Avhandlingen är en studie av hur stöd och service organiseras kring fyra barn med funktionshinder och deras familjer. I denna service är normalt flera olika formella organisationer involverade, som barnhabilitering, förskola/skola/särskola, hjälpmedelscentral, assistentorganisationer, sjukvård m fl. Dessutom kan barnets och familjens situation vara komplicerad på många sätt. Själva funktionshindret kan vara komplext och förändras över tid. Familjens situation är också beroende av en mängd andra faktorer än själva funktionshindret.
Att organisera servicen innebär att konstruera insatser, att få dem att fungera, och att samordna med allt annat som sker. Både i litteraturen och i familjers berättelser beskrivs ofta svårigheter och brister i detta organiserande. Studien syftar därför till att undersöka hur organiserandet i praktiken går till, och vilka dess förutsättningar är.
Avhandlingen bygger på en undersökning av service och stöd kring fyra familjer med funktionshindrade barn. Barnens ålder varierade mellan 2 och 9 år, och de hade både fysiska och psykiska funktionshinder. Sammanlagt gjordes 83 intervjuer med involverad personal och föräldrar. Dessutom observerades 15 möten mellan personal och föräldrar, som i huvudsak fungerar som bakgrundsmaterial.
Själva organiserandet uppfattas i studien som ett begriplighetsskapande. Verkligheten ses som mångtydig, och genom att en gemensam förståelse skapas, ordnas och organiseras också handlingar. Servicen blir begriplig "som" just service på ett sätt som gör att den blir praktiskt möjlig att genomföra. Övriga involverade förstår vad som ska ske och hur de behöver bidra till det. Begriplighetsskapandet har vidare studerats som ett språkligt fenomen. Det är i språket som handlingar ges innebörder, och kan beskrivas på ett sätt så att man vet vad man kan förvänta sig framöver. Vidare är det genom språket som olika aktörer tar på sig ansvar för att utföra saker, och beskriva vad det är de tänker göra. Med hjälp av begreppet "språkliga förpackningar" undersöks hur ett gemensamt organiserande språk används. En språklig förpackning är en beskrivning av det man gör (eller tänker göra) som gör det begripligt för andra. Handlingen "förpackas" på ett sätt som gör den begriplig och rimlig.
Genom att undersöka hur de olika intervjupersonerna beskriver det de är engagerade i kring det enskilda barnet blir "projekt" synliga, som det sätt som insatser är ordnade. Inom ett projekt hänger insatser och handlingar samman, medan de mellan projekten är mer oberoende. Den övergripande strukturen på servicen är ett löst sammanhållet knippe av sådana projekt.
Organiserandet av verksamheten handlar också om hur praktiken begripliggörs som just insatser och service, och som något som bildar projekt. I en närgången analys av beskrivningarna i intervjuer och på möten har fyra aspekter av organiserandet kunnat särskiljas. För det första betecknas aktörernas aktiviteter på specifika sätt, och för det andra kontextualiseras beteckningarna på ett sätt som ger dem mening och innebörd. För det tredje konstrueras bilder av det funktionshindrade barnet, genom att vissa sidor av barnet fokuseras och lyfts fram. Bilderna av barnet är vävs samman med själva beskrivningen av insatserna, och fungerar som redskap för att förklara vad det är man gör, och motivera att man är engagerad i det. För det fjärde intar aktörerna egna positioner, genom de sätt de beskriver sin praktik och med hjälp av bilderna av barnet. Vanliga positioner är t ex för personalens del "professionell" och "kompetent", eller för föräldrarnas del "kompetent förälder".
De fyra aspekterna vävs samman i organiserandet och begripliggörandet av servicen. Det är genom en rimlig kombination av dem som en begriplig och trovärdig service kan etableras och upprätthållas.
I en vidare analys av organiserandets förutsättningar identifierades sex "institutionaliserade element", som fungerar som taget-för-givna utgångspunkter för servicen: familjecentrering, barnfokusering, utvecklingsorientering, expertrationalitet, användande av professionella diskurser, samt standardiserade former som "träning en gång i veckan". Dessa element är den grund på vilken servicen konstrueras och upprätthålls. Samtidigt finns det i den ordning som elementen utgör både motsättningar och paradoxer, tillsammans med vissa språkliga verktyg och strategier som de hanteras och "de-paradoxifieras" med. I studien diskuteras fyra paradoxer: fragmentering genom professionella diskurser, barnfokuseringens motsägelsefulla praktik, motsättning mellan expertrationalitet och familjecentrering, samt spänningen mellan institutionella projekt och lokal verklighet. Mot bakgrund av hur denna institutionalitet formar vilka projekt som är möjliga, och vilka positioner som aktörerna därmed erbjuds, beskrivs servicen slutligen som "projektnät".
I avhandlingen diskuteras resultaten både i relation till annan litteratur och till praktiken. En huvudpunkt är att organiserandet av servicen är något som ständigt pågår, som en aspekt av den konkreta servicen, snarare än något utöver denna. Alla aktörer är därmed konstant involverade i organiserandet, och frågan handlar mer om hur det görs, än om huruvida det behöver göras. En annan huvudpunkt är beskrivningen av två olika former av handlingslogik. Ofta beskrivs handling som något som syftar till ett visst mål, och den som handlar som någon som försöker göra detta så effektivt och bra som möjligt. I kontrast mot denna rationalitetslogik kan en lämplighetslogik beskrivas, där aktörer strävar efter att göra det som är lämpligt i en viss situation, givet hur man förstår situationen och sin egen position och roll i den. Denna lämplighetslogik stämmer väl med hur servicen beskrivits i studien. Med hjälp av denna logik kan svårigheten att genomföra vissa förändringar, t ex införande av individuella planer, förstås från ett nytt perspektiv. Det handlar då mindre om individuella attityder eller individuell kompetens, än om hur servicen i grunden är organiserad, och hur dessa förutsättningar kan hanteras i praktiken.
För det praktiska organiserandet diskuteras möjligheten att ta tillvara de resurser som finns i punkter där olika aspekter av servicen knyts samman. Det handlar om möten mellan personal och föräldrar, assistenter som är involverade i huvuddelen av servicen, samt kring vissa tekniska hjälpmedel. Möjligheterna att utveckla ett flexibelt organiserande är vidare beroende av aktörernas förmåga att aktivt reflektera och pröva alternativa perspektiv. Att utveckla det praktiska organiserande innebär då att odla denna reflektionsförmåga, bland annat för att finna nya sätt att ta tillvara de resurser som finns där servicen knyts samman. (Less)
