Bibliotek

Adolescent substance abuse rarely occurs without other psychiatric and developmental problems, but it is often treated and researched as if it can be isolated from comorbid conditions. Few comprehensive interventions are available that effectively address the range of co-occurring problems associated with adolescent substance abuse. This article reviews the clinical interventions and research evidence supporting the use of Multidimensional Family Therapy (MDFT) for adolescents with substance abuse and co-occurring problems. MDFT is uniquely suited to address adolescent substance abuse and related disorders given its comprehensive interventions that systematically target the multiple interacting risk factors underlying many developmental disruptions of adolescence.

Qualitative investigations have indicated that music therapy groups may be beneficial for bereaved teenagers. The existing relationship between young people and music serves as a platform for connectedness and emotional expression that is utilised within a therapeutic, support group format. This investigation confirms this suggestion through grounded theory analysis of focus group interviews. Changes in self-perception were not found as a result of participation, however practically significant results were found on adolescent coping. These cannot be generalized because of the small sample size. Grief specific tools are recommended for use in future investigations in order to capture the emotional impact of music therapy grief work with adolescents.

Det här är en bok om och hennes familj. My-Elins mamma är också som mammor är mest: snäll, glad och litet tjatig. Men ibland blir mamma jättetrött. Hon har en sjukdom som kallas MS. Den gör att armar och ben inte gör som hon vill. Ibland ser hon konstiga saker och ibland glömmer hon. Sjukdomen gör att allt inte går som planerat i My-Elins familj.

Death of a sibling represents a stressful life event and could be a potential trigger of myocardial infarction (MI). We studied the association between loss of an adult sibling and mortality from MI up to 18 years after bereavement.
We conducted a follow-up study for Swedes aged 40 to 69 years between 1981 and 2002, based on register data covering the total population (N=1 617 010). Sibling deaths could be observed from 1981 and on. An increased mortality rate from MI was found among women (1.25 CI 1.02 to 1.54) and men (1.15 CI 1.03 to 1.28) who had experienced death of an adult sibling. An elevated rate some years after bereavement was found among both women (during the fourth to sixth half-years after the death) and men (during the second to sixth half-years after the death), whereas limited support for a short-term elevation in the rate was found (during the first few months since bereavement). External causes of sibling death were associated with increased MI mortality among women (1.54 CI 1.07 to 2.22), whereas nonexternal causes showed associations in men (1.23 CI 1.09 to 1.38). However, further analyses showed that if the sibling also died from MI, associations were primarily found among both women (1.62 CI 1.00 to 2.61) and men (1.98 CI 1.59 to 2.48).
Our study provided the first large-scale evidence for mortality from MI associated with the death of a sibling at an adult age. The fact that findings suggested associations primarily between concordant causes of death (both died of MI) could indicate genetic resemblance or shared risk factors during childhood. Future studies on bereavement should carefully deal with the possibility of residual confounding.

Den 20 november 1989 antog Förenta nationernas generalförsamling konventionen om barnets rättigheter. Det innebar ett viktigt tillskott till skyddet för de mänskliga rättigheterna. För första gången samlades de rättigheter som tillkommer alla barn och ungdomar upp till 18 år i ett folkrättsligt bindande dokument. Denna skrift innehåller bl.a. konventionens budskap, förteckning över konventionens artiklar och konventionstexten.

OBS! När FN antog och Sverige ratificerade konventionen om barnets rättigheter låg ansvaret inom UD. Därför tog UD fram en skrift om konventionen, samt en lättläst version. Ansvaret finns nu sedan flera år i Socialdepartementet, med Barnombudsmannen som ansvarig myndighet för att sprida information om Barnkonventionen. Därför hänvisar UD till Barnombudsmannen för information och beställning av trycksaker om Barnkonventionen. UD:s skrifter som tidigare distribuerades i tryckt form, finns fortfarande att ladda ner i pdf-format.

Den 20 november 1989 antog Förenta nationernas generalförsamling konventionen om barnets rättigheter. Det innebar ett viktigt tillskott till skyddet för de mänskliga rättigheterna. För första gången samlades de rättigheter som tillkommer alla barn och ungdomar upp till 18 år i ett folkrättsligt bindande dokument. Denna skrift innehåller bl.a. konventionens budskap, förteckning över konventionens artiklar och konventionstexten.

OBS! När FN antog och Sverige ratificerade konventionen om barnets rättigheter låg ansvaret inom UD. Därför tog UD fram en skrift om konventionen, samt en lättläst version. Ansvaret finns nu sedan flera år i Socialdepartementet, med Barnombudsmannen som ansvarig myndighet för att sprida information om Barnkonventionen. Därför hänvisar UD till Barnombudsmannen för information och beställning av trycksaker om Barnkonventionen. UD:s skrifter som tidigare distribuerades i tryckt form, finns fortfarande att ladda ner i pdf-format.

http://www.barnombudsmannen.se/publikationer/

LSS-kommittén har haft i uppdrag att göra en bred översyn av lagen om stöd och service till vissa personer med funktionshinder (LSS) och personlig assistans. Kommitténs förslag innebär att LSS ska bestå som rättighetslag för de personer som har de mest omfattande stödbehoven till följd av funktionsnedsättningar. Det behövs dock flera förändringar av lagen. Ett tydligt barnperspektiv skrivs in i LSS. Staten ska ha ett samlat ansvar för personlig assistans. Det ska också bli tydligare regler för hur behovet av personlig assistans ska bedömas. Vidare ska en ny insats i LSS ge rätt till personlig service och boendestöd. Personer med psykiska funktionsnedsättningar ska ha rätt till insatsen daglig verksamhet om de ingår i personkretsen för stöd och service enligt lagen. Kommittén föreslår att lagen om assistansersättning (LASS) ska upphävas. Tillämpliga delar av denna lag ska istället föras in i LSS. Till betänkandet hör ett antal bilagor som publiceras i en särskild volym.

LSS-kommittén har haft i uppdrag att göra en bred översyn av lagen om stöd och service till vissa personer med funktionshinder (LSS) och personlig assistans. Kommitténs förslag innebär att LSS ska bestå som rättighetslag för de personer som har de mest omfattande stödbehoven till följd av funktionsnedsättningar. Det behövs dock flera förändringar av lagen. Ett tydligt barnperspektiv skrivs in i LSS. Staten ska ha ett samlat ansvar för personlig assistans. Det ska också bli tydligare regler för hur behovet av personlig assistans ska bedömas. Vidare ska en ny insats i LSS ge rätt till personlig service och boendestöd. Personer med psykiska funktionsnedsättningar ska ha rätt till insatsen daglig verksamhet om de ingår i personkretsen för stöd och service enligt lagen. Kommittén föreslår att lagen om assistansersättning (LASS) ska upphävas. Tillämpliga delar av denna lag ska istället föras in i LSS. Till betänkandet hör ett antal bilagor som publiceras i en särskild volym.

Kom igång med tecken! Det är aldrig för sent! Möjligheter med tecken för ungdomar och vuxna är boken som inspirerar, engagerar och berättar om fördelarna med tecken. Vardagsnära reportage varvas med fakta och kloka ord från personer som dagligen använder tecken i sin kommunikation. Bokens författare Maria Krafft Helgesson är musikterapeut och handledare i AKK och har många års erfarenhet av arbete med kommunikation och tecken.

Institutet för gerontologi (IFG) genomförde 2008 en enkätundersökning bland alla Mullsjöbor som var 55 år och äldre, varav närmare 70 procent svarade eller drygt 1 600 personer. En dryg femtedel gav omsorg i någon form till närstående personer och omsorgsmönstren svarade väl med resultat i andra undersökningar. En mindre del gav "tung" omsorg, oftast till en partner. Fler gav mindre omfattande omsorg till föräldrar eller andra närstående, men det var också vanligt med "lätt" hjälp till grannar m.fl. (Socialstyrelsen 2009). År 2010 genomfördes en uppföljningsundersökning av IFG med 911 av dessa personer: Nu var 14 procent omsorgsgivare, varav två tredjedelar var samma personer som 2008. Rörligheten var således betydande: Många hade slutat att ge omsorg – eller såg inte längre det de gjorde som omsorg - och ganska många hade börjat göra det. Även 2010 gjorde de flesta relativt "små" insatser, och ganska få av de "lätta" åtagandena 2008 hade blivit "tunga" 2010. Givare av anhörigomsorg delar fortfarande ofta omsorgsansvaret med någon annan anhörig. I växande utsträckning delas ansvaret också med den kommunala omsorgen: 2010 hade 77 procent av mottagarna av anhörigomsorgen även någon form av kommunal omsorg (40 procent hade hemtjänst), som de anhöriga ganska ofta är nöjda med. Allt fler nås av hemtjänst, färdtjänst, trygghetslarm och/eller annan offentlig omsorg.

Sorg efter ett dödsfall är en mångfacetterad process. Det finns mycket som kan inverka på sorgens process och behovet av stöd som den sörjande kan behöva. Boken har ett psykosocialt per­s­pektiv på sorgeprocessen och beskriver olika omständigheter och faktorer som kan påverka den som sörjer.
Boken vänder sig till den som i sitt arbete möter sörjande, som vill lära sig mer om sorg och till den som har någon som sörjer i sin omgivning. Kanske kan den som själv är i en sorgeprocess känna igen sig i bokens beskrivningar av sorg.

Resultaten visade på tydliga positiva effekter för både föräldrar och barn avseende föräldrastress, anknytningsmönster, psykiskt välmående och att barnen uppvisade färre problem. I intervjuerna beskriver familjerna att det oftast är relationen till behandlarna som blir avgörande för hur behandlingen lyckas. Hur uppstår då möten som kan bli avgörande för familjernas möjlighet till förändring och hur kan professionella bli "betydelsefulla personer" som gör skillnad i familjen och barnens liv? Kerstin Neander, med lång klinisk erfarenhet, reflekterar kring aktuell forskning och praktikens möjligheter och utmaningar. Boken ger både en möjlighet att fördjupa sig i anknytningsteori och samspelsbehandlingens utvecklingshistoria och ringar in viktiga utvecklingsområden för samhället att satsa på för att alla föräldrar och barn ska få så goda förutsättningar som möjligt att utvecklas tillsamman

Socialt arbete. En grundbok. A. Meeuwisse, S. Sunesson and H. Swärd

Hur många människor i Sverige använder narkotika och hur ser deras livssituation ut? Dessa två frågor har legat till grund för sju olika studier vars resultat redovisas i den här rapporten. Resultaten från flera av studierna kan forma ett nytt underlag för att underlätta framtida inriktningar och policybeslut. Rapporten visar bland annat oroväckande narkotikavanor hos yngre personer och tydliga könsskillnader i narkotikavanorna i vissa grupper, ofta förknippad med olika levnadsvillkor för män och kvinnor. En uppdelning via preparat i de flesta av undersökningarna har gett mycket värdefull information om olika substansers genomslag i samhället, och bland vilka grupper.

This book is the first practical manual describing a new and successful short-term treatment for traumatic stress and PTSD called Narrative Exposure Therapy (NET). The manual provides both experienced clinicians and trainees with all the knowledge and skills needed to treat trauma survivors using this approach, which is especially useful in crisis regions where longer-term interventions are not possible. NET has been field tested in post-war societies such as Kosovo, Sri Lanka, Uganda, and Somaliland. Its effectiveness was demonstrated in controlled trials in Uganda and Germany. Single case studies have also been reported for adults and children. Three to six sessions can be sufficient to afford considerable relief. Part I of this manual describes the theoretical background. Part II covers the therapeutic approach in detail, with practical advice and tools. Part III then focuses on special issues such as dealing with challenging moments during therapy, defense mechanisms for the therapist, and ethical issues.

Using a new model for the classification of types of readings, this book shows how to read, analyze and interpret life story materials.

The authors introduce four models: holistic-content reading; holistic-form reading; categorical-content reading; and categorical-form reading. They present two complete narratives so that readers can compare the authors' interpretations against the actual text as well as analyze the stories on their own. The subsequent chapters provide readings, interpretations and analyses of the narrative data from the models.

Administered the revision of the Children's Manifest Anxiety Scale (RCMAS) to 4,972 6–19 yr olds from 13 states representing all geographic regions of the US. Norms are reported for White males, White females, Black males, and Black females separately at each age level for the total anxiety scale, 3 subscales of anxiety, and a lie scale. MANOVA demonstrated performance on the RCMAS to be a complex function of these factors. Reliability was satisfactory for all groups except Black females below the age of 12 yrs. (17 ref) (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)

Contributors

National Research Council; Division of Behavioral and Social Sciences and Education; Institute of Medicine; Board on Children, Youth, and Families; Committee on the Prevention of Mental Disorders and Substance Abuse Among Children, Youth and Young Adults: Research Advances and Promising Interventions; Mary Ellen O'Connell, Thomas Boat, and Kenneth E. Warner, Editors
Description

Mental health and substance use disorders among children, youth, and young adults are major threats to the health and well-being of younger populations which often carryover into adulthood. The costs of treatment for mental health and addictive disorders, which create an enormous burden on the affected individuals, their families, and society, have stimulated increasing interest in prevention practices that can impede the onset or reduce the severity of the disorders.

Det finns ett intresse på olika håll i landet och en önskan att utveckla metoder, där barnen
till vuxenpsykiatrins patienter verkligen uppmärksammas och deras röst blir hörd.
Dock saknar hälften av de psykiatriska klinikerna, som har besvarat enkäten
"handlingsplaner och rutiner" för hur man möter barn till föräldrar med psykisk sjukdom.
Själva enkäten skickades ut februari 2006.
Många efterfrågar också ett formaliserat uppdrag för att uppmärksamma barnen. Utifrån
svaren visar det sig att de orter där man har satsat på arbeta fram rutiner och
handlingsplaner uppmärksammar man patienternas barn på olika sätt. På dessa ställen har
man också personer som har det övergripande ansvaret för dessa frågor.
Många anser att det ska finnas någon eller några personer på kliniken som har det
övergripande ansvaret att se till att rutinerna fungerar och att patienternas barn
uppmärksammas. Dessa personer ska ha möjlighet att själva kunna ta del av det som händer
på området och sedan föra kunskapen vidare.
På många håll har man jobbat i projekt för att arbeta fram handlingsplaner. Efter att
projektet har upphört har det varit svårt att hålla barnperspektivet levande.

Även om man har rutiner och handlingsplaner anser 87 % av svarade att de saknar en
modell att arbeta efter.
Från Västerbotten nämner man Beardslee familjeintervention som en fungerande metod.
Där har man sedan våren 2005 haft utbildningar i metoden.
Även i enkätsvaret från Säter i Dalarna nämner denna metod. De vill att flera behandlare
ska få möjlighet att utbilda sig i metoden.
Från psykiatrin södra Ytterös behandlingsenhet i Stockholm nämner man att de använder i
Beardslee inspirerade samtal.
Det som gör denna familjeintervention unik är att det är en metod där man gör insatser för
den sjuka föräldern, friska föräldern, barnen (intervju med varje barn för sig) och slutligen
hela familjen.
Man använder sig av en manual som ger struktur till samtalen med fokus på föräldraskapet
och barnen.
För övrigt nämner man vid enkätsvaren olika typer av samtal, där man tar upp barnens
situation och informerar om förälderns sjukdom. Man har familjesamtal antingen
tillsammans med föräldrarna eller att personalen träffar enbart barnen.
3På många ställen finns det barngrupper. Kommunen håller oftast i barngrupperna, men på
några få ställen håller vuxenpsykiatrin själva i dessa. På något ställe har man barngrupper
tillsammans med kommunen, barnpsykiatrin och kyrkan. På några få ställen har man
parallella föräldragrupper.
Speciellt i större städer har man olika typer av barngrupper t.ex. barn i familjer där någon
har en psykossjukdom, barn i familjer med missbruk och barn i familjer, där det har
förekommit våld.
Däremot finns inte någon enhetlig linje, då det gäller vilken typ av manual man använder i
barngrupperna.
Man saknar också i stor utsträckning rutiner för att ta hand om barnen i samband med en
förälders suicidförsök eller suicid.
Man kan dra den slutsatsen, att de kliniker som har handlingsplaner och rutiner också i
större utsträckning har barnrelaterade samtal.
Kliniker som saknar rutiner har i betydligt mindre utsträckning barnrelaterade samtal.
Har man rutiner och handlingsplaner har man också väl fungerande samverkansrutiner med
t.ex. socialtjänsten, barnpsykiatrin och barnhälsovården.
Det finns en önskan om en enhetlig metod hur man ska möta barnen till vuxenpsykiatrins
patienter.
Många efterfrågar också om ett nationellt nätverk så att man ska kunna jobba vidare med
dessa frågor

Vad vet vi om personer med psykisk funktionsnedsättning? Hur ser deras liv
ut? Får de stöd och omsorg utifrån sina behov? Har de en fungerande boendesituation?
Känner de till sina rättigheter? Och framför allt har de fått det
bättre 17 år efter psykiatrireformen?
På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen genomfört en nationell tillsyn
av kommunernas insatser till personer med psykisk funktionsnedsättning
för åren 2009–2011. Under tillsynsperioden 2009–2011 har totalt 178
kommuner granskats. Den 1 januari år 2010 övertog Socialstyrelsen ansvaret
för tillsynen över socialtjänsten från länsstyrelserna, men villkoren för
uppdraget under åren 2010 och 2011 var desamma som tidigare.
Den nationella tillsynen under åren 2009–2011 har huvudsakligen haft två
inriktningar. Den ena inriktningen avsåg tillsyn av socialtjänsten. Den andra
inriktningen handlade om kommuner och landsting ingått överenskommelser
om samarbete samt om kommuner och landsting upprättat individuella
planer.
Socialstyrelsen har genom tillsynen uppmärksammat ett antal brister som
sammantaget visar att kommun och landsting inte uppfyller de krav och
intentioner som anges i lagar, förordningar och föreskrifter. De nya lagbestämmelserna
som infördes i socialtjänstlagen, SoL, och i hälso- och sjukvårdslagen,
HSL, har inte fått genomslag i kommuner och landsting. De nya
bestämmelserna gäller dels, krav på att kommuner och landsting ska ingå en
överenskommelse om samarbete, dels att kommuner och landsting tillsammans
ska upprätta en individuell plan när en person behöver insatser både
från hälso- och sjukvården och från socialtjänsten och om den enskilde samtycker
till att den upprättas.
Socialstyrelsen konstaterar att:
 Målet med att skapa bostäder i enlighet med målgruppens behov är inte
uppfyllda i alla kommuner.
 Arbetet med att ingå överenskommelser om samarbete mellan kommuner
och landsting behöver förstärkas för att tydliggöra ett gemensamt ansvar
för vård- och stödinsatser för målgruppen.
 Rättssäkerheten i handläggning och dokumentation behöver förstärkas
väsentligt.

Syftet med utvärderingen är att följa upp resultaten från den första nationella utvärderingen, som presenterades 2004 i rapporten "Förskola i brytningstid", och studera förskolereformens genomslag och konsekvenser knappt tio år efter införandet av läroplanen. Utvärderingen sätter också in den svenska förskolan i ett internationellt perspektiv och pekar på viktiga vägval som förskolan står inför i sin fortsatta utveckling.

Utvärderingen bygger dels på en enkätstudie riktad till ledningsansvariga i landets samtliga kommuner och kommundelar, dels fallstudier i ett urval kommuner och förskolor.

Socialstyrelsen presenterar för första gången en samlad uppsättning nationella indikatorer för God vård. Därmed tas ytterligare steg i arbetet med att strukturera uppföljningen av hälso- och sjukvården.

God vård och omsorg

Socialstyrelsen lanserade begreppet God vård 2007 och begreppet
God kvalitet i socialtjänsten 2008. Idag används det gemensamma begreppet God vård och omsorg som samlingsbegrepp för de egenskaper en god vård respektive en god kvalitet i socialtjänsten. God vård och omsorg utgår från lagstiftningen i Hälso- och sjukvårdslagen och Socialtjänstlagen. De sex områdena är

vården och omsorgen ska vara kunskapsbaserad och bygga på bästa tillgängliga kunskap
vården och omsorgen ska vara säker. Riskförebyggande verksamhet ska förhindra skador. Verksamheten ska också präglas av rättssäkerhet
vården och omsorgen ska vara individanpassad och ges med respekt för individens specifika behov, förväntningar och integritet. Individen ska ges möjlighet att vara delaktig
vården och omsorgen ska vara effektiv och utnyttja tillgängliga resurser på bästa sätt för att uppnå uppsatta mål
vården och omsorgen ska vara jämlik och tillhandahållas och fördelas på lika villkor för alla
vården och omsorgen ska vara tillgänglig och ges i rimlig tid och ingen ska behöva vänta oskälig tid på vård eller omsorg.
Innebörden av begreppet God vård inom hälso- och sjukvård förtydligas i rapporten utifrån det arbete som sex expertarbetsgrupper genomfört och inkomna synpunkter från hälso- och sjukvården.

Uppföljningsområden och indikatorer

De hälso- och sjukvårdsövergripande nationella indikatorer som Socialstyrelsen presenterar i denna rapport presenteras inom ramen för uppföljningsområden. Dessa uppföljningsområden visar på viktiga aspekter inom hälso- och sjukvården som tillsammans belyser processer, resultat och kostnaden utifrån God vård.

Sammanlagt presenteras 24 uppföljningsområden och 28 hälso- och sjukvårdsövergripande indikatorer. Rapporten visar på en brist på information för möjligheten att systematiskt och heltäckande följa upp en stor del av de uppföljningsområden som lyfts fram. Genom att identifiera områden som viktiga för uppföljning av God vård tar Socialstyrelsen ett ansvar för att fortsättningsvis stödja arbetet med att utveckla sätt att följa upp de områden som lyfts fram.

Vidare presenteras i rapporten patient- och sjukdomsspecifika indikatorer baserade på Socialstyrelsens nationella riktlinjer. För närvarande finns nationella riktlinjer med indikatorer för hjärtsjukvård, prostatacancer, bröstcancer och kolorektalcancer. Inom kort publiceras även nationella riktlinjer för strokesjukvård samt diabetessjukvård. Ett flertal nationella riktlinjer med indikatorer kommer att publiceras under 2010 och 2011. Indikatorer kommer då att finnas för demens, depression och ångest, rörelseorganens sjukdomar, sjukdomsförebyggande åtgärder, psykosociala insatser för schizofreni samt lungcancer.

Nationella öppna jämförelser och utvärderingar

Socialstyrelsen kommer att använda såväl de hälso- och sjukvårdsövergripande indikatorerna som indikatorerna från de nationella riktlinjerna i återkommande nationella öppna jämförelser och som underlag för uppföljningar och utvärderingar av hälso- och sjukvården. Syftet är att öka tillgängligheten till information om hälso- och sjukvårdens processer, resultat och kostnader och målsättningen är att denna information i sin tur ska användas för förbättringar i hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen kommer också att utifrån de öppna jämförelserna, uppföljningarna och utvärderingarna ge tydliga rekommendationer till såväl landstingen som staten om områden där förbättringar av hälso- och sjukvården bör genomföras. Myndigheten kommer även att bedöma kvaliteten och effektiviteten i hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen har haft i uppdrag att utveckla två nationella kompetenscentrum för att samla och
sprida kunskaper samt stimulera utvecklingen inom områdena demens och demensvård samt
anhöriga till äldre. År 2008 startade Svenskt demenscentrum (SDC), med huvudmännen Stiftelsen
Silviahemmet och Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, och Nationellt kompetenscentrum
Anhöriga (NkA) med Fokus Kalmar, FoU Sjuhärad – Välfärd Högskolan i Borås,
Humanvetenskapliga inst. & eHälsoinstitutet vid Linnéuniversitetet, Anhörigas Riksförbund,
Hjälpmedelsinstitutet, Länssamordnarna för anhörigstöd i Norrland och Landstinget i Kalmar län
som huvudmän.
Socialstyrelsen har låtit utvärdera centrumens verksamheter och utsåg Linköpings universitet som
utvärderare i en lärande utvärdering. Uppdraget har letts av professor Lennart Svensson.
Upplägget av utvärderingen har skett i samverkan med Socialstyrelsen och centrumens
ledningar/medarbetare. Metoderna var kvalitativa intervjuer och enkäter. Tre analysseminarier har
anordnats. Fokus i frågeställningarna har legat på om centrumen uppnått: en kvalitetsmässig
substans i innehållet, en strategisk påverkan gentemot beslutsfattare, en spridning och ett
synliggörande av sitt material, samt att agera som intermediär mellan intressenter inom området.
Enkäterna besvarades av 800 (NkA:s) respektive 2 450 (SDC:s) personer, de flesta personal i
kommunal social-/omsorgsförvaltning. Största andelarna var för NkA anhörigkonsulenter och för
SDC deltagare i webbutbildningen Demens ABC. Två tredjedelar (i båda enkäterna) läste
nyhetsbreven, som över 95 % hade nytta av. Båda centrumens hemsidor och informationsmaterial
var i hög grad uppskattades. En stor majoritet ansåg att centrumens fortsatta existens var
nödvändig.
Utvärderingen fann att båda centrumen lyckats väl i spridning och synliggörande av sina
verksamheter. Konferenser och mötesdagar hade arrangerats. Informationsmaterial av hög
kvalitet hade spridits i hela landet. Hemsidorna var lättillgängliga och informativa.
NkA hade på en landsomfattande nivå byggt upp Blandade lärande nätverk vars verksamhet
byggde på att anhöriga, politiker, tjänstemän och anhörigsamordnare möttes och diskuterade
temafrågor. Nätverken inom respektive temaområden samordnades av en forskare och en
praktiker som tillhandhöll relevant och lättillgänglig forskning och som samlade in och
sammanställde kunskaper från diskussionerna.
SDC hade nått ut på en nationell nivå med sin utbildning Demens ABC, baserad på
Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom. Demens ABC har
i dagsläget genomgåtts av nästan 25 000 personer. Utbildningen har också bidragit till en stor
spridning då deltagarna ofta börjar prenumerera på SDC:s nyhetsbrev.
Politiker ute i landet var delvis nådda, bl.a. genom centrumens deltagande på partiernas kommunoch
landstingsdagar, men inte i stor omfattning. Dock fanns det riksdagspolitiker som lyssnade på
båda centrumen och även äldreministern sökte aktivt del av informationen. Flertalet intervjuade
ansåg att den största nyttan centrumen hittills lett till var att frågan lyfts och kommit på agendan
även bland höga beslutsfattare. En strategisk påverkan kan därmed anses vara uppnådd, vilket
även syns i att de båda centrumen fått nya uppgifter. Både SDC och NkA hade svårigheter att nå
ut till landstingen, särskilt till läkarkåren. Tydliga strategier för framtiden att nå ut till grupper
som läkare, studerande och politiker fanns dock hos båda centrumen.
Forskningsanknytningen i informationsmaterialet var god hos båda centrumen och kontakten med
forskningen inom respektive område var mycket väl tillgodosedd. Inom båda centrumen fanns
3
forskare, även om forskning inte ingick i uppdragen. Den djupare förståelsen för frågorna fanns
på så sätt att flera medarbetare hade en bakgrund ute i verksamheter. Utvärderingens fann därmed
en hög grad av substans i centrumens innehåll och arbete. Båda centrumen har en stark vilja att
påverka för att demensvård respektive anhörigstöd ska bli välkända ämnen för politiker och
allmänhet samt för att vård och stöd ska fungera bättre ute i praktiken. Framförallt har de en vilja
att hjälpa andra, t.ex. ideella organisationer, att påverka genom att bidra med tillförlitlig kunskap.
Utvärderingens samlade bedömning av svar i intervjuer och enkäter var att de positiva svaren om
båda centrumen var helt överskuggande, det framkom få negativa uppfattningar. En negativ sak
var emellertid att flera intervjuade och svarande på enkäten saknade information om andra
anhöriggrupper (än anhöriga till äldre) från NkA. En stark opinion fanns för att NkA:s uppdrag
skulle utökas till att gälla samliga anhöriga. Utvärderingen delar den uppfattningen till fullo då
det finns risk för förvirring och oklarheter hos allmänhet och kommun-/landstingspersonal när de
inte hittar den önskade informationen om anhöriga hos ett kompetenscentrum för anhöriga.
Utvärderingen ser flera framgångsfaktorer som förklarar de båda centrumens framgångar:
En kunnig och engagerad ledning och involverade medarbetare i båda fallen.
Ett öppet klimat som stimulerar till egna initiativ.
Utvecklade kontakter med relevanta aktörer, till stora delar skapade redan
före start vilket gett vinster i form av bra kontaktnät för påverkan.
Förmågan att skapa legitimitet hos forskarsamhället.
En stor efterfrågan på kunskap från omgivningen, där centrumen fyllt ett
vakuum som intermediärer mellan forskning och praktik.
Förmågan att ständigt lära av gjorda erfarenheter och att vidareutveckla
verksamheten.
Socialstyrelsens goda stöd har gett en bra bas för uppbyggnaden av centrumen.
Centrumen saknar inte framtida utvecklingsområden. NkA har ett utvecklingsområde i att utöka
sina målgrupper till samtliga anhöriga. Båda centrumen har en stor utmaning inför framtiden i att
påverka för att forskningen styr mot att de många vita fläckarna på kunskapskartan blir fyllda.
Påverkan på det formella utbildningssystemet i att där få in utbildningar om demens och anhöriga
är en viktig uppgift för framtiden. NkA ser en utmaning i att lyfta frågan till samhällsnivån för att
nå en anhörigvänlig vård och omsorg och påverkan av arbetslivet. SDC ser en utmaning i att med
fortsatt hög kvalitet kunna möta upp en ökad efterfrågan av rådgivning.
Båda verksamhetsledarna ansåg att de fått ett gott och tillräckligt stöd från Socialstyrelsen under
etableringsfasen av centrumen. Kontakten hade varit mycket god, det hade varit ett "äkta
samarbete" med en bra dialog. I framtiden, ansåg centrumen, borde dock finansieringen höjas och
indexregleras så att mer insatser kunde utföras där de såg stora behov. Utvärderingen finner att
Socialstyrelsens agerande under hela fasen bör utgöra en god modell inom myndigheten – och
även spridas som ett lärande exempel till andra myndigheter.
Utvärderingens övergripande slutsats är att det finns goda skäl för att de båda centrumen ska få
fortsätta med, och vidareutveckla, sina verksamheter i ett mer långsiktigt perspektiv, vart och ett
efter sina olika förutsättningar och med delvis skilda strategier. Båda har svarat väl upp mot det
stora trycket från samhället på mer kunskap och de kommer att behövas framöver eftersom dessa
frågor fortsätter att vara aktuella i allt högre grad.

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd innehåller 43 rekommendationer. I tillstånds- och åtgärdslistan ovan finns samtliga tillstånd och åtgärder presenterade.

Centrala rekommendationer som medför ekonomiska och organisatoriska konsekvenser

Socialstyrelsen bedömer att rekommendationerna om samordnade åtgärder, familjeinterventioner, psykologisk behandling och arbetslivsinriktad rehabilitering är de som får störst konsekvenser. Dessa rekommendationer kommer få såväl ekonomiska som organisatoriska konsekvenser, då de ställer krav på förändringar av hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens organisationsstruktur samt investeringar i personal och kompetens.

Socialstyrelsens bedömningar av rekommendationernas ekonomiska och organisatoriska konsekvenser har utgått från den verksamhet som hälso- och sjukvården och socialtjänsten bedriver i dag. Informationen om vilka åtgärder som utförs och i vilken utsträckning dessa utförs är dock ofta bristfällig, vilket gör bedömningen svår.

Flera åtgärder som Socialstyrelsen rekommenderar har utvecklats internationellt och är nya för psykiatrin och socialtjänsten. Under arbetet med framtagandet av de nationella riktlinjerna för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd har det blivit tydligt att det finns ett behov av att utveckla en organisation och modeller för hur ny kunskap ska kunna omsättas i praktiken.

Samordnade åtgärder tidigt – och även senare

Socialstyrelsen rekommenderar samordnade åtgärder som omfattar samhällsbaserad uppsökande vård och omsorg enligt den så kallade ACT-modellen (Assertive Community Treatment) med tillägg av familjeinterventioner och social färdighetsträning för personer som är nyinsjuknade i psykossjukdom. Dessa åtgärder tycks ge positiva effekter på möjligheten att ha ett självständigt boende och att personen tillbringar färre dagar på sjukhus.

Socialstyrelsen rekommenderar även så kallad intensiv case management enligt ACT-modellen för personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd som är högkonsumenter av vård, riskerar att ofta bli inlagda på psykiatrisk vårdavdelning eller avbryter vårdkontakter. Jämfört med sedvanlig behandling minskar åtgärden antalet vårdtillfällen, dagar på sjukhus, risken för hemlöshet och arbetslöshet samt ger en större stabilitet i boendet.

Rekommendationerna kräver ökad samverkan mellan hälso- och sjukvården (psykiatrin) och socialtjänsten. På kort sikt innebär rekommendationen ökade kostnader för både hälso- och sjukvården och socialtjänsten, framför allt för utbildning, handledning och eventuellt personaltillskott. På längre sikt bedömer Socialstyrelsen dock att kostnaderna kommer vara oförändrade eller lägre jämfört med i dag bland annat genom minskade kostnader för sjukhusvård.

Familjeinterventioner

Socialstyrelsen rekommenderar familjeinterventioner till personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd som har kontakt med sin familj eller närstående. Insatsen minskar återfall och inläggning på sjukhus och tycks förbättra personens sociala funktion och livskvalitet samt det känslomässiga klimatet i familjen.

Rekommendationen medför ökade kostnader till en början för kompetensutveckling för personalen och ett eventuellt ökat personalbehov. På sikt bedömer Socialstyrelsen dock att kostnaderna bli oförändrade eller lägre jämfört med i dag som en följd av en mer samordnad och flexibel verksamhet, och som en följd av ett minskat antal återfall och inläggningar på sjukhus.

Tillgång till psykologisk behandling med kognitiv beteendeterapi

Socialstyrelsen rekommenderar att hälso- och sjukvården erbjuder individuell kognitiv beteendeterapi (KBT) till personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd med så kallade kvarstående symtom. Huvudskälet till rekommendationen är att behandlingen visar positiva effekter på kvarstående symtom och på centrala problem för individen. Hälso- och sjukvården kan även erbjuda musikterapi när personer har behov av så kallade icke-verbala terapiformer.

Socialstyrelsen är medveten om att det råder stor brist på personal med adekvat kompetens inom kognitiv beteendeterapi. Rekommendationen ställer krav på att varje landsting och region gör en analys av nuläget när det gäller tillgång till personal med rätt kompetens och hur man utformar effektiva behandlingar. Socialstyrelsen bedömer att kostnaderna för hälso- och sjukvården ökar på kort sikt, men kostnaderna förväntas sedan återgå till befintliga nivåer alternativt till en lägre nivå.

Arbetslivsinriktad rehabilitering i samverkan

Socialstyrelsen rekommenderar arbetslivsinriktad rehabilitering enligt IPS-modellen, då metoden är bättre än arbetsförberedande träningsmodeller när det gäller att skaffa arbete åt personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd som har en vilja och motivation till ett arbete.

Ansvaret för arbetslivsinriktad rehabilitering ligger i dag hos flera olika myndigheter i Sverige. Det är inte givet hur den rekommenderade åtgärden ska placeras in i det svenska vård- och stödsystemet. Det finns därmed ett behov av att fortsätta med försöksverksamheter i samverkan mellan olika berörda myndigheter. En förutsättning för att kunna genomföra rekommendationen är att hälso- och sjukvården och socialtjänsten samverkar och har kontakt med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Socialstyrelsen bedömer att kostnaderna till en början kommer att öka för hälso- och sjukvården och socialtjänsten i och med att personalen behöver fortbildning och handledning samt en förändrad organisation. På sikt kommer dock kostnaderna för hälso- och sjukvård, socialtjänst och andra delar av samhället att minska.

Brist på datakällor försvårar uppföljningen

Socialstyrelsen har utarbetat 22 indikatorer för uppföljning inom det psykosociala området för personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd.

Ett stort problem för uppföljningen inom det psykosociala området är att det i dag saknas datakällor. Bristen på datakällor gör att uppföljningen av de åtgärder som rekommenderas i riktlinjerna till stor del får begränsas till om den psykiatriska verksamheten och socialtjänsten i dag kan erbjuda dessa insatser. En utveckling av datakällor pågår och på sikt kommer sådana indikatorer att utformas som kan ge kunskap om de processer som används på det psykosociala området och vilka resultat de ger.

Några indikatorer som föreslås är i nuläget inte möjliga att följa på nationell nivå. De bör dock börja användas i uppföljningen av den psykiatriska verksamheten och socialtjänstens verksamhet för personer med psykisk funktionsnedsättning. Sammanlagt har 15 nationella indikatorer tagits fram för uppföljning av den psykiatriska verksamheten och 12 nationella indikatorer för socialtjänstens verksamhet för personer med psykisk funktionsnedsättning. Dessutom föreslås fyra mer generella indikatorer för att spegla resultatet av huvudmännens åtgärder på det psykosociala området.

Som ett led i säkerställandet av trygghet, lämplighet och etik i utövande av sörjandestöd i Sverige har vi som forskare och praktiskt verksamma på detta område studerat andra länders regelverk. Då vi anser, att Storbritannien och Nordirland (refereras i texten till U.K.) kommit långt i detta hänseende - och vi också beretts tillfälle att på plats ta del av engelska stödorganisationers arbetssätt och vägledande regler - vill vi gärna vidarebefordra dokumentet och regelverket " Standards for Bereavement Care in the UK", i svensk version "De nationella riktlinjerna för sörjandestöd i Storbritannien och Nordirland". Detta sker med de engelska upphovsmännens samtycke och förhoppning om att värna om sörjandestödet även utanför deras hemland. (Engelsk titel: Standards for Bereavement Care in the UK).

Socialstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att långsiktigt säkerställa
verksamhet i form av ett nationellt kompetenscentrum för anhörigstöd samt
ett nationellt kompetenscentrum inom demensområdet.
Nationellt kompetenscentrum Anhöriga (NkA) och Svenskt Demenscentrum
(SDC), som inrättades 2008, har sedan starten bedrivit sin verksamhet
utifrån ettåriga regeringsuppdrag. Socialstyrelsen ansvarar för ett flertal
andra nationella centrumbildningar med olika karaktär och förvaltning. I
jämförelsesyfte har erfarenheterna från två andra centrumbildningar sammanställts.
De är Nationellt Kunskapscenter för dövblindfrågor (NKCdb) och
Nationella funktionen för sällsynta diagnoser (NFSD), vilka båda har ett
uppdrag av likartad karaktär som NkA och SDC. Förvaltningen av NKCdb
och NFSD bygger på upphandling.
Erfarenheterna visar att upphandling av nationell kompetenscentrumverksamhet,
medför påtagliga svårigheter. Det främsta skälet är att det saknas
konkurrerande anbudsgivare. Därmed blir inte upphandling ett verktyg för att
driva fram bästa möjliga kvalitet. Ett vanligt ska- krav vid upphandling, är att
anbudsgivaren ska ha erfarenhet av motsvarande verksamhet, något som
oftast inte finns. Eftersom det heller inte handlar om konkurrens om pris, dvs.
ersättning för att driva verksamheten, faller också denna anbudsskiljande
faktor bort. Det är Socialstyrelsens erfarenhet att upphandling är en resurskrävande
uppgift, både för Socialstyrelsen och anbudsgivare, till ringa
nytta.
En verksamhet som har ettårig finansiering har svårt att utvecklas långsiktigt.
Både NkA och SDC med sina utvidgade uppdrag kan svårligen leva upp
till uppdragen på en sådan osäker ekonomisk grund. NkA och SDC har under
de åtta år de funnits, byggt upp mycket omfattande nätverk av kontaker,
något som skulle raseras om en annan aktör fick uppdraget.
Mot denna bakgrund, bedömer Socialstyrelsen, för att långsiktigt säkerställa
verksamheten, att Nationellt kompetenscentrum Anhöriga (NkA) och
Svenskt Demenscentrum (SDC) bör få en treårig statsbidragsfinansiering.
Socialstyrelsen ska följa upp och utvärdera att verksamheterna bedrivs i
enlighet med uppdragen. Socialstyrelsen anser att en utvecklad uppföljning
och utvärdering kan vara ett sätt att kvalitetssäkra verksamheterna. Därför
har Socialstyrelsen tagit fram ett förslag på hur en årlig uppföljning av
verksamheterna skulle kunna genomföras. Genom uppföljning och utvärdering
av verksamheterna får Socialdepartementet och regeringen en fortlö-
pande information om verksamheternas resultat.

Syftet med projektet var att starta ett nationellt kunskapsnätverk inom området psykiska funktionshinder och hjälpmedel. Kunskapsnätverket ska fungera som utbildare inom området, visa på arbetsmetoder för utprovning av hjälpmedel, ge information, råd och stöd i förskrivningsprocesser och utgöra en mötesplats för olika aktörer inom området psykisk ohälsa

Detta nationella kunskapsstöd ska stödja vårdgivarna att utveckla den palliativa vården, underlätta uppföljning och kvalitetssäkring samt tillgodose en likvärdig vård för patienterna. Socialstyrelsens kunskapsstöd och det nationella vårdprogrammet för palliativ vård, som tagits fram av professionen själv, kompletterar varandra och kan tillsammans utgöra en gemensam grund för ett gott omhändertagande av personer i livets slutskede.

De primära målgrupperna för kunskapsstödet är beslutsfattare inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, såsom politiker, chefstjänstemän och verksamhetschefer. En annan viktig målgrupp är professionen.

Kunskapsstödet fokuserar på palliativ vård i livets slutskede.

En gemensam uppfattning om vårdens innehåll underlättar samordning

En god palliativ vård utgår från de fyra hörnstenarna symtomlindring, multiprofessionellt samarbete, kommunikation och relation samt stöd till närstående. Vården ska omfatta alla, oavsett ålder och diagnos.

För att underlätta planering, ansvarsfördelning och samordning mellan olika aktörer behöver hälso- och sjukvården och socialtjänsten utforma sin palliativa vård och omsorg efter de fyra hörnstenarna och ha en gemensam utgångspunkt i processen för god palliativ vård.

Det har också betydelse att hälso- och sjukvården och socialtjänsten använder termer och definitioner om palliativ vård på ett konsekvent och systematiskt sätt. Det är en förutsättning för förbättrad informationsöverföring och dokumentation, och därmed för en säker vård för patienten. För att underlätta detta arbete har Socialstyrelsen har tagit fram ett antal termer och definitioner om palliativ vård i livets slutskede.

En anpassad palliativ vård

Den palliativa vården i livets slutskede behöver vidgas till att omfatta fler diagnoser än cancer, som den palliativa vården traditionellt har utgått från, och integreras i vården av kroniska sjukdomar. Det är angeläget för att bland annat kunna möta de äldres behov. Symtomlindring, självbestämmande, delaktighet och det sociala nätverket är väsentliga delar för livskvaliteten och för en god vård i livets slutskede.

Barn som får palliativ vård behöver, precis som vuxna, vårdas utifrån sina individuella behov. Det är angeläget att personal inom vård och omsorg som ger palliativ vård till barn har kunskap om och kompetens i att kommunicera med barn.

Samordning krävs på alla nivåer

Samordning är en grundläggande förutsättning för en god palliativ vård. Hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska samordna sina olika insatser så att vården och omsorgen blir av god kvalitet för den enskilda patienten.

Svårt sjuka personer är ofta särskilt beroende av god kontinuitet i vård och omsorg. Vid livshotande tillstånd ska en fast vårdkontakt utses och den fasta vårdkontakten ska vara legitimerad läkare. Inom kommunal hälso- och sjukvård där det inte finns läkare ska den medicinskt ansvariga sjuksköterskan se till att det finns rutiner för att läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal kontaktas när en patients tillstånd fordrar det.

Hälso- och sjukvården ska också ge information och samråda med patienten om olika behandlingsalternativ. Det har betydelse att informationen anpassas efter personens förmåga att ta till sig det som sägs.

Närstående har rätt att få stöd

Socialtjänsten ska erbjuda stöd till personer som vårdar eller stöder en närstående som är långvarigt sjuk, äldre eller har en funktionsnedsättning. När det gäller barn som har en svårt sjuk och döende förälder ska hälso- och sjukvården uppmärksamma barnets behov av information och stöd.

Det är viktigt att hälso- och sjukvården och socialtjänsten tar ställning till hur ett stöd till närstående bör utformas.

Etiska frågor är centrala i palliativ vård

Vård i livets slutskede kräver ofta etiska överväganden. Det är därför angeläget att vård- och omsorgspersonal får kunskap om etiska principer, förhållningssätt och bemötande, och får möjlighet att samtala om etiska frågor.

Rekommendationer om specifika åtgärder

Socialstyrelsens rekommendationer för palliativ vård i livets slutskede omfattar cirka 30 rekommendationer om specifika åtgärder. Rekommendationerna har tagits fram enligt processen för nationella riktlinjer och fokuserar på symtomlindring och kommunikation.

Socialstyrelsens rekommendationer avser att bidra till att hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens resurser används effektivt, fördelas efter behov samt styrs av systematiska och öppna prioriteringsbeslut. Rekommendationerna ska främst ge vägledning för beslut på gruppnivå.

Några rekommendationer har Socialstyrelsen bedömt som särskilt centrala ur ett styr- och ledningsperspektiv. Det gäller exempelvis rekommendationerna om att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda

fortbildning och handledning i palliativ vård till personal inom vård och omsorg, i syfte att lindra symtom och främja livskvalitet hos patienter i livets slutskede
regelbunden analys och skattning av smärta hos patienter som har smärta i livets slutskede samt strukturerade bedömningar av patientens symtom, i syfte att ge patienten en så adekvat symtomlindring som möjligt
samtal med patienter om vårdens innehåll och riktning i livets slutskede, i syfte att förebygga oro och missförstånd samt förbättra livskvaliteten hos personer i livets slutskede.
Rekommendationerna och bedömningarna kan få konsekvenser för vården och omsorgen

Socialstyrelsen uppskattar att bedömningarna och rekommendationerna i kunskapsstödet kan få betydande organisatoriska och ekonomiska konsekvenser för hälso- och sjukvården och socialtjänsten, eftersom tillgången till palliativ vård i dag är liten i jämförelse med behovet. Dessutom är den ojämnt fördelad över landet.

När det gäller konsekvenser för rekommendationer om specifika åtgärder bedömer Socialstyrelsen att rekommendationerna om fortbildning och handledning av personal som ger palliativ vård kan få betydande ekonomiska konsekvenser för hälso- och sjukvården och socialtjänsten, eftersom de gäller en så stor grupp. Kostnadsökningen är dock svår att beräkna eftersom det beror på hur många som deltar och hur omfattande fortbildningen och handledningen är.

Rekommendationerna om smärtanalys och regelbunden smärtskattning samt regelbunden användning av symtomskattningsinstrument kan leda till ökade kostnader på kort sikt. Kostnaderna gäller då främst utbildning av personal, anpassning av symtomskattningsinstrument till lokala förhållanden och utveckling av rutiner för användning och dokumentation.

Rekommendationen om att erbjuda samtal med patienter om vårdens innehåll och riktning i livets slutskede kan leda till en kostnadsbesparing för hälso- och sjukvården. Tidsåtgången för samtalen i sig leder endast till marginellt ökade kostnader.

Indikatorer och datakällor

Socialstyrelsen har tagit fram förslag på sex indikatorer och tre utvecklingsindikatorer som ska kunna spegla kvaliteten i den palliativa vården. Indikatorerna ska kunna användas som underlag för uppföljning och utveckling av verksamheter samt för öppen redovisning av hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens strukturer, processer, resultat och kostnader.

Ett stort problem för uppföljningen av den palliativa vården är att det i dag saknas datakällor. Det visar bland annat Socialstyrelsens kartläggning av information om personers sista tid i livet från sex olika nationella kvalitetsregister.

Socialstyrelsens bedömning är att de nationella registren kan förbättras, både när det gäller generell information om de avlidna och när det gäller specifikt information om palliativ vård. Till exempel saknas ofta information om var personer avlider, och särskilda palliativa vårdinsatser redovisas i mycket liten utsträckning i registren. En bidragande orsak kan vara att klassifikationen av vårdåtgärder (KVÅ) för närvarande inte medger någon noggrannare beskrivning av vad som görs.