of support from formal care providers varied; they expressed the need for more assistance from the health care sector.

Conclusions: The partners experienced many challenges in everyday life when providing informal care for their chronically ill spouse. This affected both their physical and psychological health, as they had limited time for themselves. The partners seemed to receive more support from their informal network than from formal care providers. In handling daily life, the partners balanced demands and resources to identify possibilities to move forward and find meaning in life. This is congruent with theories by Antonovsky, and Folkman and Lazarus that describes meaningfulness and how to handle challenges in everyday life.

Background: The number of partners providing informal care for their chronically ill spouse is rising, and they describe their daily life as demanding. The aim of this paper was to describe the partners' experiences of living with a person with chronic illness and how they manage everyday life. Methods: A descriptive design with a qualitative approach was used. A purposive sample of 16 Swedish partners with a chronically ill spouse were interviewed. The interviews were recorded, transcribed, and analyzed using qualitative content analysis. Results: Four main themes were identified: Managing challenges in daily life,' Seeking support and use own capabilities to manage life,' Appreciating the good parts of life' and Adapting to constant changes and an uncertain future'. Their experiences of support from formal care providers varied; they expressed the need for more assistance from the health care sector. Conclusions: The partners experienced many challenges in everyday life when providing informal care for their chronically ill spouse. This affected both their physical and psychological health, as they had limited time for themselves. The partners seemed to receive more support from their informal network than from formal care providers. In handling daily life, the partners balanced demands and resources to identify possibilities to move forward and find meaning in life. This is congruent with theories by Antonovsky, and Folkman and Lazarus that describes meaningfulness and how to handle challenges in everyday life.

ALS is a neurodegenerative disease without curative treatment. The knowledge of the relationship between patients and their next of kin with respect to quality of life (QoL) is deficient. The overall aim of this thesis is to describe different perspectives of QoL of patients with ALS and their next of kin, and to describe strengths and hindrances in the manageability of their daily lives. The participants were recruited from Sahlgrenska University Hospital in Gothenburg, Sweden. In the quantitative studies I–III, 35 couples participated. Fourteen patients and thirteen next of kin participated in the qualitative study (IV). Few changes were found over time in studies I and III, but in patients, there was a decreased rating in some of the physical subscales and in general health in the health-related QoL (HRQoL). The ratings in those subscales were worse in patients than in next of kin, even though next of kin also gave a decreased rating in some of the physical and mental subscales. Next of kin estimated individual QoL to be worse than patients did. No changes were found over time in anxiety, depression, or individual QoL. The ratings in discrete pairs were often similar, indicating that if one person felt bad, the other one did also. Even though the pairs gave relatively good ratings of QoL, study II showed that QoL was worse than in a subset of the general population. Study IV found a constant fluctuation between factors that facilitated and hindered the manageability for each individual person, as well as similarities and differences between patients and their next of kin. QoL was worse in our participants compared with the general population and did not change much over time. The similarities and differences between the patients and next of kin show the need to offer them physical, psychosocial, and existential support, both together and individually, to ensure the best possible QoL. The knowledge that the manageability can change from one moment to another makes it necessary to meet the individuals with a wide perspective and to support them in the situation in which they are currently living.

FEX A, FLENSNER G, EK A-C and SÖDERHAMN O. Nursing Inquiry 2011; 18: 336-347 Living with an adult family member using advanced medical technology at home An increased number of chronically ill adults perform self-care while using different sorts of advanced medical technology at home. This hermeneutical study aimed to gain a deeper understanding of the meaning of living with an adult family member using advanced medical technology at home. Eleven next of kin to adults performing self-care at home, either using long-term oxygen from a cylinder or ventilator, or performing peritoneal or haemodialysis, were interviewed. The qualitative interviews were analysed using a Gadamerian methodology. The main interpretation explained the meaning as rhythmical patterns of connectedness versus separation, and of sorrow versus reconciliation. Dependence on others was shown in the need for support from healthcare professionals and significant others. In conclusion, next of kin took considerable responsibility for dependent-care. All next of kin were positive to the idea of bringing the technology home, even though their own needs receded into the background, while focusing on the best for the patient. The results were discussed in relation to dependent-care and transition, which may have an influence on the self-care of next of kin and patients. The study revealed a need for further nursing attention to next of kin in this context.

Although parental substance misuse is now a focus of concern in child welfare practice, we know little about what it is really like for children who grow up in families where adult drug and/or alcohol use is an issue. Set against a backdrop of research links between parental substance misuse and child maltreatment, this article examines a number of studies that focus on the experiences of children and young people in this context. Emerging themes are identified which provide insight into the world of children for whom a substance is, effectively, a family member –'the elephant in the living room'– and the implications for practice, particularly in relation to children's visibility, disclosure and confidentiality, are considered. It is argued that a focus on the 'elephant' often leads to children remaining 'invisible' to those whose role it is to ensure their welfare.

Bipolar disorder has considerable consequences for the daily life and functioning of the person affected and their family. The aim of this study was to describe the experience of living with bipolar disorder from the view of the person affected and their family. A further aim was to analyze the outcomes of educational interventions for persons with the illness and their family members in outpatient mental health care. In Papers I and II, qualitative interviews were conducted with persons diagnosed with bipolar disorder (n=18) and family members (n=17) focusing on their experiences of life with the illness. In Papers III and IV the outcomes of educational interventions for those affected (n=32) and the families (n=34) were followed-up and analyzed. Paper III included a comparative group (n=15) of persons with the illness only receiving standard treatment. Data were collected using a semistructured interview (III) and self-assessment instruments (III-IV) on five occasions, starting before the intervention and ending at the two-year follow-up. Content analysis was applied to the qualitative studies, whereas descriptive and non-parametric statistical methods were used for the quantitative studies. The educational intervention was an existing health care intervention in a unit in outpatient mental health care services consisting of ten group-sessions with different topics related to living with bipolar disorder which the group discussed and reflected on. It is based on the assumption that communication, collaboration and discussion in these groups create interaction that facilitate development of knowledge about and capacity to manage living with the illness. The results of this thesis showed that the whole lives of the family and the member affected were influenced. The process of integrating the illness challenged their pre-understanding, requiring reconsideration of self among the persons affected and confirmation of the correctness of the families' experiences. Uncertainty among persons with the illness concerning their own capacity and the limited life associated with the illness influenced their view of the future. The younger adults avoided planning or hoping for the future, and without hope of improvement it sometimes felt hard to continue. The families were strongly committed to the care for the member with the illness, but felt engaged in a lonely and burdensome struggle that diminished their chances of a normal life of their own. Hope for the future, sufficient social functioning and feeling part of society was prerequisites for a manageable life for these people. The educational interventions gave them opportunity to interact and learn together with mental healthcare professional and other people within a constructive environment. The outcomes of the interventions showed that both persons with bipolar disorder and the family members increased their self-management ability as a result of their developed knowledge and their ability to meet the daily social concerns and stresses related to living with bipolar disorder improved. This thesis contributes increased knowledge concerning what it means to live with bipolar disorder in the long-term and emphasis the importance of educational interventions with a person-centred view for person affected and family members developing their capacity to manage life. The overall support from mental health care has to be further developed and designed to meet all the specific and different needs of those persons and their families. To supplement the promising outcomes of the educational interventions more research is needed concerning increased self-management under different stages of the illness and life.

Akademisk avhandling

The overall aim of this thesis was to elucidate family members' lived experiences and needs during a child's cancer trajectory and to describe how the illness and its treatment influence both individuals within the family and the family as a whole. Seventeen families with a child under the age of 13 and newly diagnosed with cancer were followed during the child's treatment trajectory by means of interviews and observations. Parents, patients and siblings seven years or older were interviewed at the time of diagnosis, during the treatment and after it was completed. Patients younger than seven were observed during their initial hospitalization. The interviews were analyzed with a hermeneutic phenomenological approach and the observations with content analysis. The results from the observations (Paper II) showed that the young children's needs during their initial hospitalization were described as a need to have the parent close by, a need to play and feel joy, a need for participation in care and treatment, a need for a good relationship with the staff and a need for physical and emotional satisfaction. The results from the interviews showed that, at time of diagnosis (Paper I) the families' lived experience was described as a broken life world and an immediate striving to survive. Their secure everyday life disappeared and was replaced by fear, chaos and loneliness. When striving to help the child and the family survive, family members endeavoured to feel hope and have a positive focus, to gain control and to feel close to other people. During treatment (Paper III) the families lived experience was described as focus on the ill child - an everyday struggle. Each day's focus was on the child and the families experienced it as a tough period which they struggled to come through. Only when the sick child's needs were satisfied, could the focus move to other parts of the family. Family members felt drained, locked up and isolated. Family life was experienced as disrupted and they struggled to retain normality and become experts. Perspectives on life changed; it was important to enjoy life and to be aware of sources of support. When treatment was completed (Paper IV) the families' lived experience was described as returning to a changed ordinary life - incorporating a trying and contradictory experience. The families felt relieved that the child's treatment was over but, at the same time they still experienced stresses and strains in life. Family members felt changed and especially the parents needed to focus on themselves in order to recover. The families wanted closeness but, from time to time, felt a loss of concern from others. The findings from this thesis can deepen the understanding of what it is like living with childhood cancer and of the needs of young children with cancer. By reflecting on the findings, paediatric oncology staff may become increasingly thoughtful and thereby better prepared to take care of family members of a child with cancer, including the sick children themselves.

Att vara anhörigvårdare till en äldre närstående med inkontinens kan innebära ett tjugofyratimmars arbete och ansvar, som inte delas med någon annan. En emotionell och fysisk börda, där den egna hälsan får stå tillbaka till förmån för den närståendes väl. Dessutom innebär det för en del anhörigvårdare en instängdhet och ett minskat socialt liv. Samtidigt betraktade flera omsorgen om sin anhörige som en naturlig del och uttryckte önskan att göra det möjligt för denne att bo hemma så länge som möjligt. Det är viktigt att anhörigvårdarens situation uppmärksammas i ett tidigt skede av sjukvården och speciellt av landstinget, för att kunna möjliggöra information och stöd om problemet inkontinens, såväl som om övrig vård samt hjälp som finns att tillgå i samhället.

Adolescent substance abuse rarely occurs without other psychiatric and developmental problems, but it is often treated and researched as if it can be isolated from comorbid conditions. Few comprehensive interventions are available that effectively address the range of co-occurring problems associated with adolescent substance abuse. This article reviews the clinical interventions and research evidence supporting the use of Multidimensional Family Therapy (MDFT) for adolescents with substance abuse and co-occurring problems. MDFT is uniquely suited to address adolescent substance abuse and related disorders given its comprehensive interventions that systematically target the multiple interacting risk factors underlying many developmental disruptions of adolescence.

The present study examined whether Snoezelen and Stimulus Preference environments have differential effects on disruptive and pro-social behaviors in adults with profound mental retardation and autism. In N=27 adults these target behaviors were recorded for a total of 20 sessions using both multi-sensory rooms. Three comparison groups were created by diagnosis and motor respective linguistic abilities. Each client was exposed to only one multi-sensory room. Results showed that Snoezelen intervention decreased disruptive behaviors only in individuals with autism, while Stimulus Preference increased pro-social behaviors only in participants with profound mental retardation with co-occurring poor motor and linguistic abilities. Furthermore, several trend analyses of the improved behaviors were conducted throughout all sessions toward short and mid term effects of the multi-sensory room applications. These findings support both the prudence of using the Snoezelen room in individuals with developmental disabilities and the importance of using a Stimulus Preference assessment in multi-sensory environments in clients with profound mental retardation.

Den 20 november 1989 antog Förenta nationernas generalförsamling konventionen om barnets rättigheter. Det innebar ett viktigt tillskott till skyddet för de mänskliga rättigheterna. För första gången samlades de rättigheter som tillkommer alla barn och ungdomar upp till 18 år i ett folkrättsligt bindande dokument. Denna skrift innehåller bl.a. konventionens budskap, förteckning över konventionens artiklar och konventionstexten.

OBS! När FN antog och Sverige ratificerade konventionen om barnets rättigheter låg ansvaret inom UD. Därför tog UD fram en skrift om konventionen, samt en lättläst version. Ansvaret finns nu sedan flera år i Socialdepartementet, med Barnombudsmannen som ansvarig myndighet för att sprida information om Barnkonventionen. Därför hänvisar UD till Barnombudsmannen för information och beställning av trycksaker om Barnkonventionen. UD:s skrifter som tidigare distribuerades i tryckt form, finns fortfarande att ladda ner i pdf-format.

Den 20 november 1989 antog Förenta nationernas generalförsamling konventionen om barnets rättigheter. Det innebar ett viktigt tillskott till skyddet för de mänskliga rättigheterna. För första gången samlades de rättigheter som tillkommer alla barn och ungdomar upp till 18 år i ett folkrättsligt bindande dokument. Denna skrift innehåller bl.a. konventionens budskap, förteckning över konventionens artiklar och konventionstexten.

OBS! När FN antog och Sverige ratificerade konventionen om barnets rättigheter låg ansvaret inom UD. Därför tog UD fram en skrift om konventionen, samt en lättläst version. Ansvaret finns nu sedan flera år i Socialdepartementet, med Barnombudsmannen som ansvarig myndighet för att sprida information om Barnkonventionen. Därför hänvisar UD till Barnombudsmannen för information och beställning av trycksaker om Barnkonventionen. UD:s skrifter som tidigare distribuerades i tryckt form, finns fortfarande att ladda ner i pdf-format.

http://www.barnombudsmannen.se/publikationer/

LSS-kommittén har haft i uppdrag att göra en bred översyn av lagen om stöd och service till vissa personer med funktionshinder (LSS) och personlig assistans. Kommitténs förslag innebär att LSS ska bestå som rättighetslag för de personer som har de mest omfattande stödbehoven till följd av funktionsnedsättningar. Det behövs dock flera förändringar av lagen. Ett tydligt barnperspektiv skrivs in i LSS. Staten ska ha ett samlat ansvar för personlig assistans. Det ska också bli tydligare regler för hur behovet av personlig assistans ska bedömas. Vidare ska en ny insats i LSS ge rätt till personlig service och boendestöd. Personer med psykiska funktionsnedsättningar ska ha rätt till insatsen daglig verksamhet om de ingår i personkretsen för stöd och service enligt lagen. Kommittén föreslår att lagen om assistansersättning (LASS) ska upphävas. Tillämpliga delar av denna lag ska istället föras in i LSS. Till betänkandet hör ett antal bilagor som publiceras i en särskild volym.

LSS-kommittén har haft i uppdrag att göra en bred översyn av lagen om stöd och service till vissa personer med funktionshinder (LSS) och personlig assistans. Kommitténs förslag innebär att LSS ska bestå som rättighetslag för de personer som har de mest omfattande stödbehoven till följd av funktionsnedsättningar. Det behövs dock flera förändringar av lagen. Ett tydligt barnperspektiv skrivs in i LSS. Staten ska ha ett samlat ansvar för personlig assistans. Det ska också bli tydligare regler för hur behovet av personlig assistans ska bedömas. Vidare ska en ny insats i LSS ge rätt till personlig service och boendestöd. Personer med psykiska funktionsnedsättningar ska ha rätt till insatsen daglig verksamhet om de ingår i personkretsen för stöd och service enligt lagen. Kommittén föreslår att lagen om assistansersättning (LASS) ska upphävas. Tillämpliga delar av denna lag ska istället föras in i LSS. Till betänkandet hör ett antal bilagor som publiceras i en särskild volym.

Vad vet vi om personer med psykisk funktionsnedsättning? Hur ser deras liv
ut? Får de stöd och omsorg utifrån sina behov? Har de en fungerande boendesituation?
Känner de till sina rättigheter? Och framför allt har de fått det
bättre 17 år efter psykiatrireformen?
På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen genomfört en nationell tillsyn
av kommunernas insatser till personer med psykisk funktionsnedsättning
för åren 2009–2011. Under tillsynsperioden 2009–2011 har totalt 178
kommuner granskats. Den 1 januari år 2010 övertog Socialstyrelsen ansvaret
för tillsynen över socialtjänsten från länsstyrelserna, men villkoren för
uppdraget under åren 2010 och 2011 var desamma som tidigare.
Den nationella tillsynen under åren 2009–2011 har huvudsakligen haft två
inriktningar. Den ena inriktningen avsåg tillsyn av socialtjänsten. Den andra
inriktningen handlade om kommuner och landsting ingått överenskommelser
om samarbete samt om kommuner och landsting upprättat individuella
planer.
Socialstyrelsen har genom tillsynen uppmärksammat ett antal brister som
sammantaget visar att kommun och landsting inte uppfyller de krav och
intentioner som anges i lagar, förordningar och föreskrifter. De nya lagbestämmelserna
som infördes i socialtjänstlagen, SoL, och i hälso- och sjukvårdslagen,
HSL, har inte fått genomslag i kommuner och landsting. De nya
bestämmelserna gäller dels, krav på att kommuner och landsting ska ingå en
överenskommelse om samarbete, dels att kommuner och landsting tillsammans
ska upprätta en individuell plan när en person behöver insatser både
från hälso- och sjukvården och från socialtjänsten och om den enskilde samtycker
till att den upprättas.
Socialstyrelsen konstaterar att:
 Målet med att skapa bostäder i enlighet med målgruppens behov är inte
uppfyllda i alla kommuner.
 Arbetet med att ingå överenskommelser om samarbete mellan kommuner
och landsting behöver förstärkas för att tydliggöra ett gemensamt ansvar
för vård- och stödinsatser för målgruppen.
 Rättssäkerheten i handläggning och dokumentation behöver förstärkas
väsentligt.

Syftet med utvärderingen är att följa upp resultaten från den första nationella utvärderingen, som presenterades 2004 i rapporten "Förskola i brytningstid", och studera förskolereformens genomslag och konsekvenser knappt tio år efter införandet av läroplanen. Utvärderingen sätter också in den svenska förskolan i ett internationellt perspektiv och pekar på viktiga vägval som förskolan står inför i sin fortsatta utveckling.

Utvärderingen bygger dels på en enkätstudie riktad till ledningsansvariga i landets samtliga kommuner och kommundelar, dels fallstudier i ett urval kommuner och förskolor.

Socialstyrelsen presenterar för första gången en samlad uppsättning nationella indikatorer för God vård. Därmed tas ytterligare steg i arbetet med att strukturera uppföljningen av hälso- och sjukvården.

God vård och omsorg

Socialstyrelsen lanserade begreppet God vård 2007 och begreppet
God kvalitet i socialtjänsten 2008. Idag används det gemensamma begreppet God vård och omsorg som samlingsbegrepp för de egenskaper en god vård respektive en god kvalitet i socialtjänsten. God vård och omsorg utgår från lagstiftningen i Hälso- och sjukvårdslagen och Socialtjänstlagen. De sex områdena är

vården och omsorgen ska vara kunskapsbaserad och bygga på bästa tillgängliga kunskap
vården och omsorgen ska vara säker. Riskförebyggande verksamhet ska förhindra skador. Verksamheten ska också präglas av rättssäkerhet
vården och omsorgen ska vara individanpassad och ges med respekt för individens specifika behov, förväntningar och integritet. Individen ska ges möjlighet att vara delaktig
vården och omsorgen ska vara effektiv och utnyttja tillgängliga resurser på bästa sätt för att uppnå uppsatta mål
vården och omsorgen ska vara jämlik och tillhandahållas och fördelas på lika villkor för alla
vården och omsorgen ska vara tillgänglig och ges i rimlig tid och ingen ska behöva vänta oskälig tid på vård eller omsorg.
Innebörden av begreppet God vård inom hälso- och sjukvård förtydligas i rapporten utifrån det arbete som sex expertarbetsgrupper genomfört och inkomna synpunkter från hälso- och sjukvården.

Uppföljningsområden och indikatorer

De hälso- och sjukvårdsövergripande nationella indikatorer som Socialstyrelsen presenterar i denna rapport presenteras inom ramen för uppföljningsområden. Dessa uppföljningsområden visar på viktiga aspekter inom hälso- och sjukvården som tillsammans belyser processer, resultat och kostnaden utifrån God vård.

Sammanlagt presenteras 24 uppföljningsområden och 28 hälso- och sjukvårdsövergripande indikatorer. Rapporten visar på en brist på information för möjligheten att systematiskt och heltäckande följa upp en stor del av de uppföljningsområden som lyfts fram. Genom att identifiera områden som viktiga för uppföljning av God vård tar Socialstyrelsen ett ansvar för att fortsättningsvis stödja arbetet med att utveckla sätt att följa upp de områden som lyfts fram.

Vidare presenteras i rapporten patient- och sjukdomsspecifika indikatorer baserade på Socialstyrelsens nationella riktlinjer. För närvarande finns nationella riktlinjer med indikatorer för hjärtsjukvård, prostatacancer, bröstcancer och kolorektalcancer. Inom kort publiceras även nationella riktlinjer för strokesjukvård samt diabetessjukvård. Ett flertal nationella riktlinjer med indikatorer kommer att publiceras under 2010 och 2011. Indikatorer kommer då att finnas för demens, depression och ångest, rörelseorganens sjukdomar, sjukdomsförebyggande åtgärder, psykosociala insatser för schizofreni samt lungcancer.

Nationella öppna jämförelser och utvärderingar

Socialstyrelsen kommer att använda såväl de hälso- och sjukvårdsövergripande indikatorerna som indikatorerna från de nationella riktlinjerna i återkommande nationella öppna jämförelser och som underlag för uppföljningar och utvärderingar av hälso- och sjukvården. Syftet är att öka tillgängligheten till information om hälso- och sjukvårdens processer, resultat och kostnader och målsättningen är att denna information i sin tur ska användas för förbättringar i hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen kommer också att utifrån de öppna jämförelserna, uppföljningarna och utvärderingarna ge tydliga rekommendationer till såväl landstingen som staten om områden där förbättringar av hälso- och sjukvården bör genomföras. Myndigheten kommer även att bedöma kvaliteten och effektiviteten i hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen har haft i uppdrag att utveckla två nationella kompetenscentrum för att samla och
sprida kunskaper samt stimulera utvecklingen inom områdena demens och demensvård samt
anhöriga till äldre. År 2008 startade Svenskt demenscentrum (SDC), med huvudmännen Stiftelsen
Silviahemmet och Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, och Nationellt kompetenscentrum
Anhöriga (NkA) med Fokus Kalmar, FoU Sjuhärad – Välfärd Högskolan i Borås,
Humanvetenskapliga inst. & eHälsoinstitutet vid Linnéuniversitetet, Anhörigas Riksförbund,
Hjälpmedelsinstitutet, Länssamordnarna för anhörigstöd i Norrland och Landstinget i Kalmar län
som huvudmän.
Socialstyrelsen har låtit utvärdera centrumens verksamheter och utsåg Linköpings universitet som
utvärderare i en lärande utvärdering. Uppdraget har letts av professor Lennart Svensson.
Upplägget av utvärderingen har skett i samverkan med Socialstyrelsen och centrumens
ledningar/medarbetare. Metoderna var kvalitativa intervjuer och enkäter. Tre analysseminarier har
anordnats. Fokus i frågeställningarna har legat på om centrumen uppnått: en kvalitetsmässig
substans i innehållet, en strategisk påverkan gentemot beslutsfattare, en spridning och ett
synliggörande av sitt material, samt att agera som intermediär mellan intressenter inom området.
Enkäterna besvarades av 800 (NkA:s) respektive 2 450 (SDC:s) personer, de flesta personal i
kommunal social-/omsorgsförvaltning. Största andelarna var för NkA anhörigkonsulenter och för
SDC deltagare i webbutbildningen Demens ABC. Två tredjedelar (i båda enkäterna) läste
nyhetsbreven, som över 95 % hade nytta av. Båda centrumens hemsidor och informationsmaterial
var i hög grad uppskattades. En stor majoritet ansåg att centrumens fortsatta existens var
nödvändig.
Utvärderingen fann att båda centrumen lyckats väl i spridning och synliggörande av sina
verksamheter. Konferenser och mötesdagar hade arrangerats. Informationsmaterial av hög
kvalitet hade spridits i hela landet. Hemsidorna var lättillgängliga och informativa.
NkA hade på en landsomfattande nivå byggt upp Blandade lärande nätverk vars verksamhet
byggde på att anhöriga, politiker, tjänstemän och anhörigsamordnare möttes och diskuterade
temafrågor. Nätverken inom respektive temaområden samordnades av en forskare och en
praktiker som tillhandhöll relevant och lättillgänglig forskning och som samlade in och
sammanställde kunskaper från diskussionerna.
SDC hade nått ut på en nationell nivå med sin utbildning Demens ABC, baserad på
Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom. Demens ABC har
i dagsläget genomgåtts av nästan 25 000 personer. Utbildningen har också bidragit till en stor
spridning då deltagarna ofta börjar prenumerera på SDC:s nyhetsbrev.
Politiker ute i landet var delvis nådda, bl.a. genom centrumens deltagande på partiernas kommunoch
landstingsdagar, men inte i stor omfattning. Dock fanns det riksdagspolitiker som lyssnade på
båda centrumen och även äldreministern sökte aktivt del av informationen. Flertalet intervjuade
ansåg att den största nyttan centrumen hittills lett till var att frågan lyfts och kommit på agendan
även bland höga beslutsfattare. En strategisk påverkan kan därmed anses vara uppnådd, vilket
även syns i att de båda centrumen fått nya uppgifter. Både SDC och NkA hade svårigheter att nå
ut till landstingen, särskilt till läkarkåren. Tydliga strategier för framtiden att nå ut till grupper
som läkare, studerande och politiker fanns dock hos båda centrumen.
Forskningsanknytningen i informationsmaterialet var god hos båda centrumen och kontakten med
forskningen inom respektive område var mycket väl tillgodosedd. Inom båda centrumen fanns
3
forskare, även om forskning inte ingick i uppdragen. Den djupare förståelsen för frågorna fanns
på så sätt att flera medarbetare hade en bakgrund ute i verksamheter. Utvärderingens fann därmed
en hög grad av substans i centrumens innehåll och arbete. Båda centrumen har en stark vilja att
påverka för att demensvård respektive anhörigstöd ska bli välkända ämnen för politiker och
allmänhet samt för att vård och stöd ska fungera bättre ute i praktiken. Framförallt har de en vilja
att hjälpa andra, t.ex. ideella organisationer, att påverka genom att bidra med tillförlitlig kunskap.
Utvärderingens samlade bedömning av svar i intervjuer och enkäter var att de positiva svaren om
båda centrumen var helt överskuggande, det framkom få negativa uppfattningar. En negativ sak
var emellertid att flera intervjuade och svarande på enkäten saknade information om andra
anhöriggrupper (än anhöriga till äldre) från NkA. En stark opinion fanns för att NkA:s uppdrag
skulle utökas till att gälla samliga anhöriga. Utvärderingen delar den uppfattningen till fullo då
det finns risk för förvirring och oklarheter hos allmänhet och kommun-/landstingspersonal när de
inte hittar den önskade informationen om anhöriga hos ett kompetenscentrum för anhöriga.
Utvärderingen ser flera framgångsfaktorer som förklarar de båda centrumens framgångar:
En kunnig och engagerad ledning och involverade medarbetare i båda fallen.
Ett öppet klimat som stimulerar till egna initiativ.
Utvecklade kontakter med relevanta aktörer, till stora delar skapade redan
före start vilket gett vinster i form av bra kontaktnät för påverkan.
Förmågan att skapa legitimitet hos forskarsamhället.
En stor efterfrågan på kunskap från omgivningen, där centrumen fyllt ett
vakuum som intermediärer mellan forskning och praktik.
Förmågan att ständigt lära av gjorda erfarenheter och att vidareutveckla
verksamheten.
Socialstyrelsens goda stöd har gett en bra bas för uppbyggnaden av centrumen.
Centrumen saknar inte framtida utvecklingsområden. NkA har ett utvecklingsområde i att utöka
sina målgrupper till samtliga anhöriga. Båda centrumen har en stor utmaning inför framtiden i att
påverka för att forskningen styr mot att de många vita fläckarna på kunskapskartan blir fyllda.
Påverkan på det formella utbildningssystemet i att där få in utbildningar om demens och anhöriga
är en viktig uppgift för framtiden. NkA ser en utmaning i att lyfta frågan till samhällsnivån för att
nå en anhörigvänlig vård och omsorg och påverkan av arbetslivet. SDC ser en utmaning i att med
fortsatt hög kvalitet kunna möta upp en ökad efterfrågan av rådgivning.
Båda verksamhetsledarna ansåg att de fått ett gott och tillräckligt stöd från Socialstyrelsen under
etableringsfasen av centrumen. Kontakten hade varit mycket god, det hade varit ett "äkta
samarbete" med en bra dialog. I framtiden, ansåg centrumen, borde dock finansieringen höjas och
indexregleras så att mer insatser kunde utföras där de såg stora behov. Utvärderingen finner att
Socialstyrelsens agerande under hela fasen bör utgöra en god modell inom myndigheten – och
även spridas som ett lärande exempel till andra myndigheter.
Utvärderingens övergripande slutsats är att det finns goda skäl för att de båda centrumen ska få
fortsätta med, och vidareutveckla, sina verksamheter i ett mer långsiktigt perspektiv, vart och ett
efter sina olika förutsättningar och med delvis skilda strategier. Båda har svarat väl upp mot det
stora trycket från samhället på mer kunskap och de kommer att behövas framöver eftersom dessa
frågor fortsätter att vara aktuella i allt högre grad.

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd innehåller 43 rekommendationer. I tillstånds- och åtgärdslistan ovan finns samtliga tillstånd och åtgärder presenterade.

Centrala rekommendationer som medför ekonomiska och organisatoriska konsekvenser

Socialstyrelsen bedömer att rekommendationerna om samordnade åtgärder, familjeinterventioner, psykologisk behandling och arbetslivsinriktad rehabilitering är de som får störst konsekvenser. Dessa rekommendationer kommer få såväl ekonomiska som organisatoriska konsekvenser, då de ställer krav på förändringar av hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens organisationsstruktur samt investeringar i personal och kompetens.

Socialstyrelsens bedömningar av rekommendationernas ekonomiska och organisatoriska konsekvenser har utgått från den verksamhet som hälso- och sjukvården och socialtjänsten bedriver i dag. Informationen om vilka åtgärder som utförs och i vilken utsträckning dessa utförs är dock ofta bristfällig, vilket gör bedömningen svår.

Flera åtgärder som Socialstyrelsen rekommenderar har utvecklats internationellt och är nya för psykiatrin och socialtjänsten. Under arbetet med framtagandet av de nationella riktlinjerna för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd har det blivit tydligt att det finns ett behov av att utveckla en organisation och modeller för hur ny kunskap ska kunna omsättas i praktiken.

Samordnade åtgärder tidigt – och även senare

Socialstyrelsen rekommenderar samordnade åtgärder som omfattar samhällsbaserad uppsökande vård och omsorg enligt den så kallade ACT-modellen (Assertive Community Treatment) med tillägg av familjeinterventioner och social färdighetsträning för personer som är nyinsjuknade i psykossjukdom. Dessa åtgärder tycks ge positiva effekter på möjligheten att ha ett självständigt boende och att personen tillbringar färre dagar på sjukhus.

Socialstyrelsen rekommenderar även så kallad intensiv case management enligt ACT-modellen för personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd som är högkonsumenter av vård, riskerar att ofta bli inlagda på psykiatrisk vårdavdelning eller avbryter vårdkontakter. Jämfört med sedvanlig behandling minskar åtgärden antalet vårdtillfällen, dagar på sjukhus, risken för hemlöshet och arbetslöshet samt ger en större stabilitet i boendet.

Rekommendationerna kräver ökad samverkan mellan hälso- och sjukvården (psykiatrin) och socialtjänsten. På kort sikt innebär rekommendationen ökade kostnader för både hälso- och sjukvården och socialtjänsten, framför allt för utbildning, handledning och eventuellt personaltillskott. På längre sikt bedömer Socialstyrelsen dock att kostnaderna kommer vara oförändrade eller lägre jämfört med i dag bland annat genom minskade kostnader för sjukhusvård.

Familjeinterventioner

Socialstyrelsen rekommenderar familjeinterventioner till personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd som har kontakt med sin familj eller närstående. Insatsen minskar återfall och inläggning på sjukhus och tycks förbättra personens sociala funktion och livskvalitet samt det känslomässiga klimatet i familjen.

Rekommendationen medför ökade kostnader till en början för kompetensutveckling för personalen och ett eventuellt ökat personalbehov. På sikt bedömer Socialstyrelsen dock att kostnaderna bli oförändrade eller lägre jämfört med i dag som en följd av en mer samordnad och flexibel verksamhet, och som en följd av ett minskat antal återfall och inläggningar på sjukhus.

Tillgång till psykologisk behandling med kognitiv beteendeterapi

Socialstyrelsen rekommenderar att hälso- och sjukvården erbjuder individuell kognitiv beteendeterapi (KBT) till personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd med så kallade kvarstående symtom. Huvudskälet till rekommendationen är att behandlingen visar positiva effekter på kvarstående symtom och på centrala problem för individen. Hälso- och sjukvården kan även erbjuda musikterapi när personer har behov av så kallade icke-verbala terapiformer.

Socialstyrelsen är medveten om att det råder stor brist på personal med adekvat kompetens inom kognitiv beteendeterapi. Rekommendationen ställer krav på att varje landsting och region gör en analys av nuläget när det gäller tillgång till personal med rätt kompetens och hur man utformar effektiva behandlingar. Socialstyrelsen bedömer att kostnaderna för hälso- och sjukvården ökar på kort sikt, men kostnaderna förväntas sedan återgå till befintliga nivåer alternativt till en lägre nivå.

Arbetslivsinriktad rehabilitering i samverkan

Socialstyrelsen rekommenderar arbetslivsinriktad rehabilitering enligt IPS-modellen, då metoden är bättre än arbetsförberedande träningsmodeller när det gäller att skaffa arbete åt personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd som har en vilja och motivation till ett arbete.

Ansvaret för arbetslivsinriktad rehabilitering ligger i dag hos flera olika myndigheter i Sverige. Det är inte givet hur den rekommenderade åtgärden ska placeras in i det svenska vård- och stödsystemet. Det finns därmed ett behov av att fortsätta med försöksverksamheter i samverkan mellan olika berörda myndigheter. En förutsättning för att kunna genomföra rekommendationen är att hälso- och sjukvården och socialtjänsten samverkar och har kontakt med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Socialstyrelsen bedömer att kostnaderna till en början kommer att öka för hälso- och sjukvården och socialtjänsten i och med att personalen behöver fortbildning och handledning samt en förändrad organisation. På sikt kommer dock kostnaderna för hälso- och sjukvård, socialtjänst och andra delar av samhället att minska.

Brist på datakällor försvårar uppföljningen

Socialstyrelsen har utarbetat 22 indikatorer för uppföljning inom det psykosociala området för personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd.

Ett stort problem för uppföljningen inom det psykosociala området är att det i dag saknas datakällor. Bristen på datakällor gör att uppföljningen av de åtgärder som rekommenderas i riktlinjerna till stor del får begränsas till om den psykiatriska verksamheten och socialtjänsten i dag kan erbjuda dessa insatser. En utveckling av datakällor pågår och på sikt kommer sådana indikatorer att utformas som kan ge kunskap om de processer som används på det psykosociala området och vilka resultat de ger.

Några indikatorer som föreslås är i nuläget inte möjliga att följa på nationell nivå. De bör dock börja användas i uppföljningen av den psykiatriska verksamheten och socialtjänstens verksamhet för personer med psykisk funktionsnedsättning. Sammanlagt har 15 nationella indikatorer tagits fram för uppföljning av den psykiatriska verksamheten och 12 nationella indikatorer för socialtjänstens verksamhet för personer med psykisk funktionsnedsättning. Dessutom föreslås fyra mer generella indikatorer för att spegla resultatet av huvudmännens åtgärder på det psykosociala området.

Som ett led i säkerställandet av trygghet, lämplighet och etik i utövande av sörjandestöd i Sverige har vi som forskare och praktiskt verksamma på detta område studerat andra länders regelverk. Då vi anser, att Storbritannien och Nordirland (refereras i texten till U.K.) kommit långt i detta hänseende - och vi också beretts tillfälle att på plats ta del av engelska stödorganisationers arbetssätt och vägledande regler - vill vi gärna vidarebefordra dokumentet och regelverket " Standards for Bereavement Care in the UK", i svensk version "De nationella riktlinjerna för sörjandestöd i Storbritannien och Nordirland". Detta sker med de engelska upphovsmännens samtycke och förhoppning om att värna om sörjandestödet även utanför deras hemland. (Engelsk titel: Standards for Bereavement Care in the UK).

Socialstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att långsiktigt säkerställa
verksamhet i form av ett nationellt kompetenscentrum för anhörigstöd samt
ett nationellt kompetenscentrum inom demensområdet.
Nationellt kompetenscentrum Anhöriga (NkA) och Svenskt Demenscentrum
(SDC), som inrättades 2008, har sedan starten bedrivit sin verksamhet
utifrån ettåriga regeringsuppdrag. Socialstyrelsen ansvarar för ett flertal
andra nationella centrumbildningar med olika karaktär och förvaltning. I
jämförelsesyfte har erfarenheterna från två andra centrumbildningar sammanställts.
De är Nationellt Kunskapscenter för dövblindfrågor (NKCdb) och
Nationella funktionen för sällsynta diagnoser (NFSD), vilka båda har ett
uppdrag av likartad karaktär som NkA och SDC. Förvaltningen av NKCdb
och NFSD bygger på upphandling.
Erfarenheterna visar att upphandling av nationell kompetenscentrumverksamhet,
medför påtagliga svårigheter. Det främsta skälet är att det saknas
konkurrerande anbudsgivare. Därmed blir inte upphandling ett verktyg för att
driva fram bästa möjliga kvalitet. Ett vanligt ska- krav vid upphandling, är att
anbudsgivaren ska ha erfarenhet av motsvarande verksamhet, något som
oftast inte finns. Eftersom det heller inte handlar om konkurrens om pris, dvs.
ersättning för att driva verksamheten, faller också denna anbudsskiljande
faktor bort. Det är Socialstyrelsens erfarenhet att upphandling är en resurskrävande
uppgift, både för Socialstyrelsen och anbudsgivare, till ringa
nytta.
En verksamhet som har ettårig finansiering har svårt att utvecklas långsiktigt.
Både NkA och SDC med sina utvidgade uppdrag kan svårligen leva upp
till uppdragen på en sådan osäker ekonomisk grund. NkA och SDC har under
de åtta år de funnits, byggt upp mycket omfattande nätverk av kontaker,
något som skulle raseras om en annan aktör fick uppdraget.
Mot denna bakgrund, bedömer Socialstyrelsen, för att långsiktigt säkerställa
verksamheten, att Nationellt kompetenscentrum Anhöriga (NkA) och
Svenskt Demenscentrum (SDC) bör få en treårig statsbidragsfinansiering.
Socialstyrelsen ska följa upp och utvärdera att verksamheterna bedrivs i
enlighet med uppdragen. Socialstyrelsen anser att en utvecklad uppföljning
och utvärdering kan vara ett sätt att kvalitetssäkra verksamheterna. Därför
har Socialstyrelsen tagit fram ett förslag på hur en årlig uppföljning av
verksamheterna skulle kunna genomföras. Genom uppföljning och utvärdering
av verksamheterna får Socialdepartementet och regeringen en fortlö-
pande information om verksamheternas resultat.

Syftet med projektet var att starta ett nationellt kunskapsnätverk inom området psykiska funktionshinder och hjälpmedel. Kunskapsnätverket ska fungera som utbildare inom området, visa på arbetsmetoder för utprovning av hjälpmedel, ge information, råd och stöd i förskrivningsprocesser och utgöra en mötesplats för olika aktörer inom området psykisk ohälsa

Detta nationella kunskapsstöd ska stödja vårdgivarna att utveckla den palliativa vården, underlätta uppföljning och kvalitetssäkring samt tillgodose en likvärdig vård för patienterna. Socialstyrelsens kunskapsstöd och det nationella vårdprogrammet för palliativ vård, som tagits fram av professionen själv, kompletterar varandra och kan tillsammans utgöra en gemensam grund för ett gott omhändertagande av personer i livets slutskede.

De primära målgrupperna för kunskapsstödet är beslutsfattare inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, såsom politiker, chefstjänstemän och verksamhetschefer. En annan viktig målgrupp är professionen.

Kunskapsstödet fokuserar på palliativ vård i livets slutskede.

En gemensam uppfattning om vårdens innehåll underlättar samordning

En god palliativ vård utgår från de fyra hörnstenarna symtomlindring, multiprofessionellt samarbete, kommunikation och relation samt stöd till närstående. Vården ska omfatta alla, oavsett ålder och diagnos.

För att underlätta planering, ansvarsfördelning och samordning mellan olika aktörer behöver hälso- och sjukvården och socialtjänsten utforma sin palliativa vård och omsorg efter de fyra hörnstenarna och ha en gemensam utgångspunkt i processen för god palliativ vård.

Det har också betydelse att hälso- och sjukvården och socialtjänsten använder termer och definitioner om palliativ vård på ett konsekvent och systematiskt sätt. Det är en förutsättning för förbättrad informationsöverföring och dokumentation, och därmed för en säker vård för patienten. För att underlätta detta arbete har Socialstyrelsen har tagit fram ett antal termer och definitioner om palliativ vård i livets slutskede.

En anpassad palliativ vård

Den palliativa vården i livets slutskede behöver vidgas till att omfatta fler diagnoser än cancer, som den palliativa vården traditionellt har utgått från, och integreras i vården av kroniska sjukdomar. Det är angeläget för att bland annat kunna möta de äldres behov. Symtomlindring, självbestämmande, delaktighet och det sociala nätverket är väsentliga delar för livskvaliteten och för en god vård i livets slutskede.

Barn som får palliativ vård behöver, precis som vuxna, vårdas utifrån sina individuella behov. Det är angeläget att personal inom vård och omsorg som ger palliativ vård till barn har kunskap om och kompetens i att kommunicera med barn.

Samordning krävs på alla nivåer

Samordning är en grundläggande förutsättning för en god palliativ vård. Hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska samordna sina olika insatser så att vården och omsorgen blir av god kvalitet för den enskilda patienten.

Svårt sjuka personer är ofta särskilt beroende av god kontinuitet i vård och omsorg. Vid livshotande tillstånd ska en fast vårdkontakt utses och den fasta vårdkontakten ska vara legitimerad läkare. Inom kommunal hälso- och sjukvård där det inte finns läkare ska den medicinskt ansvariga sjuksköterskan se till att det finns rutiner för att läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal kontaktas när en patients tillstånd fordrar det.

Hälso- och sjukvården ska också ge information och samråda med patienten om olika behandlingsalternativ. Det har betydelse att informationen anpassas efter personens förmåga att ta till sig det som sägs.

Närstående har rätt att få stöd

Socialtjänsten ska erbjuda stöd till personer som vårdar eller stöder en närstående som är långvarigt sjuk, äldre eller har en funktionsnedsättning. När det gäller barn som har en svårt sjuk och döende förälder ska hälso- och sjukvården uppmärksamma barnets behov av information och stöd.

Det är viktigt att hälso- och sjukvården och socialtjänsten tar ställning till hur ett stöd till närstående bör utformas.

Etiska frågor är centrala i palliativ vård

Vård i livets slutskede kräver ofta etiska överväganden. Det är därför angeläget att vård- och omsorgspersonal får kunskap om etiska principer, förhållningssätt och bemötande, och får möjlighet att samtala om etiska frågor.

Rekommendationer om specifika åtgärder

Socialstyrelsens rekommendationer för palliativ vård i livets slutskede omfattar cirka 30 rekommendationer om specifika åtgärder. Rekommendationerna har tagits fram enligt processen för nationella riktlinjer och fokuserar på symtomlindring och kommunikation.

Socialstyrelsens rekommendationer avser att bidra till att hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens resurser används effektivt, fördelas efter behov samt styrs av systematiska och öppna prioriteringsbeslut. Rekommendationerna ska främst ge vägledning för beslut på gruppnivå.

Några rekommendationer har Socialstyrelsen bedömt som särskilt centrala ur ett styr- och ledningsperspektiv. Det gäller exempelvis rekommendationerna om att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda

fortbildning och handledning i palliativ vård till personal inom vård och omsorg, i syfte att lindra symtom och främja livskvalitet hos patienter i livets slutskede
regelbunden analys och skattning av smärta hos patienter som har smärta i livets slutskede samt strukturerade bedömningar av patientens symtom, i syfte att ge patienten en så adekvat symtomlindring som möjligt
samtal med patienter om vårdens innehåll och riktning i livets slutskede, i syfte att förebygga oro och missförstånd samt förbättra livskvaliteten hos personer i livets slutskede.
Rekommendationerna och bedömningarna kan få konsekvenser för vården och omsorgen

Socialstyrelsen uppskattar att bedömningarna och rekommendationerna i kunskapsstödet kan få betydande organisatoriska och ekonomiska konsekvenser för hälso- och sjukvården och socialtjänsten, eftersom tillgången till palliativ vård i dag är liten i jämförelse med behovet. Dessutom är den ojämnt fördelad över landet.

När det gäller konsekvenser för rekommendationer om specifika åtgärder bedömer Socialstyrelsen att rekommendationerna om fortbildning och handledning av personal som ger palliativ vård kan få betydande ekonomiska konsekvenser för hälso- och sjukvården och socialtjänsten, eftersom de gäller en så stor grupp. Kostnadsökningen är dock svår att beräkna eftersom det beror på hur många som deltar och hur omfattande fortbildningen och handledningen är.

Rekommendationerna om smärtanalys och regelbunden smärtskattning samt regelbunden användning av symtomskattningsinstrument kan leda till ökade kostnader på kort sikt. Kostnaderna gäller då främst utbildning av personal, anpassning av symtomskattningsinstrument till lokala förhållanden och utveckling av rutiner för användning och dokumentation.

Rekommendationen om att erbjuda samtal med patienter om vårdens innehåll och riktning i livets slutskede kan leda till en kostnadsbesparing för hälso- och sjukvården. Tidsåtgången för samtalen i sig leder endast till marginellt ökade kostnader.

Indikatorer och datakällor

Socialstyrelsen har tagit fram förslag på sex indikatorer och tre utvecklingsindikatorer som ska kunna spegla kvaliteten i den palliativa vården. Indikatorerna ska kunna användas som underlag för uppföljning och utveckling av verksamheter samt för öppen redovisning av hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens strukturer, processer, resultat och kostnader.

Ett stort problem för uppföljningen av den palliativa vården är att det i dag saknas datakällor. Det visar bland annat Socialstyrelsens kartläggning av information om personers sista tid i livet från sex olika nationella kvalitetsregister.

Socialstyrelsens bedömning är att de nationella registren kan förbättras, både när det gäller generell information om de avlidna och när det gäller specifikt information om palliativ vård. Till exempel saknas ofta information om var personer avlider, och särskilda palliativa vårdinsatser redovisas i mycket liten utsträckning i registren. En bidragande orsak kan vara att klassifikationen av vårdåtgärder (KVÅ) för närvarande inte medger någon noggrannare beskrivning av vad som görs.

HabQ är ett samarbete mellan föreningen Sveriges habiliteringschefer och flertalet regioner/landsting samt Hälsouniversitetet - Avdelningen för fysioterapi i Linköping.

Om tillsyn på natten för äldre personer med hemtjänst. Projektet "Nattfrid" handlade om att erbjuda äldre personer i eget boende tillsyn på natten med hjälp av en webbkamera istället för eller som ett komplement till tillsyn genom personligt besök. Under perioden september 2011 till och med oktober 2012 genomfördes projektet i tre kommuner, Göteborg, Järfälla och Varberg. 23 personer fick tillsyn på natten via webbkamera. Rapporten innehåller en utvärdering av projektet. FoU-enheterna FoU i Väst/GR och FOU har undersökt de äldre personernas, anhörigas och nattpersonalens upplevelser av tillsyn via webbkamera. De har också gjort en kostnadsmässig jämförelse mellan de båda formerna av tillsyn.

Det är angeläget att särskilt personligt stöd blir en flexibel insats som kan kompletteras dels efter individuella behov, dels efter förändrade förutsättningar beroende på teknikutveckling och annan kunskaps- och kompetensutveckling. Det är därför inte rimligt att precisera en heltäckande katalog av åtgärder som skall ingå i insatsen. Utifrån dagens erfarenhet av innehållet i råd och stöd kan dock tre delar utgöra bas i särskilt personligt stöd; Kunskapsstöd, psykosocialt stöd och särskilt kompletterande stöd.

Det är viktigt att det inte utvecklas någon skarp gräns mellan dessa delar eftersom det är en styrka om den samlade kompetensen kan samverka på det sätt som bäst motsvarar individens behov. Detta gränsöverskridande arbetssätt kan även i fortsättningen medföra problem i avgränsningen av insatsen, men en efterfrågan på tydliga riktlinjer och detaljstyrning måste vägas mot de enskildas behov av individuellt anpassade åtgärder.

Förtydligandet av insatsen innebär i huvudförslaget att det inom särskilt personligt stöd skall vara möjligt att komplettera kvalitativt eller kvantitativt med åtgärder som kan betraktas ingå i habilitering och rehabilitering om dessa behov inte tillgodoses på annat sätt. Detta gäller alla de fyra delar som normalt anses ingå i habilitering och rehabilitering - medicinska, psykologiska, sociala och pedagogiska.

Alkoholfrågan är något som berör de flesta och många av oss bär på minnen och erfarenheter som vi kanske aldrig fått sätta ord på. Barns erfarenheter och upplevelser av alkohol har vi samlat i vår bok: Lyssna på barnen

Om föräldrar missbrukar, så leder detta ofta till att en väl bevarad familjehemlighet styr hela familjens liv. Genom föreläsningar och reportage berättar människor om sina egna erfarenheter.

Blå Bandet är en del av ett stort internationellt nätverk som i de flesta länder kallas Blå Korset. Våra systerorganisationer i Norge och Danmark, arbetar förutom med förebyggande arbete, också med vård och rehabilitering av missbrukare och deras familjer.