När anhörigvårdare begår övergrepp
- Författare
- Erlingsson, C.
- Titel
- När anhörigvårdare begår övergrepp
- Utgivningsår
- 2012
- Tidskrift
- Äldre i centrum
- Volym
- 3
- Sidor
- 29-31
- Sammanfattning
Vad är det som ligger bakom övergrepp mot en äldre familjemedlem som man vårdar? Är det helt och hållet situationsbundet till de yttre omständigheterna eller spelar subjektiva upplevelser och individuella egenskaper hos anhörigvårdaren någon roll? Det skriver Christen Erlingsson, lektor vid Linnéuniversitetet.
Att vara anhörigvårdare kan innebära stor börda, oro och stress. Dessa upplevelser anses vara konsekvenser av situationen runt omkring anhörigvårdaren, den sjuke familjemedlemmens diagnos, och tillgång till eller brist på samhällsresurser och stöd. En fråga är om denna tunga börda och stress kan leda till att övergrepp mot den sjuke begås. Det finns relativt lite forskning kring övergrepp mot äldre om man jämför med forskning inom andra former av familjevåld såsom kvinnofridsbrott och övergrepp mot barn. Vad gäller anhörigvårdandet och övergrepp har forskare endast kvalificerade gissningar att mellan 5–23 procent av anhörigvårdare begår övergrepp mot den de vårdar.
I USA genomfördes för några år sedan en forskningssammanställning med slutsatsen att det inte fanns något entydigt stöd för att konstatera ett samband mellan att vara anhörigvårdare och ökad risk för att övergrepp begås. En anledning till denna slutsats var att det är så få anmälda övergreppsfall jämfört med det stora antalet äldre som vårdas i hemmet av familj eller släktningar. Man kan spegla detta mot att många professionella vårdare, frivilliga och andra berörda personer uppfattar att anhörigvårdandet utan tvekan innebär en ökad risk för övergrepp. De menar att utifrån egna erfarenheter och sunt förnuft förstår man att de påfrestande situationer som skapas i anhörigvårdande situationer, till exempel där den sjuke lider av Alzheimers eller annan demenssjukdom, kan bli så pass provocerande att risken för övergrepp ökar. Till bilden hör att uppemot en femtedel av tillfrågade anhörigvårdare uppger att de fruktar att de en dag kommer att begå övergrepp mot den de vårdar.
En tredje infallsvinkel är att den övervägande majoriteten av anhörigvårdare aldrig begår övergrepp. Det finns anhörigvårdare som upplever positiv hälsa och tillfredsställelse med vårdandet där övergrepp inte förekommer trots påfrestande situationer. Andra anhörigvårdare däremot, som befinner sig i likartade situationer, upplever ohälsa, ökande frustration och som till slut hamnar i situationer där de begår övergrepp mot den sjuke. Man måste fråga sig; vad är det som ligger bakom övergrepp mot en äldre familjemedlem som man vårdar? Är det helt och hållet situationsbundet till de yttre omständigheterna eller spelar subjektiva upplevelser och individuella egenskaper hos anhörigvårdaren någon roll? Ett möjligt svar på dessa frågor upptäcktes överraskande nog under arbetet med en kunskapsöversikt om anhörigvårdares hälsa. Kunskapsöversikten, som togs fram av Nationellt kompetenscentrum Anhöriga, är en sammanställning av svenska forskningsrapporter med syftet att beskriva äldre anhörigvårdares hälsa i samband med att vårda en sjuk familjemedlem.
De allra viktigaste faktorerna som påverkar anhörigvårdarens hälsa, visade sig vara de egna föreställningarna om vårdandet samt upplevelsen av ömsesidighet i de personliga relationerna med den sjuke, andra familjemedlemmar och med stödpersonal. Kunskapsöversiktens resultat visade att ingångsläget för de flesta anhörigvårdare kan beskrivas som att successivt glida in i vårdandet. Under denna fas finns behov av att ständigt justera sitt eget liv. De sociala kontakterna försvinner alltmer och anhörigvårdaren lever ett krympande liv, blir mer och mer isolerad i en föränderlig situation präglad av oro och osäkerhet. Att oroa sig blir en del av vardagen. Anhörigvårdaren bär med sig grundläggande föreställningar om vårdandet, som till exempel "jag behövs", "det är min moraliska plikt att vårda och återgälda den hjälp jag tidigare fått" och "makarna är en enhet och bör stödja varandra". Resultatet visade att det verkar finnas två grupper med anhörigvårdare; en som upplever hälsa och en grupp som upplever ohälsa i form av ökande stress och utmattning.
Bland de anhörigvårdare som upplever hälsa, fanns ömsesidighet i de personliga relationerna och upplevelsen av att vara sedd i sin roll som anhörigvårdare och uppleva mening i vårdandet. Dessa anhörigvårdare bar med sig föreställningar som till exempel, "man får ta det som det kommer", "sjukdom är en del av livet och livet innebär ständig anpassning", "det finns andra än jag som också är anhörigvårdare", "det är viktigt att vara tillsammans med familjen och vänner", och "äkta vänner kommer att vara kvar och acceptera förändringarna". Vad gäller risken för att hamna i övergreppssituationer, är det den andra gruppen anhörigvårdare som är mest i blickfånget, det vill säga de som upplever ohälsa. Här saknas känslan av ömsesidighet i personliga relationer. Anhörigvårdaren kan istället uppleva personalens bemötande som respektlöst och känna sig nonchalerad och förbisedd. Dessa anhörigvårdare bär med sig en mängd föreställningar som till exempel "jag måste ständigt finnas till hands", "min sjuka anhörigas behov kommer i första hand och mina egna behov kommer i andra hand", "jag måste ordna mitt liv kring min anhöriges behov och visa ständig omtänksamhet", "om jag behöver hjälp blir det andra familjemedlemmar eller vänner som kommer att hjälpa mig", " barnen, grannar eller vänner får inte belastas", "barnen måste få leva sina egna liv", "ingen kan ersätta mig", och "ingen kan hjälpa mig i denna situation."
Sådana föreställningar binder fast anhörigvårdaren i en situation som innebär ständigt ökande oro, stress, och börda. Anhörigvårdaren kan till och med känna sig som fången i det egna hemmet men ändå välja att inte anförtro sig åt andra eller själv söka stöd eller hjälp. Anhörigvårdaren sörjer ett förlorat liv, kan känna sig ensam, isolerad, otrygg, oduglig och börja betvivla sin egen kompetens att vårda. Anhörigvårdarens situation präglas också av brist på livsglädje och känslor som skuld och maktlöshet, ökande hopplöshet och konstant ångest. Pressen att själv tillgodose alla den sjukes behov tillsammans med kraven på sig själv att ständigt vara närvarande leder till att anhörigvårdaren aldrig får tillräcklig med sömn och håller på att bli utmattad. Anhörigvårdaren upplever en övermäktig börda och obalans, och är på väg att tappa kontrollen och tippa över i utbrändhet.
Till bilden hör en ökande frustration där anhörigvårdaren har svårt att hålla tillbaka irritation. Nu finns en påtaglig risk att det går över gränsen och kan sluta i övergrepp mot den sjuke familjemedlemmen. Denna ödesdigra nedåtgående spiral kanske känns igen av många. Det är viktigt att erkänna den styrande roll som föreställningarna spelar för upplevelser och hantering av sitt anhörigvårdande. Nästa fråga vi behöver svara på gäller hur stödpersonal i samhället, och vi som står anhörigvårdaren närmast, kan nå fram till de anhörigvårdare som mest behöver hjälp och stöd. Det verkar som att de anhörigvårdare som har störst behov också är de som har minst tro på att hjälp finns. Kunskapsöversiktens resultat pekar på att en bra startpunkt vore att komma underfund med vilka föreställningar som anhörigvårdaren tar med sig in i vårdandesituationen. Oftast är vi inte ens medvetna om våra egna föreställningar eller hur dessa påverkar oss. Ett sätt är att erbjuda anhörigvårdaren och dennes familj att delta i hälsostödjande samtal. En modell för sådana samtal har utvecklats på Linnéuniversitetet i Kalmar som en del av familjefokuserad omvårdnad. Tillsammans med samtalsledare diskuterar familjer sina inneboende styrkor och resurser, föreställningar som antingen kan underlätta eller hindra att hälsan bibehålls, och om att skapa mening i den egna livssituationen.
Ännu viktigare är att samtal utgör ett stöd för att avtäcka hindrande föreställningar och på så sätt förebygga, så att vårdandet inte slutar i övergrepp. Kunskapsöversiktens resultat pekar på ett svar varför en anhörigvårdare kan begå övergrepp mot någon så nära som en familjemedlem. Men länken mellan anhörigvårdandet och övergrepp har än idag ingen fullständig förklaring och fortsatt forskning behövs. Det är extremt viktigt att vi som finns runt omkring känner igen och förstår anhörigvårdarens situation, utan att fördöma men med viljan att bryta anhörigvårdarens isolering, samt kunna erbjuda stöd. Som en mycket klok anhörigstödjare uttryckte det, "Det måste inte vara så märkvärdigt, utan man sätter sig helt enkelt ner och diskuterar tillsammans; varför blev det så här?"