Korttidsplats – vårdform som söker sitt innehåll
- Författare
- Meinow, B., & Wånell, S. E.
- Titel
- Korttidsplats – vårdform som söker sitt innehåll
- Utgivningsår
- 2011
- Stad
- Stockholm
- Utgivare
- Rapporter/Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum 2011:6
- Sammanfattning
Denna rapport har kommit till på uppdrag dels från Södermalms stadsdelsförvaltning,
dels Äldreförvaltningen i Stockholms stad. Bakgrunden
är önskemålet från såväl Södermalms stadsdelsnämnd som stadens
äldrenämnd att se vilken roll korttidsvården har och kan ha, och om de
prioriteringar som skett under 2000-talet gagnat de äldre. Korttidsplats,
som är det begrepp Socialstyrelsen rekommenderar, har olika funktioner,
och inkluderar korttidsvård efter sjukhusvistelse, växelvård, avlastning
av anhörig och vård i livets slutskede.
På uppdrag av Södermalms stadsdelsförvaltning har en randomiserad
studie genomförts där de som ansökte om korttidsplats men fick avslag
lottades så att hälften, interventionsgruppen, fick korttidsplats medan
kontrollgruppen gick direkt hem med de insatser stadsdelsförvaltningen
beviljat. Denna studie utökades med ett uppdrag från Socialstyrelsen att
studera alla som skrivs ut från sluten vård under en månad till hemmet
på Södermalm. På uppdrag av Äldreförvaltningen har dessa båda studier
kompletterats med en genomgång av artiklar och rapporter om korttidsvård
samt analys av data avseende stadens korttidsvård.
De som kommer till ett korttidsboende befinner sig i en mycket skör
situation i livet. Korttidsplats för återhämtning, mobilisering och fortsatt
rehabilitering efter sjukhusvård utvecklades i hela landet efter Ädelreformen,
och har fortsatt att sedan dess öka i många kommuner. Bidragande
orsak har varit allt färre vårdplatser och kortare vårdtider i den
somatiska vården samt att fler har hemtjänst och färre bor i särskilt
boende.
Andelen äldre som erhåller korttidsplats varierar mellan landets
kommuner, liksom mellan Stockholms stadsdelar. I Göteborg hade 2008
1,4 procent av de som är 65 år och äldre korttidsplats, i Stockholm var andelen
0,25 procent.
I Stockholms stad har antalet som beviljas korttidsplats minskat sedan
2001. Det är främst korttidsvård efter sjukhusvistelse som minskat,
medan korttidsvård som anhörigstöd endast minskat marginellt. Minskningen
är tydligast för de äldre kvinnorna, under en fyraårsperiod 2007-
2010 minskade antalet kvinnor 85 år och äldre som fick korttidsplats från
186 till 82, för männen var minskningen från 116 till 88 personer.
Några skäl till att korttidsplats numera sällan erbjuds efter sjukhusvistelse
är att inte förlänga vårdkedjan och att staden inte erbjuder rehabilitering
inom korttidsvården eftersom rehabilitering i ordinärt boende är
ett landstingsansvar. Effekten kan dock bli att den äldre inte får
tillräcklig tid för att hämta krafter och träna så att hon kan klara sin
vardag bättre själv. Mycket talar för att en ytterligare tids vård för vissa
2
äldre kan vara kostnadseffektiv för samhället och innebära ökad trygghet
för den äldre. Resultaten från den randomiserade studien på Södermalm
tyder bl.a. på
Interventionsgruppen förbättrade sin rörelseförmåga i genomsnitt mer än
de som skrevs ut till hemmet
Andelen som minskade sitt vårdberoende var större i interventionsgruppen
jämfört med dem som skrevs ut till hemmet
Indexvärdet för den hälsorelaterade livskvaliteten ökade för interventionsgruppen,
för dem som skrevs ut direkt till hemmet var den nästan
oförändrad (statistiskt signifikant skillnad).
Signifikant större förbättring när det gäller oro/nedstämdhet samt förmågan
att klara huvudsakliga aktiviteter bland de äldre som fick korttidsplats.Inga skillnader i kostnad för äldreomsorg (korttidsplatsen inräknad!).
Tydlig tendens till att äldre som hade fått korttidsvård blev inlagda på
sjukhus i mindre utsträckning under ett år efter utskrivning jämfört med
de äldre som skrevs direkt ut till hemmet.
Tydlig tendens till en lägre dödsrisk under ett års tid efter utskrivning
bland äldre som hade fått korttidsvård.
Det blev således inte dyrare för interventionsgruppen, som fick korttidsplats,
än för gruppen som inte lottades att få den insatsen, däremot blev
det bättre för interventionsgruppen i flera avseenden.
En form som nästan försvunnit i Stockholms stad är korttidsplats i
väntan på plats i vård- och omsorgsboende. Detta skäl till att bevilja korttidsplats
har kritiserats bl.a. av Socialstyrelsen.
Korttidsvården har en viktig roll genom att ge anhöriga avlastning. En
förutsättning för att korttidsvården ska vara en fungerande avlastning för
den anhörige är att den har ett socialt innehåll i vardagen och att den
anhörige också uppmärksammas. Pensionat Hornskroken och Kinesen i
Stockholm är goda exempel. Korttidsboende med denna inriktning måste
fokusera både på den som vistas på korttidsplatsen och den anhörige.
Korttidsvård kan också användas som sviktplats. Det saknas statistik för
denna vårdform, varför det är svårt att bedöma i vilken utsträckning den
utnyttjas så. I Stockholms län finns möjlighet till direktinlägg på geriatrisk
klinik. Det kan finnas skäl att följa upp om korttidsplats skulle
kunna användas när behovet främst är att få vila upp, äta och återhämta
kraft genom god omvårdnad och den geriatriska platsen när det krävs mer
av medicinsk behandling och/eller rehabilitering.
3
Vård i livets slutskede är i Stockholms stad ovanligt i korttidsvården.
Staden saknar korttidsenheter med palliativ inriktning. I stället erbjuds
plats på vård- och omsorgsboende, vilket inte är helt adekvat i den livsfasen.Beskrivningarna av vardagen på korttidsboendet andas ofta innehållslöshet,
torftighet både i det sociala innehållet och i boendemiljöerna. Det
saknas alltför ofta tydliga beställningar från biståndshandläggaren vad
som är syftet med vistelsen, och genomförandeplaner som visar vad korttidsvården
ska kunna ge. För att korttidsvården ska kunna utvecklas och
få den roll den kan ha behövs tydlighet i beställningen till korttidsvården,
tydlighet i biståndsbeslutet och tydliga genomförandeplaner hos utföraren.För att detta ska bli möjligt måste korttidsvården få mer renodlade uppdrag,
med inriktning på t.ex. svikt, rehabilitering, avlösning och vård i
livets slutskede. Det krävs mer specialisering, inte att allt blandas på
samma enhet. Viktigt är också att inte blanda personer med demenssjukdom
med dem som är kognitivt klara.