Stöd till barn som bevittnat våld mot mamma. Resultat från en nationell utvärdering
- Författare
- Broberg, A., Almqvist, L., Axberg, U., Almqvist, K., Cater, Å., Eriksson, M., Forssell, A., Grip, K., Iversen, C., & Sharifi, U.
- Titel
- Stöd till barn som bevittnat våld mot mamma. Resultat från en nationell utvärdering
- Utgivningsår
- 2011
- Stad
- Göteborg
- Utgivare
- Göteborgs Universitet i samarbete med Karlstads Universitet, Uppsala Universitet och Örebro Universitet.
- Sammanfattning
Barn som bevittnar våld mot en förälder som de är beroende av för sitt välbefinnande
utsätts för en form av våld. Barn behöver – i synnerhet under den tidiga barndomen –
föräldrar som prioriterar barnets behov framför sina egna. När barnets ena förälder –
eller någon annan som bor med familjen – slår eller förgriper sig på den andra föräldern
blir barnet känslomässigt övergivet och skyddslöst.
Barn kan bevittna våld mot en primär omsorgsgivare under kortare eller längre
perioder i sitt liv, men ofta innebär det ett liv begränsat av olika typer av makt,
övergrepp och förtryck. Sådana upplevelser medför en ökad risk för att barnet utvecklar
problem såsom posttraumatisk stress, depression, beteendeproblem och problem med
sociala relationer – både inom familjen och med kamrater.
Sedan 2007 är socialtjänstens ansvar, för att barn som bevittnat våld får det stöd och
den hjälp de behöver, förtydligat i Socialtjänstlagen.
Det viktigaste stödet för barn som bevittnat våld mot sin mamma är skydd från fortsatt
utsatthet. Internationellt sett är den vanligaste formen av stöd till barn, utöver sådant
skydd, samtal i grupp. Det finns dock stora skillnader mellan vilka mål programmen är
tänkta att uppnå, vilket medför att utvärderingsstudier använder varierande mått för att
bedöma vad som är ett "lyckat utfall". Detta försvårar i sin tur jämförelser av
utvärderingar av dessa program. I Sverige är den vanligaste typen av insats fortfarande
individuella samtal, även om gruppverksamheter för barn har blivit vanligare de senaste
10 åren. Kunskapen om effekterna av de metoder som utvecklats inom och utom
socialtjänsten för att stödja barn som bevittnat våld mot mamma är fortfarande
begränsad internationellt och i Sverige är den i stort sett obefintlig.
Göteborgs universitet fick 2008 i uppdrag av Socialstyrelsen att utvärdera effekten av
insatser riktade till barn som bevittnat våld mot sin mamma. Syftet med utvärderingen
var att studera förändringar i barns hälsa och välbefinnande efter stödinsatser, med
utgångspunkt i mammors och barns beskrivningar. Detta syfte preciseras i följande
frågeställningar:
1. Hur såg barnens familjesituation ut med avseende på vårdnad, boende och
umgänge och utsatthet för våld, samt barnens hälsa och välbefinnande när
insatsen påbörjades?
2. Förändrades barnens hälsa och välbefinnande från när insatsen påbörjades till
ett år senare som en konsekvens av insatsen, och skiljde sig förändringen åt
mellan olika typer av insatser?
3. Skiljde sig förändringarna åt gällande: barnens ålder och kön, våldsutsatthet eller
problembelastning, mammans socioekonomiska status, omfattningen av insatsen,
eller tiden för insatsen i barnens liv?
4. Hur stor andel av barnen hade problem på klinisk nivå gällande allmän psykisk
ohälsa och trauma före och efter de olika insatserna?
5. Hur nöjda var mammorna och barnen med de insatser de hade fått? Skiljde sig
deras nöjdhet mellan olika insatser?
Metod; Åtta exempel på "lovande" och finansiellt och personellt stabila verksamheter
som vi benämner verksamheter inriktade på arbete med våld (dvs. verksamheter med
7
grupp- eller individuellt inriktat stöd riktat specifikt till barn som bevittnat våld mot
mamma från hennes partner) jämfördes med; barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), som
bedömdes ha ett samhälleligt uppdrag att ge stödinsatser och professionell behandling
till barn, skyddade boenden för kvinnor (SBo), som har ett uppdrag att ge skydd och stöd
primärt till kvinnor men som ofta även erbjuder stöd till kvinnornas barn samt
socialtjänstverksamheter, dels i form av Individ- och familjeomsorgen (IFO), som
bedömdes ha ett samhälleligt uppdrag att ge skydd och stöd till barn i allmänhet, och
dels i form av familjerätten (FamR), som bedömdes ha en primärt utredande funktion.
Denna rapport baseras på mammornas skattningar av 295 barn mellan 3 och 13 år. Av
dessa har 64 barn i åldern 9-13 år därutöver själva deltagit som informanter.
Studien genomfördes genom mätning vid tre tillfällen; före eller i samband med att
stödinsatsen påbörjades (förmätning), efter avslutad stödinsats 4-6 månader senare
(eftermätning) samt 11-13 månader efter att insatsen påbörjats (ettårsuppföljning).
Datainsamlingen bestod av intervjuer genomförda av oberoende intervjuare, oftast i
barnens hem. Mammorna, och de barn som var över 9 år, fick därutöver själva fylla i
frågeformulär rörande psykisk hälsa och välbefinnande.
Resultat; Barn som hade haft kontakt med verksamheter med insatser direkt riktade till
barn (verksamheter inriktade på arbete med våld & BUP), fick en minskad
problembelastning från förmätning till ettårsuppföljning. Effekten var dock liten och
även vid ettårsuppföljningen låg mammornas skattningar av barnens psykiska ohälsa
klart högre jämfört med barn 'i allmänhet'. Symtomens inflytande över barnens
vardagsliv minskade, framför allt för barnen som haft kontakt med BUP. Barn som hade
haft kontakt med verksamheter som inte hade ett direkt stöd riktat till barnen själva
(SBo/IFO & FamR), hade samma genomsnittliga höga grad av problembelastning vid
ettårsuppföljningen som vid förmätningen, och funktionsinskränkningen (d.v.s.
symtomens påverkan på barnens vardagsliv) ökade. Mammornas globala skattning av
hur barnets psykiska ohälsa förändrats pekade i samma riktning; de som hade haft
kontakt med verksamheter som hade insatser direkt riktade till barn, och i synnerhet
mammorna vars barn haft kontakt med BUP, upplevde den största förbättringen.
När hänsyn togs till skillnader i bakgrundsvariabler, insatsens omfattning,
förmätningsvärden och bortfall fanns en tendens till att verksamheterna med stöd direkt
till barnen hade bättre effekt, och att längre insatser hade bättre effekt än kortare.
Analysen visade också att barn vars mammor har varit utsatta för fysiskt våld under det
senaste halvåret tenderade att ha en sämre utveckling av sin psykiska hälsa och att
yngre barns psykiska hälsa tenderade att utvecklas bättre jämfört med äldre barns.
Generellt gällde också att barn som hade en hög grad av psykisk ohälsa vid förmätningen
förbättrades mer än barn som inte hade lika stora bekymmer.
Barn som hade haft kontakt med verksamheter med insatser direkt riktade till dem
(verksamheter inriktade på arbete med våld & BUP), förbättrade tydligt sin förmåga att
reglera känslor av ilska, ledsnad och rädsla. Någon motsvarande förändring sågs inte
hos barn som haft kontakt med övriga verksamheter (SBo/IFO & FamR).
När hänsyn togs till skillnader i bakgrundsvariabler och förmätningsvärden fanns
fortsatt statistiskt signifikanta skillnader. Dessa skillnader visade att barn som haft
kontakt med verksamheter med insatser direkt riktade till dem (verksamheter inriktade
på arbete med våld & BUP), förbättrades i sin förmåga till känslomässig reglering
jämfört med barn i övriga verksamheter (SBo/IFO & FamR). Generellt förbättrades barn,
8
som hade sämre regleringsförmåga vid förmätningen, i högre grad än barn som inte
hade lika stora bekymmer.
Enligt de 9-13-åriga barnens egna skattningar minskade deras symtom på
posttraumatisk stress och deras generella ångestsymtom minskade betydligt. Många
barn fortsatte dock att ha höga symtomnivåer även vid ettårsuppföljningen. I övrigt
kunde inga statistiska förändringar påvisas rörande barnens självskattningar.
Mammorna vars barn haft kontakt med verksamheter som erbjöd insatser direkt riktade
till barnen var betydligt mer nöjda än övriga mammor. Mest nöjda var de mammor som
haft kontakt med verksamheter inriktade på arbete i grupp med barn och mammor.
Barnen i åldern 9-13 år, varav de allra flesta deltagit i grupp för barn som bevittnat våld,
var själva generellt nöjda eller mycket nöjda med den kontakt de haft med
verksamheten.
Slutsatser och rekommendationer; Barn som bevittnat våld mot mamma har i betydligt
högre utsträckning än barn i allmänhet olika symtom på psykisk ohälsa. De utgör
därmed en riskgrupp som behöver uppmärksammas och många har behov av stöd och
behandling. Därför behöver samhället arbeta såväl preventivt som stödjande och
behandlande för att lindra kortsiktiga och förhindra långsiktiga konsekvenser av våldet.
Baserat på undersökningens resultat rekommenderar vi följande:
Barn som bevittnat våld mot mamma och utvecklat en egen problematik har
nytta av insatser som riktas direkt till dem. De bör därför erbjudas sådana
insatser. Insatserna bör utformas mot bakgrund av bästa aktuella kunskap på
området och ha tillräcklig omfattning för att barnet ska förbättras.
Verksamheter inriktade på att ge stöd till barn som bevittnat våld mot sin
mamma, och till deras mammor, är uppskattade och bidrar på ett positivt sätt till
barnens psykiska hälsa. Kunskapen om olika metoders värde är dock fortfarande
bristfällig, och det finns därför anledning att stödja fortsatt metodutveckling i
verksamheterna liksom fortsatt utvärdering av dem.
Tillgången till effektiva behandlingsmetoder för barn som traumatiserats av att
uppleva våld mot sin mamma, och därmed utvecklat en egen problematik, måste
förbättras inom barn- och ungdomspsykiatrin. Det finns annars risk för att
verksamheter med inriktning på barn som bevittnat våld mot mamma kommer
att användas som ersättning för barnpsykiatrisk vård trots att de ofta saknar de
resurser och den kompetens som detta förutsätter.
Socialtjänsten, och barn- och ungdomspsykiatrin, måste utforma sitt arbetssätt så
att föräldrar och barn ges möjlighet att berätta om förekomst av våld i familjen,
genom att man vid åtminstone något tillfälle talar enskilt såväl med vardera
föräldern som med barnen.
Strukturerade riskbedömningar av barnets och mammans situation saknas ofta
trots att regelbundet umgänge upprätthålls med en pappa som utsatt mamma,
och ibland även barnet, för våld. Dessutom finns det i dessa fall ofta risk för att
pappan har allvarliga alkoholproblem. Det är därmed svårt att bedöma vilka
risker barnet utsätts för och om barnens rätt till skydd är tillgodosett. Metoder
för strukturerade risk-/skyddsbedömningar för barn som har bevittnat våld i
familjen behöver utvecklas och spridas till dem som arbetar i socialtjänst och
barn- och ungdomspsykiatri.
9
Barns rätt till nödvändig behandling måste stärkas, så att inte barnens
svårigheter lämnas obehandlade på grund av föräldrars oenighet. De föreslagna
förändringarna rörande socialtjänstens ansvar avsedda att underlätta för barn att
få behandling inom t.ex. BUP, även om en vårdnadshavare motsätter sig detta,
behöver följas noga med avseende på hur de fungerar i praktiken.
Barn har rätt till skydd från våld. Om inte våldet mot mamma upphör kan inte
barnen tillgodogöra sig andra insatser och deras hälsa äventyras. Åtgärder som
bidrar till att våldet upphör behöver prioriteras.