Bibliotek

Abstract
OBJECTIVES:
This study evaluated an intervention designed to improve behavioral and mental health outcomes among adolescents and their parents with AIDS.
METHODS:
Parents with AIDS (n = 307) and their adolescent children (n = 412) were randomly assigned to an intensive intervention or a standard care control condition. Ninety-five percent of subjects were reassessed at least once annually over 2 years.
RESULTS:
Adolescents in the intensive intervention condition reported significantly lower levels of emotional distress, of multiple problem behaviors, of conduct problems, and of family-related stressors and higher levels of self-esteem than adolescents in the standard care condition. Parents with AIDS in the intervention condition also reported significantly lower levels of emotional distress and multiple problem behaviors. Coping style, levels of disclosure regarding serostatus, and formation of legal custody plans were similar across intervention conditions.
CONCLUSIONS:
Interventions can reduce the long-term impact of parents' HIV status on themselves and their children.

Aim: To study the effects of alcohol and coping intervention among University students who have parents with alcohol problems. Methods: A total of 82 university students (56 women and 22 men, average age 25) with at least one parent with alcohol problems were included. The students were randomly assigned to one of three programs: (i) alcohol intervention program, (ii) coping intervention program, and (iii) combination program. All programs were manual based and individually implemented during two 2-h sessions, 4 weeks apart. This assessment contained both a face-to-face interview and six self-completion questionnaires; AUDIT, SIP, EBAC, coping with parents' abuse questionnaire, SCL-90 and ISSI. Follow-up interviews were conducted after 1 year. Results: All participants finished the baseline assessment, accepted and completed the intervention, while 95% of the students completed the 12-month follow-up assessment. The two groups that received alcohol intervention improved their drinking pattern significantly more than the group that did not receive alcohol intervention [change of standardized scores -0.27 (CI -0.53 to -0.03)]. The groups receiving coping intervention did not differ from the group not receiving coping intervention concerning their ability to cope with their parents' alcohol problems. Nor did they differ regarding changes in their own mental health or in their social interaction capacity. Conclusion: The intervention improved drinking patterns in adult children of alcoholics.

Although more is understood about childhood cancer's impact on the often forgotten siblings in the family, developing empirically tested interventions that support positive health outcomes is only just emerging. As family support is of key importance in sibling adjustment, further knowledge about their needs is crucial to the development of effective interventions. This investigation focused on examining parental perceptions regarding the concerns and issues for siblings of children with cancer and explored what support is helpful. Focus group methods were used to gather the data with probe questions developed from the literature and from clinical experience. Emergent topics generated were further analyzed using content analysis with 3 major topics identified: the universality of losses arising from the illness experience, behavioral challenges and adaptation, and parent-sibling communication. Parents also discussed helpful interventions. These are described and discussed in relation to the literature. The information obtained will contribute to developing interventions for siblings, specifically to produce a protocol for a therapeutic peer-support camp.

Akad. Avhandling

Bereaved children are a hidden population. Although little is known about the experience of loss, grief and mourning in children, the literature suggested that, without successful intervention, irreparable harm to the child's cognitive, affective and behavioral functioning can result (Arthur & Kemme, 1964; Bendiksen & Roberts, 1975; Birtchnell, 1969; Bowlby, 1961; Brown, 1961; Gray, 1988). The present study evaluated treatment outcome of a time-limited, Children's Bereavement Program as measured by the Louisville Behavior Checklist, and the Revised-Children's Manifest Anxiety Scale. Subjects included children between the ages of 4-12 who lost a significant other to death. A pretest, posttest, follow-up, repeated measure, control group design (Campbell & Stanley, 1963) was used in the study. It was predicted that, compared to the controls, the experimental group would evidence at posttest and follow-up a reduction in grief induced anxiety and behavioral problems as a result of treatment. No significant differences were found between experimental and control groups on either instrument. However, significant differences were found for combined groups across time periods on ten out of fourteen subscales of the Louisville Behavior Checklist. Findings suggested that both the experimental and control groups evidenced a lessening of reported symptoms related to grieving at posttest and follow-up.

Abstract:
Background: For a significant proportion of the older population, increasing age is associated with health problems and worsening health. Older family caregivers are largely responsible for care of next-of-kin living at home, which impacts their own physical and mental health both positively and negatively. However, evidence is insufficient regarding the health situation of older caregivers. The aim of this study was to investigate health-related quality of life (HRQoL) and pain, and their associations, among caregivers aged ≥60 years.Methods: The participants (n = 3444) were recruited from the Swedish National Study on Aging and Care-Blekinge and Good Aging in Skåne during 2001-2004. Participants aged ≥60 years were selected randomly and underwent cognitive tests, with demographic information obtained through questionnaires. The response rate was 60%. A predefined research protocol was used. HRQoL was measured with the Short-Form Health Survey, dimension mental health. Logistic regression models were used to investigate the associations between HRQoL and pain as well as control factors.Results: Family caregiving was reported by 395 (11.5%) of the participants, and 56.7% of the caregivers reported pain. Family caregivers reported lower pain intensity on the Visual Analogue Scale and were younger, on median, than non-caregivers. Irrespective of caregiver status, pain was associated with mental HRQoL. Concerns about personal health and financial status had the strongest associations with mental HRQOL in both groups, but the levels were higher among caregivers.Conclusion: Pain was one factor associated with low HRQoL regardless of family caregiver status and remained important when controlling for factors related to advanced age. This finding remained among family caregivers, though they reported lower pain intensity. Factors other than pain were shown to be important to mental HRQoL and should also be taken into consideration when discussing actions for family caregivers to maintain and improve health and HRQoL.Trial Registration Number: Not applicable.

Abstract:
Background: For a significant proportion of the older population, increasing age is associated with health problems and worsening health. Older family caregivers are largely responsible for care of next-of-kin living at home, which impacts their own physical and mental health both positively and negatively. However, evidence is insufficient regarding the health situation of older caregivers. The aim of this study was to investigate health-related quality of life (HRQoL) and pain, and their associations, among caregivers aged ≥60 years.Methods: The participants (n = 3444) were recruited from the Swedish National Study on Aging and Care-Blekinge and Good Aging in Skåne during 2001-2004. Participants aged ≥60 years were selected randomly and underwent cognitive tests, with demographic information obtained through questionnaires. The response rate was 60%. A predefined research protocol was used. HRQoL was measured with the Short-Form Health Survey, dimension mental health. Logistic regression models were used to investigate the associations between HRQoL and pain as well as control factors.Results: Family caregiving was reported by 395 (11.5%) of the participants, and 56.7% of the caregivers reported pain. Family caregivers reported lower pain intensity on the Visual Analogue Scale and were younger, on median, than non-caregivers. Irrespective of caregiver status, pain was associated with mental HRQoL. Concerns about personal health and financial status had the strongest associations with mental HRQOL in both groups, but the levels were higher among caregivers.Conclusion: Pain was one factor associated with low HRQoL regardless of family caregiver status and remained important when controlling for factors related to advanced age. This finding remained among family caregivers, though they reported lower pain intensity. Factors other than pain were shown to be important to mental HRQoL and should also be taken into consideration when discussing actions for family caregivers to maintain and improve health and HRQoL.Trial Registration Number: Not applicable.

Familjen och anhöriga har på senare år fått en allt mer betydande roll i vården och omsorgen om de äldre. Till följd av nedskärningar i den offentliga sektorn sker vården av äldre allt oftare i hemmet och de anhöriga blir allt viktigare. Författaren diskuterar bakgrunden till denna utveckling, dess villkor och kännetecken och redovisar kunskapsläget när det gäller anhörigomsorg och anhörigstöd.
Betydelsen av att föra in ett tydligare anhörigperspektiv i vården och omsorgen, i synnerhet i äldreomsorgen, diskuteras liksom hur man kan utveckla bemötandet av, stödet till och samarbetet med de anhöriga.
Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter inom vård- och omsorgsutbildningar samt till alla som på olika sätt arbetar med att utveckla stöd till anhöriga som vårdar äldre

Familjen och anhöriga har på senare år fått en allt mer betydande roll i vården och omsorgen om de äldre. Till följd av nedskärningar i den offentliga sektorn sker vården av äldre allt oftare i hemmet och de anhöriga blir allt viktigare. Författaren diskuterar bakgrunden till denna utveckling, dess villkor och kännetecken och redovisar kunskapsläget när det gäller anhörigomsorg och anhörigstöd.
Betydelsen av att föra in ett tydligare anhörigperspektiv i vården och omsorgen, i synnerhet i äldreomsorgen, diskuteras liksom hur man kan utveckla bemötandet av, stödet till och samarbetet med de anhöriga.
Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter inom vård- och omsorgsutbildningar samt till alla som på olika sätt arbetar med att utveckla stöd till anhöriga som vårdar äldre.

Familjen och anhöriga har på senare år fått en allt mer betydande roll i vården och omsorgen om de äldre. Till följd av nedskärningar i den offentliga sektorn sker vården av äldre allt oftare i hemmet och de anhöriga blir allt viktigare. Författaren diskuterar bakgrunden till denna utveckling, dess villkor och kännetecken och redovisar kunskapsläget när det gäller anhörigomsorg och anhörigstöd.
Betydelsen av att föra in ett tydligare anhörigperspektiv i vården och omsorgen, i synnerhet i äldreomsorgen, diskuteras liksom hur man kan utveckla bemötandet av, stödet till och samarbetet med de anhöriga.
Boken vänder sig till universitets- och högskolestudenter inom vård- och omsorgsutbildningar samt till alla som på olika sätt arbetar med att utveckla stöd till anhöriga som vårdar äldre.

Den här boken vänder sig till dig som vårdar, stödjer eller hjälper din make eller maka, partner, dina barn, syskon, en förälder eller någon annan närstående.
Förhoppningsvis ska den guida dig till att efter förmåga, förutsättningar och med stöd och hjälp finna balans mellan att hjälpa andra och livet i övrigt.
Budskapet är att du ska tänka på dig själv, både för ditt eget bästa och för den du hjälper.
För att kunna hjälpa andra måste också du själv få hjälp.

Den här boken vänder sig till dig som vårdar, stödjer eller hjälper din make eller maka, partner, dina barn, syskon, en förälder eller någon annan närstående. Förhoppningsvis ska den guida dig till att efter förmåga, förutsättningar och med stöd och hjälp finna balans mellan att hjälpa andra och livet i övrigt. Budskapet är att du ska tänka på dig själv, både för ditt eget bästa och för den du hjälper. För att kunna hjälpa andra måste också du själv få hjälp.

Anhörigomsorg är del av en komplex väv med olika nivåer, individuella, familjemässiga
och övergripande samhälleliga, där åtminstone de senare har begränsade
resurser. Denna rapport presenterar och diskuterar kunskapsläget inom
svensk och internationell forskning om anhöriga till äldre. Vi sätter den svenska
anhörigomsorgen i ett större sammanhang genom resonemang om demografiska
förutsättningar, historiska tillbakablickar och internationella utblickar. Nutid
belyses med aktuella undersökningar och vi tror att framtiden kan klaras tack
vare den allt större överlappning vi redan ser mellan många olika former av
hjälp, service, omsorg och vård. Vi ställer frågan om dessa mönster kanske förbises
i de ofta dystra, rent demografisk-ekonomiska framskrivningarna.
Rapporten redovisar många svenska undersökningar av anhörigomsorg, både
i befolkningen i stort och bland äldre. Det förefaller klart att det skett en faktisk
ökning av anhörigomsorgens omfattning från 1990-talet och början av 2000-
talet, något som flera studier visar. Resultat från en europeisk undersökning med
gemensamma frågor och svarsalternativ tyder på att anhörigomsorg är vanligare
i Nordeuropa än i Sydeuropa vilket nog strider mot gängse föreställningar.
Kanske är det i Norden vanligare att vara hjälpgivare men inte med lika omfattande
engagemang eller lika länge och man bor sällan tillsammans. Då fördelas
nog omsorgen på fler händer. I Sverige angav mindre än 1 procent att de gav
omsorg på heltid, i Spanien 5 procent. Sammantaget har, i Sverige liksom i
övriga Europa, mer än 4 av 10 i befolkningen en aktuell eller tidigare personlig
erfarenhet av att ge omsorg, och på befolkningsnivå är anhörigomsorgen klart
större än den offentliga. De flesta svenska studier visar att det är ungefär lika
vanligt bland kvinnor och män att vara givare av anhörigomsorg. Kvinnor ger
dock oftare personlig omvårdnad och de ger fler timmar omsorg än männen.
De flesta omsorgsgivare ger ganska få hjälptimmar, men timinsatserna ökar
med stigande ålder och är högst bland de äldsta. I genomsnitt ger omkring 30
procent av omsorgsgivarna daglig hjälp, men den andelen stiger till nästan 40
procent för anhörigvårdare i 65–80 årsåldern och till 80 procent för dem som är
ännu äldre. Äldre utgör således 30 procent av alla som ger omsorg, oftast till
andra äldre, men utför ungefär 4 av 10 omsorgstimmar. Äldre personer är inte
bara mottagare av omsorg utan minst lika ofta också givare.
De flesta givare av anhörigomsorg ger "lättare" former av insatser (skjutsning,
passning, tillsyn etc.), insatser som många gånger säkerligen är viktiga och kan
vara avgörande för mottagaren. Det är viktigt att se det stora spektret av anhörigomsorg
och att det också finns grupper av anhöriga (ofta äldre personer) som
gör omfattande insatser som kan påverka såväl egen hälsa som arbetsliv. Vid
små hjälpbehov – fallet för de flesta – får man lite hjälp främst av anhöriga, vid
större behov mer hjälp och då av både anhöriga och av kommunen. Delat ansvar
7
är vanligt och även vad omsorgsgivare och mottagare önskar. Få önskar bära
ansvaret ensamma och få önskar att ansvaret helt ligger på det offentliga.
Historiskt utgör barn och andra anhöriga en viss trygghet på ålderdomen,
något som inte tillhör det förflutna, utan snarare kommer att få större betydelse
framöver. Anledningen är demografisk: allt fler har nära anhöriga i form av en
egen familj. Familjens relativa betydelse har ökat, inte minskat som man ibland
föreställer sig. Detta accentueras av att den offentliga omsorgen visserligen är väl
utbyggd i Sverige, men tycks ha nått gränsen för vad den kan uträtta, praktiskt
och finansiellt. Anhörigomsorgen har även socialpolitiska aspekter. Den som är
eller varit anhörigvårdare vill helst inte själv vara mottagare av omfattande anhörigvård,
utan hellre få huvuddelen av omsorgen från det offentliga. Man kan
nog förutse ännu strängare ransonering av offentliga tjänster i framtiden, där
anhöriga och marknadsbaserade tjänster är alternativen, möjligen tillsammans
med växande insatser från ideella organisationer.

Tidigare forskning har visat att psykiska sjukdomar har stor inverkan inte bara på de personer som drabbas utan även på deras anhöriga, och att många anhöriga inte upplever sig vara tillräckligt delaktiga i den psykiatriska vården. Få skillnader i dessa avseenden har funnits mellan anhöriga till frivilligt vårdade och anhöriga till tvångsvårdade patienter. Denna rapport redovisar några resultat från en anhörigstudie som genomförts under perioden augusti 2004 till februari 2006 i Örebro län som en del i en större EU-finansierad europeisk studie av psykiatrisk tvångsvård, det så kallade EUNOMIA-projektet.

Syftet med Örebro-delen av EUNOMIA-projektets anhörigstudie var att undersöka hur anhöriga till frivilligt vårdade och tvångsvårdade patienter uppfattar orsak till intagning, förekomst av tvång vid intagning, bemötande av och hjälp till patienten under vården, bemö-tande av anhöriga, anhörigas delaktighet i vården samt patientens prognos.

Fyrtiofyra anhöriga till personer som intagits i psykiatrisk slutenvård i Örebro län, och som inkluderats i EUNOMIA-projektets patientstudie, tillfrågades om deltagande. Av dessa tackade 36 personer (82 %) ja till deltagande i studien, varav 25 kvinnor och 11 män. De som intervjuades var mammor, pappor, vuxna barn, syskon, make, maka eller partner, andra släktingar och närstående av annat slag. Tjugotvå av de intervjuade var närstående till frivilligt vårdade och 14 anhöriga till tvångsvårdade patienter.

Anhörigintervjun genomfördes inom fyra veckor från det att patienten skrevs in på psykiatrisk vårdavdelning. Frågorna handlade om den anhöriges relation till patienten, uppfattning om patientens möjlighet att återfå sin psykiska hälsa, bedömning av graden av tvång vid intagning, uppfattning om varför patienten blev intagen, vårdtillfredsställelse, samt om bemötande och delaktighet i och dialog med den psykiatriska vården.

Den enligt de anhöriga vanligast förekommande orsaken till att patienten blev intagen var att det förelåg allvarlig fara för eller hot mot patientens hälsa samt att patienten var oförmögen att ta hand om sig själv. Bedömningarna av vilken grad av tvång patienterna upplevde vid intagningen visade på samstämmighet mellan patienter och anhöriga. Däremot var det en större andel bland de svarande närstående än bland patienterna som ansåg att patientens behandlare eller kontaktperson förstod patienten och var engagerad i patientens behandling och vård, att patienten blev respekterad och väl behandlad på avdelningen, samt att behandlingen och vården varit till hjälp för patienten. Många anhöriga kunde tänka sig ett tvångsomhändertagande i det fall patienten skulle få samma problem igen och inte skulle vilja läggas in frivilligt.

Över 80 procent av de närstående kände sig "som vanligt", likvärdiga eller respekterade i sina kontakter med psykiatrin. Nästan 40 procent uppgav att de inte kände sig tillräckligt delaktiga i patientens vård och behandling. De som hade haft kontakt med psykiatrin under det senaste året kände sig bättre bemötta och mer delaktiga i patientens inläggning, vård och behandling än de som inte hade haft någon kontakt. Över hälften upplevde inte att de haft någon dialog med personal från psykiatrin. Svaren uttrycker stor variation med både stark kritik mot och stor tillfredsställelse med kontakterna med psykiatrin, liksom att inte alla an-höriga vill ha någon omfattande sådan kontakt.

En stor del av de närstående uttryckte optimism beträffande patientens prognos. Många trodde att deras sjuke son, dotter, förälder, make, maka, sambo, partner, släkting eller vän helt eller delvis skulle återfå sin psykiska hälsa, framför allt bland anhöriga till patienter som inte varit sjuka sedan så lång tid tillbaka.

Kapitel i antologi

Sammanfattningsvis kan man säga att LSS-boende, som uttrycks av
informanterna i den här studien, har varit positivt för den boende själv och alla
som kommit i kontakt med honom eller henne. Det är tydligt i informanternas
berättelser att de och deras anhöriga, i samband med att LSS-boendet blivit
verklighet, har fått till en förändring av hela den sociala kontext de levde och
lever i. Man kan sammanfatta LSS-boendets sociala och psykologiska effekter i
några konkreta punkter för de anhöriga respektive de boende:
15
De anhöriga
De anhöriga befrias från den oro för den boendes välmående och praktiska
omständigheter som präglade vardagslivet före LSS-boendet. Detta boende
medför alltså en högre grad av vardaglig trygghet. De anhöriga får också en
avlastning av den emotionella anspänning det innebär att ha en familjemedlem
som lider av psykisk ohälsa. Dessutom erhåller de ett delat ansvar för den
familjebörda det innebär att ha en familjemedlem som lider av psykisk ohälsa. De
blir också avlastade det sociala stigma det kan innebära att ha en familjemedlem
som har ett psykiskt funktionshinder.
De boende
Den boende erhåller en struktur i vardagslivet på LSS-boendet som saknades vid
det tidigare boendet. Här finns också möjlighet att få hjälp med den personliga
omvårdnaden och att upprätta relationer specialister av olika slag, bland annat
läkare som kan övervaka eventuell medicinering. Den boende blir också avlastad
det sociala stigma som tidigare präglade relationen till framförallt grannar och
fastighetsägare.
Den generella slutsats som kan dras i den här studien är att denna form av boende
erbjuder en förhöjd livskvalité för samtliga parter. Sammantaget verkar alltså
denna boendeform gynna den psykiska hälsan för alla och kan därmed sägas bidra
till att hela samhället på ett eller annat sätt gynnas.

Bakgrund: Mer och mer forskning har tillägnats anhörigstöd och kunskap om vilket stöd anhöriga behöver har växt fram. Studier visar att det uppstår onödiga konflikter mellan personal och anhöriga inom äldreomsorgen på grund av bristande kommunikation och förståelse för varandra. Sedan 2009 är personal skyldiga att erbjuda anhöriga stöd vilket har lett till behov av att utveckla modeller för hur personal och anhöriga kan mötas. Anhörigstöd i Partnerskap är en sådan modell. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vilka sorters stöd som anhöriga i hemtjänst och på särskilt boende uttrycker att de behöver av personalen. Ett ytterligare syfte var att belysa om de anhöriga upplevde några förändringar i stödet efter att personalen genomgått en utbildning, "Anhörigstöd i Partnerskap". Metod: Nio semistrukturerade intervjuer har genomförts med anhöriga till äldre på särskilt boende och i hemtjänst. Intervjuerna har analyserats med en latent innehållsanalys. Resultat: I ett gott anhörigstöd ingick att veta att den äldre hade det bra, att anhöriga blev sedda av personalen, att anhöriga fick stöd av personalen i beslutsfattande och att anhöriga fick stöd av personalen i att våga släppa taget och kunna slappna av. Endast smärre förändringar efter utbildningen noterades. Slutsats: Flera viktiga aspekter av ett gott anhörigstöd har framkommit, vissa av dessa aspekter var tillgodosedda medan andra inte var det. Personalen har genom utbildningen fått verktyg för att ytterligare utveckla anhörigstödet. Möjligheten att lyckas bedöms som stor då intresset och engagemanget för att utveckla stödet till anhöriga finns bland både personal och chefer.

OBJECTIVE:
The objective of this study was to evaluate the strengths and weaknesses of a group support program and a home visiting program for family caregivers of stroke patients. It also examined the best fit between intervention variant and family caregiver and patient characteristics. van den Heuvel's previous effect study showed positive effects of the same intervention program, but unlike our present study differences between the two support variants could not be measured.
METHODS:
Of 257 family caregivers who were included and randomly assigned to an intervention variant or a control group, 127 family caregivers completed the intervention in either the group program or the home visiting program.
RESULTS:
Evaluation data showed that both intervention variants had been helpful and feasible, but home visit participants missed peer contact and follow-up contacts were missed in both intervention programs. In comparison to the home visiting program, the group program participants showed more benefit especially with respect to informational and emotional components. Caregivers' preference for type of intervention revealed that both types of intervention had its supporters. Those that preferred the group program could be clearly characterised: they were burdened, lived with a more psychologically handicapped relative, were using active coping strategies more frequently or lived in a region which is considered to be more sociable.
CONCLUSION:
The present study adds extensively to van den Heuvel's effect study with respect to discriminative aspects of group and home intervention programs and their respective benefits for specific family caregiver groups.
PRACTICE IMPLICATIONS:
In order to suitably match an intervention type with specific caregiver characteristics the intervention provider should utilize caregiver self-selection or undertake professional screening of caregiver burden. Telephone contacts should be offered in addition to the interventions.

This report discusses the impact of care allowances on women care-givers. These programmes, involving some payment for care in informal care settings, have recently been introduced in several OECD Member countries. While their primary goal has been to help older persons in need of care, their consequences for the persons providing care also deserve to be analysed. The bulk of informal care is provided by women care-givers. In this respect, long-term care systems involve a partnership between formal care systems, the state, and the family, in order to provide a continuum of care. This also renders the analysis very complex. The main objective of the paper is to answer the question: what is the impact for women care-givers of various models of care allowances for the frail elderly?
These care allowances have been primarily instituted to address the needs of older persons for care, as well as to offer some compensation for caring responsibilities.

Care coordination is a process that links children with special health care needs and their families to services and resources in a coordinated effort to maximize the potential of the children and provide them with optimal health care. Care coordination often is complicated because there is no single entry point to multiple systems of care, and complex criteria determine the availability of funding and services among public and private payers. Economic and sociocultural barriers to coordination of care exist and affect families and health care professionals. In their important role of providing a medical home for all children, primary care pediatricians have a vital role in the process of care coordination, in concert with the family.

Encyclopedia of Mental Health, Second Edition, tackles the subject of mental health, arguably one of the biggest issues facing modern society. The book presents a comprehensive overview of the many genetic, neurological, social, and psychological factors that affect mental health, also describing the impact of mental health on the individual and society, and illustrating the factors that aid positive mental health.
The book contains 245 peer-reviewed articles written by more than 250 expert authors and provides essential material on assessment, theories of personality, specific disorders, therapies, forensic issues, ethics, and cross-cultural and sociological aspects. Both professionals and libraries will find this timely work indispensable.

This paper discusses the evaluation of childhood bereavement services in the UK policy context and some of the challenges this presents. Two key difficulties are discussed: the lack of any clear, agreed outcomes from bereavement interventions with children, and the challenge of evaluating the complex social processes that bereavement interventions involve. Two recommendations are made to address these in the short term and to generate data for wider research. These are: to strengthen services' existing evaluation strategies, and to develop a routine evaluation package that can be used by all services. This would comprise a basic data set, a user satisfaction questionnaire, and a childhood bereavementfocused clinical outcome routine evaluation measure. In the longer term, further research is recommended, including UK-based longitudinal studies.

When Alison Hargreaves lost her life climbing K2 in the Himalayas, her widower was strongly criticised for acceding to their 6 year old son's request to see "mummy's last mountain" and even more so when he took along on the trek their 4 year old daughter. But the ensuing expedition clearly enabled the children to process the information about their mother's death and to begin the task of mourning. As the general practitioner who accompanied and counselled the children reported,1 after seeing the mountain, building a memorial cairn at its base, and using a workbook designed to help young children to understand and come to terms with death,2 Kate was able to say, "Mummy had tried her best to come down and see us, but she just couldn't, the storm was so strong."

Abstract
OBJECTIVE:
Although the death of a parent is one of the most significant stressors a child can experience, the psychiatric sequelae of parental death are not fully understood.
METHOD:
A total of 360 parent-bereaved children (ages 6-17) and their surviving parents were directly interviewed four times during the first 2 years following the death (at 2, 6, 13, and 25 months). Data collection occurred from 1989 to 1996. Psychiatric symptomatology was compared among the bereaved children, 110 depressed children, and 128 community control children and their informant parents. Additional analyses examined simple bereavement without other stressors versus complex bereavement with other stressors and anticipated versus unanticipated death.
RESULTS:
Bereavement following parental death is associated with increased psychiatric problems in the first 2 years after death. Bereaved children are, however, less impaired than children diagnosed with clinical depression. Higher family socioeconomic status and lower surviving parents' level of depressive symptoms are associated with better outcomes. Complex bereavement was associated with a worse course, but anticipation of the death was not.
CONCLUSIONS:
Childhood bereavement from parental death is a significant stressor. Children who experience depression in combination with parental depression or in the context of other family stressors are at the most risk of depression and overall psychopathology.

Children of alcoholics are prone to genetic, environmental, and teratogenic risk factors. This review starts by outlining the developmental risks due to intrauterine exposure to alcohol. Furthermore, the overall findings from genetic research are summarized. A further section deals with the analysis of the environment of the family with an alcoholic parent. Within the section on psychopathology the special links to conduct disorders and delinquency, hyperkinetic disorders, substance abuse, anxiety and depression, and somatic problems are described. Special consideration is also given to the literature dealing with cognitive and neuropsychological functioning in the offspring of alcoholic parents. Finally, the limitations of current knowledge are emphasized.

Children with medical complexity (CMC) have medical fragility and intensive care needs that are not easily met by existing health care models. CMC may have a congenital or acquired multisystem disease, a severe neurologic condition with marked functional impairment, and/or technology dependence for activities of daily living. Although these children are at risk of poor health and family outcomes, there are few well-characterized clinical initiatives and research efforts devoted to improving their care. In this article, we present a definitional framework of CMC that consists of substantial family-identified service needs, characteristic chronic and severe conditions, functional limitations, and high health care use. We explore the diversity of existing care models and apply the principles of the chronic care model to address the clinical needs of CMC. Finally, we suggest a research agenda that uses a uniform definition to accurately describe the population and to evaluate outcomes from the perspectives of the child, the family, and the broader health care system.

The psychometric properties of assessments must be established for specific populations. The psychometric properties of the Children's Assessment of Participation and Enjoyment/Preference for Activities of Children have been studied only in a sample of children with physical disability. We conducted a study to determine the appropriateness of drawing inferences from this assessment for children with high-functioning autism (HFA). The content validity and test–retest reliability (r > .7) were both found to be adequate for this population. Parents' agreement with most of their children's self-ratings on this assessment provided an estimate of interrater reliability. We also ascertained the feasibility of gathering recreational participation information from children with HFA and found that adaptations to facilitate the self-completion of the tool should be made available. The study findings support the use of this tool to assess recreational participation among children with HFA.

Abstract
This article reports on children's experiences of hospitalization. Data were collected via semi-structured interviews with 11 children aged between seven and 14 years from four paediatric units in England. The children identified a range of fears and concerns, which included: separation from parents and family; unfamiliar environment; investigations and treatments; and loss of self-determination. The children's loss of self-determination over personal needs exacerbated their fears and concerns. It needs to be recognized that compliance with hospital routines is a variable, which influences children's reaction to hospitalization. The findings clearly indicate that children need adequate information tailored to their needs, that their views are sought in the planning and delivery of their care and that hospital environments need to be made more child-centred. Interventions designed to reduce children's stress during hospitalization are not only likely to decrease their stress at the time, but also likely to influence how future experiences are appraised and managed.

Background: Psychiatric services have established children's representatives in an effort to support children of mentally ill patients.
Material: Twenty two specially designated children's representatives and 19 other staff members were asked how they conceived the role of children's representatives and if those representatives had the responsibility of identifying children of mentally ill patients.
Discussion: Children's representatives expressed difficulty in functioning as advocates for children whose parents were being treated for mental illness. Members of the psychiatric staff, although aware their patients had children, seldom met them since they focused on the adults.
Conclusions: More than one third of all patients seeking psychiatric care have children, yet children's representatives and other staff members seldom meet them.

The UK Government is concerned that women and men who care for disabled or sick relatives, or elderly people, and who also wish to take part in paid work should have increased opportunities to do so. However, many informal carers find combining work and care difficult; some may 'choose' to give up paid employment completely. The present paper draws on the findings from two projects to explore the extent to which the needs of employees with caring responsibilities are supported in the workplace. The two projects examined evidence from a study of informal carers assessed under the 1995 Carers Act, identified the difficulties which they face in their workplace and observed the strategies which they developed to help sustain the two roles. From this, a model of support for working carers was developed which includes leave policies, carer-friendly working arrangements, access to a (private) telephone, and supportive line managers and co-workers. This support model was tested on the employment policies of 13 employers to see how 'carer-friendly' they were. Most of the organisations studied were able to provide appropriate support for carers identified in the model. Questions were then raised about different aspects of carer-friendly working arrangements, including whether carers should receive any special treatment that is not available to their colleagues, the role of line managers, and the relationship between seniority and opportunities to combine work and care.