Bibliotek

En individ befinner sig alltid i ett sammanhang. Därför är det av stor betydelse att fokusera välbefinnande och hälsa utifrån ett familjeperspektiv. Familjen spelar en allt större roll inom vård och omsorg och har fått allt större betydelse även för vård- och omsorgspersonal. Att hjälpa familjen att se styrkor och resurser för att hantera situationer av ohälsa och sjukdom är därför en viktig del i omvårdnadsarbetet.

Att möta familjer inom vård och omsorg beskriver teoretiska grunder för familjefokuserad omvårdnad och ger konkreta exempel från olika kontexter. Här presenteras också hur ett familjefokuserat synsätt kan implementeras i vård, omsorg och forskning som ett komplement till rådande perspektiv i vården, såsom till exempel personcentrerad vård, patientcentrerad vård och anhörigvård. Boken vänder sig till studenter inom vård och omsorg på grund- och avancerad nivå, samt till yrkesverksamma, anhörigvårdare, eller andra med intresse för familjers situation när en familjemedlem drabbas av ohälsa eller sjukdom.

Boken ger grundläggande kunskaper om flyktingars livsvillkor i ursprungslandet och i exilen. Den tar upp upplevda traumatiska händelser som politisk förföljelse, förtryck, fängelse, krig och allvarliga förluster.

Mötet mellan flyktingen och Sverige och den psykologiska process som därvid uppstår – flyktingkrisen – analyseras också.

En avsevärd del av boken ägnas insatser och åtgärder för nyanlända flyktingar.

Att möta flyktingar vänder sig i första hand till studenter och personal inom vården och socialtjänsten. Även andra som möter flyktingar inom t.ex. skolor, frivilligorganisationer eller på förläggningar kan ha nytta av den.

Nära och kära - att möta och bemöta anhöriga i äldreomsorgen ger dig som arbetar i äldreomsorgen vägledning i vad som är viktigt att tänka på i mötet med de anhöriga. Bokens första del handlar om människans villkor och förutsättningar för kommunikation och är giltiga för de flesta arbetsplatser inom vård och omsorg. I bokens andra del anpassas kunskaperna på mötet med anhöriga och anhörigvårdare till äldre, sjuka och funktionshindrade. I boken finns också förslag till reflektioner, egna och i grupp, samt tips för vidare läsning.

Den senaste upplagan, utgiven oktober 2010, är utökad med ett kapitel som beskriver en äldres situation ur fem olika perspektiv: den anhöriga, sjukgymnasten, kontaktpersonen, chefen på äldreboendet samt biståndshandläggaren. Alla skapar sin bild utifrån sina förutsättningar och kapitlet ger en insikt i den komplexitet som finns inom äldreomsorgen.

Nära och kära är skriven för personal inom äldreomsorgen. Men den får gärna inspirera alla som i sitt yrke möter anhöriga! Författare är Margareta Normann och Kristina Fröling .

Den enda existerande bokenom samverkan från ett föräldraperspektiv! Den teoretiska delen om autism är mycket lättförståelig och problematiseringen utgår från FN:s regler om funtionshider som ett problem i relation till omgivningen. Texten föreslår ett förhållningssätt som bygger på samarbete kring barnets starka sidor. Boken granska också kritiskt kommunernas förmåga att organisera hjälp och stöd för de drabbade familjerna enligt LSS-lagstiftningen

Upplands Väsby kommun tillhör en av de få kommuner i landet som bedriver ett strukturerat
anhörigprogram. Trots att det funnits någon form av anhörigarbete i ca 15 år, de senaste 5 åren
med tydligare struktur, har verksamheten hittills inte dokumenterats.

Syftet med denna rapport är att ge en utförlig beskrivning av anhörigprogrammets innehåll,
struktur och förutsättningar. Rapporten vill också skapa en förståelse för den anhöriges
livssituation och behov av egen hjälp. "Vad familjen behöver är undervisning om drogen alkohol,
vilka problem det kroniska missbruket ger upphov till samt sjukdomen alkoholism. Familjen
behöver dessutom lära sig hur sjukdomssymtomen påverkar familjen. Familjen behöver även
hjälp med att kartlägga det egna beteendet för att förstå hur det kan överensstämma med, eller till
och med befrämja alkoholistens drickande. De måste också komma till insikt om sina egna
känslor för att realistiskt kunna förstå problemets dimensioner och vad som krävs av dem. Till
följd av detta måste de undersöka vilka alternativ de har att välja mellan för att lösa problemet.
Framför allt behöver familjemedlemmarna stöd och uppmuntran för att kunna leva sina egna liv
trots alkoholismen. Genom att göra det ökar, paradoxalt nog, chanserna att avbryta den
alkoholistiska processen" (Kinney o Leaton 1997).
Ytterligare ett syfte med rapporten är att mäta om programmet ökar den anhöriges psykiska
välbefinnande, och om programmet påverkar den anhörige beteendemönster och känslor i
relation till den beroende.
Metoden jag använt för att hitta svaren på den första frågan har varit att sammanställa det
material som finns runt de olika temana.
För att få svar på de två andra frågeställningarna har jag använt en självskattningsenkät. Dvs.
deltagarna har själva uppskattat sitt mående utifrån en enkät med 4 svarsalternativ. Mätningen har
skett vid tre tillfällen, före programmet, vid programmets slut och en månad efter programmets
slut. Antal deltagare i utvärderingen är 15 personer, uppdelat på tre olika anhörigprogram.
En svaghet med denna metod är att utvärderingen sträcker sig under en relativt kort tid. Från
första till sista mättillfället är det ca 12 veckor. Förändringsprocesser tar lång tid och för att få en
mer rättvis bild av programmets påverkan skulle en mätning efter ytterligare ett år behövas.
En ytterligare svaghet är att deltagarantalet i utvärderingen är litet. Det går därför inte att dra
några stora slutsatser av resultatet, utan snarare tendenser. Det är dock en god ansats till ett
fortsatt arbete med utvärdering av programmet. Självskattningsenkät har visat sig vara ett
fungerande kvalitetsmätningsinstrument.
Dispositionen på rapporten är följande: Del 1 innehåller den beskrivande delen av
anhörigprogrammet med en historisk tillbakablick. Del 2 är den utvärderande delen av rapporten,
där undersökningsmetoden och sammanställningen av enkätundersökningarna redovisas.
Resultaten visar att det psykiska välbefinnandet tydligt ökar för alla tre grupper över tid. Takten
för ökningen ser olika ut och det kan härledas till deltagarnas olika livssituationer under
programmet. Där deltagarna fortfarande lever med partner i ett aktivt missbruk är den anhöriges
förändring långsammare. Resultatet visar också att deltagarna upplever en förändring i huruvida
de påverkats av sin anhöriges missbruk i såväl känslor som beteendemönster. Denna förändring
är mindre samstämmig och visar ganska stora variationer i de olika grupperna.

Att synliggöra de osynliga barnen ger en bred kunskapsbas om barn till psykiskt sjuka. Den kan användas som en "lärobok" av alla som kommer i kontakt med barn vars föräldrar lider av svåra och långvariga psykiska problem. Boken riktar sig till personal inom vuxen- och barnpsykiatri, socialtjänst, skola, barnomsorg och hälsovård, till studenter vid olika utbildningar, men också till anhöriga och vänner till psykiskt sjuka.

Att synliggöra de osynliga barnen ger en bred kunskapsbas om barn till psykiskt sjuka. Den kan användas som en "lärobok" av alla som kommer i kontakt med barn vars föräldrar lider av svåra och långvariga psykiska problem. Boken riktar sig till personal inom vuxen- och barnpsykiatri, socialtjänst, skola, barnomsorg och hälsovård, till studenter vid olika utbildningar, men också till anhöriga och vänner till psykiskt sjuka.

Syftet med studien är att pröva om struktur och språk enligt Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa, barn- och ungdomsversionen, ICF-CY, kan användas vid handläggning av vårdbidragsärenden för att göra utredningar och beslut tydligare och mer enhetliga och därigenom förbättra rättssäkerheten. I tillämpningen av reglerna om vårdbidrag ska Försäkringskassan göra en individuell bedömning i varje enskilt ärende. Det finns också krav på likformighet och transparens i handläggningen. ICF-CY är utvecklat av Världshälsoorganisationen (WHO) och erbjuder ett universellt gemensamt språk för att underlätta dokumentation och kartläggning av barnets funktionsförmåga och hälsa i sin miljö.

Vårdbidraget är ett statligt stöd till föräldrar med barn som har en funktionsnedsättning. Syftet med vårdbidraget är att föräldrarna ska ha möjlighet att ge den tillsyn, vård och stöd som krävs för att barnet ska kunna utvecklas på bästa sätt.

Registeranalysen i rapporten visar på skillnader i vårdbidragets omfattning utifrån bland annat region, kön och mottagarens socioekonomiska tillhörighet. Tyvärr kan man inte säga om dessa skillnader är sakliga eller osakliga, det vill säga om de skillnader som observeras kan förklaras av barnens bedömda tillsyns- och vårdbehov.

Det finns inga uppgifter i register om grunderna för ett beviljat vårdbidrag, det vill säga vilken funktionsförmåga eller vilket tillsyns- och vårdbehov barnet har. I den här studien har information i 264 ärenden gällande förstagångsansökningar om vårdbidrag översatts till struktur och språk i ICF-CY. Rapporten redovisar det som finns skrivet om hur barnet fungerar i sin miljö när innehållet har översatts och tolkats.

När innehållet i utredningarna översätts, handlar merparten av utredningarna, både Försäkringskassans sammanfattningar och motiven för beslut som skickas till den sökande, om sådant som barnen kan göra och faktiskt gör, eller har svårigheter att utföra. Merparten av utredningarna berör aspekter på hur barnet genomför enstaka eller flera uppgifter och hur de hanterar krav medan endast ett fåtal utredningar handlar om hur barnet genomför dagliga sysslor och uppgifter som att ta hand om personliga föremål och att hjälpa andra.

Resultaten tyder på att en tillämpning av struktur och språk enligt ICF-CY i handläggningen av vårdbidrag skulle öka likformigheten, samtidigt som man skulle undvika att samla in irrelevant information och därigenom kunna spara tid i handläggningen. Om man klassificerar funktionsnedsättning på detta sätt, blir det också möjligt att dokumentera funktionsnedsättning i register på samma sätt som diagnos registreras idag, vilket underlättar utvärdering.

Anhöriga gör stora insatser i vården och omsorgen av sina närstående. Men som anhörig kan man också behöva stöd och avlastning.

Att utveckla anhörigstöd
Vilka är de personer som stöttar och vårdar en närstående, vilket stöd efterfrågar de och vad kan samhället och den enskilda arbetsplatsen erbjuda? Vilken värdegrund styr bilden av de anhöriga – ses de som en värdefull resurs eller är de en belastning i arbetet kring den närstående?

Ett sätt att uppfylla målen med gällande lagstiftning är att arbetsplatserna ska formulera rutiner för hur de ska stötta och samarbeta med anhöriga i det dagliga arbetet. Boken ger praktiska verktyg för hur man steg för steg, med de anhöriga själva som sakkunniga, kan utveckla arbetsplatsens anhörigstöd. Författaren beskriver den anhörigvänliga arbetsplatsen och ger ett konkret förslag till hur rutiner för anhörigstöd och anhörigsamverkan kan tas fram. Innehållet presenteras på ett lättillgängligt sätt och läsaren får många fallbeskrivningar och förslag till diskussionsämnen att utgå ifrån.

Att utveckla anhörigstöd vänder sig till arbetsgrupper/verksamheter inom vård och omsorg samt socialtjänst som vill utveckla arbetsplatsens anhörigstöd. Utvecklingsarbetet föreslås ske genom att arbetsgruppen möts vid ett antal reflektionsträffar kring bokens innehåll. Boken vänder sig både till baspersonal och ledare, och den kan dessutom utgöra ett handfast verktyg för anhörigombud och anhörigkonsulenter som utbildar och handleder arbetsgrupper inom området anhörigstöd.

Syftet med denna satsning på anhörigstöd var att pröva och utveckla en mo-dell för anhörigstöd med Basal Kroppskännedom (BK) och samtalsstöd i grupp vid Länsenheten Råd och Stöd i Norrbotten. Förberedelsearbetet bestod av en kurs i BK och samtal för en sjukgymnast och en kurator. Dessa två konstruerade en enkät med frågor om den anhöri-ges relation till vårdtagaren, upplevelse av anhörigrollen, upplevelse av stöd-insatser och den anhöriges behov av förändringar. Enkäten konstruerades med idéer från ett frågeformulär använt i Socialstyrelsens "Anhörig 300" projekt. Sjukgymnasten ledde en femdagars utbildning i BK för Länsenhe-tens alla kuratorer. Sex anhöriggrupper med BK och samtal i grupp genomfördes under åren 2005-2009, en i Kalix, en i Piteå och fyra anhöriggrupper i Luleå. Antalet gruppträffar varierade mellan 8-11 träffar. I anhöriggruppen i Kalix deltog fem kvinnor, som var och en levde tillsam-mans med en man med någon form av funktionsnedsättning. I Piteå deltog två män och tre kvinnor. Tre levde i en make/maka relation, två var föräldrar och en anhörig hade ett syskon med funktionsnedsättning. I Luleå genom-fördes fyra anhöriggrupper. Anhörigkonstellationen i grupperna var män och kvinnor med anhörigrelation som make/maka och föräldrar till vuxna barn med funktionsnedsättningar. Enkätutvärdering skedde i fem anhöriggrupper som besvarades vid tre tillfäl-len: 1) vid start av anhöriggrupp 2) vid kursavslut och 3) vid uppföljning cirka 6 månader efter kursavslut. Deltagarna gavs utrymme till att direkt ef-ter BK-övningarna göra anteckningar om sina upplevelser direkt efter BK-övningarnas genomförande före gruppsamtalen. I en anhöriggrupp i Luleå var deltagandet så lågt att grupprocessen uteblev. I Kalix- Piteå- och två Lu-leågrupper medverkade deltagarna i en individuell processutvärdering om kroppsupplevelser. Resultaten av den individuella processutvärderingen visade att deltagarna upplevde BK-övningarna, som en möjlighet till en egen skön stund med av-slappning utan prestation. För många ledde detta till en större lyhördhet för kroppens signaler t.ex. om hur det är i relationen och att lägga märke till sina egna behov. Efter hand utvecklades tilliten i grupperna då deltagarna utifrån sin egen tillitsprocess öppnade sig och "vågade börja berätta". Enkätutvärde-ringen visade på marginella förändringar i skattningen av anhörigsituationen. I skattningarna framkom för makar en svag trend mot en något sämre upple-velse av anhörigsituationen medan föräldrarnas skattningar visade en svag trend mot en något bättre upplevelse av sin anhörigsituation. Kommentarer-na i enkäten bekräftade denna trend. Vår erfarenhet är att BK-övningar och samtal i grupp för anhöriga kräver en noggrann förberedelse och ett fruktbart möte/samarbete mellan kurator, sjukgymnast och gruppdeltagare. I NkAs kunskapsöversikt och i NkAs lärande nätverk framhålls Mö-tet/samtalet som "kanske som det mest underskattade anhörigstödet" (Win-qvist, 2010). Eftersom denna form av stöd saknas i dagens anhörigstöd anser vi att vår modell är ett viktigt bidrag, som borde prövas och utvärderas i stör-re skala.

Stockholms stad har antagit mål för stödet till anhöriga anpassade till den nya lagstiftningen och har också gett stadsdelsförvaltningarna bidrag för att utveckla det. I denna rapport har Äldrecentrum utvärderat det nuvarande stödet till anhöriga på Östermalm samt beräknat det framtida behovet. Resultatet ska användas i diskussioner om hur stödet till anhöriga ska utformas i framtiden. Studien visar att det finns många anhöriga på Östermalm som vårdar en närstående som inte använder vare sig de direkta eller indirekta stödinsatser som finns. Det finns flera orsaker. Alla känner inte till att det finns stöd att få, många föredrar att vårda utan hjälp och de finns också de som har provat att ta emot hjälp men inte varit nöjda. Samtidigt framkommer att det är krävande att vårda en närstående. Stress, bundenhet och oro, att inte få sova på nätterna var några av de problem som anhöriga berättade om. Det positiva var att kunna hjälpa sin närstående, få uppskattning och närhet. Personal som har kontakt med anhöriga berättade att anhöriga ofta har höga ambitioner i sitt vårdande och ofta har svårt att sätta en gräns när de inte orkar längre. Anhöriga önskade att stödinsatserna skulle vara flexibla, lättillgängliga och ges med god kontinuitet. De stödinsatser som uppskattades mest var kontakten med anhörigkonsulenten, avlösning genom växelvård, hemvårdsbidraget och dagverksamhet. Insatser som behöver förbättras var avlösning och hemtjänst främst den beviljade tiden för insatserna, kontinuiteten och pålitligheten. Förslagen som lämnas om hur anhörigstödet kan utvecklas kan användas för att utveckla anhörigstöd även för andra grupper än för äldre.

Stockholms stad har antagit mål för stödet till anhöriga anpassade till den nya lagstiftningen och har också gett stadsdelsförvaltningarna bidrag för att utveckla det. I denna rapport har Äldrecentrum utvärderat det nuvarande stödet till anhöriga på Östermalm samt beräknat det framtida behovet. Resultatet ska användas i diskussioner om hur stödet till anhöriga ska utformas i framtiden. Studien visar att det finns många anhöriga på Östermalm som vårdar en närstående som inte använder vare sig de direkta eller indirekta stödinsatser som finns. Det finns flera orsaker. Alla känner inte till att det finns stöd att få, många föredrar att vårda utan hjälp och de finns också de som har provat att ta emot hjälp men inte varit nöjda. Samtidigt framkommer att det är krävande att vårda en närstående. Stress, bundenhet och oro, att inte få sova på nätterna var några av de problem som anhöriga berättade om. Det positiva var att kunna hjälpa sin närstående, få uppskattning och närhet. Personal som har kontakt med anhöriga berättade att anhöriga ofta har höga ambitioner i sitt vårdande och ofta har svårt att sätta en gräns när de inte orkar längre. Anhöriga önskade att stödinsatserna skulle vara flexibla, lättillgängliga och ges med god kontinuitet. De stödinsatser som uppskattades mest var kontakten med anhörigkonsulenten, avlösning genom växelvård, hemvårdsbidraget och dagverksamhet. Insatser som behöver förbättras var avlösning och hemtjänst främst den beviljade tiden för insatserna, kontinuiteten och pålitligheten. Förslagen som lämnas om hur anhörigstödet kan utvecklas kan användas för att utveckla anhörigstöd även för andra grupper än för äldre.

Anhörigas insatser för en demenssjuk familjemedlem är avsevärda och är en mycket stor
samhällsresurs. Flertalet studier kring anhörigas erfarenheter har genomförts i större städer och det är
brist på kunskap kring hur landsbygdens anhöriga upplever sin situation. Det övergripande syftet
med denna avhandling var att utveckla och fördjupa kunskapen om relationen mellan boplatsen, här
storstad och landsbygd, och anhörigas upplevelser av att ge omvårdnad till en närstående med
demenssjukdom. Avhandlingens två delstudier utgår från ett socialkonstruktionistiskt perspektiv där
människan anses konstruera sina liv både i samspel med andra och med platsen de bor på. Platsen är
inte endast ett geografiskt område utan även en plats bestående av sociala relationer. Anhöriga i
storstaden och på landsbygden antogs forma sina liv på olika sätt som kunde påverka situationen som
anhörigvårdare. Syftet med studie I var att beskriva och jämföra anhörigas reaktioner på att ge
omvårdnad till en närstående med demenssjukdom, i storstad och på landsbygd, samt att undersöka
sambanden mellan aspekter på vårdande och socio-demografiska faktorer. Den genomfördes som en
prospektiv tvärsnittsstudie med sammanlagt 102 (57 storstad+45 landsbygd) deltagare. Den svenska
versionen av The Caregiver Reaction Assessment Scale (CRA) användes och bestod av 27 positiva
och negativa påståenden fördelade inom fem delområden ("vårdar-tillfredställelse"; brist på
familjestöd; påverkan på ekonomi, hälsa och vardagsliv). Data analyserades med beskrivande statistik.
Student´s T-test användes för att undersöka skillnader, Chi-2-tester för proportioner och linjär
regressionsanalys användes för att undersöka sambanden mellan de fem delområdena och sociodemografiska
variabler. Syftet med studie II var att utveckla en fördjupad förståelse för anhörigas
förhållningssätt till sin situation, i storstad och på landsbygd, när en närstående drabbats av
demenssjukdom. Narrativa intervjuer genomfördes med sammanlagt 23 anhöriga (11 storstad+12
landsbygd). Frågorna berörde vardagsliv och arbete både nu, med en demenssjuk närstående, och
tidigare, samt boplatsens och det sociala livets betydelse. Intervjuerna analyserades utifrån en
hermeneutisk ansats. Resultatet från regressionsanalysen visade att vare sig boplats eller
utbildningsnivå hade något samband med hur anhöriga skattade sin situation (I). Flertalet anhöriga
både på landsbygden och i storstaden kände däremot en tillfredställelse med att kunna ta hand om sin
närstående trots att situationen hade stor påverkan på vardagslivet (I-II). De vuxna barnen upplevde en
konflikt mellan sina och den egna familjens behov och den sjuke förälderns omvårdnadsbehov (II)
som påverkade vardagslivet i högre utsträckning än vad det gjorde för de makar som vårdade sin
partner (I). Kvinnorna skattade en större påverkan på ekonomin och mer påverkan på vardagslivet än
männen. Men anhöriga på landsbygden tycktes få mer hjälp från familj och andra än de i storstaden
(I). Intervjustudien visade att de anhöriga på landsbygden tycktes ha en mer kollektiv syn på familjen
och parrelationen som kom till uttryck i en större acceptans för livets gång och behov av att bevara det
normala livet. Storstadens anhörigvårdare däremot tycktes ha en mer individualistisk syn, vilket kom
till uttryck i en större frustration över situationen mer präglad av pliktuppfyllelse (II). Det är
förmodligen är lika belastande vara anhörig till en närstående med demenssjukdom vare sig man bor i
storstaden eller på landsbygden. Samtidigt fanns det en variation av förhållningssätt till situationen
som anhörigvårdare, som påverkades av olika sättet att se sig på själv i förhållande till familjen och
parrelationen, vilket får implikationer för utformningen av stödinsatser.
Key words: dementia, family caregivers, qualitative research, narrative interviews, Caregiver Reaction
Assessment Scale (CRA), regression model, urban and rural areas, nursing

Broschyren ger en kortfattad introduktion till vad ADHD är, hur det kommer till uttryck i vardagen, vad vi vet om orsakerna, bemötande och förhållningssätt samt vilken behandling som finns att få.

Avhandlingens övergripande syfte är att tolka och beskriva innebörder av stöd,
utifrån att vara förälder till barn med funktionsnedsättning och att vara professionella
stödjare. Datainsamling har skett i form av berättande intervjuer med
39 föräldrar (23 mödrar och 16 fäder) och 9 professionella (7 kvinnor, 2 män)
från olika verksamheter. Samtliga intervjuer har analyserats med hjälp av fenomenologisk
hermeneutisk metod.
Innebörder av att vara förälder till barn med funktionsnedsättning (studie I)
har tolkats som en medvetenhet om viktiga värden i livet. Barnet har ett inneboende
värde som en unik person och föräldrarna strävar efter att göra sitt
bästa för barnet. Denna strävan innebär att konfrontera oro, osäkerhet och
rädsla i vården av barnet och andra personers nedvärdering av barnet. I föräldrarnas
strävan att tillmötesgå barnets olika behov, ingår också att anpassa egna
behov efter barnets. Den fördjupade förståelsen av studiens resultat är, att det
handlar om en strävan att möjliggöra för barnet att leva ett gott liv.
Innebörder av att få stöd av professionella (studie II) har tolkats som att
föräldrar och barn blir bekräftade som värdefulla personer och att föräldrarna
uppnår trygghet och kompetens i föräldraskapet och får ett hopp för barnets
framtid. Erfarenheter av att inte få stöd, medför en kamp mot de professionella,
för att kräva det stöd som föräldrarna anser att de och barnet behöver.
Innebörder av att vara professionell stödjare (studie III), består av att ha
personlig filosofi, som är integrerat i sättet att vara och handla som stödjare.
Det innebär att vara trygg i hoppet om att det alltid går att göra något för att
hjälpa, genom att söka unika lösningar i den aktuella situationen. Tillit till för-
äldrar som partners och att få deras tillit, samt att möjliggöra för föräldrarna att
uppnå kompetens och trygghet i vården av sina barn är andra innebörder. Detta
har tolkats som en frihet från att vara bunden av byråkrati och prestige och en
möjlighet att vara äkta, följa sin filosofi och att vara i samklang med barn och
föräldrar.
Innebörder av informellt stöd (studie IV) har tolkats som en livsberikande
gemenskap, där barnet, innefattas i kärleksfulla relationer med närstående och
har en naturlig plats i samhället. Att som föräldrar kunna dela glädje, oro och
sorg med andra personer och att få möjlighet att uppleva lättnad och spontanitet
i det dagliga livet, är andra innebörder av informellt stöd. Helhetsförståelsen
av de fyra studierna är, att stöd av professionella i sin tur är ett stöd i föräldrars
etiska förpliktelse i deras strävan att möjliggöra för barnet att leva ett gott liv.
Informellt stöd betyder att föräldrar och barn är inneslutna i trofasta och berikande
relationer med andra.

Vi har hittills haft begränsad kunskap om funktionshindrade människors liv över tid och om innebörden i att leva med funktionshinder under många år. Vad innebär det att åldras med funktionshinder? Hur gestaltar sig "äldreblivandet" om man redan har betydande funktionsnedsättningar sedan tidigare i livet och kanske tvingats lämna arbetslivet långt före gängse pensionsålder? Hur är det att, som en till åren kommen förälder, fortfarande vara den som hjälper sitt vuxna, funtionshindrade barn? Hur ser den formella och informella omsorgssituationen ut? Det är frågor som den här boken belyser och den fyller därmed ett viktigt kunskapsbehov. Boken utgår från ett livsloppsperspektiv. Den centrala frågan är sålunda hur livet idag gestaltar sig för funktionshindrade människor som vuxit upp och levt under vissa historiska villkor. Här ryms även ett anhörigperspektiv där denna fråga studeras på motsvarande sätt. Bokens sex kapitel diskuterar de här frågorna med olika tonvikt och med utgångspunkt från både fysiskt och psykiskt funktionshindrades förhållanden. Samtliga författare bedriver forskning med anknytning till bokens huvudfråga. Att åldras med funktionshinder riktar sig främst till högskolestuderande inom samhälls- och beteendevetenskap, socialt arbete, social omsorg och vård, liksom till yrkesverksamma inom fältet. Den kan också vara värdefull för en intresserad allmänhet.

Doktorsavhandling

The overall aim was to describe the siblings' thoughts on and experiences of needs, problems and supports when their brother or sister is being treated or undergoing follow-ups for or has died of cancer. The thesis uses a life-world perspective with open interviews (Papers I-IV). It describes the siblings' needs and issues when a brother or sister dies of cancer n=10 (Paper I), and it develops an understanding of the everyday experiences of siblings with a brother or sister who is receiving or has completed treatment for a cancer disease n=10 (Paper II). The thesis looks at the siblings' thoughts on their experiences of being a sibling of a brother or sister during his or her treatment or who has been treated for or has died from cancer n=20 (Paper III). The thesis also describes the siblings' experiences of being involved in a therapeutic support group when the family had or had had a child with cancer n=15 (Paper IV). The methods used to analyse the interview texts were qualitative content analysis (I, III, IV) and phenomenological hermeneutic analysis (II). The findings show that the sibling relationships strengthened. The siblings lacked support and felt they were not being given information. There was underlying anxiety and loneliness. There was a new consideration in their daily life with the sick brother or sister constantly at the centre. It was very important that the family felt well. Thoughts about death were not allowed and they tried to repress them. Anticipatory grief started already with the diagnosis. The grief when a brother or sister dies varies over time and in how it manifests itself, and there are short breaks. Therapeutic support groups with tools such as pictures and paintings validated the siblings' feelings and gave them support regardless of their age and sex. The results demonstrate a need to preserve the sibling's health. Consideration and respect for all family members may lessen suffering. Regular and appropriate information about the disease, treatment and the patient's condition is needed, as well as the offer of therapeutic support, individually or in groups.

Våld i nära relationer är ett folkhälsoproblem, med allvarliga fysiska och psykiska konsekvenser för den som utsätts och kan även leda till svåra sociala problem. Vanligast är att kvinnor utsätts för våld i nära relationer, och den som utövar våldet är oftast en manlig partner eller före detta partner. Barn som tvingas bevittna våld i sin närmiljö riskerar att fara mycket illa. Den i särklass allvarligaste riskfaktorn för barnmisshandel är om det förekommer våld mellan vuxna i hemmet.

Många våldsutsatta kvinnor söker hälso- och sjukvård för diffusa fysiska och psykiska symtom, men de berättar sällan om våldet eftersom de inte alltid sätter sina hälsoproblem i samband med våldsutsattheten. Många våldsutsatta kvinnor söker sig även till socialtjänsten för att få stöd och hjälp, exempelvis med ansökan om ekonomiskt bistånd eller andra insatser, utan att de berättar om våldet de blir utsatta för.

En förutsättning för att våldsutsatta ska få adekvat vård, stöd och hjälp är att våldsutsattheten upptäcks. Att personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten frågar om erfarenhet av våld kan underlätta för den våldsutsatta att berätta om sin situation och att söka stöd och hjälp.

Socialstyrelsen rekommenderar hälso- och sjukvården att alla kvinnor som uppsöker mödrahälsovården bör tillfrågas om erfarenhet av våld. Det vetenskapliga stödet för denna rekommendation är forskning som visar att rutinfrågor inom mödrahälsovården markant ökar upptäckten av våld. Mödrahälsovården lyfts också fram som en lämplig verksamhet att ställa frågor i, eftersom de gravida kvinnorna befinner sig i en viktig fas i livet och ofta kan ha en regelbunden kontakt med personalen. Även WHO anger mödrahälsovården som en verksamhet där rutinfrågor om våld kan ställas.

Socialstyrelsen rekommenderar att hälso- och sjukvården bör fråga alla kvinnor som uppsöker psykiatrisk vård om erfarenhet av våld. Våldsutsatta kvinnor är överrepresenterade inom den psykiatriska vården. Våld i nära relationer kan även leda till allvarlig psykisk ohälsa. WHO har framhållit att rutinfrågor om våld kan vara en del av god klinisk praxis, särskilt eftersom detta kan påverka behandling och vård av den våldsutsatta.

Socialstyrelsen rekommenderar att hälso- och sjukvården bör ta upp frågan om våld i alla ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Forskning visar att psykisk ohälsa är vanlig hos barn som lever med våld i familjen. Att ta upp frågan om våld i alla ärenden inom BUP kan innebära att upptäckten av barn som bevittnat våld ökar och, liksom inom vuxenpsykiatrin, utgöra en del av god klinisk praxis.

Nästa steg i arbetet blir att ta fram rekommendationer för missbruks- och beroendevården.

Socialstyrelsen rekommenderar hälso- och sjukvården och socialtjänsten att erbjuda personal fortbildning om våld i nära relationer, i syfte att upptäcka våldet. En anledning till att personal idag inte ställer frågor om våld kan vara att man anser sig ha otillräckliga kunskaper och saknar beredskap för att hantera svaret. Därför är det angeläget att öka kunskaperna inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten om våld i nära relationer.

Rapport 4 från projektet "Barn som anhöriga" från CHESS, Stockholms universitet/Karolinska Institutet i samarbete med Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.

Rapporten belyser hälsa och livsvillkor för unga vuxna i åldern 30-35 år i en anhöriggrupp som växt upp med föräldrar som vårdades på sjukhus på grund av missbruk och/eller psykisk sjukdom, och baseras i sin helhet på uppgifter från nationella register.

Vi har hittills haft begränsad kunskap om funktionshindrade människors liv över tid och om innebörden i att leva med funktionshinder under många år. Vad innebär det att åldras med funktionshinder? Hur gestaltar sig "äldreblivandet" om man redan har betydande funktionsnedsättningar sedan tidigare i livet och kanske tvingats lämna arbetslivet långt före gängse pensionsålder? Hur är det att, som en till åren kommen förälder, fortfarande vara den som hjälper sitt vuxna, funtionshindrade barn? Hur ser den formella och informella omsorgssituationen ut? Det är frågor som den här boken belyser och den fyller därmed ett viktigt kunskapsbehov.
Boken utgår från ett livsloppsperspektiv. Den centrala frågan är sålunda hur livet idag gestaltar sig för funktionshindrade människor som vuxit upp och levt under vissa historiska villkor. Här ryms även ett anhörigperspektiv där denna fråga studeras på motsvarande sätt. Bokens sex kapitel diskuterar de här frågorna med olika tonvikt och med utgångspunkt från både fysiskt och psykiskt funktionshindrades förhållanden. Samtliga författare bedriver forskning med anknytning till bokens huvudfråga.
Att åldras med funktionshinder riktar sig främst till högskolestuderande inom samhälls- och beteendevetenskap, socialt arbete, social omsorg och vård, liksom till yrkesverksamma inom fältet. Den kan också vara värdefull för en intresserad allmänhet.