Stöd till barn som upplevt våld : Utvecklingen på fältet 2006-2010
- Författare
- Eriksson, M.
- Titel
- Stöd till barn som upplevt våld : Utvecklingen på fältet 2006-2010
- Utgivningsår
- 2010
- Stad
- Uppsala
- Utgivare
- Sociologiska institutionen Uppsala universitet
- Sammanfattning
Våren 2006 kartlades verksamheter i Sverige som arbetar för att få män som
utövar våld att upphöra med sin våldsutövning mot kvinnor och barn, samt
verksamheter som riktar sig till flickor och pojkar som i sin familj upplever
mäns våld mot kvinnor. Med anledning av en nationell utvärdering av
stödinsatser till barn, vilken pågår 2008 till 2011, genomfördes en förnyad
kartläggning sommaren 2010, av verksamheter riktade till barn som upplever
våld. För denna ansvarade docent Maria Eriksson, Sociologiska institutionen,
Uppsala universitet. Forskningsassistent Marta Wycichowska deltog
också i arbetet. Den här rapporten redovisar resultatet av den förnyade kartläggningen
och beskriver förändringar på fältet under perioden 2006 till
2010.
2010 års kartläggning har begränsats till de typer av organisationer som
utifrån 2006 års rapport kan antas vara de mest relevanta när det handlar om
stöd till barn som upplevt våld: kommunala verksamheter, kvinnojourer samt
barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar. Kvinnojourerna respektive
barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar fick en enkät som motsvarar
den som skickades ut 2006. Verksamheter i kommunal regi kartlades genom
en genomgång av kommunernas hemsidor. När det gäller vissa nytillkomna
verksamheter har informationen från hemsidan kompletterats med telefonintervjuer.
För att lokalisera verksamheter har viss information också inhämtats
via Länsstyrelserna, forsknings- och projektfinansiärer (som Allmänna
Arvsfonden) samt genom generella sökningar på internet och personliga
kontakter på fältet.
Kartläggningen visar att stöd till barn som upplevt våld är ett fält som
fortfarande expanderar. Antalet identifierade verksamheter har ökat och i
den länsvisa förteckning över verksamheter som finns i rapportens bilaga 1
återfinns totalt 132 verksamheter (jämfört med 87 år 2006). Det är framförallt
bland kommunerna ökningen kan ses och kartläggningen tyder på att det
idag är minst 147 av landets kommuner som själva erbjuder stöd till barn
som upplevt våld. Kartläggningen visar också att det här är ett fält som konsoliderats,
på så sätt att flera små aktörer (i första hand kommuner) slagit sig
samman och etablerat gemensamma verksamheter. Vidare är det fler verksamheter
erbjuder både individuella insatser och grupper för barn, 46 jämfört
med 26 år 2006. Det går att urskilja några nyheter på fältet, i form av nya
modeller för barngrupper, och för terapi för barn och deras omsorgspersoner.
Nyheterna till trots är dock de övergripande tendenserna i stöd och hjälp till
10
barn som upplevt våld densamma 2010 som de var 2006: den vanligaste
formen av insats riktad direkt till barnen tycks fortfarande vara individuella
samtal, oftast benämnda krissamtal, och det är fortfarande oklart i vilken
grad det finns specialisthjälp för de barn som behöver annan hjälp än individuella
krissamtal eller en pedagogisk barngrupp.
Det har varit möjligt att hitta uppgifter om individuella samtal för barn
från minst 112 verksamheter (jämfört med 67 år 2006). Även denna gång är
det så att det i de flesta fall finns uppgifter om att det här arbetet följer eller
inspirerats av Rädda Barnens arbetsmodell Trappan. Det gäller både kommuner
och frivilligorganisationer. När det gäller grupper för barn har de
också blivit vanligare, jämfört med läget 2006. Uppgifter om grupper för
barn finns från 61 verksamheter (jämfört med 41 år 2006). Fortfarande dominerar
modeller för pedagogiska och jag-stödjande grupper vilka ursprungligen
utarbetats för grupper för barn till föräldrar som missbrukar alkohol.
Det går dock att se en del nyheter på fältet. Internationellt har särskilda program
för barn som upplever mäns våld mot kvinnor har funnits sedan åtminstone
15 år tillbaka. Den stora skillnaden mellan dessa program och de
modeller som ligger till grund för de pedagogiska och jag-stödjande grupperna
i Sverige är att de internationella mycket tydligare sätter fokus på våld
och skydd. Ett av dessa våldsfokuserade program finns nu också översatt till
svenska: ett kanadensiskt grupprogram riktat till förskolebarn respektive
skolbarn. Till programmet hör också en insats till barnens mammor. Ytterligare
en ny våldsfokuserad modell för arbetet i barngrupper är en modell för
terapigrupper för barn hämtad från Alternativ til Vold i Oslo (ATV). Den är
utformad för barn i skolåldern eller äldre och även här är rekommendationen
att arbetet med barnen åtföljs med en parallell insats riktad till mammorna
och om möjligt även till papporna. Vid Alla Kvinnors Hus i Stockholm har
ytterligare en ny typ av grupp utvecklats, som ett komplement till befintliga
gruppinsatser. I ett projekt med medel från Allmänna Arvsfonden har boende
barn erbjudits dramagrupp. Den här typen av grupp har fokus på konsekvenserna
av våldet, snarare än känslomässig bearbetning och våldet "i sig".
Kartläggningen från 2006 visade att skyddade boenden för våldsutsatta
kvinnor och deras barn erbjuder ytterligare interventioner för barn som går
utöver individuella samtal och grupp. Det är både ett miljöterapeutiskt inriktat
arbete och stöd i vardagen så att barnen får en rimlig tillvaro under tiden
på det skyddade boendet. Redan 2006 stod det klart att de frivilliga kvinnojourerna
uppmärksammar barn i allt högre utsträckning. Enligt enkätsvaren
2010 kommer den ökande uppmärksamheten också till uttryck i att kvinnojourerna
satsar mer resurser på barn. Av enkäten framgår att 74 av de 97
svarande jourerna har anställd personal (jämfört med 57 av 70 svarande jourer
2006) och att av dessa har 31 (42 procent) personal med särskilt ansvar
för att arbeta med barn/unga som upplevt våld (jämfört med 6 jourer, 11
procent 2006).
11
När det gäller specialisthjälp till barn som upplevt våld visade 2006 års
enkät till barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar att det varierade avsevärt
från mottagning till mottagning hur man inom barn- och ungdomspsykiatrin
ser på frågan om barn som lever med våld i sin familj. Därigenom
blir barns möjligheter att få kvalificerad hjälp från barn- och ungdomspsykiatrin
väldigt olika beroende på var i landet de bor. Man kunde också notera
att när det gäller barn- och ungdomspsykiatrins särskilda insatser för barn
som upplever mäns våld mot kvinnor framkom att de flesta använde sig av
Rädda Barnens material Trappan. Det är samma material och modell som
används av socialtjänsten och frivilligorganisationerna. Med tanke på att
barn som söker hjälp hos BUP många gånger är barn med behov som socialtjänsten
och frivilligorganisationerna inte anser sig ha kompetens att tillgodose,
var dessa svar något som i sin tur väckte frågan i vilken grad barn- och
ungdomspsykiatrin i landets olika delar reellt möter behoven av en specialkompetens
som går utöver den som finns hos socialtjänst och frivilligorganisationer.
Den bild som förmedlas i 2010 års enkätsvar ligger på många sätt
nära den tidigare enkätens resultat. Sammantaget kan även svaren från 2010
års enkät tolkas som att BUP endast i undantagsfall erbjuder en insats inriktad
på barn som upplever mäns våld mot kvinnor. Det finns dock några nyheter
i enkäten. En av dessa är behandlingsmodellen Traumafokuserad kognitiv
beteendeterapi (TF-CBT), och just när det gäller TF-CBT pågår också
ett utvecklingsarbete på området.
När det gäller de perspektiv som interventionsmodellerna bygger på dominerar
fortfarande ett utvecklingsperspektiv på barn, där barn blir objekt för
vuxnas ansvar, snarare än aktörer med rätt till delaktighet och medbestämmande,
liksom könsblinda perspektiv där individuell avvikelse står i fokus.
Nyheterna på området skulle på sikt kunna bidra till en breddning av perspektiven.
Det är dock ännu för tidigt att dra några säkra slutsatser om en
sådan utveckling.