Bibliotek

Författare: Karin Stephansson & Robert Schelin
Syfte: Att undersöka hur det kan vara att växa upp med en bror eller syster med diagnosen
adhd, hur livssituationen/syskonskapet hanterats, samt hur de har påverkats och hur det
eventuellt fortsätter att påverka dem i vuxenlivet. Syftet var även att undersöka syskonens
upplevelser och behov av socialt stöd under uppväxten.
Frågeställningar:
• Vilka upplevelser finns hos personer som vuxit upp med ett syskon med adhd?
• Hur upplever syskon att de har påverkats av att växa upp med en bror eller syster med
adhd?
• Hur har syskonskapet hanterats?
• I vilken utsträckning finns det behov av socialt stöd under uppväxten för syskon till
barn med adhd?
Metod: Studien är kvalitativ och bygger på intervjuer med åtta personer som vuxit upp med
ett eller flera syskon med diagnosen adhd. Intervjupersonerna består av både kvinnor och män
i åldrarna 17- 29 år.
Resultat: Resultatet visade att samtliga syskon upplevt att syskonrelationen och
familjesituationen innehållit mycket bråk som enligt intervjupersonerna var mer än vanligt
syskonbråk. Samtliga intervjupersoner ansåg att det fått ta ett stort ansvar under uppväxten.
Detta har upplevts som både positivt och negativt. Det har gjort dem ansvarsfulla men några
kände även att det lagts för mycket ansvar på dem och detta alldeles för tidigt i relation till
deras dåvarande ålder. Studien kunde påvisa en koppling mellan kommunikationen inom
familjen och upplevelsen av att ha vuxit upp med ett syskon med adhd. De intervjupersoner
som ansåg att kommunikationen inom familjen varit god och öppen beskrev upplevelser och
erfarenheter av syskonskapet som mer positivt än de intervjupersoner som ansåg att
kommunikationen inom familjen varit bristfällig.
Nyckelord: Attention Deficit/Hyperactivity Disorder (adhd), syskon, coping, socialt stöd,
systemteori

Internet-based psychotherapeutic interventions have been used for more than a decade, but no comprehensive review and no extensive meta-analysis of their effectiveness have been conducted. We have collected all of the empirical articles published up to March 2006 (n = 64) that examine the effectiveness of online therapy of different forms and performed a meta-analysis of all the studies reported in them (n = 92). These studies involved a total of 9,764 clients who were treated through various Internet-based psychological interventions for a variety of problems, whose effectiveness was assessed by different types of measures. The overall mean weighted effect size was found to be 0.53 (medium effect), which is quite similar to the average effect size of traditional, face-to-face therapy. Next, we examined interacting effects of various possible relevant moderators of the effects of online therapy, including type of therapy (self-help web-based therapy versus online communication-based etherapy), type of outcome measure, time of measurement of outcome (post-therapy or follow-up), type of problem treated, therapeutic approach, and communication modality, among others. A comparison between face-to-face and Internet intervention as reported on in 14 of the studies revealed no differences in effectiveness. The findings of this meta-analysis, and review of additional Internet therapy studies not included in the meta-analysis, provide strong support for the adoption of online psychological interventions as a legitimate therapeutic activity and suggest several insights in regard to its application. Limitations of the findings and recommendations concerning Internet-based therapy and future research are discussed.

A meta-analysis of 63 peer-reviewed studies evaluated the ability of parent training programs to modify disruptive child behaviors and parental behavior and perceptions. This analysis extends previous work by directly comparing behavioral and nonbehavioral programs, evaluating follow-up effects, isolating dependent variables expressly targeted by parent training, and examining moderators. Effects immediately following treatment for behavioral and nonbehavioral programs were small to moderate. For nonbehavioral programs, insufficient studies precluded examining follow-up effects. For behavioral programs, follow-up effects were small in magnitude. Parent training was least effective for economically disadvantaged families; importantly, such families benefited significantly more from individually delivered parent training compared to group delivery. Including children in their own therapy, separate from parent training, did not enhance outcomes.

This study examined the effectiveness of a Swedish parent management training (PMT) intervention for parents of children aged 3 to 10 within the context of regular social service. Self-referred parents of 159 children (aged 3 to 10) with conduct problems were randomly assigned to either 11 practitioner-assisted group sessions (PMT-P), or a single instructional workshop followed by self-administration of the training material (PMT-S), or a waitlist control group. Intent-to-treat analyses showed that both PMT-P and PMT-S improved parent competence and reduced child conduct problems compared to the waitlist at posttest. Both training conditions showed further significant improvements at the 6-month follow-up. In direct comparison, PMT-P was superior to PMT-S on measures of child conduct problems at both posttest and follow-up. Improvement in child conduct was mediated by improvement in parent competencies and homework fidelity. The findings in this study have implications for large-scale dissemination of parent management training through different means of delivery.

BACKGROUND: Young adults, born to population-representative mothers with
intellectual disability (ID), were targeted for psychosocial/life event
follow-up.
METHODS: The whole group originally comprised 42 individuals but 3 had died and 1
had moved abroad. The remaining 38 were approached and 10 consented to
participate in an interview study. However, of the remaining 28, it was not
possible to establish contact with 21 who were instead searched for in various
official registers.
RESULTS: Most (n = 18) individuals in the study group had been in contact with
different authorities and clinics. Of the 21 individuals, 10 had contact with
social services since childhood and 4 of these had been taken into care (foster
family) and 6 had had contact families during childhood. One individual had been
taken into a treatment centre and one grew up mainly with the father. Altogether
12 (57%) of 21 individuals did not grow up full-time with their biological
mother. Twelve (57%) had major neurodevelopmental/neuropsychiatric conditions,
including five with ID and seven with attention-deficit hyperactivity disorder
(ADHD). Four individuals were registered within the Prison and Probation Service
due to various types of crimes.
CONCLUSION: Individuals born to mothers with ID in our study group were at high
risk of adverse experiences and negative outcomes, such as increased childhood
mortality, a relatively large proportion of children taken into care, high rates
of ID and ADHD in the children and of criminality in young adulthood. Taken
together with the results obtained in an in-depth interview study of those in the
originally targeted sample with whom it was possible to obtain contact, the
present findings suggest that it will be important to provide early support and
longitudinal developmental follow-up in groups of children growing up with a
mother with ID. Children in this situation appear to be at a number of risks,
probably related both to hereditary factors and to social disadvantage.

Imitative deficits have been associated with autistic spectrum disorder (ASD) for many years, most recently through more robust methodologies. A fresh, systematic review of the significance, characteristics, and underlying mechanism of the association is therefore warranted. From 121 candidates, we focused on 21 well-controlled studies involving 281 cases of ASD. Overall, children with ASD performed worse on imitative tasks (Combined Logit p value < .00005). The emerging picture is of delayed development in imitation, implicating a deficit in mapping neural codings for actions between sensory and motor modalities, rather than in motivation or executive function. We hypothesise that ASD is characterised by abnormal development of these mappings, such that they are biased towards object-oriented tasks at the expense of those required for action imitation per se.

ABSTRACT An empirical study of the effectiveness of an eight-week children's bereavement psychotherapy group was undertaken. Children, aged 7–11, who had a parent and/or sibling die were initially assigned to either a treatment group or a waiting list control group and followed over an eight-week period. Participation in the experimental group was associated with a significant decrease in symptomatology, as assessed by multiple measures using multiple sources. Despite a small sample, the intervention was sufficiently powerful to suggest the use of short-term group therapy to help children cope with the death of a parent and/or sibling.

A treatment outcome study of bereavement groups for children - ResearchGate. Available from: http://www.researchgate.net/publication/226810839_A_treatment_outcome_study_of_bereavement_groups_for_children [accessed Jun 23, 2015].

The understanding of nature and nurture within developmental science has evolved with alternating ascendance of one or the other as primary explanations for individual differences in life course trajectories of success or failure. A dialectical perspective emphasizing the interconnectedness of individual and context is suggested to interpret the evolution of developmental science in similar terms to those necessary to explain the development of individual children. A unified theory of development is proposed to integrate personal change, context, regulation, and representational models of development.

The article describes assessment, planning and training for people with multiple disabilities and visual impairment (MDVI). The ImPAct MDVI project, an EU Comenius programme, addressed concerns expressed by teachers of children and young people with MDVI as to how they are expected to integrate the diverse curriculum elements and particular skills they have been taught into a meaningful educational process. The aim of the project was to develop a holistic teaching approach, based on activities, participation and involvement in real life situations, aiming at involving people with MDVI in their social and physical context. This was achieved by applying a 5-step working model (Tellevik and Elmerskog, 2001), which sought to support the development of assessment and planning intervention strategies.

Vi har i ett antal studier analyserat ADHD-problematiken ur ett socioekonomiskt perspektiv med hjälp av kalkylmodeller vi utvecklat under cirka 30 års tid. Tidiga insatser kring barn med ADHD ger – vid sidan av de mänskliga vinsterna - utomordentligt höga samhällsvinster. Flera miljoner kronor per barn för perioden upp till 20 års ålder. Än tydligare blir det då man följer vuxna, i det här fallet med kriminell belastning. Samhällskostnaderna för uteblivna insatser för en grupp om 30 intagna kan under en 20 års period uppgå till mer än 800 Mkr. En insats mot denna målgrupp, av det slag som gjorts vid projektet vi följt på
Norrtäljeanstalten ger på 20 års sikt sannolikt en finansiell avkastning på mer än 250 Mkr eller 80 gånger insatsen. Tidiga, samordnade och evidensbaserade insatser för denna målgrupp är en social investering med utomordentligt hög lönsamhet. Ur ett strukturellt perspektiv kan frånvaron av kloka insatser enklast beskrivas som bristen på helhetssyn och långsiktighet då beslut tas kring denna målgrupp. Priset för detta är högt, mänskligt och ekonomiskt.

Fifty individuals who had lost a parent through death during adolescence were interviewed. All deaths had occurred within five years and not less than six months before the study was initiated. Half the participants had been members of a peer-support group in their secondary school. When asked to describe the types of help received during their bereavement and to rate the usefulness of such help, most participants reported that a peer (40 percent) or the surviving parent 28 percent had been "most helpful," primarily through emotionally supportive behavior. The results indicated that the source of support had often influenced the style of support and among adolescents who had participated in a peer-support the participants' perceptions of its value. The perceptions of support had not.

Anhöriga som vårdar eller stödjer en närstående ska erbjudas stöd, enligt en ny bestämmelse i socialtjänslagen. Bestämmelsen innebär att många kommuner behöver uppmärksamma målgrupper som de inte har uppmärksammat tidigare. En av dessa målgrupper är anhöriga till personer med långvarig psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Mats Ewertzon - doktorand vid Örebro universitet och adjunkt vid Högskolan Dalarna - beskriver här de anhörigas situation och resonerar kring hur stödet kan utformas. Artikeln är den första av två som handlar om stöd till målgruppen.

Sammanfattning

De flesta människor hamnar någon gång i en situation där de behöver ge omsorg till en närstående på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller hög ålder.

Socialstyrelsen genomförde 2012 en pilotundersökning för att kartlägga anhörigomsorgens omfattning och konsekvenser. Den visade bland annat att nästan var femte person äldre än 18 år ger omsorg till en närstående och att omfattande omsorg kan få stora konsekvenser för omsorgsgivarnas hälsa, sysselsättning och livskvalitet. Den här rapporten redovisar resultaten från två studier om dessa konsekvenser: Socialstyrelsen har gjort fördjupade analyser av 2012 års data och de analyserna har kompletterats med en intervjuundersökning för att illustrera vad olika situationer av anhörigomsorg kan innebära.

Sammanfattningsvis kan Socialstyrelsen konstatera följande:

Omsorg som ges av anhöriga till närstående har en samhällsbärande funktion och är inte bara ett komplement till hälso- och sjukvård och socialtjänst. I vissa fall ersätter anhörigomsorgen samhällets insatser för att de berörda vill ha det så, eller för att insatserna inte upplevs vara tillräckliga. I de flesta fall är omsorgsgivandet ett frivilligt åtagande men omfattningen och formerna är inte alltid självvalda. Det finns brister i samordningen av insatser från hälso- och sjukvård och socialtjänst för personer med stora vård- och omsorgsbehov, vilket ökar belastningen för de anhöriga som nödgas kompensera för det. Omsorgens omfattning har stor betydelse för graden av påverkan hos anhöriga. Ett stort omsorgsåtagande riskerar att försämra hälsan och livskvaliteten hos de anhöriga samt möjligheterna att förvärvsarbeta och studera, medan ett mindre omfattande åtagande kanske inte har någon negativ påverkan alls. Resultatet visar också att olika konsekvenser för hälsa och förvärvsarbete hänger nära samman och att de i sin tur formar livskvaliteten. Relationen mellan den som ger och den som tar emot omsorg har betydelse för hur givaren upplever situationen. De som ger omsorg till en ett barn tycks påverkas i högre grad när det gäller förvärvsarbete, ekonomi och livskvalitet, medan den som ger omsorg till en make, maka eller partner tycks påverkas i högre grad vad gäller hälsa. Anhöriga i åldrarna 30–44 år som ger omsorg till en närstående tycks påverkas mer än andra ål-dersgrupper vad gäller psykisk och fysisk hälsa, ekonomi och möjligheter till förvärvsarbete. För att säkerställa att omsorg som ges av anhöriga är frivillig behöver flera olika aktörer mer kunskap om anhörigas behov. Det gäller bland annat hälso- och sjukvården, socialtjänsten, arbetsgivare, Försäkringskassan och skolan. Stöd och information som erbjuds anhöriga omsorgsgivare behöver vara individuellt utformat och anpassat till både den som ger och tar emot omsorg. Patient- och anhörigorganisationer kan bidra med viktig kunskap i behovsinventeringar och vid utformande av stöd till anhöriga omsorgsgivare. Det är angeläget att fortsätta följa upp omfattningen och konsekvenserna av anhörigomsorg. Närmare en femtedel av den vuxna befolkningen ger omsorg till närstående. De omsorgsgivare som ger omfattande omsorg drabbas av konsekvenser vad gäller såväl hälsa som förvärvsarbete och livskvalitet och är därmed en utsatt grupp. Kommande uppföljningar bör ha fokus på att identifiera de grupper som i högre utsträckning påverkas negativt av att ge omsorg för att kartlägga vilka särskilda behov de har samt hur samhället på bästa sätt kan möta dessa personers behov och stödja dem i omsorgsarbetet. Därtill är det angeläget att följa upp anhöriga omsorgsgivare som är utrikes födda, eftersom tidigare studier inte lyckats fånga denna grupp.

Inte bara den som är sjuk utan även de anhöriga drabbas av psykossjukdomen. Psykiatrireformen som delvis tillkom för att stärka den psykiskt funktionshindrade individens rätt till självbestämmande, blev för många anhöriga en tung börda. De anhöriga känner sig ensamma och utan stöd, med den stress och oro som psykossjukdom innebär. Problemet har emellertid uppmärksammats och år 2009 tillkom en ny lag om utökat stöd för anhöriga till psykiskt funktionshindrade.

Anhörigas insatser inom äldreomsorgen.

Den utveckling mot ökad polarisering som visade
sig på många samhällsområden under 1990-talet
har under 2000-talet mattats av och stabiliserats.
Fler kan försörja sig på sitt arbete men den andel
som under längre tid står både utanför arbetsmarknaden
och utanför de sociala försäkringssystemen
är oförändrad (3–4 procent). Den långvariga fattigdomen
(som varar fem år eller längre) fortsatte
att minska för alla grupper. Även om inkomsterna
ökade för alla var dock inkomstökningarna större
bland höginkomsttagarna än bland dem med låga
inkomster. Därför har inkomstskillnaderna ökat.
Den etniska boendesegregationen i de tre storstadsregionerna
har stabiliserats efter att ha ökat under
hela 1990-talet, medan den ekonomiska segregationen
uppvisar en långsamt ökande trend över tid.
Sedan flera år tillbaka märks en tydlig koppling mellan
etnisk och ekonomisk segregation i storstadsregionerna.
Konjunktursvängningarna har stor betydelse
för utsatta grupper. I högkonjunktur ökar andelen
personer som kan försörja sig på sitt arbete i alla
befolkningsgrupper. Det gör att möjligheterna att
ta sig ur fattigdom och ekonomiskt biståndstagande
ökar. De som är speciellt konjunkturkänsliga
när det gäller nyetablering på arbetsmarknaden är
ungdomar som varken arbetar eller studerar under
övergångsfasen mellan skola och arbete samt nyanlända
invandrare.
Ungdomar, ensamstående mödrar samt invandrare,
främst de nyanlända och de från utomeuropeiska
länder, har hög risk för fattigdom och andra välfärdsproblem.
Välfärdsproblem kan uppträda tillsammans
och en vanlig kombination är ohälsa och
ekonomisk utsatthet. Allvarliga sjukdomar leder
ofta till försämrade ekonomiska villkor och ökad
risk för upplösning av parförhållanden.
Barn till papperslösa föräldrar har en otrygg tillvaro
och de som föds i Sverige folkbokförs inte och
kan inte identifieras genom person- eller samordningsnummer.
Detta begränsar bland annat möjligheterna
till att få kunskap om dessa barns situation
och hälsa.
I Social rapport 2010 presenteras ny kunskap
inom olika områden. För de allra flesta är fattigdom
inte bestående – hälften lämnar den redan
inom ett år. Den som en gång varit fattig löper
däremot stor risk att återigen hamna i fattigdom.
Risken att ärva sina föräldrars fattigdom är bara
något förhöjd i Sverige, däremot är det betydligt
vanligare att barn till höginkomsttagare blir välbärgade
som vuxna.
Utbildningen är en av de viktigaste faktorerna
för ungdomars framtida möjligheter. Ju tidigare
utbildningskedjan bryts desto sämre är framtidsutsikterna.
De grupper som har låga eller ofullständiga
betyg från grundskolan har kraftigt förhöjda
risker för framtida psykosociala problem.
Betygen är särskilt viktiga för utsatta barns framtidsutsikter.
Barn som växer upp i samhällets vård
eller i familjer med återkommande ekonomiskt
bistånd lämnar grundskolan med mycket lägre
betyg än andra barn och har också mycket höga
överrisker för framtida psykosociala problem.

Adolfsson M. Applying the ICF-CY to identify children's everyday life situations: a step towards participation-focused code sets

With the long-term goal to create an interdisciplinary screening tool with code sets focusing on children's participation in everyday life situations (ELS), the purpose of the present study was to identify ELS for children 0–17 years. The views of professionals and parents in Sweden, South Africa and the USA were integrated based on ICF-CY1 linkages. The chapters Self-care and Major life areas seemed most obvious to include in ELS. At the 2nd ICF-CY level, 11 categories emerged as ELS, with Hygiene and Recreation as the most obvious. Two sets of ELS were identified for infants/preschoolers and school-aged children/adolescents. Professionals and parents agreed on ELS for the older age group. Findings suggest that ELS differ in context specificity depending on maturity and growing autonomy. The study has implications for the future screening tool that is intended to support children with disabilities in describing what matters most to them in intervention planning.

Examining the assessment of need in children's services this book addresses the full spectrum of practice, policy and research developments in the field. The contributors include leading academics, policy makers and senior practitioners who generate a broad-based holistic approach to the assessment of children in need. They show how needs assessment in children's services can be used to tackle problems such as low achievement, mental ill-health and social exclusion at both individual and strategic levels.

Approaches to the Assessment of Need in Children's Services will enable service managers and practitioners to respond effectively to the increasing pressure to monitor outcomes and effectiveness in child care work, and to improve and coordinate children's welfare service provision at individual and community levels and provides an indispensable overview and analysis for anyone working or studying in child welfare and social care

Anhörigvård innebär att det i princip är samma person som hela tiden är huvudansvarig för vårdinsatsen. I en tidigare artikel har visats att många kommunalt anställda anhörigvårdare upplever bundenheten i sitt arbete. Här fokuseras i stället arbetets ljusare sidor - förekomsten av glädje, stimulans och tillfredställelse. Analysen ger vid handen att frånvaron av arbetsglädje bl.a. ssammanhänger med upplevelsen av bundenhet. Samtidigt framkommer att en annan faktor har en ännu mer avgörande betydelse: uppskattning från omgivningen. Det visar sig också att känslan av att vara uppskattad är relaterad till hur anhörigvårdarens ekonomiska situation förändrats sedan arbetet blev betalt.

Rapport från barn och ungdomshabiliteringen

Doktorsavhandling

Syftet med denna satsning på anhörigstöd var att pröva och utveckla en modell för anhörigstöd med Basal Kroppskännedom (BK) och samtalsstöd i grupp vid Länsenheten Råd och Stöd i Norrbotten. Förberedelsearbetet bestod av en kurs i BK och samtal för en sjukgymnast och en kurator. Dessa två konstruerade en enkät med frågor om den anhöriges relation till vårdtagaren, upplevelse av anhörigrollen, upplevelse av stöd-insatser och den anhöriges behov av förändringar. Enkäten konstruerades med idéer från ett frågeformulär använt i Socialstyrelsens "Anhörig 300" projekt. Sjukgymnasten ledde en femdagars utbildning i BK för Länsenhetens alla kuratorer. Sex anhöriggrupper med BK och samtal i grupp genomfördes under åren 2005-2009, en i Kalix, en i Piteå och fyra anhöriggrupper i Luleå. Antalet gruppträffar varierade mellan 8-11 träffar. I anhöriggruppen i Kalix deltog fem kvinnor, som var och en levde tillsammans med en man med någon form av funktionsnedsättning. I Piteå deltog två män och tre kvinnor. Tre levde i en make/maka relation, två var föräldrar och en anhörig hade ett syskon med funktionsnedsättning. I Luleå genomfördes fyra anhöriggrupper. Anhörigkonstellationen i grupperna var män och kvinnor med anhörigrelation som make/maka och föräldrar till vuxna barn med funktionsnedsättningar. Enkätutvärdering skedde i fem anhöriggrupper som besvarades vid tre tillfällen: 1) vid start av anhöriggrupp 2) vid kursavslut och 3) vid uppföljning cirka 6 månader efter kursavslut. Deltagarna gavs utrymme till att direkt efter BK-övningarna göra anteckningar om sina upplevelser direkt efter BK-övningarnas genomförande före gruppsamtalen. I en anhöriggrupp i Luleå var deltagandet så lågt att grupprocessen uteblev. I Kalix- Piteå- och två Luleågrupper medverkade deltagarna i en individuell processutvärdering om kroppsupplevelser. Resultaten av den individuella processutvärderingen visade att deltagarna upplevde BK-övningarna, som en möjlighet till en egen skön stund med avslappning utan prestation. För många ledde detta till en större lyhördhet för kroppens signaler t.ex. om hur det är i relationen och att lägga märke till sina egna behov. Efter hand utvecklades tilliten i grupperna då deltagarna utifrån sin egen tillitsprocess öppnade sig och "vågade börja berätta". Enkätutvärde-ringen visade på marginella förändringar i skattningen av anhörigsituationen. I skattningarna framkom för makar en svag trend mot en något sämre upplevelse av anhörigsituationen medan föräldrarnas skattningar visade en svag trend mot en något bättre upplevelse av sin anhörigsituation. Kommentarerna i enkäten bekräftade denna trend. Vår erfarenhet är att BK-övningar och samtal i grupp för anhöriga kräver en noggrann förberedelse och ett fruktbart möte/samarbete mellan kurator, sjukgymnast och gruppdeltagare. I NkAs kunskapsöversikt och i NkAs lärande nätverk framhålls Mötet/samtalet som "kanske som det mest underskattade anhörigstödet" (Winqvist, 2010). Eftersom denna form av stöd saknas i dagens anhörigstöd anser vi att vår modell är ett viktigt bidrag, som borde prövas och utvärderas i större skala.

Artikeln bygger på intervjuer med 15 barn till föräldrar med missbruksproblem.
Syfte: Att bidra till fördjupad förståelse av barns situation, när en förälders missbruk upphört.
Metod: En explorativ intervjustudie med barndomssociologi och symbolisk interaktionism som teoriram.
Resultat: Att missbruket upphört ger barn utrymme att känna efter hur de mår, att reflektera över missbrukets påverkan på deras hälsa och personlighet och att försöka förändra sig och sitt liv. Deras behov av bearbetning kan kvarstå lång tid. Det kan ta tid och vara svårt att bygga upp relationen till föräldern. Barn kan känna omsorgsansvar men också misstro och oro för återfall. Tonåringen kan dock se en möjlighet att gå vidare med sitt eget liv. Om missbruket bara upphör för en av två föräldrar med missbruksproblem är barn fortfarande berörda av missbruk.
Konklusion: Barns behov av bearbetning i relation till föräldrarna kan både ta och kvarstå lång tid oavsett om barnet bor med föräldern eller inte. Barnen kan både behöva hjälp för egen del och i relation till föräldern. Det ska vara påbjudet att professionella arbetar med ett familjeperspektiv, oavsett organisatoriska uppdelningar och oavsett om förälder och barn bor ihop eller ej. Det kräver strukturer, rutiner och resurser för samverkan över organisatoriska gränser.

Substance-dependent patients (N=29) living with a family member other than a spouse were randomly assigned to equally intensive treatments consisting of either (a) Behavioral Family Counseling (BFC) plus Individual-Based Treatment (IBT) or (b) IBT alone. Outcome data were collected at baseline, post-treatment, and at 3- and 6-month follow-up. BFC patients remained in treatment significantly longer than IBT patients. BFC patients improved significantly from baseline at all time periods on all outcomes studied, and had a medium effect size reflecting better primary outcomes of increased abstinence and reduced substance use than IBT patients. For secondary outcomes of reduced negative consequences and improved relationship adjustment, both BFC and IBT patients improved significantly and to an equivalent extent. The present results show BFC is a promising method for retaining patients in treatment, increasing abstinence, and reducing substance use. These results also provide support for larger scale, randomized trials examining the efficacy of behavioral family counseling for patients living with family members beyond spouses.

A chronic disorder affects all members of the family in various ways. The aim of this study is to elucidate the next of kin's (N= 36) experiences when an adult family member has muscular dystrophy. The relationships were partner (36%, n= 14), parent (18%, n= 7), child (21%, n= 8), sibling (15%, n= 6), and other relative (3%, n= 1). Latent content analysis is employed and involves an interpretation of the interviewtext. The results showthe meaning of being close to a person with muscular dystrophy through the themes that emerged: exposure of the family; the span between obligation and love; being vigilant, protective, and supportive; and striving for an ordinary life. This study reveals a need for healthcare staff to understand the next of kin's narrated meaning of changes when a family member has a progressive disease.

Currently, there is a lack of reliable methods for assessing how bereaved adolescents perceive the informal support they receive. This study provides methodological refinements in, and a theoretical grounding for, a recently developed measure designed to distinguish support efforts that bereaved adolescents find helpful versus harmful. Participants (114 bereaved adolescents) completed the Support Intended Statement Survey (SISS), which assessed the perceived helpfulness of 14 strategies intended to comfort the bereaved. These 14 strategies were coded for the degree of person centeredness they manifested. Level of strategy person centeredness was strongly correlated with perceived strategy helpfulness. Reported helpfulness of the strategies varied substantially as a function of participants' general levels of perceived support availability, but varied less as a function of demographic and contextual factors.

The death of a parent is one of the most significant and stressful events children can encounter. Surviving children may experience psychiatric problems and social dysfunction during their childhood and possibly throughout their adult lives. Children surviving a sibling's death may develop behavioral problems, because no one can fill the emptiness that remains in their lives, especially if their relationship was close. It is vital to recognize the trauma experienced by children who have suffered the loss of a loved one. Adults need to know when a grieving child needs help. Literature supports the need for education and counseling for grieving children. School nurses can be instrumental in meeting these needs for school-age children by performing early, comprehensive assessments, educating school administration regarding the benefits of bereavement support, initiating appropriate referrals, and providing bereavement support.

Bibliotherapy in the elementary, middle, and high-school classroom is used to foster healthy social and emotional growth in children and young adults to develop insight, a deeper understanding of self, solutions to personal problems, development of life skills, or enhanced self-image. The focus of this article is on how bibliotherapy can be used to address students' specific issues ranging from mild behavioral issues to physical and psychosocial conditions. Based on an extended review of the literature on bibliotherapy, this article may serve as a guide to readers interested in developing a bibliotherapy program for youth and adolescents. Recommendations for research are also noted.

This article explores bibliotherapy as a process in which death-related literature is used to help bereaved children cope with experiences of death and loss. For that exploration, this article defines bibliotherapy, offers an argument in support of its value, and suggests how a potential bibliotherapist might begin. Suggestions are made for selecting and using stories in bibliotherapy. Since most bibliotherapy is actually used as an optional tool in bereavement support groups, guidelines are offered as to how it might best be implemented in that context. Much of this discussion is also relevant to the use of bibliotherapy on a one-to-one basis involving a particular child and an adult guide. Examples of stories and books for children that I have used in bibliotherapy are mentioned throughout this article.

Uppsatsens syfte blir att undersöka hur gruppledare i barngrupper för barn med missbrukande föräldrar förhåller sig till den här typen av gruppverksamhet.

Det övergripande syftet med denna studie är att göra en översikt av aktuell forsk-ning om biståndshandläggarnas yrkesroll. Ett annat syfte är att beskriva och granska olika modeller för, och sätt att organisera biståndsbedömning som finns redovisade i utvecklingsprojekt och forskning.

Background: There is a lack of studies of the size of burden associated with informal care giving in psychosis.
Aims: To evaluate the objective and subjective burden of informal care giving to patients with psychoses, and to compare a diary and recall method for assessments of objective burden.
Method: Patients and their informal caregivers were recruited from nine Swedish psychiatric outpatient centres. Subjective burden was assessed at inclusion using the CarerQoL and COPE index scales. The objective burden (time and money spent) was assessed by the caregivers daily using diaries over four weeks and by recall at the end of weeks 1 and 2.
Results: One-hundred and seven patients (53% females; mean age 43 ± 11) and 118 informal caregivers (67%; 58 ± 15 years) were recruited. Informal caregivers spent 22.5 hours/week and about 14% of their gross income on care-related activities. The time spent was underestimated by two to 20 hours when assessed by recall than by daily diary records. The most prominent aspects of the subjective burden were mental problems.
Conclusion: Despite a substantial amount of time and money spent on care giving, the informal caregivers perceived the mental aspects of burden as the most troublesome. The informal caregiver burden is considerable and should be taken into account when evaluating effects of health care provided to patients with psychoses.

This report discusses the impact of care allowances on women care-givers. These programmes, involving some payment for care in informal care settings, have recently been introduced in several OECD Member countries. While their primary goal has been to help older persons in need of care, their consequences for the persons providing care also deserve to be analysed. The bulk of informal care is provided by women care-givers. In this respect, long-term care systems involve a partnership between formal care systems, the state, and the family, in order to provide a continuum of care. This also renders the analysis very complex. The main objective of the paper is to answer the question: what is the impact for women care-givers of various models of care allowances for the frail elderly?
These care allowances have been primarily instituted to address the needs of older persons for care, as well as to offer some compensation for caring responsibilities.