Bibliotek

Rapport 4 från projektet "Barn som anhöriga" från CHESS, Stockholms universitet/Karolinska Institutet i samarbete med Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet.

Rapporten belyser hälsa och livsvillkor för unga vuxna i åldern 30-35 år i en anhöriggrupp som växt upp med föräldrar som vårdades på sjukhus på grund av missbruk och/eller psykisk sjukdom, och baseras i sin helhet på uppgifter från nationella register.

Vi har hittills haft begränsad kunskap om funktionshindrade människors liv över tid och om innebörden i att leva med funktionshinder under många år. Vad innebär det att åldras med funktionshinder? Hur gestaltar sig "äldreblivandet" om man redan har betydande funktionsnedsättningar sedan tidigare i livet och kanske tvingats lämna arbetslivet långt före gängse pensionsålder? Hur är det att, som en till åren kommen förälder, fortfarande vara den som hjälper sitt vuxna, funtionshindrade barn? Hur ser den formella och informella omsorgssituationen ut? Det är frågor som den här boken belyser och den fyller därmed ett viktigt kunskapsbehov.
Boken utgår från ett livsloppsperspektiv. Den centrala frågan är sålunda hur livet idag gestaltar sig för funktionshindrade människor som vuxit upp och levt under vissa historiska villkor. Här ryms även ett anhörigperspektiv där denna fråga studeras på motsvarande sätt. Bokens sex kapitel diskuterar de här frågorna med olika tonvikt och med utgångspunkt från både fysiskt och psykiskt funktionshindrades förhållanden. Samtliga författare bedriver forskning med anknytning till bokens huvudfråga.
Att åldras med funktionshinder riktar sig främst till högskolestuderande inom samhälls- och beteendevetenskap, socialt arbete, social omsorg och vård, liksom till yrkesverksamma inom fältet. Den kan också vara värdefull för en intresserad allmänhet.

Preschool to school-age trajectories of 242 children, including 37 with insecure-disorganized and 66 with insecure-organized attachment patterns, were examined. Child attachment and stressful life events (the latter retrospectively) were measured at ages 5-7, and mother-child interactive quality, parenting stress, marital satisfaction, and teacher-reported behavior problems were evaluated concurrently and 2 years earlier. Results indicated that all three disorganized subgroups had poorer mother-child interactive patterns and more difficult family climates than secure or insecure-organized children. The controlling-punitive group showed significant increases in maternal reports of child-related stress between preschool and school age. The controlling-caregiving group showed greater likelihood of loss of a close family member, and mothers of the insecure-other group reported lower marital satisfaction and greater likelihood of their own or a spouse's hospitalization. Controlling-punitive children had higher externalizing scores, and controlling-caregiving children higher internalizing scores, than secure children.

Attachment at Early School Age and Developmental Risk: Examining Family Contexts and Behavior Problems of Controlling-Caregiving, Controlling-Punitive, and Behaviorally Disorganized Children. (PDF Download Available). Available from: https://www.researchgate.net/publication/8471077_Attachment_at_Early_School_Age_and_Developmental_Risk_Examining_Family_Contexts_and_Behavior_Problems_of_Controlling-Caregiving_Controlling-Punitive_and_Behaviorally_Disorganized_Children [accessed Jan 3, 2016].

A state-wide survey of 453 clinicians serving people with severe mental illness in community mental health centers evaluated the degree to which they provide services to families and their perceptions of barriers to developing such services. Most clinicians did not provide many services to families and reported barriers related to the family or client (e.g., family's lack of interest) and their own work environment (e.g., heavy workload). Clinicians who had received prior training on working with families provided more services, had more positive attitudes toward family, and felt more competent about their knowledge, confirming the importance of staff training.

Adult children are the primary source of informal eldercare in the United States. Unfortunately, however, families rarely prepare for an aging parent's future care needs. This is problematic, as advance preparation may reduce depression and anxiety in older adults and be helpful for adult children. Given the importance of preparation prior to parental dependency, we examined factors associated with preparation for caregiving. Using survey methodology, we studied 2 groups of people: Functionally independent parents at least 60 years of age, and adult children at least 40 years of age. Several variables appeared to be associated with awareness of care needs, gathering information, and discussion of possible care arrangements. Most notably, attitudes regarding shared autonomy and aging anxiety were positively associated with each of these stages of preparation. Other findings suggest that being concerned about possible negative effects of caregiving and perceiving the future as limited may also be associated with preparation for caregiving. The results provide gerontologists, interventionists, and families with insight into attitudes that may inhibit or facilitate preparation for future caregiving needs.

OBJECTIVES: People caring for family members who have dementia often experience considerable levels of anxiety and depression. However, relatively little is known about the awareness of carer distress among people with dementia. This study investigated whether or not people with dementia are aware of the level of distress experienced by their carers.
METHOD: Two groups of participants were studied, a dementia group and a control group of people with arthritis. Each group consisted of pairs of people, the person with dementia or arthritis and the family member who acted as their main carer; 40 pairs participated in total. For both groups, the carer's psychological health was rated by the carer themselves and by the care-recipient, using the Hospital Anxiety and Depression Scale. For the dementia group, memory functioning in the person with dementia was rated by the care-recipient themselves and by the carer, using the Memory Function Scale. The ratings made by the carer and care-recipient were compared to give an indication of the level of awareness in the care-recipient.
RESULTS: People with dementia have a significant level of awareness of their carers' state of psychological health. Their awareness follows the same pattern as that shown by a control group of people with arthritis. The level of awareness of carer psychological health shown by the dementia group was not related to their level of awareness of their own memory difficulties.
CONCLUSION: The clinical implications of awareness of carer distress in people with dementia should be considered.

Barn i familjehem är ett kunskapsstöd som riktar sig till personal inom socialtjänsten som arbetar med barn i familjehem och är tänkt att ge kunskap i de olika moment som planeringen av umgänge omfattar. Kunskapsstödet utgår från regelverket inom området och bygger på kunskap från forskning och praktik.

Statens folkhälsoinstitut har undersökt hur många barn i Sverige som växer upp med föräldrar som antingen riskkonsumerar eller missbrukar alkohol, eller som missbrukar narkotika. Resultaten av denna studie, tillsammans med en analys av dessa barns situation, kan återfinnas i denna rapport.

Ett barn som växer upp med en eller två missbrukande föräldrar kan man anta utsätts för stora känslomässiga påfrestningar. Trots detta har det saknats uppgifter om hur vanlig en sådan situation är och någon analys av hur dessa barns situation ser ut. Statens folkhälsoinstitut fick därför i januari 2008 i uppdrag av regeringen att kartlägga frågan.

Analysen har utförts som en systematisk genomgång av vetenskapliga studier, och presenterar en samlad diskussion av resultaten med förhoppningen att kunna erbjuda ett underlag för förebyggande insatser inom området.

Rapporten vänder sig i första hand till beslutsfattare och yrkesverksamma med ansvar för förebyggande arbete inom kommuner, landsting, staten och frivilliga organisationer.

Många barn riskerar att växa upp under svåra familjeförhållanden. Samhället väljer därför ibland att skilja barn från sina föräldrar för att placera dem på institution eller i familjehem.

Författaren presenterar i denna bok aktuell forskning om barn i samhällsvård och ger teoretiska utgångspunkter för förståelsen av relationer, separationer och barns olika sätt att bemästra svårigheter. Vi får under en tioårsperiod följa en grupp barn som på grund av föräldrarnas missbruk tidigt placerats på barnhem och sedan i familjehem. Författaren visar att barn, föräldrar, fosterföräldrar och socialarbetare alla är delaktiga i utfallet av samhällsvården - även om socialtjänsten och samhällsvillkoren anger ramarna.

Boken är avsedd för högskoleutbildning i psykologi, socialt arbete och social omsorg samt för socialsekreterare. Den är av stort intresse för alla som arbetar med utsatta barn och familjer.

Den här rapporten redovisar resultatet av Socialstyrelsens kartläggning av de behov som barn med frihetsberövade föräldrar kan ha samt vilket stöd som finns för dessa barn. Socialstyrelsen har även analyserat om det stöd som finns för barnen motsvarar deras behov och om socialtjänsten har behov av kunskapsstöd om målgruppen.

För de allra flesta barn och unga med funktionsnedsättning är personlig assistans
en insats som fungerar bra och har inneburit en förbättrad livskvalitet.
Med barnets bästa i fokus har dock Socialstyrelsen identifierat ett antal problem
och risker i samband med att barn och unga beviljas personlig assistans.
Ett problemområde gäller hur unga med funktionsnedsättning ska kunna
bli så självständiga som möjligt och hur deras frigörelseprocess kan underlättas.
Det gäller i synnerhet när föräldrar i stor utsträckning är personliga assistenter
åt sina barn. Socialstyrelsen menar att externa assistenter kan ha en
positiv inverkan på möjligheten att bli mer självständig. Även andra insatser,
såsom korttidsvistelse, i kombination med personlig assistans, kan främja
frigörelseprocessen.
Det andra problemområdet handlar om de barn som riskerar att fara illa
eller far illa. Barn med funktionsnedsättning är särskilt utsatta och kan ha
svårt att förmedla hur de egentligen har det. Socialstyrelsen konstaterar att
det finns barn som enbart har anhöriga som assistenter. Det finns också möjlighet
för vårdnadshavare att bli arbetsgivare för sitt barns assistenter och de
tillåts anställa personer i samma hushållsgemenskap. Insynen i de här barnens
levnadsförhållanden blir därmed begränsad och de kan bli isolerade från
samhället i övrigt. I praktiken sker ingen uppföljning av assistansens kvalitet.
För att öka möjligheterna till delaktighet, självständighet och utveckling
för barn och unga med personlig assistans anser Socialstyrelsen det angelä-
get:
• att kommuner i sina bedömningar tar hänsyn till att ungdomar som har
personlig assistans även bör få andra insatser som kan underlätta en frigö-
relseprocess
• att såväl privata som kommunala assistansanordnare ska beakta att ungdomar
som har anhöriga som assistenter även bör ha externa assistenter
• att se över lagändringen där egna arbetsgivare tillåts anställa anhöriga i
samma hushållsgemenskap när det gäller vårdnadshavare som driver sitt
barns assistans
• att man förtydligar hur ansvaret för uppföljningen av assistansens kvalitet
ska se ut

För de allra flesta barn och unga med funktionsnedsättning är personlig assistans en insats som fungerar bra och har inneburit en förbättrad livskvalitet. Med barnets bästa i fokus har dock Socialstyrelsen identifierat ett antal problem och risker i samband med att barn och unga beviljas personlig assistans.

Ett problemområde gäller hur unga med funktionsnedsättning ska kunna bli så självständiga som möjligt och hur deras frigörelseprocess kan underlättas. Det gäller i synnerhet när föräldrar i stor utsträckning är personliga assistenter åt sina barn. Socialstyrelsen menar att externa assistenter kan ha en positiv inverkan på möjligheten att bli mer självständig. Även andra insatser, såsom korttidsvistelse, i kombination med personlig assistans, kan främja frigörelseprocessen.

Det andra problemområdet handlar om de barn som riskerar att fara illa eller far illa. Barn med funktionsnedsättning är särskilt utsatta och kan ha svårt att förmedla hur de egentligen har det. Socialstyrelsen konstaterar att det finns barn som enbart har anhöriga som assistenter. Det finns också möjlighet för vårdnadshavare att bli arbetsgivare för sitt barns assistenter och de tillåts anställa personer i samma hushållsgemenskap. Insynen i de här barnens levnadsförhållanden blir därmed begränsad och de kan bli isolerade från samhället i övrigt. I praktiken sker ingen uppföljning av assistansens kvalitet.

För att öka möjligheterna till delaktighet, självständighet och utveckling för barn och unga med personlig assistans anser Socialstyrelsen det angeläget:

att kommuner i sina bedömningar tar hänsyn till att ungdomar som har personlig assistans även bör få andra insatser som kan underlätta en frigörelseprocess
att såväl privata som kommunala assistansanordnare ska beakta att ungdomar som har anhöriga som assistenter även bör ha externa assistenter
att se över lagändringen där egna arbetsgivare tillåts anställa anhöriga i samma hushållsgemenskap när det gäller vårdnadshavare som driver sitt barns assistans
att man förtydligar hur ansvaret för uppföljningen av assistansens kvalitet ska se ut

Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har ofta flera olika diagnoser. I den användbara handboken Barn med överlappande diagnoser beskrivs de vanligaste diagnoserna och det mest centrala man bör känna till om orsaker, symtom och behandling. Med fokus på möjligheter till utveckling, delar Kutscher med sig av strategier och praktiska tips för att kunna hjälpa barn både hemma och i skolan.

Det saknas kunskap om i vilken omfattning barn och andra anhöriga används istället för professionella tolkar inom offentlig verksamhet i Sverige. Socialstyrelsen gav Linnéuniversitetet i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning barn och andra anhöriga används för att kommunicera med patienter och brukare vid ett urval av enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författarna svarar själva för innehåll, slutsatser och förslag.

Det saknas kunskap om i vilken omfattning barn och andra anhöriga används istället för professionella tolkar inom offentlig verksamhet i Sverige. Socialstyrelsen gav Linnéuniversitetet i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning barn och andra anhöriga används för att kommunicera med patienter och brukare vid ett urval av enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författarna svarar själva för innehåll, slutsatser och förslag.

Det saknas kunskap om i vilken omfattning barn och andra anhöriga används istället för professionella tolkar inom offentlig verksamhet i Sverige. Socialstyrelsen gav Linnéuniversitetet i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning barn och andra anhöriga används för att kommunicera med patienter och brukare vid ett urval av enheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Författarna svarar själva för innehåll, slutsatser och förslag. Forskargruppen valde i samråd med Socialstyrelsen ut vilka verksamheter webbenkäten i kartläggningen skulle riktas till. Inom socialtjänsten valdes socialsekreterare och handläggare inom ekonomiskt bistånd respektive LSS. Inom hälso- och sjukvården valdes vårdpersonal inom primärvården. Enkäten har kompletterats med fokusgruppsintervjuer med personal inom primärvård, ekonomiskt bistånd och LSS. Resultaten visar att samtliga undersökta verksamheter använder minderåriga barn och andra anhöriga istället för tolk i vissa situationer. Främst sker det vid oplanerade besök. Det är vanligare att vuxna anhöriga används i stället för en utbildad tolk än minderåriga barn. I de fall då mötet med brukaren eller patienten beskrivs som känsligt eller komplicerat, ser personalen oftast till att tillkalla professionell tolk. Inom primärvården är det dock inte ovanligt att låta vuxna anhöriga översätta även vid planerade besök.

Barn i förskole- och skolåldern kan ha utsatts för traumatiska händelser, som t.ex. en närståendes död, misshandel eller sexuella övergrepp. Men barn kan även bli traumatiserade utan att själva vara direkt utsatta. Det kan ske t.ex. genom att barnen bevittnar svåra händelser. Om långvariga problem ska kunna förebyggas måste det finnas vuxna som ger barnen stöd för bearbetningen av det inträffade så att de kan bemöta, uttrycka och integrera de svåra händelserna i sina liv.

Barns och ungas behov
Barn och unga behöver trygga och kärleksfulla vuxna som har förmåga att se och möta barnet och dess behov. I de allra flesta fall utgör föräldrarna dessa stabila vuxna. Det finns dock barn och unga som växer upp med föräldrar som inte har förmåga att ge sina barn den trygghet och omvårdnad de behöver. Bristande föräldraförmåga kan ha olika orsaker. En orsak till brister i föräldraskapet kan vara missbruks- eller beroendeproblem hos en eller båda föräldrarna.
Det finns vittnesskildringar av vad det kan innebära att växa upp med en förälder som pga. missbrukproblematik inte kan ge sitt barn den trygghet, förutsägbarhet och kärlek som det behöver. Det kan vara föräldrar som inte ser barnets behov, som skapar oro och förtvivlan och lägger över stort ansvar på barnet. Även om det finns ytterligare en förälder som inte missbrukar, finns det risk för att de vuxnas problem överskuggar tillvaron och barnets behov försummas.
Vad är missbruk och beroende?
Det är inte klarlagt när ett missbruk eller beroende får sådana konsekvenser att föräldraförmågan påverkas.
När det gäller att identifiera personer med riskbeteende med avseende på alkohol och droger, dvs. risker för den enskilda individens hälsa, finns det särskilda metoder och instrument. Då ett riskbeteende konstaterats, är nästa steg att göra en problembedömning. Även för det finns väl utprövade metoder (1).
I denna skrift ligger dock inte fokus på att bedöma förälderns missbruks- och beroendeproblem. Den handlar istället om de konsekvenser missbruks- eller beroendeproblemet kan föra med sig för barnet eller den unga samt om vikten av att ge stöd och hjälp.
När det gäller alkoholvanor finns det en gradering från bruk till riskbruk, missbruk och beroende. Missbruk respektive beroende är också medicinska diagnoser, där beroende är den allvarligare. Den mest adekvata sammanfattande benämningen för problemen i det här sammanhanget är kanske missbruks- och beroendeproblematik. För att inte tynga texten används dock oftast begreppet missbruksproblem. Missbruksproblem ska här ses som ett vitt samlande begrepp, som kan spänna över riskbruk, missbruk eller beroende och avse alla former av droger, inklusive alkohol.

Barns och ungas behov
Barn och unga behöver trygga och kärleksfulla vuxna som har förmåga att se och möta barnet och dess behov. I de allra flesta fall utgör föräldrarna dessa stabila vuxna. Det finns dock barn och unga som växer upp med föräldrar som inte har förmåga att ge sina barn den trygghet och omvårdnad de behöver. Bristande föräldraförmåga kan ha olika orsaker. En orsak till brister i föräldraskapet kan vara missbruks- eller beroendeproblem hos en eller båda föräldrarna.
Det finns vittnesskildringar av vad det kan innebära att växa upp med en förälder som pga. missbrukproblematik inte kan ge sitt barn den trygghet, förutsägbarhet och kärlek som det behöver. Det kan vara föräldrar som inte ser barnets behov, som skapar oro och förtvivlan och lägger över stort ansvar på barnet. Även om det finns ytterligare en förälder som inte missbrukar, finns det risk för att de vuxnas problem överskuggar tillvaron och barnets behov försummas.
Vad är missbruk och beroende?
Det är inte klarlagt när ett missbruk eller beroende får sådana konsekvenser att föräldraförmågan påverkas.
När det gäller att identifiera personer med riskbeteende med avseende på alkohol och droger, dvs. risker för den enskilda individens hälsa, finns det särskilda metoder och instrument. Då ett riskbeteende konstaterats, är nästa steg att göra en problembedömning. Även för det finns väl utprövade metoder (1).
I denna skrift ligger dock inte fokus på att bedöma förälderns missbruks- och beroendeproblem. Den handlar istället om de konsekvenser missbruks- eller beroendeproblemet kan föra med sig för barnet eller den unga samt om vikten av att ge stöd och hjälp.
När det gäller alkoholvanor finns det en gradering från bruk till riskbruk, missbruk och beroende. Missbruk respektive beroende är också medicinska diagnoser, där beroende är den allvarligare. Den mest adekvata sammanfattande benämningen för problemen i det här sammanhanget är kanske missbruks- och beroendeproblematik. För att inte tynga texten används dock oftast begreppet missbruksproblem. Missbruksproblem ska här ses som ett vitt samlande begrepp, som kan spänna över riskbruk, missbruk eller beroende och avse alla former av droger, inklusive alkohol.
Alla goda krafter behövs
De som möter föräldrar med missbruksproblem har ett ansvar för att försäkra sig om att barnen får adekvat stöd utifrån sina behov. Det är viktigt att yrkesverksamma inom missbruksvården särskilt uppmärksammar om det finns barn som påverkas av den vuxnas missbruksproblem. Men även de generella verksamheterna som riktar sig till alla barn och unga kan ha betydelse. Trygga och lyssnande vuxna i förskola, skola, fritidsverksamhet och föreningsliv kan bli viktiga stödjande personer och förebilder utanför familjen som kan få en avgörande positiv betydelse. De har också ett ansvar att anmäla till socialtjänsten om det finns oro för att barnet eller den unga far illa. Det är också viktigt att uppmuntra föräldrar att ansöka hos socialtjänsten om man bedömer att barnet eller den unga behöver mer stöd och hjälp.
Om socialtjänsten får en anmälan eller en ansökan, syftar en allsidig utredning, om barnets eller den ungas behov, familjens och nätverkets förutsättningar, till att komma fram till hur barnet eller den unga och familjen bäst ska kunna stödjas. Stödet kan ges inom socialtjänstens ram och av andra aktörer som har speciella verksamheter för dessa barn och unga. Flera ideella organisationer är aktiva på det här området.
Trots att de här barnen och ungdomarna har uppmärksammats särskilt i statliga utredningar och rapporter många gånger under de senaste decennierna, finns det mycket i det samlade stödet till dem som kan förbättras och samordnas. Ett bekymmer är att det saknas tillförlitlig forskning om effekterna av olika insatser.
En fördel med att det finns olika aktörer är att barn och unga i dessa familjer kan nås på olika sätt. Eftersom missbruksproblem fortfarande kan vara skambelagt drar sig många familjer för att söka hjälp. För en del kan det vara lättare att vända sig till en ideell organisation för hjälp och stöd än till myndigheter. Precis som när det gäller andra problem är det viktigt att det finns olika typer av stöd och hjälp till barn och unga som lever med missbruk i familjen.
Läsanvisning
Vägledningen vänder sig till såväl socialtjänsten som andra aktörer, som möter barn och unga i familjer med missbruk. De olika kapitlen har olika relevans för olika aktörer. Vissa upprepningar förekommer.
Kapitlet Att växa upp med missbruk i familjen ger en sammanfattning av vad man vet om omfattningen, konsekvenserna samt risk- och skyddsfaktorer. Det bör vara av intresse för alla läsare.
Kapitlet Att upptäcka att barn lever med missbruk i familjen riktar sig till alla instanser som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med barn och unga och deras föräldrar. Det tar upp tecken på barns och ungas svårigheter, olika verksamheters ansvar, vikten av samverkan och anmälningsplikten.
Kapitlet Att bedöma barns och ungas behov riktar sig främst till socialtjänsten, men kan också vara av intresse för andra aktörer som information om socialtjänstens uppgift och utredning.
Kapitlet Stödinsatser handlar om betydelsen av helhetssyn och att insatserna behöver bygga på kunskap om risk- och skyddsfaktorer. Det ger också en beskrivning av olika stöd- och hjälpinsatser, inom socialtjänsten och i andra verksamheter.
I kapitlet Vilka insatser är effektiva? görs en kort genomgång av kunskapsläget när det gäller resultatet av olika insatser och metoder. Detta kapitel är relevant för alla aktörer.
I kapitlet Att dokumentera och följa upp insatser och verksamhet ges råd kring dokumentation och lokala uppföljningar. Syftet är att inspirera till att ständigt förbättra och utveckla den egna verksamheten och samtidigt successivt ge ett allt bättre kunskapsunderlag för valet av bästa möjliga insats för de barn och unga som behöver stöd och hjälp. Det riktar sig till alla utförare – såväl inom socialtjänsten som inom ideell verksamhet och hos andra huvudmän. Slutligen förs ett kortfattat resonemang om kostnadsaspekter av att satsa på stödinsatser för barn och unga vilkas föräldrar har missbruksproblem.

Målgruppen för behovsanalysen är barn och unga med medfödd funktionsnedsättning, som
har behov av planerade och från flera kompetensområden sammansatta åtgärder. Det vill säga
barn och unga som ingår i habiliteringens uppdrag. Exempel på några av de större grupper
som får insatser inom habiliteringen är cerebral pares, ryggmärgsbråck, muskelsjukdomar,
flerfunktionsnedsättning, utvecklingsstörning, missbildningssyndrom och autismspektrumtillstånd.
De behov som finns inom målgruppen är många gånger komplexa och flertalet har
behov av insatser från flera olika delar av hälso- och sjukvården men också av kommunen och
Försäkringskassan. Frågeställningar som behandlas i analysen är information och stöd,
tillgången till insatser, hjälpmedel och specialistläkare, intern och extern samverkan, fast
namngiven kontaktperson, vårdgaranti och likvärdig vård.
Utgångspunkten för svensk folkhälsopolitik och funktionshinderspolitik är principen om alla
människors lika värde och lika rätt, som även återfinns i barnkonventionen och i konventionen
om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sedan 1997 finns en etisk plattform
med 3 grundprinciper som ska ligga till grund för prioriteringar inom hälso- och sjukvård i
Sverige, människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen.
I hälso- och sjukvårdslagen anges 4 prioriteringsgrupper inom
sjukvården, där vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserade
tillstånd eller för tidig död och habilitering är högt prioriterat.
I nuläget saknas nationella riktlinjer för behovsgruppen. Vad gäller nationella kvalitetsregister
medverkar landstinget i CPUP, uppföljningsprogram av rörelseapparaten för barn och unga
med cerebral pares och i HabQ, kvalitetsregister för habilitering. HabQ startade som ett
kvalitetsregister för barn och unga med cerebral pares, 2011 inkluderades barn med autism.
Målet är att följa alla barn och ungdomar som får insatser genom habiliteringens verksamhet.
I landstinget finns vårdprocessprogram för ryggmärgsbråck och neuropsykiatri, barn och
unga.
Cirka 2 500 personer omfattas av habiliteringens insatser i länet, varav 1 600 är barn och
unga. Inom landstinget finns 3 enheter för barn- och ungdomshabilitering, vilka är olika
uppbyggda och ingår i närsjukvården i respektive länsdel. Det ökade inflödet av barn och
unga med neuropsykiatrisk problematik de senaste åren har inneburit ett ökat tryck på
habiliteringens verksamheter. Enligt verksamhetsföreträdare har det inneburit en viss
förskjutning av resurser till förmån för utredning och behandling inom neuropsykiatri, vilket
inneburit en viss undanträngningseffekt för övriga grupper inom habiliteringen. För att
hantera det ökade behovet av neuropsykiatrisk utredning och behandling har verksamheterna
även tagit till olika lösningar i samverkan med barn- och ungdomspsykiatrin i de tre
länsdelarna.
Barn- och ungdomshabiliteringen har under flera år haft brist på specialistläkare. Hösten 2012
genomförde länets barn- och ungdomshabiliteringar och barnkliniker en riskanalys gällande
bristen på specialistläkare inom barn- och ungdomsneurologi och habilitering. Riskanalysen
har bland annat lett till att 2 strategiska block för ST-läkare med inriktning neurologi inrättas
2014 som en gemensam satsning mellan habiliteringesenheterna och barnklinikerna.
8
Under våren 2013 genomförde brukardialogberedning 3 intervjuer med barn och unga med
medfödda funktionsnedsättningar samt deras föräldrar. Som förälder till ett barn med
komplexa behov är det viktigt att bli bemött på ett bra sätt i kontakterna med hälso- och
sjukvården och andra myndigheter. Det är viktigt att få tillgång till stöd och till relevant
information om diagnosen eller funktionsnedsättningen i ett tidigt skede. Det är också viktigt
att hela familjen har tillgång till olika former av stödinsatser under lång tid.
För många föräldrar tar det lång tid att vänja sig vid den nya situationen och man ägnar
mycket tid åt saker som normalt inte ingår i föräldrarollen. Det kan handla om att barnet långt
upp i ålder behöver lika mycket omsorg och passning som när han eller hon var nyfödd.
Mycket tid och pengar läggs på träning, anpassning av miljön eller att skjutsa till olika
specialaktiviteter. Oräkneliga timmar läggs på att samordna alla kontakter kring barnet med
hälso- och sjukvården, kommunen, assistenter, försäkringskassa och så vidare.
Behovet av habiliterande insatser och hjälpmedel är ofta stort hos barn och unga som har en
funktionsnedsättning. När det gäller habiliterande insatser upplever en del att dessa tenderar
att minska i takt med barnets ålder, trots att behovet är oförändrat. Många upplever även att
det är långa väntetider för utredningar. Flera synpunkter berör brister inom hjälpmedelsområdet.
Att det är långa leveranstider på nya hjälpmedel och att det tar tid att få hjälpmedel
reparerade. Man anser också att hjälpmedelssortimentet är begränsat och att systemet med
särskild prövning är krångligt och byråkratiskt. Ytterligare synpunkter handlar om bristande
tillgång till information om vilka insatser och hjälpmedel som finns att få. Många upplever att
de får söka information själva. Men det är inte lätt att leta efter information när man inte vet
vad man ska leta efter eller fråga om. Sökprocessen blir omständig och tidsödande.
Utbudet av habiliterande insatser och metoder och hjälpmedelssortiment kan se olika ut i olika
landsting och regioner. Något som de intervjuade upplever som orättvist och föräldrarna anser
att alla barn borde ha samma förutsättningar var i landet man än bor. Bristande tillgång till
specialistläkare upplevs som ett annat problem och flera uttrycker en oro för att deras barn
inte ska få tillgång till viktiga insatser som de har behov av.
Utifrån den etiska plattformen är barn och unga med medfödda funkitonsnedsättningar en
högt prioriterad grupp i samhället. Deras behov av god vård i hela vårdprocessen behöver
säkerställas för att minska risken för komplikationer och förbättra den långsiktiga prognosen
och därmed livskvaliteten för barnen.
De utvecklingsområden som identifierats i behovsanalysen finns inom områdena: Information
och stöd, Samverkan/samordning och kontinuitet och Tillgänglig, likvärdig och säker vård.

Barns och ungas hälsa och sociala förhållanden i Sverige är goda, även jämfört med andra välfärdsländer. Detta gäller i synnerhet spädbarn och skolbarn. Exempelvis är barnadödligheten i dessa åldrar bland de absolut lägsta i världen. Barns och ungas fysiska miljö är god ur ett internationellt perspektiv, med låg förekomst av miljörelaterad sjuklighet, till exempel orsakad av luftföroreningar. Sverige ligger dock inte lika mycket i framkant när det gäller de lite äldre barnen. Symtom på ett nedsatt psykiskt välbefinnande (ledsenhet, sömnsvårigheter, huvudvärk med mera) är vanligare bland svenska 15-åringar än i andra länder. Narkotikabruk är mindre vanligt bland svenska unga medan alkoholkonsumtionen är på en genomsnittlig europeisk nivå.

I vårt land har hälsoutvecklingen bland unga inte sett likadan ut som för andra åldersgrupper. Exempelvis har risken att avlida i åldersspannet 15–29 år varit oförändrad de sista 15 åren, när dödligheten har minskat i alla andra åldrar. Självmorden minskar inte bland ungdomar, vilket de gör för andra åldersgrupper. Dödligheten i olycksfall har också varit oförändrad, men minskat de allra senaste åren. Trots det är dödligheten hos unga bland de lägsta i Europa, men för ungdomsgruppen ligger flera länder bättre till.

Sverige – tillsammans med andra skandinaviska länder och Nederländerna – tillhör de länder där ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer är minst omfattande. Det är också mycket ovanligt att svenska barn saknar grundläggande nödvändigheter som nya kläder, passande skor, tre mål mat om dagen, böcker eller leksaker med mera. Några förklaringar till detta är att svenska barnfamiljer ofta har två familjeförsörjare, att ensamstående föräldrar arbetar i högre grad och på transfereringar till stöd för barnfamiljer. Av betydelse är också att många välfärdstjänster är avgiftsfria för barn, som exempelvis sjukvård, tandvård, skola och skollunch

På många håll saknas förebyggande och tidiga insatser för barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Barnet riskerar att helt bli utan vård, vilket kan få livsavgörande konsekvenser. Anledningen till oklarheterna är att kommuner och landsting ger otydliga uppdrag eller inga uppdrag alls till verksamheterna.

Doktorsavhandling
Den forskning som hittills funnits vad gäller rörelsehindrade barn fokuserar nästan uteslutande på deras situation sett ur de vuxnas perspektiv. Men Lisa Skär tar sin utgångspunkt i att försöka förstå barnens och ungdomarnas värld utifrån deras eget perspektiv.
Det övergripande syftet med avhandlingen är att beskriva hur barn och ungdomar med rörelsehinder själva uppfattar sina roller, relationer och aktiviteter med jämnåriga och vuxna i olika miljöer.
Rörelsehindret i sig och olika miljöers otillgänglighet är två faktorer som försvårade för barnen och ungdomarna att delta i aktiviteter och därmed ha relationer med jämnåriga. Att använda rullstol eller kryckor är både tidskrävande och tar mycket energi av barnen - dessutom fungerar dessa hjälpmedel inte alltid i alla miljöer.
– Barn med rörelsehinder hinner inte alltid eller kan inte vara aktiva deltagare i olika aktiviteter. Samtidigt är det ofta är förutsättningen för att få kamrater, säger Lisa Skär.

När föräldrar eller andra vuxna i familjen har missbruk, allvarlig sjukdom eller skada, psykisk ohälsa, psykisk funktionsnedsättning, använder våld eller avlider får det konsekvenser för barnen – i större eller mindre grad.

Denna sammanfattning av kunskapsläget syftar till att kortfattat ge ökad kunskap och insikt i barns och ungas situation och behov i familjer med dessa svårigheter.

Syftet är att vidare att belysa varför det är viktigt att anlägga ett familjeperspektiv – både när personal möter barn och unga med olika symtom på psykisk ohälsa och när den möter föräldrar med allvarliga svårigheter. Att uppmärksamma barns behov och ge det stöd som behövs kan både förbättra situationen här och nu och förebygga senare negativa konsekvenser.

Skriften riktar sig till personal inom hälso- och sjukvård, socialtjänst samt förskola och skola.

När föräldrar eller andra vuxna i familjen har missbruk, allvarlig sjukdom eller skada, psykisk ohälsa, psykisk funktionsnedsättning, använder våld eller avlider får det konsekvenser för barnen – i större eller mindre grad.

Denna sammanfattning av kunskapsläget syftar till att kortfattat ge ökad kunskap och insikt i barns och ungas situation och behov i familjer med dessa svårigheter.

Syftet är att vidare att belysa varför det är viktigt att anlägga ett familjeperspektiv – både när personal möter barn och unga med olika symtom på psykisk ohälsa och när den möter föräldrar med allvarliga svårigheter. Att uppmärksamma barns behov och ge det stöd som behövs kan både förbättra situationen här och nu och förebygga senare negativa konsekvenser.

Skriften riktar sig till personal inom hälso- och sjukvård, socialtjänst samt förskola och skola.

Detta är den sjätte rapporten i projektet "Barn som anhöriga", som genomförs av CHESS vid Stockholms universitet/Karolinska Institutet i samarbete med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) på uppdrag av Socialstyrelsen. Inledningsvis ger rapporten en teoretisk översikt om barn som anhöriga till föräldrar med posttraumatisk stress. Därefter görs en systematisk granskning av den empiriska litteraturen om betydelsen av post-traumatisk stress hos flyktingföräldrar i exil för deras barns hälsa och välbefinnande.

Framtagen av processledare Åsa Nilsson och medarbetare i kommunen och landstinget.

Rapport nr 5 i projektet "Barn som anhöriga", som genomförs av CHESS och institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet i samarbete med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) och Linnéuniversitetet i Kalmar. Rapportens syfte är att belysa hur vanligt det är att barn upplever att en förälder drabbas av en cancersjukdom, vilka konsekvenser detta har för skolprestationer i årskurs 9 samt för hälsa och social situation för unga vuxna i åldern 18–40 år.