Bibliotek

This paper discusses the evaluation of childhood bereavement services in the UK policy context and some of the challenges this presents. Two key difficulties are discussed: the lack of any clear, agreed outcomes from bereavement interventions with children, and the challenge of evaluating the complex social processes that bereavement interventions involve. Two recommendations are made to address these in the short term and to generate data for wider research. These are: to strengthen services' existing evaluation strategies, and to develop a routine evaluation package that can be used by all services. This would comprise a basic data set, a user satisfaction questionnaire, and a childhood bereavementfocused clinical outcome routine evaluation measure. In the longer term, further research is recommended, including UK-based longitudinal studies.

When Alison Hargreaves lost her life climbing K2 in the Himalayas, her widower was strongly criticised for acceding to their 6 year old son's request to see "mummy's last mountain" and even more so when he took along on the trek their 4 year old daughter. But the ensuing expedition clearly enabled the children to process the information about their mother's death and to begin the task of mourning. As the general practitioner who accompanied and counselled the children reported,1 after seeing the mountain, building a memorial cairn at its base, and using a workbook designed to help young children to understand and come to terms with death,2 Kate was able to say, "Mummy had tried her best to come down and see us, but she just couldn't, the storm was so strong."

Abstract
OBJECTIVE:
Although the death of a parent is one of the most significant stressors a child can experience, the psychiatric sequelae of parental death are not fully understood.
METHOD:
A total of 360 parent-bereaved children (ages 6-17) and their surviving parents were directly interviewed four times during the first 2 years following the death (at 2, 6, 13, and 25 months). Data collection occurred from 1989 to 1996. Psychiatric symptomatology was compared among the bereaved children, 110 depressed children, and 128 community control children and their informant parents. Additional analyses examined simple bereavement without other stressors versus complex bereavement with other stressors and anticipated versus unanticipated death.
RESULTS:
Bereavement following parental death is associated with increased psychiatric problems in the first 2 years after death. Bereaved children are, however, less impaired than children diagnosed with clinical depression. Higher family socioeconomic status and lower surviving parents' level of depressive symptoms are associated with better outcomes. Complex bereavement was associated with a worse course, but anticipation of the death was not.
CONCLUSIONS:
Childhood bereavement from parental death is a significant stressor. Children who experience depression in combination with parental depression or in the context of other family stressors are at the most risk of depression and overall psychopathology.

Children of alcoholics are prone to genetic, environmental, and teratogenic risk factors. This review starts by outlining the developmental risks due to intrauterine exposure to alcohol. Furthermore, the overall findings from genetic research are summarized. A further section deals with the analysis of the environment of the family with an alcoholic parent. Within the section on psychopathology the special links to conduct disorders and delinquency, hyperkinetic disorders, substance abuse, anxiety and depression, and somatic problems are described. Special consideration is also given to the literature dealing with cognitive and neuropsychological functioning in the offspring of alcoholic parents. Finally, the limitations of current knowledge are emphasized.

Folkhälsorapport 2009 är den sjunde nationella rapporten och redovisar hälsans utveckling i olika befolkningsgrupper och hur den påverkats av levnadsvanor och omgivningsfaktorer. Under de senaste decennierna har hälsan förbättrats vilket avspeglar sig i att medellivslängden fortsätter att öka och ökar mer bland män än bland kvinnor. Det har också funnits en ogynnsam utveckling av folkhälsan, olika symtom på nedsatt psykiskt välbefinnande ökade kraftigt under 1990-talet utom bland de äldsta. Under 2000-talet tycks dock denna utveckling ha brutits utom bland ungdomar. De senaste uppgifterna som finns om hur befolkningen upplever sitt hälsotillstånd är från 2005 och speglar ett samhälle under högkonjunktur. Hälsotillståndet kan mycket väl ha försämrats sedan dess med tanke på den ekonomiska kris som gjort sig gällande under sista halvåret.

Medellivslängden ökar mest bland män och högutbildade
Den främsta orsaken till den ökande medellivslängden är att allt färre insjuknar i hjärt- och kärlsjukdomar och bland dem som insjuknar har dödligheten minskat kraftigt. Risken att dö i hjärtinfarkt har nära nog halverats de senaste 20 åren och risken att dö i stroke har minskat med en tredjedel. Minskad rökning samt lägre blodfetter och blodtryck gör att färre insjuknar. Bättre behandlingsmetoder har bidragit till att risken att dö i hjärtinfarkt eller stroke minskat dramatiskt för både kvinnor och män. Cancerdödligheten visar inte samma positiva utveckling: lungcancer minskar bland män men ökar alltjämt bland kvinnor och minskningen av bröstcancerdödligheten är förhållandevis liten. Skillnader i förväntad medellivslängd mellan personer med olika lång utbildning har ökat under hela 1990-talet, och fortsätter att öka under 2000- talet framför allt bland kvinnor. Det är framför allt sociala skillnader i cancerdödlighet som ökar bland kvinnor.

Förändrade levnadsvanor
Bland barn ökade övervikten kraftigt från 1980-talet till 2000-talet men nu tycks ökningen plana ut. Idag är 15-20 procent av alla barn överviktiga och 3-5 procent är feta. Barns matvanor har förbättrats, fler äter frukt och grönsaker medan konsumtionen av läsk och godis har sjunkit markant under senare år. Bland ungdomar i årskurs 9 minskar andelen rökare liksom alkoholkonsumtionen och användningen av narkotika. Ökningen av andelen vuxna med övervikt och fetma var störst på 1990-talet och ser nu ut att avstanna. I åldrarna 16-84 år är hälften av männen och nästan 40 procent av kvinnorna överviktiga eller feta. Fetma förkortar i genomsnitt livet med 6-7 år. De allra senaste åren förefaller energiintaget via maten minska för första gången på decennier. Alkoholkonsumtionen har ökat sedan början av 1990-talet och högst alkoholkonsumtion har män i åldern 20-24 år. Den alkoholrelaterade dödligheten minskar bland män i åldern 25-64 år och ökar i åldrarna över pensionsåldern. Bland kvinnor ökar alkoholdödligheten i åldrarna 65-74 år medan den varit i stort sett oförändrad i åldern 45-64 år. Narkotikadödligheten minskade på 2000-talet efter att ha ökat dramatiskt under decennier.

Hälsoutvecklingen bland ungdomar oroande
Flera olika indikatorer pekar på att psykisk ohälsa är särskilt vanligt bland yngre kvinnor men att den ökar bland båda könen. Andelen självmordsförsök ökar kraftigt bland unga kvinnor, och allt fler unga vårdas på sjukhus för depression eller ångest och för alkoholförgiftning. Under sista åren har dödligheten bland unga män ökat något till följd av en liten ökning i flera dödsorsaker, nämligen skador, alkoholrelaterade dödsorsaker och möjligen även självmord.

Hälsan är ojämnt fördelad
Hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes är vanlig are bland lågutbildade.
Rökning minskar i alla grupper utom bland kvinnor med enbart grundskoleutbildning.
Överlevnad i bröstcancer är lägre bland kvinnor med lägre utbildning.
Svår värk och dåligt allmänt hälsotillstånd är betydligt vanligare hos arbetare än hos tjänstemän.
Ensamstående kvinnor med barn har mer besvär av värk, oftare nedsatt psykiskt välbefinnande, röker mer och överviktiga är vanligare.
Astma och födoämnesallergier är vanligare bland barn till föräldrar i lägre socialgrupper. De får dessutom allvarligare symtom av sin astma än barn i högre socialgrupper.
Tandhälsan är betydligt sämre hos socioekonomiskt svaga grupper. Många anser sig inte ha råd med den tandvård de behöver.
Ensamstående kvinnor är en våldsutsatt grupp och 15 procent av alla ensamstående kvinnor med små barn har utsatts för våld i hemmet.
Risken för våld är större bland kvinnor med fysiska och psykiska funktionshinder samt äldre med få sociala kontakter.
Våld och skador drabbar oftare barn i familjer med låga inkomster.
Det är vanligare bland lågutbildade att äldre vårdas av sina anhöriga. De som har högre utbildning köper i större utsträckning dessa tjänster.
Vissa grupper avstår oftare än andra från att hämta ut sina läkemedel: ensamstående med barn, arbetslösa, personer med sjuk- och aktivitetsersättning, personer med ekonomiskt bistånd och de som har höga avgifter för läkemedel. Ensamstående kvinnor med barn avstår i tre gånger så hög utsträckning som befolkningen i sin helhet.

Barns erfarenheter av separationer och placeringar utanför hemmet får vanligen så stor plats att de skymmer ålders­ och köns­ skillnader, vilket uppmärksammas i denna artikel. Som en del av ett större forsknings­ projekt granskas skillnader mellan 10-11­ åriga pojkars och flickors problem.

Från psykiskt sjuk till psykiskt funktionshindrad belyser de förändrin gar som ägt rum inom den svenska psykiatrin sedan början av 1990-talet , med speciell tyngdpunkt på psykiatrireformen 1994 och dess konsekven ser. Denna reform har bland annat lett till att den kommunala socialtj änsten fått ett allt större ansvar för omsorgen om personer med långva riga och svåra psykiska funktionshinder. Teman som lyfts fram är försk jutningen från begreppet ?psykisk sjukdom? till ?psykiskt funktionshin der?, vår kunskap kring psykiska funktionshinder och hur drabbade pers oner hanterar dessa i sin vardag. Vidare diskuteras de nya roller som anhöriga och frivilligorganisationer fått efter avvecklingen av de gam la mentalsjukhusen; de krav på delaktighet och inflytande över det egn a livet som psykiskt funktionshindrade ställer, något som också föränd rar villkoren för dem som arbetar med dessa frågor. Boken vänder sig s peciellt till personer som utbildar sig inom vård och omsorg

Genom svaren på de frågor som ställs om familjen är utredare och behandlare i missbruks- och beroendevården ibland de enda som känner till att barnen lever i en familj med missbruk. De behöver uppmärksamma barns och ungas situation, så att deras rättigheter, behov av information, råd och stöd tillgodoses.

Syftet med skriften är att underlätta för personal inom missbruks- och beroendevården att ta upp föräldraskap och samtala med föräldern om barns situation i utredning eller behandling. Den förespråkar ingen särskild modell eller metod i arbetet, utan tar upp förhållningssätt och innehåll i samtal om föräldraskap. Den tar även upp samarbetet med socialtjänstens barn- och ungdomsvård. Skriften riktar sig till utredare och behandlare inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt övrig missbruks- och beroendevård, och kan också vara av intresse för socialtjänstens barn- och ungdomsvård. Den utgår ifrån situationen vid alkoholmissbruk eller -beroende, men kan i väsentliga delar också vara relevant vid föräldrars missbruk av narkotika eller läkemedel.

apporten utgör en kartläggning av Södertäljes utbud av föräldrastöd och av det arbete som görs i kommunen för att tidigt upptäcka barn med normbrytande beteende. Resultatet visar att det finns flera områden som kommunen både kan och behöver arbeta vidare med.

Flertalet vetenskapliga studier har visat att det finns ett samband mellan barns och ungdomars upplevelser i familjen och utvecklingen av en kriminell livsstil. Föräldrastödjande verksamhet har blivit ett samlingsnamn för de åtgärder och projekt där föräldrar är delaktiga i arbetet med att förhindra sociala problem hos sina barn.

Den här skriften handlar om hur man genom samarbete kan komma fram till
vardagsfunktionella lösningar för personer med kommunikationshandikapp. Utgångspunkten
är den modell för familjemedverkan och gemensam problemlösning som utvecklats av Mats
Granlund och Eva Björck-Åkesson, här speciellt tillämpad på AKK-området. Modellen för
gemensam problemlösning har utformats och använts vid åtgärder för vuxna och barn i behov
av särskilt stöd (Granlund, 1988; Björck-Åkesson & Granlund, 2000). Den har utvärderats vid
forskningsstiftelsen ALA, Stockholm och inom forskningsprogrammet CHILD (ChildrenHealth-Intervention-Learning-Development)
vid Mälardalens Högskola. Likaså har den
använts som grund för en interventionsmodell i ett projekt kring kommunikation (KomP) på
Bräcke Östergård, Göteborg, 1995-1998, (Zachrisson, 1998). Ytterligare erfarenhet av
gemensam problemlösning kring alternativ och kompletterande kommunikation har tillförts
genom projektet "Kommunikation genom teknik – ur ett vardagsperspektiv", ett projekt i
samarbete mellan kommunikations- och dataresurscentren DART i Göteborg och DaKo i
Halmstad 1999-2001, finansierat av KFB (Vinnova).
Skriften riktar sig främst till arbetsterapeuter, logopeder, pedagoger och andra som i sitt yrke
kommer i kontakt med personer som använder eller har behov av alternativ och
kompletterande kommunikation, AKK. Syftet är att beskriva en modell för samverkan där
brukaren, de som han/hon samspelar med och experter/professionella kan mötas. Alla kan
bidra med sina olika kunskaper och erfarenheter i arbetet med att utveckla bra lösningar för
brukaren som ger henne/honom möjligheter att kommunicera i vardagen på ett
tillfredställande sätt.
En ofta förekommande fråga vid gemensam problemlösning är varför begreppet "problem"
används. Anledningen till att vi valt att använda detta begrepp är att det är generellt och kan
inbegripa olika former och nivåer av svårigheter. Det går emellertid bra att använda begrepp
som svårigheter eller frågeställningar. I praktiken pratar man ofta om svårigheter. Naturligtvis
är det viktigt att i första hand se till personens resurser och till resurser i omgivningen och
använda dessa i åtgärdsarbetet.
Gerd Zachrisson, arbetsterapeut vid kommunikations- och dataresurscentret DART i
Göteborg har tagit initiativ till skriften och har sammanställt den tillsammans med Eva
Björck-Åkesson, professor i pedagogik vid Mälardalens Högskola och Bitte Rydeman,
logoped vid dataresurscentret DaKo i Halmstad och doktorand vid Institutionen för Lingvistik
vid Göteborgs Universitet.

The author of this study investigated the variety of functions used by a bilingual infant to provide further evidence for the communicative-functional approach to child language acquisition, compared the development of pragmatic functions in a monolingual and a bilingual child, and devised a categorization system that can be applied to child language acquisition data by other researchers in the field. Accordingly, data collected from a Persian-English bilingual child during a period of 10 months, as part of a longitudinal study, were analyzed, and a taxonomy of pragmatic functions the participant used was established. Analysis of the data indicated that despite certain differences in the frequency and distribution of pragmatic functions the participant employed in the present study (bilingual) and those used by Halliday's monolingual child, the two studies demonstrated that both children developed pragmatic functions from a very early age. The theoretical implication of this study is that the development of pragmatic functions is a natural tendency in young children, whether monolingual or bilingual. The practical outcome of the study is a proposed categorization system that is intended to facilitate the analysis of child language acquisition data from a communicative-functional perspective.

Women's position as informal carers has been taken for granted in social policy and social professions, while relatively few discussions have elaborated on caring as a later life activity for men and the impact on family care. This study explores the processes connected to informal caregiving in later life through the position of adult daughters of older fathers engaged with long-term caregiving responsibilities for a partner. A sample of eight daughters, with fathers having primary caregiving responsibility for their ill partners was recruited and in-depth interviews were carried out and analysed according to qualitative procedures. The daughters' descriptions of their relationships with their fathers show that being an older man who engages in caring can have a positive outcome on relations. Even if some of the daughters have doubts about their fathers "masculine authenticity", all of them appear to cherish "his helping hands" as a carer and closer more intimate relationships with their fathers. Caring for an old and frail spouse may potentially present alternative ways of being a man beyond traditional 'male activities' and that caring might also sometimes involve a re-construction of gender identities. It is suggested that social work professionals may use a gendered understanding to assess and work strategically with daughters and other family members who support caring fathers.

Kvinnors position som informella vårdare har ofta tagits för givet i forskning om och socialpolitisk styrning av informell vård inom familjen i västeuropa, medan relativt få diskussioner har förts om mäns delaktighet och ansvar för densamma. Män som helt oförutsett hamnar i en situation i livet där de måste bestämma sig för om man ska ta sig an ett påtagligt vårdansvar går på många sätt bortom alla de förutsättningar som män vardagsvis har att hantera i livet. Genom att undersöka vårdande mäns insatser i sina familjer kan man lära sig en del av vad som faktiskt sker när män tar på sig ett långvarigt vårdansvar. I denna studie har vi intervjuat åtta döttrar som växt upp och/eller levt nära en pappa som under lång tid vårdat sin partner i det egna hemmet. Resultatet visar att när män har ett långvarigt vårdansvar så kommer det också något gott ur de kunskaper de fått av vårdandet i relation till de egna barnen. Alla döttrar som vi intervjuat prisar sina fäders insatser och -hans hjälpande händer- därför att det hade gett dem en närmare och mer "genuin" relation. Resultatet visar också att vårdansvaret för männen inneburit att de bryter mot rådande konventioner om vad manlighet är och på olika sätt fått hantera och betala för det priset i det offentliga livet. Ett långvarigt och påtagligt vårdansvar innebär således en transformering av sociala relationer, privat och offentligt samt att presentera ett alternativt sätt att vara man på. Avslutningsvis föreslås en mer genusbaserad förståelse och ett mer strategiskt arbets- och förhållningsätt bland professionella, i socialt och välfärdsarbete, i mötet med döttrar och andra familjemedlemmar som stödjer sina vårdande fäder.

One challenge faced by mothers living with HIV (MLWHs) is the decision about whether or not to disclose their HIV status to their young children, and how best to carry out the disclosure. Disclosure of their serostatus has emerged as one of the main concerns MLWHs have, and that decision can result in high levels of psychological distress. Concerns are exacerbated among MLWHs with younger children, due to the fact that they face additional worries, such as whether the child is old enough to understand, or will be able to keep the information confidential. A great deal of recent research—within approximately the past decade—has been conducted to investigate maternal disclosure of HIV, and the outcomes on children. This paper reviews the current state of the research literature, focusing on factors that appear to influence whether or not mothers chose to disclose; characteristics of children who have been made aware of their mothers' serostatus relative to children who remain unaware; factors that appear to influence children's reactions to maternal disclosure; and implications of this research as well as future research directions.

Methods of identifying adult children of alcoholics are described and their psychometric properties are reviewed. These methods include self-report single questions and questionnaires and interview schedules. The CAST-6, a shortened version of the Children of Alcoholics Screening Test, is compared with a variety of these methods. The CAST-6 is confirmed as a useful brief screening measure. It was shown to be internally reliable, have good retest reliability and to agree well with other measures. Using a face to face interview as the comparison standard, however, a number of single questions performed equally as well as the CAST-6 and other more complex methods.

Children's exposure to violence, their psychological response to the violence, and their participation in a community-based intervention service were described. This article describes the provision of mental health services and the process evaluation for the initial phase of the program (1999-2000). A large number (N = 1739) children were referred to the program over a 17.5-month period for mental health intervention immediately after witnessing and experiencing a range of violent acts, the majority of which (N = 1355) involved domestic violence. A majority of referred children and adolescents (N = 946) directly witnessed such violence, and the majority of those who were old enough to provide self-report indicated that they perceived the event as a direct threat to their safety. Many of these children and adolescents also reported high levels of trauma symptoms. The majority of children (N = 1117) who were referred to the program participated. The findings underscore the feasibility of developing mental health services to meet the needs of children who are exposed to violence, especially family violence, at a critical time following violence exposure.

Keywords:
child;family nursing;family nursing interventions;psychiatric nursing
Aims and objectives.  The aim of this study is to describe nurses' evaluations of factors that are hindering implementation of child-focused family nursing (CF-FN) into adult psychiatric practice. In addition, it explains the nurses' evaluations of the hindering factors related to the hospital organizational structure, the individual nurse, nursing and family.

Background.  There is an increasing amount of families with dependent children in adult psychiatry. Although these families have long-term benefits from preventive family interventions, implementation of CF-FN is not routine mental health practice.

Design and methods.  Data were collected via a questionnaire-survey completed by Registered Psychiatric Nurses (n = 223) and practical Mental Health Nurses (n = 88) from 45 adult psychiatric units in five Finnish university hospitals. The response rate was 51%.

Results.  Family-related factors, such as families' fears and lack of time, were considered as 'most hindering' to CF-FN. Nurses who used a family-centred approach and had further family education considered most of the factors as 'less hindering' in comparison to other nurses.

Conclusion.  To meet the needs of the families in mental health services, it is essential to develop nursing intervention methods such as CF-FN. There is a need for further education and use of family-centred care to develop this preventive approach.

Relevance to clinical practice.  The results of this study could be considered when developing mental health services and family interventions for families with parental mental illness.

Twelve families responded to posters displayed in a methadone clinic for inclusion in a pilot study assessing the viability and potential utility of an intensive, multi-component family-focused intervention, the Parents Under Pressure programme. The programme was designed to improve child behaviour, decrease parental stress and improve family functioning in methadone-maintained families by targeting affect regulation, mood, views of self as a parent, drug use and parenting skills. Nine of the families completed the programme delivered in their homes; eight were recontacted at 3 months. Each family reported significant improvements in three domains: parental functioning, parent-child relationship and parental substance use and risk behaviour. In addition to the changes in family functioning, the majority of families reported a decrease in concurrent alcohol use, HIV risk-taking behaviour and maintenance dose of methadone. The families reported high levels of satisfaction with the programme. It is recommended that future studies include independent measures (e.g. behavioural observations) of child outcome and parental functioning. The results were optimistic and provided the impetus to evaluate the treatment programme using a randomized controlled trial.

Informal caregiving, or the provision of unpaid, voluntary care to elderly or disabled family and friends, is an increasingly common experience for both men and women in late midlife. The authors examine the ways in which informal caregiving influences the transition to retirement and how this relationship is shaped by gender. Our data are 763 pension-eligible men and women in the 1994-1995 Cornell Retirement and Well-Being Study. Results from discrete-time event history analyses indicate that certain types of caregiving shape the timing of retirement but that the association depends on the relationship between caregiver and care recipient and is fundamentally moderated by gender. For example, wives caring for their husbands have retirement odds 5 times greater than women who are not caregivers, whereas husbands caring for their wives are substantially slower to retire. Our evidence suggests that in this sample, caregiving responsibilities lead to increased sex role-typical employment behavior in late midlife.

Många hade försökt förstå sig på Anna. Men hon hann bli femton år innan någon förstod att hon hade Aspergers syndrom. Att leva med asperger kan vara påfrestande och man stöter på fler hinder i vardagen än andra. Det kan leda till stress och så småningom utbrändhet. Och Anna är långtifrån ensam om sina upplevelser. När Anna var sjutton år kom hon till sist inte iväg till skolan. Här börjar författaren Elisabet von Zeipel och Anna en spännande "resa" som vi får följa med på.

Det här är en fackbok i berättelsens form. Anna har farit illa men trots det är det en hoppfull bok. Utbrändhet kan förebyggas när vi sänker stressen för personer med asperger.

The purpose of this study was to identify the rates of communication expressed by 17 children with severe disabilities in high-rate school contexts while piloting a new coding system for intentional communication acts (ICAs). The following nine characteristics were used when coding ICAs expressed in both child initiated and adult initiated communicative interactions: joint attention, form of communication, use of pause, persistence, repetition, repair, expression of pleasure or displeasure when understood or misunderstood, expression of pleasure or displeasure to communication partner's message, and evidence of comprehension. Children communicated 1.7 - 8.0 ICAs per minute in the highest rate contexts. Nine of the 34 high-rate contexts were speech clinical sessions, six were activities that included eating, 30 were familiar activities, and four were novel activities.

The purpose of this study was to generate knowledge of the interaction between an adult patient's family members and nursing staff from the staff's perspective.

Data were collected from nursing staff (n=155) working on the wards and out-patient departments for pulmonary, rheumatic, neurological and gastroenterological diseases at a university hospital by using a new questionnaire based on earlier research and the literature. The questions explored the staff's views of interaction with the adult patient's family members. In this study, interaction is seen as an umbrella concept which encompasses giving information to relatives, discussion, contacts between staff and significant others and working together. The instrument included questions about personal and telephone discussions, the provision of written instructions and factors facilitating and complicating interaction. The response rate was 55%. The data were analysed using SPSS software and examined using frequency and percentage distributions and cross-tabulation. The open-ended questions were analysed using qualitative content analysis by reducing, grouping and abstracting the data inductively.

Discussions with relatives while they visited the patient in hospital were the commonest form of interaction. The majority of respondents perceived the interaction with the patient and knowing his or her family members as important. Less than one-fourth of the respondents started discussion with family members, while the majority expected family members to initiate interaction. The majority of respondents perceived the patient's presence in discussion as important, but sometimes they thought it was necessary to discuss with family members without the patient. The staff discussed with family members mainly in the ward office or in patient rooms, which were, however, not perceived as peaceful. Discussions primarily pertained to the patient's condition, discharge from hospital and planning of continued treatment.

The principal aim of this investigation was to help develop 'Interdisciplinary Studies of Childhood Ethics' as a new field of inquiry. We identified: (i) current intra-disciplinary and interdisciplinary knowledge gaps in childhood ethics; and (ii) priorities for future research and development. A prominent problem, highlighted within and across disciplines, relates to how the best interests standard should be reconciled with the recognition of children as agents. This project makes an innovative contribution by promoting the development of interdisciplinary childhood ethics knowledge and standards, informing future improvements in childhood research and services.

OBJECTIVE:
The current study evaluated the efficacy of an Internet-based parent-training program for children with conduct problems. Dose-response ratio and costs for the program were also considered.
METHOD:
Parents of 104 children (aged 3-12 years) were randomly allocated to either parent training or a waitlist control condition. Diagnostic assessment was conducted at baseline and parent ratings of child externalizing behaviors and parent strategies were completed before and after treatment and at 6-month follow-up.
RESULTS:
At post-treatment assessment, children whose parent(s) had received the intervention showed a greater reduction in conduct problems compared to the waitlist children. Between group intent-to-treat effect sizes (Cohen's d) on the Eyberg Intensity and Problem scales were .42 and .72, respectively (study completers .66 and 1.08). In addition, parents in the intervention group reported less use of harsh and inconsistent discipline after the treatment, as well as more positive praise. Effects on behavior problems were maintained at 6-month follow-up.
CONCLUSIONS:
The results support the efficacy of parent training, administered through Internet, with outcomes comparable to many of the group-based parent training programs. The efficacy, low cost, and higher accessibility make this intervention a fitting part in a stepped-care model.

Measures for children with developmental disabilities: an ICF-CY approach. Annette Majnemer, ed. Mac Keith Press, 2012. 150.00 [pound sterling]. 552pp. ISBN: 978-1-908316-45-5 I highly recommend this book: Professor Majnemer has brought together a wide range of outcome measurement experts creating a thoughtfully crafted book, essential reading for anyone selecting outcome measures for use with children and youth with developmental disabilities. The book is framed by the components.

The objective of this article was to survey available intimate partner violence (IPV) treatment studies with (a) randomized case assignment, and (b) at least 20 participants per group. Studies were classified into 4 categories according to primary treatment focus: perpetrator, victim, couples, or child-witness interventions. The results suggest that extant interventions have limited effect on repeat violence, with most treatments reporting minimal benefit above arrest alone. There is a lack of research evidence for the effectiveness of the most common treatments provided for victims and perpetrators of IPV, including the Duluth model for perpetrators and shelter–advocacy approaches for victims. Rates of recidivism in most perpetrator- and partner-focused treatments are approximately 30% within 6 months, regardless of intervention strategy used. Couples treatment approaches that simultaneously address problems with substance abuse and aggression yield the lowest recidivism rates, and manualized child trauma treatments are effective in reducing child symptoms secondary to IPV. This review shows the benefit of integrating empirically validated substance abuse and trauma treatments into IPV interventions and highlights the need for more work in this area. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)

Interventions for Intimate Partner Violence: Review and Implications for Evidence-Based Practice (PDF Download Available). Available from: https://www.researchgate.net/publication/232566911_Interventions_for_Intimate_Partner_Violence_Review_and_Implications_for_Evidence-Based_Practice [accessed Jan 3, 2016].

In this study, national register data were used to analyse long-term outcomes at age 25 for around 700 Swedish young people placed in out-of-home care during their teens. The sample consisted of 70% of all 13- to 16-year olds who entered out-of-home care in 1991. Results revealed a dividing line between young people placed in care for behavioural problems and those placed for other reasons. Young woman and men from the first group had – in comparison with peers who did not enter care – very high rates of premature death, serious involvement in crime, hospitalizations for mental-health problems, teenage parenthood, self-support problems and low educational attainment. Young people who were placed for other reasons had better outcomes, but still considerably worse than non-care peers. Young women tended to do better than young men, regardless of reasons for placement. Very high rates of hospitalizations for mental health problems were found among young people placed for behavioural problems. Breakdown of placement was found to be a robust indicator of poor long-term prognosis.