Bibliotek

This article explores why I love and hate my mother. It is a
retrospective and ongoing participant observation of the phenomenon
of being the daughter of a mother with mental retardation. In it,
I make use of a layered account, an experimental, postmodern,
ethnographic reporting format which enables the researcher to use
as many resources as possible including social theory, lived
experience, and emotions. By using my own experience, I explore,
through first person narrative, the complex issues and emotions
involved. My conclusion is that the situation is fraught with
ambivalence because my present interactions with my mother are cast
in the light of a past where my mother simultaneously neglected and
protected me.

This study used a Consensual Qualitative Research methodology to explore the motivations and experiences of young people who utilize the Internet for counselling over other counselling media. Semi-structured online group interviews (focus groups) were conducted with 39 participants from the Kids Help Line, a 24-hour national telephone and counselling service located in Australia. Analysis revealed five domains relevant to the adolescents' motives and experiences and the frequency of categories within and across cases were analyzed to generate and understand themes and patterns. Specific motivators and barriers are identified and discussed, as are implications for practice and continued research.

Background: The Internet's potential as health care tool should be explored. Aim: One objective was to determine the feasibility of constructing a digitally based tool through an iterative design process in cooperation with potential users. The tool's purpose is to alleviate hardships in daily life of relatives of persons with depression. An additional aim was to explore motivation and hindrances to using the tool as a basis for design decisions. Method: An iterative design approach, including data collection through focus groups and with paper and web-based prototypes, was used. Results: Cooperation with potential users, using an iterative design process, was valuable in developing the digitally based tool. Motivations (i.e. to create understanding and rehabilitate oneself) and hindrances (i.e. lack of time or energy) to using the tool were illuminated. Design decisions were based on consideration towards participants' privacy concerns, needs of support and the depression's influence on the relatives' daily life. Conclusion: Prototypes and cooperation with potential users were essential and valuable for the iterative development of the website.

Background: The Internet's potential as health care tool should be explored. Aim: One objective was to determine the feasibility of constructing a digitally based tool through an iterative design process in cooperation with potential users. The tool's purpose is to alleviate hardships in daily life of relatives of persons with depression. An additional aim was to explore motivation and hindrances to using the tool as a basis for design decisions. Method: An iterative design approach, including data collection through focus groups and with paper and web-based prototypes, was used. Results: Cooperation with potential users, using an iterative design process, was valuable in developing the digitally based tool. Motivations (i.e. to create understanding and rehabilitate oneself) and hindrances (i.e. lack of time or energy) to using the tool were illuminated. Design decisions were based on consideration towards participants' privacy concerns, needs of support and the depression's influence on the relatives' daily life. Conclusion: Prototypes and cooperation with potential users were essential and valuable for the iterative development of the website.

Funkisfamiljen är en ny barnboksserie för barn 6-9 år om hur det är att växa upp med ett syskon som har en funktionsnedsättning. Den handlar om huvudpersonen Vide, 8 år, samt syskonen Tintin, 5 år, och Mio, 10 år. Mio har en medfödd hjärnskada och kan inte gå eller tala.

Seriens första bok, Operation slutstirrat, handlar om bemötande och hur det känns när ett barn på skolgården undrar om Mio är en riktig människa. Hur ska Vide göra med alla som frågar, undrar eller stirrar på Mio? Samtidigt som det är pinsamt blir Vide väldigt arg när det händer och det händer ofta. Tillsammans med sin nya klasskompis och sina syskon försöker Vide komma på sätt att handskas med situationer som uppstår.

Boken är skriven av journalisten Anna Pella som har sin egen familj som förlaga till böckerna. Anna Pellas första bok När du ler stannar tiden är en dagbok till hennes dotter Agnes som föddes med en svår hjärnskada. Den har uppmärksammats i flera stora medier, bland annat i Svt:s program "När livet vänder".

Anna Forsmark som illustrerat boken använder humor, värme och mycket detaljer i sina illustrationer. Hon har tidigare illustrerat boken Lilla nej-boken och Lek istället för bråk: 64 lekar för att förenkla vardagen med barn.

This study used structural equation modeling to examine the relationship between multiple sources of social support (e.g., partner, family, and friends), optimism, and well-being among mothers of children with ASD. Social support was examined as a mediator and moderator of the optimism-maternal well-being relationship. Moreover, the role of optimism as a mediator of the social support-maternal well-being relationship was also evaluated. Results revealed that family support was associated with increased optimism that, in turn, predicted higher levels of positive maternal outcomes and lower levels of negative maternal outcomes. In addition, partner and friend support were directly associated with maternal outcomes. Implications for the development of interventions directed at increasing the quality of social support networks are discussed. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)(journal abstract)

This popular clinical reference and text provides a multisystems perspective on childhood disability and its effects on family life. The volume examines how child, family, ecological, and sociocultural variables intertwine to shape the ways families respond to disability, and how professionals can promote coping, adaptation, and empowerment. Accessible and engaging, the book integrates theory and research with vignettes and firsthand reflections from family members.

Om projektnät, språkliga förpackningar och institutionella paradoxer. Avhandling vid institutionen för psykologi.

Avhandlingen är en studie av hur stöd och service organiseras kring fyra barn med funktionshinder och deras familjer. I denna service är normalt flera olika formella organisationer involverade, som barnhabilitering, förskola/skola/särskola, hjälpmedelscentral, assistentorganisationer, sjukvård m fl. Dessutom kan barnets och familjens situation vara komplicerad på många sätt. Själva funktionshindret kan vara komplext och förändras över tid. Familjens situation är också beroende av en mängd andra faktorer än själva funktionshindret.

Att organisera servicen innebär att konstruera insatser, att få dem att fungera, och att samordna med allt annat som sker. Både i litteraturen och i familjers berättelser beskrivs ofta svårigheter och brister i detta organiserande. Studien syftar därför till att undersöka hur organiserandet i praktiken går till, och vilka dess förutsättningar är.

Avhandlingen bygger på en undersökning av service och stöd kring fyra familjer med funktionshindrade barn. Barnens ålder varierade mellan 2 och 9 år, och de hade både fysiska och psykiska funktionshinder. Sammanlagt gjordes 83 intervjuer med involverad personal och föräldrar. Dessutom observerades 15 möten mellan personal och föräldrar, som i huvudsak fungerar som bakgrundsmaterial.

Själva organiserandet uppfattas i studien som ett begriplighetsskapande. Verkligheten ses som mångtydig, och genom att en gemensam förståelse skapas, ordnas och organiseras också handlingar. Servicen blir begriplig "som" just service på ett sätt som gör att den blir praktiskt möjlig att genomföra. Övriga involverade förstår vad som ska ske och hur de behöver bidra till det. Begriplighetsskapandet har vidare studerats som ett språkligt fenomen. Det är i språket som handlingar ges innebörder, och kan beskrivas på ett sätt så att man vet vad man kan förvänta sig framöver. Vidare är det genom språket som olika aktörer tar på sig ansvar för att utföra saker, och beskriva vad det är de tänker göra. Med hjälp av begreppet "språkliga förpackningar" undersöks hur ett gemensamt organiserande språk används. En språklig förpackning är en beskrivning av det man gör (eller tänker göra) som gör det begripligt för andra. Handlingen "förpackas" på ett sätt som gör den begriplig och rimlig.

Genom att undersöka hur de olika intervjupersonerna beskriver det de är engagerade i kring det enskilda barnet blir "projekt" synliga, som det sätt som insatser är ordnade. Inom ett projekt hänger insatser och handlingar samman, medan de mellan projekten är mer oberoende. Den övergripande strukturen på servicen är ett löst sammanhållet knippe av sådana projekt.

Organiserandet av verksamheten handlar också om hur praktiken begripliggörs som just insatser och service, och som något som bildar projekt. I en närgången analys av beskrivningarna i intervjuer och på möten har fyra aspekter av organiserandet kunnat särskiljas. För det första betecknas aktörernas aktiviteter på specifika sätt, och för det andra kontextualiseras beteckningarna på ett sätt som ger dem mening och innebörd. För det tredje konstrueras bilder av det funktionshindrade barnet, genom att vissa sidor av barnet fokuseras och lyfts fram. Bilderna av barnet är vävs samman med själva beskrivningen av insatserna, och fungerar som redskap för att förklara vad det är man gör, och motivera att man är engagerad i det. För det fjärde intar aktörerna egna positioner, genom de sätt de beskriver sin praktik och med hjälp av bilderna av barnet. Vanliga positioner är t ex för personalens del "professionell" och "kompetent", eller för föräldrarnas del "kompetent förälder".

De fyra aspekterna vävs samman i organiserandet och begripliggörandet av servicen. Det är genom en rimlig kombination av dem som en begriplig och trovärdig service kan etableras och upprätthållas.

I en vidare analys av organiserandets förutsättningar identifierades sex "institutionaliserade element", som fungerar som taget-för-givna utgångspunkter för servicen: familjecentrering, barnfokusering, utvecklingsorientering, expertrationalitet, användande av professionella diskurser, samt standardiserade former som "träning en gång i veckan". Dessa element är den grund på vilken servicen konstrueras och upprätthålls. Samtidigt finns det i den ordning som elementen utgör både motsättningar och paradoxer, tillsammans med vissa språkliga verktyg och strategier som de hanteras och "de-paradoxifieras" med. I studien diskuteras fyra paradoxer: fragmentering genom professionella diskurser, barnfokuseringens motsägelsefulla praktik, motsättning mellan expertrationalitet och familjecentrering, samt spänningen mellan institutionella projekt och lokal verklighet. Mot bakgrund av hur denna institutionalitet formar vilka projekt som är möjliga, och vilka positioner som aktörerna därmed erbjuds, beskrivs servicen slutligen som "projektnät".

I avhandlingen diskuteras resultaten både i relation till annan litteratur och till praktiken. En huvudpunkt är att organiserandet av servicen är något som ständigt pågår, som en aspekt av den konkreta servicen, snarare än något utöver denna. Alla aktörer är därmed konstant involverade i organiserandet, och frågan handlar mer om hur det görs, än om huruvida det behöver göras. En annan huvudpunkt är beskrivningen av två olika former av handlingslogik. Ofta beskrivs handling som något som syftar till ett visst mål, och den som handlar som någon som försöker göra detta så effektivt och bra som möjligt. I kontrast mot denna rationalitetslogik kan en lämplighetslogik beskrivas, där aktörer strävar efter att göra det som är lämpligt i en viss situation, givet hur man förstår situationen och sin egen position och roll i den. Denna lämplighetslogik stämmer väl med hur servicen beskrivits i studien. Med hjälp av denna logik kan svårigheten att genomföra vissa förändringar, t ex införande av individuella planer, förstås från ett nytt perspektiv. Det handlar då mindre om individuella attityder eller individuell kompetens, än om hur servicen i grunden är organiserad, och hur dessa förutsättningar kan hanteras i praktiken.

För det praktiska organiserandet diskuteras möjligheten att ta tillvara de resurser som finns i punkter där olika aspekter av servicen knyts samman. Det handlar om möten mellan personal och föräldrar, assistenter som är involverade i huvuddelen av servicen, samt kring vissa tekniska hjälpmedel. Möjligheterna att utveckla ett flexibelt organiserande är vidare beroende av aktörernas förmåga att aktivt reflektera och pröva alternativa perspektiv. Att utveckla det praktiska organiserande innebär då att odla denna reflektionsförmåga, bland annat för att finna nya sätt att ta tillvara de resurser som finns där servicen knyts samman. (Less)

Avhandlingen är en studie av hur stöd och service organiseras kring fyra barn med funktionshinder och deras familjer. I denna service är normalt flera olika formella organisationer involverade, som barnhabilitering, förskola/skola/särskola, hjälpmedelscentral, assistentorganisationer, sjukvård m fl. Dessutom kan barnets och familjens situation vara komplicerad på många sätt. Själva funktionshindret kan vara komplext och förändras över tid. Familjens situation är också beroende av en mängd andra faktorer än själva funktionshindret.

Att organisera servicen innebär att konstruera insatser, att få dem att fungera, och att samordna med allt annat som sker. Både i litteraturen och i familjers berättelser beskrivs ofta svårigheter och brister i detta organiserande. Studien syftar därför till att undersöka hur organiserandet i praktiken går till, och vilka dess förutsättningar är.

Avhandlingen bygger på en undersökning av service och stöd kring fyra familjer med funktionshindrade barn. Barnens ålder varierade mellan 2 och 9 år, och de hade både fysiska och psykiska funktionshinder. Sammanlagt gjordes 83 intervjuer med involverad personal och föräldrar. Dessutom observerades 15 möten mellan personal och föräldrar, som i huvudsak fungerar som bakgrundsmaterial.

Själva organiserandet uppfattas i studien som ett begriplighetsskapande. Verkligheten ses som mångtydig, och genom att en gemensam förståelse skapas, ordnas och organiseras också handlingar. Servicen blir begriplig "som" just service på ett sätt som gör att den blir praktiskt möjlig att genomföra. Övriga involverade förstår vad som ska ske och hur de behöver bidra till det. Begriplighetsskapandet har vidare studerats som ett språkligt fenomen. Det är i språket som handlingar ges innebörder, och kan beskrivas på ett sätt så att man vet vad man kan förvänta sig framöver. Vidare är det genom språket som olika aktörer tar på sig ansvar för att utföra saker, och beskriva vad det är de tänker göra. Med hjälp av begreppet "språkliga förpackningar" undersöks hur ett gemensamt organiserande språk används. En språklig förpackning är en beskrivning av det man gör (eller tänker göra) som gör det begripligt för andra. Handlingen "förpackas" på ett sätt som gör den begriplig och rimlig.

Genom att undersöka hur de olika intervjupersonerna beskriver det de är engagerade i kring det enskilda barnet blir "projekt" synliga, som det sätt som insatser är ordnade. Inom ett projekt hänger insatser och handlingar samman, medan de mellan projekten är mer oberoende. Den övergripande strukturen på servicen är ett löst sammanhållet knippe av sådana projekt.

Organiserandet av verksamheten handlar också om hur praktiken begripliggörs som just insatser och service, och som något som bildar projekt. I en närgången analys av beskrivningarna i intervjuer och på möten har fyra aspekter av organiserandet kunnat särskiljas. För det första betecknas aktörernas aktiviteter på specifika sätt, och för det andra kontextualiseras beteckningarna på ett sätt som ger dem mening och innebörd. För det tredje konstrueras bilder av det funktionshindrade barnet, genom att vissa sidor av barnet fokuseras och lyfts fram. Bilderna av barnet är vävs samman med själva beskrivningen av insatserna, och fungerar som redskap för att förklara vad det är man gör, och motivera att man är engagerad i det. För det fjärde intar aktörerna egna positioner, genom de sätt de beskriver sin praktik och med hjälp av bilderna av barnet. Vanliga positioner är t ex för personalens del "professionell" och "kompetent", eller för föräldrarnas del "kompetent förälder".

De fyra aspekterna vävs samman i organiserandet och begripliggörandet av servicen. Det är genom en rimlig kombination av dem som en begriplig och trovärdig service kan etableras och upprätthållas.

I en vidare analys av organiserandets förutsättningar identifierades sex "institutionaliserade element", som fungerar som taget-för-givna utgångspunkter för servicen: familjecentrering, barnfokusering, utvecklingsorientering, expertrationalitet, användande av professionella diskurser, samt standardiserade former som "träning en gång i veckan". Dessa element är den grund på vilken servicen konstrueras och upprätthålls. Samtidigt finns det i den ordning som elementen utgör både motsättningar och paradoxer, tillsammans med vissa språkliga verktyg och strategier som de hanteras och "de-paradoxifieras" med. I studien diskuteras fyra paradoxer: fragmentering genom professionella diskurser, barnfokuseringens motsägelsefulla praktik, motsättning mellan expertrationalitet och familjecentrering, samt spänningen mellan institutionella projekt och lokal verklighet. Mot bakgrund av hur denna institutionalitet formar vilka projekt som är möjliga, och vilka positioner som aktörerna därmed erbjuds, beskrivs servicen slutligen som "projektnät".

I avhandlingen diskuteras resultaten både i relation till annan litteratur och till praktiken. En huvudpunkt är att organiserandet av servicen är något som ständigt pågår, som en aspekt av den konkreta servicen, snarare än något utöver denna. Alla aktörer är därmed konstant involverade i organiserandet, och frågan handlar mer om hur det görs, än om huruvida det behöver göras. En annan huvudpunkt är beskrivningen av två olika former av handlingslogik. Ofta beskrivs handling som något som syftar till ett visst mål, och den som handlar som någon som försöker göra detta så effektivt och bra som möjligt. I kontrast mot denna rationalitetslogik kan en lämplighetslogik beskrivas, där aktörer strävar efter att göra det som är lämpligt i en viss situation, givet hur man förstår situationen och sin egen position och roll i den. Denna lämplighetslogik stämmer väl med hur servicen beskrivits i studien. Med hjälp av denna logik kan svårigheten att genomföra vissa förändringar, t ex införande av individuella planer, förstås från ett nytt perspektiv. Det handlar då mindre om individuella attityder eller individuell kompetens, än om hur servicen i grunden är organiserad, och hur dessa förutsättningar kan hanteras i praktiken.

För det praktiska organiserandet diskuteras möjligheten att ta tillvara de resurser som finns i punkter där olika aspekter av servicen knyts samman. Det handlar om möten mellan personal och föräldrar, assistenter som är involverade i huvuddelen av servicen, samt kring vissa tekniska hjälpmedel. Möjligheterna att utveckla ett flexibelt organiserande är vidare beroende av aktörernas förmåga att aktivt reflektera och pröva alternativa perspektiv. Att utveckla det praktiska organiserande innebär då att odla denna reflektionsförmåga, bland annat för att finna nya sätt att ta tillvara de resurser som finns där servicen knyts samman.

illustrationer: Eva Akne

Barn/ungdom

Här får vi en beskrivning av hur det kan vara att ha en förälder med CP-skada.

There is surprisingly little good-quality evidence for the effectiveness of family systemic interventions with child and adolescent depression given the prevalence of depression and the demonstrated association with a range of family factors. What studies there are suggest the possibility of family therapy being an effective intervention but more research is needed before firm conclusions may be drawn. Family interventions may be more effective in children than in adolescents and where other family members are depressed. It is possible that family interventions continue to bring about improvement in symptoms after cessation of treatment. What research there is evaluates older structural models of therapy: there is a real need for more evaluation of newer models of practice.

This study aimed to analyse the outcomes of an educational intervention for family members living with a person with bipolar disorder. A longitudinal study was conducted comprising a 10-session educational intervention designed for families with members in outpatient mental health care. Thirty-four family members agreed to participate. Data were collected on five occasions, at baseline and during a 2-year follow-up through self-assessment instruments: the Carers of Older People in Europe Index, the Jalowiec Coping Scale-40, the Sense of Coherence questionnaire and the Social Adaptation Self-evaluation Scale. The results showed that the condition had a considerable negative impact on the family members as carers, but the educational intervention increased their understanding, which facilitated the management of their lives. A significant improvement in stress management was seen over time and social functioning was retained. The study showed that families living with one member with bipolar disorder benefited from the educational intervention in terms of increasing understanding of the condition and reducing stress. Mental health care needs to develop educational interventions further and offer the families support to strengthen their ability to manage with the situation.

OBJECTIVE:
To determine out-of-school activity participation profiles of school-aged children with physical disabilities.
METHODS:
Activity participation profiles were determined by cluster analysing 427 children's responses on multiple dimensions of participation (intensity, location, companionship, enjoyment, preference) in five activity types (recreational, active physical, social, skill-based, self-improvement). Socio-demographic, child, parent, family and environmental predictors of group membership were determined, along with child functioning, socio-demographic, self-concept and social support variables significantly associated with group membership.
RESULTS:
The cluster analysis revealed four groups, labelled Social Participators (a highly social and neighbourhood-focused group), Broad Participators (a group of high participators who enjoy participation), Low Participators (a group with low enjoyment and weak preferences) and Recreational Participators (a group of younger children who participate in recreational activities with family members). The groups showed meaningful differences across a range of socio-demographic, child, parent, family and environmental variables.
CONCLUSIONS:
The findings support an affective and contextual view of participation, indicating the importance of motivational theory and a person-environment approach in understanding the complexity of children's out-of-school activity participation.

Overstretched provides fresh perspectives on the reality of European family life where care and paid work need to be woven together on a daily basis, offering an opportunity to discuss and evaluate care policies in a new light.
A collection of essays providing new perspectives on the reality of European family life where care and paid work need to be woven together on a daily basis.
Focuses on families who live under strained conditions, such as lone parent families, immigrant families, and families who care simultaneously for both their children and an elderly family member.
Based on interviews with families from Finland, France, Italy, Portugal and the UK.
Develops methods for doing comparative qualitative analysis in practice.
Offers new insights into the problems of gender balance in caring, and the significance of cultural notions and working hours.
Offers an opportunity to discuss and evaluate care policies in a new light.

Fetal Alcohol Spectrum Disorders (FASD), including Fetal Alcohol Syndrome (FAS) and related disorders such as Alcohol Related Neurodevelopmental Disorder (ARND) are the most common form of developmental disability and birth defects in the western world. Early recognition and accurate diagnosis by mental health professionals remains a key issue. This article reviews history, mechanisms of alcohol exposure, epidemiology, diagnosis and management of FASD.

Sju kommuner genomförde ett försök med Paired
Reading (parläsning) med syfte att förbättra läsförmågan
hos familjehemsplacerade barn. I försöket
utbildades familjehemsföräldrar i en enkel metod
som bygger på läsning med barnen 20 minuter/dag,
tre gånger i veckan under en 16-veckorsperiod. Försöket
utvärderades genom jämförelser av barnens
testade läsfärdigheter före (T1) och efter lästräningen
(T2). I jämförelserna minskades testvärdena vid
T2 med ett estimat av tidseffekten (den förbättring
som förväntas även om barnen inte hade deltagit i
försöket). Dessutom samlade vi in information om
hur läsningen fungerade i familjehemmen. Rapporten
baseras på analyser av 81 barn, huvudsakligen
placerade i långvarig familjehemsvård, som gick i
årskurserna 2-6 (8-12 år).
Två frågor ställdes i utvärderingen:
1. Är det möjligt att genomföra ett program där
familjehemsföräldrar regelbundet och under en längre
sammanhängande tid läser med de placerade barnen?
Ja, det är möjligt. Bortfallet var mycket lågt
(2.4% bland de som påbörjade försöket) och enligt
familjehemmens rapportering läste den stora
majoriteten (90%) minst mellan två och tre gånger/
vecka, det vill säga de hade enligt vår bedömning
genomfört programmet på ett godtagbart sätt.
2. Förbättrar Paired Reading barnens läsförmåga?
Oavsett ålder/årskurs fick barnen vid T2 bättre
resultat på testerna där läsåldern graderades (LäSt
NonOrd och LäSt Ord). Förbättringen motsvarade
i genomsnitt 11 månader. Om man räknar bort
tidseffekten förbättrade barnen sin läsålder med
cirka sju månader ("nettoförbättring"). Barnen
förbättrade också sitt ordförråd markant, mätt med
ett deltest i WISC-IV.
Ytterligare två tester administrerades till de
yngre barnen i åk 2-3; Bokstavskedjor och Ordkedjor.
Även dessa testresultat visade på signifikanta
förbättringar över tid. Det innebär att de yngre barnen
förbättrade sin läsförmåga enligt samtliga fem
tester (WISC-IV Ordförråd, Läst NonOrd, LäSt
Ord, Bokstavskedjor och Ordkedjor).
För de äldre barnen i åk 4-6 användes ytterligare
fem tester utöver LäSt Non Ord/LäSt Ord och
Ordförråd i WISC-IV. Av dessa fem tester visade
ett på en statistisk signifikant förbättring (Teckenkedjor)
och ett visade en tendens till förbättring
(Ordkedjor). Tre visade bara på svaga tendenser till
förbättring (Meningskedjor och läsförståelsetesterna
Draken och Isbjörnen). De äldre barnen hade med
andra ord klara förbättringar på fyra av åtta tester
(WISC- IV Ordförråd, LäSt NonOrd och LäSt
Ord samt Teckenkedjor), en tendens till förbättring
på ett test (Ordkedjor) men bara svaga tendenser
till förbättring på tre tester (Meningskedjor, Draken
och Isbjörnen).
Sammanfattande slutsats
Paired Reading är ett genomförbart lässtödsprogram
för familjehemsplacerade barn. Det har i
denna före-efterstudie visat sig förbättra läsförmå-
gan hos barn i årskurs 2-6.

Demens är ett obotligt, fortskridande sjukdomstillstånd som förr eller senare leder till döden. Genom ökad kunskap och rätt verktyg hos personalen kan både den som är sjuk och närstående få uppleva bästa möjliga livskvalitet och en värdig tid i livets slutskede. Ytterst handlar det om att teamet samarbetar strukturerat för att skapa förutsättningar för god palliativ vård.

Den här boken utgår från förhållningssättet i palliativ vård vid demens som kan sammanfattas med tre ord. Hjärna för den kunskap som behöver finnas, hjärta för omsorgen och händer för den livsnödvändiga närhet som skapar trygghet, livskvalitet och ro inombords. Boken är förankrad i forskningen och baseras på nationella och europeiska riktlinjer. Varje temakapitel innehåller fallbeskrivningar och frågor för reflektion enskilt eller i grupp.

Målgruppen är sjuksköterskor, läkare och personal som arbetar med personer med demens. Boken kan också användas inom grund- och fördjupningsutbildningar.

Supportive and palliative care services are integral to the provision of comprehensive cancer care (and no cancer service should call itself 'comprehensive' without a comprehensive supportive and palliative care team). All people diagnosed with cancer should have access to supportive care and the one in two people who will have their lives shortened as a result of cancer need to be able to access palliative care. The skill base, competencies and clinical evidence base for these disciplines is shared. Properly resourced and integrated supportive and palliative care services have been shown to deliver improved health outcomes without compromising life expectancy to:
. people with cancer
. their caregivers (while in the role and subsequently), and
. health services that are prepared to adequately invest in these services, with more efficient use of resources.

In order to achieve these improved health outcomes, early identification of people who have more complex needs becomes a responsibility of each member of the clinical cancer care team. Systematic assessment of current and likely future needs is imperative to improve the patient-defined outcomes that are necessary to live well with cancer or to ensure that life goals are met if premature death will occur because of cancer.

This article presents the results of a retrospective multiple-case pilot study (6 families: 4 Caucasian and 2 African American) designed to uncover how parents and their adolescent children (ages 11-18) were affected by non-terminal parental cancer, and how they adjusted to and coped with cancer. Drawing from phenomenology and the collective case study approach, findings suggest that parents were often unaware of the stress and overwhelming feelings of sadness and fear their adolescent children were experiencing. Often the adolescent children tried to protect their parents by not sharing their feelings openly with them; this was particularly so for the oldest offspring in the family. These findings provide important insights for healthcare professionals in serving this often-neglected population of families more effectively.

OBJECTIVE:
To describe and evaluate parent management training (PMT) as a treatment technique for oppositional, aggressive, and antisocial behavior.
METHOD:
Recent research is reviewed on the efficacy of PMT; factors that contribute to treatment outcome; the range of outcomes related to child, parents, and family; and variations of treatment currently in use. Limitations are also discussed related to the impact of treatment, clinical application, and dissemination of treatment.
RESULTS AND CONCLUSIONS:
PMT is one of the more well-investigated treatment techniques for children and adolescents. Notwithstanding the large number of controlled studies attesting to its efficacy, fundamental questions remain about the magnitude, scope, and durability of impact

Background: Communication difficulties due to aphasia following stroke are particularly stressful to caregivers.
Objective: To examine the impact of a psychoeducation programme on caregivers' burden and stress and communication between the caregiver and aphasic stroke patient.
Design: Randomized wait-list controlled trial with immediate or three-month delayed treatment.
Setting: Three public hospital rehabilitation services in Sydney, Australia.
Subjects: Thirty-nine caregivers of aphasic stroke patients, up to 12 months post stroke: 19 given immediate treatment and 20 in a delayed treatment control group.
Interventions: Four-session weekly caregiver programme that included elements of education, support and communication skills conducted by a speech pathologist, social worker and clinical psychologist.
Main measures: The General Health Questionnaire (GHQ) was used to measure caregiver stress, the Relatives' Stress Scale was used to measure caregiver burden and a communication questionnaire was designed specifically for this project.
Results: Thirty-one caregivers completed the study. Caregivers in the immediate treatment group had significant reductions in GHQ measured stress (GHQ mean (SD) at baseline= 6.26 (5.67), GHQ post treatment 3.21 (SD 4.20), P = 0.006). There was no improvement in wait-listed caregivers. Improvement was not maintained at three-month follow-up. There were no significant effects of the programme on communication skills or on caregiver burden.
Conclusions: Stroke caregiver support, education and training programmes have short-term effects on caregiver stress levels but are likely to require ongoing involvement to maintain their effect.

In a replication of a previous study of the incidence and contributing factors in anxiety, depression and stress in Victorian parents of a child with autism spectrum disorder (ASD), a sample of 107 Gold Coast parents completed a questionnaire that assessed their demographic backgrounds, anxiety and depression scores on standardised inventories, and also tapped several aspects of those factors that may have contributed to their wellbeing. Over 90% of parents reported that they were sometimes unable to deal effectively with their child's behaviour. Nearly half of the participants were severely anxious and nearly two thirds were clinically depressed. Factors that emerged as significant in differentiating between parents with high versus low levels of anxiety and depression included access to family support, parents' estimation of family caregivers' expertise in dealing with the behavioural difficulties of a child with ASD, and parental health. Parents' suggestions for personal support services are reported, and some comparisons across the data from the two states are made, with suggestions for further research into parent support mechanisms.

Abstract
Investigated whether three self-system beliefs, fear of abandonment, coping efficacy, and self-esteem, mediated the relations of stressors and caregiver-child relationship quality with concurrent and prospective internalizing and externalizing problems in a sample of children who had experienced parental death in the previous 2.5 years. The cross-sectional sample consisted of 340 children ages 7-16 and their surviving parent/current caregiver; the longitudinal analyses employed a subset of this sample that consisted of 100 children and their parents/caregivers who were assessed at three time points. A multirater, multimethod measure of caregiver-child relationship quality and a multirater measure of children's mental health problems were used. The cross-sectional model supported a mediational relation for fear of abandonment, coping efficacy, and self-esteem. The three-wave longitudinal model showed that fear of abandonment at Time 2 mediated the relation between stressors at Time 1 and internalizing and externalizing problems at Time 3. Implications of these findings for understanding the development of mental health problems in parentally bereaved children and designing interventions for this at-risk group are discussed.

Most of the care in nursing homes is palliative in nature, as it is the oldest and the frailest people who live in nursing homes. The aim of this study was to explore next of kin's experiences of participating in the care of older persons at nursing homes. A qualitative design was used, based on semi-structured interviews with 40 next of kin, and analyzed using qualitative content analysis. An overarching theme emerged, a balancing act consisting of three categories: (1) visiting the nursing home; (2) building and maintaining relationships; and (3) gathering and conveying information. The next of kin have to balance their own responsibility for the older person's wellbeing by taking part in their care and their need to leave the responsibility to the staff due to critical health conditions. The next of kin wanted to participate in care meetings and conversations, not only in practical issues. The findings indicate the need to improve the next of kin's participation in the care as an equal partner. Increased knowledge about palliative care and decision-making of limiting life-prolonging treatment may lead to a higher quality of care.

The overall aim of the doctoral thesis was to elucidate the meaning of living with traumatic
brain injury (TBI) for people with TBI and for their close relatives. The data were collected by
means of qualitative research interviews with people with moderate or severe TBI (I, III, IV)
and their close relatives (II, III), and were then analyzed using a phenomenological
hermeneutic interpretation (I, II, IV) and thematic content analysis (III).
This study shows that living with moderate or severe TBI means living with a perpetually
altered body that changed the whole life and caused deep suffering, where feelings of shame
and dignity competed with each other. People with TBI lost their way and struggled to
achieve a new normalcy. Losing one's way included experiences of waking up to unknown,
missing relationships and experiencing the body as an enemy. Struggles to attain a new
normalcy included searching for an explanation, recovering the self, wishing to be treated with
respect, and finding a new way of living. Feeling well, for people with moderate or severe
TBI, means that the unfamiliar life with TBI has become familiar. This included finding
strength, regaining power over everyday life, being close to someone and being good enough.
People with TBI felt well when they reconciled themselves with the circumstances of their
life, that is, they formed a new entity in that life where they had lost their complete health.
Living with a person with moderate or severe TBI means that close relatives fight not to lose
their foothold when it becomes essential for them to take increased responsibility. They
struggled with their own suffering and compassion for the person with TBI. Close relatives'
willingness to fight for the ill person derived from their feeling of natural love and the ethical
demand to care and be responsible for the other. Natural love between the person with TBI
and close relatives and other family members gives them the strength to fight.
People with TBI and their close relatives had experiences of being avoided, being ruled by the
authorities, being met with distrustfulness and being misjudged. They also searched for answers
and longed for the right kind of help. People who listened to them, believed them and tried to
understand and help them were appreciated.
This thesis shows that people with TBI and their close relatives experienced deep suffering
where they struggled between evil and good, suffering and desire. They had moments of
hopelessness but they strived to become familiar with a life with TBI. Their suffering was
alleviated when they were able to understand their experiences, experienced love and had
someone to share their suffering with, and felt satisfaction and happiness. People with TBI and
their close relatives have experiences of suffering of care. It is crucial that they meet
professionals who have knowledge about TBI and really understand the suffering it causes for
them as individuals and as a family

Purpose: Stroke caregivers often express the need for information about stroke and assistance with stroke-related care in the early discharge period. The Telephone Assessment and Skill-Building Kit (TASK) is an 8-week program that addresses caregiver needs. This study explored the efficacy of the TASK program in improving stroke caregiver outcomes. Method: Guided by a conceptual model, 6 outcomes (optimism, task difficulty, threat appraisal, depressive symptoms, life changes, general health perceptions) were measured in 40 caregivers randomized to the TASK (n = 21) or an attention control group (n = 19). Data were analyzed using analysis of covariance (ANCOVA), controlling for baseline scores and minutes spent with the nurse. Results: Significant increases in optimism at 4 weeks, 8 weeks, and 12 weeks were found, with medium effect sizes for the TASK group relative to the control group (p < .05). Significant improvements in task difficulty at 4 weeks, and threat appraisal at both 8 weeks and 12 weeks were also found (p < .05). Conclusion: Caregivers receiving the TASK intervention improved in optimism, task difficulty, and threat appraisal. Further testing of an enhanced version of the TASK program is warranted, with attention directed toward more distal stroke caregiver outcomes.

Vårdprogram utarbetat i samarbete mellan Akademiska sjukhuset, primärvården och Uppsala kommun. Gäller från den 1 januari 2003 till och med 31 december 2005. Reviderad september 2002.

BACKGROUND AND PURPOSE:
We report trends of stroke incidence and survival up to year 2001/2002 in Lund-Orup, Sweden, and projections of future stroke incidence in Sweden.
METHODS:
Lund Stroke Register, a prospective population-based study, included all first-ever stroke patients, between March 1, 2001 and February 28, 2002, in the Lund-Orup health care district. Institution-based studies for 1983 to 1985 and 1993 to 1995 were used for comparison. We calculated age-standardized incidence and Cox proportional hazards analysis of survival (stroke subtype, sex, age group, and study period in the analysis). Minimum follow-up was 46 months. Based on our register's stroke incidence and the official Swedish population projection, a projection for future stroke incidence on a national basis was calculated.
RESULTS:
We included 456 patients with first-ever stroke in 2001/2002. The age-standardized incidence (to the European population) was 144 per 100 000 person-years (95%CI 130 to 158) in 2001/2002, 158 (95%CI 149 to 168) in 1993 to 1995, and 134 (95%CI 126 to 143) in 1983 to 1985. Cox proportional hazard analysis indicated decreased risk of death after stroke in 2001/2002 (hazard ratio 0.80; 95%CI 0.67 to 0.94) compared with 1993 to 1995. Up to year 2050, the annual number of new stroke patients in Sweden may increase by 59% based solely on demographic changes.
CONCLUSIONS:
Despite possible underestimation of stroke incidence during the previous institution-based studies, the increased stroke incidence between 1983 to 1985 and 1993 to 1995 did not continue in 2001/2002. The long-term survival after stroke continues to improve. As the elderly population is growing in Sweden, stable incidence and increasing survival will result in a rapidly increasing prevalence of stroke patients in Sweden.