Sammanbrott vid tonårsplaceringar − om ungdomar i fosterhem och på institution
- Författare
- Vinnerljung B, Sallnäs M & Kyhle-Westermark P
- Titel
- Sammanbrott vid tonårsplaceringar − om ungdomar i fosterhem och på institution
- Utgivningsår
- 2001
- Stad
- Stockholm
- Utgivare
- Socialstyrelsen/ CUS
- Sammanfattning
Bakgrund och frågeställningar
Att göra utvärderingar av klienteffekter efter dygnsvård tar lång tid.
Uppföljningstid efter behandling är vanligen ett till två år. En evaluering
som jämför olika former av dygnsvård för tonåringar skulle bli ett stort,
komplext och dyrt projekt. Vi har i denna studie istället tagit ett steg
bakåt och ställt frågan: i hur hög grad är dygnsvård av tonåringar genomförbar?
Hur vanligt är det att tonårsplaceringar avbryts i förtid mot
socialtjänstens avsikter, att de slutar med sammanbrott? Vilka faktorer
ökar respektive minskar risken för sammanbrott?
"Sammanbrott" är vad man i utländska studier kallar ett service outcome
(serviceutfall), och säger något om i vilken mån socialtjänsten faktiskt
genomför de insatser man har ansvar för. Sammanbrott säger i sig
inte något om insatsens effekter/konsekvenser. Däremot är forskningen
om sammanbrotts påverkan på tonårsplacerade barn tydlig på flera
punkter, t.ex.:
1. Metaanalyser av behandlingsinsatser för asociala tonåringar visar att
program med höga drop-out-siffror generellt visar sämre resultat.
2. Sammanbrott under tonårstiden och medföljande skolbyten försvårar
omhändertagna barns chanser att klara skolan och få en utbildning.
3. En rad studier visar att sammanbrott är oönskade/smärtsamma erfarenheter
för ungdomarna, och har en demoraliserande påverkan på socialarbetare/fosterföräldrar.
Definition av sammanbrott
Kärnpunkten i vår definition är att vården avslutas på ett sådant sätt att
det är uppenbart att detta inte är vad man hade tänkt sig från socialtjänstens
sida. Tydliga sammanbrott är
• när vårdmiljön (fosterhem/institution) avbryter vården i strid med vad
socialtjänsten vill
• när tonåringen rymmer eller vägrar stanna kvar i vården, vilket leder
till att placeringen upphör – i strid med vad socialtjänsten vill
9
• när socialtjänsten avbryter placeringen på grund av missnöje med
vårdmiljön.
När vi vill jämföra våra resultat med andra studier, talar vi ibland om
sammanbrott i vid mening. Då inkluderas ytterligare två mindre kategorier:
• Definitionsmässigt tveksamma sammanbrott. Föräldrarna har samtyckt
till frivillig vård, men ändrar sig och vill att vården upphör, i uppenbar
strid mot vad socialtjänsten vill.
• Misstänkta sammanbrott är ett fåtal fall där vårdmiljön och socialtjänsten
enligt akten är överens om att vården skall upphöra, men där
det finns starka skäl att tro att det rör sig om en omdefiniering av ett
sammanbrott.
Metod och beskrivning av undersökningsgruppen
Undersökningen utgår från alla placeringar av 13–16-åringar i hela
riket, som påbörjades 1991 enligt Socialstyrelsens "historiska barnavårdsregister".
Av forskningsekonomiska skäl slumpade vi bort varannan
tonåring med första placering i familjehem. Kvar efter konstaterade
felkodningar och bortfall (8 procent) blev 776 ungdomar som var med
om 922 påbörjade placeringar 1991. De utgör vår undersökningsgrupp
och motsvarar 70 procent av alla 13–16-åringar som placerades 1991.
Genom statistisk viktning har vi sedan återskapat den ursprungliga kohorten
(1110 personer, 1 320 placeringar) för att svara på frågor om fö-
rekomst av något, exempelvis sammanbrott. Varje placering har följts i
högst fem år genom aktstudier. Vi har läst akter i mer än 200 kommuner.
Mot bakgrund av de välkända problemen med aktdata i forskning är det
viktigt att bara fästa sig vid tydliga trender i resultaten, och att tolka detaljer
med försiktighet. För att undersöka riskfaktorer har vi gjort en rad
logistiska regressionsanalyser, där ett tjugotal bakgrundsfaktorers samband
med sammanbrott har undersökts var för sig genom att övriga hållits
konstanta.
I undersökningsgruppen är könsfördelningen jämn. Invandrarbarn är
kraftigt överrepresenterade. 75 procent är frivilliga placeringar. Vanligaste
skälen för vård är problematiskt beteende och relationsproblem i
hemmet. 40 procent hade varit i dygnsvård tidigare. Mer än hälften hade
allvarliga skolproblem vid placeringen och en majoritet av pojkarna
kom i vård på grund av asocialt beteende (brott, missbruk eller våldsamt
beteende). 60 procent av placeringarna gjordes i fosterhem, 15 procent
10
på offentliga HVB, 15 procent på enskilda HVB och 10 procent på §12-
hem.1
Hur vanligt är det med sammanbrott?
Beroende på om man använder en snäv eller en bred definition, bröt
mellan 30 och 37 procent av alla placeringar samman inom fem år, de
flesta redan första året. I tabell 1 sammanfattas hur andelen sammanbrott
varierar mellan olika kategorier av vårdmiljöer.
Tabell 1. Procent sammanbrott (sb) i olika vårdmiljöer. Viktat urval
placeringar (n=1302).
Typ av vårdmiljö Tydligt sb Sb i vid mening
"Vanliga fosterhem" (n=323) 41 % 51 %
Släktinghem (n=144) 17 % 25 %
"Nätverkshem"/ej släkt (n=103) 38 % 43 %
F.d. kontaktfamiljer (n=61) 31 % 36 %
Jourhem(n=127) 20 % 27 %
Offentliga HVB (n=208) 26 % 32 %
Enbart Fören Enskilda HVB (n=48) 2 52 % 52 %
Enbart Hassela-kollektiv (n=24) 33 % 37 %
Övriga enskilda HVB (n=122) 35 % 39 %
§12-hem (n=142) 18 % 18 %
Vem utlöser sammanbrottet?
Tydliga sammanbrott utlöses vanligen av barnet själv eller av vårdmiljön.
Tonåringen rymmer eller vägrar återvända till vårdmiljön efter en
permission (44 procent av alla sammanbrott). Fosterhemmet eller institutionen
vill inte mer, orkar inte längre osv. (36 procent). Men det är en
myt att sammanbrott huvudsakligen orsakas av att fosterföräldrar/institutioner
"kastar ut barn".
Vad ökar risken för sammanbrott?
I de logistiska regressionsanalyserna har vi undersökt vilka av ett tjugotal
bakgrundsfaktorer som statistiskt ökar eller minskar risken för sam-
1
Särskilda ungdomshem, benämnda ungdomsvårdsskolor före 1980-talet.
2
Intresseförening för en grupp huvudsakligen mindre enskilda HVB.
11
manbrott. Dessa variabler innehåller olika data om barnet, situationen
vid placeringen m.m. Av utrymmesskäl redovisas nedan bara de som
visade återkommande, starka samband med sammanbrott.
• Placeringsform. Även efter kontroll för barnens bakgrundsfaktorer är
sammanbrotten fler i "vanliga fosterhem" än i släktinghem, fler i
HVB oavsett ägandeform än i §12-hem m m
• Asocialt beteende. Placeringar av barn med asocialt beteende löper
tydligt större risk att sluta i sammanbrott än andra, §12-hemsvården
undantagen.
• Psykiska problem. Här är definitionen otillförlitlig – och resultaten
ska betraktas med viss skepsis – men variabeln ger starka utslag i analyserna.
Med "psykiska problem" avses fall där det i akten finns ett
intyg från psykiater eller psykolog med en tydlig diagnos på psykisk
störning/ohälsa vid placeringstillfället. Om barnet har "psykiska problem"
enligt denna definition, ökar det risken för sammanbrott i flera
former av institutionsvård.
• Sammanbrott skäl till placering. Om placeringen direkt orsakas av
sammanbrott i en tidigare placering (men inte om sammanbrottet
finns flera år tillbaka i det förflutna), ökar risken för ett nytt sammanbrott
om barnet hamnar i HVB-vård.
• Placeringar som föregås av utredningar i §12-vården. De flesta placeringar
av tonåringar som blivit utredda på §12-hem men inte får
fortsatt §12-hemsvård, slutar i sammanbrott när dessa barn hamnar i
fosterhem eller på HVB. Detta betyder inte nödvändigtvis att utredningarna
är bristfälliga men utredningshemmen har sannolikt en orealistisk
bild av möjligheterna att genomföra placeringar utanför §12-
hemsvården.
• Avstånd hem/vårdmiljö: I resultaten minskar risken för sammanbrott
när fosterhem och enskilda HVB är belägna 10 mil eller längre från
barnens hemort.
Det starka sambandet mellan förekomst av asocialt beteende i tonåringens
bakgrund och sammanbrott är också tydligt i en vanlig bivariat analys.
12
Tabell 2. Procent tydliga sammanbrott i olika placeringsformer vid
placeringar av ungdomar med/utan asocialt beteende vid placeringens
inledning. Viktat urval placeringar (n=591 för asocialt beteende;
n=700 för ej asocialt beteende).
Placeringsform Asocialt beteende Ej asocialt beteende
"Vanliga fosterhem (n=122, 201) 57 % 31 %
Nätverk (ej släkt)/f d kont fam (n=42, 122) 48 % 31 %
Släktinghem (n=32, 112) 13 % 19 %
Jourhem (n=44, 83) 20 % 20 %
Offentliga HVB (n=103, 105) 39 % 14 %
Enskilda HVB (n=117, 77) 44 % 32 %
§12-hem (n=131, -) 18 % –
Alla placeringsformer (n=591, 700) 37 % 25 %
Observera att vissa undergrupper innehåller få placeringar. 57 procent
av fosterhemsplaceringar som berörde en tonåring med asocial bakgrund,
slutade med sammanbrott (med en vid definition ökar siffran till
67 procent). För offentliga HVB är skillnaderna särskilt stora med 39
procent sammanbrott om det finns asocialt beteende i bakgrunden och
bara 14 procent om det saknas. Men det är delvis vilseledande att enbart
fokusera på enskilda riskfaktorer. Kombinationer av vissa "riskmarkö-
rer" ökar risken för oönskat utfall. Resultaten antyder exempelvis att
diagnostiserade psykiska problem blir ett ohanterbart problem i dygnsvården
bara när de uppträder i kombination med kriminalitet, missbruk
och/eller våldsamt beteende.
Diskussion
Studien ger oss ingen information om klienteffekter men visar på ett
omfattande problem i barn- och ungdomsvården. Det är dessutom en av
få svenska barnavårdsstudier som utförts på ett stort, riksrepresentativt
underlag. Resultaten pekar på en del närmast ofrånkomliga implikationer
för det praktiska arbetet, bl.a.
• att ungdomars samtycke bör problematiseras och tas på allvar i högre
utsträckning
• att ungdomar, föräldrar och andra berörda bör informeras om risken
för sammanbrott
• att socialtjänsten bör ha en reservplan vid varje tonårsplacering
• att sammanbrott i dygnsvårdsplaceringar bör dokumenteras systematiskt
av såväl kommuner som institutioner och informationen bör gö-
ras tillgänglig för olika intressenter