Bibliotek

Denna antologi innehåller en rad intressanta texter om äldreomsorg, kvinnosyn och socialpolitik. Boken diskuterar synen på åldrandet och var ansvaret ligger för omsorgen om de gamla -- något som skiftat över tid och från samhälle till samhälle. Den behandlar både frndringar på mycket lång sikt och de högst aktuella och mycket snabba förändringar i svensk och europeisk socialpolitik och omsorgspraktik som vi nu upplever. Utöver redaktörerna Rosmari Eliasson-Lappalainen och Marta Szebehely medverkar Birgitta Odén, Svein Olav Daatland, Annelie Anttonen och Clare Ungerson.

Jag ställde frågor till mitt gossebarn när vi var ensamma:
- Vilka hemligheter bär du på min son? Vilket ursprung har din gåtfullhet? Vad känner du? Vilket liv finns inom dig? Är det mörk ångest? Känner du glädje? Ser du samma verklighet som jag, eller blir allt kaos inom dig? Vad tycker du om?'

Några månader efter att Fred föddes börjar misstankar växa hos hans mamma Maud. Den lilla bebisen följer inte riktigt samma utveckling som andra barn i hans ålder, och han är svår att få kontakt med. Han är utvecklingsstörd, hon är säker på det. Både sjukvårdspersonal och familj försöker muntra upp henne, det är säkert inget fel på pojken, alla barn utvecklas olika.

Ju äldre Fred blir desto tydligare blir det dock att han är annorlunda från andra barn. I 'Freds bok' berättar Maud om sin egen upplevelse av att ha ett barn med en utvecklingsstörning och autism, men hon berättar också om samhällets och omvärldens reaktioner på hennes älskade son. Detta är en sann berättelse om förtvivlan, sorg och rädsla, men också om lycka och hopp. Men framför allt annat är det en berättelse om kärleken mellan mor och son.

Abstract [en]

Young carers provide a substantial amount of care to family members and support to friends, yet their situation has not been actively addressed in research and policy in many European countries or indeed globally. Awareness of their situation by professionals and among children and young carers themselves remains low overall. Thus, young carers remain a largely hidden group within society. This study reports and analyses the recruitment process in a multi-centre intervention study offering psychosocial support to adolescent young carers (AYCs) aged 15–17 years. A cluster-randomised controlled trial was designed, with recruitment taking place in Italy, the Netherlands, Slovenia, Sweden, Switzerland and the United Kingdom exploiting various channels, including partnerships with schools, health and social services and carers organisations. In total, 478 AYCs were recruited and, after screening failures, withdrawals and initial dropouts, 217 were enrolled and started the intervention. Challenges encountered in reaching, recruiting and retaining AYCs included low levels of awareness among AYCs, a low willingness to participate in study activities, uncertainty about the prevalence of AYCs, a limited school capacity to support the recruitment; COVID-19 spreading in 2020–2021 and related restrictions. Based on this experience, recommendations are put forward for how to better engage AYCs in research.

Abstract [en]

Patient and public involvement is a way of ensuring that research and practices are more responsive to their target groups. This study, inspired by discourse psychology, explores the knowledge contributions of informal carers who participated in group meetings to co-create a support intervention. Findings highlight that carers’ knowledge is complex, including more than practical caring experiences. Acknowledging carers’ knowledge contributions and involving a heterogeneous sample of carers are key considerations for patient and public involvement in research; otherwise, there is a danger of establishing risks of injustice. Accepting the multifaceted knowledge of carers could increase the validity of research and the relevance of interventions developed.

Abstract

Across the globe, medical advances and knowledge about health behaviours have allowed remarkable improvements in life expectancy. Although the developments are largely positive, population ageing raises a new set of challenges for policymakers to tackle as the shares of the population in advanced ages are growing. As many men and women as possible are needed to participate in the labour market to widen the tax base that supports national economies. Alongside employment, increasingly many working-age people provide regular assistance to older (65+) family members and relatives who no longer get by in their daily lives without support. A new balance of paid work and unpaid care is thus forming across Europe and beyond, with implications
for both individuals and societies.

En bok för förskolebarn när en mamma får bröstcancer.

Boken är tänkt att användas som stöd och inspiration vid
samtal med ett litet barn när mamma eller närstående
drabbats av bröstcancer. Vi har lagt in frågor till barn som
stöd för samtal och igenkänning. Det finns också fakta,
råd och tips till vuxna i slutet av boken.

It is unclear whether caregiving has an impact on the physical, mental and functional health of older caregivers. This study aimed to describe physical, mental and functional health in relation to family caregiving in old age (60+) over a six-year period. The study comprised 2,294 randomly selected individuals (60-96 years) from the Swedish National Study on Aging and Care, who answered the question on whether they were caregivers and who were followed up six years later. The prevalence of family caregivers was 13.1% and the incidence was 12.4%. Four tracks (T) were identified; T1) Family caregiver both at baseline and follow-up (n = 74), T2) Family caregiver at baseline but not at follow-up (n = 226), T3) non-caregiver at baseline but family caregiver at follow-up (n = 218), T4) non-caregiver both at baseline and follow-up (1,776). Only non-caregivers (T4) reported a decline in mental health, p < .036. Worries about health increased significantly in T2 and T4. The prevalence of caregivers was 13.1% with a high turnover. There are differences between family caregivers and non-caregivers in deterioration in physical and mental health as well as physical function over a six-year period.

PURPOSE: Informal carers have an important role in society through their care and support of their long-term ill relatives. Providing informal care is challenging and can lead to caregiver burden; moreover, many support needs of the carers are not met, leading to confusion, disappointment and frustration. We conducted an interview study to clarify the meaning of support given and received by informal carers to relatives with chronic obstructive pulmonary disease or chronic heart failure.
METHODS: We purposively selected and recruited informants via participants in another study, thereby conducting interviews over the phone from June 2016 to May 2017. In total, we conducted 14 interviews with 12 informants. All interviews were transcribed verbatim and the content was analysed using a phenomenological hermeneutical approach.
RESULT AND CONCLUSION: Our comprehensive understanding of the meaning of support for these carers is twofold: it is a self-evident struggle for the good life of their relatives and that they want to be carers in partnership. The healthcare system must recognize the efforts of carers and include them in the strategic planning and operational stages of care and treatment for people with long-term illness

Statens offentliga utredningar

Purpose: To compile and then validate a set of evidence-based best practices related to augmentative and alternative communication (AAC) and its role in fostering the inclusion of students with severe disabilities in general education classrooms and other inclusive settings. Method: A comprehensive review of the literature pertaining to AAC and inclusive education for students with severe disabilities in inclusive classrooms resulted in an inventory of possible best practices. Reliability testing was conducted to verify levels of evidence assigned to each source and corresponding practice. Practices were reviewed and validated by a panel of 8 experts. Statistical analysis revealed a high level of internal consistency across items composing the inventory. Results: An inventory of 91 practices, each assigned to 1 of 8 predetermined categories, was uncovered. Themes arising in experts' comments related to items in the inventory are discussed. Conclusions: Possible uses of the inventory are discussed along with suggestions for future research. © American Speech-Language-Hearing Association.

OBJECTIVES: To examine similarities and dissimilarities in patient and family caregiver dyads in their experience of stress, support, and sense of security. METHODS: 144 patients and their family caregivers participated. Patients were admitted to six Swedish specialist palliative home care units and diagnosed with a non-curable disease with an expected short survival. We analysed similarity patterns of answers within dyads (correlations) as well as dissimilarities, expressed as the difference between within-dyad responses. The latter were subjected to a model-building procedure using GLM, with 13 sociodemographic and clinical characteristics as independent variables. RESULTS: Within dyads, patients and family caregivers scored similar in their perception of support and sense of security with care. There was also dissimilarity within dyad responses in their perception of stress and support that could be attributed to sociodemographic or clinical characteristics. When patients scored higher levels of stress than family caregivers, the family caregiver was more likely to be male. Also family caregiver attachment style (attachment anxiety), patient age and the relationship of the family caregiver to the patient explained dissimilarities within the dyads. CONCLUSIONS: Patients and family caregivers within the dyads often, but not always, had similar scores. We suggest that it is important that the healthcare staff identify situations in which perceptions within the dyads regarding stress and perception of support differ, such that they can recognise patients' and family caregivers' unique needs in different situations, to be able to provide adequate support and facilitate dyadic coping.

Den svenska Utredningen om vanvård i den sociala barnavården (i fortsättningen kallad Vanvårdsutredningen) initierades, i likhet med flera andra länder, först efter att människor berättat i media om sina erfarenheter av övergrepp och misshandel från sin tid i barnhem eller fosterhem.

Delrapport och Upprättelseutredning

I januari 2010 presenterade utredningen sin delrapport, "Vanvård i social barnavård under 1900-talet". En direkt följd blev att regeringen tillsatte Upprättelseutredningen som fick i uppdrag att föreslå hur upprättelse för dessa människor skulle kunna utformas.

Upprättelseutredningen överlämnade sitt betänkande till regeringen i februari 2011. Förslagen handlade om en process i tre delar; ett erkännande av det som hänt och en ursäkt, kompensation till dem som utsatts samt åtgärder för att förhindra upprepning.

Slutrapportens syfte

Syftet med slutrapporten är att presentera en fördjupad resultatredovisning där enskilda människor och deras berättelser, får en mer framskjuten placering än i delrapporten. Dessutom har ambitionen varit att diskutera hur det var möjligt att intervjupersonerna kunde råka så illa ut som barn och hur liknande missförhållanden för samhällsvårdade barn ska kunna undvikas i framtiden.

Slutrapportens struktur

Utredningens material omfattar redogörelser i olika former; intervjureferat, inspelade intervjuer, nedtecknade levnadsberättelser, arkivhandlingar, domar och tidningsartiklar. Detta varierande material ger inblick i sammanhang i vilken vanvården skedde och kunskap om den utsatthet som barn och ungdomar inom den sociala barnavården befann sig i.

Den här studiens syfte har varit att delge hur personer som bor på demensboende, och hur anhöriga som har närstående som bor på demensboende, upplever det sociala innehållet. Ett innehåll som utgår från faktorer som bemötande, social samvaro, aktiviteter, utevistelse, inflytande, boendemiljö, kan sammanfattas som ett meningsfullt socialt innehåll.

Vidare var syftet att delge några av de synpunkter och reflektioner som framkom från ett seminarium om Socialt innehåll i vardagen som hölls vid Blekinge kompetenscentrum i november 2009. De som deltog var från olika kommuner i Blekinge och hade i sina yrkesroller på olika sätt arbetat med det sociala innehållet för personer med demenssjukdom.

Maternal traumatization has been proposed as a risk factor for child development, but the mechanisms involved are poorly understood. This study analyzed the interrelations among maternal posttraumatic stress symptoms, parent–child interaction (emotional availability), and infants' psychosocial functioning and development among 49 asylum-seeker and refugee mothers and their children (18–42 months). Measures included assessment of mothers' trauma and comorbid symptoms (Harvard Trauma Questionnaire: R.F. Mollica et al., 1992; Hopkins Symptom Checklist: L. Derogatis, R. Lipman, K. Rickels, E. Uhlenhuth, & L. Covi, 1974), emotional availability within parent–child interaction (Emotional Availability Scales: Z. Biringen, 2008), and infants' psychosocial functioning (Child Behavior Checklist: T.M. Achenbach & L.A. Rescorla, 2000) and development (Bayley Scales of Infant Development: B.F. van der Meulen, S.A.J. Ruiter, H.C. Spelberg, & M. Smrkovsky, 2000). The results show that higher levels of maternal posttraumatic stress symptoms are associated with a higher level of psychosocial problems of infants, but not with delays in their mental or psychomotor development. The results also show that higher levels of maternal posttraumatic stress symptoms are associated with higher levels of insensitive, unstructuring, or hostile, but not intrusive, parent–child interactions. Infants show lower levels of responsiveness and involvement to their traumatized mothers. Parent–child interaction did not function as a mediator between maternal trauma symptoms and infants' psychosocial functioning. Results are discussed in relation to the dyad's regulation of emotions. Results implicate a need to reestablish attunement between traumatized mothers and their nontraumatized children.

Maternal traumatization has been proposed as a risk factor for child development, but the mechanisms involved are poorly understood. This study analyzed the interrelations among maternal posttraumatic stress symptoms, parent–child interaction (emotional availability), and infants' psychosocial functioning and development among 49 asylum-seeker and refugee mothers and their children (18–42 months). Measures included assessment of mothers' trauma and comorbid symptoms (Harvard Trauma Questionnaire: R.F. Mollica et al., 1992; Hopkins Symptom Checklist: L. Derogatis, R. Lipman, K. Rickels, E. Uhlenhuth, & L. Covi, 1974), emotional availability within parent–child interaction (Emotional Availability Scales: Z. Biringen, 2008), and infants' psychosocial functioning (Child Behavior Checklist: T.M. Achenbach & L.A. Rescorla, 2000) and development (Bayley Scales of Infant Development: B.F. van der Meulen, S.A.J. Ruiter, H.C. Spelberg, & M. Smrkovsky, 2000). The results show that higher levels of maternal posttraumatic stress symptoms are associated with a higher level of psychosocial problems of infants, but not with delays in their mental or psychomotor development. The results also show that higher levels of maternal posttraumatic stress symptoms are associated with higher levels of insensitive, unstructuring, or hostile, but not intrusive, parent–child interactions. Infants show lower levels of responsiveness and involvement to their traumatized mothers. Parent–child interaction did not function as a mediator between maternal trauma symptoms and infants' psychosocial functioning. Results are discussed in relation to the dyad's regulation of emotions. Results implicate a need to reestablish attunement between traumatized mothers and their nontraumatized children.

Hur är det att vara anhörig till en psykiskt sjuk människa? Var finner jag hjälp och stöd?

Det finns oändliga mängder kunskap, också hos behandlare och ansvariga myndigheter, om hur viktigt det är att lyssna till de anhöriga. Gång på gång betonas vikten av ett gott samarbete mellan psykiatrin och de sjukas sociala nätverk. Ändå fungerar detta samarbete sällan bra i praktiken.

I Vara anhörig beskriver Åsa Moberg, författare till den mycket uppmärksammade Adams bok, med utgångspunkt i enskilda fallbeskrivningar och lokala vårdformer, olika förhållningssätt för patienter, anhöriga och närstående. Här finns också berättelser om nytänkande och fungerande vårdformer.

Depression är den vanligaste psykiska sjukdomen i Sverige.Det är en sjukdom som i hög grad påverkar alla närstående. Förändringar i vården är nödvändiga och för det behövs gemensamma mål. Ändå glöms de anhöriga ofta bort.

Idag tycks de psykiatriska diagnosernas antal tillväxa i ungefär samma takt som mängden människor med psykiska lidanden. Sker allt detta diagnosticerande på bekostnad av det stöd, som behövs för att människor med psykiska funktionshinder och deras anhöriga ska klara vardagen? Det tror Åsa Moberg.

1900-talet var det århundrade när de sjukas, "brukarnas", röster började höras. 2000-talet måste bli den tid när de anhöriga äntligen tas på allvar.

This report is based on three studies within the Family Support Project (FAS-project). The first study focused on respite care service from three perspectives. The second study focused on families with children with brittle bones (osteogenesis imperfecta) and the third study focused on families with children with muscular diseases. Study two and three surveyed the families' opportunities to exert influence on and participate in the decision process. The aim of this dissertation is to highlight how families with children with disabilities experience daily life, what is working well and what is not working as well as desired. The aim is also to find out what areas the families experience as problematic and within what areas they need a better support and to demonstrate what can be done in the municipalities in order to facilitate for the families. For many years I have been working with projects concerning family support. The different projects have applied to families with children with disabilities and among other things to families with children with brittle bones and muscular di-seases. These diagnoses are mentioned as small and less known disability groups. The results from the studies show that many families have difficulties in receiving the support they need and demand, that they have difficulties to communicate with authorities and administrators and that the knowledge about different kinds of disabilities are lacking. This is one reason why these families have not received the understanding and support for their daily lifes as they should.

This report is based on three studies within the Family Support Project (FAS-project). The first study focused on respite care service from three perspectives. The second study focused on families with children with brittle bones (osteogenesis imperfecta) and the third study focused on families with children with muscular diseases. Study two and three surveyed the families' opportunities to exert influence on and participate in the decision process. The aim of this dissertation is to highlight how families with children with disabilities experience daily life, what is working well and what is not working as well as desired. The aim is also to find out what areas the families experience as problematic and within what areas they need a better support and to demonstrate what can be done in the municipalities in order to facilitate for the families. For many years I have been working with projects concerning family support. The different projects have applied to families with children with disabilities and among other things to families with children with brittle bones and muscular di-seases. These diagnoses are mentioned as small and less known disability groups. The results from the studies show that many families have difficulties in receiving the support they need and demand, that they have difficulties to communicate with authorities and administrators and that the knowledge about different kinds of disabilities are lacking. This is one reason why these families have not received the understanding and support for their daily lifes as they should.

Trots att anhörigvården synliggjorts under senare år är det fortfarande många anhörigvårdare som inte är kända av kommunen och många som inte söker stöd. För att ta reda på orsaken till ovanstående förhållande har jag djupintervjuat sexton anhörigvårdare. Informationsbrist är en orsak, många vet inte att det finns hjälp att få, vadsom finns eller hurman ansöker. Att det är omständligt, att man inte orkar eller att den som vårdas inte vill ha hjälp från någon utomstående är annat som framkommit. Främst handlar det dock om att man vill klara sig själv. Anhörigvård handlar om två parter, den vårdbehövande och den friske parten – anhörigvårdaren – båda parter måste vara beredda att "öppna upp" hemmet för vårdpersonal för att hjälp i hemmet ska kunna påbörjas. Den personliga integriteten påverkas. Stöd utanför hemmet eller från den egna familjen är följaktligen det som anhörigvårdare främst önskar. Lojalitet mot den närstående gör många gånger att anhörigvårdaren utstår mer än vad som verkar vara rimligt att klara men... " – hur långt sträcker sig egentligen det äktenskapliga löftet? "Anhörigvårdare behöver sökas upp och motiveras till att söka avlösning. Givetvis bör också utbudet anpassas efter vad anhörigvårdarna verkligen efterfrågar." – Vad är då ett bra anhörigstöd? "Kanske inte bara det som erbjuds av det offentliga. När en make/maka drabbas av sjukdom kan den friske parten bli väldigt ensam om alltansvar i hemmet. Att då få hjälp med diverse praktiska vardagsgöromål kan vara ett stöd så gott som något annat. För att tillgodose detta är en utveckling av frivilligarbete liknande "Väntjänst" önskvärd.

Healthcare professionals' experience of being family member of a patient can contribute to knowledge development and organizational learning in further ways than the experiences of general family members. However, there is little research on healthcare professionals' experience being on 'the other side of the bed'.
OBJECTIVE:
To describe how healthcare professionals understand the role of being a healthcare professional and a family member of a patient admitted to hospital.
DESIGN:
Qualitative with a phenomenographic approach.
SETTING:
Three Swedish hospitals.
PARTICIPANTS:
All healthcare professionals in three hospitals were invited. Twenty-one volunteered for the study and 18 met the inclusion criteria; to have one year of professional experience and to have visited the family member in hospital daily during hospitalization. Family members in maternity or psychiatric care were excluded.
METHODS:
Semi-structured interviews were used for data collection. Transcripts were analyzed with a phenomenographic method to describe variation and commonality in the ways of understanding the phenomenon under study.
RESULTS:
Four dominant ways of understanding the phenomenon were identified; the informed bystander, the supervisor, the advocate and the carer. The four ways of understanding were hierarchically related with "The informed bystander" being least involved in the care of the family member and "The carer" more or less taking over the patient's care because of inappropriate, unsafe or omitted care. Common for all ways of understanding the phenomenon, except "The informed bystander", was the difficult balance between their loyalty toward the family member and their colleagues among the staff. "The informed bystander" and "The supervisor" are ways of understanding the phenomenon under study that, to our knowledge, has not been described before.
CONCLUSIONS:
This study describes how being a family member of a patient can be understood in four different ways when the family member is a healthcare professional. The findings show similarities to previous studies on general family members as well as nurse-family members of patients in critical care. The need for professional communication, support and coordination will be substantially different if the family member understands his/her role as an informed bystander compared to if they perceive themselves as a carer. The role conflict and ambivalence toward building relationships described are aspects that need further exploration, as does the experience of being forced to care for a family member. Our findings contribute with new knowledge developing patient- and family-centered care.

Melle duckar för en sko som kommer flygande. Det kokar i Moas huvud och då kastar hon saker. Trots att Melle är van vid Moas utbrott så tycker hon att det är jobbigt. Speciellt i skolan ...

Det är tur att Moa är rolig också, annars skulle Melle inte vilja vara Moas storasyster.

Hur är det egentligen att ha ett syskon med adhd? Det vet Melle. Det är som en bergodalbana. Ibland är det lite läskigt och man kan få ont i magen, men ofta är det väldigt roligt med mycket skratt. Vad händer en helt vanlig dag hemma hos Melle? Hur tänker och känner hon när hennes lillasyster blir arg eller hittar på hyss?

Parental psychiatric morbidity related to experiences of war and trauma has been associated with adverse psychological outcomes for children. The aim of this study was to investigate parental post-traumatic stress in relation to psychiatric care utilization among children of refugees with particular attention on the child's own refugee status, sex of both child and parents, and specific psychiatric diagnoses. This was a register study in a population of 16 143 adolescents from refugee families in Stockholm County born 1995-2000 and followed between 2011 and 2017 (11-18 years old). Parental post-traumatic stress, identified in three levels of care, was analysed in relation to child and adolescent psychiatric care use. Cox regression analysis was used to estimate hazard ratios (HR) and 95% confidence intervals (CI), adjusted for duration of residence and demographic and socioeconomic variables. Having a mother with post-traumatic stress was associated with higher psychiatric care utilization, with adjusted HR 2.44 (95% CI 1.90-3.14) among foreign-born refugee children and HR 1.77 (1.33-2.36) among Swedish-born children with refugee parents, with particularly high risks for children with less than five years of residence (HR 4.03; 2.29-7.10) and for diagnoses of anxiety and depression (HR 2.71; 2.11-3.48). Having a father with post-traumatic stress was not associated with increased HRs of psychiatric care utilization. Similar results were seen for boys and girls. Treatment for post-traumatic stress should be made available in refugee reception programmes. These programmes should use a family approach that targets both parents and children.

Introduktion för vikarier och underlag för kvalitetsutveckling i äldreomsorgen.

Boken tar ett samlat grepp om äldreboendet och fungerar utmärkt som en introduktion för vikarier och som underlag för kvalitetsutveckling för chef, legitimerad personal och övriga medarbetare.

Författaren Erland Olsson, specialistsjuksköterska i psykiatri och egen företagare, beskriver på ett enkelt sätt flertalet av de processer som behöver ingå för att den praktiska vården och omsorgen ska fungera. Han lyfter också frågor som värdegrund, bemötande och förhållningssätt i olika situationer.

Med reflektionsfrågor i varje kapitel får du som läser möjlighet att fundera över hur verksamheten fungerar på det egna äldreboendet. Reflektionsfrågorna lämpar sig också väl som underlag för diskussion i en studiecirkel eller i samband med era personalmöten på äldreboendet.

De flesta av oss kommer någon gång i livet i kontakt med äldreomsorgen, antingen utifrån våra egna behov eller som närstående. Ett äldreboende är en komplex verksamhet. Men när engagerade och kunniga medarbetare arbetar i team runt den boende på äldreboendet kan det göra underverk för den boende. Delaktiga boende och närstående kan också bidra till kvaliteten i omsorgen.

Erland Olsson är specialistsjuksköterska i psykiatri och egen företagare som tillhandahåller tjänsten som Medicinskt Ansvarig Sjuksköterska samt kvalitetsutveckling i vården, till kommuner och privata vårdgivare såväl genom stöd och handledning som via digitala produkter.

"Till skillnad från en vara där kvalitet finns i produkten, är kvaliteten i äldreomsorgen en färskvara. Den skapas i nuet, i mötet med den boende och närstående.”

Children living with a parent with a mental illness can face difficulties. Parentalmental illness may influence the parents’ ability to cope with family life, where theparents’ awareness of their illness plays an important role. Family interventionsprovided by psychiatric and children’s social care services can be a way to supportthese children, making them feel less burdened, and improving the relationshipswithin the family. The aim of this thesis was to illuminate how children infamilies with a parent with a mental illness are supported in psychiatric and socialservices, especially by means of family interventions, and how families experiencethe support. Study I explored how professionals in adult psychiatric outpatient servicesdeal with children and families when a parent has a mental illness. The findingsshowed that professionals balanced between establishing, and maintaining,a relationship with the patient and fulfilling the legal obligations towards thepatient’s children. Asking the patient about their children could be experiencedas intrusive, and involving the patient’s family in the treatment could be seen asa dilemma, in relation to the patient. Efforts were made to enhance the familyperspective, and when the patient’s family and children joined the treatment thisrequired flexibility from the professional. Study II examined how professionals in children’s social care services experienceworking with children and families when a parent has a mental illness. The socialworkers’ objective was to identify the needs of the children. No specific attentionwas paid to families with parental mental illness; they were supported in thesame way as other families. When the parental mental illness became difficult tohandle both for the parent and the social worker, the latter had to set the child’sneeds aside in order to support the parent. Interagency collaboration seemed likea successful way to support these families, but difficult to achieve. Study III investigated if patients in psychiatric services that are also parentsof underage children, are provided with child-focused interventions or involvedin interagency collaboration between psychiatric and social services and childand adolescent psychiatry. The findings showed that only 12.9% of the patientsregistered as parents in Psykiatri Skåne had registered children under the ageof 18 years. One fourth of these patients had been provided with child-focusedinterventions in psychiatric service, and 13% of them were involved in interagencycollaboration. If a patient received child-focused interventions from the psychiatricservices, the likelihood of being involved in interagency collaboration was fivetimes greater as compared to patients receiving no child-focused intervention.Study IV explored how parents and their underage children who were supportedwith family interventions experienced these interventions. The results showedthat parents experiencing mental illness were eager to find support in explainingto and talking with their children about their mental illness, although the supportfrom the psychiatric service varied. Both children and other family membersappreciated being invited to family interventions. After such an intervention, theyexperienced the atmosphere in the family as less strained and found it easier tocommunicate with each other about difficulties. Unfortunately, the participatingpartners felt that they were left without support specifically targeted at them. The thesis showed that there is a gap between how professionals deal withquestions concerning these families and their support, and the parents’ and thefamilies’ needs to receive support in handling the parental mental illness in thefamily. The psychiatric and social services need to expand their approach andwork with the whole family, in order to meet the needs of the child and otherfamily members involved.

När äldre inte klarar av att bo hemma längre flyttar de ofta till ett vård-och omsorgs-boende, lever den sista tiden där och är i behov av palliativ vård. Palliativ vård är ett förhållningssätt som kännetecknas av en helhetssyn på människan utifrån individens behov. De som arbetar nära den äldre och den närstående är vård- och omsorgsperso-nalen och det är distriktssköterskan som har det övergripande ansvaret för omvårdna-den. Stöd till den närstående är av största vikt inom den palliativa vården. Syftet med studien var att beskriva vård- och omsorgspersonalens erfarenheter av att uppmärk-samma och stödja närstående till den äldre på vård- och omsorgsboende utifrån ett palliativt förhållningssätt. Datainsamlingarna gjordes i två omgångar, en fokusgrupp-sintervju 2017 och genomförda diskussionsgrupper 2010, analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys och tolkades med hjälp av Dosseys "Theory of integral nur-sing". I resultatet framkom kategorierna att skapa trygghet för den närstående, önskan att göra den närstående delaktig och att få kunskap om palliativ vård. Kategorierna utmynnade i temat: I ett palliativt förhållningssätt stöds närstående genom att de får känna trygghet och delaktighet. Slutsatsen är att vård- och omsorgspersonalens in-tention är att stödja de närstående men behöver arbeta mer i ett partnerskap med de närstående för att de ska känna en helhet och därmed trygghet och delaktighet.

Det blir allt fler äldre personer i samhället idag eftersom vi lever längre. Ett större antaläldre personer kan innebära att fler närstående blir involverade i den äldre personenslivssituation och vård. Den personcentrerade omvårdnadsmodellen visar att närståendeär en viktig resurs för den äldre och för den äldres välbefinnande. Idag ska närståendekunna vara ett naturligt inslag i vården av den äldre personen. Sedan år 2009när nya bestämmelsen i Socialtjänstlagen kom, har vården ett ansvar att ge närståendestöd och vägledning. Detta leder till att en dialog mellan vårdpersonal och närståendeär betydande för att främja den äldres hälsa, men också för att främja närståendes delaktighetoch välbefinnande. Syftet med studien var att undersöka närståendes upplevelserav att ha en äldre person vid ett vård- och omsorgsboende. Studien har en kvalitativstudiedesign. Tre fokusgruppsintervjuer och två enskilda intervjuer genomfördesmed sammanlagt 26 närstående till en äldre person på ett vård- och omsorgsboende.Intervjuerna analyserades med en konventionell innehållsanalys. Ett gott bemötandeoch en öppen kommunikation med vårdpersonalen gjorde att de närstående kände sigvälkomna och sedda som en viktig del i vården. Närstående upplevde trygghet då desjälva och den äldre personen kände sig hemmastadda på vård- och omsorgsboendet.Slutsats: Personalen har en betydelsefull roll för närståendes välbefinnande och delaktigheti vården på ett vård- och omsorgsboende.

Den svenska offentliga äldreomsorgen växte starkt från 1950-talet, och nådde sin högsta nivå på 1980-talet, för att därefter minska under 2000-talet. Med hjälp av riksrepresentativa befolkningsundersökningar från 1954 och fram till 2009 studerar vi mönster i äldres hjälpbehov och insatser från familj och offentlig omsorg. Ansvarsförhållandet mellan stat och familj har skiftat över tid, men omsorg från anhöriga och det offentliga överlappar allt mer. De offentliga insatserna minskar samtidigt som allt fler på sikt får hjälp, men mindre och senare i livet. Allt fler äldre har anhöriga, som ger mer omsorg.