Utvärdering av anhörigstöd i Skåne län
- Författare
- Andersson, H., & Holmgren, A.
- Titel
- Utvärdering av anhörigstöd i Skåne län
- Utgivningsår
- 2009
- Stad
- Malmö
- Utgivare
- Länsstyrelsen i Skåne län
- Sammanfattning
Ramböll Management Consulting har på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne län
utvärderat anhörigstödet i Skåne utifrån ett anhörigperspektiv. Tio stycken
representativt utvalda kommuner i Skåne län har ingått i utvärderingen. Följande
frågor har analyserats;
Hur har anhörigstödet vidareutvecklats?
Hur har kvaliteten på anhörigstödet som erbjuds förbättrats?
Hur har tillgängligheten till anhörigstödet förbättrats?
Hur har stöd som efterfrågas av anhörigvårdare utvecklats?
Hur har anhörigvårdarnas livskvalitet förbättrats?
Hur har samverkan med andra frivilliga/ideella krafter påverkat
anhörigstödets utveckling?
Datainsamlingen har genomförts med hjälp av; intervjuer, fokusgrupper och
dokumentstudier. Flera av utvärderingens frågeställningar har kunnat belysas med
hjälp av två eller flera datainsamlingsmetoder samtidigt. Härigenom åstadkommer
vi en stabil grund för analysen och våra slutsatser.
Rambölls bedömning är att anhörigstödet har vidareutvecklats som följd av de
statliga stimulansmedlen. Fler kommuner erbjuder idag träffpunkter jämfört med
tidigare och fler må-bra-aktiviteter erbjuds. Anhörigsamordnare har inrättats i
samtliga kommuner som ingått i vårt urval och det förekommer allt fler nätverk
och erfarenhetsutbyten mellan kommunerna.
Kvaliteten i anhörigstödet har förbättrats under de åren som staten betalat ut
stimulansmedel. Fokus i flera kommuner har varit att bygga en verksamhet av god
kvalitet som är hållbar. Med anledning av detta har utvecklingen och utformandet
av verksamheten varit relativt likartad mellan kommunerna. I samtliga kommuner
som varit föremål för utvärderingen finns anhörigsamordnare samt ett brett utbud
av aktiviteter för anhörigvårdare.
Vad gäller tillgängligheten så bedömer Ramböll att den delvis har förbättrats.
Samtliga kommuner erbjuder en träffpunkt och har en anhörigsamordnare.
Information om stödet finns tillgängligt via broschyrer på exempelvis apotek och
vårdcentraler. Flera av anhörigsamordnarna, liksom biståndshandläggarna,
informerar även om stödet. Däremot upplever både kommunala tjänstemän och
anhörigvårdare att stödet inte når ut till alla som kan tänkas ha behov av det. Till
exempel är uppslutningen på träffpunkterna inte så stor som man önskat och man
vet att det finns fler i kommunen som är i behov av stödet. Vad detta beror på
finns det olika teorier om. En återkommande förklaring är att de i målgruppen inte
5
själva identifierar sig som vårdare av en anhörig utan i första hand som
make/maka där det är en plikt att man tar hand om sin sjuka närstående. Flera
anhörigvårdare beskriver hur svårt det är att ta klivet till att se bortom sin
närståendes situation och även börja tänka på och ta hand om sig själv.
Anhörigvårdare får det stöd de efterfrågar, inom ramen för vad som är rimligt. Det
är vanligt att anhörigsamordnare ordnar träffar och fokusgrupper där
anhörigvårdare lämnar förslag på hur de vill att exempelvis aktiviteterna och
träffpunkterna ska utformas och vad de ska innehålla. Som exempel efterfrågar
vissa anhörigvårdare utbildningar och information om exempelvis lyftteknik eller
demenssjukdomens olika stadier som kan ske i samband med träffpunkterna. Det
är också vanligt att andra föreningar och kommunala verksamheter bjuds in för att
prata om vilket stöd de kan bidra med.
Vad gäller livskvaliteten menar anhörigvårdare som deltar i verksamheten att den
definitivt har ökat. Man upplever trygghet och gemenskap. Avlastningen gör att
man känner sig spontan och fri. Dessutom upplever man mindre stress och oro då
man vet att man har någonstans att vända sig när det känns jobbigt. De anhöriga är
överens om att kommunens åtgärder leder till ökad livskvalitet för dem.
Samverkan med andra organisationer och föreningar varierar från kommun till
kommun och har delvis ökat. Svenska kyrkan och Röda Korset är de vanligaste
samverkanspartnerna. Andra man samverkar med är exempelvis pensionärs-,
demens- och invandrarföreningar. Att samverkan inte har ökat i högre
utsträckning kan bero på att det finns en viss konkurrens mellan föreningarna då
varje förening bevakar sitt medlemsantal. Rambölls bedömning är alltså att en
bristande samverkan inte beror på att anhörigsamordnaren underlåtit att försöka
etablera en samverkan.
Avslutningsvis har det förts resonemang dels om framgångsfaktorerna sett ur ett
organisatoriskt och verksamhetsperspektiv, dels om kommunen hade genomfört
åtgärderna utan statligt stöd.
Sett ur ett organisatoriskt perspektiv har speciellt viktiga framgångsfaktorer varit
inrättandet av anhörigsamordnare vars uppdrag varit att initiera verksamheten för
de anhöriga. Rambölls bedömning är att anhörigvårdarna själva inte hade orkat
starta en liknande verksamhet. Förutom att anhörigsamordnare har bidragit till att
skapa ett socialt nätverk för anhörigvårdare har de även arbetat aktivt med att
förankra anhörigperspektivet i alla delar av organisationen för att anhörigstödet
ska vara hållbart.
Sett ur ett verksamhetsperspektiv har en viktig framgångsfaktor för anhörigstödet
varit att de anhöriga själva har kunnat påverka utformningen av stödet. Dock har
den önskade effekten av information och kartläggningar, att nå hela målgruppen,
uteblivit.
6
Rambölls bedömer även att flera av aktiviteterna inte hade kunnat genomföras
utan statligt stöd. Anhörigstödet har delvis finansierats av kommunala medel men
med hjälp av statliga stimulansmedel har stödet kunnat prioriteras och fokuseras.