Bibliotek

Recent studies have found short-term adrenocortical benefits of early interventions for at-risk children. The current study evaluated the effects of the Family Bereavement Program on cortisol levels six years after the program. Parentally bereaved children were randomly assigned to the 12-week preventive intervention (n=78) or a self-study control (n=61) condition. Six years later (mean age 17.5), salivary cortisol levels were measured before and after a conflict discussion task conducted in late afternoon/early evening. The intervention group had significantly higher cortisol levels across the task compared to the control group, and lower cortisol was associated with higher externalizing symptoms. The group effect did not differ by age at the time of death, and the group difference remained significant after adjustment for pre-intervention mental health and current mental health symptoms. Results suggest that a family-focused intervention for parentally bereaved youth may have prevented the development of attenuated cortisol secretion suggestive of dysregulation and associated with externalizing problems.

Background and Purpose— Early supported discharge (ESD) for stroke has been shown to yield outcomes similar to or better than those of conventional care, but there is less information on the impact on costs and on the caregiver. The purpose of this study is to estimate the costs associated with an ESD program compared with those of usual care.

Methods— We conducted a randomized controlled trial of stroke patients who required rehabilitation services and who had a caregiver at home.

Results— Acute-care costs incurred before randomization when patients were medically ready for discharge averaged $3251 per person. The costs for the balance of the acute-care stay, from randomization to discharge, were $1383 for the home group and $2220 for the usual care group. The average cost of providing the 4-week home intervention service was $943 per person. The total cost generated by persons assigned to the home group averaged $7784 per person, significantly lower than the $11 065 per person for those assigned to usual care. A large proportion of the cost differential between the 2 groups arose from readmissions, for which the usual care group generated costs more than quadruple those of the home intervention group.

Conclusions— Providing care at home was no more (or less) expensive for those with greater functional limitation than for those with less. Caregivers in the ESD group scored consistently lower on the Burden Index than caregivers with usual care, even caregivers of persons with major functional limitations. For persons recovering from stroke and their families, ESD provides a cost-effective alternative to usual care.

Counselling. Stödsamtal i social arbete. S. Larsson and S. Trygged

This study examines whether and how couples share the provision of informal care for their parents. Four waves of the British General Household Survey contain cross-sectional information about caring for parents and parents-in-law. Descriptive and multivariate analyses were conducted on 2214 couples that provided parent care. The findings emphasise married men's contribution to informal caring for the parental generation and at the same time demonstrate the limits of their involvement. Spouses share many parts of their care-giving but this arrangement is less common with respect to personal and physical care. The more care is required the more likely are people to participate in care for their parents-in-law. More sons-in-law than daughters-in-law provide care but, once involved, daughters-in-law provide on average more hours of care than sons-inlaw. Own full-time employment reduces both men's and women's caring for their parents-in-law, and men's caring drops further if their wife is not in the labour market. The findings suggest that daughters-in-law often take direct responsibility whereas sons-in-laws' care-giving depends more on their wives' involvement. Children-in-laws' informal care-giving might decrease in the future because of women's increasing involvement in the labour market and rising levels of nonmarital cohabitation in mid-life.

The study compared the effect of couples-based vs individual-based therapy for men who entered outpatient substance abuse treatment on the psychosocial functioning of children in their homes. Men were randomly assigned to (1) behavioral couples therapy (BCT), (2) individual-based treatment (IBT) or (3) couples-based psychoeducational attention control treatment (PACT). For both children of alcohol (N=71) and drug-abusing men (N=64), parents' ratings of children's psychosocial functioning was higher for children whose fathers participated in BCT at posttreatment and at 6- and 12-mo follow-up than for children whose fathers participated in IBT or PACT. BCT resulted in greater improvements in parents' dyadic adjustment and fathers' substance use. Thus, couples-based intervention that addresses both issues may have greater benefits for children in these homes. (PsycINFO Database Record (c) 2016 APA, all rights reserved)

The aim of this thesis was to describe how early triadic interaction between the newborn child and its mother and father begins, develops, and matures over the child's first 4 years of life. Systemic family theory and developmental theory are combined to go beyond the "mother-child" dyad to the "mother-father-child" triad. Lausanne Trilogue Play (LTP, originally Lausanne Triadic Play) was developed by Elisabeth Fivaz and her learn in Lausanne, Switzerland, and used to carry out standardised studies of child-mother-father interaction. The family is placed in a triangle that allows all three partners optimal access to each other. The focus of this thesis was to describe triadic interaction when all members of the triad interact with each other. It is based on a pioneering longitudinal and prospective study. It was begun with interviews when the parents were expecting their first child. The development of triadic interaction was then monitored by repeated, videotaped LTP observations when the child was 3, 9, 18, and 48 months of age. The study is part of an international collaboration to describe the development of triadic interaction in four groups: 20 Swiss German-speaking families, 20 Swiss French-speaking families, 20 American families (Seattle, Washington, USA), and 20 Swedish families. In Sweden, consecutive Swedish-speaking couples were recruited by midwives at a maternity health care clinic in Stockholm. Twelve boys and 8 girls were born. To analyse the children's communicative skills in relation to their behaviour at age 4 years, the preschool teachers were asked to fill in the Preschool Behaviour Questionnaire (PBQ). The author developed the Child-Parents-Interaction Coding System (CPICS) to analyse quantitative and qualitative variables in triadic interaction. The CPICS was used to analyse LTP observations of the Swedish families over time and to compare the Swedish and American groups of families. One child, a girl, exhibited a typical development. At the age of 5 she was referred to a child and adolescent neuropsychiatric department where, at the age of 7 years, she was diagnosed with an autism spectrum disorder. She was excluded from the group analysis and instead presented as a case report. When the children were 3 months of age, parents held back concerning contribiltion (the starting point for a sequence of interactions) and allowed the "child's just being- to launch conversation. This pattern persisted up to 48 months, with the parents giving the child space. Types or child contributions varied over time. When the child was 3 months old, its parents treated all its behaviours as contributions for starting points of conversation, while child contributions at 48 months generally had a communicative character. Coparenting seems to set the structure for early communication by using various nonverbal, vocal, and verbal methods to support the child in turn-taking sequences. A cultural difference in the tempo of play between American and Swedish families was found. Although both groups of families interacted in a synchronized and reciprocal way, the pace of play in triadic interaction was taster in American families. Positive correlations between complex triadic interaction (number of turn-taking sequences) at 3, 9, and 18 months (significant at 9 months) and preschool teachers' assessments of children's social competence at 48 months suggest some predictive power of this variable in the assessment system. The autistic girl and her parents exhibited deviations in early triadic communication - most clearly when she was 9 months old. Findings are discussed regarding their importance concerning early interventions in the family system.

This article looks at how the children of disabled parents are being defined as 'young carers', arguing that the way in which this is hap pening undermines both the rights of children and the rights of disabled people, Analysis of the social construction of 'children as carers' illustrates that researchers and pressure groups are colluding with the government's insistence that 'care in the community' must mean 'care by the community'.

Dementia is a chronic illness involving increasing levels of care, often provided by family members, particularly in culturally and linguistically diverse (CALD) communities. Multicultural community link workers are often the primary service providers assisting families to access health and welfare services and as such have extensive experience of, and possess in-depth knowledge about, CALD family care-giving for dementia. While research has been undertaken on dementia in CALD communities, this research has not focused on the experiences and perceptions of these multicultural workers with regards to CALD family care-giving. In response to this gap in the research, this paper presents the results of an empirical investigation of multicultural workers' perspectives with regard to the cultural traditions informing CALD family care-giving, CALD families' understandings of the term 'carer' and family arrangements regarding care. Due to their close relationship and knowledge of families, multicultural workers can offer an important perspective that is invaluable in informing the provision of carer education and support within CALD communities.

Background. Few population studies have investigated the functional disabilities that accompany specific psychiatric diagnoses. This study assesses the nature and strength of current and residual impairments in various functional domains of life.
Methods. Data were derived from the Netherlands Mental Health Survey and Incidence Study (NEMESIS), a prospective study in the Dutch general population aged 18 to 64 (N = 7147). Psychiatric diagnoses were based on the Composite International Diagnostic Interview; functional disability was assessed on the basis of the Short-Form-36 and the number of disability days.
Results. Psychopathology was associated with increased disability in social, emotional and physical domains of life. Disability levels varied by psychiatric diagnosis, with mood disorders showing the poorest levels of functioning, especially for vitality and social functioning; alcohol-related disorders were associated with few disabilities. Co-morbidity strongly aggravated the disability. The effect of contextual factors on disability was limited, although somatic ill health, unemployment and adverse youth history increased the likelihood of functional disability. The findings indicate that psychopathology can also have residual debilitating effects.
Conclusions. Mental health care providers should be aware that the extent and the type of disability may vary with the different types of disorders and among different groups within the population. Since recovery from functional limitations may not be complete or may take more time than the remission of the psychiatric symptomatology, non-psychiatric follow-up care is needed. The high number of lost work days is relevant from an economic perspective. There is a need for illness-specific disability assessment instruments.

Fyll-i-böcker om barnens första tid och dina vänner har blivit allt fantasifullare. De hjälper oss att fästa speciella ögonblick på papper, så att vi inte glömmer bort dem i vardagssurret. Men vad händer när vardagen försvinner? När din mamma eller pappa drabbas av en allvarlig sjukdom förändras hela livet. Många ungdomar, som varit med om det har berättat att de inte kunde prata med någon när de hade det som svårast. De som skriver dagbok får en ventil från familjens oro och ett sätt att bearbeta sina egna tankar. Men det är inte så lätt att komma igång med en dagbok.

Dagboken- för dig som är ung och har en sjuk förälder är en hjälp på vägen. Med frågor och rubriker kommer dagboksskrivandet igång. Ett yngre skolbarn kan läsa och skriva tillsammans med en vuxen, för en tonåring kan det vara en hemlig dagbok. Det finns ingen övre åldersgräns. Gott om plats för egna skriverier när du kommit igång, och för bilder.

Daglig verksamhet är en av de tio insatserna i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Det är också den insats som flest personer har. Antalet personer med daglig verksamhet har ökat från 20 500 år 2000 till 25 800 år 2006. Kostnader per person i daglig verksamhet sjönk under samma tid med tio procent. Mot denna bakgrund, och på grund av att Socialstyrelsen från enskilda personer, från brukarorganisationer och från yrkesverksamma inom området har fått signaler om brister i kvaliteten, tog Socialstyrelsen initiativ till denna kartläggning av daglig verksamhet enligt LSS.

Bilden som framträder genom kartläggningen är att utbudet av aktiviteter inom den dagliga verksamheten är stort. Trots detta finns det svårigheter för kommunerna att i vissa fall finna verksamheter som passar varje enskild person.

Traditionellt har daglig verksamhet varit organiserad som gruppverksamhet i särskilda lokaler. Utvecklingen har gått mot mer flexibla former, t.ex. utflyttade grupper som finns på olika företag. Av dem som har beslut om daglig verksamhet har i dag cirka 15 procent detta i form av en individuell placering på en ordinarie arbetsplats. Variationen är dock stor mellan olika kommuner.

Kommuner organiserar sin verksamhet på olika sätt. Vilka nämnder som har ansvaret för daglig verksamhet enligt LSS varierar. Totalt sett har cirka åtta procent av dem som har daglig verksamhet detta i enskild regi. I storstadsregionerna däremot är motsvarande siffra 21 procent. Kartläggningen har inte kunnat visa på några större skillnader mellan kommunal och enskild verksamhet, när det gäller verksamhetens innehåll.

Utmaningen för den dagliga verksamheten ligger i att vidareutveckla både innehållet och formerna för verksamheten samt att öppna vägen till arbetslivet.

Socialstyrelsen kan konstatera att det övergripande målet med daglig verksamhet, att den enskilde på sikt ska kunna få möjlighet till lönearbete, inte uppfylls. Övergångar till ett sådant arbete är näst intill obefintliga. Den dagliga verksamheten riskerar att bidra till en inlåsningseffekt då andra aktörer inom arbetsmarknadspolitikens fält inte ser denna grupp som sin målgrupp. Samverkan mellan daglig verksamhet och andra arbetsmarknadspolitiska aktörer brister. Den måste utvecklas för att målet ska nås.

Traditionellt finns det god kunskap för och erfarenhet av att ge personer med utvecklingsstörning eller med ett stort omvårdnadsbehov en daglig verksamhet med god kvalitet. Det är angeläget att även denna del av verksamheten utvecklas så att inte dessa personers behov kommer i skymundan för de nya behov som ställs på verksamheten.

This study describes the daily life and management strategies of young informal carers of family members or friends with mental illness. Twelve young adults (three men and nine women; 16–25 years old) in Sweden were voluntarily recruited between February and May 2008. Data collected through eight individual semi-structured interviews and one focus group interview were analysed using qualitative content analysis. The findings revealed nine subthemes that were further grouped into three main themes: showing concern, providing support and using management strategies. Participants lived in constant readiness for something unexpected to happen to the person they cared for, and their role in the relationship could change quickly from family member or friend to guardian or supervisor. Supporting a friend was considered as large a personal responsibility as supporting a family member. Their management strategies were based on individual capacities and their ability to step aside should the situation become too demanding. These young informal carers need support in caring for the mentally ill. As the internet becomes increasingly fundamental to daily life, support could be provided most effectively through person-centred web sites.

Akademisk avhandling nr 17

Syfte: Det övergripande syftet med denna avhandling var att öka förståelsen för närstående i deras föränderliga livssituation under de sex första månaderna efter en persons strokeinsjuknande, med särskild fokus på lärande. Vidare var syftet att utvärdera de skriftliga informationsmaterial som erbjuds närstående vid svenska strokeenheter. Metod: I delstudie I, intervjuades 16 närstående om vad det innebar att bli närstående till en person drabbad av stroke. I delstudie II, återintervjuades 9 närstående om vad det innebar att vara närstående till en person drabbad av stroke. Intervjuerna skedde sex månader efter den drabbades strokeinsjuknande. Data från de båda studierna analyserades med hjälp av Lindseth och Norbergs fenomenologiska hermeneutiska analysmetod som är inspirerad av Ricoeur. I delstudie III, intervjuades 16 respektive 9 närstående om vad de ville veta och förstå under de sex första månaderna efter den drabbades strokeinsjuknande. Krippendorffs metod för kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera data. I delstudie IV, granskades 42 skriftliga informationsmaterial från 21 svenska strokeenheter. Data analyserades med hjälp av beskrivande statistik och Krippendorffs metod för kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Att bli närstående till en person drabbad av stroke innebar att uppleva kaos men också att nå en vändpunkt. Den var startskottet för en febril aktivitet som visade att närstående hade en beredskap att söka ordning i kaoset (I). Att vara närstående till en person drabbad av stroke innebar en kamp för frihet. Närstående ville inte anpassa sig till den drabbades ohälsa eller dess konsekvenser. De ville välja sitt eget levnadssätt och skriva sin egen historia och därför integrerade de ohälsan och dess konsekvenser i sina liv (II). Den information som närstående ville ha handlade om den strokedrabbade, de professionella och om sig själva. Dessutom visade resultatet att deras sökande efter information var relaterat till personlig involvering, situationella faktorer, olika kunskapsbehov och sätt att skaffa sig information (III). De skriftliga informationsmaterialen höll adekvat kvalitet gällande inre och yttre struktur. Dessutom höll de samma nivå när det gällde läsbarhet. Däremot varierade informationsinnehållet mellan de olika strokeenheterna (IV). Konklusion: Att bli närstående till en person som drabbats av stroke innebär att hamna i kaos men också att ganska snart nå en vändpunkt (I). Vid denna är personen beredd att ordna livet utifrån de nya förutsättningarna och därför behöver sjuksköterskor lära sig att identifiera vändpunkter och inkludera stöd till närstå8 ende i de nya och ovana livssituationerna. Att vara närstående under de sex första månaderna efter den drabbades insjuknande innebär att kämpa för frihet, dock utan att överge den drabbade (II). I denna process är det viktigt att den närstående får stöd i att hitta balansen mellan frihet och ansvar, mellan eget liv och omsorg om den drabbade och i relation till andra anhöriga. Närstående är kapabla att hantera sin föränderliga livssituation då de är aktiva, engagerade och framåtriktade personer (I, II, III). Därför behöver alternativa pedagogiska metoder och förhållningssätt utvecklas och testas. Sjuksköterskor behöver tränas i att använda sådana alternativa metoder. Innehållet i de skriftliga informationsmaterial som erbjuds närstående vid svenska strokeenheter varierar stort mellan olika enheter (IV). Därför vore det värdefullt att etablera ett elektroniskt informationscentrum på nationell nivå. Den svenska Hälso- och sjukvårdslagen värnar enbart om den drabbade och berör inte alls de närståendes behov eller situation. Med ett ökande antal äldre, och därmed ökat tryck på familjen, är det kanske hög tid att se över lagen för att undvika att närstående blir "den andra patienten i familjen".

Syfte: Det övergripande syftet med denna avhandling var att öka förståelsen för
närstående i deras föränderliga livssituation under de sex första månaderna efter
en persons strokeinsjuknande, med särskild fokus på lärande. Vidare var syftet
att utvärdera de skriftliga informationsmaterial som erbjuds närstående vid
svenska strokeenheter.
Metod: I delstudie I, intervjuades 16 närstående om vad det innebar att bli närstående
till en person drabbad av stroke. I delstudie II, återintervjuades 9 närstående
om vad det innebar att vara närstående till en person drabbad av stroke.
Intervjuerna skedde sex månader efter den drabbades strokeinsjuknande. Data
från de båda studierna analyserades med hjälp av Lindseth och Norbergs fenomenologiska
hermeneutiska analysmetod som är inspirerad av Ricoeur. I delstudie
III, intervjuades 16 respektive 9 närstående om vad de ville veta och förstå
under de sex första månaderna efter den drabbades strokeinsjuknande. Krippendorffs
metod för kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera data. I
delstudie IV, granskades 42 skriftliga informationsmaterial från 21 svenska
strokeenheter. Data analyserades med hjälp av beskrivande statistik och Krippendorffs
metod för kvalitativ innehållsanalys.
Resultat: Att bli närstående till en person drabbad av stroke innebar att uppleva
kaos men också att nå en vändpunkt. Den var startskottet för en febril aktivitet
som visade att närstående hade en beredskap att söka ordning i kaoset (I). Att
vara närstående till en person drabbad av stroke innebar en kamp för frihet.
Närstående ville inte anpassa sig till den drabbades ohälsa eller dess konsekvenser.
De ville välja sitt eget levnadssätt och skriva sin egen historia och därför integrerade
de ohälsan och dess konsekvenser i sina liv (II). Den information som
närstående ville ha handlade om den strokedrabbade, de professionella och om
sig själva. Dessutom visade resultatet att deras sökande efter information var relaterat
till personlig involvering, situationella faktorer, olika kunskapsbehov och
sätt att skaffa sig information (III). De skriftliga informationsmaterialen höll
adekvat kvalitet gällande inre och yttre struktur. Dessutom höll de samma nivå
när det gällde läsbarhet. Däremot varierade informationsinnehållet mellan de
olika strokeenheterna (IV).
Konklusion: Att bli närstående till en person som drabbats av stroke innebär att
hamna i kaos men också att ganska snart nå en vändpunkt (I). Vid denna är personen
beredd att ordna livet utifrån de nya förutsättningarna och därför behöver
sjuksköterskor lära sig att identifiera vändpunkter och inkludera stöd till närstå-
8
ende i de nya och ovana livssituationerna. Att vara närstående under de sex första
månaderna efter den drabbades insjuknande innebär att kämpa för frihet,
dock utan att överge den drabbade (II). I denna process är det viktigt att den
närstående får stöd i att hitta balansen mellan frihet och ansvar, mellan eget liv
och omsorg om den drabbade och i relation till andra anhöriga. Närstående är
kapabla att hantera sin föränderliga livssituation då de är aktiva, engagerade och
framåtriktade personer (I, II, III). Därför behöver alternativa pedagogiska metoder
och förhållningssätt utvecklas och testas. Sjuksköterskor behöver tränas i
att använda sådana alternativa metoder. Innehållet i de skriftliga informationsmaterial
som erbjuds närstående vid svenska strokeenheter varierar stort mellan
olika enheter (IV). Därför vore det värdefullt att etablera ett elektroniskt informationscentrum
på nationell nivå. Den svenska Hälso- och sjukvårdslagen värnar
enbart om den drabbade och berör inte alls de närståendes behov eller situation.
Med ett ökande antal äldre, och därmed ökat tryck på familjen, är det kanske
hög tid att se över lagen för att undvika att närstående blir "den andra patienten
i familjen".
Sökord: Närstående, stroke, strokeenheter, skriftliga informationsmaterial,
lärande.

BACKGROUND: Increased mortality rates among previous child and adolescent psychiatry (CAP) patients have been found in Scandinavian studies up to the 1980s. The suicide risk in this group has been estimated to be almost five times higher than expected. This article addresses two questions: Do Swedish CAP patients continue to risk premature death and what kind of information related to psychiatric symptoms and/or behavior problems can predict later suicide? METHODS: Hospital files, Sweden's census databases (including immigration and emigration) and administrative databases (including the Swedish Hospital Discharge register and the Persons Convicted of Offences register), and the Cause of Death register were examined to determine the mortality rate in a group of 1,400 former CAP inpatients and outpatients over a period of 12-33 years. Observed and expected numbers of deceased were calculated with the prospective method and the standardized mortality ratio (SMR) method. The relative risk or the risk ratio (RR) is presented with 95% confidence intervals (CIs). Significance level tests were made using two-by-two tables and chi-square tests. The Cox proportional-hazards regression model was used for survival analysis. RESULTS: Twenty-four males and 14 females died. Compared with the general population, the standardized mortality ratio in this group of CAP patients was significantly higher in both sexes. Behavioral problems, school problems, and co-morbid alcohol or drug abuse and criminality (including alcohol-related crimes) were found to be important predictors. Thirty-two deaths were attributed to suicide, intoxication, drug overdose, or accident; one patient died of an alcohol abuse-related disorder, and five patients died of natural causes. Suicide was the most common cause of death, but only 2 of these 19 cases were initially admitted for attempted suicide. CONCLUSION: We suggest that suicide and death prevention among CAP patients may not be a psychiatric issue per se but a future function of society's juvenile social-welfare investments and juvenile-delinquency prevention programs.

This manual is designed to serve several purposes. First, it sets forth detailed instructions on conducting a highly effective, empirically validated program for the clinical training of parents in the management of behavior problem children. Second, it provides a series of parent handouts to be used during the course of the program. These handouts include various rating scales and forms to be completed by the parent, as well as instructions to the parent for use with each step of the program. The handouts are designed to be easy to read and brief. They are not meant to be used without training by a skilled child/family therapist. Finally, the manual outlines methods of assessment that the trainer may wish to employ in the initial evaluation of the child and family or in the periodic evaluation of treatment effects throughout training. The program was designed for children between 2 and 11 years of age. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)

Delaktighet och kommunikation är centrala ideal inom vård, omsorg och socialt arbete. Men vad innebär delaktighet i praktiken och hur kan teorier om delaktighet och professionella samtal förstås i olika praktiska sammanhang? Med utgångspunkt i svensk och internationell forskning ger den här boken en djupare inblick i villkor och möjligheter för professionella samtal. I ett tvärvetenskapligt perspektiv på kommunikation presenteras exempel från nya studier på vad delaktighet innebär inom en rad miljöer: nödsamtal, akut- och specialistsjukvård, äldreomsorg, biståndsbedömning, arbetsrelaterad rehabilitering och vårdutbildning.

Boken passar väl för utbildningar till sjuksköterska, socionom, arbetsterapeut, sjukgymnast och läkare. I boken beskrivs även olika metoder för datainsamling och analys av data. Det innebär att boken med fördel kan knytas till metodundervisning och examensarbete på avancerad nivå.

Redaktörerna, Pia Bülow, Daniel Persson Thunqvist & Inger Sandén, och de övriga författarna är knutna till forskarnätverket Kommunikation i vård och omsorg (KIVOS).

Pia Bülow är lektor i socialt arbete vid Avdelningen för beteendevetenskap och socialt arbete på Hälsohögskolan i Jönköping.

Inger Sandén är lektor i vårdvetenskap vid Avdelningen för specialistutbildning vid Högskolan Väst och vid Avdelningen för omvårdnad vid Hälsouniversitetet, Linköpings universitet.

Daniel Persson Thunqvist är lektor i sociologi vid Linköpings universitet.

Rapporten beskriver ett utvecklingsarbete inom FoU Skåne som haft som mål att finna former för brukare att framföra synpunkter, önskemål och krav på den verksamhet som de tar del av. Utgångspunkten har varit Empowerment - ett begrepp som här huvudsakligen använts för att belysa brukarnas möjlighet att bestämma över sina liv och erövra egenmakt - ett exempel på en botten-uppstrategi för inflytande.

Metoden som benämnts Delaktighetsmodellen har inspirerats av andra former för brukarinflytande som BIKVA och Lyttemöten från Danmark och BUKU från Sverige.

Rapportens första del är en beskrivning av processen och den implementering som skett i Skåne under tre år. Den andra delen kan ses som en fördjupning av motiven och en beskrivning av de bakomliggande teoretiska begreppen.

Self-harming behaviour among adolescents, and particularly adolescent girls, has evoked much public attention. This article presents a Swedish study about what information assessment and treatment agencies have about self-harming behaviour in the form of cutting and burning in adolescent girls. The study was made on assignment by the Swedish National Board of Health and Welfare. All public agencies assessing or treating adolescents with psychological problems in three Swedish cities were asked to deliver information about self-harming behaviour in the form of self-cutting or self-burning in girls between 13 and 18 years of age. In addition, the young offender institutions within the National Board of Institutional Care treating teenager girls were asked to deliver information about self-harming behaviour in their clients. We found that about 1% of the total population of girls in these ages were known to have cut or burnt themselves and about one third of the girls in the institutions. Attempts to distinguish subgroups among the girls were only partly successful. Although some subgroups could be identified, the overlap between them was large. The conclusion was that this behaviour may be seen as an expression of a wide variety of problems in a heterogeneous group of young persons. © 2007 Springer Science+Business Media, LLC.

BACKGROUND:
Trends in deliberate self-harm (DSH) are important because they have implications for hospital services, may indicate levels of psychopathology in the community and future trends in suicide, and can assist in identification of means of suicide prevention.
METHOD:
We have investigated trends in DSH and characteristics of DSH patients between 1990 and 2000 based on data collected through the Oxford Monitoring System for Attempted Suicide.
RESULTS:
During the 11-year study period 8590 individuals presented following 13858 DSH episodes. The annual numbers of persons and episodes increased overall by 36.3% and 63.1% respectively. Rates (Oxford City) declined, however, in the final 3 years. There were gender- and age-specific changes, with a rise in DSH rates in males aged > or = 55 years and in females overall and those aged 15-24 years and 35-54 years. Repetition of DSH increased markedly during the study period. Antidepressant overdoses, especially of SSRIs, increased substantially. Paracetamol overdoses declined towards the end of the study period. Alcohol abuse, use of alcohol in association with DSH, and violence increased, especially in females, and the proportion of patients in current psychiatric care and misusing drugs also rose.
CONCLUSIONS:
While overall rates of DSH did not increase markedly between 1990 and 2000, substantial changes in the characteristics of the DSH population and a rise in repetition suggest that the challenges facing clinical services in the management of DSH patients have grown.

BACKGROUND: Family caregivers in palliative care have a need for knowledge and
support from health professionals, resulting in the need for educational and
supportive interventions. However, research has mainly focused on the experiences
of family caregivers taking part in interventions. To gain an increased
understanding of complex interventions, it is necessary to integrate the
perspectives of health professionals and family caregivers. Hence, the aim of
this study is to explore the perspectives of health professionals and family
caregivers of delivering and participating in a psycho-educational intervention
in palliative home care.
METHODS: A psycho-educational intervention was designed for family caregivers
based on a theoretical framework describing family caregiver's need for knowing,
being and doing. The intervention was delivered over three sessions, each of
which included a presentation by healthcare professionals from an intervention
manual. An interpretive descriptive design was chosen and data were collected
through focus group discussions with health professionals and individual
interviews with family caregivers. Data were analysed using framework analysis.
RESULTS: From the perspectives of both health professionals and family
caregivers, the delivering and participating in the intervention was a positive
experience. Although the content was not always adjusted to the family
caregivers' individual situation, it was perceived as valuable. Consistently, the
intervention was regarded as something that could make family caregivers better
prepared for caregiving. Health professionals found that the work with the
intervention demanded time and engagement from them and that the manual needed to
be adjusted to suit group characteristics, but the experience of delivering the
intervention was still something that gave them satisfaction and contributed to
them finding insights into their work.
CONCLUSIONS: The theoretical framework used in this study seems appropriate to
use for the design of interventions to support family caregivers. In the
perspectives of health professionals and family caregivers, the
psycho-educational intervention had important benefits and there was congruence
between the two groups in that it provided reward and support. In order for
health professionals to carry out psycho-educational interventions, they may be
in need of support and supervision as well as securing appropriate time and
resources in their everyday work.

OBJECTIVE:
To identify the preferences of patients with stroke and their carers for format and delivery style, of different categories of stroke information, and whether these preferences changed over time.
METHODS:
A semi-structured questionnaire, designed to explore preferences for four topic categories was administered to 34 acute stroke unit patients and 18 carers prior to discharge and again, 3 months after discharge to 27 of these patients and 16 of these carers.
RESULTS:
Overall format preferences were a combination of face-to-face, written and telephone for both patients and carers prior to discharge. This combination continued for carers following discharge, while patients preferred face-to-face, written and alternative formats of online and audiovisual at this time. Patients and carers most frequently preferred delivery styles appeared to be a mix of active and passive delivery styles, across all topics. Access to a telephone hotline was a popular delivery style.
CONCLUSION:
Patient and carer preferences varied, supporting the need to offer a variety of formats and delivery styles at each point of contact.
PRACTICE IMPLICATIONS:
By focusing on specific formats and delivery styles for different topics, health professionals may maximise the access to, and relevance of, stroke information for patients and their carers.

Camilla Öhmans gripande berättelse om sin mamma som insjuknade och avled i en avancerad form av demenssjukdom som heter Frontallobsdemens. Boken är ärligt skriven om egna livserfarenheter och beskriver dem olika händelseförlopp och stadier i sjukdomen, bemötandet inom vården samt ger anhöriga konkreta råd på vägen. Som läsare kommer du även få ta del av guldkornen i en familjs historia om en stark kärlek, hyllningen till livet, föräldraskap och om envisheten att fortsätta kämpa fastän livet visar oss sin hårdaste sida.
Denna ljudbok är skapad för att hjälpa andra anhöriga som lever nära en person som är sjuk i en demenssjukdom men även för dem som önskar få en bättre förståelse om sjukdomen som sådan. Det är viktigt att belysa hur dessa personer med denna form av sjukdom och dess anhöriga bemöts av samhället idag. Det är dags att våga börja prata öppet om dessa sjukdomar för att påverka situationen med att se till att de demenssjuka ska få en bra vård, men även att dem anhöriga ska erhålla rätt stöd då livet för dem dagligen består av olika utmaningar och andra påfrestningar som riskerar dem själva att bli sjuka.