Bibliotek

Från psykiskt sjuk till psykiskt funktionshindrad belyser de förändrin gar som ägt rum inom den svenska psykiatrin sedan början av 1990-talet , med speciell tyngdpunkt på psykiatrireformen 1994 och dess konsekven ser. Denna reform har bland annat lett till att den kommunala socialtj änsten fått ett allt större ansvar för omsorgen om personer med långva riga och svåra psykiska funktionshinder. Teman som lyfts fram är försk jutningen från begreppet ?psykisk sjukdom? till ?psykiskt funktionshin der?, vår kunskap kring psykiska funktionshinder och hur drabbade pers oner hanterar dessa i sin vardag. Vidare diskuteras de nya roller som anhöriga och frivilligorganisationer fått efter avvecklingen av de gam la mentalsjukhusen; de krav på delaktighet och inflytande över det egn a livet som psykiskt funktionshindrade ställer, något som också föränd rar villkoren för dem som arbetar med dessa frågor. Boken vänder sig s peciellt till personer som utbildar sig inom vård och omsorg.

Detta är en komplett guide till motiverande samtal, MI, metoden som hjälper människor till förändring. Denna tredje utgåva är helt omarbetad och innehåller till största del nytt material eftersom MI genomgått en så snabb och omfattande utveckling.

Boken utgår från fyra centrala processer inom MI att engagera, fokusera, framkalla och planera för förändring. Illustrativa fallbeskrivningar och dialoger visar hur metoden kan användas inom en mängd olika områden. Författarna redogör även för metodens goda vetenskapliga stöd, hur man kan lära sig MI och använda MI tillsammans med andra metoder.

MI utmärks av betoningen på respektfullt samarbete, att väcka klientens egen motivation och att respektera klientens autonomi och val. I denna nya utgåva lyfts även medkänsla, compassion, fram som en viktig del av andan inom MI.

Boken vänder sig till rådgivare, sjuksköterskor, kriminalvårdare, socialsekreterare, coacher, lärare, HR-personal, psykologer, psykoterapeuter och alla andra som vill hjälpa människor till förändring.

Boken är skriven av grundarna till motiverande samtal:

William R. Miller, fil.dr, professor emeritus i psykologi och psykiatri vid universitetet i New Mexico, USA.

Stephen Rollnick, fil.dr, professor i hälso- och sjukvårdskommunikation på medicinska fakulteten vid universitetet i Cardiff, Wales, Storbritannien.

PinterestTwitter

I boken ges kunskaper om vad kognitiva störningar är, hur de yttrar sig i vardagen och hur man skall bemöta och stödja individen. Boken vänder sig till alla som i sin dagliga verksamhet har till uppgift att lämna stöd, service, och vård till psykiskt funktionshindrade. Det kan vara personliga ombud, vårdpersonal, boendestödjare, personal vid daglig verksamhet och liknande.
Politiker och beslutsfattare inom skilda verksamhetsområden som har ansvar för att fatta beslut som ofta kan vara av livsavgörande betydelse för individen, kommer att ha nytta av boken.

The present study examined whether Snoezelen and Stimulus Preference environments have differential effects on disruptive and pro-social behaviors in adults with profound mental retardation and autism. In N=27 adults these target behaviors were recorded for a total of 20 sessions using both multi-sensory rooms. Three comparison groups were created by diagnosis and motor respective linguistic abilities. Each client was exposed to only one multi-sensory room. Results showed that Snoezelen intervention decreased disruptive behaviors only in individuals with autism, while Stimulus Preference increased pro-social behaviors only in participants with profound mental retardation with co-occurring poor motor and linguistic abilities. Furthermore, several trend analyses of the improved behaviors were conducted throughout all sessions toward short and mid term effects of the multi-sensory room applications. These findings support both the prudence of using the Snoezelen room in individuals with developmental disabilities and the importance of using a Stimulus Preference assessment in multi-sensory environments in clients with profound mental retardation.

Qualitative investigations have indicated that music therapy groups may be beneficial for bereaved teenagers. The existing relationship between young people and music serves as a platform for connectedness and emotional expression that is utilised within a therapeutic, support group format. This investigation confirms this suggestion through grounded theory analysis of focus group interviews. Changes in self-perception were not found as a result of participation, however practically significant results were found on adolescent coping. These cannot be generalized because of the small sample size. Grief specific tools are recommended for use in future investigations in order to capture the emotional impact of music therapy grief work with adolescents.

Det här är en bok om och hennes familj. My-Elins mamma är också som mammor är mest: snäll, glad och litet tjatig. Men ibland blir mamma jättetrött. Hon har en sjukdom som kallas MS. Den gör att armar och ben inte gör som hon vill. Ibland ser hon konstiga saker och ibland glömmer hon. Sjukdomen gör att allt inte går som planerat i My-Elins familj.

Death of a sibling represents a stressful life event and could be a potential trigger of myocardial infarction (MI). We studied the association between loss of an adult sibling and mortality from MI up to 18 years after bereavement.
We conducted a follow-up study for Swedes aged 40 to 69 years between 1981 and 2002, based on register data covering the total population (N=1 617 010). Sibling deaths could be observed from 1981 and on. An increased mortality rate from MI was found among women (1.25 CI 1.02 to 1.54) and men (1.15 CI 1.03 to 1.28) who had experienced death of an adult sibling. An elevated rate some years after bereavement was found among both women (during the fourth to sixth half-years after the death) and men (during the second to sixth half-years after the death), whereas limited support for a short-term elevation in the rate was found (during the first few months since bereavement). External causes of sibling death were associated with increased MI mortality among women (1.54 CI 1.07 to 2.22), whereas nonexternal causes showed associations in men (1.23 CI 1.09 to 1.38). However, further analyses showed that if the sibling also died from MI, associations were primarily found among both women (1.62 CI 1.00 to 2.61) and men (1.98 CI 1.59 to 2.48).
Our study provided the first large-scale evidence for mortality from MI associated with the death of a sibling at an adult age. The fact that findings suggested associations primarily between concordant causes of death (both died of MI) could indicate genetic resemblance or shared risk factors during childhood. Future studies on bereavement should carefully deal with the possibility of residual confounding.

Den 20 november 1989 antog Förenta nationernas generalförsamling konventionen om barnets rättigheter. Det innebar ett viktigt tillskott till skyddet för de mänskliga rättigheterna. För första gången samlades de rättigheter som tillkommer alla barn och ungdomar upp till 18 år i ett folkrättsligt bindande dokument. Denna skrift innehåller bl.a. konventionens budskap, förteckning över konventionens artiklar och konventionstexten.

OBS! När FN antog och Sverige ratificerade konventionen om barnets rättigheter låg ansvaret inom UD. Därför tog UD fram en skrift om konventionen, samt en lättläst version. Ansvaret finns nu sedan flera år i Socialdepartementet, med Barnombudsmannen som ansvarig myndighet för att sprida information om Barnkonventionen. Därför hänvisar UD till Barnombudsmannen för information och beställning av trycksaker om Barnkonventionen. UD:s skrifter som tidigare distribuerades i tryckt form, finns fortfarande att ladda ner i pdf-format.

Den 20 november 1989 antog Förenta nationernas generalförsamling konventionen om barnets rättigheter. Det innebar ett viktigt tillskott till skyddet för de mänskliga rättigheterna. För första gången samlades de rättigheter som tillkommer alla barn och ungdomar upp till 18 år i ett folkrättsligt bindande dokument. Denna skrift innehåller bl.a. konventionens budskap, förteckning över konventionens artiklar och konventionstexten.

OBS! När FN antog och Sverige ratificerade konventionen om barnets rättigheter låg ansvaret inom UD. Därför tog UD fram en skrift om konventionen, samt en lättläst version. Ansvaret finns nu sedan flera år i Socialdepartementet, med Barnombudsmannen som ansvarig myndighet för att sprida information om Barnkonventionen. Därför hänvisar UD till Barnombudsmannen för information och beställning av trycksaker om Barnkonventionen. UD:s skrifter som tidigare distribuerades i tryckt form, finns fortfarande att ladda ner i pdf-format.

http://www.barnombudsmannen.se/publikationer/

LSS-kommittén har haft i uppdrag att göra en bred översyn av lagen om stöd och service till vissa personer med funktionshinder (LSS) och personlig assistans. Kommitténs förslag innebär att LSS ska bestå som rättighetslag för de personer som har de mest omfattande stödbehoven till följd av funktionsnedsättningar. Det behövs dock flera förändringar av lagen. Ett tydligt barnperspektiv skrivs in i LSS. Staten ska ha ett samlat ansvar för personlig assistans. Det ska också bli tydligare regler för hur behovet av personlig assistans ska bedömas. Vidare ska en ny insats i LSS ge rätt till personlig service och boendestöd. Personer med psykiska funktionsnedsättningar ska ha rätt till insatsen daglig verksamhet om de ingår i personkretsen för stöd och service enligt lagen. Kommittén föreslår att lagen om assistansersättning (LASS) ska upphävas. Tillämpliga delar av denna lag ska istället föras in i LSS. Till betänkandet hör ett antal bilagor som publiceras i en särskild volym.

LSS-kommittén har haft i uppdrag att göra en bred översyn av lagen om stöd och service till vissa personer med funktionshinder (LSS) och personlig assistans. Kommitténs förslag innebär att LSS ska bestå som rättighetslag för de personer som har de mest omfattande stödbehoven till följd av funktionsnedsättningar. Det behövs dock flera förändringar av lagen. Ett tydligt barnperspektiv skrivs in i LSS. Staten ska ha ett samlat ansvar för personlig assistans. Det ska också bli tydligare regler för hur behovet av personlig assistans ska bedömas. Vidare ska en ny insats i LSS ge rätt till personlig service och boendestöd. Personer med psykiska funktionsnedsättningar ska ha rätt till insatsen daglig verksamhet om de ingår i personkretsen för stöd och service enligt lagen. Kommittén föreslår att lagen om assistansersättning (LASS) ska upphävas. Tillämpliga delar av denna lag ska istället föras in i LSS. Till betänkandet hör ett antal bilagor som publiceras i en särskild volym.

Kom igång med tecken! Det är aldrig för sent! Möjligheter med tecken för ungdomar och vuxna är boken som inspirerar, engagerar och berättar om fördelarna med tecken. Vardagsnära reportage varvas med fakta och kloka ord från personer som dagligen använder tecken i sin kommunikation. Bokens författare Maria Krafft Helgesson är musikterapeut och handledare i AKK och har många års erfarenhet av arbete med kommunikation och tecken.

Institutet för gerontologi (IFG) genomförde 2008 en enkätundersökning bland alla Mullsjöbor som var 55 år och äldre, varav närmare 70 procent svarade eller drygt 1 600 personer. En dryg femtedel gav omsorg i någon form till närstående personer och omsorgsmönstren svarade väl med resultat i andra undersökningar. En mindre del gav "tung" omsorg, oftast till en partner. Fler gav mindre omfattande omsorg till föräldrar eller andra närstående, men det var också vanligt med "lätt" hjälp till grannar m.fl. (Socialstyrelsen 2009). År 2010 genomfördes en uppföljningsundersökning av IFG med 911 av dessa personer: Nu var 14 procent omsorgsgivare, varav två tredjedelar var samma personer som 2008. Rörligheten var således betydande: Många hade slutat att ge omsorg – eller såg inte längre det de gjorde som omsorg - och ganska många hade börjat göra det. Även 2010 gjorde de flesta relativt "små" insatser, och ganska få av de "lätta" åtagandena 2008 hade blivit "tunga" 2010. Givare av anhörigomsorg delar fortfarande ofta omsorgsansvaret med någon annan anhörig. I växande utsträckning delas ansvaret också med den kommunala omsorgen: 2010 hade 77 procent av mottagarna av anhörigomsorgen även någon form av kommunal omsorg (40 procent hade hemtjänst), som de anhöriga ganska ofta är nöjda med. Allt fler nås av hemtjänst, färdtjänst, trygghetslarm och/eller annan offentlig omsorg.

Vad vet vi om personer med psykisk funktionsnedsättning? Hur ser deras liv
ut? Får de stöd och omsorg utifrån sina behov? Har de en fungerande boendesituation?
Känner de till sina rättigheter? Och framför allt har de fått det
bättre 17 år efter psykiatrireformen?
På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen genomfört en nationell tillsyn
av kommunernas insatser till personer med psykisk funktionsnedsättning
för åren 2009–2011. Under tillsynsperioden 2009–2011 har totalt 178
kommuner granskats. Den 1 januari år 2010 övertog Socialstyrelsen ansvaret
för tillsynen över socialtjänsten från länsstyrelserna, men villkoren för
uppdraget under åren 2010 och 2011 var desamma som tidigare.
Den nationella tillsynen under åren 2009–2011 har huvudsakligen haft två
inriktningar. Den ena inriktningen avsåg tillsyn av socialtjänsten. Den andra
inriktningen handlade om kommuner och landsting ingått överenskommelser
om samarbete samt om kommuner och landsting upprättat individuella
planer.
Socialstyrelsen har genom tillsynen uppmärksammat ett antal brister som
sammantaget visar att kommun och landsting inte uppfyller de krav och
intentioner som anges i lagar, förordningar och föreskrifter. De nya lagbestämmelserna
som infördes i socialtjänstlagen, SoL, och i hälso- och sjukvårdslagen,
HSL, har inte fått genomslag i kommuner och landsting. De nya
bestämmelserna gäller dels, krav på att kommuner och landsting ska ingå en
överenskommelse om samarbete, dels att kommuner och landsting tillsammans
ska upprätta en individuell plan när en person behöver insatser både
från hälso- och sjukvården och från socialtjänsten och om den enskilde samtycker
till att den upprättas.
Socialstyrelsen konstaterar att:
 Målet med att skapa bostäder i enlighet med målgruppens behov är inte
uppfyllda i alla kommuner.
 Arbetet med att ingå överenskommelser om samarbete mellan kommuner
och landsting behöver förstärkas för att tydliggöra ett gemensamt ansvar
för vård- och stödinsatser för målgruppen.
 Rättssäkerheten i handläggning och dokumentation behöver förstärkas
väsentligt.

Syftet med utvärderingen är att följa upp resultaten från den första nationella utvärderingen, som presenterades 2004 i rapporten "Förskola i brytningstid", och studera förskolereformens genomslag och konsekvenser knappt tio år efter införandet av läroplanen. Utvärderingen sätter också in den svenska förskolan i ett internationellt perspektiv och pekar på viktiga vägval som förskolan står inför i sin fortsatta utveckling.

Utvärderingen bygger dels på en enkätstudie riktad till ledningsansvariga i landets samtliga kommuner och kommundelar, dels fallstudier i ett urval kommuner och förskolor.

Socialstyrelsen presenterar för första gången en samlad uppsättning nationella indikatorer för God vård. Därmed tas ytterligare steg i arbetet med att strukturera uppföljningen av hälso- och sjukvården.

God vård och omsorg

Socialstyrelsen lanserade begreppet God vård 2007 och begreppet
God kvalitet i socialtjänsten 2008. Idag används det gemensamma begreppet God vård och omsorg som samlingsbegrepp för de egenskaper en god vård respektive en god kvalitet i socialtjänsten. God vård och omsorg utgår från lagstiftningen i Hälso- och sjukvårdslagen och Socialtjänstlagen. De sex områdena är

vården och omsorgen ska vara kunskapsbaserad och bygga på bästa tillgängliga kunskap
vården och omsorgen ska vara säker. Riskförebyggande verksamhet ska förhindra skador. Verksamheten ska också präglas av rättssäkerhet
vården och omsorgen ska vara individanpassad och ges med respekt för individens specifika behov, förväntningar och integritet. Individen ska ges möjlighet att vara delaktig
vården och omsorgen ska vara effektiv och utnyttja tillgängliga resurser på bästa sätt för att uppnå uppsatta mål
vården och omsorgen ska vara jämlik och tillhandahållas och fördelas på lika villkor för alla
vården och omsorgen ska vara tillgänglig och ges i rimlig tid och ingen ska behöva vänta oskälig tid på vård eller omsorg.
Innebörden av begreppet God vård inom hälso- och sjukvård förtydligas i rapporten utifrån det arbete som sex expertarbetsgrupper genomfört och inkomna synpunkter från hälso- och sjukvården.

Uppföljningsområden och indikatorer

De hälso- och sjukvårdsövergripande nationella indikatorer som Socialstyrelsen presenterar i denna rapport presenteras inom ramen för uppföljningsområden. Dessa uppföljningsområden visar på viktiga aspekter inom hälso- och sjukvården som tillsammans belyser processer, resultat och kostnaden utifrån God vård.

Sammanlagt presenteras 24 uppföljningsområden och 28 hälso- och sjukvårdsövergripande indikatorer. Rapporten visar på en brist på information för möjligheten att systematiskt och heltäckande följa upp en stor del av de uppföljningsområden som lyfts fram. Genom att identifiera områden som viktiga för uppföljning av God vård tar Socialstyrelsen ett ansvar för att fortsättningsvis stödja arbetet med att utveckla sätt att följa upp de områden som lyfts fram.

Vidare presenteras i rapporten patient- och sjukdomsspecifika indikatorer baserade på Socialstyrelsens nationella riktlinjer. För närvarande finns nationella riktlinjer med indikatorer för hjärtsjukvård, prostatacancer, bröstcancer och kolorektalcancer. Inom kort publiceras även nationella riktlinjer för strokesjukvård samt diabetessjukvård. Ett flertal nationella riktlinjer med indikatorer kommer att publiceras under 2010 och 2011. Indikatorer kommer då att finnas för demens, depression och ångest, rörelseorganens sjukdomar, sjukdomsförebyggande åtgärder, psykosociala insatser för schizofreni samt lungcancer.

Nationella öppna jämförelser och utvärderingar

Socialstyrelsen kommer att använda såväl de hälso- och sjukvårdsövergripande indikatorerna som indikatorerna från de nationella riktlinjerna i återkommande nationella öppna jämförelser och som underlag för uppföljningar och utvärderingar av hälso- och sjukvården. Syftet är att öka tillgängligheten till information om hälso- och sjukvårdens processer, resultat och kostnader och målsättningen är att denna information i sin tur ska användas för förbättringar i hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen kommer också att utifrån de öppna jämförelserna, uppföljningarna och utvärderingarna ge tydliga rekommendationer till såväl landstingen som staten om områden där förbättringar av hälso- och sjukvården bör genomföras. Myndigheten kommer även att bedöma kvaliteten och effektiviteten i hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen har haft i uppdrag att utveckla två nationella kompetenscentrum för att samla och
sprida kunskaper samt stimulera utvecklingen inom områdena demens och demensvård samt
anhöriga till äldre. År 2008 startade Svenskt demenscentrum (SDC), med huvudmännen Stiftelsen
Silviahemmet och Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, och Nationellt kompetenscentrum
Anhöriga (NkA) med Fokus Kalmar, FoU Sjuhärad – Välfärd Högskolan i Borås,
Humanvetenskapliga inst. & eHälsoinstitutet vid Linnéuniversitetet, Anhörigas Riksförbund,
Hjälpmedelsinstitutet, Länssamordnarna för anhörigstöd i Norrland och Landstinget i Kalmar län
som huvudmän.
Socialstyrelsen har låtit utvärdera centrumens verksamheter och utsåg Linköpings universitet som
utvärderare i en lärande utvärdering. Uppdraget har letts av professor Lennart Svensson.
Upplägget av utvärderingen har skett i samverkan med Socialstyrelsen och centrumens
ledningar/medarbetare. Metoderna var kvalitativa intervjuer och enkäter. Tre analysseminarier har
anordnats. Fokus i frågeställningarna har legat på om centrumen uppnått: en kvalitetsmässig
substans i innehållet, en strategisk påverkan gentemot beslutsfattare, en spridning och ett
synliggörande av sitt material, samt att agera som intermediär mellan intressenter inom området.
Enkäterna besvarades av 800 (NkA:s) respektive 2 450 (SDC:s) personer, de flesta personal i
kommunal social-/omsorgsförvaltning. Största andelarna var för NkA anhörigkonsulenter och för
SDC deltagare i webbutbildningen Demens ABC. Två tredjedelar (i båda enkäterna) läste
nyhetsbreven, som över 95 % hade nytta av. Båda centrumens hemsidor och informationsmaterial
var i hög grad uppskattades. En stor majoritet ansåg att centrumens fortsatta existens var
nödvändig.
Utvärderingen fann att båda centrumen lyckats väl i spridning och synliggörande av sina
verksamheter. Konferenser och mötesdagar hade arrangerats. Informationsmaterial av hög
kvalitet hade spridits i hela landet. Hemsidorna var lättillgängliga och informativa.
NkA hade på en landsomfattande nivå byggt upp Blandade lärande nätverk vars verksamhet
byggde på att anhöriga, politiker, tjänstemän och anhörigsamordnare möttes och diskuterade
temafrågor. Nätverken inom respektive temaområden samordnades av en forskare och en
praktiker som tillhandhöll relevant och lättillgänglig forskning och som samlade in och
sammanställde kunskaper från diskussionerna.
SDC hade nått ut på en nationell nivå med sin utbildning Demens ABC, baserad på
Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom. Demens ABC har
i dagsläget genomgåtts av nästan 25 000 personer. Utbildningen har också bidragit till en stor
spridning då deltagarna ofta börjar prenumerera på SDC:s nyhetsbrev.
Politiker ute i landet var delvis nådda, bl.a. genom centrumens deltagande på partiernas kommunoch
landstingsdagar, men inte i stor omfattning. Dock fanns det riksdagspolitiker som lyssnade på
båda centrumen och även äldreministern sökte aktivt del av informationen. Flertalet intervjuade
ansåg att den största nyttan centrumen hittills lett till var att frågan lyfts och kommit på agendan
även bland höga beslutsfattare. En strategisk påverkan kan därmed anses vara uppnådd, vilket
även syns i att de båda centrumen fått nya uppgifter. Både SDC och NkA hade svårigheter att nå
ut till landstingen, särskilt till läkarkåren. Tydliga strategier för framtiden att nå ut till grupper
som läkare, studerande och politiker fanns dock hos båda centrumen.
Forskningsanknytningen i informationsmaterialet var god hos båda centrumen och kontakten med
forskningen inom respektive område var mycket väl tillgodosedd. Inom båda centrumen fanns
3
forskare, även om forskning inte ingick i uppdragen. Den djupare förståelsen för frågorna fanns
på så sätt att flera medarbetare hade en bakgrund ute i verksamheter. Utvärderingens fann därmed
en hög grad av substans i centrumens innehåll och arbete. Båda centrumen har en stark vilja att
påverka för att demensvård respektive anhörigstöd ska bli välkända ämnen för politiker och
allmänhet samt för att vård och stöd ska fungera bättre ute i praktiken. Framförallt har de en vilja
att hjälpa andra, t.ex. ideella organisationer, att påverka genom att bidra med tillförlitlig kunskap.
Utvärderingens samlade bedömning av svar i intervjuer och enkäter var att de positiva svaren om
båda centrumen var helt överskuggande, det framkom få negativa uppfattningar. En negativ sak
var emellertid att flera intervjuade och svarande på enkäten saknade information om andra
anhöriggrupper (än anhöriga till äldre) från NkA. En stark opinion fanns för att NkA:s uppdrag
skulle utökas till att gälla samliga anhöriga. Utvärderingen delar den uppfattningen till fullo då
det finns risk för förvirring och oklarheter hos allmänhet och kommun-/landstingspersonal när de
inte hittar den önskade informationen om anhöriga hos ett kompetenscentrum för anhöriga.
Utvärderingen ser flera framgångsfaktorer som förklarar de båda centrumens framgångar:
En kunnig och engagerad ledning och involverade medarbetare i båda fallen.
Ett öppet klimat som stimulerar till egna initiativ.
Utvecklade kontakter med relevanta aktörer, till stora delar skapade redan
före start vilket gett vinster i form av bra kontaktnät för påverkan.
Förmågan att skapa legitimitet hos forskarsamhället.
En stor efterfrågan på kunskap från omgivningen, där centrumen fyllt ett
vakuum som intermediärer mellan forskning och praktik.
Förmågan att ständigt lära av gjorda erfarenheter och att vidareutveckla
verksamheten.
Socialstyrelsens goda stöd har gett en bra bas för uppbyggnaden av centrumen.
Centrumen saknar inte framtida utvecklingsområden. NkA har ett utvecklingsområde i att utöka
sina målgrupper till samtliga anhöriga. Båda centrumen har en stor utmaning inför framtiden i att
påverka för att forskningen styr mot att de många vita fläckarna på kunskapskartan blir fyllda.
Påverkan på det formella utbildningssystemet i att där få in utbildningar om demens och anhöriga
är en viktig uppgift för framtiden. NkA ser en utmaning i att lyfta frågan till samhällsnivån för att
nå en anhörigvänlig vård och omsorg och påverkan av arbetslivet. SDC ser en utmaning i att med
fortsatt hög kvalitet kunna möta upp en ökad efterfrågan av rådgivning.
Båda verksamhetsledarna ansåg att de fått ett gott och tillräckligt stöd från Socialstyrelsen under
etableringsfasen av centrumen. Kontakten hade varit mycket god, det hade varit ett "äkta
samarbete" med en bra dialog. I framtiden, ansåg centrumen, borde dock finansieringen höjas och
indexregleras så att mer insatser kunde utföras där de såg stora behov. Utvärderingen finner att
Socialstyrelsens agerande under hela fasen bör utgöra en god modell inom myndigheten – och
även spridas som ett lärande exempel till andra myndigheter.
Utvärderingens övergripande slutsats är att det finns goda skäl för att de båda centrumen ska få
fortsätta med, och vidareutveckla, sina verksamheter i ett mer långsiktigt perspektiv, vart och ett
efter sina olika förutsättningar och med delvis skilda strategier. Båda har svarat väl upp mot det
stora trycket från samhället på mer kunskap och de kommer att behövas framöver eftersom dessa
frågor fortsätter att vara aktuella i allt högre grad.

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd innehåller 43 rekommendationer. I tillstånds- och åtgärdslistan ovan finns samtliga tillstånd och åtgärder presenterade.

Centrala rekommendationer som medför ekonomiska och organisatoriska konsekvenser

Socialstyrelsen bedömer att rekommendationerna om samordnade åtgärder, familjeinterventioner, psykologisk behandling och arbetslivsinriktad rehabilitering är de som får störst konsekvenser. Dessa rekommendationer kommer få såväl ekonomiska som organisatoriska konsekvenser, då de ställer krav på förändringar av hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens organisationsstruktur samt investeringar i personal och kompetens.

Socialstyrelsens bedömningar av rekommendationernas ekonomiska och organisatoriska konsekvenser har utgått från den verksamhet som hälso- och sjukvården och socialtjänsten bedriver i dag. Informationen om vilka åtgärder som utförs och i vilken utsträckning dessa utförs är dock ofta bristfällig, vilket gör bedömningen svår.

Flera åtgärder som Socialstyrelsen rekommenderar har utvecklats internationellt och är nya för psykiatrin och socialtjänsten. Under arbetet med framtagandet av de nationella riktlinjerna för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd har det blivit tydligt att det finns ett behov av att utveckla en organisation och modeller för hur ny kunskap ska kunna omsättas i praktiken.

Samordnade åtgärder tidigt – och även senare

Socialstyrelsen rekommenderar samordnade åtgärder som omfattar samhällsbaserad uppsökande vård och omsorg enligt den så kallade ACT-modellen (Assertive Community Treatment) med tillägg av familjeinterventioner och social färdighetsträning för personer som är nyinsjuknade i psykossjukdom. Dessa åtgärder tycks ge positiva effekter på möjligheten att ha ett självständigt boende och att personen tillbringar färre dagar på sjukhus.

Socialstyrelsen rekommenderar även så kallad intensiv case management enligt ACT-modellen för personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd som är högkonsumenter av vård, riskerar att ofta bli inlagda på psykiatrisk vårdavdelning eller avbryter vårdkontakter. Jämfört med sedvanlig behandling minskar åtgärden antalet vårdtillfällen, dagar på sjukhus, risken för hemlöshet och arbetslöshet samt ger en större stabilitet i boendet.

Rekommendationerna kräver ökad samverkan mellan hälso- och sjukvården (psykiatrin) och socialtjänsten. På kort sikt innebär rekommendationen ökade kostnader för både hälso- och sjukvården och socialtjänsten, framför allt för utbildning, handledning och eventuellt personaltillskott. På längre sikt bedömer Socialstyrelsen dock att kostnaderna kommer vara oförändrade eller lägre jämfört med i dag bland annat genom minskade kostnader för sjukhusvård.

Familjeinterventioner

Socialstyrelsen rekommenderar familjeinterventioner till personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd som har kontakt med sin familj eller närstående. Insatsen minskar återfall och inläggning på sjukhus och tycks förbättra personens sociala funktion och livskvalitet samt det känslomässiga klimatet i familjen.

Rekommendationen medför ökade kostnader till en början för kompetensutveckling för personalen och ett eventuellt ökat personalbehov. På sikt bedömer Socialstyrelsen dock att kostnaderna bli oförändrade eller lägre jämfört med i dag som en följd av en mer samordnad och flexibel verksamhet, och som en följd av ett minskat antal återfall och inläggningar på sjukhus.

Tillgång till psykologisk behandling med kognitiv beteendeterapi

Socialstyrelsen rekommenderar att hälso- och sjukvården erbjuder individuell kognitiv beteendeterapi (KBT) till personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd med så kallade kvarstående symtom. Huvudskälet till rekommendationen är att behandlingen visar positiva effekter på kvarstående symtom och på centrala problem för individen. Hälso- och sjukvården kan även erbjuda musikterapi när personer har behov av så kallade icke-verbala terapiformer.

Socialstyrelsen är medveten om att det råder stor brist på personal med adekvat kompetens inom kognitiv beteendeterapi. Rekommendationen ställer krav på att varje landsting och region gör en analys av nuläget när det gäller tillgång till personal med rätt kompetens och hur man utformar effektiva behandlingar. Socialstyrelsen bedömer att kostnaderna för hälso- och sjukvården ökar på kort sikt, men kostnaderna förväntas sedan återgå till befintliga nivåer alternativt till en lägre nivå.

Arbetslivsinriktad rehabilitering i samverkan

Socialstyrelsen rekommenderar arbetslivsinriktad rehabilitering enligt IPS-modellen, då metoden är bättre än arbetsförberedande träningsmodeller när det gäller att skaffa arbete åt personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd som har en vilja och motivation till ett arbete.

Ansvaret för arbetslivsinriktad rehabilitering ligger i dag hos flera olika myndigheter i Sverige. Det är inte givet hur den rekommenderade åtgärden ska placeras in i det svenska vård- och stödsystemet. Det finns därmed ett behov av att fortsätta med försöksverksamheter i samverkan mellan olika berörda myndigheter. En förutsättning för att kunna genomföra rekommendationen är att hälso- och sjukvården och socialtjänsten samverkar och har kontakt med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Socialstyrelsen bedömer att kostnaderna till en början kommer att öka för hälso- och sjukvården och socialtjänsten i och med att personalen behöver fortbildning och handledning samt en förändrad organisation. På sikt kommer dock kostnaderna för hälso- och sjukvård, socialtjänst och andra delar av samhället att minska.

Brist på datakällor försvårar uppföljningen

Socialstyrelsen har utarbetat 22 indikatorer för uppföljning inom det psykosociala området för personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd.

Ett stort problem för uppföljningen inom det psykosociala området är att det i dag saknas datakällor. Bristen på datakällor gör att uppföljningen av de åtgärder som rekommenderas i riktlinjerna till stor del får begränsas till om den psykiatriska verksamheten och socialtjänsten i dag kan erbjuda dessa insatser. En utveckling av datakällor pågår och på sikt kommer sådana indikatorer att utformas som kan ge kunskap om de processer som används på det psykosociala området och vilka resultat de ger.

Några indikatorer som föreslås är i nuläget inte möjliga att följa på nationell nivå. De bör dock börja användas i uppföljningen av den psykiatriska verksamheten och socialtjänstens verksamhet för personer med psykisk funktionsnedsättning. Sammanlagt har 15 nationella indikatorer tagits fram för uppföljning av den psykiatriska verksamheten och 12 nationella indikatorer för socialtjänstens verksamhet för personer med psykisk funktionsnedsättning. Dessutom föreslås fyra mer generella indikatorer för att spegla resultatet av huvudmännens åtgärder på det psykosociala området.

Som ett led i säkerställandet av trygghet, lämplighet och etik i utövande av sörjandestöd i Sverige har vi som forskare och praktiskt verksamma på detta område studerat andra länders regelverk. Då vi anser, att Storbritannien och Nordirland (refereras i texten till U.K.) kommit långt i detta hänseende - och vi också beretts tillfälle att på plats ta del av engelska stödorganisationers arbetssätt och vägledande regler - vill vi gärna vidarebefordra dokumentet och regelverket " Standards for Bereavement Care in the UK", i svensk version "De nationella riktlinjerna för sörjandestöd i Storbritannien och Nordirland". Detta sker med de engelska upphovsmännens samtycke och förhoppning om att värna om sörjandestödet även utanför deras hemland. (Engelsk titel: Standards for Bereavement Care in the UK).

Socialstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att långsiktigt säkerställa
verksamhet i form av ett nationellt kompetenscentrum för anhörigstöd samt
ett nationellt kompetenscentrum inom demensområdet.
Nationellt kompetenscentrum Anhöriga (NkA) och Svenskt Demenscentrum
(SDC), som inrättades 2008, har sedan starten bedrivit sin verksamhet
utifrån ettåriga regeringsuppdrag. Socialstyrelsen ansvarar för ett flertal
andra nationella centrumbildningar med olika karaktär och förvaltning. I
jämförelsesyfte har erfarenheterna från två andra centrumbildningar sammanställts.
De är Nationellt Kunskapscenter för dövblindfrågor (NKCdb) och
Nationella funktionen för sällsynta diagnoser (NFSD), vilka båda har ett
uppdrag av likartad karaktär som NkA och SDC. Förvaltningen av NKCdb
och NFSD bygger på upphandling.
Erfarenheterna visar att upphandling av nationell kompetenscentrumverksamhet,
medför påtagliga svårigheter. Det främsta skälet är att det saknas
konkurrerande anbudsgivare. Därmed blir inte upphandling ett verktyg för att
driva fram bästa möjliga kvalitet. Ett vanligt ska- krav vid upphandling, är att
anbudsgivaren ska ha erfarenhet av motsvarande verksamhet, något som
oftast inte finns. Eftersom det heller inte handlar om konkurrens om pris, dvs.
ersättning för att driva verksamheten, faller också denna anbudsskiljande
faktor bort. Det är Socialstyrelsens erfarenhet att upphandling är en resurskrävande
uppgift, både för Socialstyrelsen och anbudsgivare, till ringa
nytta.
En verksamhet som har ettårig finansiering har svårt att utvecklas långsiktigt.
Både NkA och SDC med sina utvidgade uppdrag kan svårligen leva upp
till uppdragen på en sådan osäker ekonomisk grund. NkA och SDC har under
de åtta år de funnits, byggt upp mycket omfattande nätverk av kontaker,
något som skulle raseras om en annan aktör fick uppdraget.
Mot denna bakgrund, bedömer Socialstyrelsen, för att långsiktigt säkerställa
verksamheten, att Nationellt kompetenscentrum Anhöriga (NkA) och
Svenskt Demenscentrum (SDC) bör få en treårig statsbidragsfinansiering.
Socialstyrelsen ska följa upp och utvärdera att verksamheterna bedrivs i
enlighet med uppdragen. Socialstyrelsen anser att en utvecklad uppföljning
och utvärdering kan vara ett sätt att kvalitetssäkra verksamheterna. Därför
har Socialstyrelsen tagit fram ett förslag på hur en årlig uppföljning av
verksamheterna skulle kunna genomföras. Genom uppföljning och utvärdering
av verksamheterna får Socialdepartementet och regeringen en fortlö-
pande information om verksamheternas resultat.

Syftet med projektet var att starta ett nationellt kunskapsnätverk inom området psykiska funktionshinder och hjälpmedel. Kunskapsnätverket ska fungera som utbildare inom området, visa på arbetsmetoder för utprovning av hjälpmedel, ge information, råd och stöd i förskrivningsprocesser och utgöra en mötesplats för olika aktörer inom området psykisk ohälsa

Detta nationella kunskapsstöd ska stödja vårdgivarna att utveckla den palliativa vården, underlätta uppföljning och kvalitetssäkring samt tillgodose en likvärdig vård för patienterna. Socialstyrelsens kunskapsstöd och det nationella vårdprogrammet för palliativ vård, som tagits fram av professionen själv, kompletterar varandra och kan tillsammans utgöra en gemensam grund för ett gott omhändertagande av personer i livets slutskede.

De primära målgrupperna för kunskapsstödet är beslutsfattare inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, såsom politiker, chefstjänstemän och verksamhetschefer. En annan viktig målgrupp är professionen.

Kunskapsstödet fokuserar på palliativ vård i livets slutskede.

En gemensam uppfattning om vårdens innehåll underlättar samordning

En god palliativ vård utgår från de fyra hörnstenarna symtomlindring, multiprofessionellt samarbete, kommunikation och relation samt stöd till närstående. Vården ska omfatta alla, oavsett ålder och diagnos.

För att underlätta planering, ansvarsfördelning och samordning mellan olika aktörer behöver hälso- och sjukvården och socialtjänsten utforma sin palliativa vård och omsorg efter de fyra hörnstenarna och ha en gemensam utgångspunkt i processen för god palliativ vård.

Det har också betydelse att hälso- och sjukvården och socialtjänsten använder termer och definitioner om palliativ vård på ett konsekvent och systematiskt sätt. Det är en förutsättning för förbättrad informationsöverföring och dokumentation, och därmed för en säker vård för patienten. För att underlätta detta arbete har Socialstyrelsen har tagit fram ett antal termer och definitioner om palliativ vård i livets slutskede.

En anpassad palliativ vård

Den palliativa vården i livets slutskede behöver vidgas till att omfatta fler diagnoser än cancer, som den palliativa vården traditionellt har utgått från, och integreras i vården av kroniska sjukdomar. Det är angeläget för att bland annat kunna möta de äldres behov. Symtomlindring, självbestämmande, delaktighet och det sociala nätverket är väsentliga delar för livskvaliteten och för en god vård i livets slutskede.

Barn som får palliativ vård behöver, precis som vuxna, vårdas utifrån sina individuella behov. Det är angeläget att personal inom vård och omsorg som ger palliativ vård till barn har kunskap om och kompetens i att kommunicera med barn.

Samordning krävs på alla nivåer

Samordning är en grundläggande förutsättning för en god palliativ vård. Hälso- och sjukvården och socialtjänsten ska samordna sina olika insatser så att vården och omsorgen blir av god kvalitet för den enskilda patienten.

Svårt sjuka personer är ofta särskilt beroende av god kontinuitet i vård och omsorg. Vid livshotande tillstånd ska en fast vårdkontakt utses och den fasta vårdkontakten ska vara legitimerad läkare. Inom kommunal hälso- och sjukvård där det inte finns läkare ska den medicinskt ansvariga sjuksköterskan se till att det finns rutiner för att läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal kontaktas när en patients tillstånd fordrar det.

Hälso- och sjukvården ska också ge information och samråda med patienten om olika behandlingsalternativ. Det har betydelse att informationen anpassas efter personens förmåga att ta till sig det som sägs.

Närstående har rätt att få stöd

Socialtjänsten ska erbjuda stöd till personer som vårdar eller stöder en närstående som är långvarigt sjuk, äldre eller har en funktionsnedsättning. När det gäller barn som har en svårt sjuk och döende förälder ska hälso- och sjukvården uppmärksamma barnets behov av information och stöd.

Det är viktigt att hälso- och sjukvården och socialtjänsten tar ställning till hur ett stöd till närstående bör utformas.

Etiska frågor är centrala i palliativ vård

Vård i livets slutskede kräver ofta etiska överväganden. Det är därför angeläget att vård- och omsorgspersonal får kunskap om etiska principer, förhållningssätt och bemötande, och får möjlighet att samtala om etiska frågor.

Rekommendationer om specifika åtgärder

Socialstyrelsens rekommendationer för palliativ vård i livets slutskede omfattar cirka 30 rekommendationer om specifika åtgärder. Rekommendationerna har tagits fram enligt processen för nationella riktlinjer och fokuserar på symtomlindring och kommunikation.

Socialstyrelsens rekommendationer avser att bidra till att hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens resurser används effektivt, fördelas efter behov samt styrs av systematiska och öppna prioriteringsbeslut. Rekommendationerna ska främst ge vägledning för beslut på gruppnivå.

Några rekommendationer har Socialstyrelsen bedömt som särskilt centrala ur ett styr- och ledningsperspektiv. Det gäller exempelvis rekommendationerna om att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda

fortbildning och handledning i palliativ vård till personal inom vård och omsorg, i syfte att lindra symtom och främja livskvalitet hos patienter i livets slutskede
regelbunden analys och skattning av smärta hos patienter som har smärta i livets slutskede samt strukturerade bedömningar av patientens symtom, i syfte att ge patienten en så adekvat symtomlindring som möjligt
samtal med patienter om vårdens innehåll och riktning i livets slutskede, i syfte att förebygga oro och missförstånd samt förbättra livskvaliteten hos personer i livets slutskede.
Rekommendationerna och bedömningarna kan få konsekvenser för vården och omsorgen

Socialstyrelsen uppskattar att bedömningarna och rekommendationerna i kunskapsstödet kan få betydande organisatoriska och ekonomiska konsekvenser för hälso- och sjukvården och socialtjänsten, eftersom tillgången till palliativ vård i dag är liten i jämförelse med behovet. Dessutom är den ojämnt fördelad över landet.

När det gäller konsekvenser för rekommendationer om specifika åtgärder bedömer Socialstyrelsen att rekommendationerna om fortbildning och handledning av personal som ger palliativ vård kan få betydande ekonomiska konsekvenser för hälso- och sjukvården och socialtjänsten, eftersom de gäller en så stor grupp. Kostnadsökningen är dock svår att beräkna eftersom det beror på hur många som deltar och hur omfattande fortbildningen och handledningen är.

Rekommendationerna om smärtanalys och regelbunden smärtskattning samt regelbunden användning av symtomskattningsinstrument kan leda till ökade kostnader på kort sikt. Kostnaderna gäller då främst utbildning av personal, anpassning av symtomskattningsinstrument till lokala förhållanden och utveckling av rutiner för användning och dokumentation.

Rekommendationen om att erbjuda samtal med patienter om vårdens innehåll och riktning i livets slutskede kan leda till en kostnadsbesparing för hälso- och sjukvården. Tidsåtgången för samtalen i sig leder endast till marginellt ökade kostnader.

Indikatorer och datakällor

Socialstyrelsen har tagit fram förslag på sex indikatorer och tre utvecklingsindikatorer som ska kunna spegla kvaliteten i den palliativa vården. Indikatorerna ska kunna användas som underlag för uppföljning och utveckling av verksamheter samt för öppen redovisning av hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens strukturer, processer, resultat och kostnader.

Ett stort problem för uppföljningen av den palliativa vården är att det i dag saknas datakällor. Det visar bland annat Socialstyrelsens kartläggning av information om personers sista tid i livet från sex olika nationella kvalitetsregister.

Socialstyrelsens bedömning är att de nationella registren kan förbättras, både när det gäller generell information om de avlidna och när det gäller specifikt information om palliativ vård. Till exempel saknas ofta information om var personer avlider, och särskilda palliativa vårdinsatser redovisas i mycket liten utsträckning i registren. En bidragande orsak kan vara att klassifikationen av vårdåtgärder (KVÅ) för närvarande inte medger någon noggrannare beskrivning av vad som görs.

HabQ är ett samarbete mellan föreningen Sveriges habiliteringschefer och flertalet regioner/landsting samt Hälsouniversitetet - Avdelningen för fysioterapi i Linköping.

Om tillsyn på natten för äldre personer med hemtjänst. Projektet "Nattfrid" handlade om att erbjuda äldre personer i eget boende tillsyn på natten med hjälp av en webbkamera istället för eller som ett komplement till tillsyn genom personligt besök. Under perioden september 2011 till och med oktober 2012 genomfördes projektet i tre kommuner, Göteborg, Järfälla och Varberg. 23 personer fick tillsyn på natten via webbkamera. Rapporten innehåller en utvärdering av projektet. FoU-enheterna FoU i Väst/GR och FOU har undersökt de äldre personernas, anhörigas och nattpersonalens upplevelser av tillsyn via webbkamera. De har också gjort en kostnadsmässig jämförelse mellan de båda formerna av tillsyn.

Anhörigkonsulenterna i stadsdelarna Enskede-Årsta-Vantör, Farsta, Skarpnäck
och Södermalm, tillsammans med minnesmottagningen vid Capio geriatrik på
Dalens sjukhus, genomförde under hösten 2012 en navigeringskurs för anhöriga.
Målgruppen var anhöriga till personer som nyligen genomgått en minnesutredning.
Syftet med kursen var att ge deltagarna kunskaper om demenssjukdomar
och information om vilka resurser kommun och landsting har för att möta upp de
drabbades och anhörigas behov.
Navigeringskursen gavs som en föreläsningsserie vid sju tillfällen på torsdagseftermiddagar.
Varje tillfälle varade ungefär 90 minuter och genomfördes i minnesmottagningens
lokaler. I navigeringskursen gavs information om demenssjukdomar,
kognition och bemötande, hjälpmedel, krisbearbetning samt om kommunens
stöd till anhöriga.
Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum fick ett uppdrag att undersöka om navigeringskursen
tillför anhöriga användbar kunskap och ger dem en bättre navigeringsförmåga
i den vård och omsorg som erbjuds.
Undersökningen genomfördes med hjälp av intervjuer med deltagare och anordnare
före och efter navigeringskursen, samt med deltagarna sex månader efter
kursens avslut.
Deltagarna uppskattade navigeringskursen. En majoritet trodde att kursen gjort
dem bättre rustade att möta framtida utmaningar. Att kursen vände sig till både
barn, barnbarn och vänner förutom make/maka var också uppskattat. Samtidigt
var både deltagarna och anordnarna överrens om att navigeringskursen kan och
bör utvecklas.
För kursansvariga är det viktigt att rikta fokus på att för att kunna navigera behöver
anhöriga, förutom kunskap om själva sjukdomen, hjälpmedel och bemö-
tande, även kunskap om hur den vård och omsorgssituation ser ut som de ska
navigera i efter det att minnesutredningen är klar.
I rapporten ges ett antal förslag till förbättring och utveckling av navigeringskursen.
För att öka antalet deltagare bör ett formaliserat erbjudande om kursen ges
till samtliga anhöriga i samband med utskrivning från minnesmottagningen.
Kurstiderna behöver anpassas till förvärvsarbetande anhöriga som nu har svårt
att komma ifrån arbetet. Ett kurskompendium bör tas fram för att hålla informationen
aktuell. Föreläsarskaran behöver breddas utanför kretsen anhörigkonsulenter
och personal från minnesmottagning, t.ex. primärvård, biståndshandläggare
och ansvariga från dagvårdverksamheter, hemtjänst och särskilt boende.

The need for support and participation in treatment of relatives to voluntarily and compulsorily admitted patients was addressed in a study of the quality of mental health services in two Swedish county councils. The aims of the study were to investigate differences in the above aspects between subgroups of relatives, the differences between two years of investigation, 1986 and 1991, and the differences between relatives of voluntarily and compulsorily admitted patients. The relatives investigated consisted of 79 spouses, 118 parents and 31 grown-up children. The results showed that there were only minor differences between the subgroups concerning their participation in care. Grown-up children experienced significantly less need of support and received less help for this need. In 1991, relatives participated more in the care situation, were more interested in support with regard to their own life situation, and also showed more positive attitudes towards the psychiatric services than in 1986. The relatives of the voluntarily admitted patients felt more involved in the patient's treatment, whereas the relatives of those compulsorily admitted felt less involved and perceived obstacles to admission.

Abstract
Children who witness parental homicides are emotionally traumatized, stigmatized, and deeply scarred by a terrifying event. They often exhibit debilitating symptoms comparable to those of posttraumatic stress disorder. As attention is focused on the deceased and on the perpetrator of the crime, the child witnesses inadvertently become the neglected victims. A case report of two such children who observed their mother being murdered by their father is presented. Theories of psychosocial development and social learning guided the assessment and intervention phases. Behavioral and expressive therapeutic treatment strategies that helped the children work through the resultant anxiety and underlying grief are delineated, and family intervention practices that served to improve interaction and communication patterns are described. Further discussion focuses on the potential intergenerational cycle of violence and on a sociocultural perspective of family violence within an ecological framework.

Children who witness parental homicides are emotionally traumatized, stigmatized, and deeply scarred by a terrifying event. They often exhibit debilitating symptoms comparable to those of posttraumatic stress disorder. As attention is focused on the deceased and on the perpetrator of the crime, the child witnesses inadvertently become the neglected victims. A case report of two such children who observed their mother being murdered by their father is presented. Theories of psychosocial development and social learning guided the assessment and intervention phases. Behavioral and expressive therapeutic treatment strategies that helped the children work through the resultant anxiety and underlying grief are delineated, and family intervention practices that served to improve interaction and communication patterns are described. Further discussion focuses on the potential intergenerational cycle of violence and on a sociocultural perspective of family violence within an ecological framework.

eywords:
parental involvement;children with complex health care needs;role negotiation;nursing roles;community-based care
Negotiating lay and professional roles in the care of children with complex health care needs

Background. Children with complex health care needs are now being cared for at home as a result of medical advances and government policies emphasizing community-based care. The parents of these children are involved in providing care of a highly technical and intensive nature that in the past would have been the domain of professionals (particularly nurses).

Aims of the paper. To assess how the transfer of responsibility from professionals to parents was negotiated, the tensions and contradictions that can ensue, and the implications for professional nursing roles and relationships with parents.

Design. Using a Grounded Theory methodology, in-depth interviews were conducted with 23 mothers, 10 fathers and 44 professionals to gain insight into the experience of caring for children and supporting families in the community.

Findings. From the parents' perspective, their initial assumption of responsibility for the care of their child was not subject to negotiation with professionals. Prior to discharge, parents' feelings of obligations, their strong desire for their child to come home, and the absence of alternatives to parental care in the community, were the key motivating factors in their acceptance of responsibility for care-giving from professionals. The professionals participating in the study had concerns over whether this group of parents was given a choice in accepting responsibility and the degree of choice they could exercise in the face of professional power. However, it was following the initial discharge, as parents gained experience in caring for their child and in interacting with professionals, that role negotiation appeared to occur.

Conclusion. This study supports other research that has found that professionals' expectations of parental involvement in the care of sick children role can act as a barrier to negotiation of roles. In this study, parental choice was also constrained initially by parents' feelings of obligation and by the lack of community services. Nurses are ideally placed to play the central role not only in ensuring that role negotiation and discussion actually occurs in practice, but also by asserting the need for appropriate community support services for families. Being on home territory, and in possession of expertise in care-giving and in managing encounters with professionals, provided parents with a sense of control with which to enter negotiations with professionals. It is important that changes in the balance of power does not lead to the development of parent–professional relationships that are characterized by conflict rather than partnership.

The study concerns the needs assessment processes that older persons undergo to gain access to home care. The participation of older persons, their relatives and municipal care managers was studied from a communicative perspective. The assessment meetings functions as formal problem-solving events. The older persons´ accounts are negotiated discursively in interaction. Various storylines are used by the older persons and their relatives whether they view home care as an intrusion, as a complement or as a right. In case of divergent opinions the older person has the final say as prescribed by the Swedish social service act. One conclusion is that the role of relatives is not defined and a family perspective is not present. In the study the institutional structure of the assessment process was also analyzed. Older persons are processed into clients; their needs are fitted within the framework of documentation and institutional categories. In the transfer of talk to text all the particulars are not reflected and two types of documentation was identified; a fact-oriented objective language or an event-oriented personal language. Care management models and a managerialist thinking has influenced the assessment process by bureaucratisation of older people trough people processing, which is in contradiction to the individual-centric perspective prescribed by the law. The introduction of care management models in gerontological social work has lead to an embedded contradiction and constitutes a welfare political dilemma. Improved communicative methods are needed in order to achieve a holistic assessment situation.

The study concerns the needs assessment processes that older persons undergo to gain access to home care. The participation of older persons, their relatives and municipal care managers was studied from a communicative perspective. The assessment meetings functions as formal problem-solving events. The older persons´ accounts are negotiated discursively in interaction. Various storylines are used by the older persons and their relatives whether they view home care as an intrusion, as a complement or as a right. In case of divergent opinions the older person has the final say as prescribed by the Swedish social service act. One conclusion is that the role of relatives is not defined and a family perspective is not present. In the study the institutional structure of the assessment process was also analyzed. Older persons are processed into clients; their needs are fitted within the framework of documentation and institutional categories. In the transfer of talk to text all the particulars are not reflected and two types of documentation was identified; a fact-oriented objective language or an event-oriented personal language. Care management models and a managerialist thinking has influenced the assessment process by bureaucratisation of older people trough people processing, which is in contradiction to the individual-centric perspective prescribed by the law. The introduction of care management models in gerontological social work has lead to an embedded contradiction and constitutes a welfare political dilemma. Improved communicative methods are needed in order to achieve a holistic assessment situation.

The study concerns the needs assessment processes that older persons undergo to gain access to home care. The participation of older persons, their relatives and municipal care managers was studied from a communicative perspective. The assessment meetings functions as formal problem-solving events. The older persons´ accounts are negotiated discursively in interaction. Various storylines are used by the older persons and their relatives whether they view home care as an intrusion, as a complement or as a right. In case of divergent opinions the older person has the final say as prescribed by the Swedish social service act. One conclusion is that the role of relatives is not defined and a family perspective is not present. In the study the institutional structure of the assessment process was also analyzed. Older persons are processed into clients; their needs are fitted within the framework of documentation and institutional categories. In the transfer of talk to text all the particulars are not reflected and two types of documentation was identified; a fact-oriented objective language or an event-oriented personal language. Care management models and a managerialist thinking has influenced the assessment process by bureaucratisation of older people trough people processing, which is in contradiction to the individual-centric perspective prescribed by the law. The introduction of care management models in gerontological social work has lead to an embedded contradiction and constitutes a welfare political dilemma. Improved communicative methods are needed in order to achieve a holistic assessment situation.

Studien tar sin utgångspunkt i de bedömningsprocesser äldre personer genomgår för att få tillgång till hjälp i hemmet. Bedömningsprocessen där äldre, deras anhö-riga och kommunala behovsbedömare deltog studerades ur ett kommunikativt perspektiv. Interaktionen vid behovsbedömningssamtalet fungerar som en pro-blemlösningsprocess. Den äldre personens redogörelse för behov förhandlas diskursivt i interaktionen och tre olika berättelselinjer identifierades, baserade på om de sökande betraktar hemtjänsten som ett intrång, som ett komplement och stöd eller som en rättighet. När olika åsikter uttrycks har de äldre sista ordet i enlighet med Socialtjänstlagens föreskrifter. En slutsats är att de anhörigas roll i behovsbedömningsprocessen inte är definierad och att ett familjeperspektiv sak-nas. I studien analyserades också bedömningsprocessens institutionella struktur. De äldre behovssökande processas till att bli klienter, deras behov anpassas till dokumentationens ramverk och kategoriseras i enlighet med institutionella kate-gorier. I transfereringen av tal till text redovisas inte samtliga element i samtalet. Två typer av utredningstext identifierades, den faktaorienterade och den händelse-orienterade. I studien diskuteras det marknadsekonomiska tänkande som kommit att påverka bedömningsprocessen genom byråkratisering vilket står i motsatsställ-ning till det individcentrerade perspektiv som lagen förespråkar. Introduktionen av marknadsmodeller i det gerontologiska sociala arbetet har medfört en inbyggd motsättning och utgör ett välfärdspolitiskt dilemma. Förbättrade kommunikativa metoder behövs för att uppnå en holistisk bedömningsprocess.

Den här boken handlar om en familj med ett svårt hjärnskadat barn och två friska småsyskon. Boken beskriver deras nioåriga resa. Vi får följa och lära oss om en liten men viktig grupp barn, känna ilska och sorg men också mycket hopp, glädje och stolthet. Vi följer familjens vardag i motgång och medgång. Kampen för en så bra vård som möjligt och ett innehållsrikt liv för den svårt hjärnskadade dottern. Vi får ta del av syskonens och föräldrarnas känslor och får en inblick i hur det är att leva med assistenter i hemmet under dygnets alla timmar. Boken berör många områden och det märks att författaren har fått möta mycket under åren.
Läs och upplev hur någonting som från början ser mycket mörkt ut blir allt ljusare. En stark och engagerande bok med fokus på möjligheter.

Known as "the bible" in its field, this classic text is an essential resource for students learning the field of clinical neuropsychology
This text provides timeless descriptions of all of the major syndromes, and updated information on assessment techniques and treatment
Suitable for use by professionals for clinical care and research, in educational settings for teaching and training, and by neuroscientists in many fields for reference information
Each of the authors has a unique clinical expertise, and all chapters are co-written
The book provides an up-to-date review of the current neuroscience research and clinical neuropsychology practice with many new references.
New to this Edition:

The new edition features structural and functional neuroimages in a color plate section
The new edition inludes newly developed testing batteries for specific issues such as frontal lobe and executive function evaluation

The birth of a baby with an impairment goes against dominant cultural ideals about a happy event. Therefore, the interaction between professionals and parents is particularly important, from the hospital maternity ward to the home. In this article, the author examines both the representations of neonatal impairments constructed by professionals and the consequent subject positions for these babies with impairments. The study is based on interview data collected among 19 staff members of one Finnish county hospital. The author analyzed the data by means of qualitative discourse analysis and concludes that it would be important for health care professionals to provide many-sided elements for parents to consider in the construction of the image of their baby other than traditional tragically and negatively biased cultural interpretations.

The next of kin play a decisive role in the care provided for patients. This and their unique experience of psychiatric care make it important to include them when defining quality of care. The aim of the present study was to describe how next of kin perceive the concept of quality of care in the case of psychiatric care. Twelve next of kin were included in a qualitative interview study and a phenomenographic approach was used for the analysis of the interviews. The next of kin described quality of care mainly from their own perspective but also to a large extent from the patient's perspective as well. Five descriptive categories resulted: dignity, security, participation, recovery, and health-promoting surroundings. Good relations and communication between staff, patients, and next of kin emerged as the central factors regarding the quality of psychiatric care. The next of kin asked for information about psychiatric illnesses and wanted to cooperate in the care. They avoid telling others about their family member's psychiatric illness because of a feeling of shame and guilt. Staff education regarding such feelings and stigmatization could be useful in furthering the understanding of the next of kin's distress and developing interventions to alleviate it. Clinical practice can be improved by guidelines and instruments developed on the basis of this study.

Aims and objectives. Describe next-of-kin's conceptions of medical technology in palliative homecare. Background. Next-of-kin to palliative patients are in an exposed position with increasing responsibility. The more involved they are in the care, the greater caregiver burden they describe. Medical technology has become increasingly common in palliative homecare, and previous research suggests that the devices transform the homes to a hospital ward, thus shifting responsibility from the personnel to the next-of-kin. Design. An explorative descriptive design with a phenomenographic approach was chosen to describe qualitatively different conceptions of the phenomenon medical technology. Method. Interviews with 15 next-of-kin to patients in palliative homecare were analysed in a seven-step process where 10 conceptions emerged in five description categories. Results. Medical technology in palliative homecare required next-of-kin's responsibility in monitoring or providing practical help. It also implied uncertainty among the next-of-kin because of worries about its safety or because of an improper handling. The technology trespassed on daily life because it restricted and affected the private sphere. Medical technology enabled comfort as it implied security and was a prerequisite for the patient to be cared for at home. It also required an adjustment to comprehend and manage the medical technology. Conclusions. Medical technology resulted in an increased caregiver burden and uncertainty among the next-of-kin. Although it meant restrictions and affected their social life, they had great confidence in its possibilities. Relevance to clinical practice. It is important to limit the amount of personnel and materials in the home to avoid trespassing on the family's daily life. Medical personnel also have to be sensitive to what next-of-kin have the strength to do and not use them as informal caregivers.

Nondirective counseling is to listen, support, and advise, without directing a client's course of action. It has been influenced by humanistic theories in the tradition of Carl Rogers, but techniques used in nondirective counseling are common in many forms of psychological counseling and treatment today. There are, however, few conclusions as to what the results of training nondirective counseling are. The purpose of the present thesis is to examine effects of nondirective counseling training, and to analyze how such effects are moderated by the characteristics of clients. Three quasi-experimental or experimental studies (Paper I­III) are presented. In Paper I, trained and untrained insurance company employees were compared on their Reflective listening (RL; a subskill of nondirective counseling) skills before and after a training program. Training increased RL, and the skills were transferred to authentic settings. Trained employees were, however, not evaluated differently than untrained. In Paper II, psychology students were compared before and after RL training of three time lengths. All training times increased skills equally, but clients disclosed more information to those with longer training, the students remembered the information better, and external judges perceived the therapeutic relationship as better, especially if the judge was socially competent. In Paper III, two nondirective counseling techniques, RL and open-ended questions, were evaluated by judges who differed in social skills and cognitive ability. RL received positive ratings, whereas open-ended questions did not, and the judges' ratings were moderated by their social skills and cognitive ability. In the Discussion, it is proposed that even short training has effects, that trained skills generalize to authentic contexts, but that the usefulness of the examined subskills of nondirective counseling depends on client characteristics such as social skills and cognitive ability.

This article describes an exploratory study that examined the perspectives of practitioners who spend much of their working day listening to and in some ways "interpreting" for people with severe intellectual disabilities. On the basis of focus group interviews with 23 professional disability-sector workers, including speech therapists, psychologists, and human service workers, the article reports on the importance of a practitioner's values and experience in successful interactions with individuals who rely on self-developed nonsymbolic communication repertoires. The article includes a discussion of the likelihood of including individuals with severe intellectual disabilities in narrative research.

ormaliseringsprincipen handlar om funktionshindrades rätt till livsvillkor och vardagsmönster som ligger så nära de normala som möjligt. Sedan principen formulerades av Bengt Nirje i slutet av 1960-talet har den haft ett stort inflytande på handikappolitiken både i Sverige och i andra länder. Nirje har under årens lopp i artiklar på engelska presenterat och utvecklat principen. I denna bok presenteras dessa artiklar i uppdaterat skick för första gången på svenska och samlade i ett verk.

Principen utgår från att alla individers jämlikhet med den därav följande etiken som grund under livets gång. Särskilt nyskapande blev Nirjes betoning av utvecklingsstördas rätt till självbestämmande.

Principen är tvärvetenskaplig och kan därför studeras av högskolestuderande inom pedagogik, psykologi, socialpsykologi, kulturantropologi, sociologi samt omsorgsvetenskap. Den kan även vara av intresse för yrkesverksamma samt föräldrar till funktionshindrade.

Normaliseringsprincipen sätts i ett inledande kapitel in i sitt historiska sammanhang av Mårten Söder, som i ett avslutande kapitel även diskuterar dess betydelse för handikappolitik och handikappforskning.

Prognosen för barn som tidigt, före tolv års ålder, börjar med brott och annat normbrytande beteende är dyster. Jämfört med dem som debuterar först i tonåren är det normbrytande beteendet hos dessa individer ofta allvarligare och mer aggressivt. De fortsätter dessutom i högre grad med sitt normbrytande beteende som vuxna. Att hantera denna grupp medför omfattande kostnader för samhället och det finns både humana och ekonomiska vinster att göra med ökad kunskap, tidiga förebyggande insatser och behandling.

Ambitionen med denna bok är att göra internationell forskning i ämnet tillgänglig för en bredare publik. Här presenteras bland annat forskning om diagnostisering, förekomst, orsaks- och riskfaktorer, prognos för framtida problem, samt effektiv prevention och behandling av normbrytande beteende bland barn. Boken vänder sig främst till verksamma inom barn- och ungdomspsykiatri, socialtjänst och skola samt till forskare och studenter inom sociala och beteendevetenskapliga högskoleutbildningar, t.ex. socionom- och psykologprogram.

Prognosen för barn som tidigt, före tolv års ålder, börjar med brott och annat normbrytande beteende är dyster. Jämfört med dem som debuterar först i tonåren är det normbrytande beteendet hos dessa individer ofta allvarligare och mer aggressivt. De fortsätter dessutom i högre grad med sitt normbrytande beteende som vuxna. Att hantera denna grupp medför omfattande kostnader för samhället och det finns både humana och ekonomiska vinster att göra med ökad kunskap, tidiga förebyggande insatser och behandling. Ambitionen med denna bok är att göra internationell forskning i ämnet tillgänglig för en bredare publik. Här presenteras bland annat forskning om diagnostisering, förekomst, orsaks- och riskfaktorer, prognos för framtida problem, samt effektiv prevention och behandling av normbrytande beteende bland barn. Boken vänder sig främst till verksamma inom barn- och ungdomspsykiatri, socialtjänst och skola samt till forskare och studenter inom sociala och beteendevetenskapliga högskoleutbildningar, t.ex. socionom- och psykologprogram.

It is a challenge for registered nurses (RNs) to meet children and young people who have a parent diagnosed with cancer. These children often suffer from shock, anxiety, outrage, fear and stress. Recent studies indicate that when next of kin have a professional person to talk to, their wellbeing increases. Moreover, when these children are involved in their parent's care they also begin to trust the nurse caring for their parent. However, there is little known of how nurses respond to a child's needs. Thus, aim of this study was to describe RNs' experiences of encounters with children as next of kin to a parent diagnosed with cancer. A qualitative descriptive study based on semi-structured group interviews, with a latent content analysis was carried out. One theme, 'sense of security' including three categories 'balanced meeting', 'de-dramatize healthcare' and 'learn from one another' was identified. Beyond the categories, there are six sub-categories: 'sense of insecurity', 'caring approach', 'providing information', 'participation', 'processing and follow-up' and 'increased knowledge'. The findings of this study highlight the importance of strengthening the RN's ability to create a caring relationship with children as next of kin.

Utgångspunkten för denna rapport är ett uppdrag regeringen givit Statens
folkhälsoinstitut till att samla in, analysera och sprida kunskap om hur för-
äldrastöd av olika slag kan utformas för att göra verklig nytta.
Stöd till föräldrar kan både inriktas på föräldrarnas och på barnens
behov. Det som kommer föräldrarna till del gynnar ofta barnen, men detta
är inte givet. Mot denna bakgrund diskuteras i första hand insatser som är
inriktade på att tillgodose barns behov.

Sammanfattning
De var en lycklig familj med två barn i det vackraste landet Sverige. När det tredje barnet föddes förändrades allt. Det lilla barnet fick sin diagnos och familjen började kämpa med den nya situationen. Långsamt började familjen falla samman. Fotografen Anna Clarén har använt sin kamera som ett verktyg för dokumentation, men också som terapi och tröst. Resultatet är en djupgående och överväldigande berättelse om en familj och om autism som inte lämnar någon oberörd. Boken är en intim och djupt personlig fotografisk dokumentation av en familj i ett skede när livet plötsligt och fullständigt förändras

Vad är det som ligger bakom övergrepp mot en äldre familjemedlem som man vårdar? Är det helt och hållet situationsbundet till de yttre omständigheterna eller spelar subjektiva upplevelser och individuella egenskaper hos anhörigvårdaren någon roll? Det skriver Christen Erlingsson, lektor vid Linnéuniversitetet.

Att vara anhörigvårdare kan innebära stor börda, oro och stress. Dessa upplevelser anses vara konsekvenser av situationen runt omkring anhörigvårdaren, den sjuke familjemedlemmens diagnos, och tillgång till eller brist på samhällsresurser och stöd. En fråga är om denna tunga börda och stress kan leda till att övergrepp mot den sjuke begås. Det finns relativt lite forskning kring övergrepp mot äldre om man jämför med forskning inom andra former av familjevåld såsom kvinnofridsbrott och övergrepp mot barn. Vad gäller anhörigvårdandet och övergrepp har forskare endast kvalificerade gissningar att mellan 5–23 procent av anhörigvårdare begår övergrepp mot den de vårdar.

I USA genomfördes för några år sedan en forskningssammanställning med slutsatsen att det inte fanns något entydigt stöd för att konstatera ett samband mellan att vara anhörigvårdare och ökad risk för att övergrepp begås. En anledning till denna slutsats var att det är så få anmälda övergreppsfall jämfört med det stora antalet äldre som vårdas i hemmet av familj eller släktningar. Man kan spegla detta mot att många professionella vårdare, frivilliga och andra berörda personer uppfattar att anhörigvårdandet utan tvekan innebär en ökad risk för övergrepp. De menar att utifrån egna erfarenheter och sunt förnuft förstår man att de påfrestande situationer som skapas i anhörigvårdande situationer, till exempel där den sjuke lider av Alzheimers eller annan demenssjukdom, kan bli så pass provocerande att risken för övergrepp ökar. Till bilden hör att uppemot en femtedel av tillfrågade anhörigvårdare uppger att de fruktar att de en dag kommer att begå övergrepp mot den de vårdar.

En tredje infallsvinkel är att den övervägande majoriteten av anhörigvårdare aldrig begår övergrepp. Det finns anhörigvårdare som upplever positiv hälsa och tillfredsställelse med vårdandet där övergrepp inte förekommer trots påfrestande situationer. Andra anhörigvårdare däremot, som befinner sig i likartade situationer, upplever ohälsa, ökande frustration och som till slut hamnar i situationer där de begår övergrepp mot den sjuke. Man måste fråga sig; vad är det som ligger bakom övergrepp mot en äldre familjemedlem som man vårdar? Är det helt och hållet situationsbundet till de yttre omständigheterna eller spelar subjektiva upplevelser och individuella egenskaper hos anhörigvårdaren någon roll? Ett möjligt svar på dessa frågor upptäcktes överraskande nog under arbetet med en kunskapsöversikt om anhörigvårdares hälsa. Kunskapsöversikten, som togs fram av Nationellt kompetenscentrum Anhöriga, är en sammanställning av svenska forskningsrapporter med syftet att beskriva äldre anhörigvårdares hälsa i samband med att vårda en sjuk familjemedlem.

De allra viktigaste faktorerna som påverkar anhörigvårdarens hälsa, visade sig vara de egna föreställningarna om vårdandet samt upplevelsen av ömsesidighet i de personliga relationerna med den sjuke, andra familjemedlemmar och med stödpersonal. Kunskapsöversiktens resultat visade att ingångsläget för de flesta anhörigvårdare kan beskrivas som att successivt glida in i vårdandet. Under denna fas finns behov av att ständigt justera sitt eget liv. De sociala kontakterna försvinner alltmer och anhörigvårdaren lever ett krympande liv, blir mer och mer isolerad i en föränderlig situation präglad av oro och osäkerhet. Att oroa sig blir en del av vardagen. Anhörigvårdaren bär med sig grundläggande föreställningar om vårdandet, som till exempel "jag behövs", "det är min moraliska plikt att vårda och återgälda den hjälp jag tidigare fått" och "makarna är en enhet och bör stödja varandra". Resultatet visade att det verkar finnas två grupper med anhörigvårdare; en som upplever hälsa och en grupp som upplever ohälsa i form av ökande stress och utmattning.

Bland de anhörigvårdare som upplever hälsa, fanns ömsesidighet i de personliga relationerna och upplevelsen av att vara sedd i sin roll som anhörigvårdare och uppleva mening i vårdandet. Dessa anhörigvårdare bar med sig föreställningar som till exempel, "man får ta det som det kommer", "sjukdom är en del av livet och livet innebär ständig anpassning", "det finns andra än jag som också är anhörigvårdare", "det är viktigt att vara tillsammans med familjen och vänner", och "äkta vänner kommer att vara kvar och acceptera förändringarna". Vad gäller risken för att hamna i övergreppssituationer, är det den andra gruppen anhörigvårdare som är mest i blickfånget, det vill säga de som upplever ohälsa. Här saknas känslan av ömsesidighet i personliga relationer. Anhörigvårdaren kan istället uppleva personalens bemötande som respektlöst och känna sig nonchalerad och förbisedd. Dessa anhörigvårdare bär med sig en mängd föreställningar som till exempel "jag måste ständigt finnas till hands", "min sjuka anhörigas behov kommer i första hand och mina egna behov kommer i andra hand", "jag måste ordna mitt liv kring min anhöriges behov och visa ständig omtänksamhet", "om jag behöver hjälp blir det andra familjemedlemmar eller vänner som kommer att hjälpa mig", " barnen, grannar eller vänner får inte belastas", "barnen måste få leva sina egna liv", "ingen kan ersätta mig", och "ingen kan hjälpa mig i denna situation."

Sådana föreställningar binder fast anhörigvårdaren i en situation som innebär ständigt ökande oro, stress, och börda. Anhörigvårdaren kan till och med känna sig som fången i det egna hemmet men ändå välja att inte anförtro sig åt andra eller själv söka stöd eller hjälp. Anhörigvårdaren sörjer ett förlorat liv, kan känna sig ensam, isolerad, otrygg, oduglig och börja betvivla sin egen kompetens att vårda. Anhörigvårdarens situation präglas också av brist på livsglädje och känslor som skuld och maktlöshet, ökande hopplöshet och konstant ångest. Pressen att själv tillgodose alla den sjukes behov tillsammans med kraven på sig själv att ständigt vara närvarande leder till att anhörigvårdaren aldrig får tillräcklig med sömn och håller på att bli utmattad. Anhörigvårdaren upplever en övermäktig börda och obalans, och är på väg att tappa kontrollen och tippa över i utbrändhet.

Till bilden hör en ökande frustration där anhörigvårdaren har svårt att hålla tillbaka irritation. Nu finns en påtaglig risk att det går över gränsen och kan sluta i övergrepp mot den sjuke familjemedlemmen. Denna ödesdigra nedåtgående spiral kanske känns igen av många. Det är viktigt att erkänna den styrande roll som föreställningarna spelar för upplevelser och hantering av sitt anhörigvårdande. Nästa fråga vi behöver svara på gäller hur stödpersonal i samhället, och vi som står anhörigvårdaren närmast, kan nå fram till de anhörigvårdare som mest behöver hjälp och stöd. Det verkar som att de anhörigvårdare som har störst behov också är de som har minst tro på att hjälp finns. Kunskapsöversiktens resultat pekar på att en bra startpunkt vore att komma underfund med vilka föreställningar som anhörigvårdaren tar med sig in i vårdandesituationen. Oftast är vi inte ens medvetna om våra egna föreställningar eller hur dessa påverkar oss. Ett sätt är att erbjuda anhörigvårdaren och dennes familj att delta i hälsostödjande samtal. En modell för sådana samtal har utvecklats på Linnéuniversitetet i Kalmar som en del av familjefokuserad omvårdnad. Tillsammans med samtalsledare diskuterar familjer sina inneboende styrkor och resurser, föreställningar som antingen kan underlätta eller hindra att hälsan bibehålls, och om att skapa mening i den egna livssituationen.

Ännu viktigare är att samtal utgör ett stöd för att avtäcka hindrande föreställningar och på så sätt förebygga, så att vårdandet inte slutar i övergrepp. Kunskapsöversiktens resultat pekar på ett svar varför en anhörigvårdare kan begå övergrepp mot någon så nära som en familjemedlem. Men länken mellan anhörigvårdandet och övergrepp har än idag ingen fullständig förklaring och fortsatt forskning behövs. Det är extremt viktigt att vi som finns runt omkring känner igen och förstår anhörigvårdarens situation, utan att fördöma men med viljan att bryta anhörigvårdarens isolering, samt kunna erbjuda stöd. Som en mycket klok anhörigstödjare uttryckte det, "Det måste inte vara så märkvärdigt, utan man sätter sig helt enkelt ner och diskuterar tillsammans; varför blev det så här?"

Family-based treatments for adolescent substance abuse demonstrate efficacy and are becoming a treatment of choice. Family risk factors for substance abuse may present barriers to or suggest targets for modification during treatment. The sample included 149 adolescents presenting for substance abuse treatment and their parents. Structural equation modeling tested the hypothesis that parent psychological problems, parent substance use, and parenting behaviors influence adolescent psychological problems and substance use. This study is among the first to examine the unique impact of maternal and paternal variables on adolescent problems within one analytical model. Results indicated that parental psychological problems were directly associated with adolescent psychological problems after controlling for parent substance use and parenting behaviors. Paternal positive involvement and poor monitoring were also independently associated with adolescent substance use. Results suggest that both mothers' and fathers' symptoms of psychopathology play an important role in the symptoms of adolescents in treatment for substance abuse. Findings highlight the need for family-based assessment in adolescent treatment populations to address important clinical and research questions.

The present study: (1) examined relations between parent psychopathology and adolescent internalizing problems, externalizing problems, and substance use in substance-abusing families; and (2) tested family functioning problems as mediators of these relations. Structural equation modeling was used to estimate the independent effects of parent psychopathology and family functioning problems by parent gender. Participants included 242 parents in treatment for substance abuse and/or dependence and 59 of their coparents (16.9% in treatment for substance-abuse/dependence) from middle income households (SES: M = 4.7; SD = 2.1). Ratings were obtained for 325 adolescents (48% female; 27.8% non-Caucasian) between the ages of 10 and 18 years (M = 13.5 years; SD = 2.5 years). Parent psychopathology, family functioning problems, and adolescent problems were assessed with parent and coparent ratings on the Symptom Checklist (SCL-90)/Brief Symptom Inventory (BSI), the Family Relationship Measure, and the Child Behavior Checklist, respectively. Results indicated that maternal psychopathology was directly related to adolescent internalizing problems and substance use, but maternal perceptions of family functioning problems failed to mediate relations between maternal psychopathology and adolescent problems. By contrast, paternal perceptions of family functioning problems uniquely mediated relations between paternal psychopathology and adolescent externalizing problems. Findings underscore the importance of examining how mothers and fathers may differentially impact adolescent problems in substance-abusing families.

Objective: To examine adjustment in children of a parent with multiple sclerosis within a stress and coping framework and compare them with those who have 'healthy' parents. Subjects: A total of 193 participants between 10 and 25 years completed questionnaires; 48 youngsters who had a parent with multiple sclerosis and 145 youngsters who reported that they did not have a parent with an illness or disability. Method: A questionnaire survey methodology was used. Variable sets included caregiving context (e.g. additional parental illness, family responsibilities, parental functional impairment, choice in helping), social support (network size, satisfaction), stress appraisal, coping (problem solving, seeking support, acceptance, wishful thinking, denial), and positive (life satisfaction, positive affect, benefits) and negative (distress, health) adjustment outcomes. Results: Caregiving context variables significantly correlated with poorer adjustment in children of a parent with multiple sclerosis included additional parental illness, higher family responsibilities, parental functional impairment and unpredictability of the parent's multiple sclerosis, and less choice in helping. As predicted, better adjustment in children of a parent with multiple sclerosis was related to higher levels of social support, lower stress appraisals, greater reliance on approach coping strategies (problem solving, seeking support and acceptance) and less reliance on avoidant coping (wishful thinking and denial). Compared with children of 'healthy' parents, children of a parent with multiple sclerosis reported greater family responsibilities, less reliance on problem solving and seeking social support coping, higher somatization and lower life satisfaction and positive affect. Conclusions: Findings delineate the key impacts of young caregiving and support a stress and coping model of adjustment in children of a parent with multiple sclerosis.

Abstract
OBJECTIVE:
To examine adjustment in children of a parent with multiple sclerosis within a stress and coping framework and compare them with those who have 'healthy' parents.
SUBJECTS:
A total of 193 participants between 10 and 25 years completed questionnaires; 48 youngsters who had a parent with multiple sclerosis and 145 youngsters who reported that they did not have a parent with an illness or disability.
METHOD:
A questionnaire survey methodology was used. Variable sets included caregiving context (e.g. additional parental illness, family responsibilities, parental functional impairment, choice in helping), social support (network size, satisfaction), stress appraisal, coping (problem solving, seeking support, acceptance, wishful thinking, denial), and positive (life satisfaction, positive affect, benefits) and negative (distress, health) adjustment outcomes.
RESULTS:
Caregiving context variables significantly correlated with poorer adjustment in children of a parent with multiple sclerosis included additional parental illness, higher family responsibilities, parental functional impairment and unpredictability of the parent's multiple sclerosis, and less choice in helping. As predicted, better adjustment in children of a parent with multiple sclerosis was related to higher levels of social support, lower stress appraisals, greater reliance on approach coping strategies (problem solving, seeking support and acceptance) and less reliance on avoidant coping (wishful thinking and denial). Compared with children of 'healthy' parents, children of a parent with multiple sclerosis reported greater family responsibilities, less reliance on problem solving and seeking social support coping, higher somatization and lower life satisfaction and positive affect.

A previous group comparison had shown that in families experiencing the UCLA Family Development Project intervention as opposed to a group that did not, mothers became more responsive to the needs of their infants, and the infants were more secure in their attachment to their mothers. The present study asks whether variations in these outcomes following participation in a relationally based intervention are anticipated by maternal involvement in the intervention, partner support, personality dimensions, and mother–infant interactions that were assessed early in the intervention process. The sample consists of 46 mothers at risk for inadequate parenting who also were poor and generally lacked support. It was found that variations at 12 months of age in the child's secure response to separation, his or her expectation of being cared for (felt security), and the mother's responsiveness to need are anticipated by variations in the mother's 6- to 12-month involvement in the home-visiting intervention, the quality of her partner's support as measured at six months, and her own trust, ability to form stable relationships, and lack of self doubt. Parents who, at one month, were responsive to the needs of their more soothable babies were more likely to have secure children at 12 months, but these associations were not as robust as those summarized above. © 2000 Michigan Association for Infant Mental Health.

Background: Cognition, abilities in activities of daily living (ADL), and behavioral disturbances in patients with Alzheimer's disease (AD) all influence the number of hours informal caregivers spend caring for their patients, and the burden caregivers experience. However, the direct effect and relative importance of each disease severity measure remains unclear. Methods: Cross-sectional interviews were conducted with 1,222 AD patients and primary caregivers in Spain, Sweden, the U.K. and the U.S.A. Assessments included informal care hours, caregiver burden (Zarit Burden Inventory; ZBI), cognition (Mini-mental State Examination; MMSE), ADL-abilities (Disability Assessment for Dementia scale; DAD), and behavioral symptoms (Neuropsychiatric Inventory Questionnaire; NPI-severity). Results: Multivariate analyses of 866 community-dwelling patients revealed that ADL-ability was the strongest predictor of informal care hours (36% decrease in informal care hours per standard deviation (SD) increase in DAD scores). Severity of behavioral disturbances was the strongest predictor of caregiver burden (0.35 SD increase in ZBI score per SD increase in NPI-Q severity score). In addition, the effect of ADL-abilities was, although attenuated, not negligible (0.28 SD increase in ZBI score per SD increase in DAD score). Decreasing cognition (MMSE) was associated with more informal care hours and increased caregiver burden in univariate, but not in adjusted analyses. Conclusions: For patients residing in community dwellings, the direct influence of patients cognition on caregiver burden is limited and rather mediated by other disease indicators. Instead, the patients ADL-abilities are the main predictor of informal care hours, and both ADL-abilities and behavioral disturbances are important predictors of perceived caregiver burden, where the latter has the strongest effect. These results were consistent across Sweden, U.K. and the U.S.A.

Background: Cognition, abilities in activities of daily living (ADL), and behavioral disturbances in patients with Alzheimer's disease (AD) all influence the number of hours informal caregivers spend caring for their patients, and the burden caregivers experience. However, the direct effect and relative importance of each disease severity measure remains unclear.

Methods: Cross-sectional interviews were conducted with 1,222 AD patients and primary caregivers in Spain, Sweden, the U.K. and the U.S.A. Assessments included informal care hours, caregiver burden (Zarit Burden Inventory; ZBI), cognition (Mini-mental State Examination; MMSE), ADL-abilities (Disability Assessment for Dementia scale; DAD), and behavioral symptoms (Neuropsychiatric Inventory Questionnaire; NPI-severity).

Results: Multivariate analyses of 866 community-dwelling patients revealed that ADL-ability was the strongest predictor of informal care hours (36% decrease in informal care hours per standard deviation (SD) increase in DAD scores). Severity of behavioral disturbances was the strongest predictor of caregiver burden (0.35 SD increase in ZBI score per SD increase in NPI-Q severity score). In addition, the effect of ADL-abilities was, although attenuated, not negligible (0.28 SD increase in ZBI score per SD increase in DAD score). Decreasing cognition (MMSE) was associated with more informal care hours and increased caregiver burden in univariate, but not in adjusted analyses.

Conclusions: For patients residing in community dwellings, the direct influence of patients' cognition on caregiver burden is limited and rather mediated by other disease indicators. Instead, the patients' ADL-abilities are the main predictor of informal care hours, and both ADL-abilities and behavioral disturbances are important predictors of perceived caregiver burden, where the latter has the strongest effect. These results were consistent across Sweden, U.K. and the U.S.A.

OBJECTIVES: This qualitative study aimed to illuminate former family caregivers'
experiences of aspects that facilitate and hinder the process of relinquishing
the care of a person with dementia to a nursing home.
METHOD: Ten narrative interviews with former family caregivers were performed and
subjected to qualitative content analysis.
RESULTS: An overall theme showed that family caregivers were remaining connected
to the person with dementia despite separation. They experienced being 'caught by
surprise' when the placement occurred. Negative expectations of dementia care
made the separation more difficult. Lacking adequate information increased
feelings of insecurity. Despite these hurdles, family caregivers found meaning in
the new situation as they felt that they could remain connected to their loved
one. Being recognized as partners in care of the person with dementia after
placement was a facilitating aspect. Family caregivers regarded a
well-functioning interaction with staff and a supportive social network as
reassuring since they facilitated staying in touch.
CONCLUSION: Knowledge of the relinquishing process and adequate information about
dementia and its progression may help family caregivers better prepare for and
adapt to the situation. Family caregivers need to be recognized as partners in
care and a welcoming nursing home environment is of utmost importance.

Knowledge from previous studies pertaining to state behavior of individuals with profound and multiple disabilities and its relation to other environmental and physiological variables was replicated and extended. Behavior state and environmental data were collected over a 5-hour period for most of 66 students with profound disabilities from 21 educational settings. Results showed general consistency in state patterns and profile groupings with previous investigations, a strong relation between different state profiles and measures of development, and consistency of state patterns across CA levels. Transitional probabilities and z scores were used to confirm changes in state behavior of half of the subjects following primarily adult interactions. Results were discussed in relation to theoretical implications and intervention recommendations.

Abstract
BACKGROUND:
Two forms of alcoholism with distinct clinical features and mode of inheritance were first distinguished in the Stockholm Adoption Study. This involved a large sample of children born in Stockholm, Sweden, who were adopted at an early age and reared by nonrelatives. Type 1 alcoholism had adult onset and rapid progression of dependence without criminality, whereas type 2 had teenage onset of recurrent social and legal problems from alcohol abuse.
METHODS:
A replication study was carried out with 577 men and 660 women born in Gothenburg, Sweden, and adopted at an early age/by nonrelatives. The genetic and environmental backgrounds of the adoptees were classified by the exact procedures calibrated by discriminant analysis in the original study.
RESULTS:
Both type 2 and severe type 1 alcoholism were confirmed as independently heritable forms of alcoholism in male adoptees. The lifetime risk of severe alcoholism was increased 4-fold in adopted men with both genetic and environmental risk factors characteristic of type 1 alcoholism compared with the others (11.4% vs 3.0%). Neither genetic nor environmental risk factors for type 1 alcoholism by themselves were sufficient to cause alcoholism. In contrast, the risk of type 2 alcoholism was increased 6-fold in adopted sons with a type 2 genetic background compared with others; regardless of their postnatal environment (10.7% vs 2.0%). The sons with a type 2 genetic background in the replication sample had no excess of type 1 alcoholism, and vice versa. There was no increased risk of mild abuse in adopted men regardless of their genetic or environmental background.
CONCLUSION:
Type 1 and type 2 alcoholism are clinically distinct forms of alcoholism with causes that are independent but not mutually exclusive.

The eagerly anticipated Fourth Edition of the title that pioneered the comparison of qualitative, quantitative, and mixed methods research design is here! For all three approaches, Creswell includes a preliminary consideration of philosophical assumptions, a review of the literature, an assessment of the use of theory in research approaches, and refl ections about the importance of writing and ethics in scholarly inquiry. He also presents the key elements of the research process, giving specifi c attention to each approach. The Fourth Edition includes extensively revised mixed methods coverage, increased coverage of ethical issues in research, and an expanded emphasis on worldview perspectives.

Abstract
PURPOSE:
To review issues related to the use of augmentative systems with young children and present a case study of one child and family's experience with the System for Augmenting Language (SAL).
METHOD:
The case involved a preschool child with severe developmental delays who had little functional speech. Acquisition and use of graphic symbols on a speech-output communication device was studied in home and clinical settings. Language and communication behaviours of the child and his communication partners were observed and language assessment measures were collected.
RESULTS:
Child engagement state varied across the two settings with a stable profile seen in the therapy setting and a clear increase at home. Child communicative attempts increased following the introduction of the augmented system. Parents reported successful use of the SAL.
CONCLUSION:
SAL is a viable communication intervention approach for young children.

Communication skills are of great importance for children with developmental disabilities to be functional and independent in their own lives. This paper provides results of a comprehensive literature review on current researched-based intervention strategies that appear effective to increase communication skills for students who have severe disabilities. Researchers typically have combined intervention strategies and the actual effectiveness of isolated procedures is less clear. This review is aimed at investigating these isolated procedures and attempts to link research and practice in the area of communication.

The aim of this study was to explore and interpret the meaning of residents' experiences of encounters with their relatives and other significant persons in nursing homes. Twelve residents in three different nursing homes in a western Sweden municipality were interviewed. The method used was hermeneutical text analysis. Three themes emerged in the interpretation of the text: being pleased, being someone, and being inconvenient. These themes were also described through seven subthemes: to be happy to have someone, to make someone else happy, going back in life, to be together in a community, not being alone, to be disconnected, and to be a burden. The study concludes that it is important for nurses in nursing homes to develop a deeper insight into what various social contacts can mean for residents. To develop this knowledge, it is important that nurses in nursing homes can be educated, and supported by clinical supervision, in relation to residents' experiences of encounters with relatives and other significant persons.

Background
The aim of the study was to explore resilience among refugee children whose parents had been traumatized and were suffering from Post-Traumatic Stress Disorder (PTSD).

Methods
The study comprised 80 refugee children (40 boys and 40 girls, age range 6–17 yrs), divided into two groups. The test group consisted of 40 refugee children whose parents had been tortured in Iraq before coming to Sweden. In accordance with DSM-IV criteria, these children were further divided in two sub-groups, those who were assessed as having PTSD-related symptoms (n = 31) and those who did not have PTSD-related symptoms (n = 9). The comparison group consisted of 40 children from Egypt, Syria and Morocco whose parents had not been tortured. Wechsler Intelligence Scale for Children, 3rd edn. (WISC-III), Diagnostic Interview for Children and Adolescents- Revised (DICA-R), Post-Traumatic Stress Symptoms checklist (PTSS), "I Think I am" (ITIA) and Strengths and Difficulties Questionnaire (SDQ) were used to assess IQ; PTSD-related symptoms; self-esteem; possible resilience and vulnerability.

Results
Children without PTSD/PTSS in the traumatized parents group had more favorable values (ITIA and SDQ) with respect to total scores, emotionality, relation to family, peer relations and prosocial behavior than the children in the same group with PTSD/PTSS and these values were similar to those the children in the comparison group (the non-traumatized parents group). The children in the non-traumatized parents group scored significantly higher on the IQ test than the children with traumatized parents, both the children with PTSD-related symptoms and those without PTSD-related symptoms.

Conclusion
Adequate emotional expression, supportive family relations, good peer relations, and prosociality constituted the main indicators of resilience. Further investigation is needed to explore the possible effects of these factors and the effects of IQ. The findings of this study are useful for treatment design in a holistic perspective, especially in planning the treatment for refugee children, adolescents and their families.

Abstract
This study examined environmental stress, family, and child variables that differentiate resilient children and adolescents from those with mental health problems following the death of a primary caregiver. The community-based sample included 179 bereaved children ages 8 to 16 years and their surviving caregivers who completed a test battery of measures before participating in a prevention program. Forty-four percent of bereaved children were classified as resilient and 56% as affected based on the absence of clinically significant mental health problems on at least 1 measure as reported by either the child, surviving caregiver, or teacher on standardized measures of mental health problems. Results of multivariate analyses indicated that bereaved resilient versus affected status was a function of both family and child variables. Higher levels of caregiver warmth and discipline and lower levels of caregiver mental health problems were family-level variables that significantly differentiated resilient children from affected children. Bereaved children's perceptions of less threat in response to negative events and greater personal efficacy in coping with stress were child-level variables that differentiated resilient from affected status. Family and child variables were entered into a discriminant function analysis that correctly classified 72% of the sample. The findings are consistent with a model of resilience in which multilevel variables account for children's positive adaptation following exposure to adversity.

The effects of cognitive capacity, perceived parenting, traumatic events, and activity, which were " rst measured in the midst of the political violence of the Intifada in 1993, were examined on post-traumatic stress disorder (PTSD), emotional disorders, school performance, and neuroticism three years later in more peaceful conditions among 86 Palestinian children of 14.04 ± 0.79 years of age. The results showed, " rst, that PTSD was high among the children who had been exposed to a high level of traumatic events and had responded passively (not actively) to Intifada violence. Discrepant perceived parenting was also decisive for adjustment: Children who perceived their mothers as highly loving and caring but their fathers as not so showed a high level of PTSD. High intellectual but low creative performance was also characteristic of the children suffering from emotional disorders. Second, the hypothesis that cognitive capacity and activity serve a resiliency function if children feel loved and nonrejected at home was confirmed. Third, neuroticism decreased significantly over the three years, especially among the children who had been exposed to a high number of traumatic events.

Reviews the literature on the concept of resilience in children. The topic of individual resilience is one of considerable importance with respect to public policies focused on the prevention of either mental disorders or developmental impairment in young people. In planning preventive policies, it is important ot ask whether it is more useful to focus on the risks that render children vulnerable to psychopathology or on the protective factors that provide for resilience in the face of adversity. Topics covered include methodological considerations in the study of resilience, studies directly focusing on resilience, processes associated with resilience, and associated policy implications. (PsycINFO Database Record (c) 2016 APA, all rights reserved)

Varför utvecklar sig vissa barn på ett tillfredsställande sätt trots en dålig uppväxtmiljö?

Resiliens handlar om barns motståndskraft mot att utveckla psykiska problem. Mötet med risksituationer och svåra livsvillkor behöver inte leda till problemutveckling. I den här boken riktar författaren uppmärksamheten på just de barn som i mötet med risk visar en framgångsrik anpassning - som utvecklar resiliens.

Resiliens har sitt ursprung i samspelet mellan individuella egenskaper och förhållanden i miljön. Genom att komma underfund med orsakerna till resiliens kan vi finna skyddsfaktorer. Därmed skapas nya möjligheter till intervention och förebyggande åtgärder för barn som befinner sig i risksituationer. Introduktionsboken Resiliens ger ett nytt, resursorienterat perspektiv på barn och ungdomars utveckling. Denna reviderade utgåva är uppdaterad med ny forskning och har dessutom utökats med nya kapitel om resiliens i ett livsloppsperspektiv och i ett biologiskt perspektiv.

Boken vänder sig till blivande och yrkesverksamma socionomer, pedagoger, psykologer och andra inom bland annat hälsovård och socialtjänst som arbetar med barn, ungdomar och familjer i risk.

This review has considered the ways parents cope with the chronic strain and daily stressors associated with caring for and bringing up a disabled child. The review has been structured around key concepts from the process model of stress and coping. Coping resources--both personal and socio-ecological--have been described, and the notion of vulnerability when resources are not available has been considered. It is only recently that research has turned to look at the coping strategies parents use. The review drew on research using a variety of methodologies to demonstrate the range of strategies used by parents. The relationship between coping strategies and adjustment was explored, although certain methodological difficulties impede firm conclusions being drawn. Finally, the review examined whether the process model of stress and coping could be usefully operationalised to inform intervention practices with families caring for a disabled child.

Family caregivers of physically and cognitively impaired older adults face multiple challenges when providing care, including responses to tangible and anticipated losses. However, little is known about the grief experiences of family caregivers and how these might differentially influence the care-related behaviors of spouses and adult children. The present study examined the longitudinal relationship between grief reactions in current spousal and adult-children caregivers (N = 72) and in-home respite utilization over 3 months. The Heartfelt Sadness and Longing subscale of the Marwit-Meuser Caregiver Grief Inventory Short Form (S. J. Marwit & T. M. Meuser, 2005) was used to assess the grief experiences of participants, and demonstrated good internal reliability among spousal and adult-child caregivers of older adults with a variety of cognitive and physical conditions. Although there was not an association between spouses' grief subscale scores and later respite use, adult children were more likely to use respite after reporting higher levels of grief reactions. This study contributes to our ongoing understanding of differences between spousal and adult-children caregivers of impaired older adults and also lends further support for the reliability and construct validity of the Heartfelt Sadness and Longing subscale of the Marwit-Meuser Caregiver Grief Inventory.

Varför utvecklar sig vissa barn på ett tillfredsställande sätt trots en dålig uppväxtmiljö? Resiliens handlar om barns motståndskraft mot att utveckla psykiska problem. Mötet med risksituationer och svåra livsvillkor behöver inte leda till problemutveckling. I den här boken riktar författaren uppmärksamheten på just de barn som i mötet med risk visar en framgångsrik anpassning – som utvecklar resiliens. Resiliens har sitt ursprung i samspelet mellan individuella egenskaper och förhållanden i miljön. Genom att komma underfund med orsakerna till resiliens kan vi finna skyddsfaktorer. Därmed skapas nya möjligheter till intervention och förebyggande åtgärder för barn som befinner sig i risksituationer. Introduktionsboken Resiliens ger ett nytt, resursorienterat perspektiv på barn och ungdomars utveckling. Denna reviderade utgåva är uppdaterad med ny forskning och har dessutom utökats med nya kapitel om resiliens i ett livsloppsperspektiv och i ett biologiskt perspektiv. Boken vänder sig till blivande och yrkesverksamma socionomer, pedagoger, psykologer och andra inom bland annat hälsovård och socialtjänst som arbetar med barn, ungdomar och familjer i risk.

ABSTRACT
Background: Informal carers have a crucial role in the care of older people, but they are at risk of social isolation and psychological exhaustion. Web-based services like apps and websites are increasingly used to support informal carers in addressing some of their needs and tasks, such as health monitoring of their loved ones, information and communication, and stress management. Despite the growing number of available solutions, the lack of knowledge or skills of carers about the solutions often prevent their usage.

Objective: This study aimed to review and select apps and websites offering functionalities useful for informal carers of frail adults or older people in 5 European countries (Cyprus, Greece, Italy, Portugal, and Sweden).

Methods: A systematic online search was conducted from January 2017 to mid-March 2017 using selected keywords, followed by an assessment based on a set of commonly agreed criteria and standardized tools. Selected resources were rated and classified in terms of scope. Focus groups with informal carers were conducted to validate the list and the classification of resources. The activities were conducted in parallel in the participating countries using common protocols and guidelines, a standardization process, and scheduled group discussions.

Results: From a total of 406 eligible resources retrieved, 138 apps and 86 websites met the inclusion criteria. Half of the selected resources (109/224, 48.7%) were disease-specific, and the remaining resources included information and utilities on a variety of themes. Only 38 resources (38/224, 17.0%) were devoted specifically to carers, addressing the management of health disturbances and diseases of the care recipient and focusing primarily on neurodegenerative diseases. Focus groups with the carers showed that almost all participants had no previous knowledge of any resource specifically targeting carers, even if interest was expressed towards carer-focused resources. The main barriers for using the resources were low digital skills of the carers and reliability of health-related apps and websites. Results of the focus groups led to a new taxonomy of the resources, comprising 4 categories: carer's wellbeing, managing health and diseases of the care recipient, useful contacts, and technologies for eldercare.

Conclusions: The review process allowed the identification of online resources of good quality. However, these resources are still scarce due to a lack of reliability and usability that prevent users from properly benefiting from most of the resources. The involvement of end users provided added value to the resource classification and highlighted the gap between the potential benefits from using information and communication technologies and the real use of online resources by carers.

The Satisfaction With Life Scale (SWLS) was developed to assess satisfaction with the respondent's life as a whole. The scale does not assess satisfaction with life domains such as health or finances but allows Ss to integrate and weight these domains in whatever way they choose. Normative data are presented for the scale, which shows good convergent validity with other scales and with other types of assessments of subjective well-being. Life satisfaction as assessed by the SWLS shows a degree of temporal stability (e.g., .54 for 4 yrs), yet the SWLS has shown sufficient sensitivity to be potentially valuable to detect change in life satisfaction during the course of clinical intervention. Further, the scale shows discriminant validity from emotional well-being measures. The SWLS is recommended as a complement to scales that focus on psychopathology or emotional well-being because it assesses an individual's conscious evaluative judgment of his or her life by using the person's own criteria.

Antal registreringar och täckningsgrad
• Under 2014 rapporterades 7 981 vårdtillfällen för TIA, något fler än 2013. Under 2014
registrerades TIA i Riksstroke vid 62 av landets 72 akutsjukhus, tre sjukhus fler än 2013.
• Utifrån antalet registrerade TIA i Riksstroke kan totala antalet TIA i Sverige under 2014
uppskattas till cirka 10 000.
Demografi, riskfaktorer, vårdform och vårdtider
• Något fler män än kvinnor insjuknade i TIA. Medelåldern är 73 år, cirka tre år lägre än för stroke.
• TIA-patienterna var ofta tungt belastade av riskfaktorer och hade relativt hög beräknad risk att
insjukna i stroke (medelvärdet i ABCD2-score var 4,2 på en sjugradig skala). Noterbart är också
att 20 % av patienterna hade förmaksflimmer och att 11 % var rökare.
• Av alla patienter som registrerades utreddes och vårdades 96 % inneliggande.
Medianvårdtiden var tre dagar.
• Av TIA-patienterna kom 48 % till sjukhus inom tre timmar och 57 % kom in med ambulans.
Diagnostik
• Så gott som alla patienter undersöktes med datortomografi, medan 10 % undersöktes med en
magnetresonanstomografi (MR) av hjärnan.
• Kärlundersökning med ultraljud, DT-angiografi eller MR-angiografi genomfördes hos 70 % av
patienterna. Ultraljud var den vanligaste metoden, även om det varierade mellan sjukhusen.
Långtidsregistrering av EKG för att upptäcka hjärtrytmstörningar genomfördes hos 59 % av
patienterna under det akuta vårdtillfället, och för ytterligare 9 % planerades undersökningen
efter vårdtillfället. Variationerna avseende i praxis mellan sjukhusen var stora.
Sekundärprevention
• Av de TIA-patienter som hade förmaksflimmer behandlades 77 % med perorala antikoagulantia,
en påtaglig ökning jämfört med tidigare år. Andelarna som fick sådan behandling varierade
geografiskt. Andelen som behandlades med någon av de nya orala antikoagulantia var 38 %,
en tydlig ökning.
• Blodtryckssänkande läkemedel gavs till 69 % av patienterna och statiner till 74 %, men med
påtagliga variationer i praxis utefter geografi.
• Den absoluta merparten av rökarna (81 %) rapporterades ha fått råd om rökstopp och 79 %
av de med körkort rapporterades ha fått råd om sin bilkörning. Uppgifter om rökstopp eller
bilkörning saknades i vart fjärde till vart femte fall.
• Bland TIA-patienterna var ett återbesök vid en sjukhusmottagning eller i primärvården
planerat för 91 %.
PRELIMINÄR
12
1.2 BAKGRUND
Transitoriska ischemiska attacker (TIA) beror på övergående proppbil

I rapporten beskrivs resultaten från en litteraturstudie om riktade psykosociala
insatser till gravida och småbarnsföräldrar (med barn upp till 3 år) som har ett
så kallat problematiskt bruk av alkohol och/eller narkotika. Ovanstående grupper
är viktiga att uppmärksamma, dels för den inverkan det problematiska bruket
kan ha på föräldrarana själva, men framförallt på grund av de negativa effekter
detta kan få för föräldra-barnrelationen samt barnets psykiska hälsa och utveckling.
Syftet med litteraturstiden har varit att identifiera, sammanfatta och värdera
den internationella interventionsforskningen på området. Via sökningar i databaser
återfanns 53 relevanta primärstudier. Av dessa undersökte 27 studier interventioner
riktade till gravida, 14 studier fokuserade på insatser till småbarnsföräldrar,
medan 12 studier beskrev effekter av interventioner som påbörjats
under graviditet och avslutats en tid efter barnets födelse.
Sammantaget undersökte dessa studier ett flertal olika typer av interventioner.
Till de interventioner som studerades mest frekvent hörde bland annat hembesök,
behandlingsinsatser samordnade med mödravård samt insatser fokuserade
på föräldraträning/föräldraförmågor.
De aktuella studiernas sammanvägda resultat pekar dock mot att det råder
stor osäkerhet kring de olika insatstypernas effekter. Avsaknaden av enhetligt
vetenskapligt stöd innebär dock inte att stöd saknas helt; snarare drar de olika
studierna skilda slutsatser kring respektive insats. Därtill är många av studierna
alltför metodologiskt svaga för att det ska vara möjligt att uttala sig om effekter,
samt i vilken utsträckning dessa eventuellt kan vara bestående. En slutsats som
kan dras är därmed att det behövs fler experimentella studier med längre uppföljningstider
på området.
Ur ett svenskt perspektiv är det även angeläget med studier genomförda i en
svensk/nordisk kontext, då skillnaderna mellan länderna avseende tillgång till
mödra- och barnhälsovård begränsar möjligheterna att överföra resultat från
exempelvis amerikanska studier till svenska förhållanden.

What factors enable individuals to overcome adverse childhoods and move on to rewarding lives in adulthood? Drawing on data collected from two of Britain's richest research resources for the study of human development, the 1958 National Child Development Study and the 1970 British Cohort Study, this 2006 book investigates the phenomenon of 'resilience' - the ability to adjust positively to adverse conditions. Comparing the experiences of over 30,000 individuals born twelve years apart, Schoon examines the transition from childhood into adulthood and the assumption of work and family related roles among individuals born in 1958 and 1970 respectively. The study focuses on academic attainment among high and low risk individuals, but also considers behavioural adjustment, health and psychological well-being, as well as the stability of adjustment patterns in times of social change. This is a major work of reference and synthesis, that makes an important contribution to the study of lifelong development.

This welcome text addresses the important issue of what might become of people who are the children of problem drinkers. The authors have produced a lucid and accessible, though extremely scholarly, overview of available factual information, theoretical issues and practical implications related to this fascinating topic. The core of the book is an original study. This builds upon a wealth of evidence suggesting, though not uniformly, that people who are raised by parents at least one of whom is a 'problem drinker', may subsequently be at high risk for alcohol problems or other life problems. The background to the new research is ably set out. Some individual case histories are described at length. Moreover, a comprehensive and critical review of past research is provided. This encompasses epidemiology and a number of theories concerning mechanisms of transmission (e.g. genetic, environmental) of drinking and other behaviours by parents to their children.

The new research that is described was conducted in order to investigate what the consequences might be of being raised by a problem drinker/problem drinkers. The investigation involved a comparison of 164 people aged 16–35 years, who were the offspring of such adults, and a comparison group of 80 people, who were not. These people were interviewed twice, the second interview being conducted one year after the first. There was a good mix of open and closed questions, allowing for the collection of a wealth of information. This enabled the complexity of these relationships to emerge. Not surprisingly, the findings of this investigation were both numerous and quite complex. The offspring of problem drinkers reported more discord and negative experiences, together with less happy and cohesive family lives than the comparison group. Even so, in relation to adult demoralization, disharmony within the family appeared to be a more important variable than parental drinking per se.

More generally, the authors noted that having a parent who drinks in a damaging way may clearly be a predictor of a wide range of personal problems, including heavy/problem drinking or other drug use among their children. However, this is not an inevitable outcome. As noted by the authors '... overall, and with certain exceptions, the children of problem drinking parents studied here, as young adults were as well adjusted as their peers'. This finding is important and, to some readers, will be unexpected. The authors emphasize the wide variations in how young people adjust and react to having a parent who drinks in a harmful way. They also concluded that: 'Positive mental health as a young adult is best predicted by contemporaneously measured variables.'

The practical implications of this study and of other related evidence are considered. It is suggested that the children of problem drinking parents could be advised that they are 'at risk' in certain respects. They acknowledge that this recommendation is debatable from an ethical point of view. They conclude with a plea to break down reluctance to consider the links between the family and alcohol problems and vice versa. Richard Velleman and Jim Orford are to be congratulated for producing a major work. This is likely to remain the key book on this subject for the foreseeable future.

Fokus på anhöriga, nr 14

Sammanfattning
Att få ett barn med funktionsnedsättning vänder upp och ned på tillvaron. När Sophie Dow får dottern Annie anar hon direkt att något inte är som det ska men det kommer att ta sexton år innan familjen till slut får ett fullödigt svar på gåtan. Under tiden lever familjen ett utmanande, utmattande men alldeles underbart liv tillsammans. Sophie Dows kamp för sin dotters rättigheter leder till grundandet av Mindroom, en organisation som framgångsrikt jobbar för barn och ungdomar med inlärningssvårigheter. När livet inte följer manus är ett inspirerande, personligt detektivdrama, där Sophie Dow med humor, glöd och oväntat stöd från såväl en Hollywoodregissör som brittiska kungahuset söker svar på frågan: Varför är inte alla hjärnor lika mycket värda?

10 % av alla barn kommer från hem där den ena föräldern missbrukar eller har missbrukat alkohol. Det är 150 000 glömda barn, som först på senare år börjat uppmärksammas. Erfarenheter visar att arbete i grupp ger goda möjligheter att framgångsrikt möta de här barnens behov. Handbok med arbetsblad.

Max är fundersam. Det är något som blivit annorlunda med hans mamma. Hon är trött, rösten är ledsen och kojan får vara kvar i vardagsrummet i flera veckor. Pappa säger att mamma är sjuk men Max kan inte se något som är fel. Med en annorlunda mamma vill Max inte att kompisarna ska följa med hem. Vad skulle de säga om de såg att hans mamma sov mitt på dagen? Eller hörde den ledsna rösten? I samtal med skolans sjuksköterska får Max förståelse för att det är mammas tankar som blivit mörka och som gör att hon inte mår bra. När mammas tankar ändrade färg skildrar ur barnets perspektiv hur det kan vara när en förälder är deprimerad. Det är den andra boken av Sara Galli och Mats Molid i deras barnboksserie om barn i svåra livssituationer. Den första boken Får hundar korvar i himlen? tilldelades Statens Kulturråds Litteraturstöd.

Tillsammans med 30 andra kvinnor, i olika åldrar, har jag skrivit om hur det är att förlora en mamma. En viktig bok som jag är stolt att vara en del av. "När mammor dör växer det sly överallt" skriver Göran Tunström. Men det behöver inte bli ensamt. Det vill vi förmedla. För mig är det även en hyllning till min mamma Kerstin

The changes in family burden and participation in care of relatives to both voluntarily and compulsorily admitted patients were investigated as part of a longitudinal study of the quality of the mental health services in a Swedish county performed between 1986 and 1997. The relationship between the relative's mental health and family burden, participation in care and need of own support was also investigated. The results showed similar and high levels of burden and a non-sufficient participation in care in both periods investigated despite the ongoing changes in the delivery of psychiatric services and a change in the compulsory legislation in Sweden during the period. More relatives experienced an own need of care and support from the psychiatric services in the 1997 investigation. Relatives who experienced mental health problems of their own more often experienced other forms of burden, experienced less participation in the patient's treatment and also more often had own needs of care and support. It is concluded that interventions in families where relatives experience mental health problems will be useful, since a well-functioning network around the mentally ill person has shown to reduce relapse.

Abstrakt Det blir allt fler äldre personer i samhället idag eftersom vi lever längre. Ett större antal äldre personer kan innebära att fler närstående blir involverade i den äldre personens livssituation och vård. Den personcentrerade omvårdnadsmodellen visar att närstående är en viktig resurs för den äldre och för den äldres välbefinnande. Idag ska närstående kunna vara ett naturligt inslag i vården av den äldre personen. Sedan år 2009 när nya bestämmelsen i Socialtjänstlagen kom, har vården ett ansvar att ge närstående stöd och vägledning. Detta leder till att en dialog mellan vårdpersonal och närstående är betydande för att främja den äldres hälsa, men också för att främja närståendes delaktighet och välbefinnande. Syftet med studien var att undersöka närståendes upplevelser av att ha en äldre person vid ett vård- och omsorgsboende. Studien har en kvalitativ studiedesign. Tre fokusgruppsintervjuer och två enskilda intervjuer genomfördes med sammanlagt 26 närstående till en äldre person på ett vård- och omsorgsboende. Intervjuerna analyserades med en konventionell innehållsanalys. Ett gott bemötande och en öppen kommunikation med vårdpersonalen gjorde att de närstående kände sig välkomna och sedda som en viktig del i vården. Närstående upplevde trygghet då de själva och den äldre personen kände sig hemmastadda på vård- och omsorgsboendet. Slutsats: Personalen har en betydelsefull roll för närståendes välbefinnande och delaktighet i vården på ett vård- och omsorgsboende.

Vem blir man, när man får veta att ens barn är nära att dö i en livshotande hjärtsjukdom? Vad kan man ta in och vad flyter förbi? Hur går tankarna för den som tvingas bo länge på ett sjukhus? Vad innebär det att leva och hur nära kan Döden stå utan att ta den man älskar?
"Nästan alla dagar grät jag" är berättelsen om en familj där sonen blir akut inlagd på sjukhus för hjärtsvikt. Dag för dag följer vi familjen på sjukhuset, totalt 313 dagar. Berättelsen bygger på en verklig händelse.

Too many individuals still unnecessarily develop noise-induced hearing loss (NIHL). Interviews with men with NIHL showed their lack of awareness of noise as a threat to hearing. Also, most men were unwilling to acknowledge, or even denied, their hearing problems. Interviews with spouses of men with NIHL showed that the husband's hearing loss often caused misunderstandings and irritation within the family, which had a negative impact on the couple's intimate relationship. The purposes of our group rehabilitation programme, designed for men with NIHL and their spouses, were to give psychosocial support, adequate information and practice in effective coping strategies. A professional approach to treat men with NIHL is to take a patient-centered global perspective, which encourages the patient to identify, describe and acknowledge problems related to his impaired hearing. In the next step, the patient needs professional help to solve experienced hearing related problems. In this process of identification of and solution to problems, family involvement is important and vital.

Den tid vi i dagens samhälle betraktar som ungdomstid blir allt längre. De ungdomar som lämnar grundskolan tillhör en åldersgrupp som är större än på länge och det stora flertalet av dem är på väg in i svensk treårig gymnasieutbildning.
En övergripande specialpedagogisk idé handlar om att alla människor bereds möjlighet att ta del i ett samhälle. Samtidigt finns inte någon fullödig bild av vad en sådan idé innefattar, särskilt inte sett utifrån den enskilda människans synvinkel. Forskningsinsatser med specialpedagogisk relevans domineras av individuella perspektiv och perspektiv med intresse för samspel är begränsade. Vidare är intresset för gymnasieskolan som specialpedagogiskt forskningsområde begränsat. Befintlig kunskapsutveckling förankras i högre grad vid omvärldens syn på ungdomar, än i ungdomars syn på omvärlden.

Denna undersökning utgår från några av dem som ofta outsagt åsyftas då "en skola för alla" diskuteras. Undersökningen baseras odelat på ungdomars bild, med en särskild tonvikt lagd vid deras upplevelse av omgivningen inklusive skolan och på samspelet med och inom den.

Official police reports of intimate partner violence (IPV) were examined in a community sample of young, at-risk couples to determine the degree of mutuality and the relation between IPV arrests and aggression toward a partner (self-reported, partner reported, and observed). Arrests were predominantly of the men. Men were more likely to initiate physical contact, use physical force, and inflict injuries than women, although few injuries required medical attention. In the context of nonofficial aggression toward a partner, overall, women had higher levels of physical and psychological aggression compared to men, and levels of severe physical aggression did not differ by gender. Couples with an IPV arrest were more aggressive toward each other than couples with no IPV arrests; however, nonofficial levels of aggression were not higher for men than for women among couples experiencing an IPV incident.

Millions of individuals with posttraumatic stress disorder (PTSD) are parents. A burgeoning literature suggests that offspring of parents with this condition may be at increased risk for psychological problems. The current paper provides an integrative and comprehensive review of the diverse research literature examining the sequelae of parental posttraumatic stress among offspring. Over 100 studies that evaluated psychological and/or biological variables among children of parents with PTSD are reviewed. Findings suggest parental symptoms of posttraumatic stress are uniquely related to an array of offspring outcomes, including internalizing-type problems, general behavioral problems, and altered hypothalamic-pituitary-adrenal axis functioning. Although very little work has directly evaluated mechanisms of transmission, there is increasing support for genetic and epigenetic effects as well as parenting behaviors. These and other mechanisms are discussed; drawing upon findings from other literatures to consider how parental PTSD may impart psychobiological vulnerability upon offspring. We conclude with a detailed discussion of the methodological strengths and challenges of the extant research, along with a recommended agenda for future research in this important area of study.

The aim of this intervention study was to illuminate the meaning of ICT-based caregiver support as experienced by older family carers living in vast rural areas, caring for a spouse at home. In order to access, the support service participants were provided with a computer and high speed Internet in their homes. Semi structured webcam-interviews were carried out with 31 family carers. A strategy for webcam interviewing was developed to ensure quality and create a comfortable interview situation for the family carers. Interviews were analysed using content analyses, resulting in the themes: Adopting new technology with help from others and Regaining social inclusion. The results indicate that ICT-based support can be valuable for older family carers in rural areas as it contributes to improve quality in daily life in a number of ways. In order to fully experience the benefits, family carers need to be frequent users of the provided support. Adequate training and encouragement from others were essential in motivating family carers to use the support service. Access to Internet and webcamera contributed to reducing loneliness and isolation, strengthening relationships with relatives living far away and enabled access to services no longer available in the area. Use of the ICT-service had a positive influence on the relationship between the older carer and adult grandchildren. It also contributed to carer competence and promote feelings of regaining independence and a societal role.

The aim of this intervention study was to illuminate the meaning of ICT-based caregiver support as experienced by older family carers living in vast rural areas, caring for a spouse at home. In order to access, the support service participants were provided with a computer and high speed Internet in their homes. Semi structured webcam-interviews were carried out with 31 family carers. A strategy for webcam interviewing was developed to ensure quality and create a comfortable interview situation for the family carers. Interviews were analysed using content analyses, resulting in the themes: Adopting new technology with help from others and Regaining social inclusion. The results indicate that ICT-based support can be valuable for older family carers in rural areas as it contributes to improve quality in daily life in a number of ways. In order to fully experience the benefits, family carers need to be frequent users of the provided support. Adequate training and encouragement from others were essential in motivating family carers to use the support service. Access to Internet and webcamera contributed to reducing loneliness and isolation, strengthening relationships with relatives living far away and enabled access to services no longer available in the area. Use of the ICT-service had a positive influence on the relationship between the older carer and adult grandchildren. It also contributed to carer competence and promote feelings of regaining independence and a societal role.

The purpose of this paper is to analyse the extent to which length of residence in the country and country of origin are of importance to older immigrants' use of long-term care services compared to native older people. The analyses were conducted on a population of over 65s living in the Municipality of Copenhagen on 1st Jan 2007. Information was drawn from the administrative registers of the Municipality of Copenhagen on the population's use in 2007 of home care and of residential care in a nursing home. These data were combined by Statistics Denmark with demographic data, socio-economic data and data on the use of health services. It was found that older immigrants are less likely than ethnic Danes to use municipal long-term care services when other predisposing, enabling and need factors are controlled for. The difference is greatest between ethnic Danes and immigrants from non-western countries who have only lived in Denmark for a few years. The difference decreases the longer the immigrant has lived in the country. The findings may be explained, at least in part, by poorer language skills and poorer knowledge of the Danish welfare system among older immigrants and the fact that they are more likely to be cared for by relatives than ethnic Danes are. However, in the course of time language skills improve and knowledge of the system increases and life style with respect to care may approach that of older Danes

Data on both the provision and receipt of informal care among populations of older adults are limited. Patterns of both informal care provided and received by older adults in the Republic of Ireland (RoI) and Northern Ireland (NI) were evaluated. A cross-sectional community-based population survey was conducted. Randomly selected older people (aged 65+, n = 2033, mean age (standard deviation): 74.1 years (6.8), 43% men, 68% response rate) provided information on the provision and receipt of care, its location, and the person(s) who provided the care. Twelve per cent of the sample (251/2033) identified themselves as informal caregivers (8% RoI and 17% NI). Caregivers were more likely to be women, married, have less education and have less functional impairment. Forty-nine per cent (1033/2033, 49% RoI and 48% NI) reported receiving some form of care in the past year. Care recipients were more likely to be older, married, have more functional impairment, and poorer self-rated health. Receiving regular informal care (help at least once a week) from a non-resident relative was the most common form of help received [28% overall (578/2033); 27% RoI and 30% NI]. Five per cent (n = 102/2033) of the sample reported both providing and receiving informal care. Levels of informal care provided by community-dwelling older adults were notably higher than reported in single-item national census questions. The balance of formal and informal health and social care will become increasingly important as populations age. It is essential, therefore, to evaluate factors facilitating or impeding informal care delivery.

Depression är en av våra stora folksjukdomar. Man räknar med att omkring en tredjedel av alla har en depression någon gång under sitt liv. Vem som helst kan drabbas, ung, gammal, frisk eller sjuk. Den som är utvilad efter semestern eller den som är trött och sliten av ett påfrestande arbete. Ofta finner man ingen förklarande orsak, utan depressionen bara kom. Bara en tredjedel av de som drabbas söker hjälp. Symptomen kan vara svåra att känna igen. Här i boken ges en bild av hur en depression kan se ut för andra i den deprimerades omgivning. Om det går att upptäcka symptomen lite fortare, så kan fler söka läkare för diagnos och hjälp. Boken visar också hur man som medmänniska hjälper den som drabbats, hur man kan förebygga depressioner och återfall i nya depressioner, samt hur man kan mildra förloppet. Boken vänder sig både till den som är eller har varit deprimerad och till alla vars anhörig, vän eller arbetskamrat drabbats av en depression.

Omsorgens skiftningar. Begreppet, vardagen, politiken, forskningen. R. Eliasson

This welcome text addresses the important issue of what might become of people who are the children of problem drinkers. The authors have produced a lucid and accessible, though extremely scholarly, overview of available factual information, theoretical issues and practical implications related to this fascinating topic. The core of the book is an original study. This builds upon a wealth of evidence suggesting, though not uniformly, that people who are raised by parents at least one of whom is a 'problem drinker', may subsequently be at high risk for alcohol problems or other life problems. The background to the new research is ably set out. Some individual case histories are described at length. Moreover, a comprehensive and critical review of past research is provided. This encompasses epidemiology and a number of theories concerning mechanisms of transmission (e.g. genetic, environmental) of drinking and other behaviours by parents to their children.

The new research that is described was conducted in order to investigate what the consequences might be of being raised by a problem drinker/problem drinkers. The investigation involved a comparison of 164 people aged 16–35 years, who were the offspring of such adults, and a comparison group of 80 people, who were not. These people were interviewed twice, the second interview being conducted one year after the first. There was a good mix of open and closed questions, allowing for the collection of a wealth of information. This enabled the complexity of these relationships to emerge. Not surprisingly, the findings of this investigation were both numerous and quite complex. The offspring of problem drinkers reported more discord and negative experiences, together with less happy and cohesive family lives than the comparison group. Even so, in relation to adult demoralization, disharmony within the family appeared to be a more important variable than parental drinking per se.

More generally, the authors noted that having a parent who drinks in a damaging way may clearly be a predictor of a wide range of personal problems, including heavy/problem drinking or other drug use among their children. However, this is not an inevitable outcome. As noted by the authors '... overall, and with certain exceptions, the children of problem drinking parents studied here, as young adults were as well adjusted as their peers'. This finding is important and, to some readers, will be unexpected. The authors emphasize the wide variations in how young people adjust and react to having a parent who drinks in a harmful way. They also concluded that: 'Positive mental health as a young adult is best predicted by contemporaneously measured variables.'

The practical implications of this study and of other related evidence are considered. It is suggested that the children of problem drinking parents could be advised that they are 'at risk' in certain respects. They acknowledge that this recommendation is debatable from an ethical point of view. They conclude with a plea to break down reluctance to consider the links between the family and alcohol problems and vice versa. Richard Velleman and Jim Orford are to be congratulated for producing a major work. This is likely to remain the key book on this subject for the foreseeable future.

Background:  Family history of mood disorders and stressful life events are both established risk factors for childhood depression. However, the role of mediators in risk trajectories, which are potential targets for intervention, remains understudied. To date, there have been no investigations of mediating relationships between risk factors and very early onset depression, a developmental period during which intervention may be more effective. The current study used regression analyses to examine the relationships between family history of mood disorders and stressful life events as risk factors for depression in a preschool sample.

Method:  Preschoolers 3.0 to 5.6 years of age participated in a comprehensive mental health assessment. Caregivers were interviewed about their children using a structured diagnostic measure to derive DSM-IV major depressive disorder (MDD) diagnoses and dimensional depression severity scores. Family history of psychiatric disorders and preschoolers' stressful life events was obtained.

Results:  Both family history and stressful life events predicted depression severity scores 6 months later. Analyses examining the influence of family history of mood disorders and stressful life events on preschoolers' depression severity demonstrated that stressful life events mediated the relationship between family history and preschoolers' depression.

Conclusions:  Findings outline the key role of exposure to early stressful life events as a mediator of familial mood disorder risk in preschool onset depression. This finding in a preschool sample provides support for the hypothesis that psychosocial factors may have increased importance as mediators of risk in younger age groups. Findings suggest that psychosocial factors should be considered key targets for early intervention in depression.

IMS har börjat utarbeta studiehandledningar till sina forskningsöversikter.
Det främsta skälet är att underlätta för beslutsfattare och professionella inom
socialtjänsten att tillgodogöra sig innehållet i översikterna, som inte är helt
lättillgängligt. Ett annat skäl är att en studiehandledning kan ge stöd till gemensamma
diskussioner, kanske i studiecirkelform, vilket i sin tur kan leda
till att man i ökad utsträckning arbetar för en gemensam professionell kunskapsbas.

Forskningsöversikter är ett sätt att sammanställa och väga samman resultaten
från ett stort antal vetenskapliga studier, för att med större säkerhet
kunna ge svar på olika frågeställningar. Det handlar om kunskaper av relevans
antingen för utrednings- och bedömningsarbete eller för behandlingsoch
förbättringsarbete. Det vanligaste syftet med översikter är att visa på
nyttan eller effekterna för brukarna av olika insatser. I dessa fall ger översikten
svar på frågorna: Vad fungerar? Vad fungerar inte? Vad vet vi för lite
om?
Den forskningsöversikt som denna handledning är knuten till är Risk och
prognos i socialt arbete med barn. Forskningsmetoder och resultat, (Gothia
förlag, Stockholm 2003). Författarna, Dagmar Lagerberg och Claes Sundelin,
är båda välkända barnforskare.
Risk och prognos är en mycket omfattande sammanställning av internationell
forskning om barns utveckling. Den handlar om grundprinciper för
vad risker och prognoser är men redovisar även empiriskt material om riskoch
skyddsfaktorer. Översikten är i högsta grad relevant för bedömningsoch
utredningsarbetet inom barn- och ungdomsvården.
Studiehandledningen riktar sig främst till socialtjänstens personal. Tanken
är att den kan utgöra en bas för studier i cirkelform för gemensam kompetensutveckling
i en arbetsgrupp. Självfallet kan handledningen även användas
för egenstudier.
Studiehandledningen har utarbetats av socionom Birgitta Freij, på uppdrag
av IMS. En referensgrupp har lämnat värdefulla synpunkter.
Jag vill å IMS vägnar tacka Birgitta Freij för hennes goda arbete. Tack
också till referensgruppen som har bestått av Birgitta Forsberg, länsstyrelsen
i Uppsala, Jan Ludvigsson, BUP i Fritsla och Heléne Nellvik, socialförvaltningen
i Sigtuna, samt till Dagmar Lagerberg, Akademiska barnsjukhuset
vid Uppsala universitet, Bo Vinnerljung, Ulla Jergeby och Margareta Carlberg,
IMS, Lena Johansson, familjecentralerna i Märsta, Sigtuna kommun
och Ingela Kalin, socialtjänsten i Svenljunga, som i olika faser har medverkat
med synpunkter. Jag vill också tacka Synnöve Ljunggren och Mari Forslund,
båda IMS, som har bearbetat studiehandledningen.
4
Att producera studiehandledningar till forskningsrapporter är ett av flera
sätt som IMS prövar för att nå ut med kunskap till den sociala praktiken. Vi
är därför tacksamma för synpunkter från användarna. Synpunkter kan lämnas
till mari.forslund@socialstyrelsen.se. Studiehandledningen kan laddas
ned från: www.socialstyrelsen.se/IMS

Disorganized/controlling attachment in preschool has been found to be associated with maternal and child maladjustment, making it of keen interest in the study of psychopathology. Additional work is needed, however, to better understand disorganized/controlling attachment occurring as early as age three. The primary aims of this study were to evaluate risk factors and outcomes associated with disorganized/controlling behavior at age three and to evaluate the risk factors and outcomes differentiating the four subtypes of disorganized/controlling attachment. Analyses were conducted with the first two phases of the NICHD Study of Early Child Care and Youth Development, a prospective study of 1,364 children from birth. At 36 months of age, across the attachment-relevant domains of maternal well-being, mother-child interactions, and child social adaptation, the disorganized/controlling group evidenced the most maladaptive patterns in comparison to both secure and insecure-organized groups. At 54 months of age, the disorganized/controlling group displayed the highest levels of internalizing and externalizing behavior problems, as rated by mothers and teachers, and the lowest quality relationships with teachers. Significant differences found among the disorganized/controlling subtypes indicated that the behaviorally disorganized and controlling-punitive subtypes had more maladaptive patterns across variables than did the controlling-caregiving and controlling-mixed subtypes.

Autism, a chronic condition that develops in early childhood, is characterized by a marked impairment in the ability to relate to others, delayed language, and restricted patterns of behavior. The disorder affects as many as 20 children per 10,000.1
In addition to core symptoms, children with autism frequently have serious behavioral disturbances, such as self-injurious behavior, aggression, and tantrums in response to routine environmental demands.2 These behavioral problems interfere with rehabilitative efforts and pose enormous challenges to parents and educators. Although behavior therapy may reduce aggression and self-injury, it tends to be highly individualized and has not been evaluated in randomized clinical trials.3 Attempts to treat autism with several medications in various chemical classes have had limited success.4 To date, only haloperidol, a potent postsynaptic dopamine-receptor antagonist, has been shown in more than one study to be superior to placebo for the treatment of serious behavioral problems.5,6 However, many clinicians avoid using haloperidol in children because of concern about its short- and long-term side effects.7
Unlike haloperidol, atypical antipsychotic agents block postsynaptic serotonin receptors. The affinity of these agents for serotonin receptors may enhance their efficacy and provide protection against extrapyramidal symptoms.8 Alternatively, atypical antipsychotic agents may be more easily displaced by endogenous dopamine, which reduces the risk of neurologic side effects.9 Given the lower frequency of extrapyramidal symptoms with atypical antipsychotic agents and their reported efficacy for treating both positive and negative symptoms in adults with schizophrenia, there is great interest in the question of whether these agents are beneficial in children with developmental disorders.10 To date, only one placebo-controlled study of risperidone in adults with autism and a handful of open-label studies in children with pervasive developmental disorders have been reported.11-13 We conducted a multisite study to evaluate the efficacy and safety of risperidone in children with autism accompanied by serious behavioral disturbances.
METHODS
Subjects
The first phase of the study was an eight-week, double-blind, randomized, placebo-controlled trial of risperidone (Risperdal, Janssen) conducted by the Autism Network of the Research Units on Pediatric Psychopharmacology between June 1999 and April 2001. At the end of the double-blind phase, children in the placebo group who had had no improvement in their behavior were offered open-label treatment with risperidone, as were children in the risperidone group who met the predetermined criteria for a positive response. Open-label treatment was given for four months, followed by a two-month, placebo-controlled discontinuation phase, as described elsewhere.14 The study sites included the University of California at Los Angeles, Ohio State University, Indiana University, Yale University, and the Kennedy Krieger Institute at Johns Hopkins University. The protocol was approved by the institutional review board at each site, and written informed consent was obtained from a parent or guardian before enrollment. Safety and adherence to the protocol were monitored through weekly conference calls, annual site visits by investigators at the coordinating center (Yale University), and quarterly reviews by the data and safety monitoring board convened by the National Institute of Mental Health.
All children met the criteria for autistic disorder described in the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, fourth edition,15 with tantrums, aggression, self-injurious behavior, or a combination of these problems. Other enrollment criteria included an age of 5 to 17 years, a weight of at least 15 kg, and a mental age of at least 18 months. The children had to be free of serious medical disorders and of other psychiatric disorders requiring medication. We reviewed each child's past and current treatments for autism. In consultation with parents, children receiving a psychotropic drug that was deemed effective for the treatment of aggression, tantrums, or self-injurious behavior were excluded. Ineffective medications were gradually withdrawn, and a drug-free interval of 7 to 28 days, depending on the drug, was required before enrollment. Treatment with an anticonvulsant agent for seizure control was allowed if the dose had been unchanged for at least four weeks and if there had been no seizures for at least six months.
Base-Line Assessment and Outcome Measures
The diagnosis of autistic disorder was corroborated by the Autism Diagnostic Interview — Revised. This semistructured interview was administered by a clinician with special training and systematic review to ensure reliability.16 Screening also included intelligence testing; administration of the Vineland Adaptive Behavior Scales (the population mean [±SD] for each scale is 100±15; higher scores indicate more adaptive behavior)17; routine laboratory tests; electrocardiography; measurement of height, weight, and vital signs; medical history taking; and physical examination. The child's race was reported by the parent or primary caretaker. Clinically significant behavioral problems were defined by a rating of moderate or higher on the Clinical Global Impressions — Severity (CGI-S) scale, as determined by a clinician,18 and by a score of 18 or higher on the Irritability subscale of the Aberrant Behavior Checklist, as rated by the parent (or primary caretaker) and confirmed by a clinician. The 15-item Irritability subscale includes questions about aggression, self-injury, tantrums, agitation, and unstable mood on a scale of 0 to 45, with higher scores indicating greater severity. Data from studies of developmentally disabled children indicate that a score of 18 is 1.3 to 1.5 SD above the population mean, depending on the age and sex of the child.19,20 To exclude children whose symptoms might improve in response to nonspecific clinical contact, the children were reassessed at base line, 7 to 14 days after the initial assessment. Only children who met the inclusion criteria for the CGI-S scale (according to an experienced clinician) and the score on the Irritability subscale (based on the parent's or primary caretaker's rating) at base line as well as at the time of screening were eligible for randomization. The Irritability scores obtained at this second evaluation were used as base-line values.
Each child was seen weekly by two clinicians who were unaware of the treatment assignment: a primary clinician, who reviewed side effects and adjusted the dose of medication, and a clinical evaluator, who assessed the response to treatment. The primary outcome measures were the score at eight weeks on the Irritability subscale of the Aberrant Behavior Checklist, based on the parent's or primary caretaker's rating, and the rating on the Clinical Global Impressions — Improvement (CGI-I) scale, as determined by the clinical evaluator. Children who had at least a 25 percent reduction in the Irritability score and a rating of much improved or very much improved on the CGI-I scale were considered to have a positive response.
Other outcomes were scores on the other subscales of the Aberrant Behavior Checklist (Social Withdrawal, Stereotypy, Hyperactivity, and Inappropriate Speech), based on ratings by the parent or primary caretaker. At base line, the parent or primary caretaker was interviewed to identify the target symptoms and to rate compulsive behavior according to the Children's Yale–Brown Obsessive Compulsive Scale. These semistructured interviews were used in determining the score on the CGI-I scale at subsequent visits, as described in detail elsewhere.21
Medication Schedule
For children who weighed 20 to 45 kg, risperidone was given at an initial dose of 0.5 mg at bedtime and was increased to 0.5 mg twice daily on day 4. The dose was gradually increased in 0.5-mg increments to a maximum of 2.5 mg per day (1.0 mg in the morning and 1.5 mg at bedtime) by day 29. A slightly accelerated dose schedule was used for children who weighed more than 45 kg, with a maximal dose of 1.5 mg in the morning and 2.0 mg at bedtime. For children who weighed less than 20 kg, the initial dose was 0.25 mg per day. Scheduled dose increases could be delayed because of adverse effects or because of marked improvement at a lower dose. Dose reductions to manage side effects were allowed at any time, but there were no dose increases after day 29.
Monitoring for Safety
Laboratory tests, electrocardiographic studies, and physical examination were repeated at eight weeks; weight and vital signs were assessed weekly. At each visit, the primary clinician inquired about health problems, intercurrent illness, and concomitant medications and administered a 32-item questionnaire concerning energy level, muscle stiffness, motor restlessness, bowel and bladder habits, sleep, and appetite. Neurologic side effects were assessed weekly with the use of the Simpson–Angus scale22 and the Abnormal Involuntary Movement Scale.18 Adverse events noted as a result of any of these methods were documented with respect to severity, duration, management, and outcome.
Statistical Analysis
Data were analyzed according to the intention-to-treat principle. Statistical tests were two-tailed. P values of 0.05 or less were considered to indicate statistical significance, except for the analysis of adverse events (P<0.10) and analyses adjusted for multiple comparisons (the Bonferroni method). The biweekly scores on the Irritability subscale were analyzed with the use of mixed-effects linear models in which the study group and site were the fixed effects and the outcome and time were the random effects.23 The mixed-effects approach makes full use of available data and allowed us to combine subject-specific scores on the Irritability subscale in order to estimate the slope of the regression line for each group over time. A strong downward trend in Irritability scores in the risperidone group, as compared with the placebo group, would indicate a statistically significant interaction between treatment and time. Interactions with the site that were not significant were removed from the final model. The parameters of the mixed-effects model were estimated with the use of SAS Proc Mixed software.24
To compare our results with those of other trials and to estimate the likelihood of a response to risperidone in other patients with similar problems, we conducted two additional analyses. First, using our previously stated definition of a treatment response, we compared the rate of positive responses in each study group with the use of the chi-square test. Second, we calculated the size of the effect (the change from base line at eight weeks) for each scale of the Aberrant Behavior Checklist.
Differences in adverse events were tested by the chi-square test or Fisher's exact test when subgroups contained fewer than five children. Continuous variables were assessed with the use of the regression model described above.
RESULTS
Base-Line Characteristics
Of the 270 children who were screened for the study, 112 did not meet the criteria for enrollment, the parents or guardians of 57 children declined participation. The remaining 101 children (82 boys and 19 girls) were enrolled and randomly assigned to receive risperidone (49 children) or placebo (52). We subsequently identified four children who did not meet the entry criteria because their Irritability subscale had fallen below the threshold of 18 at base line. An analysis of the Irritability data that excluded these four children had results that were virtually identical to those with the full sample. Thus, the intention-to-treat analysis included all 101 children.
The children ranged in age from 5 to 17 years (mean [±SD], 8.8±2.7); 87 percent (88 children) were prepubertal; 66 percent (67) were white, 11 percent (11) were black, 7 percent (7) were Hispanic, 8 percent (8) were Asian, and 8 percent (8) were members of other racial or ethnic groups; and 91 percent (92) lived at home with at least one parent. The two groups were similar at base line with respect to a range of demographic, developmental, and clinical characteristics, including mean scores on the Aberrant Behavior Checklist subscales, with the exception of the score on the Inappropriate-Speech subscale, which was higher in the placebo group than in the risperidone group

Primary Outcome
Analysis of the scores on the Irritability subscale revealed a significant interaction between the study group and time (P<0.001) (Figure 1FIGURE 1
Mean Scores for Irritability in the Risperidone and Placebo Groups during the Eight-Week Trial.
). After eight weeks of treatment, the risperidone group had a 56.9 percent decrease in the mean Irritability score (from 26.2±7.9 at base line to 11.3±7.4 at eight weeks), as compared with a 14.1 percent decrease in the placebo group (from 25.5±6.6 to 21.9±9.5, P<0.001) (Table 2TABLE 2
Scores on the Aberrant Behavior Checklist at Base Line and Eight Weeks.
). The rate of a positive response (at least a 25 percent improvement in the score on the Irritability subscale and a rating of much improved or very much improved on the CGI-I scale) was 69 percent in the risperidone group (34 of the 49 children had a positive response) and 12 percent in the placebo group (6 of 52, P<0.001).
These gains in the risperidone group were maintained for six months in 23 of the 34 children (68 percent) who had had positive responses in the double-blind phase of the study. Of the other 11 children who had positive responses with risperidone, 2 did not enter the extension phase of the study because the family moved and 2 because the parents decided to evaluate the children's behavior in the absence of medication. During the extension phase, the parents of two children decided to seek other treatment in addition to risperidone; four children were withdrawn because the treatment was no longer effective, and one child was withdrawn because of an unrelated medical problem.
Secondary Outcomes
Table 2 shows the mean base-line and end-point scores, as well as the effect size, for all the subscales of the Aberrant Behavior Checklist in each study group. After correction for multiple comparisons, there was a significant interaction between the study group and time for scores on the Stereotypy and Hyperactivity subscales, suggesting that risperidone improved behavior in these areas as well. Scores for Social Withdrawal and Inappropriate Speech did not differ significantly between the two groups (after Bonferroni correction).
The rate of improvement over time is shown in Figure 2FIGURE 2
Percentage of Children with a Rating of Much Improved or Very Much Improved on the Clinical Global Impressions — Improvement Scale during the Eight-Week Trial.
. The proportion of children whose behavior was rated as much improved or very much improved on the CGI-I scale differed by 44 percent between the study groups at week 4 (P<0.001) and by 64 percent at week 8 (P<0.001).
Medication Dose
The mean daily dose of risperidone during the final week of the study was 1.8±0.7 mg (range, 0.5 to 3.5). The mean dose of placebo dispensed was equivalent to 2.4±0.6 mg per day (range, 1.0 to 3.5; P<0.001).
Adverse Events
There was a significantly greater mean increase in weight in the risperidone group (2.7±2.9 kg) than in the placebo group (0.8±2.2 kg, P<0.001) (Table 3TABLE 3
Adverse Events Reported during the Eight-Week Trial.
). The weight gain in the risperidone group was associated with a mild increase in appetite (in 49 percent of children) or a moderate increase in appetite (in 24 percent), as reported by the parent or primary caretaker (P=0.03 and P=0.01, respectively, for the comparison with the placebo group).
Sixty different adverse events were recorded during the trial, 29 of which occurred in 5 percent or more of the children (Table 3). There were no serious adverse events in the risperidone group, and no children were withdrawn from the study because of an adverse event. Most adverse events were mild and self-limited. For example, 23 children (47 percent) in the risperidone group had mild fatigue, but only 6 (12 percent) had moderate fatigue. In most cases, the fatigue had subsided by week 6. Similarly, of the 24 children in the risperidone group described as drowsy by their parents or primary caretakers, 16 were considered to be mildly drowsy, and they were no longer drowsy by week 4.
Weekly assessment with the Abnormal Involuntary Movement Scale and the Simpson–Angus scale showed no extrapyramidal symptoms in either group. Parents or caretakers reported five neurologic side effects: tremor, dyskinesia, rigidity, akathisia, and difficulty swallowing. Of these, tremor was significantly more common in the risperidone group (P=0.06). One child in each group had a value for serum glutamic-oxaloacetic transaminase that was more than twice the upper limit of the normal range at eight weeks, and one child in the placebo group had an elevated serum glutamic-pyruvic transaminase level. One child in the placebo group had a nonspecific, clinically insignificant change in cardiac conduction. The pulse, blood pressure, and results of routine laboratory tests did not differ significantly between the two groups. Eighteen children (8 in the risperidone group and 10 in the placebo group) had fever in association with a documented, time-limited illness.
Withdrawal from the Study
Three children in the risperidone group were withdrawn from the study because the treatment was not effective. One child in the placebo group was withdrawn because of a severe headache and a seizure attributed to the failure of a ventriculoatrial shunt. An additional 17 children in the placebo group did not complete the study for the following reasons: withdrawal of consent (1 child), nonadherence (1), loss to follow-up (3), and lack of efficacy (12). The rate of withdrawal was 35 percent (18 of 52 children) in the placebo group, as compared with 6 percent (3 of 49) in the risperidone group (P=0.001).
DISCUSSION
In this trial, risperidone was safe and effective for the short-term treatment of tantrums, aggression, and self-injurious behavior in children with autistic disorder. Improvements were also observed in stereotypic behavior and hyperactivity. Scores on the Social Withdrawal subscale, which rates social isolation and interest in communicating with others, did not differ significantly between the risperidone and placebo groups. Adverse effects such as weight gain, increased appetite, fatigue, drowsiness, dizziness, drooling, tremor, and constipation were more common in the risperidone group. Most of these adverse effects were mild and resolved within a few weeks. Thus, the risk–benefit ratio for risperidone therapy appears to be favorable.
Our findings confirm the results of small, open-label trials of risperidone in children with autism or another pervasive developmental disorder.4 The benefits of risperidone in our study exceeded the improvements observed in a recent controlled study involving 38 adolescents with mental retardation and explosive behavior.25 In our study, there was a difference of 43 percentage points between the risperidone and placebo groups in the change from the base-line score on the Irritability subscale, whereas studies of haloperidol for the treatment of autism showed a difference of 15 to 20 percent between the placebo and active-treatment groups, depending on the measure.5 Our findings with respect to the rate and severity of adverse effects also differ from previous findings. Excessive sedation was reported in 78 percent of children who received haloperidol,6 as compared with generally mild sedation in 59 percent of the children in our study who received risperidone. An acute dystonic reaction occurred in 25 percent of haloperidol-treated patients6 but in none of the children in our trial who received risperidone. Although parents or primary caretakers reported tremor in a few of the children treated with risperidone, weekly neurologic assessments showed no abnormalities. The low risk of extrapyramidal symptoms in our study is consistent with the results of studies in adults.8 Nonetheless, the adverse events observed in our study and the lack of a clear benefit with regard to core symptoms of autism indicate that risperidone should be reserved for treatment of moderate-to-severe behavioral problems associated with autism.
There are several limitations to this study. First, the observation period was only eight weeks long. However, a majority of the children who were classified as having a positive response during the double-blind phase of the study (23 of 34) continued to show benefit at six months. Second, the study included only children with autistic disorder. It is not clear whether our findings can be generalized to children with other forms of pervasive developmental disorder. Third, although the mean doses of risperidone used in this study were not high, the study could not identify the minimal effective dose. Finally, we focused on specific behavioral problems rather than on the core symptoms of autism. Indeed, when designing the study, we were unable to identify a validated measure for the core symptoms of autism that was suitable for repeated administration. Our focus on severe behavioral problems leaves unanswered the question of whether pharmacologic therapy and behavioral treatment could have additive effects.

Samma dag som hon skulle fira sin 50-årsdag fick TV-journalisten Ulla-Carin Lindquist sin diagnos. De problem hon haft med först sin högra hand, sen sitt ben och sen med allt fler muskler berodde på att hon drabbats av amyotrofisk lateralskleros, ALS. Det är den värsta av alla neurologiska sjukdomar. Den saknar bot och leder snabbt till döden. Den här boken är skriven under den korta sjukdomstiden.

Ulla-Carin Lindquist skildrar sina upplevelser ställd ansikte mot ansikte med döden. Men det är också en bok om kärlek och en djup förbundenhet med allt levande.

Som förälder till barn med funktionsnedsättning har man laglig rätt till stöd från samhället. De flesta insatser måste man söka själv och därför är det bra att känna till vilken typ av hjälp man har rätt till.

I maj 2009 beslutade riksdagen att samordna tillsynen av vård och
omsorg i en och samma myndighet. Beslutet innebär att ansvaret för
tillsynen av socialtjänsten förs över från länsstyrelserna till Socialstyrelsen,
som redan är nationell tillsynsmyndighet för hälso- och
sjukvården.
Med en samordnad tillsyn skapas förutsättningar för en enhetlig och
förutsägbar tillsyn, som bättre möter framtida utmaningar där vård
och omsorg blir alltmer involverade i varandra. En samordnad tillsyn
ska också underlätta för allmänheten att hitta rätt när de vill framföra
klagomål och anmäla brister.
Den 1 januari 2010 tar Socialstyrelsen över ansvaret för
• tillsynen av socialtjänstens äldreomsorg, omsorger om personer
med funktionsnedsättning, individ- och familjeomsorg samt
enskild verksamhet enligt socialtjänstlagen (SoL) och lagen om
stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)
• tillsynen av kommunernas verkställighet av beslut och domar
• ansökan om sanktionsavgift
• tillståndsgivning till enskilda verksamheter enligt SoL och LSS
• rådgivning.
Länsstyrelserna kommer att ha fortsatt ansvar för alkohol- och
tobakstillsyn och förebyggande insatser mot alkohol, tobak och
droger. Länsstyrelserna ska också samordna kvinnofridsfrågor och
fördela statsbidrag som rör kvinnofridsfrågor, personliga ombud och
alkohol- och drogförebyggande arbete.

den 11 juli

Svar på fråga

2011/12:669 Samordnare för föräldrar till barn med funktionsnedsättning

Statsrådet Maria Larsson

Lennart Axelsson har frågat mig om försöksverksamhet med samordnare för föräldrar till barn med funktionsnedsättning har startats, och om inte, när och var kommer det att ske.

Inledningsvis vill jag understryka vikten av att de brister som fortfarande finns i samordningen av stödet till barn och unga med funktionsnedsättning åtgärdas. Regeringens arbete för att förbättra både informationen och samordningen av stödet till barn och unga med funktionsnedsättning är prioriterat. Det är dock angeläget att de åtgärder som vidtas är effektiva och får avsedd effekt.

Landstingen ansvarar för att erbjuda personer som tillhör personkretsen för LSS, det vill säga lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktions­hindrade, rådgivning och annat personligt stöd (se 9 § 1 p. LSS). Insatsen innefattar kvalificerade insatser av rådgivande och allmänt stödjande karaktär från flera olika kompetenskategorier som behövs för att underlätta det dagliga livet för den enskilde och dennes anhöriga. Insatserna kan vara såväl medicinska, psykologiska, sociala som pedagogiska. I förarbetena till bestämmelsen om rådgivning och annat personligt stöd (prop. 1992/93:159, s. 59 f.) betonas särskilt behovet av stöd för den dagliga livsföringen hos såväl föräldrar till ett barn med funktionsnedsättning som barn och unga med funktionsnedsättning och deras anhöriga. Vikten av allsidiga och samordnade insatser betonas härvidlag.

Socialstyrelsen fördelar årligen medel till landstingen för ovanstående insats. För innevarande år disponerar Socialstyrelsen 94 500 000 kronor att fördelas till landstingen på grundval av antalet invånare i respektive landsting (se närmare statsbudgetens utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg, anslag 4:2, anslagsposten 1 Rådgivning och annat stöd).

För att så långt möjligt säkerställa att en försöksverksamhet med samordnare ska få avsedd effekt och kunna finansieras inom ramen för befintliga medel vill regeringen först kartlägga hur tilldelade anslag för landstingens insatser för råd och annat personligt stöd används i dag och för vilka ändamål. Vidare är det angeläget att inventera de goda exempel som finns på fungerande samverkan mellan olika kompetenskategorier för att erbjuda råd och annat stöd till enskilda enligt intentionerna i LSS. De goda exemplen kan sedan tjäna som utgångspunkt för förslag till utformning av försöksverksamhet. Regeringen avser därför inom kort att ge Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en sådan kartläggning samt föreslå hur en försöksverksamhet med samordnare för barn och unga med funktionsnedsättning samt deras anhöriga skulle kunna bedrivas inom ramen för ovan angivet anslag och syfte. Samordnarens uppgift bör vara att underlätta samverkan mellan olika aktörer för att förbättra samordningen av samhällets stöd till familjer med barn och unga med funktionsnedsättning.

När Socialstyrelsen har redovisat sina förslag kommer sedan regeringen att ta ställning till när och var en försöksverksamhet kan startas.

av Lennart Axelsson (S)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

Familjer som har barn med funktionsnedsättning har varje år kontakt med i genomsnitt 17 personer kring sitt barns funktionsnedsättning och de insatser som barnet behöver. Det visade Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) 2008 i rapporten Men dom har ju fått det så bra!? .

Det finns föräldrar som måste ha upp till 90 myndighetskontakter, något som tar både tid och kraft. RBU har sedan 2008 drivit kravet att familjer med barn med funktionsnedsättning ska få hjälp av en särskild hjälpsamordnare. De har fått stöd av många andra. Socialdemokraterna har i riksdagen drivit frågan om försöksverksamhet med samordnare.

År 2011 konstaterade även Riksrevisionen att föräldrar till barn med funktionsnedsättning bär en tung börda med att samordna stöd som barnen får från olika håll och föreslog därför en försöksverksamhet och med särskilda samordnare.

Riksdagens socialutskott konstaterade att samordningsproblemen var stora och skrev i ett betänkande som antogs av riksdagen hösten 2011 att: "Utskottet har fått veta att regeringen har för avsikt att påbörja en försöksverksamhet med samordnare. Utskottet förutsätter att försöksverksamheten ges hög prioritet och påbörjas under 2012."

Såvitt jag vet har inte statens försöksverksamhet startat.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet:

Varför har inget hänt trots att 1,5 år har gått sedan beslutet?

När kommer försöksverksamheten i gång?

Varför har inte riksdagen informerats om att försöksverksamheten inte har startat?

Syftet med kunskapsöversikten är att undersöka kunskapsläget om samordning av stöd till föräldrar med barn med flerfunktionsnedsättningar. Forskning visar att livet för familjer där barnen har omfattande funktionsnedsättningar är påfrestande och att kraven på föräldrarna många gånger är så stora, att föräldrarna inte kan leva som andra föräldrar och familjen som andra barnfamiljer. Föräldrastöd finns i olika former, både generellt och riktat, men det föräldrastöd som föräldrar med barn med funktionsnedsättningar efterlyser innebär något helt annat och behöver måste därmed vara anpassat för denna målgrupp. Ämnet för kunskapsöversikten, samordnat föräldrastöd, i relation till målgruppen barn med flerfunktionsnedsättningar och deras familjer är ett område som vi på förhand vet att det finns mycket lite skrivet om. Kunskapsöversikten tar sin utgångspunkt i hur resonemanget förts kring samordning av stöd till föräldrar med barn med funktionsnedsättningar mellan politiker, myndigheter och andra aktörer. I denna kunskapsöversikt har samordning av stöd till barn och ungdomar med omfattande funktionsnedsättningar och deras familjer
beskrivits ur olika perspektiv. Behovet av ett samordnat föräldrastöd för familjer med barn och ungdomar med omfattande funktionsnedsättningar är stort. Kunskapsöversikten visar varför ett samordnat föräldrastöd är betydelsefullt och att det finns olika modeller för hur samverkan kan ske över myndighets-, verksamhets-, och professionsgränser oavsett huvudman. Därutöver behövs oberoende samordnare som har ett övergripande samordningsansvar och inte är kopplade till någon specifik verksamhet. Kunskapsöversikten avslutas med exempel på några intressanta utvecklingsprojekt som arbetar med att öka samordning av
stöd eller underlätta tillgängligheten av stöd till familjer med barn med funktionsnedsättningar.

Känslan av total isolering i en krissituation kan ibland vara lika förödande som själva orsaken till krisen. Den som själv är drabbad eller har varit i samma situation kan bättre förstå hur det känns- det är grundtanken bakom fenomenet självhjälpsgrupper.
Journalisten Charlotte Essén har i sin bok samlat en mängd fakta kring självhjälpsgrupper: varför de behövs, hur de har utvecklats, hur de fungerar etc. Hon har även sammanställt en utförlig lista- den första i sitt slag- över alla de grupper som finns i Sverige idag, sorterade under ämnesrubriker, vilket gör boken till en användbar handbok för den som söker hjälp eller vill starta en ny grupp.

En bok om samtalsmetodik för dig som möter barn och ungdomar i sammanhang där man pratar om viktiga saker i livet. Erfarenheter från arbetet på BRIS är utgångspunkt för boken men innehållet kan generaliseras till samtal inom nästan vilket sammanhang som helst.

Som läsare får man konkreta verktyg, ett förhållningssätt, för samtal med barn och ungdomar. Boken ger också reflektioner och en fördjupad insikt om vad samtal med barn är och gör med oss själva. En röd tråd i boken är hur vi kan omsätta de salutogena begreppen begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i samtal med barn.

En bok om samtalsmetodik för dig som möter barn och ungdomar i sammanhang där man pratar om viktiga saker i livet. Författaren lyfter fram teman i samtalet som kan hjälpa barn att skapa begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i sin vardag. Som läsare får du konkreta verktyg för samtalet och ett användbart förhållningssätt. Boken ger också en fördjupad insikt om vad samtal med barn är och gör med oss själva. Innehållet är allmängiltigt och går att använda i alla sammanhang där man möter barn och ungdomar.

Den här boken är skriven för att uppmuntra till flera samtal med barn som har det svårt, och är därför till nytta för alla som arbetar med barn. Genom fler och bättre samtal med barn kommer barnets perspektiv och behov fram. På så sätt kan deras vård och rättigheter förbättras. Boken är värdefull i all relevant yrkesutbildning. Speciellt lämpad är boken för dem som ska möta barn och deras vårdnadshavare i olika beslutssituationer: i hemmet, i skolan, i fosterhem och på institutioner.
Författaren inför ett kommunikationsteoretiskt perspektiv på barns upplevelse, självinsikt och utveckling. Det öppnar för en ny och fördjupad insikt om barnets sociala position i vårdnadsfrågor och för ett samtalsmetodiskt och utvecklingsstödjande sätt att närma sig barnet.
Förutom att författaren bygger upp en teori som generellt kan vara användbar i arbetet med barn, utlöser denna teori konkreta anvisningar om hur vi kan bygga upp kontakt och dialog med barnet utifrån våra egna roller och uppdrag. Boken innehåller rikligt med exempel från olika samtalssituationer med barn.

Rapporten redovisar resultatet av en forskningsstudie om familjestödjande samtal med barn och föräldrar i familjer där mamma och/eller pappa har psykiska problem som föranleder kontakt med vuxenpsykiatrin. Det studerade familjestödet bygger på ett utvecklat samarbete mellan en landstingsdriven vuxenpsykiatrisk mottagning och en familjeenhet inom socialtjänsten i en medelstor kommun i Mellansverige. Den del av familjestödet som har studerats är den serie samtal som erbjuds genom familjeenheten och som genomförs där.

Studiens övergripande syfte var att undersöka hur familjestödjande samtal fungerar och organiseras i samspel mellan barn, föräldrar och professionella. Mer specifikt avsåg studien belysa om och hur barn genom dessa samtal får stöd att prata om föräldrars psykiska problem samt huruvida och på vilket sätt familjestödet kan bistå föräldrarna i deras föräldraskap.

Inom ramen för forskningsstudien samlades data in från 21 familjestödssamtal samt intervjuer med sju föräldrar och fyra barn efter avslutat familjestöd. Dessutom genomfördes sju intervjuer med samtalsledarna som medverkat vid de studerade familjestödssamtalen. Tre familjer följdes genom hela samtalsserien som för dessa familjer omfattade mellan sex och åtta samtal. Samtliga familjestödssamtal spelades in med ljud och bild medan enbart ljud gällde för intervjuerna.

Familjestödssamtalen analyserades med samtalsanalytiska och narrativa metoder. Viktiga teoretiska utgångspunkter var det som brukar kallas institutionella samtal och teorier om socialt samspel i interaktion. Av betydelse var också tidigare forskning om barnsamtal och familje-samtal som kommunikativ praktik och i institutionella kontexter t.ex. familjeterapi, samt internationella och nationella studier om familjestödjande interventioner av typen Beardslees preventiva familjeinterventionoch den finska kortversionen Föra barnen på tal

Detta inspirationsmaterial om samtalets betydelse som anhörigstöd bygger på det material som kommit fram i två blandade lärande nätverks diskussioner och dokumentation under åren 2011 till 2013. Sammanlagt genomfördes sex träffar i respektive nätverk. Ur sammanställningarna, har olika teman och frågeställningar identifierats. Dessa teman utgör rubrikerna i detta inspirationsmaterial.

Samtal utgör en väsentlig del av kommunernas anhörigstöd och är också avgörande för anhörigas kontakter med professionella inom vård- och omsorgsverksamheter. I rapporten presenteras bland annat forskning om anhörigas behov av samtal som stöd i allmänhet samt i mötet med vård och omsorg

Studie med syfte att belysa arbetet vid Mödra- och barnhälsovårdsteamet i Haga, som är en vårdenhet specialiserad på gravida kvinnor och nyblivna föräldrar med missbruksproblem samt deras barn. Intresset riktades mot hur arbetet på mottagningen var upplagt, kännetecken hos patientgruppen samt hur och i vilken mån samverkan med andra verksamheters bedrevs. De huvudsakliga resultaten visade att det i patientgruppen fanns en relativt stor variation med avseende på sådant som boendesituation, civilstånd och sysselsättning. Denna rapport kommer endast att vara tillgänglig som pdf.

Omsorg som ges av anhöriga och närstående är omfattande i alla åldrar och regioner i Sverige, men allra mest bland personer i gruppen 45-64 år, då denna omfattar tre av tio personer. Det finns tecken på att omsorg ökar generellt, men omfattningen beror delvis på hur frågorna ställs: från cirka 10 till väl över 20 procent av befolkningen ger omsorg, beroende på hur man definierar vård och omsorg. Omkring 7 procent ger mer omfattande och in¬tensiv omsorg, med dagliga insatser och med inslag av personlig omvårdnad.

Den exakta nivån för omsorgen är svår att fastställa, men den är i varje fall hög och väl i nivå med den informella omsorgen i andra länder. Intensiteten - tidsinsatsen - är dock möjligen mindre än i t.ex. Spanien. En viktig skillnad är också att nordisk omsorg mest sker mellan hushåll, den kontinentalsydeuropeiska mer inom hushållen.

En stor men ingalunda total del av omsorgen riktar sig till äldre personer. Intressant är att även äldre ofta är omsorgsgivare, för partner och andra. Omsorgsgivandet förefaller vara något mer jämställt i Sverige än på kontinenten, dvs. svenska män är omsorgsgivare nästan lika ofta som kvinnor, om än inte lika intensivt, och partneromsorg är ganska jämställd i Sverige. Anhörigomsorg tycks i Sverige vara klasslös, dvs. ungefär lika vanlig i alla samhällsskikt.

Arbete och omsorg låter sig ofta förenas, både för män och för kvinnor. Orsaken är troligen att omsorgsgivande är vanligast i åldrar då många av andra skäl "trappat ned" förvärvsarbetet och att omsorgen mer sällan är omfattande, daglig och "tung" - för de flesta.

Konsekvenser för arbetslivet får omsorgen ibland, men i stort sett endast när det handlar om omsorg för partner, föräldrar eller vuxna barn. Totalt är cirka var femte yrkesverksam också omsorgsgivare. Dessa tycks inte generellt ha sämre hälsa än de som inte har ett sådant åtagande. Om något gäller det motsatta, dvs. att omsorgsgivare har bättre hälsa än de som inte är omsorgsgivare. I en mindre grupp som vårdar partner eller annan nära anhörig kan dock hälsoproblem förekomma.

Anhörigomsorg i Sverige och offentlig omsorg, främst hemtjänst, överlappar ofta varandra. Detta gäller särskilt hjälp till ensamboende äldre, en stor mottagargrupp. Många anhöriga klarar på egen hand sitt åtagande, men åtskilliga uttrycker också behov av offentligt stöd. Sådant stöd måste troligen ta sig olika former å ena sidan för dem som hjälper någon de bor tillsammans med och å andra sidan för dem - majoriteten - som hjälper någon i ett annat hushåll. Där är sannolikt en utbyggd och välfungerande hemtjänst och annan öppen omsorg ofta en lämplig stödform.

Mer än en miljon svenskar är i dag omsorgsgivare för närstående. En del av den ökning man iakttagit beror troligen på ökande behov, men avspeglar nog också allmänt växande sociala nätverk: fler anhöriga betyder mer omsorgsgivande. Till en del kan ökande anhörigomsorg nog också härledas till att den offentliga omsorgen krympt i relation till hjälpbehoven i befolkningen.

Background: At the central administrative level in Sweden, care work is presented as a complex task for which personnel require special qualifications. In elderly care, questions of training and qualifications form the highly topical theme noticed by central actors. According to The National Board of Health and Welfare, the supply of manpower and the educational levels of the workers are the most important factors in ensuring high quality care for the elderly. The question of educational levels is, however, with the exception of personal assistants, not given as much attention in care for people with disabilities.Aim: The aim of this dissertation is firstly to compare elderly care and care for persons with disabilities with the focus to describe and analyse education and work environment in these sectors. Secondly, the aim is to analyse if, and if so how, questions of education interacts with personnel's view of the social work environment.Methods: The thesis is comprised of four studies and paper 1, 2 and 3 are based on the results of a qualitative interview study, which was comprised of 48 persons who worked in elderly care and the care for persons with disabilities. Of the 48 persons who took part in the study, 11 of them worked as middle managers and 37 worked as care workers in the every day care. Paper 4 consists of a research summary on how education for care workers is being studied in a Swedish and an international context.The personnel who participated in the interview study work in different care settings; in elderly care the personnel work in both sheltered housing and public home care services. In the care for disabled persons, the personnel work in residential housing with special services, in public daily activities for people with intellectual disabilities and as personal assistants.Result: Both managers and personnel find it important for care workers to have a degree of educational background as a basis for the learning process at the work place. The results also show that educational levels and the work environment are themes that are discussed differently by different actors. In previous research on education for care workers in both elderly care and the care for People with disabilities, academic education or education at a ground level has been seen as problematic due to the distance it is said to create between the worker and the care recipient. My results show that the discussion about education for care workers has become rather biased, and that highly educated personnel tend to be more aware of the power they possesses and that the relation to the care receiver is important. In elderly care the issue of education seems to be more a question of a general educational level. In the care for people with disabilities, the question of education for personnel is on a more individual basis, where the care workers learn together with the care recipient. Educational levels, the work environment and relations with colleagues and care recipients are connected and support from the managers is important for understanding the work and the relational perspective.

from www.socialstyrelsen.se.

Avhandling

För många är det en självklarhet att ge anhörigomsorg, det vill säga hjälpa en anhörig som har en funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom och inte kan klara sig på egen hand. Det kan upplevas som meningsfullt, utvecklande och tillfredsställande, samtidigt som det innebär extraarbete och oro för den som behöver omsorgen. Denna avhandling handlar om anhörigomsorg för äldre personer i Sverige, främst de medelålders döttrarnas och sönernas hjälp till sina gamla föräldrar. Vad betyder det för äldres anhöriga att äldreomsorgen har minskat ända sedan 1980 och att var fjärde plats i äldreboende har försvunnit under 2000-talets första decennium? Har anhörigomsorgen ökat och hur påverkas omsorgsgivarnas liv, framförallt deras arbetsliv?

För många är det en självklarhet att ge anhörigomsorg, det vill säga hjälpa en anhörig som har en funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom och inte kan klara sig på egen hand. Det kan upplevas som meningsfullt, utvecklande och tillfredsställande, samtidigt som det innebär extraarbete och oro för den som behöver omsorgen. Denna avhandling handlar om anhörigomsorg för äldre personer i Sverige, främst de medelålders döttrarnas och sönernas hjälp till sina gamla föräldrar. Vad betyder det för äldres anhöriga att äldreomsorgen har minskat ända sedan 1980 och att var fjärde plats i äldreboende har försvunnit under 2000-talets första decennium? Har anhörigomsorgen ökat och hur påverkas omsorgsgivarnas liv, framförallt deras arbetsliv? Hur vanligt är det med psykiska påfrestningar, svårigheter att fokusera på arbetet eller att gå ner i arbetstid till följd av omsorgsgivandet? Hur har äldreomsorgspolitiken sett på anhöriga till äldre personer och deras roll i omsorgen om äldre från 1950-talet fram till idag? Har äldreomsorg setts som ett sätt att tillgodose inte enbart äldres omsorgsbehov, utan även anhörigas behov av att förvärvsarbeta?

Petra Ulmanen söker svar på dessa frågor genom analyser av såväl surveyundersökningar som regeringens propositioner om äldreomsorg.

Ulmanen, P. (2015). Omsorgens pris i åstramningstid. Anhörigomsorg för äldre ur ett könsperspektiv. Diss. Stockholm: Stockhoms universitet, institutionen för socialt arbete. (Rapport i socialt arbete nr. 150)

Omsorgens skiftningar: Begreppet, vardagen, politiken, forskningen. R. Eliasson

Välfärdsstatens insatser för personer med funktionshinder och för äldre människor särskiljs sällan i statistik och forskning. När, som i denna artikel, verksamheterna separeras, blir det tydligt att de båda välfärdstjänsterna under senare år har utvecklats åt skilda håll. Ekonomiska resurser, tjänsternas omfattning och personalens arbetsvillkor skiljer sig påtagligt mellan äldre- och handikappomsorgen, och gränsen mellan statens, familjens och marknadens roller har förskjutits på olika sätt.

Vilka specifika faktorer har betydelse i omvårdnad av barn? Vilka utvecklingspsykologiska faktorer behöver sjuksköterskan ha kunskap om? Hur reagerar barn vid inläggning på sjukhus? Hur ska sjuksköterskan samarbeta med det sjuka barnets föräldrar och syskon? God omvårdnad av barn kräver speciell kompetens.

In this paper I focus on the topic of chronic illness in the context of quality of life. I offer a conceptual explanation of these notions and then try to systematise the various species of suffering connected with chronic illness. Suffering in illness rarely attracts systematic analysis. Part of the reason for this is that the topic is in a way an aspect of common sense. It has an air of self-evidence and seems not to require analysis. However, it is my contention that the nature of human suffering is not at all self-evident. In many ways we know very little about the content and extent of suffering. And, although it may not be sensible to borrow traditional scientific techniques for the study of suffering, we need as much intellectual penetration and rigorous analysis in order to clarify the nature of suffering as for any other scientific investigation. Moreover, there are good reasons for saying that we ought to direct much more of our attention to this humanistic aspect of medicine. We ought to remember that the existence of suffering is one of the main motives, if indeed not the most important motive, for undertaking the medical enterprise.

Purpose. The purpose of this article is to highlight and at the same time criticize the holistic view of health expressed in the "International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF)". Particular attention will be paid to the idea suggested in the ICF that not only the ability to perform a specified action but also its actual performance is included in the person's health. My argument intends to show that this is an untenable position.
Method. The theoretical platform of this paper is philosophical action theory. My argument makes particular use of the distinctions between ability, opportunity, activity and will. My analysis also uses some insights from the contemporary philosophical discussion of health concepts.
Conclusions. Ability (or capacity) and its opposite disability (or incapacity) are essential ingredients in the implicit philosophy of health of the ICF. However, the ICF also puts an emphasis on the actual performance of actions. This is entailed by the performance qualifier that is included in the ICF. I give some arguments for questioning the relevance of this qualifier if it is intended to have a place in the concept of health or have a general function for decisions in health care or rehabilitation. Instead I suggest the introduction of an opportunity qualifier, which could fulfill some of the purposes intended for the performance qualifier.

This article explores why I love and hate my mother. It is a
retrospective and ongoing participant observation of the phenomenon
of being the daughter of a mother with mental retardation. In it,
I make use of a layered account, an experimental, postmodern,
ethnographic reporting format which enables the researcher to use
as many resources as possible including social theory, lived
experience, and emotions. By using my own experience, I explore,
through first person narrative, the complex issues and emotions
involved. My conclusion is that the situation is fraught with
ambivalence because my present interactions with my mother are cast
in the light of a past where my mother simultaneously neglected and
protected me.

This study used a Consensual Qualitative Research methodology to explore the motivations and experiences of young people who utilize the Internet for counselling over other counselling media. Semi-structured online group interviews (focus groups) were conducted with 39 participants from the Kids Help Line, a 24-hour national telephone and counselling service located in Australia. Analysis revealed five domains relevant to the adolescents' motives and experiences and the frequency of categories within and across cases were analyzed to generate and understand themes and patterns. Specific motivators and barriers are identified and discussed, as are implications for practice and continued research.

Background: The Internet's potential as health care tool should be explored. Aim: One objective was to determine the feasibility of constructing a digitally based tool through an iterative design process in cooperation with potential users. The tool's purpose is to alleviate hardships in daily life of relatives of persons with depression. An additional aim was to explore motivation and hindrances to using the tool as a basis for design decisions. Method: An iterative design approach, including data collection through focus groups and with paper and web-based prototypes, was used. Results: Cooperation with potential users, using an iterative design process, was valuable in developing the digitally based tool. Motivations (i.e. to create understanding and rehabilitate oneself) and hindrances (i.e. lack of time or energy) to using the tool were illuminated. Design decisions were based on consideration towards participants' privacy concerns, needs of support and the depression's influence on the relatives' daily life. Conclusion: Prototypes and cooperation with potential users were essential and valuable for the iterative development of the website.

Background: The Internet's potential as health care tool should be explored. Aim: One objective was to determine the feasibility of constructing a digitally based tool through an iterative design process in cooperation with potential users. The tool's purpose is to alleviate hardships in daily life of relatives of persons with depression. An additional aim was to explore motivation and hindrances to using the tool as a basis for design decisions. Method: An iterative design approach, including data collection through focus groups and with paper and web-based prototypes, was used. Results: Cooperation with potential users, using an iterative design process, was valuable in developing the digitally based tool. Motivations (i.e. to create understanding and rehabilitate oneself) and hindrances (i.e. lack of time or energy) to using the tool were illuminated. Design decisions were based on consideration towards participants' privacy concerns, needs of support and the depression's influence on the relatives' daily life. Conclusion: Prototypes and cooperation with potential users were essential and valuable for the iterative development of the website.

Funkisfamiljen är en ny barnboksserie för barn 6-9 år om hur det är att växa upp med ett syskon som har en funktionsnedsättning. Den handlar om huvudpersonen Vide, 8 år, samt syskonen Tintin, 5 år, och Mio, 10 år. Mio har en medfödd hjärnskada och kan inte gå eller tala.

Seriens första bok, Operation slutstirrat, handlar om bemötande och hur det känns när ett barn på skolgården undrar om Mio är en riktig människa. Hur ska Vide göra med alla som frågar, undrar eller stirrar på Mio? Samtidigt som det är pinsamt blir Vide väldigt arg när det händer och det händer ofta. Tillsammans med sin nya klasskompis och sina syskon försöker Vide komma på sätt att handskas med situationer som uppstår.

Boken är skriven av journalisten Anna Pella som har sin egen familj som förlaga till böckerna. Anna Pellas första bok När du ler stannar tiden är en dagbok till hennes dotter Agnes som föddes med en svår hjärnskada. Den har uppmärksammats i flera stora medier, bland annat i Svt:s program "När livet vänder".

Anna Forsmark som illustrerat boken använder humor, värme och mycket detaljer i sina illustrationer. Hon har tidigare illustrerat boken Lilla nej-boken och Lek istället för bråk: 64 lekar för att förenkla vardagen med barn.

This study used structural equation modeling to examine the relationship between multiple sources of social support (e.g., partner, family, and friends), optimism, and well-being among mothers of children with ASD. Social support was examined as a mediator and moderator of the optimism-maternal well-being relationship. Moreover, the role of optimism as a mediator of the social support-maternal well-being relationship was also evaluated. Results revealed that family support was associated with increased optimism that, in turn, predicted higher levels of positive maternal outcomes and lower levels of negative maternal outcomes. In addition, partner and friend support were directly associated with maternal outcomes. Implications for the development of interventions directed at increasing the quality of social support networks are discussed. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)(journal abstract)

This popular clinical reference and text provides a multisystems perspective on childhood disability and its effects on family life. The volume examines how child, family, ecological, and sociocultural variables intertwine to shape the ways families respond to disability, and how professionals can promote coping, adaptation, and empowerment. Accessible and engaging, the book integrates theory and research with vignettes and firsthand reflections from family members.

Om projektnät, språkliga förpackningar och institutionella paradoxer. Avhandling vid institutionen för psykologi.

Avhandlingen är en studie av hur stöd och service organiseras kring fyra barn med funktionshinder och deras familjer. I denna service är normalt flera olika formella organisationer involverade, som barnhabilitering, förskola/skola/särskola, hjälpmedelscentral, assistentorganisationer, sjukvård m fl. Dessutom kan barnets och familjens situation vara komplicerad på många sätt. Själva funktionshindret kan vara komplext och förändras över tid. Familjens situation är också beroende av en mängd andra faktorer än själva funktionshindret.

Att organisera servicen innebär att konstruera insatser, att få dem att fungera, och att samordna med allt annat som sker. Både i litteraturen och i familjers berättelser beskrivs ofta svårigheter och brister i detta organiserande. Studien syftar därför till att undersöka hur organiserandet i praktiken går till, och vilka dess förutsättningar är.

Avhandlingen bygger på en undersökning av service och stöd kring fyra familjer med funktionshindrade barn. Barnens ålder varierade mellan 2 och 9 år, och de hade både fysiska och psykiska funktionshinder. Sammanlagt gjordes 83 intervjuer med involverad personal och föräldrar. Dessutom observerades 15 möten mellan personal och föräldrar, som i huvudsak fungerar som bakgrundsmaterial.

Själva organiserandet uppfattas i studien som ett begriplighetsskapande. Verkligheten ses som mångtydig, och genom att en gemensam förståelse skapas, ordnas och organiseras också handlingar. Servicen blir begriplig "som" just service på ett sätt som gör att den blir praktiskt möjlig att genomföra. Övriga involverade förstår vad som ska ske och hur de behöver bidra till det. Begriplighetsskapandet har vidare studerats som ett språkligt fenomen. Det är i språket som handlingar ges innebörder, och kan beskrivas på ett sätt så att man vet vad man kan förvänta sig framöver. Vidare är det genom språket som olika aktörer tar på sig ansvar för att utföra saker, och beskriva vad det är de tänker göra. Med hjälp av begreppet "språkliga förpackningar" undersöks hur ett gemensamt organiserande språk används. En språklig förpackning är en beskrivning av det man gör (eller tänker göra) som gör det begripligt för andra. Handlingen "förpackas" på ett sätt som gör den begriplig och rimlig.

Genom att undersöka hur de olika intervjupersonerna beskriver det de är engagerade i kring det enskilda barnet blir "projekt" synliga, som det sätt som insatser är ordnade. Inom ett projekt hänger insatser och handlingar samman, medan de mellan projekten är mer oberoende. Den övergripande strukturen på servicen är ett löst sammanhållet knippe av sådana projekt.

Organiserandet av verksamheten handlar också om hur praktiken begripliggörs som just insatser och service, och som något som bildar projekt. I en närgången analys av beskrivningarna i intervjuer och på möten har fyra aspekter av organiserandet kunnat särskiljas. För det första betecknas aktörernas aktiviteter på specifika sätt, och för det andra kontextualiseras beteckningarna på ett sätt som ger dem mening och innebörd. För det tredje konstrueras bilder av det funktionshindrade barnet, genom att vissa sidor av barnet fokuseras och lyfts fram. Bilderna av barnet är vävs samman med själva beskrivningen av insatserna, och fungerar som redskap för att förklara vad det är man gör, och motivera att man är engagerad i det. För det fjärde intar aktörerna egna positioner, genom de sätt de beskriver sin praktik och med hjälp av bilderna av barnet. Vanliga positioner är t ex för personalens del "professionell" och "kompetent", eller för föräldrarnas del "kompetent förälder".

De fyra aspekterna vävs samman i organiserandet och begripliggörandet av servicen. Det är genom en rimlig kombination av dem som en begriplig och trovärdig service kan etableras och upprätthållas.

I en vidare analys av organiserandets förutsättningar identifierades sex "institutionaliserade element", som fungerar som taget-för-givna utgångspunkter för servicen: familjecentrering, barnfokusering, utvecklingsorientering, expertrationalitet, användande av professionella diskurser, samt standardiserade former som "träning en gång i veckan". Dessa element är den grund på vilken servicen konstrueras och upprätthålls. Samtidigt finns det i den ordning som elementen utgör både motsättningar och paradoxer, tillsammans med vissa språkliga verktyg och strategier som de hanteras och "de-paradoxifieras" med. I studien diskuteras fyra paradoxer: fragmentering genom professionella diskurser, barnfokuseringens motsägelsefulla praktik, motsättning mellan expertrationalitet och familjecentrering, samt spänningen mellan institutionella projekt och lokal verklighet. Mot bakgrund av hur denna institutionalitet formar vilka projekt som är möjliga, och vilka positioner som aktörerna därmed erbjuds, beskrivs servicen slutligen som "projektnät".

I avhandlingen diskuteras resultaten både i relation till annan litteratur och till praktiken. En huvudpunkt är att organiserandet av servicen är något som ständigt pågår, som en aspekt av den konkreta servicen, snarare än något utöver denna. Alla aktörer är därmed konstant involverade i organiserandet, och frågan handlar mer om hur det görs, än om huruvida det behöver göras. En annan huvudpunkt är beskrivningen av två olika former av handlingslogik. Ofta beskrivs handling som något som syftar till ett visst mål, och den som handlar som någon som försöker göra detta så effektivt och bra som möjligt. I kontrast mot denna rationalitetslogik kan en lämplighetslogik beskrivas, där aktörer strävar efter att göra det som är lämpligt i en viss situation, givet hur man förstår situationen och sin egen position och roll i den. Denna lämplighetslogik stämmer väl med hur servicen beskrivits i studien. Med hjälp av denna logik kan svårigheten att genomföra vissa förändringar, t ex införande av individuella planer, förstås från ett nytt perspektiv. Det handlar då mindre om individuella attityder eller individuell kompetens, än om hur servicen i grunden är organiserad, och hur dessa förutsättningar kan hanteras i praktiken.

För det praktiska organiserandet diskuteras möjligheten att ta tillvara de resurser som finns i punkter där olika aspekter av servicen knyts samman. Det handlar om möten mellan personal och föräldrar, assistenter som är involverade i huvuddelen av servicen, samt kring vissa tekniska hjälpmedel. Möjligheterna att utveckla ett flexibelt organiserande är vidare beroende av aktörernas förmåga att aktivt reflektera och pröva alternativa perspektiv. Att utveckla det praktiska organiserande innebär då att odla denna reflektionsförmåga, bland annat för att finna nya sätt att ta tillvara de resurser som finns där servicen knyts samman. (Less)

Avhandlingen är en studie av hur stöd och service organiseras kring fyra barn med funktionshinder och deras familjer. I denna service är normalt flera olika formella organisationer involverade, som barnhabilitering, förskola/skola/särskola, hjälpmedelscentral, assistentorganisationer, sjukvård m fl. Dessutom kan barnets och familjens situation vara komplicerad på många sätt. Själva funktionshindret kan vara komplext och förändras över tid. Familjens situation är också beroende av en mängd andra faktorer än själva funktionshindret.

Att organisera servicen innebär att konstruera insatser, att få dem att fungera, och att samordna med allt annat som sker. Både i litteraturen och i familjers berättelser beskrivs ofta svårigheter och brister i detta organiserande. Studien syftar därför till att undersöka hur organiserandet i praktiken går till, och vilka dess förutsättningar är.

Avhandlingen bygger på en undersökning av service och stöd kring fyra familjer med funktionshindrade barn. Barnens ålder varierade mellan 2 och 9 år, och de hade både fysiska och psykiska funktionshinder. Sammanlagt gjordes 83 intervjuer med involverad personal och föräldrar. Dessutom observerades 15 möten mellan personal och föräldrar, som i huvudsak fungerar som bakgrundsmaterial.

Själva organiserandet uppfattas i studien som ett begriplighetsskapande. Verkligheten ses som mångtydig, och genom att en gemensam förståelse skapas, ordnas och organiseras också handlingar. Servicen blir begriplig "som" just service på ett sätt som gör att den blir praktiskt möjlig att genomföra. Övriga involverade förstår vad som ska ske och hur de behöver bidra till det. Begriplighetsskapandet har vidare studerats som ett språkligt fenomen. Det är i språket som handlingar ges innebörder, och kan beskrivas på ett sätt så att man vet vad man kan förvänta sig framöver. Vidare är det genom språket som olika aktörer tar på sig ansvar för att utföra saker, och beskriva vad det är de tänker göra. Med hjälp av begreppet "språkliga förpackningar" undersöks hur ett gemensamt organiserande språk används. En språklig förpackning är en beskrivning av det man gör (eller tänker göra) som gör det begripligt för andra. Handlingen "förpackas" på ett sätt som gör den begriplig och rimlig.

Genom att undersöka hur de olika intervjupersonerna beskriver det de är engagerade i kring det enskilda barnet blir "projekt" synliga, som det sätt som insatser är ordnade. Inom ett projekt hänger insatser och handlingar samman, medan de mellan projekten är mer oberoende. Den övergripande strukturen på servicen är ett löst sammanhållet knippe av sådana projekt.

Organiserandet av verksamheten handlar också om hur praktiken begripliggörs som just insatser och service, och som något som bildar projekt. I en närgången analys av beskrivningarna i intervjuer och på möten har fyra aspekter av organiserandet kunnat särskiljas. För det första betecknas aktörernas aktiviteter på specifika sätt, och för det andra kontextualiseras beteckningarna på ett sätt som ger dem mening och innebörd. För det tredje konstrueras bilder av det funktionshindrade barnet, genom att vissa sidor av barnet fokuseras och lyfts fram. Bilderna av barnet är vävs samman med själva beskrivningen av insatserna, och fungerar som redskap för att förklara vad det är man gör, och motivera att man är engagerad i det. För det fjärde intar aktörerna egna positioner, genom de sätt de beskriver sin praktik och med hjälp av bilderna av barnet. Vanliga positioner är t ex för personalens del "professionell" och "kompetent", eller för föräldrarnas del "kompetent förälder".

De fyra aspekterna vävs samman i organiserandet och begripliggörandet av servicen. Det är genom en rimlig kombination av dem som en begriplig och trovärdig service kan etableras och upprätthållas.

I en vidare analys av organiserandets förutsättningar identifierades sex "institutionaliserade element", som fungerar som taget-för-givna utgångspunkter för servicen: familjecentrering, barnfokusering, utvecklingsorientering, expertrationalitet, användande av professionella diskurser, samt standardiserade former som "träning en gång i veckan". Dessa element är den grund på vilken servicen konstrueras och upprätthålls. Samtidigt finns det i den ordning som elementen utgör både motsättningar och paradoxer, tillsammans med vissa språkliga verktyg och strategier som de hanteras och "de-paradoxifieras" med. I studien diskuteras fyra paradoxer: fragmentering genom professionella diskurser, barnfokuseringens motsägelsefulla praktik, motsättning mellan expertrationalitet och familjecentrering, samt spänningen mellan institutionella projekt och lokal verklighet. Mot bakgrund av hur denna institutionalitet formar vilka projekt som är möjliga, och vilka positioner som aktörerna därmed erbjuds, beskrivs servicen slutligen som "projektnät".

I avhandlingen diskuteras resultaten både i relation till annan litteratur och till praktiken. En huvudpunkt är att organiserandet av servicen är något som ständigt pågår, som en aspekt av den konkreta servicen, snarare än något utöver denna. Alla aktörer är därmed konstant involverade i organiserandet, och frågan handlar mer om hur det görs, än om huruvida det behöver göras. En annan huvudpunkt är beskrivningen av två olika former av handlingslogik. Ofta beskrivs handling som något som syftar till ett visst mål, och den som handlar som någon som försöker göra detta så effektivt och bra som möjligt. I kontrast mot denna rationalitetslogik kan en lämplighetslogik beskrivas, där aktörer strävar efter att göra det som är lämpligt i en viss situation, givet hur man förstår situationen och sin egen position och roll i den. Denna lämplighetslogik stämmer väl med hur servicen beskrivits i studien. Med hjälp av denna logik kan svårigheten att genomföra vissa förändringar, t ex införande av individuella planer, förstås från ett nytt perspektiv. Det handlar då mindre om individuella attityder eller individuell kompetens, än om hur servicen i grunden är organiserad, och hur dessa förutsättningar kan hanteras i praktiken.

För det praktiska organiserandet diskuteras möjligheten att ta tillvara de resurser som finns i punkter där olika aspekter av servicen knyts samman. Det handlar om möten mellan personal och föräldrar, assistenter som är involverade i huvuddelen av servicen, samt kring vissa tekniska hjälpmedel. Möjligheterna att utveckla ett flexibelt organiserande är vidare beroende av aktörernas förmåga att aktivt reflektera och pröva alternativa perspektiv. Att utveckla det praktiska organiserande innebär då att odla denna reflektionsförmåga, bland annat för att finna nya sätt att ta tillvara de resurser som finns där servicen knyts samman.

illustrationer: Eva Akne

Barn/ungdom

Här får vi en beskrivning av hur det kan vara att ha en förälder med CP-skada.

There is surprisingly little good-quality evidence for the effectiveness of family systemic interventions with child and adolescent depression given the prevalence of depression and the demonstrated association with a range of family factors. What studies there are suggest the possibility of family therapy being an effective intervention but more research is needed before firm conclusions may be drawn. Family interventions may be more effective in children than in adolescents and where other family members are depressed. It is possible that family interventions continue to bring about improvement in symptoms after cessation of treatment. What research there is evaluates older structural models of therapy: there is a real need for more evaluation of newer models of practice.

This study aimed to analyse the outcomes of an educational intervention for family members living with a person with bipolar disorder. A longitudinal study was conducted comprising a 10-session educational intervention designed for families with members in outpatient mental health care. Thirty-four family members agreed to participate. Data were collected on five occasions, at baseline and during a 2-year follow-up through self-assessment instruments: the Carers of Older People in Europe Index, the Jalowiec Coping Scale-40, the Sense of Coherence questionnaire and the Social Adaptation Self-evaluation Scale. The results showed that the condition had a considerable negative impact on the family members as carers, but the educational intervention increased their understanding, which facilitated the management of their lives. A significant improvement in stress management was seen over time and social functioning was retained. The study showed that families living with one member with bipolar disorder benefited from the educational intervention in terms of increasing understanding of the condition and reducing stress. Mental health care needs to develop educational interventions further and offer the families support to strengthen their ability to manage with the situation.

OBJECTIVE:
To determine out-of-school activity participation profiles of school-aged children with physical disabilities.
METHODS:
Activity participation profiles were determined by cluster analysing 427 children's responses on multiple dimensions of participation (intensity, location, companionship, enjoyment, preference) in five activity types (recreational, active physical, social, skill-based, self-improvement). Socio-demographic, child, parent, family and environmental predictors of group membership were determined, along with child functioning, socio-demographic, self-concept and social support variables significantly associated with group membership.
RESULTS:
The cluster analysis revealed four groups, labelled Social Participators (a highly social and neighbourhood-focused group), Broad Participators (a group of high participators who enjoy participation), Low Participators (a group with low enjoyment and weak preferences) and Recreational Participators (a group of younger children who participate in recreational activities with family members). The groups showed meaningful differences across a range of socio-demographic, child, parent, family and environmental variables.
CONCLUSIONS:
The findings support an affective and contextual view of participation, indicating the importance of motivational theory and a person-environment approach in understanding the complexity of children's out-of-school activity participation.

Overstretched provides fresh perspectives on the reality of European family life where care and paid work need to be woven together on a daily basis, offering an opportunity to discuss and evaluate care policies in a new light.
A collection of essays providing new perspectives on the reality of European family life where care and paid work need to be woven together on a daily basis.
Focuses on families who live under strained conditions, such as lone parent families, immigrant families, and families who care simultaneously for both their children and an elderly family member.
Based on interviews with families from Finland, France, Italy, Portugal and the UK.
Develops methods for doing comparative qualitative analysis in practice.
Offers new insights into the problems of gender balance in caring, and the significance of cultural notions and working hours.
Offers an opportunity to discuss and evaluate care policies in a new light.

Fetal Alcohol Spectrum Disorders (FASD), including Fetal Alcohol Syndrome (FAS) and related disorders such as Alcohol Related Neurodevelopmental Disorder (ARND) are the most common form of developmental disability and birth defects in the western world. Early recognition and accurate diagnosis by mental health professionals remains a key issue. This article reviews history, mechanisms of alcohol exposure, epidemiology, diagnosis and management of FASD.

Sju kommuner genomförde ett försök med Paired
Reading (parläsning) med syfte att förbättra läsförmågan
hos familjehemsplacerade barn. I försöket
utbildades familjehemsföräldrar i en enkel metod
som bygger på läsning med barnen 20 minuter/dag,
tre gånger i veckan under en 16-veckorsperiod. Försöket
utvärderades genom jämförelser av barnens
testade läsfärdigheter före (T1) och efter lästräningen
(T2). I jämförelserna minskades testvärdena vid
T2 med ett estimat av tidseffekten (den förbättring
som förväntas även om barnen inte hade deltagit i
försöket). Dessutom samlade vi in information om
hur läsningen fungerade i familjehemmen. Rapporten
baseras på analyser av 81 barn, huvudsakligen
placerade i långvarig familjehemsvård, som gick i
årskurserna 2-6 (8-12 år).
Två frågor ställdes i utvärderingen:
1. Är det möjligt att genomföra ett program där
familjehemsföräldrar regelbundet och under en längre
sammanhängande tid läser med de placerade barnen?
Ja, det är möjligt. Bortfallet var mycket lågt
(2.4% bland de som påbörjade försöket) och enligt
familjehemmens rapportering läste den stora
majoriteten (90%) minst mellan två och tre gånger/
vecka, det vill säga de hade enligt vår bedömning
genomfört programmet på ett godtagbart sätt.
2. Förbättrar Paired Reading barnens läsförmåga?
Oavsett ålder/årskurs fick barnen vid T2 bättre
resultat på testerna där läsåldern graderades (LäSt
NonOrd och LäSt Ord). Förbättringen motsvarade
i genomsnitt 11 månader. Om man räknar bort
tidseffekten förbättrade barnen sin läsålder med
cirka sju månader ("nettoförbättring"). Barnen
förbättrade också sitt ordförråd markant, mätt med
ett deltest i WISC-IV.
Ytterligare två tester administrerades till de
yngre barnen i åk 2-3; Bokstavskedjor och Ordkedjor.
Även dessa testresultat visade på signifikanta
förbättringar över tid. Det innebär att de yngre barnen
förbättrade sin läsförmåga enligt samtliga fem
tester (WISC-IV Ordförråd, Läst NonOrd, LäSt
Ord, Bokstavskedjor och Ordkedjor).
För de äldre barnen i åk 4-6 användes ytterligare
fem tester utöver LäSt Non Ord/LäSt Ord och
Ordförråd i WISC-IV. Av dessa fem tester visade
ett på en statistisk signifikant förbättring (Teckenkedjor)
och ett visade en tendens till förbättring
(Ordkedjor). Tre visade bara på svaga tendenser till
förbättring (Meningskedjor och läsförståelsetesterna
Draken och Isbjörnen). De äldre barnen hade med
andra ord klara förbättringar på fyra av åtta tester
(WISC- IV Ordförråd, LäSt NonOrd och LäSt
Ord samt Teckenkedjor), en tendens till förbättring
på ett test (Ordkedjor) men bara svaga tendenser
till förbättring på tre tester (Meningskedjor, Draken
och Isbjörnen).
Sammanfattande slutsats
Paired Reading är ett genomförbart lässtödsprogram
för familjehemsplacerade barn. Det har i
denna före-efterstudie visat sig förbättra läsförmå-
gan hos barn i årskurs 2-6.

Demens är ett obotligt, fortskridande sjukdomstillstånd som förr eller senare leder till döden. Genom ökad kunskap och rätt verktyg hos personalen kan både den som är sjuk och närstående få uppleva bästa möjliga livskvalitet och en värdig tid i livets slutskede. Ytterst handlar det om att teamet samarbetar strukturerat för att skapa förutsättningar för god palliativ vård.

Den här boken utgår från förhållningssättet i palliativ vård vid demens som kan sammanfattas med tre ord. Hjärna för den kunskap som behöver finnas, hjärta för omsorgen och händer för den livsnödvändiga närhet som skapar trygghet, livskvalitet och ro inombords. Boken är förankrad i forskningen och baseras på nationella och europeiska riktlinjer. Varje temakapitel innehåller fallbeskrivningar och frågor för reflektion enskilt eller i grupp.

Målgruppen är sjuksköterskor, läkare och personal som arbetar med personer med demens. Boken kan också användas inom grund- och fördjupningsutbildningar.

Supportive and palliative care services are integral to the provision of comprehensive cancer care (and no cancer service should call itself 'comprehensive' without a comprehensive supportive and palliative care team). All people diagnosed with cancer should have access to supportive care and the one in two people who will have their lives shortened as a result of cancer need to be able to access palliative care. The skill base, competencies and clinical evidence base for these disciplines is shared. Properly resourced and integrated supportive and palliative care services have been shown to deliver improved health outcomes without compromising life expectancy to:
. people with cancer
. their caregivers (while in the role and subsequently), and
. health services that are prepared to adequately invest in these services, with more efficient use of resources.

In order to achieve these improved health outcomes, early identification of people who have more complex needs becomes a responsibility of each member of the clinical cancer care team. Systematic assessment of current and likely future needs is imperative to improve the patient-defined outcomes that are necessary to live well with cancer or to ensure that life goals are met if premature death will occur because of cancer.

Behovet av samverkan mellan kommuner och landsting har blivit allt tydligare. Ur den enskildes perspektiv är det viktigt att metoder för samordnad planering utvecklas samt att en god kvalitet säkerställs. Verksamheter har också utvecklats med utgångspunkt från brukarnas samlade behov. Med denna proposition vill regeringen stödja och stimulera en fortsatt kvalitetsutveckling av samverkan på vård- och omsorgsområdet. Inriktningen är att utöka landstingens och kommunernas befogenheter att utforma arbetet utifrån de lokala förutsättningarna. Kommuner och landsting skall därför genom en ny lag ges möjlighet att samverka i en gemensam nämnd för att gemensamt fullgöra uppgifter inom vård- och omsorgsområdet. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2003.

Inom allt fler av välfärdsstatens kärnområden har samverkan blivit en nödvändighet för att myndigheter ska kunna fullgöra sina åtaganden gentemot allmänheten. Samverkan ställer nya krav på planering och ledning av verksamheterna – något som de inblandade aktörerna inte alltid är rustade för. Skillnader beträffande regelverk, kunskaps- och förklaringsmodeller samt organisationsprinciper leder ofta till problem i hanteringen av enskilda projekt. I denna bok beskrivs hur tre av välfärdens centrala aktörer, socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt försäkringskassan har identifierat samverkansproblemen och hur de har lärt sig hantera och undanröja de problem som uppkommer i samverkanssituationen.

Boken vänder sig till utbildningar inom samhälls- och beteendevetenskap samt verksamma personer inom socialtjänst, vård och skola.

illustrationer: Cecilia Ingard

Barn/ungdom

Här får vi läsa om Sannas delade känslor om allt bus som hennes storebror alltid hittar på.

After decades of rigorous study in the United States and across the Western world, a great deal is known about the early risk factors for offending. High impulsiveness, low attainment, criminal parents, parental conflict, and growing up in a deprived, high-crime neighborhood are among the most important factors. There is also a growing body of high quality scientific evidence on the effectiveness of early prevention programs designed to prevent children from embarking on a life of crime.

Drawing on the latest evidence, Saving Children from a Life of Crime is the first book to assess the early causes of offending and what works best to prevent it. Preschool intellectual enrichment, child skills training, parent management training, and home visiting programs are among the most effective early prevention programs. Criminologists David Farrington and Brandon Welsh also outline a policy strategy - early prevention - that uses this current research knowledge and brings into sharper focus what America's national crime fighting priority ought to be.

At a time when unacceptable crime levels in America, rising criminal justice costs, and a punitive crime policy have spurred a growing interest in the early prevention of delinquency, Farrington and Welsh here lay the groundwork for change with a comprehensive national prevention strategy to save children from a life of crime.

Evaluating the impact of early intervention as a means to prevent or ameliorate developmental disabilities has been a long standing problem and the issue of effectiveness continues to be debated. This study explored the utility of Goal Attainment Scaling as a planning and evaluation tool whereby intervention outcomes for infants and families could be documented. The 23 families in this study were participants in a larger research effort evaluating the implementation of community based, family-focused intervention. An average of 5.9 goals were written for each family, with approximately 60% of goals written for infants and 40% for families. Attainment of goals was evident in a mean T-score of 51.9 for post-test values and in documentation that approximately two-thirds of all goals were attained at least at the expected level. The practical features of Goal Attainment Scaling and the correspondence of goal attainment scores with other measures of change suggest that it may be a valuable approach to complement traditional evaluation strategies.

In a social and political climate which encourages active participation in decision-making by people who have severe and profound intellectual disabilities, the onus is often on practitioners, carers and advocates to represent the wishes and interests of individuals. The issue of the validity of their interpretations is then foregrounded. This paper discusses theoretical issues associated with the development of guidelines to support a process of validation. It is argued that meaning should be viewed as the negotiated outcome of interactions, always involving inference. Validity of interpretation is thus a continuous rather than a categorical variable, and needs to be supported by the systematic collection of evidence from a range of sources. This framework is compatible with a social constructivist view of communicative development, and allows for information derived from subjective, intuitive insights to be combined with information obtained through observation and testing.

The establishment of an initial request lexicon is often targeted when introducing augmentative and alternative communication systems to beginning communicators. For many of these individuals, graphic symbols provide an effective way to communicate requests to others. Because there are literally dozens of graphic symbol sets and systems to choose from, interventionists face the dilemma of selecting those that are deemed appropriate. This article integrates theory and research concerning the selection of graphic symbols for an initial request lexicon. Directions for further research are articulated, and, when the evidence permits, suggestions for clinical practice are offered.

The establishment of an initial request lexicon is often targeted when introducing augmentative and alternative communication systems to beginning communicators. For many of these individuals, graphic symbols provide an effective way to communicate requests to others. Because there are literally dozens of graphic symbol sets and systems to choose from, interventionists face the dilemma of selecting those that are deemed appropriate. This article integrates theory and research concerning the selection of graphic symbols for an initial request lexicon. Directions for further research are articulated, and, when the evidence permits, suggestions for clinical practice are offered.

Presents and reviews outcome measures across a wide range of attributes that are applicable to children and youth with developmental disabilities. The book uses the International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF-CY) as a framework for organizing the various measures into sections and chapters. Each chapter co-incides with domains within Body Functions, Activities and Participation, and Personal and Environmental Factors. Advances in measurement using neuroimaging technologies and genetic testing are also included, as are chapters addressing broad measures of health and quality of life.

Each chapter provides a representative sample of useful measures, with more detailed descriptions of those with the best properties and potential utility. Most chapters follow a prescribed format: what is the construct, general factors to consider when measuring this domain; and overview of recommended measures.

This book will be invaluable for clinicians and educators seeking an appropriate, psychometrically sound measure in a particular domain of functioning that can be used with an individual child or target population. The book will also be a useful resource for researchers in the field of childhood disability.

Although some progress has been made, the belief that students with severe cognitive and multiple disabilities will not or cannot become self-determined remains a barrier for many such students. This article revisits topics that were identified in Wehmeyer (1998) as contributing to this problem, with a particular focus on definitional issues pertaining to self-determination and control. In light of this discussion, a modified definition of self-determination is proposed and the importance for moving in this direction is discussed.

Although some progress has been made, the belief that students with severe cognitive and multiple disabilities will not or cannot become self-determined remains a barrier for many such students. This article revisits topics that were identified in Wehmeyer (1998) as contributing to this problem, with a particular focus on definitional issues pertaining to self-determination and control. In light of this discussion, a modified definition of self-determination is proposed and the importance for moving in this direction is discussed.

The United States is engaged in a debate concerning the efficacy of the public school system
and about reforms to address the perceived inadequacies of the current system. This is not a new
debate or a unique time in the history of education, for such debates ebb and flow as
society's understanding of and emphasis on the purposes of education change. We say "purposes"
in plural form intentionally, for despite overheated rhetoric to the opposite, the educational system
has always had multiple purposes, from learning for the sake of knowledge itself to preparation
for employment and citizenship (Pulliam & Van Patten, 1995).
Currently, the debate revolves around the importance of school accountability through,
primarily, standards-based reform (Sykes & Plastrik, 1993). Although the intent of this article
is not to critique this particular type of reform, there has been concern over the possible
conflict between long-held beliefs about the education of students with dis abilities and
standards-based reform, with special attention to the extent to which testing based on state
content and performance standards narrows the curriculum to only core academic content areas
and limits the functionality of the curriculum for students with dis abilities (Committee on
Goals 2000, 1997; Committee on Appropriate Test Use, 1999; Wehmeyer, Lattin, & Agran, in
press).
Individualization is a hallmark of the federal legislation mandating the education of students
with disabilities and best practice in the field. Consequently, there is considerable concern about the
impact of mandates to provide access to the general curriculum on the education of these
students.
We begin this article, which focuses on self-determination and quality of life in special
education services and supports, with reference to these concerns for two reasons. First, we
recognize that educators working with students with disabilities can no longer consider'
curricular and instructional content as separate from the general curriculum, whether it is the
provision of transition services, the delivery of functional or occupational curriculum, or promoting
self-determination to achieve a higher quality of life. Second, we want to examine the issue of
promoting self-determination to enhance quality of life within the context of and as representing
excellent education for all students. Our contention is that a focus on self-determination
provides a means to achieve both objectives.1

Ideal for advanced undergraduate or graduate courses, or for professional use, the book is based on Bandura's theory that those with high self-efficacy expectancies - the belief that one can achieve what one sets out to do - are healthier, more effective, and generally more successful than those with low self-efficacy expectancies. He begins with a discussion of theory and method: what self-efficacy is and how it can be developed. Bandura then demonstrates how belief in one's capabilities affects development and psychosocial functioning during the course of life, underscoring provocative applications of this work to issues in education, health, psychopathology, athletics, business, and international affairs

BACKGROUND:
Lay-led self-management programmes are becoming widespread in the attempt to promote self-care for people with chronic conditions.
OBJECTIVES:
To assess systematically the effectiveness of lay-led self-management programmes for people with chronic conditions.
SEARCH STRATEGY:
We searched: the Cochrane Central Register of Controlled Trials (CENTRAL, The Cochrane Library 2005, Issue 1), MEDLINE (January 1986 to May 2006), EMBASE (January 1986 to June 2006), AMED (January 1986 to June 2006), CINAHL (January 1986 to June 2006), DARE (1994 to July 2006, National Research Register (2000 to July 2006), NHS Economic Evaluations Database (1994 to July 2006), PsycINFO (January 1986 to June 2006), Science Citation Index (January 1986 to July 2006), reference lists and forward citation tracking of included studies. We contacted principal investigators and experts in the field. There were no language restrictions.
SELECTION CRITERIA:
Randomised controlled trials (RCTs) comparing structured lay-led self-management education programmes for chronic conditions against no intervention or clinician-led programmes.
DATA COLLECTION AND ANALYSIS:
Two authors independently assessed trial quality and extracted data. We contacted study authors for additional information. Results of RCTs were pooled using a random-effects model with standardised mean differences (SMDs) or weighted mean differences (WMDs) for continuous outcomes.
MAIN RESULTS:
We included seventeen trials involving 7442 participants. The interventions shared similar structures and components but studies showed heterogeneity in conditions studied, outcomes collected and effects. There were no studies of children and adolescents, only one study provided data on outcomes beyond six months, and only two studies reported clinical outcomes.
PRIMARY OUTCOMES:
Health status: There was a small, statistically-significant reduction in: pain (11 studies, SMD -0.10 (95% confidence interval (CI) -0.17 to -0.04)); disability (8 studies, SMD -0.15 (95% CI -0.25 to -0.05); and fatigue (7 studies, SMD -0.16 (95% CI -0.23 to -0.09); and small, statistically-significant improvement in depression (6 studies, SMD -0.16 95% CI -0.24 to -0.07). There was a small (but not statistically- or clinically-significant) improvement in psychological well-being (5 studies; SMD -0.12 (95% CI -0.33 to 0.09)); but no difference between groups for health-related quality of life (3 studies; WMD -0.03 (95% CI -0.09 to 0.02). Six studies showed a statistically-significant improvement in self-rated general health (WMD -0.20 (95% CI -0.31 to -0.10). Health behaviours: 7 studies showed a small, statistically-significant increase in self-reported aerobic exercise (SMD -0.20 (95% CI -0.27 to -0.12)) and a moderate increase in cognitive symptom management (4 studies, WMD -0.55 ( 95% CI -0.85 to -0.26)). Healthcare use: There were no statistically-significant differences between groups in physician or general practitioner attendance (9 studies; SMD -0.03 (95% CI -0.09 to 0.04)). There were also no statistically-significant differences between groups for days/nights spent in hospital (6 studies; WMD -0.32 (95% CI -0.71 to 0.07)). Self-efficacy: (confidence to manage condition) showed a small statistically-significant improvement (10 studies): SMD -0.30, 95% CI -0.41 to -0.19. No adverse events were reported in any of the studies.
AUTHORS' CONCLUSIONS:
Lay-led self-management education programmes may lead to small, short-term improvements in participants' self-efficacy, self-rated health, cognitive symptom management, and frequency of aerobic exercise. There is currently no evidence to suggest that such programmes improve psychological health, symptoms or health-related quality of life, or that they significantly alter healthcare use. Future research on such interventions should explore longer term outcomes, their effect on clinical measures of disease and their potential role in children and adolescents.

A factor analysis of four commonly used self-report measures of family functioning (Bloom, 1985) yielded 15 5-item factors. Five of these item sets have now been revised and strengthened. These modifications were undertaken because a review of the literature has revealed that the results of the factor analysis are being increasingly used in family studies. The rationale and description of the revisions of the factor item sets are presented. Psychometric analysis of the revised factors suggests that factor scores are highly reliable as well as stable over time. In addition to presenting comprehensive reliability data, this article provides information regarding factor score intercorrelations and structure, as well as a commentary on the factors themselves.

The frequency of the use of coping behavior by wives of alcoholics was found to be related to their husband's drinking outcome. In general, a high frequency of coping behavior was associated with a poor outcome, but some components of coping behavior were more likely than others to be linked with a poor prognosis.

A comparative method of studying the biological bases of personality compares human trait dimensions with likely animal models in terms of genetic determination and common biological correlates. The approach is applied to the trait of sensation seeking, which is defined on the human level by a questionnaire, reports of experience, and observations of behavior, and on the animal level by general activity, behavior in novel situations, and certain types of naturalistic behavior in animal colonies. Moderately high genetic determination has been found for human sensation seeking, and marked strain differences in rodents have been found in open-field behavior that may be related to basic differences in brain neurochemistry. Agonistic and sociable behaviors in both animals and humans and the trait measure of sensation seeking in humans have been related to certain common biological correlates such as gonadal hormones, monoamine oxidase (MAO), and augmenting of the cortical evoked potential.

The monoamine systems in the rodent brain are involved in general activity, exploratory behavior, emotionality, socialization, dominance, sexual and consummately behaviors, and intracranial self-stimulation. Preliminary studies have related norepinephrine and enzymes involved in its production and degradation to human sensation seeking. A model is suggested that relates mood, behavioral activity, sociability, and clinical states to activity of the central catecholamine neurotransmitters and to neuroregulators and other transmitters that act in opposite ways on behavior or stabilize activity in the arousal systems. Stimulation and behavioral activity act on the catecholamine systems in a brain–behavior feedback loop. At optimal levels of catecholamine systems activity (CSA) mood is positive and activity and sociability are adaptive. At very low or very high levels of CSA mood is dysphoric, activity is restricted or stereotyped, and the organism is unsocial or aggressively antisocial. Novelty, in the absence of threat, may be rewarding through activation of noradrenergic neurons.

BACKGROUND: Informal caregiving is associated with a number of negative effects on carers' physical and psychological well-being. The salutogenic theory argues that sense of coherence (SOC) is an important factor in psychological adjustment to stress. The main aim of this study was to systematically review current evidence on the association between SOC, burden and mental health outcomes in informal carers.
METHOD: A systematic search was carried out up to September 2017 in the following databases: PubMed, CINAHL (EBSCO), PsychInfo (OVID) and Scopus. Studies were included if they evaluated the relationship between sense of coherence an subjective caregiver burden and/or mental health outcomes, specifically symptoms of depression and anxiety. Meta-analyses were performed and subgroup analyses were carried out to explore if methodological factors influenced findings.
RESULTS: Thirty-five studies were included in the meta-analysis, which provided 40 independent samples with 22 independent comparisons for subjective caregiverburden, 26 for symptoms of depression and 7 for symptoms of anxiety. Higherlevels of SOC were associated with lower levels of subjective caregiver burden and better mental health outcomes. Publication bias did not change the estimate of the effect.LIMITATIONS: Most of the studies included in this review were cross-sectional.
CONCLUSIONS: Findings suggest that SOC is an important determinant of carer well-being and may protect carers from high levels of psychological distress and caregiver burden.

This article examines the developmental conflicts of children of Holocaust Survivors with specific emphasis on psychic trauma and second-generation Survivor effects. Issues related to depression, guilt, and aggression are discussed in relation to Mahler's separation-individuation process. Developmental failures at early phases may predispose these children toward low self-esteem, narcissistic vulnerability, identity problems, and impairments in interpersonal relations. The need for further research and clinical investigation is emphasized to help develop preventive measures and attenuate the effects of the Holocaust on future generations.

Meta-analyses of sex differences in physical aggression to heterosexual partners and in its physical consequences are reported. Women were slightly more likely (d = -.05) than men to use one or more act of physical aggression and to use such acts more frequently. Men were more likely (d = .15) to inflict an injury, and overall, 62% of those injured by a partner were women. The findings partially support previous claims that different methods of measurement produce conflicting results, but there was also evidence that the sample was an important moderator of effect size. Continuous models showed that younger aged dating samples and a lower proportion of physically aggressive males predicted effect sizes in the female direction. Analyses were limited by the available database, which is biased toward young dating samples in the United States. Wider variations are discussed in terms of two conflicting norms about physical aggression to partners that operate to different degrees in different cultures.

The present study was conducted on the primary caregivers of the patients with schizophrenia and bipolar affective disorder These patients are a major source of burden to their care givers and families. The family members, also called primary care givers, report high level of burden related to caring for their family member suffering from one of these disorders The study was conducted on 60 care givers using Focus Group Discussion as the method This method was used to get the in depth understanding of the burden and utilization of coping strategies by the caregivers. The themes that were the most resonant within the groups of care givers were social stigma of mental illness, coping strategies, patient's problems, and financial problems, effect on caregiver's health, social isolation, and thoughts regarding leaving the patient. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)(journal abstract)

Den här rapporten handlar om hur skolan kan utveckla sin förmåga att upptäcka och ge stöd till elever,
om lever i familjer med missbruk. Underlaget är ett projekt Skol-BIM (Barn i missbruksmiljö i skolan)
som har det övergripande syftet att bidra till att dessa elever ska klara sin skolgång utifrån skolans mål och därmed förbättra sina möjligheter till ett gott liv, här och nu och som vuxna. Rapportens syfte är förutom redovisning av projektet, att inspirera fler skolor att öka sin förmåga att upptäcka och ge relevant stöd till barn vars föräldrar har problem med missbruk.

Background: Patients with incurable illness are increasingly being cared for in their homes with the help of palliative home care. However, in this system family caregivers also play an important role and often take a great responsibility for the patient's care. Family caregivers often lack preparedness for the situation, which could have negative consequences on their health and wellbeing.

Methods: The overall aim of this thesis was to develop and test a psycho-educational intervention for family caregivers in specialised palliative home care and to study processes and effects of the intervention. The psycho-educational intervention was developed based on the theoretical framework of Andershed and Ternestedt with focus on family caregivers' need for education and practical and emotional support. The intervention was delivered by health professionals and tested as a randomised controlled trial (RCT) at 10 specialised palliative home care settings, including an intervention arm and a control arm with standard support. The thesis includes four studies of which two (I, II) had a qualitative design and focused on processes involved in or considered relevant for the intervention. Two studies (III, IV) had a quantitative approach and focused on the effects of the intervention. The overall aim of the intervention was to improve family caregivers' feelings of preparedness for caregiving. In total, 194 family caregivers participated in the RCT with 96 family caregivers in the control arm and 98 in the intervention arm.

Aim and results of studies: The aim of Study I was to study how family caregivers' experienced their preparedness for caregiving in palliative care. The results showed that preparing for caregiving was viewed as an ongoing process by family caregivers and that it was related to the process of preparing for the patient's death.

The aim of Study II was to explore the experiences of delivering and participating in the intervention from the perspectives of health professionals and family caregivers. The intervention was generally perceived as a positive experience and both groups highlighted that it could be used a tool to support family caregivers to become better prepared.

The aim of Study III was to investigate the effects of the intervention compared to standard support in short- term and long-term. The results showed that the intervention had significantly improved family caregivers' feelings of preparedness for caregiving both in short-term and long-term.

The aim of Study IV was to investigate the characteristics of family caregivers who did not benefit from the intervention. The results indicated that family caregivers who did not benefit were significantly less vulnerable at baseline than those who did. Hence, they might not have had the same need for the intervention to become better prepared.

Conclusion: In conclusion of the four studies, the psycho-educational intervention could be valuable as a part of the health professional work to support family caregivers and increase their chances to become better prepared for caregiving. For the development of future interventions, it is important that family caregivers who are perceived as vulnerable are not excluded from participating, because they could be in most need of them.

Self-determination and control over one's own life is critical for all individuals, including
individuals with developmental disabilities (Kennedy, 1996). Self-determination provides the
conceptual foundation for policy, vision, and social systems in the field of developmental
disabilities. As the field has evolved from early assumptions about "handicap" and "disability"
the central role of the individual has been captured by the construct of "self-determination." A
need exists to link the vision with both existing empirical evidence, and overt description of the
practices that will help us better realize a society in which self-determination represents the
lifestyle of all citizens. Promoting self-determination has become best practice in the education
of students with intellectual and developmental disabilities. The purpose of this practice guide
is to review and summarize existing practices that enhance self-determination and the
empirical support associated with those practices. Self-determination offers a broad vision with
personal implications. It is a construct with multiple facets and as such there will be no single
practice or package of practices for achieving self-determination that applies to all people or all
contexts. We offer in this practice guide first a summary of the way in which self-determination
has been conceptualized for the purposes of this Practice Guide and by the Gateway to SelfDetermination
project, then an organizational framework for linking practices that will enhance
self-determination, and finally a brief summary of the research literature supporting use of
these practices. Our hope is that this guide will not only provide recommendations for
educators, but also prove useful in fostering research, policy, and systems efforts to expand the
role of self-determination in the lives of people with disabilities

Denna rapport är huvudrapporten "Prostitution i Sverige – Kartläggning och utvärdering av prostitutionsgruppernas insatser samt erfarenheter och attityder i befolkningen" och den kan läsas separat som en sammanfattning. Vill man ha mer detaljerad information hänvisas till respektive delrapport. I den första delrapporten "Sälja och köpa sex i Sverige 2011. Förekomst, hälsa och attityder" redovisas en webbaserad epidemiologisk undersökning vars avsikt var att kartlägga erfarenheter av att köpa och sälja sex i befolkningen 18-65 år. I rapporten läggs en bakgrund till det kontext i vilket prostitutionsgruppernas arbete bedrivs. I del 2-4 beskrivs prostitutionsgruppernas organisation och arbetssätt "Kartläggning av insatser mot prostitutionen i Stockholm, Göteborg och Malmö" (delrapport 2) samt de klienter verksamheterna mött under ett år inom programmen för Försäljare av Sexuella Tjänster (FAST) "Ett års kontakter med prostitutionsenheterna och beskrivning av insatser till personer med prostitutionserfarenhet (FAST)"(delrapport 3) och Köpare av Sexuella Tjänster (KAST) "Ett års kontakter med prostitutionsenheterna. En beskrivning av insatser till personer med erfarenhet av att köpa sex/problematiskt sexuellt beteende (KAST)" (delrapport 4). Det centrala fokus för regeringens och Socialstyrelsens uppdrag har varit att göra en utvärdering av det behandlingsarbete som bedrivs av prostitutionsgrupperna för stöd och hjälp till försäljare av sexuella tjänster och köpare av sexuella tjänster. Dessa studier "Utvärdering av samtalsbehandling med försäljare av sexuella tjänster (FAST)" och "Utvärdering av samtalsbehandling med köpare av sexuella tjänster (KAST)" kompletteras med en kvalitativ studie om tidigare klienters erfarenhet av given behandling "Intervjuer med personer som tidigare fått behandling vid FAST". Rapporten avslutas med en intervjustudie med 11 unga kvinnor som sålt sex via Internet, "Online är jag någon annan.......Unga kvinnor med erfarenhet av att sälja sexuella tjänster online".

OBJECTIVE: Resilience in relation to coping with stress, loss, and bereavement has recently received increased attention. The aim of the current study was to describe aspects that are experienced as a protection against powerlessness and/or helplessness during advanced palliative home care (APHC) or as a help when coping with such perceptions. METHOD: Both family members during ongoing APHC and family members 3-9 months after the patient's death responded (in total, N = 233; response rate 72%) to a postal questionnaire with mainly open-ended questions. The text responses were analyzed using Manifest Content Analysis. RESULTS: Protection against powerlessness and helplessness had been facilitated by a stable patient condition, the patient coping well, a trusting relationship with the patient, practical and emotional support from family and friends, access to palliative expertise, and staff support that was both individually-focused and cooperative. Other aspects that had helped or protected family members against powerlessness and helplessness were a belief that they had their own reliable knowledge to manage the difficult situation, talking to someone, doing good for the patient, distracting activities, acceptance, meaning and hope, and an inner feeling of security. SIGNIFICANCE OF RESULTS: The findings are discussed in relation to existential psychology, the dual process model of coping with bereavement, and repressive coping. Clinical implications are suggested.

Resilience in relation to coping with stress, loss, and bereavement has recently received increased attention. The aim of the current study was to describe aspects that are experienced as a protection against powerlessness and/or helplessness during advanced palliative home care (APHC) or as a help when coping with such perceptions.
Both family members during ongoing APHC and family members 3–9 months after the patient's death responded (in total, N = 233; response rate 72%) to a postal questionnaire with mainly open-ended questions. The text responses were analyzed using Manifest Content Analysis.
Protection against powerlessness and helplessness had been facilitated by a stable patient condition, the patient coping well, a trusting relationship with the patient, practical and emotional support from family and friends, access to palliative expertise, and staff support that was both individually-focused and cooperative. Other aspects that had helped or protected family members against powerlessness and helplessness were a belief that they had their own reliable knowledge to manage the difficult situation, talking to someone, doing good for the patient, distracting activities, acceptance, meaning and hope, and an inner feeling of security.
The findings are discussed in relation to existential psychology, the dual process model of coping with bereavement, and repressive coping. Clinical implications are suggested.

Despite advances in the quality and availability of hospice and palliative care for people with end stage cancers, research addressing the psychosocial needs of family members and concerned others during the dying process has been limited primarily to caregivers. In addition, many of these studies focused on the recently bereaved. In this study, the authors sought to broaden that perspective by examining the psychosocial needs of secondary survivors, a term that applies to caregivers, family members, and others who felt a caring bond with a dying person. A qualitative exploration of needs expressed by secondary survivors following the conclusion of a structured 8-week psychoeducational grief group experience revealed that secondary cancer survivors experience a sense of isolation and powerlessness that is often unrecognized by physicians, nurses, oncology social workers, or other health care professionals. Furthermore, these secondary survivors needed support that extends well beyond activities that are traditionally associated with the physical and emotional care of the dying. Social work intervention strategies directed toward helping secondary survivors assert personal needs, develop greater proximity with the health care team, and prepare for the processes associated with end-of-life may be helpful later during bereavement.

Abstract
OBJECTIVE: To investigate the risk of psychiatric disorders among children of parents with cancer in a nationwide population-based setting. METHODS:
Based on Swedish national registers, the study included 101 339 children with parental cancer diagnosed either during pregnancy (N = 1047) or after birth (N = 100 292) that were born during 1983 to 2000. For each exposed child, we randomly selected 10 unexposed children from the general population after individual matching by year of birth and sex. The matched cohort was followed during 2001 to 2010. Clinical diagnoses of psychiatric disorders and use of prescribed psychiatric medications were identified for all children. Cox regression and logistic regression were used to evaluate the associations of parental cancer with psychiatric disorder diagnosis and psychiatric medication use, respectively. RESULTS: Parental cancer during pregnancy was not associated with the risk of psychiatric disorders overall, although paternal cancer during pregnancy was associated with a higher risk of psychiatric medication use among females. Parental cancer after birth was associated with higher risks of psychiatric disorder diagnoses, particularly stress reaction and adjustment disorders (males: hazard ratio [HR]: 1.24, 95% confidence interval [CI], 1.08-1.43; females: HR: 1.27, 95% CI, 1.14-1.41), and use of psychiatric medication (males: odds ratio [OR]: 1.09, 95% CI, 1.04-1.13; females: OR: 1.14, 95% CI, 1.10-1.18). The positive associations were stronger for parental cancer with poor expected survival and for parental death after cancer diagnosis.
CONCLUSIONS: Parental cancer, primarily the life-threatening cancer, might confer a higher risk of psychiatric disorders among children. These findings have potential implications for health care professionals in providing targeted support to children living with a parent with cancer.

In this study, we investigate the feasibility and acceptability of a 9-month psychoeducational multi-family group (PMFG) intervention for adolescents who are at ultra-high-risk (UHR) for developing psychosis. The treatment programme was adapted from those previously shown to be effective in patients with established psychotic illness, but emphasizes content relevant to adolescence and to a pre-onset phase of illness. Participants report that psychoeducational presentations are highly useful, they attend the PMFG group sessions regularly and report feeling comfortable in meetings and benefiting from them, and adolescents demonstrate improvement in symptoms and functional outcome. This study was not a randomized controlled trial and multiple interventions were introduced simultaneously; thus, changes in outcome cannot be attributed to the PMFG intervention per se. Nonetheless, these results establish the acceptability of PMFG to adolescents and families, and encourage further research into the potential positive impact of PMFG with this at-risk population.

Denna bok är resultatet av 40 års psykiatriska erfarenheter – erfarenheter som lett till övertygelsen om att det är nödvändigt att samtidigt hålla både ett humanistiskt och ett naturvetenskapligt perspektiv levande när man ska förstå och arbeta med de olika psykostillstånden. Man kan aldrig bortse från biologiska faktorer, men man får heller aldrig glömma att den psykotiske är en tänkande och kännande människa med unika förutsättningar och erfarenheter. Cullberg menar att gränsen mellan "normalt" och "psykotiskt" är godtycklig och flytande. Vi behöver bara gå till våra egna nattliga drömmar och fantasier för att inse att vi alla inom oss bär på möjligheter till psykotiskt tänkande. Skillnaden är bara att vi normalt kan korrigera oss i vår förmåga att bedöma verkligheten

In the context of global population ageing, the reconciliation of employment and unpaid caring is becoming an important social issue. The estimation of the public expenditure costs of carers leaving employment is a valuable measure that is of considerable interest to policy makers. In 2012, the Personal Social Services Research Unit estimated that the public expenditure costs of unpaid carers leaving employment in England were approximately £1.3 billion a year, based on the costs of Carer's Allowance and lost tax revenues on forgone incomes. However, this figure was known to be an underestimate partly because it did not include other key benefits that carers who have given up work to care may receive. This paper presents a new estimate of the public expenditure costs of carers leaving employment. Key sources of information are the 2009/2010 Survey of Carers in Households, 2011 Census and 2015/2016 costs data. As well as Carer'sAllowance, the estimate also now includes the costs of other benefits that carers leaving work may receive, namely, Income Support and Housing Benefit. The results show that the estimated numbers of carers who have left employment because of caring have increased from approximately 315,000 to 345,000. Due mainly to the inclusion of a wider range of benefits, the public expenditure costs of carers leaving employment in England are now estimated at £2.9 billion a year. The new estimate comprises £1.7 billion in social security benefits paid to people who have left their jobs because of unpaid caring, plus another £1.2 billion in taxes forgone on this group's lost earnings. The paper concludes that, if there was greater public investment in social care, such as "replacement care" to support carers in employment, and fewer carers then left employment, public spending on benefits would be lower and revenues from taxation would be higher.

A major health policy objective is to encourage and sustain informal caregiving networks for people with Alzheimer's disease (AD). This goal can be reached by providing financial assistance to patients facing difficulties in the accomplishment of activities of daily living, in order to encourage utilization of professional service and therefore alleviate informal caregiver burden. The main issue is to understand if and how financial assistance is correlated with the distribution between informal and professional care. We used a cross-sectional sample of 1131 French elderly patients (65 or older) with mild to moderate AD. Informal and professional service resource use was measured in hours per month using a validated instrument, the Resource Use in Dementia questionnaire. Our results confirmed the utter dominance of informal care, which represented more than 80% of total care even among patients receiving public financial support. However financial support receipt was associated with differences in care utilization: higher use of total non-medical care (formal and informal) and lower proportion of informal care in total non-medical care. Our results suggested the presence of a threshold effect that would influence non-medical care demand decisions. Even if on average the use of informal care in total was 13.3% lower among patients receiving public financial support, informal care use represented more than 80% of total non-medical care use. Providing robust evidence of these associations is crucial to further identify the right dosage between professional service demand and informal care utilization that could be associated with a lower burden and therefore a lower probability of institutionalization.

Sorg efter ett dödsfall är en mångfacetterad process. Det finns mycket som kan inverka på sorgens process och behovet av stöd som den sörjande kan behöva. Boken har ett psykosocialt per­s­pektiv på sorgeprocessen och beskriver olika omständigheter och faktorer som kan påverka den som sörjer.
Boken vänder sig till den som i sitt arbete möter sörjande, som vill lära sig mer om sorg och till den som har någon som sörjer i sin omgivning. Kanske kan den som själv är i en sorgeprocess känna igen sig i bokens beskrivningar av sorg.

Resultaten visade på tydliga positiva effekter för både föräldrar och barn avseende föräldrastress, anknytningsmönster, psykiskt välmående och att barnen uppvisade färre problem. I intervjuerna beskriver familjerna att det oftast är relationen till behandlarna som blir avgörande för hur behandlingen lyckas. Hur uppstår då möten som kan bli avgörande för familjernas möjlighet till förändring och hur kan professionella bli "betydelsefulla personer" som gör skillnad i familjen och barnens liv? Kerstin Neander, med lång klinisk erfarenhet, reflekterar kring aktuell forskning och praktikens möjligheter och utmaningar. Boken ger både en möjlighet att fördjupa sig i anknytningsteori och samspelsbehandlingens utvecklingshistoria och ringar in viktiga utvecklingsområden för samhället att satsa på för att alla föräldrar och barn ska få så goda förutsättningar som möjligt att utvecklas tillsamman

Socialt arbete. En grundbok. A. Meeuwisse, S. Sunesson and H. Swärd

Hur många människor i Sverige använder narkotika och hur ser deras livssituation ut? Dessa två frågor har legat till grund för sju olika studier vars resultat redovisas i den här rapporten. Resultaten från flera av studierna kan forma ett nytt underlag för att underlätta framtida inriktningar och policybeslut. Rapporten visar bland annat oroväckande narkotikavanor hos yngre personer och tydliga könsskillnader i narkotikavanorna i vissa grupper, ofta förknippad med olika levnadsvillkor för män och kvinnor. En uppdelning via preparat i de flesta av undersökningarna har gett mycket värdefull information om olika substansers genomslag i samhället, och bland vilka grupper.

This book is the first practical manual describing a new and successful short-term treatment for traumatic stress and PTSD called Narrative Exposure Therapy (NET). The manual provides both experienced clinicians and trainees with all the knowledge and skills needed to treat trauma survivors using this approach, which is especially useful in crisis regions where longer-term interventions are not possible. NET has been field tested in post-war societies such as Kosovo, Sri Lanka, Uganda, and Somaliland. Its effectiveness was demonstrated in controlled trials in Uganda and Germany. Single case studies have also been reported for adults and children. Three to six sessions can be sufficient to afford considerable relief. Part I of this manual describes the theoretical background. Part II covers the therapeutic approach in detail, with practical advice and tools. Part III then focuses on special issues such as dealing with challenging moments during therapy, defense mechanisms for the therapist, and ethical issues.

Using a new model for the classification of types of readings, this book shows how to read, analyze and interpret life story materials.

The authors introduce four models: holistic-content reading; holistic-form reading; categorical-content reading; and categorical-form reading. They present two complete narratives so that readers can compare the authors' interpretations against the actual text as well as analyze the stories on their own. The subsequent chapters provide readings, interpretations and analyses of the narrative data from the models.

Administered the revision of the Children's Manifest Anxiety Scale (RCMAS) to 4,972 6–19 yr olds from 13 states representing all geographic regions of the US. Norms are reported for White males, White females, Black males, and Black females separately at each age level for the total anxiety scale, 3 subscales of anxiety, and a lie scale. MANOVA demonstrated performance on the RCMAS to be a complex function of these factors. Reliability was satisfactory for all groups except Black females below the age of 12 yrs. (17 ref) (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)

Contributors

National Research Council; Division of Behavioral and Social Sciences and Education; Institute of Medicine; Board on Children, Youth, and Families; Committee on the Prevention of Mental Disorders and Substance Abuse Among Children, Youth and Young Adults: Research Advances and Promising Interventions; Mary Ellen O'Connell, Thomas Boat, and Kenneth E. Warner, Editors
Description

Mental health and substance use disorders among children, youth, and young adults are major threats to the health and well-being of younger populations which often carryover into adulthood. The costs of treatment for mental health and addictive disorders, which create an enormous burden on the affected individuals, their families, and society, have stimulated increasing interest in prevention practices that can impede the onset or reduce the severity of the disorders.

Det finns ett intresse på olika håll i landet och en önskan att utveckla metoder, där barnen
till vuxenpsykiatrins patienter verkligen uppmärksammas och deras röst blir hörd.
Dock saknar hälften av de psykiatriska klinikerna, som har besvarat enkäten
"handlingsplaner och rutiner" för hur man möter barn till föräldrar med psykisk sjukdom.
Själva enkäten skickades ut februari 2006.
Många efterfrågar också ett formaliserat uppdrag för att uppmärksamma barnen. Utifrån
svaren visar det sig att de orter där man har satsat på arbeta fram rutiner och
handlingsplaner uppmärksammar man patienternas barn på olika sätt. På dessa ställen har
man också personer som har det övergripande ansvaret för dessa frågor.
Många anser att det ska finnas någon eller några personer på kliniken som har det
övergripande ansvaret att se till att rutinerna fungerar och att patienternas barn
uppmärksammas. Dessa personer ska ha möjlighet att själva kunna ta del av det som händer
på området och sedan föra kunskapen vidare.
På många håll har man jobbat i projekt för att arbeta fram handlingsplaner. Efter att
projektet har upphört har det varit svårt att hålla barnperspektivet levande.

Även om man har rutiner och handlingsplaner anser 87 % av svarade att de saknar en
modell att arbeta efter.
Från Västerbotten nämner man Beardslee familjeintervention som en fungerande metod.
Där har man sedan våren 2005 haft utbildningar i metoden.
Även i enkätsvaret från Säter i Dalarna nämner denna metod. De vill att flera behandlare
ska få möjlighet att utbilda sig i metoden.
Från psykiatrin södra Ytterös behandlingsenhet i Stockholm nämner man att de använder i
Beardslee inspirerade samtal.
Det som gör denna familjeintervention unik är att det är en metod där man gör insatser för
den sjuka föräldern, friska föräldern, barnen (intervju med varje barn för sig) och slutligen
hela familjen.
Man använder sig av en manual som ger struktur till samtalen med fokus på föräldraskapet
och barnen.
För övrigt nämner man vid enkätsvaren olika typer av samtal, där man tar upp barnens
situation och informerar om förälderns sjukdom. Man har familjesamtal antingen
tillsammans med föräldrarna eller att personalen träffar enbart barnen.
3På många ställen finns det barngrupper. Kommunen håller oftast i barngrupperna, men på
några få ställen håller vuxenpsykiatrin själva i dessa. På något ställe har man barngrupper
tillsammans med kommunen, barnpsykiatrin och kyrkan. På några få ställen har man
parallella föräldragrupper.
Speciellt i större städer har man olika typer av barngrupper t.ex. barn i familjer där någon
har en psykossjukdom, barn i familjer med missbruk och barn i familjer, där det har
förekommit våld.
Däremot finns inte någon enhetlig linje, då det gäller vilken typ av manual man använder i
barngrupperna.
Man saknar också i stor utsträckning rutiner för att ta hand om barnen i samband med en
förälders suicidförsök eller suicid.
Man kan dra den slutsatsen, att de kliniker som har handlingsplaner och rutiner också i
större utsträckning har barnrelaterade samtal.
Kliniker som saknar rutiner har i betydligt mindre utsträckning barnrelaterade samtal.
Har man rutiner och handlingsplaner har man också väl fungerande samverkansrutiner med
t.ex. socialtjänsten, barnpsykiatrin och barnhälsovården.
Det finns en önskan om en enhetlig metod hur man ska möta barnen till vuxenpsykiatrins
patienter.
Många efterfrågar också om ett nationellt nätverk så att man ska kunna jobba vidare med
dessa frågor

Background: Informal hospice caregivers may experience compromised well-being as a result of significant stress. Although quite limited, problem-solving interventions with this population have garnered empirical support for improved caregiver well-being. Aim: Researchers sought to answer the following question: which specific intervention processes impacted informal hospice caregivers who participated in a problem-solving intervention? Design: Researchers conducted a thematic analysis of open-ended exit interviews with informal hospice caregivers who had participated in a structured problem-solving intervention. Setting/participants: Participants were friends and family members who provided unpaid care for a home hospice patient receiving services from one of two hospice agencies located in the Pacific Northwest region of the United States. Results: During their participation in the problem-solving intervention, caregivers actively reflected on caregiving, structured problemsolving efforts, partnered with interventionists, resolved problems, and gained confidence and control. Conclusions: The study findings provide much needed depth to the field's understanding of problem-solving interventions for informal hospice caregivers and can be used to enhance existing support services. © 2012 The Author(s).

BACKGROUND:
Adolescents with an addicted parent are at risk for physical, emotional, and social problems. They are particularly at risk for developing substance abuse. School-based support groups have been suggested as a beneficial treatment and prevention strategy.
OBJECTIVE:
To examine the features, critical attributes, processes, and benefits of school-based support groups for adolescents with an addicted parent.
METHODS:
A qualitative evaluation using the ethnographic method was conducted at two Midwestern suburban high schools.
RESULTS:
The study resulted in a comprehensive description of school-based support groups and an outline presenting benefits of participation for adolescents with an addicted parent. The benefits of group participation included increased knowledge, enhanced coping, increased resilience, improved relationships, and improved school performance.
DISCUSSION:
Findings from this study suggest that school-based support groups are beneficial to adolescents with addicted parents. Experiential knowledge is the foundation of these self-help groups. School-based support group participation enhanced self-knowledge and led to self-care and self-healing. The school-based support groups expanded the adolescents' awareness, resulting in their ability to make critical choices that facilitated changes in the dysfunctional pattern. Support group participation empowered youth to make these changes.

Drawing on more than 40 years of experience conducting applied social science research and program evaluation, author Michael Quinn Patton has crafted the most comprehensive and systematic book on qualitative research and evaluation methods, inquiry frameworks, and analysis options available today. Now offering more balance between applied research and evaluation, this Fourth Edition illuminates all aspects of qualitative inquiry through new examples, stories, and cartoons; more than a hundred new summarizing and synthesizing exhibits; and a wide range of new highlight sections/sidebars that elaborate on important and emergent issues. For the first time, full case studies are included to illustrate extended research and evaluation examples. In addition, each chapter features an extended "rumination," written in a voice and style more emphatic and engaging than traditional textbook style, about a core issue of persistent debate and controversy.

Background and Purpose— Qualitative studies are increasingly used to investigate social processes and phenomena influencing health behaviors and service provision. We aimed to identify the scope of published qualitative studies of stroke, consider their relevance to development and delivery of services for people with stroke, and make recommendations for future work.

Methods— Literature review of published articles was identified by systematically searching online literature databases using keywords from the start of each database until 2002. Articles were reviewed by 2 authors, using a standardized matrix for data extraction. The 2003 European Stroke Initiative recommendations for stroke management were used to categorize the literature for consideration of its contribution to stroke research.

Results— We included 95 articles. Their empirical contribution includes an emphasis on recording the "human" experience of stroke; identification of needs as perceived by patients and their families, differences in priorities between patients and professionals, and barriers to best-quality care. We identified 12 papers that were specifically undertaken to develop or evaluate interventions.

Conclusions— Qualitative studies have addressed a wide range of issues related to the impact of stroke on individuals and caregivers, and to the organization and delivery of services. Significant problems remain in ensuring the delivery of best-quality stroke care, which such studies have the potential to address. Maximizing this potential requires greater collaboration between nonclinical and clinical scientists, service providers, and users to formulate research questions of interest as well as new research strategies, such as meta-analysis, to pool qualitative research findings and multisited investigations.

Abstract
Objectives: The primary aim of this study was to explore the impact of falling for frail community-dwelling older persons with and without cognitive impairments who have experienced a recent fall and their primary family caregivers. The secondary aim was to define components for a future fall prevention programme.

Methods: Grounded theory interview study, with 10 patients (three cognitively unimpaired, four with mild cognitive impairment and three with dementia) and 10 caregivers.

Results: All patients described a fear of falling and social withdrawal. Caregivers reported a fear of their care recipient (CR) falling. Most patients were unable to name a cause for the falls. Patients rejected the ideas that falling is preventable and that the fear of falling can be reduced. Some caregivers rated the consequences of their CRs' cognitive problems as more burdensome than their falls and believed that a prevention programme would not be useful because of the CRs' cognitive impairment, physical problems, age and personalities.

Conclusion: Falling has major physical and emotional consequences for patients and caregivers. A fall prevention programme should focus on reducing the consequences of falling and on promoting self-efficacy and activity. The causes of falls should be discussed. The programme should include dyads of patients and caregivers because caregivers are highly involved and also suffer from anxiety. Before beginning such a programme, providers should transform negative expectations about the programme into positive ones. Finally, caregivers must learn how to deal with the consequences of their CRs' falling as well as their cognitive impairment.

The overall aim of this thesis was to describe quality of care from different perspectives in the psychiatric setting, to develop an instrument for measuring quality of care from the in-patient perspective and to use this instrument empirically. A qualitative descriptive design involving a phenomenographic analysis was used in Studies I, III and IV, and a descriptive and comparative design with statistical analysis in Study II.In Study I, 20 patients were interviewed. The results showed that quality of care was perceived as a positive, normative concept namely as good quality of care. Five descriptive categories emerged: the patient's Dignity is respected; the patient's sense of Security with regard to care; the patient's Participation in care; the patient's Recovery; and the patient's care Environment. In addition, two conceptions that had not explicitly emerged in previous studies on quality of care were identified: Being helped to reduce the shame and Being looked upon as like anyone else.In Study II a definition of quality of care from a patient perspective was formulated on the basis of the results in Study I. A two-part instrument the Quality in Psychiatric Care (QPC) was developed for measuring the patients' expectations regarding quality of care (QPC-1) and their subsequent experience of it (QPC-2). One hundred and sixteen patients answered both parts of the instrument. Overall, the quality of care was rated high in both parts. However, experienced quality of care was significantly lower than the patient's expectations in all the dimensions of the instrument: Total dimension, Dignity, Security, Participation, Recovery and Environment. Patients who perceived that the time of discharge was consistent with the stage of their illness experienced significantly higher Recovery; patients with good psychiatric health also experienced this, but had in addition significantly higher levels of Participation. This new instrument exhibited too high Cronbach's alpha values (QPC-1 0.87–0.98, QPC-2 0.85–0.98), which means the instrument needs to be further tested in order to improve its psychometric properties.Twelve next of kin were interviewed in Study III. The next of kin described quality of care mainly from their own perspective, but also to a large extent from the patient's perspective as well. They described it in both positive and negative terms. Five descriptive categories resulted: Dignity, Security, Participation, Recovery and Health-promoting surroundings. Good relations and communication between staff, patients and next of kin emerged as the central factors regarding the quality of care. The next of kin asked for information about mental illnesses and wanted to co-operate and participate in the patient's care. They avoided telling others about their family member's psychiatric illness because of a feeling of shame and guilt.In Study IV, 20 care staff and care associates were interviewed. They described quality of care both from the patient's perspective and from a professional perspective. They perceived the concept as a positive one and as being of great importance for the patient's health and life situation. Four descriptive categories resulted: the patient's Dignity is respected; the patient's Participation in the care; the patient's Recovery; and the patient's care Environment plays an important role.The main contribution of this thesis with regard to the concept of quality of care in the psychiatric setting is its emphasis on the significance of the different perspectives described above, as such knowledge is vital when planning and implementing and evaluating quality of psychiatric care. In addition, the descriptive categories that emerged in this thesis clearly highlight the importance of interpersonal relationships in the care situation. The new instrument (QPC) needs psychometric testing before it routinely can be used as a self-rating instrument for the purpose of improving psychiatric inpatient care and help guide the proper allocation of care resources.

Purpose To identify correlates of self-rated and caregiver-rated quality of life (QOL) in community-residing persons with dementia (PWD) for intervention development. Methods Cross-sectional data of 254 PWD and their caregivers participating in a clinical trial were derived from in-home assessments. Self-rated QOL was measured with the Quality of Life-Alzheimer Disease (QOL-AD) scale, and caregiver-rated QOL was measured using the QOL-AD and Alzheimer Disease-Related Quality of Life (ADRQL) scales. Multivariate modeling identified correlates of the PWD' QOL. Results Self-rated QOL was related significantly to participant race, unmet needs, depression, and total medications. Caregiver-rated QOL-AD scores were significantly associated with participant function, unmet needs, depression, and health problems and with caregiver burden and self-rated health. Significant correlates of ADRQL scores included neuropsychiatric symptom severity, functional and cognitive impairment, and caregiver burden and depression. Conclusions Correlates of QOL in community-residing PWD depend on who rates the PWD's QOL and which measure is used. Addressing health problems, medication use, and dementia-related unmet needs, reducing functional dependency, and treating neuropsychiatric symptoms in PWD, while reducing caregiver burden and depression, may maximize QOL in those with dementia.

Aim and objectives: The aims were to study health-related quality of life, anxiety and depression in patients with amyotrophic lateral sclerosis and their next of kin and to compare these results with a subset of the general Swedish population. Thirty-five pairs of patients with amyotrophic lateral sclerosis and their next of kin were studied. Background: Life changes in many ways when a person is diagnosed with amyotrophic lateral sclerosis. Comparison between patients, next of kin and the general population are needed to get a wider understanding of their quality of life, anxiety and depression. Design: A descriptive study. Methods: All participants were studied with the SF-36 and the Hospital Anxiety and Depression Scale. Patients' physical function was assessed by the amyotrophic lateral sclerosis Functional Rating Scale - Revised and the Norris scale. Results: A correlation was found in both the mental component summary in SF-36 and in anxiety between the pairs of patients and their next of kin, while no correlation was found in the physical component summary or depression. These results were not related to the patients' physical function. Both patients and their next of kin had some poorer ratings in SF-36 and in anxiety and depression than the general Swedish population. Gender or age did not affect the estimates in any of the scales. Conclusions: The results indicate that both the patient and the next of kin are affected by the disease independent of physical disability. In most pairs of patient and next of kin, the mental component summary and anxiety were affected to a similar extent. Relevance to clinical practice: The results emphasise the need for medical and nursing support to both the patient and the next of kin soon after the diagnosis and during the course of the disease..

Läsålder
3-6 år

Vem har tagit tant Annies rabarber? Med tänkarmössan på huvudet och förstoringsglaset i handen är Liam redo för att leta rätt på rabarbertjuven. Mystiska spår leder honom åt olika håll och snart upptäcker han att rabarbern inte är det enda som försvunnit...

Rabarbertjuven är en deckarhistoria för de minsta i bilderboksform. Tjugo kronor per bok går till Stockholms Handikappidrottsförbunds barn- och ungdomsverksamhet.

Evidence-based treatments exist for a range of child and adolescent behavior problems; however, effects are often limited by poor treatment attendance and adherence. The authors developed and evaluated the efficacy of a brief (5 to 45 min) intervention designed to increase treatment attendance and adherence in a sample of 76 parents referred for treatment of their child's oppositional, aggressive, and antisocial behavior. The results of this randomized controlled trial showed that parents who received this brief intervention had greater treatment motivation, attended significantly more treatment sessions, and had greater adherence to treatment according to both parent and therapist report. This study provides researchers and clinicians with a brief and efficacious method of increasing motivation, attendance, and adherence for treatment.

This study examined the effects of cognitive behavioral therapy (CBT) aimed at enhancing the resilience of high-risk adolescents with alcohol-dependent parents in Suwon, South Korea. The study used a randomized control group pretest and posttest design. The experimental group participated in 10 sessions of CBT, and the scores on resilience increased significantly after the intervention, whereas the scores of self-concept and depression did not change. In the control group, none of the scores of outcome variables changed significantly after the intervention period. The results indicate that the developed CBT program might be effective for improving the resilience of adolescents with alcohol-dependent parents.

Oppositional, defiant, and disruptive behaviors are common in clinical samples of children with tic disorders. In this study, we sought to evaluate the short-term efficacy of a structured parent training program in children with tic disorders accompanied by disruptive behavior. Children with tic disorders and at least a moderate level of disruptive behavior were randomly assigned to a 10-session structured parent management training program or to continue treatment as usual. Twenty-four children (18 boys and 6 girls) between the ages of 6 and 12 years (mean 8.9 +/- 2.0 years) were enrolled; 23 subjects completed the study. At baseline, subjects showed moderate to severe levels of oppositional and defiant behavior. Twenty subjects (83%) were on stable medication. The parent-rated Disruptive Behavior Rating Scale score decreased by 51% in the parent management training group compared with a decrease of 19% in the treatment as usual group (P < .05). On the Improvement scale of the Clinical Global Impression, a rater masked to treatment assignment classified 7 of 11 subjects who completed parent management training as much improved or very much improved compared with 2 of 12 subjects in the treatment as usual group (Fisher exact test, P < .05). These results suggest that parent management training is helpful for short-term improvement in disruptive behavior problems in children with tic disorders. Larger randomized clinical trials are needed.

Sammanfattning:
Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) är en samarbetsresurs för att utveckla stödet till anhöriga som vårdar eller stödjer en närstående. Under 2017 togs ett underlag fram för en nationell anhörigstrategi vilket presenterades för socialdepartementet. Strategin har som utgångspunkt att anhöriga ska ha samma möjligheter som andra medborgare ur ett livsloppsperspektiv. Det innebär att anhöriga ska
- ha valfrihet att bestämma om de vill ta på sig en anhörigvårdarroll.
- ha samma möjligheter till utbildning, arbete och social delaktighet oberoende av kön, etnisk tillhörighet, trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.
Som ett led i ytterligare konkretisering av strategin och de åtgärdsområden som forskningen pekar på har fokusgrupper och intervjuer genomförts med anhöriga, personal och beslutsfattare under hösten/vintern 2017–2018. Totalt har 35 anhöriga, ett trettiotal personal (främst länssamordnare för anhörigstöd) och tio beslutsfattare nåtts av studien. De intervjuade har fått diskutera underlaget i grupp eller reflektera över det enskilt, samt komma med förslag på konkreta främst statliga åtgärder för varje åtgärdsområde. Underlaget har därefter reviderats något utifrån resultatet av studien.

bstract [en]

Sweden is seen as a typical example of a social democratic welfare regime, with universal and generous welfare policies. However, in the last decades, there have been substantial reductions in the Swedish provision of care for older people. This study aimed to examine trends in sources of care-receipt in older people (77+) living in their own home and with a perceived need for help with two specific tasks: house cleaning and/or food shopping. Trends in care-receipt were examined in relation to gender, living alone, having children and socio-economic position. Data from the 1992, 2002 and 2011 data collection waves of the national study, Swedish Panel Study of Living Conditions of the Oldest Old (SWEOLD), were used. Response rates varied between 86 and 95 per cent, and the sample represents the population well. Trends and differences between groups were explored in bivariate and logistic regression analyses. There was a reduction in formal care-receipt regarding house cleaning and food shopping over the study period. It was more common for women than men to receive formal care, and more common for men than women to receive informal care. Reductions in formal care have affected older women more than older men. Still, living alone was the most influential factor in care-receipt, associated with a greater likelihood of formal care-receipt and a lower likelihood of informal care-receipt. It can be concluded that public responsibility for care is becoming more narrowly defined in Sweden, and that more responsibility for care is placed on persons in need of care and their families.

Sibling relationships are some of the longest-lasting relationships people experience, providing ample opportunities to build connections across the life span. For siblings and people with intellectual and developmental disabilities (IDD), these connections take on an increased significance as their families age and parents can no longer provide care. This article presents findings from a qualitative study that addresses the question, "How do siblings support each other after parents no longer can provide care to the person with IDD?" Findings in this study suggest that siblings with and without disabilities experience reciprocity as a transitive exchange, which occurs through the creation of social capital in their families and community, and that nondisabled siblings mobilize their social capital to provide support to their sibling after parents pass away. Implications for future research as well as policy and practice are discussed.

This study explores and discusses the relationships between grandchildren and grandparents with an emphasis on the reciprocal, practical, emotional, and financial support that is provided between generations. Two independent surveys were conducted in Iceland, one of grandparents aged 65 years and older (n = 206) and one of grandchildren among college students (n = 648). The questions used were the same. The results indicated that there is a certain consistency in the pattern of views of the younger toward the older generation and the other way around. These findings are discussed in relation to family development and the value of intergenerational relationships and support.

In this article, Axel Honneth outlines a plural theory of justice. In developing his argument he takes his departure not in the classic elimination of 'inequality', but in the avoidance of 'humiliation' or 'disrespect'. He is convinced that an appropriate point of departure for a recognition-theoretical conception of justice must show that the experience of social injustice is always measured in terms of the withholding of some recognition held to be legitimate. Throughout the article, Honneth makes strong reservations about Nancy Fraser's approach, where 'recognition' and 'redistribution' are separated into two conceptual totalities with the single goal of 'participatory equality'. On the contrary, he suggests having a more elaborate concept of identity formation, so that participating in the public realm means participating without shame, capable of unfurling his or her own personality's potential in an unforced manner and of thus developing a personal identity. From this standpoint Honneth points to three differentiated spheres of recognition that must be obtained if the individual is to obtain a personal identity, namely love, equal treatment in law and social esteem

Providing effective interventions for individuals with severe intellectual disabilities (ID) continues to challenge educators, speech-language pathologists, and other allied health professionals.This article reviews recommended intervention practices that have emerged over the past 30 years and illustrates their use through an evidenced-based case example. The article concludes with remarks specific to the case and a charge to those involved with communication interventions for this population. © Hammill Institute on Disabilities 2011.

This critique of the term 'carer' argues that, although developed as a result of well-intentioned and socially-engaged research, it fails the people with whom it is most concerned, that is 'carers' and those who are cared for. The paper considers the historical and political development of the term 'carer' before examining research in various 'carer'-related settings in the United Kingdom, namely mental health, physical and intellectual impairment, cancer and palliative care and older adulthood and dementia. The article concludes that the term 'carer' is ineffective and that its continued use should be reconsidered. This conclusion is based on the consistent failure of the term 'carer' as a recognisable and valid description of the relationship between 'carers' and those for whom they care. Furthermore, use of the term may imply burden and therefore devalue the individual who is cared for and in this way polarises two individuals who would otherwise work together. Consequently, this commentary suggests that descriptions of the caring relationship that focus on the relationship from which it arose would be both more acceptable and useful to those it concerns. Furthermore, a more accessible term may increase uptake of support services currently aimed at 'carers', therefore inadvertently meeting the original aims of the term, that is, to increase support for 'carers'. Adapted from the source document.

OBJECTIVE:
Feasibility, acceptability, and efficacy of a Dialectical Behavioral Therapy (DBT) -based method developed in Germany were evaluated in a Swedish outpatient psychiatric context.

METHOD:
Fifty-one adults with ADHD on stable medical treatment or on no medication were randomized to the DBT-based skills training (n=26) or a parallel loosely structured discussion group (n=25). Self-rating scales were administered before randomization and after the treatment.

RESULTS:
Feasibility and participant satisfaction were good in both groups while skills training was perceived as more logical and effective for ADHD-related problems. The analyses of the individuals who completed the treatment and remained stable with regard to medication (n=19 in skills training; n=18 in control group) showed a significant reduction in ADHD symptoms in the skills training group, but not in the control group. No reduction of comorbidity was observed in any of the groups.

CONCLUSIONS:
The treatment was feasible in an outpatient psychiatric context, well tolerated, and significantly reduced ADHD symptoms in on-treatment individuals who remained stable regarding medication status.

This study evaluated the long-term effects of Project SUPPORT, an intervention designed to reduce conduct problems among children in domestically violent families. Participating mothers had sought shelter because of domestic violence and had at least one child (4-9 years old) exhibiting clinical levels of conduct problems. Results indicated that at 2 years posttreatment, 15% of children in families in the Project SUPPORT condition exhibited clinical levels of conduct problems compared with 53% of those in the existing services condition. In addition, mothers of children in the Project SUPPORT condition reported their children to be happier, to have better social relationships, and to have lower levels of internalizing problems, relative to children in the comparison condition. Mothers in the Project SUPPORT condition were less likely to use aggressive child management strategies and were less likely to have returned to their partners during the follow-up period.

This study was an experimental evaluation of an intervention designed to reduce conduct problems among children of battered women. Participants were 36 families (mothers and children) in which the mother had sought shelter because of relationship violence and had at least 1 child (4-9 years old) with clinical levels of conduct problems. The intervention consisted of 2 primary components: (a) providing instrumental and emotional support and (b) teaching child management skills to mothers. Families were randomly assigned to either the intervention condition or the existing services comparison condition and were assessed on 5 occasions over 16 months after shelter departure. Compared with families receiving existing services, children in the intervention condition improved at a faster rate, the proportion of children displaying clinical levels of conduct problems was greatly diminished, and mothers displayed greater improvements in child management skills.

Purpose/Objectives: To develop and test the efficacy of a Web-based intervention for alleviating depression in male stroke survivors (SSs) and their spousal caregivers (CGs) that blends both peer and professional support. Design and Methods: The research consisted of an intervention protocol evaluated by a focus group of rehabilitation professionals, a "think aloud" session conducted with female stroke CGs, and a usability test of the intervention's online features with 7 female stroke CGs. Efficacy of the final protocol was tested in a 2-group randomized clinical trial with a sample of 32 CG–SS dyads. The CGs in the intervention condition received an online group intervention. Intervention components were based on the Stress Process Model. Those CGs in a control condition received minimal support with individualized access to relevant online information. Measures of depression, as well as the secondary outcomes of mastery, self-esteem, and social support, were obtained from SSs and CGs at pretest, posttest, and 1-month later. Results: At posttest and 1 month later, CGs in the intervention condition reported significantly lower depression than CGs in the control condition with baseline depression controlled. There was no significant effect on depression among SSs. Although no significant treatment effects for either SSs or CGs were found on the secondary outcomes, posttreatment changes on some constructs were significantly correlated with change in depression. Conclusions/Implications: CGs benefit from Web-based programs that help them better understand both their emotional needs and those of the SS. (PsycINFO Database Record (c) 2016 APA, all rights reserved)

Parents in methadone treatment were offered an experimental intervention, Focus on Families, designed to reduce their risk of relapse and their children's risk of substance use. Experimentally assigned volunteers participated in systematic group training in relapse prevention and parenting skills, and received home-based case management services. Immediate posttreatment outcome results reported here include analyses of covariance controlling for baseline measures. Analyses show experimental parents held more family meetings to discuss family fun, displayed stronger refusal/relapse coping skills, demonstrated stronger sense of self-efficacy in role-play situations, and had lower levels of opiate use than control subjects. No significant differences in family bonding, family conflict, or other measures of drug use were found. The utility of intervening with drug-addicted parents in methadone treatment is discussed in light of these findings.

Parents in methadone treatment were offered an experimental intervention, Focus on Families, designed to reduce their risk of relapse and their children's risk of substance use. Experimentally assigned volunteers participated in systematic group training in relapse prevention and parenting skills, and received home-based case management services. Immediate posttreatment outcome results reported here include analyses of covariance controlling for baseline measures. Analyses show experimental parents held more family meetings to discuss family fun, displayed stronger refusal/relapse coping skills, demonstrated stronger sense of self-efficacy in role-play situations, and had lower levels of opiate use than control subjects. No significant differences in family bonding, family conflict, or other measures of drug use were found. The utility of intervening with drug-addicted parents in methadone treatment is discussed in light of these findings.

Gives hope and inspiration to live a full life despite the adversity of cancer Teaches readers how to overcome fears Shows the importance of finding one's passion and purpose Saying goodbye and putting things in order before dying Coming to terms with mortality Finding out what truly matters in life

"Jag skulle önska att vi helt slutar att tala om terapi och forskning som människoteknik, och hellre talar om det som människokonst, konsten att delta i band med varandra." Så skriver Tom Andersen i avslutningen av det nya kapitel som tillfogats i denna upplaga av Reflekterande processer. Vidare utveckling av den ursprungliga bokens tankar redovisas också, till exempel om uttrycksformer som tar tillvara kroppens perspektiv och erfarenheter från arbetsrelationer i praktik och forskning "där man lagt vikt på att relationerna ska vara till nytta för alla som tar del i dem."

Bokens ursprungliga budskap om reflektion och mångfald av perspektiv i familjeterapeutiskt arbete är fortfarande är lika angelägna, och har visat sin bärkraft och utvecklingsförmåga i långt vidare sammanhang. Eller som författaren uttrycker i förordet till den här upplagan. "Det har på sätt och vis stämt till eftertanke att boken har blivit läst och dess idéer blivit använda i så många sammanhang i så många länder. Särskilt att den har slagit an så starkt i länder som varit under totalitära regimer."

Reflekterande processer ges numera ut av Studentlitteratur AB. Denna andra upplaga innehåller dock inga förändringar av innehållet jämfört med den första upplagan.

I maj 2010 presenterades Socialstyrelsens "Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom". Under hösten 2010 arbetade en tvärprofessionell arbetsgrupp med en anpassning av de Nationella riktlinjerna till Blekingeförhållanden. Detta arbete där Landstinget Blekinge och länets kommuner deltog, resulterade i "Regionala riktlinjer — Utredning, vård och omsorg av personer med demenssjukdom i Blekinge", skrift 2011:6.

This article examines a comprehensive, residential substance abuse treatment program for women and their children. A majority of the 72 participants studied were African American single mothers, for whom crack/cocaine was the drug of choice. The women and their children were assessed repeatedly during treatment, and at 3, 6, and 12 months postdischarge. Program impact was estimated by comparing the outcomes of three groups that differed in the amount of treatment they received: early dropouts, late dropouts, and treatment graduates. Program graduates showed more positive outcomes than the nongraduate comparison groups in the areas of drug use and negative consequences of use, employment and self-sufficiency, and family interaction skills. Young children enrolled in treatment with their mothers were assessed using a developmental screening test, and older children with a measure of drug refusal skills. Results from both child measures suggest substantial improvement.

We investigated longitudinal associations between alcohol-dependent fathers' 12-step treatment involvement and their children's internalizing and externalizing problems (N = 125, M(age) = 9.8 +/- 3.1), testing the hypotheses that fathers' greater treatment involvement would benefit later child behavior and that this effect would be mediated by fathers' posttreatment behaviors. The initial association was established between fathers' treatment involvement and children's externalizing problems only, whereas Structural Equation Modeling (SEM) results supported mediating hypotheses. Fathers' greater treatment involvement predicted children's lower externalizing problems 12 months later, and fathers' posttreatment behaviors mediated this association: Greater treatment involvement predicted greater posttreatment Alcoholics Anonymous attendance, which in turn predicted greater abstinence. Finally, fathers' abstinence was associated with lower externalizing problems in children. Theoretical and practical implications of these findings are discussed.

We investigated longitudinal associations between alcoholic fathers' 12-step treatment involvement and their children's internalizing and externalizing problems (N=125, Mage=9.8±3.1), testing the hypotheses that fathers' greater treatment involvement would benefit later child behavior, and that this effect would be mediated by fathers' post-treatment behaviors. The initial association was established between fathers' treatment involvement and children's externalizing problems only, while structural equation (SEM) results supported mediating hypotheses. Fathers' greater treatment involvement predicted children's lower externalizing problems 12 months later, and fathers' post-treatment behaviors mediated this association: greater treatment involvement predicted greater post-treatment Alcoholics Anonymous (AA) attendance, which in turn predicted greater abstinence. Finally, fathers' abstinence was associated with lower externalizing problems in children. Theoretical and practical implications of these findings are discussed.

Keywords: Children of alcoholics (COA), alcoholism treatment, Alcoholics Anonymous (AA), Structural Equation Modeling (SEM)

High rates of child abuse and neglect occur in many families in which either or both parents abuse illicit drugs. This study reports on the results of a randomized controlled trial with families having a parent on methadone maintenance (N = 64), in which an intensive, home-based intervention, the Parents Under Pressure (PUP) program, was compared to standard care. A second brief intervention control group of families received a two-session parenting education intervention. The PUP intervention draws from the ecological model of child development by targeting multiple domains of family functioning including the psychological functioning of individuals in the family, parent–child relationships, and social contextual factors. Mindfulness skills were included to address parental affect regulation, a significant problem for this group of parents. At 3- and 6-month follow-up, PUP families showed significant reductions in problems across multiple domains of family functioning, including a reduction in child abuse potential, rigid parenting attitudes, and child behavior problems. Families in the brief intervention group showed a modest reduction in child abuse potential but no other changes in family function. There were no improvements found in the standard care group and some significant worsening was observed. Results are discussed in terms of their implications for improved treatment.

High rates of child abuse and neglect occur in many families in which either or both parents abuse illicit drugs. This study reports on the results of a randomized controlled trial with families having a parent on methadone maintenance (N = 64), in which an intensive, home-based intervention, the Parents Under Pressure (PUP) program, was compared to standard care. A second brief intervention control group of families received a two-session parenting education intervention. The PUP intervention draws from the ecological model of child development by targeting multiple domains of family functioning including the psychological functioning of individuals in the family, parent–child relationships, and social contextual factors. Mindfulness skills were included to address parental affect regulation, a significant problem for this group of parents. At 3- and 6-month follow-up, PUP families showed significant reductions in problems across multiple domains of family functioning, including a reduction in child abuse potential, rigid parenting attitudes, and child behavior problems. Families in the brief intervention group showed a modest reduction in child abuse potential but no other changes in family function. There were no improvements found in the standard care group and some significant worsening was observed. Results are discussed in terms of their implications for improved treatment.

The purpose of this study was to ascertain the effectiveness of the Relational Psychotherapy Mothers' Group (RPMG), a supportive parenting group intervention for substance abusing women. Sixty mothers receiving RPMG were compared to 67 women receiving recovery training (RT); both treatments supplemented treatment in the methadone clinics. At the end of the 6-month treatment period, RPMG mothers showed marginally significant improvement on child maltreatment (self-reported) and cocaine abuse based on urinalyses when compared with RT mothers; notably, children of RPMG mothers reported significantly greater improvement in emotional adjustment and depression than children of RT mothers. At 6 months follow-up, however, treatment gains were no longer apparent. Overall, the findings suggest that whereas supportive parenting interventions for substance abusing women do have some preventive potential, abrupt cessation of the therapeutic program could have deleterious consequences.

Thousands of American children are at risk for negative outcomes because of maternal substance abuse. Estimates are that as many as four million American women regularly use illicit drugs (SAMHSA, Office of Applied Studies, National Survey on Drug Use and Health, 2002/2003); about 80% of these women are likely to be mothers of at least one child (National Center on Addiction and Substance Abuse, 1996). Drug abusing mothers show elevated levels of psychiatric disturbance—particularly depression and anxiety—as well as significant problems with child rearing (Beckwith, Rozga, & Sigman, 2002; Luthar, Cushing, Merikangas, & Rounsaville, 1998; Najavits, Weiss, & Shaw, 1997; Singer et al., 1997). It is not surprising that their children also display several difficulties, with as many as 65% manifesting a psychiatric disorder by the teen years (Luthar et al., 1998).

Although their multiple vulnerabilities indicate that addicted mothers need multifaceted therapeutic interventions, drug treatment programs traditionally have entailed scant attention to their personal and parenting needs (Luthar & Suchman, 2000a). These programs were originally developed for men and then used with women as well, with little consideration of the unique challenges and needs of the latter, particular in terms of their roles as mothers (cf. Hogan, 1998; Millar & Stermac, 2000; Westermeyer & Boedicker, 2000). In the last 2 decades, however, there have been several efforts to develop and test such multi-pronged programs (Camp & Finkelstein, 1997; Catalano, Gainey, Fleming, Haggerty, & Johnson, 1999). In this paper, we focus on one such intervention, which showed promise in early pilot testing (Luthar & Suchman, 2000a), the Relational Psychotherapy Mothers' Group (RPMG), with the goal of assessing effectiveness relative to alternative forms of treatment.

Developed for heroin-addicted mothers with children up to 16 years of age, RPMG is a supportive psychotherapy aimed at facilitating optimal parenting among at-risk mothers, and it is offered over 24 weekly group sessions that supplement standard methadone treatment. Conceptually, the treatment was developed within the scaffolding of the literature on risk and resilience, with (a) consideration of processes operating at multiple levels, related to the individual, family, and community, and (b) a focus on both positive and negative forces among at-risk groups (Luthar & Cicchetti, 2000).

At the individual level, the RPMG intervention is grounded in the view that attention to addicted mothers' personal distress levels is critical to improve their parenting behaviors. At the same time, the treatment entails deliberate attempts to harness mothers' tendencies toward guilt (regret at their past "errors") as catalysts for change toward optimal parenting. Thus, the first half of the 24 sessions in this treatment are directly focused on the women's own functioning, addressing topics such as coping with anger, depression, and the constructive use of guilt.

Vulnerability factors at the familial level span multiple forms of dysfunctional parenting that many of these women experienced as children, ranging from inadequate nurturance to physical or sexual abuse (El-Bassel, Gilbert, Schilling, & Wada, 2000; Harmer, Sanderson, & Mertin, 1999; Hogan, 1998; Najavits et al., 1997). Obviously, these experiences pose risks for their own parenting. Salient among the protective forces conversely, is concern about the well-being of their children along with both the desire and potential to benefit from supportive parenting interventions (Hogan, 1998; Luthar & Suchman, 2000a). Accordingly, the second 12 of the 24 RPMG sessions are focused on specific parenting issues, such as alternatives to physical punishment, age-appropriate limits in discipline, and warmth in parenting.

At the level of the community, a pronounced risk is exposure to stigma (El-Bassel et al., 2000; Eliason & Skinstad, 1995; Hogan, 1998; Luthar et al., 1998; Najavits et al., 1995); in clinical settings, the fallout of such stigmas is wariness of strictly didactic treatment approaches that seem to emphasize addicted women's deficits as parents (Levy & Rutter, 1992). The effort in RPMG, therefore, is to discuss child-rearing issues in the context of nonjudgmental, supportive experiences using insight-oriented therapy. A second community-level risk is dysfunctional social networks: isolation is a serious problem, and close relationships that do exist reflect various difficulties such as domestic violence (Amaro & Hardy-Fanta, 1995; Brunswick & Titus, 1998; El-Bassel et al., 2000; Harmer et al., 1999; Hogan, 1998; Wald, Harvey, & Hibbard, 1995). Accordingly, RPMG was developed as a supportive treatment, with the use of a group format designed to help women develop their interpersonal skills, to perceive the universality of dilemmas pertaining to roles as women and mothers (e.g., Yalom, 1985), and to benefit from mutually supportive interpersonal networks.

In terms of therapeutic characteristics, four features define RPMG as an intervention. The first is a supportive therapists'stance. Encompassing the Rogerian constructs of acceptance, empathy, and genuineness, this is essential to foster a strong therapeutic alliance and to meet mothers' unmet developmental needs (e.g., trust vs. mistrust in relationships). The second is an interpersonal, relational focus (see Klerman, Weissman, Rounsaville, & Chevron, 1984), a component addressing the interpersonal isolation and stress figuring prominently in addicted women's lives. The third feature is discovery-based, insight-oriented parenting skill facilitation. Rather than "instructing" mothers about appropriate parenting, role plays and brainstorming exercises are used to encourage them to explore their own parenting strategies and to guide them toward optimal approaches (for further description of the RPMG intervention, see Luthar & Suchman, 1999, 2000a).

With regard to features as a group treatment, RPMG is restricted to mothers and to female therapists to optimize women's comfort in discussing sensitive issues such as their own victimization. To accommodate the frequently chaotic schedules of patients in methadone treatment, group membership is open or rotating. Although closed-group membership can promote group cohesion and trust, open enrollment provides the opportunity to engage women in treatment when each of them is highly motivated to join. Sessions are led by a graduate level clinician with expertise in working with families as well as addiction-related issues.1 All sessions are semistructured, and a therapists' manual (Luthar, Suchman, & Boltas, 1997) provides a detailed outline for addressing each session topic.

With regard to children's age span, the group intervention was intentionally designed to accommodate mothers of children birth to 16 years for the following reasons. First, a broad age span allowed mothers a natural context within which to share experience and provide guidance to one another, to ask each other questions about upcoming developmental stages, and to share advice with newer mothers about earlier phases of development. Second, our aim was to provide parental guidance that could apply broadly to parenting across different phases of development rather than focusing more specifically on any one stage of child development. For example, although limit setting strategies vary with children's age, limit setting can be more generally understood and applied as a means to maintaining a calm family environment in which the parent maintains control and order. Our aim was to discuss themes such as this one that were more or less universal to all stages of parenting so that mothers could adopt new views about the parent-child relationship and apply them broadly with all children in their families. In contrast to behavioral parent training programs that aim to teach parents to manage children's misbehavior (see, e.g., Catalano et al., 1999; Kumpfer, 1998), this approach aimed to promote mothers' understanding of their children's needs more broadly, including the need for support, nurturance, structure, limits, emotional regulation and security.

Go to:
The Pilot Study
The RPMG treatment was originally designed, manualized, and tested as part of a 3-year psychotherapy development project (Luthar & Suchman, 2000a). Opioid abusing women who received this intervention along with standard treatment in methadone programs were compared with those receiving standard treatment alone. Standard treatment entailed participation in weekly, 1-hr counseling groups and periodic meetings with case managers to secure basic needs (e.g., housing or welfare benefits). The counseling groups were led by certified drug clinicians and focused on information on the unfolding of addictions and pitfalls of addictive behaviors.

Effects of the RPMG intervention were evaluated in terms of the women's functioning as parents, their psychological functioning, and adjustment of their children. The single most critical domain was the mother's risk for maltreating behaviors, a serious problem among addicted parents (Ammerman, Kolko, Kirisci, Blackson, & Dawes, 1999; Dore & Doris, 1998; Dunn et al., 2002; Rogosch, Cicchetti, Shields, & Toth, 1995); this was assessed via the women's own reports and also by children's reports for children over 7 years of age. Also assessed were women's positive parenting behaviors in terms of the affective quality of the relationship: involvement and communication with their children. The women's psychosocial adjustment was assessed in terms of satisfaction in their roles as mothers as well as depressive symptoms, and their children's psychosocial functioning (e.g., internalizing, externalizing, and clinical, school, and personal maladjustment) were evaluated by both mothers' and children's reports. Finally, data on the women's drug use were also examined, as improvements in addicted women's psychosocial functioning can carry over to their substance use as well (e.g., Najavits, Weiss, Shaw, & Muenz, 1998).

In addition to testing effectiveness, also examined in the pilot study was whether RPMG did, in fact, provide therapeutic components distinct from those in standard drug counseling. A Therapist Adherence Rating Scale was developed, with items based on the defining features of each of the two interventions (RPMG and standard drug counseling).

Results showed that at the end of the 24-week treatment, mothers receiving RPMG demonstrated lower risk for child maltreatment (by mothers' and children's reports), greater involvement with children, and more positive psychosocial adjustment, than women who received methadone counseling alone. Small to moderate effect sizes for group differences were also found for mothers' and children's reports of child maladjustment. Notably, urinalyses indicated that RPMG mothers showed greater improvements in opioid use over time than comparison mothers. At 6 months posttreatment, RPMG recipients continued to be at an advantage, although the magnitude of group differences was lower. Finally, the Therapist Adherence Scale had good psychometric properties and did discriminate between the treatments.

This study shows that a home-visiting, relationship-based intervention, as defined in the UCLA Family Development Project, affects certain areas of family functioning by the time an infant reaches 12 months. Within a randomized trial design, we compared two samples of mothers who were identified as at risk for inadequate parenting in the third trimester of pregnancy with their first child. The primary risk characteristics were poverty and a lack of support. Thirty-one of these mothers experienced the intervention and thirty-three did not. Mothers given the opportunity of a positive, trusting, and working relationship with a weekly home visitor as well as a mother–infant group scored significantly higher on measures of their experienced partner and family support. The intervention also made a significant impact on three critical social-emotional mother–infant transactions in the first year of life. Thus, on a variety of indices including the responses to the Ainsworth Strange Situation, the children in the intervention group were more secure and their mothers more responsive to their needs. Children experiencing the intervention were also more autonomous and task oriented and were encouraged in this regard by their mothers. ©1999 Michigan Association for Infant Mental Health.

We used data from Swedish national registers for ten entire birth year cohorts (1972–1981) to examine psychosocial outcomes in young adulthood for youth that left long term foster care after age 17, comparing them with majority population peers, national adoptees and peers who had received in-home interventions before age 13. The population was followed in the registers from age 16 to 2005. Data were analyzed in Cox regression models.

Youth who left long term foster care had six-to eleven fold sex and birth year adjusted excess risks for suicide attempts, substance abuse and serious criminality from age 20, and for public welfare dependency at age 25. Overrisks were considerably lower for the in-home intervention group and the national adoptees. Adjusting results for poor school performance in the final year in primary school (ages 15–16) reduced overrisks by 38–52% for care leavers from long term foster care.

Irrespective of issues of causality, poor school performance seems to be a major risk factor for future psychosocial problems among youth who age out of long term foster care. The results suggest that promoting foster children's school performance should be given high priority by agencies.

BACKGROUND Adolescents with substance-abusing parents need interventions to reduce their risk for a variety of problems. School-based support groups (SBSGs) have been proposed to increase resilience in this population. OBJECTIVE The purpose of this study was to evaluate a SBSG for adolescents with substance-abusing parents. STUDY DESIGN The randomized, controlled study was conducted with high-school students (n = 109) to evaluate the impact of SBSGs on resiliency. Resiliency was operationalized as positive physical health, mental health, and risk behaviors in the presence of adverse life events. Data were collected pre- and postintervention. RESULTS Significant improvements in knowledge of substance abuse were noted. Findings suggested gender differences in coping and health outcomes and positive trends in substance use. CONCLUSIONS SBSGs may increase resilience in this at-risk population. However, there were gender differences in response to the intervention, and group facilitators should be aware that participants' gender may influence response to the groups. J Am Psychiatr Nurses Assoc, 2008; 14(4), 297-309. DOI: 10.1177/1078390308321223.

The primary purpose of this thesis is to develop a short and user-friendly instrument for the assessment of family burden caused by psychotic disorders. A secondary purpose is to further investigate variables that might be linked to an increased burden. Of these variables, patients' reduced functioning will be addressed in more detail. As a final purpose, ratings of disorder-related variables carried out by staff will be compared to similar ratings carried out by relatives. These different purposes are investigated in five studies.In the first study (Paper I) the instrument Burden Inventory for Relatives to persons with Psychotic disturbances (BIRP) is created. This new screening instrument contains ten statements and shows good psychometrical properties for those dimensions that are investigated. In the second study (Paper II) results show that increased family burden can be tied to patients' impaired functioning as well as to patients' higher self ratings regarding distress. In the third study (Paper III) different parts of patients' observable behavioral functioning are investigated and results show that most functional dimensions correlate with family burden. Also staff ratings of function are compared with relatives' ratings and despite similar patterns in ratings there are differences. In the fourth study (Paper IV) demographic variables are studied and results show that only higher age and fewer contact hours correlate significantly with lower burden. Also, the BIRP instrument shows good stability. In the fifth study (Paper V) correlations with family burden are generally stronger for relatives' own ratings of illness activity as compared to symptom ratings made by staff. Relatives' ratings of illness activity do not correlate significantly with staff symptom ratings on all instruments used.The conclusions of this thesis are that the new screening instrument BIRP can be considered a good instrument to use in regular clinical practice in order to measure relatives' burden in connection to psychotic disorders. Also, the thesis contributes with knowledge about what in the psychotic disorder and which demographic factors might be linked to an increase of family burden. Findings also indicate that it matters who does the rating of a disorder-related variable. Furthermore, in this thesis a theoretical framework for family burden is presented.

The primary purpose of this thesis is to develop a short and user-friendly instrument for the assessment of family burden caused by psychotic disorders. A secondary purpose is to further investigate variables that might be linked to an increased burden. Of these variables, patients' reduced functioning will be addressed in more detail. As a final purpose, ratings of disorder-related variables carried out by staff will be compared to similar ratings carried out by relatives. These different purposes are investigated in five studies.In the first study (Paper I) the instrument Burden Inventory for Relatives to persons with Psychotic disturbances (BIRP) is created. This new screening instrument contains ten statements and shows good psychometrical properties for those dimensions that are investigated. In the second study (Paper II) results show that increased family burden can be tied to patients' impaired functioning as well as to patients' higher self ratings regarding distress. In the third study (Paper III) different parts of patients' observable behavioral functioning are investigated and results show that most functional dimensions correlate with family burden. Also staff ratings of function are compared with relatives' ratings and despite similar patterns in ratings there are differences. In the fourth study (Paper IV) demographic variables are studied and results show that only higher age and fewer contact hours correlate significantly with lower burden. Also, the BIRP instrument shows good stability. In the fifth study (Paper V) correlations with family burden are generally stronger for relatives' own ratings of illness activity as compared to symptom ratings made by staff. Relatives' ratings of illness activity do not correlate significantly with staff symptom ratings on all instruments used.The conclusions of this thesis are that the new screening instrument BIRP can be considered a good instrument to use in regular clinical practice in order to measure relatives' burden in connection to psychotic disorders. Also, the thesis contributes with knowledge about what in the psychotic disorder and which demographic factors might be linked to an increase of family burden. Findings also indicate that it matters who does the rating of a disorder-related variable. Furthermore, in this thesis a theoretical framework for family burden is presented.

The utility of the Center for Epidemiologic Studies Depression Scale for Children (CES-DC), a modified version of the Center for Epidemiologic Studies Depression Scale, was explored in a sample of children, adolescents, and young adults at high or low risk for depression according to their parents' diagnosis. Proband parents were participants in the Yale Family Study of Major Depression who had children between the ages of 6 and 23 years. Diagnostic and self-report information on offspring was collected over two waves, spaced 2 years apart, from 1982 to 1986. Support was obtained for the reliability and validity of the CES-DC as a measure of depressive symptoms, especially for girls and for children and adolescents aged 12-18 years. Children with major depressive disorder or dysthymia, as defined by the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, Third Edition (DSM-III), had elevated scores in comparison with all other respondents. The CES-DC lacked diagnostic specificity; children with a range of current DSM-III diagnoses had elevated scores on the measure. A cutoff point of 15 and above for screening children and adolescents for current major depressive disorder or dysthymia may be optimal. Depressed respondents scoring below this cutoff point (false negatives) showed better social adjustment than true positives; nondepressed respondents scoring above this cutoff point (false positives) showed worse adjustment than true negatives. Factor analysis was used to construct an abbreviated, four-item version of the scale. The abbreviated scale was shown to be useful as a screen.

Background:  This study examines the diagnostic accuracy of the CBCL syndrome AS scales for predicting DSM-IV Attention Deficit-Hyperactivity Disorder (ADHD) and Oppositional Defiant Disorder with or without Conduct Disorder (ODD/CD).

Methods:  The sample included 370 children (187 probands and 183 siblings) participating in a family genetic study of attention and aggressive behavior problems. Univariate and stepwise logistic regression analyses were used to derive models for predicting two diagnostic conditions: ADHD and ODD/CD.

Results:  The Attention Problems syndrome significantly predicted ADHD, and ODD/CD was significantly predicted by the Aggressive Behavior syndrome. Both scales demonstrated good diagnostic accuracy, as assessed through receiver operating characteristics analyses. Cut-point analyses confirmed the utility of low T-scores, 55 on the respective syndromes, for efficiently discriminating cases from noncases.

Conclusions:  CBCL syndromes display good diagnostic efficiency for assessing common externalizing disorders in children.

BACKGROUND:
This study examines the diagnostic accuracy of the CBCL syndrome AS scales for predicting DSM-IV Attention Deficit-Hyperactivity Disorder (ADHD) and Oppositional Defiant Disorder with or without Conduct Disorder (ODD/CD).
METHODS:
The sample included 370 children (187 probands and 183 siblings) participating in a family genetic study of attention and aggressive behavior problems. Univariate and stepwise logistic regression analyses were used to derive models for predicting two diagnostic conditions: ADHD and ODD/CD.
RESULTS:
The Attention Problems syndrome significantly predicted ADHD, and ODD/CD was significantly predicted by the Aggressive Behavior syndrome. Both scales demonstrated good diagnostic accuracy, as assessed through receiver operating characteristics analyses. Cut-point analyses confirmed the utility of low T-scores, 55 on the respective syndromes, for efficiently discriminating cases from noncases.
CONCLUSIONS:
CBCL syndromes display good diagnostic efficiency for assessing common externalizing disorders in children.

It is believed that 28 million children nationally are affected adversely by parental alcoholism. To help them, we must identify them. A screening tool was developed and tested to identify adolescents experiencing difficulties because of a parents's drinking problem. The single question, "Has the drinking of either parent created any problem for you?", was given in a medical screening inventory at a teenage clinic. This was followed by an eight-question semistructured interview. Of the 37 patients screened, 57% had high interview scores, suggesting that a parent's drinking had created a problem for them. Their substantiating information was consistent with the literature describing the effects of alcoholics on their children. In contrast, those with low or medium scores consistently reported no problem because of a parent's drinking. High scorers had nearly twice as many somatic symptoms and health concerns as those not reporting a problem with parental drinking. Based on the high percentage of adolescents adversely affected by a parental drinking problem and the patients' responsiveness to specific direct questions, this type of semistructured interview may be useful as a teenage intake interview in a variety of settings. Such screening could allow early referral and interventions to treat the family in which there is alcohol abuse, this promoting healthier psychosocial development. This might also decrease the adolescent's risk of abusing alcohol. Such screening may help the physician to place vague, somatic complaints in a more meaningful perspective. Our method is a quick, brief screen for a common but easily overlooked, potentially serious family problem.

It is believed that 28 million children nationally are affected adversely by parental alcoholism. To help them, we must identify them. A screening tool was developed and tested to identify adolescents experiencing difficulties because of a parents's drinking problem. The single question, "Has the drinking of either parent created any problem for you?", was given in a medical screening inventory at a teenage clinic. This was followed by an eight-question semistructured interview. Of the 37 patients screened, 57% had high interview scores, suggesting that a parent's drinking had created a problem for them. Their substantiating information was consistent with the literature describing the effects of alcoholics on their children. In contrast, those with low or medium scores consistently reported no problem because of a parent's drinking. High scorers had nearly twice as many somatic symptoms and health concerns as those not reporting a problem with parental drinking. Based on the high percentage of adolescents adversely affected by a parental drinking problem and the patients' responsiveness to specific direct questions, this type of semistructured interview may be useful as a teenage intake interview in a variety of settings. Such screening could allow early referral and interventions to treat the family in which there is alcohol abuse, this promoting healthier psychosocial development. This might also decrease the adolescent's risk of abusing alcohol. Such screening may help the physician to place vague, somatic complaints in a more meaningful perspective. Our method is a quick, brief screen for a common but easily overlooked, potentially serious family problem.

Kunskapen och engagemanget hos omgivningen är livsviktiga för personer med grav utvecklingsstörning. De är helt beroende av andra. Fram tills nu har det saknats ett grundläggande, samlat kunskaps- och
arbetsmaterial om vuxna personer med grav utvecklingsstörning. Boken bygger på kunskaper som utvecklats inom olika forsknings-och utvecklingsprojekt. Teori omvandlas till praktik genom talrika
vardagsexempel. Några områden som boken tar upp: Helhetssyn, normalisering, miljöns betydelse, problembeteende, begåvning, kommunikation, självständighet och lärande.

Många äldre lider av psykisk ohälsa. Vid 75 års ålder beräknas 15–25 procent
lida av psykisk ohälsa, men alla dessa har inte en psykiatrisk diagnos. I
dag återfinns äldre personer med psykiatrisk problematik framför allt inom
primärvården och äldreomsorgen, utan tillgång till specialist-psykiatrins
kompetens.
En förutsättning för god vård och omsorg för äldre personer med psykisk
ohälsa är att personal inom socialtjänsten och den kommunala hälso- och
sjukvården har kompetens för att upptäcka tecken på psykisk ohälsa hos
dessa personer och att ge dem rätt stöd i det dagliga livet. Många äldre personer
träffar bara läkare inom primärvården någon enstaka gång per år och
då under en ganska kort tid per tillfälle. Distriktssköterskor och personal
inom hemtjänst och särskilt boende kan däremot dagligen ha kontakt med
multisjuka äldre, och har därmed stora möjligheter att upptäcka om en äldre
person har eller riskerar att få psykisk ohälsa.
Andra viktiga förutsättningar för en god vård och omsorg för äldre personer
med psykisk ohälsa är ett systematiskt arbete för en evidensbaserad
praktik, inklusive uppföljning och utvärdering. En värdegrund byggd på
respekt för den enskilde brukaren och dennes upplevelser hör också till förutsättningarna
för en god vård och omsorg, liksom samverkan mellan verksamheter
och professioner utifrån en helhetssyn på den enskilda äldre personens
situation och behov.
I denna vägledning ges exempel på tecken på psykisk ohälsa som kan
signalera problem av varierande allvarlighetsgrad.
Många äldre personer behöver hjälp och stöd för att kompensera konsekvenserna
av en psykisk ohälsa, och det behovet utgör ofta grunden för de insatser
som en kommun erbjuder målgruppen. De vanligaste insatserna, utöver hemtjänst
och särskilt boende, är ett boende i bostad med särskild service enligt
LSS eller boendestöd i det ordinära boendet. Det är viktigt att dessa insatser
utformas med insikt om att många som tar del av dem har psykisk ohälsa, så att
deras behov och möjligheter inte förbises.
För att möta äldre personer som har eller riskerar psykisk ohälsa är det
viktigt att inte bara ge insatser utan även ge möjlighet att stärka den egna
förmågan att motverka psykisk ohälsa. Ett väl utvecklat relationsarbete i
förhållande till äldre personer med psykisk ohälsa och deras anhöriga är
också en viktig del av en god vård och omsorg.

The rapid aging of OECD country populations and the now five-year-long financial crisis in Europe are causing many OECD countries to reconfigure their assistance programs for the elderly, particularly their long-term care (LTC) policies. Debates about intergenerational responsibilities are evident in recently published research papers that examine how countries are revising programs for the elderly. Building financial sustainability into program reforms has suddenly become a priority. Until just recently, reform efforts focused on creating efficiencies and better quality of services. What emerges from the recent literature is a strong sense that the OECD countries are responding to the financial crisis and the rapid aging of populations in very similar ways. Given the countries' different histories of how they provide assistance to their elderly citizens, the convergence of policy responses is not something we might have foreseen. The United States could learn much from the OECD countries' choices.

The death of a child's parent engenders many primary and secondary losses. In this article, a case study is used to examine secondary losses for two children following the sudden deaths of their parents. Childhood bereavement is described as comprised of prolonged pain, gradual acclimation, and tainted experiences. The framework is used to understand primary and secondary losses, as well as the effects of secondary losses and lack of control on the process of childhood bereavement. In this case, secondary losses, especially isolation, exacerbated the bereavement processes of these children. It is proposed that anticipating secondary losses, and minimizing them when possible, perhaps by providing bereaved children more control, is an appropriate framework for intervening with parentally bereaved children.

OBJECTIVES--To gain population norms for the short form 36 health survey questionnaire (SF36) in a large community sample and to explore the questionnaire's internal consistency and validity. DESIGN--Postal survey by using a booklet containing the SF36 and several other items concerned with lifestyles and illness. SETTING--The sample was drawn from computerised registers of the family health services authorities for Berkshire, Buckinghamshire, Northamptonshire, and Oxfordshire. SAMPLE--13,042 randomly selected subjects aged 18-64 years. MAIN OUTCOME MEASURES--Scores for the eight health dimensions of the SF36. RESULTS--The survey achieved a response rate of 72% (n = 9332). Internal consistency of the different dimensions of the questionnaire was high. Normative data broken down by age, sex, and social class were consistent with those from previous studies. CONCLUSIONS--The SF36 is a potentially valuable tool in medical research. The normative data provided here may further facilitate its validation and use.

Financial support strategies to assist informal caregivers of the elderly have been implemented and/or experimented with in several states. Little is known about how receptive caregiving families are to receiving financial support from the government to assist with in-home care, particularly whether they feel stigmatized. Few existing programs have assessed caregivers' views. In examining caregivers' reactions to receiving means-tested financial assistance, it is important to assess whether they consider support of the disabled a government responsibility as well as a possible stigma. Caregivers (N = 155) of disabled veterans aged 65 and older who receive Veterans' Administration disability allowances (Aid and Attendance) were surveyed. Results indicate that caregivers feel the government is primarily responsible for supporting the long-term disabled who are cared for at home. For the most part, these caregivers did not feel stigmatized or uncomfortable receiving means-tested government assistance to support in-home care. An important implication of this study is that financial support can be a workable component of an integrated service delivery system to support informal caregiving.

This study examined the substance use and delinquency outcomes for the nearest age siblings of substance abusing and delinquent adolescents that participated in a randomized clinical trial evaluating the effectiveness of integrating evidence-based practices into juvenile drug court. The sample of 70 siblings averaged 14.4 years of age, 50% were male, 71% were African-American, and 27% were white. Measures of sibling substance use and delinquency were collected at four points in time (i.e., pretreatment, 4 months, 12 months, 18 months). Multilevel Longitudinal Models were used to evaluate whether changes in sibling substance use and delinquency paralleled the treatment effects observed for their substance abusing delinquent brothers and sisters in the juvenile drug court study. Parallel sibling outcomes were obtained for substance use but not for criminal behavior, and possible reasons for the divergence in these results were discussed. The findings add meaningfully to the literature on the effects of evidence- and family-based treatments on siblings.

Sibling Outcomes from a Randomized Trial of Evidence-Based Treatments with Substance Abusing Juvenile Offenders. Available from: http://www.researchgate.net/publication/233374807_Sibling_Outcomes_from_a_Randomized_Trial_of_Evidence-Based_Treatments_with_Substance_Abusing_Juvenile_Offenders [accessed Oct 26, 2015].

When one begins to examine the existing literature dealing with siblings, one soon becomes aware that many separate domains of sibling research exist and that there is little connection between them; for example, sibling relationships in early childhood, genetic and environmental influences on individual differences between siblings, dysfunctional sibling relation ships, adult sibling helping relationships, sibling violence and abuse, and so on. The author's aim in writing this book was to attempt to bring together for the first time studies from diverse areas of sibling research into a single volume. The book is a summary and integration of the various domains of sibling studies, extending across the life span where studies exist to make this possible. Although many gaps in the sibling research literature within and between domains of study and over the life span still exist, it is hoped that this book will motivate others to help fill in the gaps by suggesting direc tions where further research is needed.

OBJECTIVE:
This study examined the helpfulness of coping strategies and the relative importance of mental health services in coping with schizophrenia from the perspective of siblings.
METHODS:
This article presents selected survey data from a national study of 746 respondents that investigated the impact of schizophrenia on siblings' lives. The authors developed the Friedrich-Lively Instrument to Assess the Impact of Schizophrenia on Siblings (FLIISS), a closed-ended questionnaire that included questions about coping strategies and mental health services.
RESULTS:
Respondents identified services for the ill sibling, including symptom control, adequate housing, and long-term planning, as more important than direct services for themselves. The top-ranked coping strategies were education about schizophrenia, a supportive family, and seeing the ill sibling suffer less because symptoms were controlled. Understanding that families were not to blame for schizophrenia was the most helpful coping strategy for nearly three-fourths of siblings. Siblings had little contact with providers in the past; yet the majority of siblings wanted providers to be available to answer questions and clarify their role in future care. At the time of the study, respondents provided social support and helped with crises, but few coordinated the total care.
CONCLUSIONS:
Siblings identified multiple ways that providers can support and assist them in coping with the impact of schizophrenia. Education and support for siblings without schizophrenia and services for their ill siblings will become increasingly important for the well-being of siblings as they are faced with the responsibility of being the primary caregivers in the future.

The aim of this study was to describe the present and past experiences of 14 siblings from five families in terms of having a brother or sister with autism and mental retardation. Personal interviews were conducted with the siblings before their brothers or sisters were moved to a newly opened group home. Qualitative content analysis was used for the analysis of the transcribed texts. The analysis resulted in seven content categories: precocious responsibility, feeling sorry, exposed to frightening behavior, empathetic feelings, hoping that a group home will be a relief, physical violence made siblings feel unsafe and anxious, and relations with friends were affected negatively. The conclusion is that these siblings' experiences revealed stressful life conditions. Counseling for the family and for siblings is recommended to help them deal with their feelings and problems. For the siblings in these five families, a group home was a relevant alternative as a temporary or permanent placement for the child with autism and mental retardation.

Abstract
PURPOSE:
To evaluate a person-centered intervention, directed to siblings with a brother or sister newly diagnosed with cancer that combines education, learning and reflection about cancer.
METHOD:
Qualitative methods with pre- and post-intervention semi-structured interviews were conducted. Fourteen siblings aged 9-22 years participated. A qualitative content analysis was carried out.
RESULTS:
The result comprises of five themes: 'grasping for knowledge about cancer, 'thinking for hours and having nightmares', 'experiencing physical pain', 'being emotional in several ways', 'waiting for a normal, good life despite the uncertain future". Pre-intervention; a low level of knowledge of cancer treatments and its side effects was revealed; siblings slept poorly, lay awake thinking and had nightmares about cancer; they felt pain in different parts of their body; they felt emotional and angry and were anxious as cancer is life-threatening; in the future the sick child will finished treatment and recovered. Post-intervention; siblings described having specific knowledge, felt more informed, and that it was easier to understand the sick child's situation; they slept better, but still had a lot on their minds regarding the sick child; most siblings said they no longer experienced pain, felt better and were happier but could still get sad; in the future the sick child would be healthy, not exactly as before, but almost.
CONCLUSION:
Person-centered intervention helps siblings to be more knowledgeable about the sick child's cancer, leading to a more realistic view about treatments and consequences. Further studies of person-centered interventions for siblings are important.
Copyright © 2014 Elsevier Ltd. All rights reserved.

Until the early 1980s, most researchers paid little attention to sibling relationships. Studies of mothers dominated the research agenda, to the almost total exclusion of fathers, extended families, and siblings. Although in early classic studies of families of children with disabilities, investigators embraced a family systems approach that included siblings (i.e., Farber & Jenne, 1963), this emphasis did not take root until recently. There has been an impressive growth in the number of published studies focusing on siblings of children with disabilities. In this paper, my goal is to examine themes in this research and reflect on our state of knowledge

In contrast with traumatic experiences, there is a dearth of studies on the link between trauma symptoms, disconnected (frightened, threatening and dissociative) parenting behavior, extremely insensitive parenting behavior and child attachment. This study extends previous work on the impact of posttraumatic stress disorder (PTSD) on families by studying the unique contribution of disconnected and extremely insensitive parenting behavior on child attachment in a highly traumatized sample of 68 asylum seekers and refugees and their children (18-42 months). The results show that parental symptoms of PTSD are directly related to children's insecure attachment and disorganized attachment. The greatest proportion of the risk could be attributed to factors related to the dyad and not the family. A mediation effect of adverse parenting behavior was not confirmed. On the one hand the results indicate the need for an effective treatment of PTSD symptomatology while on the other hand the results indicate the need for clinical attention to insecure attachment relationships.

Spoken language in children with Down syndrome and in children in a normative group was compared. Growth trends, individual variation, sex differences, and performance on vocabulary, pragmatic, and grammar scales as well as MaxLU (maximum length of utterance) were explored. Subjects were 330 children withDown syndrome (age range: 1–5 years) and 336 children in a normative group (1;4–2;4 years;months). The Swedish Early Communicative Development Inventory-words and sentences (SECDI-w&s) was employed. Performance of children with Down syndrome at ages 3;0 and 4;0 was comparable with that ofchildren in the normative group at ages 1;4 and 1;8 respectively. In comparison with children in the normative group of similar vocabulary size, children with Down syndrome lagged slightly on pragmatic and grammar scales. The early development proceeded in most cases with exponential or logistic growth. This stresses the great potential of early intervention.

Residential treatment programs specifically designed for alcohol/drug-addicted women and their children have become a popular treatment modality across the United States. Outcome evaluation of these programs are beginning to show promising results. In this article, outcome data from a study of a residential substance abuse treatment program for women and young children in rural South Carolina will be presented. Data from 35 women and 23 children in the area of addiction severity, parenting and child emotional and behavioral development at 6 and 12 months following discharge from a substance abuse residential treatment program is examined. Results showed that women who completed treatment had better scores on addiction severity and parental stress, and their children had improved behavioral and emotional functioning at 6 and 12 months after discharge from the program. These results suggest that residential treatment has benefits for mothers and their children. This data adds to the growing body of evidence supporting intensive and inclusive care for certain groups of individuals with substance use disorders during critical periods.

The impact of parental styles in intergenerational transmission of trauma among mothers who survived the Khmer Rouge regime in Cambodia, in power from 1975 to 1979, and their teenaged children was examined in 2 studies. In Study 1, 46 Cambodian female high school students and their mothers were recruited. Each daughter completed anxiety and depression measures as well as assessment of her mother's role-reversing, overprotective, and rejecting parental styles, whereas the mothers completed measures of their trauma exposure during the Khmer Rouge regime and PTSD symptoms. In support of trauma transmission, the mother's PTSD symptoms were predictive of her daughter's anxiety. Moreover, the mother's role-reversing parental style was shown to mediate the relationship between her own and her daughter's symptoms. In support of their generalizability, the results were replicated in Study 2 in a Cambodian-American refugee sample comparing 15 mental health treatment-seeking mothers and their teenaged children with 17 nontreatment-seeking mother–child pairs. The implications of the findings within the larger literature on intergenerational trauma transmission stemming from genocide are discussed.

Drawing on data generated from a two-year ethnographic study of the Rocky Centre (achildhood bereavement organisation in the UK), this article explores the positive changes and themes of posttraumatic growth experienced by parentally bereaved young people. Although the broader study generated data from participant observation, interviews and a documentary analysis, this article focuses specifically on the interviews with 13 young people to identify the themes of posttraumatic growth that emerged from the participants' narratives. Of these, four had been recently bereaved and nine had experienced the death of a parent over 10 years ago. Interviews were transcribed verbatim and analysed for themes that reflected the young people's experiences of growing through grief. Those identified were as follows: positive outlook, gratitude, appreciation of life, living life to the full, and altruism. Each theme isdiscussed in turn, and the implications of the findings for research and practice are addressed.

Purpose: To evaluate a children's version of the ICF that takes children's dependency on their parents and a developmental perspective into consideration. Method: This study explored how 91 parents perceived child participation in terms of parent/child immediate interaction, and desires for ideal interaction in relation to body impairments and activity limitations. Similarities and differences were investigated in three matched groups of families through questionnaires. Group 1 consisted of parents of children with profound multiple disabilities, Group 2 was developmentally matched and Group 3 was matched according to chronological age. Results: The children with profound multiple disabilities expressed the same amount of emotions as the other groups, but they had difficulties expressing more complex emotions. Parents perceived the children's behaviour styles in a similar way in the three groups. There were significant differences in how the immediate interaction was perceived with parents to children of Group 1 perceiving difficulties in maintaining joint attention and directing attention. Conclusions: The results suggest that parental perceptions of the interaction with their children with profound multiple disabilities in the immediate setting to a certain extent are related to the body impairments of the children but not strongly to communicative skills /activity limitations. Thus, to focus communication intervention on participation and interaction, assessment and questions to parents have to be focused directly on these issues. © 2004 Taylor & Francis Ltd.

Approximately 80% of children served by child welfare agencies have parents who abuse or are dependent on alcohol or illicit drugs. Despite the devastating effects on children from living in substance abusing families, child protective service practitioners have limited options available to assist these families. The Parenting in Recovery program was created to address the needs of substance-abusing mothers involved in child welfare. This manuscript describes this program and perceptions of participants concerning its effectiveness.

Objective: Increasing numbers of adults with a psychiatric disorder are also parents of dependent children. The present article aims to outline ways in which Fellows of the Royal Australian and New Zealand College of Psychiatrists (RANZCP) can assist in enhancing psychiatric care when a person with a mental illness also has parenting responsibilities.

Methods: The national Children of Parents With A Mental Illness (COPMI) initiative undertook consultations with consumers, carers, young people and a range of professionals to assist in development of documents and resource materials to enhance policy and practice. Communication and interaction with key psychiatrists' professional bodies to seek their advice and participation has been maintained throughout the project.

Results: The RANZCP Fellows have assisted the COPMI project in the development and dissemination of draft principles and recommended actions for services and people working with children of parents with a mental illness and their families, and in the development of associated resource materials. They are now considering a College position statement on this issue.

Conclusions: If children of parents with a mental illness are to benefit from proposed enhancements to practice relating to services provided to their families, it is essential that psychiatrists themselves are involved in the development, implementation and review of good practice in this area.

OBJECTIVE:
The present study examined the relation between parental ADHD symptomatology and parent-child behavior among 46 mothers and 26 fathers of ADHD children.

RESULTS:
Fathers' self-reports of inattention and impulsivity were strongly associated with self-reports of lax parenting both before and after parent training, and with self-reports of overreactivity after parent training. Fathers' impulsivity was also associated with more arguing during audiotaped observations of parent-child interactions prior to parent training. Mothers' self-reports of inattention were modestly associated with self-reports of laxness before and after parent training. Prior to parent training, there were non-linear relations between mothers' inattention and observations of mother-child behavior, with mothers who reported moderate levels of inattention engaging in the most negative parent-child interactions. After parent training, these relations were linear, with the mothers who reported the most inattention engaging in the most negative parent-child interactions. These results were weakened but were generally still significant when parental depression and alcohol use were controlled.

Parenting stress experiences in families who have children with Attention-deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) are receiving increased attention in the research literature on ADHD. In studies to date, evaluations of parenting stress have relied almost exclusively on maternal reports. This study compared reports of parenting stress between mothers and fathers in 20 sets of parents of children with ADHD. Results showed little difference between maternal and paternal reports of parenting stress in such families. Child behavior, socioeconomic status, and years married contributed more to parenting stress than did parent gender

This study investigated sibling relationships of children with autism compared to children with Down syndrome and siblings of normally developing children. Ninety siblings (30 per group) between the ages of 8 and 18 participated in this study. Results indicated that sibling relationships in families of children with autism were characterized by less intimacy, prosocial behavior, and nurturance than those of the two comparison groups. Both siblings of children with autism and siblings of children with Down syndrome reported greater admiration of their sibling and less quarreling and competition in their relationships relative to normally developing comparison children

Abstract
To explore siblings'needs and issues when a brother or sister dies of cancer, interviews were conducted with 10 surviving children and young adults. The siblings expressed dissatisfaction with the information they had received and said that they had not felt involved in the dying process with the exception of the terminal period. The siblings stated that their dissatisfaction would have been reduced if doctors and nurses had provided continuous information and support. Loneliness, anxiety, anger, and jealousy were common feelings that they expressed. Friends and school were important to the siblings, representing a normal environment free from the domination of sickness. The siblings also expressed that they needed to mourn in their own way including periods of time when they did not mourn. The absence of the dead sibling was felt particularly during family celebrations. The siblings continued to have special memories and objects, and all still included the dead sibling as a member in the family.

As part of the psychiatric assessment after a suicide attempt contact with a significant other could be of importance in order to obtain an additional view of the patient's situation, and thereby possibly broadening the basis of the assessment. The aims of this study were to investigate whether information from a significant other would be helpful in the psychiatric assessment of the patient, and also in assessing the well-being of significant others and their need for support. For the purposes of the study, the significant other (SO) who had been recommended by the patient was contacted directly after the suicide attempt. Almost all the patients (95%) agreed to a social worker contacting an SO, and all the contacted SOs (n = 81) agreed to take part in the study. A semi-structured interview was performed by telephone or in person on the same occasion as we interviewed the patient or as soon as possible afterwards. The study found that the SOs provided valuable additional information regarding the patient's situation. When comparing the outcomes of the interviews with the SOs and those of the patients, problem areas such as loneliness and lack of self-confidence were mentioned more often by SOs. Also, more patients were reported to be repeaters by SOs, and suicidal signals from the patient had been apprehended by 41% of them. Fifty-seven percent of the SOs who had given psychological and/or practical support to the patient stated it was a burden to them, particularly if the patient had psychiatric disorders other than adjustment disorders. It was also found that more than half of the SOs wanted individual counselling and/or counselling together with the patient. This study stresses the value of co-operation with the SOs after a suicide attempt, both in the immediate assessment of the patient and in the planning of treatment strategies.

The aim of this study was to describe family members' experiences of participation in a support group intervention during ongoing palliative home care. Four taped-recorded focus group interviews were conducted (in total, 13 persons) and a questionnaire was completed by 19 of 22 possible family members. The participants experienced increased perception of support and knowledge, and would recommend that a person in a similar situation join a support group. Categories that emerged in the qualitative content analysis concerned "reasons for support group participation", "group composition contributed to group cohesion", "experience and sensitivity of group leader was a catalyst", "meaningful dialogue helped to solve everyday problems", "sense of cohesion increased effectiveness of the group", and "group sessions and post-session reflection increased perception of inner strength". Support groups for family members seem to be a valuable contribution during ongoing palliative home care. The findings are discussed in relation to recruitment into and ending of support groups.

The aim of this study was to describe family members' experiences of participation in a support group intervention during ongoing palliative home care. Four taped-recorded focus group interviews were conducted (in total, 13 persons) and a questionnaire was completed by 19 of 22 possible family members. The participants experienced increased perception of support and knowledge, and would recommend that a person in a similar situation join a support group. Categories that emerged in the qualitative content analysis concerned "reasons for support group participation", "group composition contributed to group cohesion", "experience and sensitivity of group leader was a catalyst", "meaningful dialogue helped to solve everyday problems", "sense of cohesion increased effectiveness of the group", and "group sessions and post-session reflection increased perception of inner strength". Support groups for family members seem to be a valuable contribution during ongoing palliative home care. The findings are discussed in relation to recruitment into and ending of support groups.

Cognitive–behavioral therapy (CBT) has been documented to be effective in treating depression in adolescence, but there is great variability in the clinical outcome of CBT trials. This may in part be due to variations in the content of, and emphasis on different CBT components. Moreover, little is known about adolescents' subjective experiences of CBT interventions, which also might be related to outcome. In this qualitative study, nine adolescents were interviewed about their experiences of the specific components in a CBT group intervention. The results showed that the adolescents experienced the cognitive component of the course as most useful, but somewhat difficult to use. Psycho-education, behavioral activation and the social relationships component were also experienced as beneficial. Their experiences regarding the relaxation training and the homework assignments were mixed. Negative aspects of the intervention included the experience of guilt related to being depressed. (PsycINFO Database Record (c) 2013 APA, all rights reserved)(journal abstract)

HYPOTHESIS: Having a parent with the human immunodeficiency virus has a significant negative impact on an adolescent child's adjustment.
OBJECTIVE: To assess the adjustment of adolescent children to having a parent with the human immunodeficiency virus over 6 years, following the delivery of a coping skills intervention. DESIGN: A randomized controlled trial with repeated evaluations that was analyzed with an intention-to-treat analysis. A skill-based intervention was delivered in 3 modules over 24 sessions, with the third module being delivered only if parents died. SETTING AND PATIENTS: A representative sample of parents with the human immunodeficiency virus (n = 307) and their adolescent children (n = 423) was recruited from the Division of AIDS Services in New York City; 51.5% (n = 158) of the parents died. MAIN OUTCOME MEASURES: Employment and school enrollment, receiving public welfare support, early parenthood, mental health symptoms, and the quality of romantic relationships. RESULTS: Over 6 years, significantly more adolescents in the intervention condition than the control condition were employed or in school (82.58% vs 68.94%), were less likely to receive public welfare payments (25.66% vs 36.65%), were less likely to have psychosomatic symptoms (mean, 0.24 vs 0.31), were more likely to report better problem-solving and conflict resolution skills in their romantic relationships (mean score, 4.38 vs 4.20), expected to have a partner with a good job (mean, 4.57 vs 4.19), and expected to be married when parenting (mean, 3.05 vs 2.40). With marginal significance, the percentage of parents in the intervention condition (34.6%) was less than in the control condition (44.1%).
CONCLUSION: Physicians must consider the psychosocial consequences of illness-related challenges on children and provide interventions.

"Sjukt viktig" är en pysselbok för barn som av någon anledning kommer i kontakt med sjukvården, det kan vara för egen del men också när någon i dess närhet är sjuk. Boken är tänkt att underlätta för barnet att förstå vad det är som ska hända, händer eller som har hänt, allt får akut vård till planerade sjukhusbesök. Boken är uppbyggd så att barnet själv får vara aktiv och genom pyssel "bygga upp" den situatuion som råder. Boken innehåller även en handledningsdel för den som ska hjälpa barnet att förstå.

Skolan kan ha en viktig roll för att främja psykisk hälsa bland barn och unga och för att tecken på psykisk ohälsa bland eleverna upptäcks tidigt. Hur dessa möjligheter ska tas till vara är en viktig fråga i det fortsatta preventiva arbetet. Ytterst handlar det om skolans förutsättningar att förmedla kunskap. En hälsofrämjande och förebyggande verksamhet som är väl utformad kan förändra hela skolans klimat och förbättra skolans möjligheter att klara sitt kärnuppdrag

UPP-centrum genomförde i början av år 2008 en enkätundersökning i ett urval grund- och gymnasieskolor för att få en uppfattning om vilka program och strukturerade arbetssätt som dessa använder för att upptäcka och åtgärda tidiga tecken på psykisk ohälsa. Undersökningen ingick i ett större uppdrag från regeringen att inventera metoder som används för att förebygga psykisk ohälsa hos barn.

Enkäten bestod i huvudsak av frågor inom följande områden:

Vilka program/strukturerade arbetssätt man använder i skolan för tidig upptäckt av barn som riskerar att utveckla psykisk ohälsa?
Vilka metoder/strukturerade arbetssätt man använder i skolan för att åtgärda/stödja barn som riskerar att utveckla psykisk ohälsa?
Deltar skolan i någon form av samverkan och i så fall med vem/vilka?
Vilka behov finns det av kunskapsstöd och rekommendationer?
Resultaten måste tolkas med försiktighet eftersom svarsfrekvensen bara uppgick till 58 procent, men de tyder ändå på att skolorna använder en relativt stor mängd program och strukturerade arbetssätt med ett universellt preventivt syfte i sitt arbete med att motverka mobbning och normbrytande beteende. Inte minst har många skolor utarbetat egna sådana program och strukturerade arbetssätt. Drygt hälften av skolorna hade utvärderat de program och arbetssätt som de använder. Även när det gäller föräldrastöd och föräldrasamverkan har många skolor utarbetat egna program och strukturerade arbetssätt, men många använder också etablerade program och arbetssätt. En tredjedel av de svarande skolorna använde inget program eller strukturerat arbetssätt för föräldrastöd och föräldrasamverkan. Bland dem som använde sådana program och arbetssätt hade omkring hälften utvärderat det.

En stor majoritet av skolorna uppgav att det finns nedskrivna rutiner eller handlingsplaner för hur man ska gå till väga när någon ur personalen tidigt upptäcker elever som visar tecken på psykisk ohälsa. Det var också en tydlig majoritet av de svarande skolorna som sade att de samverkar med andra verksamheter utanför skolan i syfte att upptäcka, förebygga eller åtgärda psykisk eller psykosocial ohälsa. Vanligast var samverkan med socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin, men även polisen var en vanlig samverkanspart. Färre skolor sade att de har samverkansavtal med andra verksamheter, och ännu färre att de hade dokumenterat och utvärderat samverkan.

Områden som skolorna nämnde som viktiga för kunskapsstöd var om barn och unga i olika riskmiljöer, funktionsnedsättning/diagnoser samt olika program för tidig upptäckt samt för stöd och behandling. Skolorna tillfrågades också om behovet av allmänna råd eller rekommendationer för att välja program eller arbetssätt i arbetet att upptäcka, åtgärda och förebygga psykisk ohälsa och i så fall inom vilka områden. Även om de flesta efterfrågar allmänna råd och rekommendationer i allmänhet pekar en del av svaren på att vissa områden är mer angelägna än andra. Det gäller bl.a. depressioner, självskadebeteende, ätstörningar, mobbning samt föräldrastöd och föräldrasamverkan.

Sammanfattningsvis leder resultaten till tre centrala slutsatser inför det fortsatta arbetet med skolans roll och insatser för elever med psykisk ohälsa:

Skolans uppdrag och roll behöver förtydligas i förhållande till arbetet med att förebygga psykisk ohälsa hos barn och unga. Ingen annan verksamhet har så breda och långvariga kontakter med barn och unga som skolan. Skolans arbete för elevernas personliga utveckling kan, direkt och indirekt, påverka deras psykiska hälsa. Det kan öka möjligheterna att tidigt upptäcka tecken på psykisk ohälsa och att ge rätt stöd åt barn och unga med tecken på psykisk ohälsa. Det finns också ett tydligt samband mellan skolans kunskapsmål och psykisk hälsa.
Det behövs fortsatta studier av de program och strukturerade arbetssätt som skolan använder för att tidigt upptäcka tecken på ohälsa bland elever och om de program och arbetssätt som används för att ge elever med tecken på psykisk ohälsa stöd. Dessutom behövs fördjupade analyser av vad andra program och arbetssätt, som används i t.ex. arbetet mot mobbning, kan betyda för möjligheterna att förebygga psykisk ohälsa hos barn.
Skolan behöver bättre tillgång till kunskaper om barns psykiska hälsa och om hur de kan arbeta med att upptäcka tidiga tecken på psykisk ohälsa och själva eller i samverkan med andra ge elever med tecken på psykisk ohälsa rätt stöd.

Nazi concentration camp survivors are known to continue to suffer the adverse physical and psychological effects of their internment. This is a study of the effects on their children. A clinical sample of mid-teenage children of survivors was found to have more behavioral and other disturbances and less adequate coping behavior than did a clinical control group. Parental preoccupation is suggested as a contributing factor.

Syftet med denna bok är att ge vuxna en bättre förståelse av barns sorgereaktioner i olika utvecklingsstadier. Boken tar upp barns tankar och reaktioner när döden drabbar föräldrar, syskon, vänner, far- och morföräldrar. Boken ger många praktiska råd och principer för hur man på ett bra sätt tar hand om barnen när den närmaste familjen drabbas av ett dödsfall. Ska barnen få se den döde? Ska de få vara med på begravningen? Hur ska man göra för att barnen ska få utlopp för tankar och känslor? Hur gör man i klassen eller på förskolan? Denna reviderade och utvidgade upplaga ersätter författarens tidigare utgivna bok Barn i sorg (1990). Boken är lämplig för föräldrar, släktingar, lärare och andra vuxna som möter sörjande barn.

I Sorg - Saknad - Sammanhang har Gunilla Brinck, bibliotekskonsulent vid Länsbiblioteket i Västerbotten, och Anna Lindberg, bibliotekarie på sjukhusbiblioteket vid Norrlands Universitetssjukhus Umeå, samlat och kommenterat ca 300 böcker, huvuddelen skönlitteratur, om barn och ungdomar i svåra livssituationer. Kati Falk, med 25 års erfarenhet av barnpsykiatri, de senaste 10 åren på BUP:s Kris- och Konsultteam i Lund, visar i en inledande artikel på samtalets betydelsefulla roll för att hjälpa barn att hantera det "svåra i livet".
Böckerna är grupperade under tre huvudrubriker:
1. Barn som anhöriga/närstående Förälders/syskons plötsliga död, Sjukdom som leder till döden, Att leva med sjukdom, Självmord m fl,
2. Barn och våld
3. Barn i sjukdom och kris med underrubriker som Att vistas på sjukhus/besöka vårdcentral, Att vara allvarligt sjuk, Psykisk sjukdom m fl.

PURPOSE:
This discussion paper focuses on four potential complexities in the language development of children with severe congenital speech impairments, who use graphic symbols as a primary means of expression.
METHOD:
Some of the literature in relation to language development in aided communication is reviewed.
RESULTS:
Four potentially significant connections are discussed, relating to: (i) the features of graphic symbols; (ii) the complexity of multi-modal communication; (iii) the impact of selection and production on the process of developing a language system; and (iv), the connection between development and learning.
CONCLUSIONS:
It is proposed that the connections outlined are of fundamental significance in guiding intervention planning and in supporting language development in ways that have theoretical coherence.

Abstract
PURPOSE:
This discussion paper focuses on four potential complexities in the language development of children with severe congenital speech impairments, who use graphic symbols as a primary means of expression.
METHOD:
Some of the literature in relation to language development in aided communication is reviewed.
RESULTS:
Four potentially significant connections are discussed, relating to: (i) the features of graphic symbols; (ii) the complexity of multi-modal communication; (iii) the impact of selection and production on the process of developing a language system; and (iv), the connection between development and learning.
CONCLUSIONS:
It is proposed that the connections outlined are of fundamental significance in guiding intervention planning and in supporting language development in ways that have theoretical coherence.

Akademisk avhandling

Engagement in daily occupations, especially those perceived as meaningful, is essential for health and well-being. According to evaluation reports, many individuals with persistent mental illness seem to lack meaningful everyday occupations. The aim of this thesis was to investigate possible relationships between occupation, operationalised as time use and daily rhythm in daily activities, among individuals with persistent mental illness and relationships to different aspects of well-being, and identify sociodemographic and clinical risk factors for any imbalance in daily activities. A further aim was to investigate perceived meaningfulness in daily occupations, with a specific focus on work. The thesis is based on four studies. Studies I-III are based on a randomised sample of 103 participants from a psychiatric outpatient unit, and Study IV included 12 participants that were interviewed about perceived meaningfulness in their work. The results showed that spending much time in activities in everyday life, especially in work and other productive activities, and having a beneficial daily rhythm were associated with several factors of well-being. Spending much time asleep, especially at daytime, was associated with worse well-being. Among the risk factors for imbalance in daily activities was having high levels of general symptoms, which explained most of the risk of spending short periods in work/education, having an abnormal time asleep and an adverse daily rhythm. Further, having a diagnosis of schizophrenia meant an increased risk of spending little time in daily activities.

Being occupied per se, as well as having organised activities and routines, was perceived as meaningful and generated a feeling of occupational balance. Further, social life and a feeling of being needed by others was the aspect of meaningfulness most frequently reported in everyday life. Other aspects of meaningfulness in daily occupations were enjoyment, a sense of achievement and doing occupations to take care of oneself to maintain health. Work, in terms of employment, was perceived as meaningful since it had certain unique characteristics, gave structure to the day, a feeling of normality and acceptance, a balanced everyday life, and increased well-being. However, it was important that the demands at work and the individuals' interests and skills were well matched. A tentative model was suggested, integrating these aspects of meaningfulness in work.

I Stockholms län finns (hösten 2008) en demenssjuksköterska i tio av länets
kommuner, och demensvårdsutvecklare med delvis liknande funktioner i
ytterligare två. De har bildat ett regionalt nätverk och träffas regelbundet. Sin
nuvarande tjänst har de haft mellan några månader till 11 år. De har alla en lång
erfarenhet av arbete inom äldrevården, och flera av dem har skaffat sig olika
former av vidareutbildning inom demensområdet. Hälften har arbetat som
sjuksköterska i särskilt boende. De har vanligen blivit ombedda att söka tjänsten
utifrån sitt tidigare kända engagemang, och i några fall är de själva initiativtagare
till att tjänsten finns. Fyra av demenssjukskötersketjänsterna och de båda
demensvårdsutvecklartjänsterna finansieras med nationella stimulansmedel och är
således projekttjänster.
Intervjuerna visar att arbetsuppgifterna varierar mellan kommunerna. Skillnader
finns i huvudsak vad gäller graden av samarbete med andra aktörer inom
landstingets äldrevård och den kommunala äldreomsorgen och huruvida tonvikten
i arbetet lutar mot anhörigstöd eller utbildningsfrågor.
En majoritet av demenssjuksköterskorna beskriver sin funktion som "spindeln i
nätet", dvs. de har en övergripande funktion i kommunen som sakkunnig inom
demensfrågor, både för personer med minnesproblem och deras närstående,
personal inom äldreomsorg och sjukvård, kommunledningen och allmänheten.
Information, råd och stöd till personer med minnessvårigheter och deras
närstående framställs som en central uppgift. Där funktionen är bäst etablerad kan
demenssjuksköterskan komma in i ett tidigt stadium redan före diagnos. Det kan
vara personen själv som upplever att han eller hon har minnessvårigheter som tar
kontakt, en närstående eller någon inom vården eller äldreomsorgen.
Demenssjuksköterskan initierar minnesutredningar, hjälper personen och dennes
närstående att hitta och få den hjälp de behöver inom sjukvård och äldreomsorg,
förmedlar kontakter och motiverar att ta emot hjälpen. Stödinsatser som
demenssjuksköterskan informerar om och i vissa fall ansvarar för omfattar t.ex.
dagvård, anhöriggrupper, avlösarservice och öppna verksamheter med kafé och
information. Vägledning i hur man som frisk anhörig bemöter en person med
demenssjukdom visar sig vara en kärnfråga i enskilda stödsamtal med närstående.
De flesta demenssjuksköterskor beskriver ett väl fungerande samarbete med en
eller flera aktörer inom äldreomsorg och sjukvård, vanligast biståndshandläggare
och anhörigkonsulenter. I några kommuner har demenssjuksköterskan och
minnesmottagningen vid den geriatriska kliniken utvecklat rutiner för samarbete
och informationsöverföring. Däremot saknas i de flesta kommuner ett
kontinuerligt samarbete med husläkarverksamheterna.
Flertalet demenssjuksköterskor och de två demensvårdsutvecklarna arbetar med
utbildning för personal inom kommunens äldreomsorg. Medlen från
Kompetensstegen och stimulansmedel har möjliggjort utbildningssatsningar.
Demenssjuksköterskorna kan också fungera som handledare och konsulter vid
2
speciella problem. I några kommuner har man satsat på att utbilda i olika metoder,
som reminiscens och validation och bedömningsinstrumentet GBS.
Utöver sin funktion som sakkunnig i demensfrågor för kommunens invånare samt
personal inom sjukvård och äldreomsorg har samtliga demenssjuksköterskor
också uppdraget att informera allmänheten om demenssjukdomar samt om sin
egen roll i kommen, t.ex. genom kontakt med frivilligorganisationer.
Att följa utvecklingen i demensvården är en central del av funktionen som
sakkunnig i demensfrågor. Demenssjuksköterskorna har därmed också en viktig
roll i utvecklingsarbetet i den egna kommunen. Intervjuerna visar dock på olika
erfarenheter när det gäller att nå fram med sina erfarenheter och idéer till den
kommunala ledningen. Delvis synes detta hänga samman med var i
organisationen de finns. Ju mer centralt, desto större är möjligheten att ha en bra
dialog med kommunledningen.
Ett stort problem som demenssjuksköterskorna ser inom demensvården såväl som
i sin egen yrkesroll är bristen på samverkan mellan olika aktörer, särskilt mellan
de två huvudmännen. En annan svårighet är alltjämt på sina håll att få
husläkarverksamheter att genomföra demensutredningar.
Flera demenssjuksköterskor lyfter fram att det behövs mer utbildning kring olika
demenssjukdomar och lämpliga förhållningssätt på alla nivåer inom sjukvård och
äldreomsorg. Å andra sidan påpekas också att bemanningen inom den kommunala
äldreomsorgen måste ses över så att personalen har möjlighet att omsätta sina
kunskaper i praktiken.
När det gäller utvecklingen av demensvården förespråkar samtliga
demenssjuksköterskor att det behövs personer på husläkarverksamheterna att
samarbeta med, som tillsammans med demenssjuksköterskan kan vara en
"paraplycentral". I sin framtidsvision ser de, med inspiration från exempelvis
Kalmar läns landsting, att det borde inrättas en funktion som demenssjuksköterska
vid husläkarverksamheterna, med särskilt ansvar för demensutredningar och
samverkan med minnesmottagning och kommun. I kommunen hoppas flera
demenssjuksköterskor på utvecklingen av hemtjänstteam som enbart arbetar med
personer med demenssjukdom. Till stöd för dessa funktioner ser de en utveckling
där demenssjuksköterskan tillsammans med fler professioner bildar ett
demensteam som är gemensamt för de båda huvudmännen.
Sammanfattningsvis visar intervjuerna att funktionen demenssjuksköterska är
mångfacetterad och riktar sig mot många olika aktörer. Det varierar dock mellan
kommunerna i vilken utsträckning man i praktiken har möjlighet att vara
"spindeln i nätet". En slutsats är att samarbete med alla aktörer inom demensvården
är en central förutsättning för att demenssjuksköterskan ska kunna bistå
med råd och stöd till personer med minnesproblem och deras närstående redan i
ett tidigt stadium – och därmed förbättra möjligheten till en obruten vårdkedja. Ju
mer heltäckande samarbetet med sjukvården och äldreomsorgen är desto bättre
förutsättningar finns också för demenssjuksköterskan att föra ut kunskap och
3
information till personal. Rutinerna för kontakt och samarbete med t.ex.
husläkarverksamheter, hemtjänst och biståndshandläggare behöver vara så säkra,
tydliga och väl förankrade hos alla parter att de även fungerar i verksamheter med
hög personalomsättning.
En central position i kommunstrukturen och en direkt dialog med
kommunledningen är viktiga förutsättningar för att kommunen ska kunna dra
nytta av demenssjuksköterskans kunskaper i arbetet att utveckla demensvården.
I synnerhet i större kommuner är demenssjuksköterskan ofta tvungen att prioritera
vissa arbetsuppgifter. Ofta lägger man då tonvikten antingen på anhörigstöd eller
på sin utbildnings- och rådgivningsfunktion för personal inom äldreomsorgen. I
en kommun har lösningen varit att demenssjuksköterskan fungerar som en
projektledare och arbetar i ett team om fyra personer som specialiserat sig på olika
uppgifter såsom anhörigstöd, utbildning och utvecklingsarbete. En annan tänkbar
lösning är att flera demenssjuksköterskor specialiserar sig på olika uppgifter.

Abstract
Spouses (and partners) are the most important source of care in old age. Informal care for frail spouses is provided by both sexes and across all socio-economic backgrounds and welfare policy contexts. There are, however, interesting differences as to whether spouses care alone, receive informal support from other family members or formal support from professional helpers, or outsource the care of their spouse completely. The present article contributes to the literature by differentiating between solo spousal care-giving and shared or outsourced care-giving arrangements, as well as between formal and informal care support. Moreover, we show how care-giving arrangements vary with gender, socio-economic status and welfare policy. Adding to previous research, we compare 17 countries and their expenditures on two elder-care schemes: Cash-for-Care and Care-in-Kind. The empirical analyses draw on the most recent wave of the Survey of Health, Ageing and Retirement in Europe (SHARE) data from 2015. Our results show that men have a higher propensity to share care-giving than women, albeit only with informal supporters. As expected, welfare policy plays a role insofar as higher expenditure on Cash-for-Care schemes encourage informally outsourced care-giving arrangements, whereas Care-in-Kind reduce the likelihood for informally shared or outsourced care-giving arrangements. Moreover, the influence of these welfare policy measures differs between individuals of different socio-economic status but not between men and women.

OBJECTIVES:
The goals of this study were to determine the extent of staff members' support for family involvement in residential treatment centers for children, to examine staff members' beliefs about families and the consequences of their involvement, and to examine the relationship between staff members' support of family involvement and their characteristics, experiences, and beliefs.
METHODS:
A total of 267 staff members at three residential treatment centers for children with psychiatric disorders or mental retardation or both responded to a survey about their experiences with families, beliefs about families, and support for family involvement.
RESULTS:
Staff members were very supportive of greater family involvement, although they showed more support for families in the role of service recipients than as decision makers. However, staff members did not believe in family reunification as a goal for the majority of children served. The strongest predictors of staff support for family involvement were positive general beliefs about clients' families, the perception that family involvement was advantageous, and the endorsement of fewer reasons to discourage family involvement.
CONCLUSIONS:
Residential programs seeking to create a more receptive climate for families should help staff members establish positive attitudes about the families they serve and about families' potential role in successful treatment

Background: Approximately one-third of children diagnosed with cancer are treated with radiotherapy (RT). Staff experiences of preparing and distracting the children and their families during a child's RT are sparsely described. Objective: The aim of this study was to describe staff experiences of preparing and caring for children with cancer and their families during the child's RT. Intervention/Methods: Semistructured interviews with staff were performed at 3 Swedish RT centers. The interviews were analyzed using inductive qualitative content analysis. Results: The analysis revealed 5 categories summarizing the staff members' experiences. These include the following: experiences of various emotions; care for the child and the child's family; commitments before, during, and after RT; organizational issues; and experiences of the intervention and suggestions for improvement. Conclusions: The preparatory intervention facilitated the ability of staff members to conduct their work, although the intervention should be specifically tailored to each child. Meeting children and their families and providing care to both during RT were challenging. The staff strived to provide optimal care for each child and family. Interdisciplinary teamwork and organizational acceptance for the importance of preparation and distraction were essential. Implications for Practice: A future challenge will be to provide opportunities for all staff involved in the treatment of children with cancer to develop their skills continuously in order to provide high-quality preparation and distraction to all children undergoing RT, regardless of the geographical location of the RT center.

327 adult outpatients (aged 18–62 yrs) completed the Stages of Change (SOC) Scales (E. A. McConnaughy et al; see record 1984-11195-001), the Millon Clinical Multiaxial Inventory, and a symptom checklist battery during intake. Results confirm the McConnaughy et al findings that the SOC Scales provide a reliable method of measuring SOC in psychotherapy. Four distinct stages (precontemplation, contemplation, action, and maintenance) and 8 stage profiles emerged. Despite differences between degree of psychopathology in the 2 studies' populations, the SOC emerged as a reliable phenomenon for clients entering therapy. (PsycINFO Database Record (c) 2016 APA, all rights reserved)

Caregiving relatives continue to feel primarily responsible for the care and well-being of elderly persons, when they are admitted to hospital. Although involvement of relatives in decision-making is rare, and the hospitalisation therefore may be a frustrating experience, little is known of relatives' experience of the hospitalisation of elderly persons from a life-world perspective. In this phenomenological study, hospital admission was a time of crisis and possible transition for the relatives, and the encounter with the professional system added to the relatives' emotional and physical burden. They felt responsible for protecting the elderly person and ensuring they received sufficient care. The history of the relationship and care was the frame of reference in which the hospital stay of the elderly person was reflected and understood. Feelings, roles and experiences were brought into the hospital setting and formed the basis for the relatives' expectations, values and conducts there.

Keywords
Relatives; Family attitudes; Family role; Family relations; Aged hospitalised; Elderly; Caregivers psychosocial factors; Adult children; Aging parents; Decision making; Professional–family relations; Collaboration; Lived experience; Phenomenology

Caregiving relatives continue to feel primarily responsible for the care and well-being of elderly persons, when they are admitted to hospital. Although involvement of relatives in decision-making is rare, and the hospitalisation therefore may be a frustrating experience, little is known of relatives' experience of the hospitalisation of elderly persons from a life-world perspective. In this phenomenological study, hospital admission was a time of crisis and possible transition for the relatives, and the encounter with the professional system added to the relatives' emotional and physical burden. They felt responsible for protecting the elderly person and ensuring they received sufficient care. The history of the relationship and care was the frame of reference in which the hospital stay of the elderly person was reflected and understood. Feelings, roles and experiences were brought into the hospital setting and formed the basis for the relatives' expectations, values and conducts there.

Keywords
Relatives; Family attitudes; Family role; Family relations; Aged hospitalised; Elderly; Caregivers psychosocial factors; Adult children; Aging parents; Decision making; Professional–family relations; Collaboration; Lived experience; Phenomenology

Statistiken visar att antalet personer med boendeinsatser fortsätter att öka. Ökningen är 11 procent jämfört med 2016. Det finns regionala skillnader i vilken omfattning kommunerna ger boendeinsatser. I Västmanland får åtta gånger fler boendeinsatser jämfört med i Blekinge.

Efter en längre tids ökning av antalet personer som har fått boendeinsatser
av socialtjänsten så har det skett en stabilisering de senaste åren. Befolkningsmässigt större kommuner gav fler insatser per capita, jämfört med
mindre.

BACKGROUND:
There is a significant gap between the demand for psychological therapy services and the available supply. One proposal to overcome this problem is to increase efficiency of provision through the adoption of briefer 'minimal interventions' within stepped care models.
AIMS:
To examine the theoretical underpinnings of stepped care, together with the practicalities of the adoption of this system of care.
METHOD:
Narrative literature review.
RESULTS:
The potential clinical and economic benefits of stepped care are dependent upon underlying assumptions of equivalence in terms of clinical outcomes, efficiency in terms of resource use and costs, and acceptability of 'minimal interventions' to patients and therapists. Illustrative studies of these issues are considered.
CONCLUSIONS:
Although psychological services might benefit from the adoption of the stepped care model, a substantial research agenda needs to be fulfilled before a judgement can be made as to whether stepped care might be an efficient method of delivering psychological services.

This article analyzes the panorama of care provision in Sweden from the informal carers' perspective. We consider informal care, publicly financed services, for-profit agencies and voluntary organizations, using a survey conducted in 2009. Most cared-for persons with minor needs living in a separate household are helped also by others, but only a tenth use public services or other providers. About half of cared-for persons with major needs living in a separate household receive care also from other informal carers as well as public services. Only 1 in 10 of them relied on no one else beyond the carer interviewed. Among intra household carers—a minority of all persons cared for—it was common that the carer was alone in his/her commitment, without any contributions from public services or others. For the large majority of informal carers it is not a solitary undertaking as the commitment is often shared with family members and others and/or public services. The results suggest that ideal types about complementarity and substitution may understate the complex interplay between informal care and the public services (and potential other providers). The findings may suggest a need for more empirical research about 'Care Cultures' and expose simplistic representations of welfare societies; informal care plays a major—and increasing—role also in Sweden, a country with extensive public services.

Denna artikel analyserar omsorgspanoramat i Sverige från de informella hjälp- och omsorgsgivarnas perspektiv. Vi beaktar dem, offentligt finansierad service, marknadsbaserad omsorg och frivilliga organisationer, med data från en survey år 2009. De som hade ett mindre behov av hjälp och som inte sammanbor med den informelle hjälpgivaren - intervjupersonen - får ofta ytterligare hjälp från någon annan, men bara en tiondel använder offentligt finansierade tjänster. Ungefär hälften av de som hade ett omfattande omsorgsbehov fick, utöver informell omsorg, hjälp från den offentliga omsorgen. Tio procent fick hjälp endast från den intervjuade omsorgsgivaren. Omsorgsgivare för någon i det egna hushållet var ofta ensamma i sitt åtagande som omsorgsgivare, utan ytterligare hjälp från någon annan, men de utgör en minoritet. För de flesta informella omsorgsgivare är det inte ett ensamt åtagande, utan delas ofta med andra närstående och/eller offentlig service och omsorg. Resultaten tyder på att idealmodeller om komplementaritet och substitution mellan olika omsorgsaktörer underskattar det komplexa samspelet mellan informell och offentlig omsorg (och eventuella andra aktörer). Studien visar att det behövs mer empirisk forskning kring 'omsorgskulturer' och förenklade modeller av välfärdssamhällen. Informell omsorg spelar en stor - och växande - roll även i Sverige, ett land med omfattande offentlig omsorg.

As more people with intellectual disability have children, serious concerns are being raised about the unusually high rate at which their children are removed. This review describes how parents with intellectual disability fare in child protection and court processes and offers both an empirical and a legal critique of frequently encountered presumptions about their parenting capacity.

Background Stigma affects not only people with mental illnesses, but their families as well. Understanding how stigma affects family members in terms of both their psychological response to the ill person and their contacts with psychiatric services will improve interactions with the family.

Aims To investigate factors of psychological significance related to stigma of the relatives.

Method In a Swedish multi-centre study, 162 relatives of patients in acute psychiatric wards following both voluntary and compulsory admissions were interviewed concerning psychological factors related to stigma.

Results A majority of relatives experienced psychological factors of stigma by association. Eighteen per cent of the relatives had at times thought that the patient would be better off dead, and 10% had experienced suicidal thoughts. Stigma by association was greater in relatives experiencing mental health problems of their own, and was unaffected by patient background characteristics.

Conclusions Interventions are needed to reduce the negative effects of psychological factors related to stigma by association in relatives of people with mental illness.

Background Stigma affects not only people with mental illnesses, but their families as well. Understanding how stigma affects family members in terms of both their psychological response to the ill person and their contacts with psychiatric services will improve interactions with the family.

Aims To investigate factors of psychological significance related to stigma of the relatives.

Method In a Swedish multi-centre study, 162 relatives of patients in acute psychiatric wards following both voluntary and compulsory admissions were interviewed concerning psychological factors related to stigma.

Results A majority of relatives experienced psychological factors of stigma by association. Eighteen per cent of the relatives had at times thought that the patient would be better off dead, and 10% had experienced suicidal thoughts. Stigma by association was greater in relatives experiencing mental health problems of their own, and was unaffected by patient background characteristics.

Conclusions Interventions are needed to reduce the negative effects of psychological factors related to stigma by association in relatives of people with mental illness.

This research project, funded by the ACT Department of Disability, Housing and
Community Services through the Carers Recognition Grants Program, sought to discover
more about the lived experiences, needs and goals of young carers in the ACT in an
attempt to identify more responsive and accessible service delivery.
For the purposes of this research report, young carers were defined as:
children and young people under the age of 18 who care for a family member
with an illness or disability, or a drug or alcohol or mental health issue.
It has been shown that caring can be a positive experience for children and young people
when they receive adequate levels of support but that when unsupported, young carers
can experience significant physical, emotional, social, educational, and financial hardship.
It is discomforting, therefore, to find that most research has shown that for a range of
political and practical reasons, many young carers and their families are sustained in
positions of significant disadvantage and suffer on without the supports and services that
they both need and deserve.
While there has been considerable discussion about the service needs and experiences of
carers, generally, there has been little research focusing on the specific needs of young
carers and their access to appropriate, responsive and quality services.
This has been for a number of reasons. Firstly, viewed primarily as incapable, children
and young people's roles as social citizens are discredited, which leads to a situation
where communities either disbelieve or problematise their care responsibilities and fail to
afford them the support they need. Secondly, afraid of stigma, inappropriate intervention
or shame, many families have felt compelled to hide young caring from the eyes of the
community. Thirdly, young caring raises a moral and economic tension – do we condone
young caring (including its negative impacts) and save the community significant expense
or do we prohibit it and further problematise those who assume such roles?
This study attempted to navigate its way through this potential minefield by
acknowledging that young caring is a natural, potentially life-affirming and skilldeveloping
experience and by seeking out children and young people's own reflections on
their roles and how they, themselves, see caring impacting on their lives.

Varför blir man den man blir? Vår plats i syskonskaran har stor betydelse för hur vi kommer att bli, vem vi förälskar oss i, med vem vi kommer att leva lyckligt eller olyckligt vilken utbildning och vilket arbete vi får och hur vår levnadsbana formas. Tidigare har boken utgivits med titeln Familjemönster och personlighet och sålt i över tjugotusen exemplar.

De intressanta teorier som läggs fram här bygger på Oluf Martensen-Larsens kartläggning av femtontusen svenskars och danskars släktförhållanden. Vi kommer hela livet att alltid vara starkt präglade av vår familjebakgrund, om vi har enbart bröder eller en bara systrar, om vi är äldst, yngst eller kommer i mitten, om vi är inklämda och har fått alltför liten tid och plats eller om vi är födda med flera års avstånd till yngre och äldre syskon.

Oluf Martensen-Larsens forskning visar också hur våra liv påverkas av våra förfäders plats i syskonskaran. Med hjälp av speciella släktscheman kan man kartlägga sitt familjemönster och på så vis få en djupare och mer nyanserad förståelse för varför man blir den man blir.

Riksdagen har den 1 december 2010 godkänt den strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige som regeringen har föreslagit i propositionen Strategi för att stärka barnets rättigheter (prop. 2009/10:232). Denna broschyr innehåller den av riksdagen godkända strategin.

Statistiken i den här rapporten baseras på personnummerbaserade uppgifter som kommunerna lämnat in per den 1 april samt för april månad 2012 och visar att:

Drygt 21 000 personer med funktionsnedsättning bodde permanent i särskilt boende eller var beviljade hemtjänst i ordinärt boende. Det är lika många som i april 2011.
Drygt 16 600 personer med funktionsnedsättning var beviljade hemtjänst i ordinärt boende. Cirka 200 personer färre än i april 2011.
Cirka 31 procent av personerna mellan 0-64 år med biståndsbeslut om hemtjänst i ordinärt boende var beviljade mellan 1 och 9 hemtjänsttimmar per månad. Cirka 10 procent var beviljade 80 timmar eller mer. Det är samma fördelning som vid tidigare mättidpunkter.
Cirka 4 400 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning bodde permanent i särskilt boende, ungefär 150 fler än i april 2011.
Omkring 18 200 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning hade ett biståndsbeslut om boendestöd. Det är 1 700 personer fler än i april 2011 och 3 800 fler än i november 2010.
Cirka 1 100 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning hade biståndsbeslut om korttidsvård/ korttidsboende, 4 300 om kontaktperson/kontaktfamilj och 5 900 om dagverksamhet.
Ungefär 28 800 personer i åldern 0-64 år med funktionsnedsättning någon gång under oktober månad mottagare av hälso- och sjukvård som kommunen ansvarade för. Nästan hälften av dessa var kvinnor, totalt var det 700 fler än i april 2011.

Statistiken i den här rapporten baseras på personnummerbaserade uppgifter som kommunerna lämnat in per den 1 oktober samt för oktober månad 2012 och visar att:

Drygt 20 500 personer med funktionsnedsättning bodde permanent i särskilt boende eller var beviljade hemtjänst i ordinärt boende. Det är något färre än i oktober 2011.
Drygt 16 400 personer med funktionsnedsättning var beviljade hemtjänst i ordinärt boende. Cirka 200 personer färre än i oktober 2011.
Cirka 31 procent av personerna mellan 0-64 år med biståndsbeslut om hemtjänst i ordinärt boende var beviljade mellan 1 och 9 hemtjänsttimmar per månad. Cirka 10 procent var beviljade 80 timmar eller mer. Det är samma fördelning som vid tidigare mättidpunkter.
Drygt 4 100 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning bodde permanent i särskilt boende, ungefär 200 färre än i oktober 2011.
Cirka 18 300 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning hade ett biståndsbeslut om boendestöd. Det är 800 personer fler än i oktober 2011.
Cirka 1 200 personer i åldern 0-64 med funktionsnedsättning hade biståndsbeslut om korttidsvård/korttidsboende, 4 300 om kontaktperson/kontaktfamilj och 5 700 om dagverksamhet.
Ungefär 29 400 personer i åldern 0-64 år med funktionsnedsättning någon gång under oktober månad mottagare av hälso- och sjukvård som kommunen ansvarade för. Nästan hälften av dessa var kvinnor, totalt var det 1 000 fler än i oktober 2011.

Syftet var att utveckla en grund för utrednings- och bedömningsinstrument som LSS-handläggare kan använda i utredningsarbetet.

Vi sökte svar på följande frågor: vad var LSS–lagstiftarens intentioner med personkrets 3 och insatsen personlig assistans för barn, hur långt föräldraansvaret sträcker sig, samt hur handläggarna i Kraftfält norr i dagsläget utreder och bedömer inom de båda områdena. Instrumenten kan förhoppningsvis bidra till att handläggarna upplever ökad trygghet och därmed öka rättssäkerheten.

Fem LSS-handläggare i Kraftverk Norr fick under en period testa två utarbetade grundförslag till instrument därefter genomfördes individuella intervjuer med handläggarna.

Resultatet visade att inga specifika utarbetade instrument fanns att tillgå och handläggarna uppgav att de har behov av utrednings- och bedömningsinstrument. Handläggarna uttryckte att det fanns svårigheter vid utredningarna: för personkrets 3 framförallt att bedöma när kriterierna är "stora, betydande och omfattande behov", för personlig assistans till barn påtalade handläggarna svårigheter att bedöma föräldraansvar och vilka behov utöver som kan berättiga till insatsen. Det framkom även att det fanns behov av ytterligare kunskap om barns utveckling. Instrumenten ska ses som en grund för handläggare att använda vid utredningsarbete.

Fortsättningsvis krävs att handläggarna söker vägledning i domar och rättspraxis samt får juridisk handledning inom området. Vår förhoppning är att instrumenten ses som ett första steg till ett fortsatt utvecklingsarbete inom Kraftfält norr.

Av Christina Nilsson, Mona Holmström, Marianne Forsgärde handledare

This paper considers children's right to personal assistance according to 9th
§ 2, Act concerning Support and Service for Persons with Certain
Functional Impairments (referred to as the Act henceforth). The purpose is
to investigate the legal relation between the society's responsibility for
disabled children according to the Act and parent's responsibility according
to 6th chapter 2nd § the Book on Parents and Children (referred to as the
Book henceforth). The main interest is to look deeper into the way the rule
of law is being handled in situations concerning these matters.
In the first part of the paper the method is described. I discuss the concept of
rule of law, I describe the background of the regulations of current interest
and I investigate the current rules concerning children's right to personal
assistance and assistance benefit. Then an empirical investigation follows in
which I have revised in what way three different county administrative
courts have assessed the parental responsibility in cases concerning personal
assistance and assistance benefit. Finally the results of the investigation are
analysed with focus on the rule of law in its formal meaning. I also discuss
what the consequences of the conflict between the parental responsibility
and the society's responsibility according to the Act might be.
The Act was grounded to give persons with certain functional impairments a
right to apply for measures which are enumerated in the Act. The measure
of personal assistance has made a great effort in improving life for many
persons with functional impairments, but there are several problems in the
application of the law. The act is clear to the extent that what is decisive is
that the individual has need of the measure and that this need is not already
satisfied in any other way. The fact that it takes a judgement of a person's
individual need does bring difficulties in the adjudication. Children's right
to personal assistance is affected of the fact that it is regarded that parents
have a responsibility for their children according to the Book, but
unfortunately it is unclear how this parental responsibility shall be
considered, with respect to extent and contents. The answer cannot be found
in the text of the law nor the preparatory work. Some guidance is given in a
legal case from the Supreme Administrative Court in year 1997, which
stipulates that parental responsibility should not be regarded respecting the
fundamental needs of a twelve year old. The fundamental needs are: Help
with personal hygiene, get dressed and undressed, help related to meals,
help to communicate with others and help which requires detailed
knowledge of the person with functional impairments. Besides that, what
should be considered is that the appraisal of the parental responsibility
should be preceded by a comparison to the normal parental responsibility of
a child at the same age without any functional impairment. Only needs in
addition to the normal parental responsibility constitute a right to assistance.
1
The empirical investigation reveals great deficiencies respecting the motives
of the courts' judgements. In most cases, there is only a short statement that
a parental responsibility exists, but there is never any reasons stated to the
judgement respecting extent and contents. This ought to be contrary to the
courts' obligation to justify decisions and represents a large shortage
respecting the rule of law for the individual. The most important conclusion
in this essay is that it needs more guidance for the decision-makers
respecting children's right to personal assistance and assistance benefit. This
can be done either through more case law or on the government's or
legislator's initiative. The main thing is that it actually happens. In this way
the conflict between the society's responsibility according to the Act and the
parental responsibility can be able to find a solution with the result of an
improved rule of law for children with functional impairments and their
legal representatives.

Under 2011 infördes förändringar i lagstiftningen för personer med
funktionsnedsättning i syfte att förbättra förutsättningarna för kvalitet och trygghet för de som har personlig assistans.

Denna rapport är en redovisning av resultatet från inspektioner genomförda
våren 2013 av 50 enskilda assistansanordnare som hade tillstånd att bedriva
assistans för barn. Syftet med tillsynen var att granska om insatserna för barnen var av god kvalitet och rättssäkra samt om barnperspektivet beaktades i verksamheterna. Fokus under inspektionerna låg på ledningssystemet för det systematiska kvalitetsarbetet, den sociala dokumentationen, möjligheterna till kompetensutveckling för assistenterna, samt barnens möjligheter till delaktighet, att komma till tals och att få sina behov av fysisk och psykisk utveckling tillgodosedda. Redovisningen baseras på intervjuer med verksamhetsansvariga, dokumentationsgranskning och samtal med barn.

Slutsatser och bedömningar
Det stora flertalet assistansanordnare hade ett ledningssystem, men det fanns behov av förbättringar.
Nästan samtliga anordnare hade kompetensutveckling för sina assistenter, men den varierade stort i omfattning. Eftersom det saknas formella kompetenskrav för assistenter ställer det speciella krav på anordnaren att säkerställa att barnet genom sina assistenter får insatser av god kvalitet.
Stora brister i dokumentationen uppmärksammades när det gällde såväl hantering av handlingar som innehåll - brister som kan äventyra barnens rättssäkerhet. Brister i dokumentationen gällde också barnens genomförandeplaner, vilket påverkar barnens möjligheter till delaktighet.
Drygt hälften av anordnarna uppgav att de på olika sätt och i olika omfattning beaktade barnperspektivet, barns behov och/eller barns bästa. Det var bara hos en mindre andel av anordnarna som barnperspektivet uttalat ingick i ledningssystemet. Detta försvårar samtidigt för anordnare att på ett systematiskt sätt säkra att barnperspektivet genomsyrar hela verksamheten.
Möjligheten till frigörelse och utveckling för barn med egna föräldrar eller närstående som personliga assistenter bör uppmärksammas i tillsynen.
Samtal har förts med för få barn för att kunna säga något ur barnens perspektiv om hur personlig assistans för barn fungerar generellt eller hos enskilda assistansanordnare. Men i de samtal som genomförts framkommer en positiv bild av barnens upplevelse av sin assistans.
För att förbättra möjligheterna att ta del av synpunkter från barn med personlig assistans behöver tillsynen utveckla metoder för samtal med barn, men också avseende alternativa sätt att inhämta information om barnen.

Under 2011 infördes förändringar i lagstiftningen för personer med
funktionsnedsättning i syfte att förbättra förutsättningarna för kvalitet och trygghet för de som har personlig assistans.

Denna rapport är en redovisning av resultatet från inspektioner genomförda
våren 2013 av 50 enskilda assistansanordnare som hade tillstånd att bedriva
assistans för barn. Syftet med tillsynen var att granska om insatserna för barnen var av god kvalitet och rättssäkra samt om barnperspektivet beaktades i verksamheterna. Fokus under inspektionerna låg på ledningssystemet för det systematiska kvalitetsarbetet, den sociala dokumentationen, möjligheterna till kompetensutveckling för assistenterna, samt barnens möjligheter till delaktighet, att komma till tals och att få sina behov av fysisk och psykisk utveckling tillgodosedda. Redovisningen baseras på intervjuer med verksamhetsansvariga, dokumentationsgranskning och samtal med barn.

Slutsatser och bedömningar
Det stora flertalet assistansanordnare hade ett ledningssystem, men det fanns behov av förbättringar.
Nästan samtliga anordnare hade kompetensutveckling för sina assistenter, men den varierade stort i omfattning. Eftersom det saknas formella kompetenskrav för assistenter ställer det speciella krav på anordnaren att säkerställa att barnet genom sina assistenter får insatser av god kvalitet.
Stora brister i dokumentationen uppmärksammades när det gällde såväl hantering av handlingar som innehåll - brister som kan äventyra barnens rättssäkerhet. Brister i dokumentationen gällde också barnens genomförandeplaner, vilket påverkar barnens möjligheter till delaktighet.
Drygt hälften av anordnarna uppgav att de på olika sätt och i olika omfattning beaktade barnperspektivet, barns behov och/eller barns bästa. Det var bara hos en mindre andel av anordnarna som barnperspektivet uttalat ingick i ledningssystemet. Detta försvårar samtidigt för anordnare att på ett systematiskt sätt säkra att barnperspektivet genomsyrar hela verksamheten.
Möjligheten till frigörelse och utveckling för barn med egna föräldrar eller närstående som personliga assistenter bör uppmärksammas i tillsynen.
Samtal har förts med för få barn för att kunna säga något ur barnens perspektiv om hur personlig assistans för barn fungerar generellt eller hos enskilda assistansanordnare. Men i de samtal som genomförts framkommer en positiv bild av barnens upplevelse av sin assistans.
För att förbättra möjligheterna att ta del av synpunkter från barn med personlig assistans behöver tillsynen utveckla metoder för samtal med barn, men också avseende alternativa sätt att inhämta information om barnen.

Den övergripande handikappolitiska målsättningen är att främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för människor med funktionshinder. Assistansreformen, som är en av denna handikappolitiks viktigaste åtgärder, har inneburit att en ny yrkeskategori vuxit fram – personliga assistenter. Det beräknas att ungefär 50 000 personer arbetar som personliga assistenter i Sverige. Inför framtiden uppskattas behovet öka till cirka 60 000.

Den här studiens syfte är att utifrån svensk forskning och annan empirisk kartläggning sammanställa och analysera de yrkesmässiga problem som personliga assistenter möter i sitt arbete. Häri ingår att kartlägga frågeställningar relaterade till de personliga assistenternas yrkesroll och identifiera områden som bör utvecklas. I rapporten återges studier av personliga assistenters arbetssituation och upplevelser av yrkesområdet. Aktuell lagstiftning refereras i förekommande fall i fotnot men då rapportens syfte inte är att återge denna eller andra regler kring området hänvisar författaren till andra källor för sakkunnig återgivning av dessa.

Många personliga assistenter berättar om arbetsglädje, givande samvaro med den assistansanvändare de bistår, variationsrika arbetsdagar och om upplevelser av ett viktigt och meningsfullt arbete. Den särskilda arbetssituationen som ofta inbegriper en arbetsplats i brukarens hem, en nära och intim samvaro samt insyn i privata relationer innebär dock att yrkesrollen innehåller en rad potentiella svårigheter. Samtidigt som många vittnar om tillfredsställelse med arbetet som personlig assistent har yrket låg status, en låg lönebild, betraktas som ett genomgångsyrke och omfattas av rekryteringsproblem. Det sistnämnda har även påverkat vilka områden som forskningen främst berört. Vidare förekommer det sällan en uppdelning på olika anordnare utan kooperativ, kommunala och privata anordnare beskrivs gemensamt.

I myndighetsrapporter och forskningssammanställningar framträder tydligt att personlig assistans är ett bristyrke såväl som ett genomgångsarbete. Vid en granskning av anställningsförhållanden, anställningstrygghet, tjänstgöringsgrad, arbetstider och lön framträder brister som ger upphov till oro bland de personliga assistenterna samt innebär en osäker anställningssituation. De personliga assistenterna uppfattar ibland en oklar ansvarsuppdelning mellan arbetsgivare och arbetsledning, vilket kan innebära utsatthet och ett svagt stöd i arbetssituationen. Studier av arbetslednings-/chefsuppgifter som introduktion, arbetsbeskrivning, utvecklingssamtal, handledning, fortbildning, personalmöten och kvalitetsarbete visar att de personliga assistenternas arbetsförhållanden skiljer sig markant åt. Här framkommer att det hos många assistansanordnare finns anledning till organisatoriska förbättringar.

Arbetsmiljöverket har bedrivit en relativt omfattande arbetsmiljötillsyn riktad gentemot assistansanordnare. Genom att arbetsområdet är nytt har det funnits oklarheter om ansvar och arbetsformer, framförallt till följd av att arbetsplatsen i många fall är förlagd till assistansanvändarens hem. I många fall saknas rutiner för ett fungerande arbetsmiljöarbete. Det handlar om systematisk information, riskinventering, uppföljning etc. Genom de inspektioner som genomförts inom vissa distrikt har information och förtydliganden kunnat spridas vilket påverkat arbetsmiljöarbetet och arbetsmiljön på ett positivt sätt.

Förutom de organisatoriska bristerna kan arbetsmiljöproblemen hänföras dels till risker för fysisk skada till följd av tunga lyft och belastning, dels till psykosociala arbetsmiljörisker till följd av exempelvis oklara arbetsbeskrivningar, kommunikationsproblem eller oklarheter i kontakten med assistansanvändare eller anhöriga samt otillräckligt arbetsledarstöd. Särskilt framstår de personliga assistenternas ensamarbete, utan kontakt med kollegor, som ett av de största arbetsmiljöproblemen. Detta kan kombineras med att assistenter upplever hot och våld i sitt arbete samt att assistansanvändarnas livsstil kan orsaka konkreta arbetsmiljöproblem för den personliga assistenten. Det framgår i ett flertal studier av personlig assistans att assistenterna uppfattar sitt yrke som betydelsefullt. Här innefattas en tillfredställelse med att medverka till att förbättra livssituationen för assistansanvändaren samt att det är en privilegierad arbetssituation att kunna ägna sig åt en person, utan kraven att på kort tid behöva räcka till för många personers hjälpbehov.

Just arbetet med en enskild person kan dock även innebära nackdelar ur ett arbetstillfredsställelseperspektiv. Det kan upplevas som påfrestande att umgås intensivt med en person hur väl man än kommer överrens. Många assistenter upplever även att en stor del av arbetet innebär väntan och passivitet vilket kan vara nog så påfrestande. En nära relation kan innebära svårigheter att skilja mellan arbete och fritid och mellan yrkesroll och privatliv. Vidare är det inte ovanligt att assistansanvändarens funktionshinder innebär en försämring över tid och det är känslomässigt svårt att se hur en person man kommit nära försämras.

I en analys skildras vad forskning och andra empiriska kartläggningar belyst avseende den personliga assistentens relationer till olika personer och grupper som man möter i sin yrkesutövning. I fokus är i första hand relationen till assistansanvändaren, vilket innefattar diskussion kring arbetsuppgifter, fördelning av arbetet och arbetsbeskrivning. Det framgår att för den personliga assistenten kan det vara av stor vikt att arbetsuppgifterna är tydligt klargjorda då assistenterna annars kan uppfatta sig som utnyttjade. Vidare skildras asymmetrin i förhållandet mellan assistansanvändare och assistent, där det i flera studier framgår att brukaren är beroende av sin assistent men att även assistenten befinner sig i ett sårbart läge genom assistansanvändarens arbetsledning och självbestämmande över av vem, hur och när assistansen ska utföras.

För många assistenter ingår även motivationsarbete i arbetsuppgifterna. Att arbeta för en assistansanvändare med begränsad autonomi kan vara en utmaning. Assistenterna ställs inför uppgiften att styra brukaren och samtidigt balansera detta gentemot rätten till självbestämmande. Det framgår i studierna att det kan vara frustrerande när assistansanvändarens preferenser är skilda från assistentens. Här framträder även att assistenterna upplever svårigheter med att hantera de krav som ställs på sjukgymnastik och aktiviteter från anhöriga eller andra yrkesgrupper när dessa förväntningar går emot assistansanvändarens vilja.

Ett särskilt stycke tar upp anhörigassistentens situation. Här belyser studierna att funktionen som assistent till en nära anhörig innebär en särskild assistansroll. Många anhörigassistenter upplever sig inte heller som i första hand personliga assistenter. Förutom att arbetsbördan ofta är stor och går utöver den egentliga arbetstiden känner dessa assistenter såväl tillfredsställelse med att kunna bistå som omgivningens misstro och en oro inför framtiden. I övrigt behandlas assistentens relation till assistansanvändarens familj, assistans till barn, relationen till anhöriga, mellan assistenter, till arbetsgivare, till god man, andra yrkeskategorier och till allmänheten. Det framgår av forskning, myndighetsrapporter och citat från intervjuer med personliga assistenter att yrkesrollen personlig assistent har låg status. Allmänhetens bild, säger en assistent, är att vem som helst kan arbeta som personlig assistent. De låga formella kraven på utbildning, efterfrågan på assistenter, lönen, ryktet om att assistansarbetet är ett tillfälligt genomgångsarbete och arbetets karaktär med personlig omvårdnad och hemarbete förstärker bilden. Beskrivningarna av den personliga assistenten som brukarens armar och ben, redskap, en tyst skugga som smälter in i tapeten etc. bidrar också till en negativ yrkesbild i en tid då framåtanda, självständighet och initiativförmåga premieras och betraktas som eftersträvansvärda egenskaper inom arbetslivet i övrigt.

I rapportens avslutande kapitel sammanfattas de i forskningsstudierna och övriga empiriska kartläggningar identifierade utvecklingsområdena inom personlig assistans som yrke. Utan inbördes ordning är det som här lyfts fram otrygghet i anställningen, ensamarbete, lön, osäkerhet vad gäller arbetsuppgifter, arbetsmiljö, arbetsgivaransvar och arbetsledning, svårigheter att hålla isär yrkesutövande och privatliv, tjänstgöringsgrad, fortbildning, yrkesstatus samt yrkesidentitet.

Avslutningsvis diskuteras utbildning för personliga assistenter, en eventuell profilering samt kunskapsuppbyggnad som områden som bör utvecklas. Utbildning till personlig assistent är en omtvistad frågeställning. Då det bedrivs ett antal utbildningar på gymnasienivå, som arbetsmarknadsutbildning, vid folkhögskolor och som uppdragsutbildning vid universitet finns det all anledning att närmare granska detta område. I den fortsatta diskussionen om relevant utbildning för personliga assistenter borde dessa utbildningar inventeras och utvärderas. Dessutom föreslås att en eventuell profilering av assistansyrket ska övervägas utifrån dels den kompetenshöjning det innebär samt att detta skulle öppna upp för utvecklingsmöjligheter inom yrket. Slutligen konstateras att det finns en begränsad vetenskaplig kunskapsproduktion kring personlig assistans. Utifrån det stora antal personer som berörs som assistansanvändare, anhöriga och personliga assistenter är detta anmärkningsvärt och otillfredsställande.

I denna rapport analyseras de yrkesmässiga problem som personliga assistenter möter i sitt arbete utifrån befintlig svensk forskning och annan empirisk kartläggning.

Boken består av tre delar där del I beskriver Historik - Lagar kring personlig assistans. Del II tar upp den personliga assistentens arbetssituation och beskriver hur det kan vara att arbeta som personlig assistent. Sista delen speglar brukarens situation, beskriver hur det kan upplevas att ta emot personlig assistans, arbetsgivaransvar samt hjälpmedelsberoende och hjälpmedelsansvar.

Boken kan användas i utbildning av personliga assistenter som ett diskussionsunderlag i utbildningssituationer för assistenter eller handläggare av assistans. Olika teman kan tas upp på personalmöten med brukare och assistenter, för att öka förståelsen för ett ömsesidigt arbete. Anhöriga till brukare eller brukaren själv kan få tips att tänka på inför uppläggning av assistans. En ökad förståelse för familjer och handikappade personers livssituation är också en avsikt med boken.

Denna bok kan överhuvudtaget användas som ett stöd för dem som på något sätt i sitt privatliv, arbete, studier eller yrkesutövande kommer i kontakt med personer som är berättigade till, eller arbetar som personlig assistent.

Perspektiv på en skola för alla
Frågan om en skola för alla eller inkluderande undervisning väcker många känslor och tankar. Vad betyder egentligen en skola för alla och hur förhåller vi oss till den? Är inklusion bara ett politiskt, socialt och ideologiskt mål eller betyder det någonting mer? I denna reviderade upplaga presenterar författarna nya forskningsrön om inkludering.

Given the high heritability of the disorder, attention-deficit hyperactivity disorder (ADHD) is common among parents of children with ADHD. Parental ADHD is associated with maladaptive parenting, negative parent-child interaction patterns and a diminished response to behavioural parent training. We describe our previous research demonstrating that stimulant medications for mothers with ADHD are associated with reductions in maternal ADHD symptoms. Although limited beneficial effects on self-reported parenting were also found in our study, the impact of ADHD medications on functional outcomes related to parenting and family interactions may not be sufficient for many families. Many questions remain with regard to how best to treat multiplex ADHD families in which a parent and child have ADHD. In particular, future studies are needed: (1) to evaluate how best to sequence pharmacotherapy, psychosocial treatment for adult ADHD and behavioural parenting interventions; (2) to determine the best approach to maintaining treatment effects over the long term for both parents and children; and (3) to identify individual predictors of treatment response.

PURPOSE. Effective delivery of dysphagia exercises requires intensive repetition, yet many brain injury survivors demonstrate difficulty adhering to home programmes. The Television Assisted Prompting (TAP) system provides a novel method to deliver intensive in-home therapy prompts. Specific research questions compared the effectiveness of the TAP system to typical practice on programme adherence, satisfaction and caregiver burden. METHOD. A within-participant alternating treatment design with random assignment of treatment condition compared exercise programme adherence across TAP and typical practice delivery conditions, replicated across three participants. Data included quantitative programme completion rates, satisfaction survey reports and caregiver burden questionnaire results, as well as qualitative interview findings. RESULTS. A large treatment effect was demonstrated for two participants; exercise programme completion rates increased by 6-17 times typical practice levels with the TAP system. TAP supported sustained practice over the course of the experiment for the third participant despite minimal differences between conditions. Participants reported high satisfaction and endorsed the TAP system. There was no significant change in caregiver burden. CONCLUSION. The TAP system provided a novel assistive tool to support home programme completion of intensive exercise regimens for clients with cognitive impairment and care providers with significant burden. Future research must ensure continued development of a reliable and intuitive system.

The brain is the key organ of the response to stress because it determines what is threatening and, therefore, potentially stressful, as well as the physiological and behavioral responses which can be either adaptive or damaging. Stress involves two-way communication between the brain and the cardiovascular, immune, and other systems via neural and endocrine mechanisms. Beyond the "flight-or-fight" response to acute stress, there are events in daily life that produce a type of chronic stress and lead over time to wear and tear on the body ("allostatic load"). Yet, hormones associated with stress protect the body in the short-run and promote adaptation ("allostasis"). The brain is a target of stress, and the hippocampus was the first brain region, besides the hypothalamus, to be recognized as a target of glucocorticoids. Stress and stress hormones produce both adaptive and maladaptive effects on this brain region throughout the life course. Early life events influence life-long patterns of emotionality and stress responsiveness and alter the rate of brain and body aging. The hippocampus, amygdala, and prefrontal cortex undergo stress-induced structural remodeling, which alters behavioral and physiological responses. As an adjunct to pharmaceutical therapy, social and behavioral interventions such as regular physical activity and social support reduce the chronic stress burden and benefit brain and body health and resilience.

The use of pictographic symbols for expressive or receptive communication can be a valuable skill for persons with severe intellectual disability. This article reviews knowledge about picture recognition and use derived from cross-cultural studies, studies with young children, and studies with persons with intellectual disability in an attempt to clarify how picture skills emerge and how pictures come to be used as symbols for the objects they depict.

The use of pictographic symbols for expressive or receptive communication can be a valuable skill for persons with severe intellectual disability. This article reviews knowledge about picture recognition and use derived from cross-cultural studies, studies with young children, and studies with persons with intellectual disability in an attempt to clarify how picture skills emerge and how pictures come to be used as symbols for the objects they depict.

Abstract
BACKGROUND:
Thousands of children are bereaved each year by suicide, yet there exists very little literature specifically on the psychological care, programs, and interventions available to help them.
AIMS:
(1) To build and validate theoretical models for the Group Therapy Program for Children Bereaved by Suicide (PCBS); (2) to test these models in a preliminary evaluation.
METHODS:
In the first part, we built theoretical models, which were then validated by scientists and clinicians. In the second part, the sessions of the PCBS were observed and rated. The participating children were tested pre- and postprogram.
RESULTS:
Positive changes were observed in the participating children in terms of basic safety, realistic understanding and useful knowledge, inappropriate behaviors, physical and psychological symptoms, child-parent and child-child communication, capacity for social and affective reinvestment, actualization of new models of self and the world, self-esteem, awareness and use of tools, cognitive, verbal, written and drawing abilities, cognitive dissonance, ambivalence, antagonism, and isolation.
CONCLUSIONS:
The changes reported in the bereaved children show that the PCBS has some efficacy.

OBJECTIVE: The Teaching, Raising, And Communicating with Kids (TRACK) program was a longitudinal pilot-trial intervention designed to assist mothers living with HIV (MLHs) to disclose their serostatus to their young children (age 6-12 years). METHOD: MLH and child dyads (N = 80 dyads) were recruited and randomized to intervention or control; the intervention group had 3 individual sessions and 1 follow-up phone call. The sessions focused on preparing MLHs for disclosure through behavioral exercises using Derlega's model (V. J. Derlega, B. A. Winstead, K. Greene, J. Serovich, & W. N. Elwood, 2004) of HIV disclosure. Both MLHs and their child were assessed across multiple time points (baseline, 3, 6, and 9 months) regarding disclosure of HIV status, and specific outcome variables (i.e., relationship context, mother's health, child's mental health, and family outcomes). RESULTS: MLHs in the intervention group were 6 times more likely to disclose their HIV status than those in the control group (OR = 6.33, 95% CI [1.64, 24.45]), with 33% disclosing in the intervention group compared with 7.3% in the control group. MLHs in the intervention group showed increases in disclosure self-efficacy across time, increased communication with their child, and improvement in emotional functioning. Children of MLHs in the intervention group exhibited reductions in depression and anxiety, and increases in happiness. CONCLUSIONS: TRACK was found to be successful in helping MLHs disclose their HIV status to their children, with positive outcomes noted for both MLHs and their children.

Abstract
OBJECTIVE:
The Teaching, Raising, And Communicating with Kids (TRACK) program was a longitudinal pilot-trial intervention designed to assist mothers living with HIV (MLHs) to disclose their serostatus to their young children (age 6-12 years).
METHOD:
MLH and child dyads (N = 80 dyads) were recruited and randomized to intervention or control; the intervention group had 3 individual sessions and 1 follow-up phone call. The sessions focused on preparing MLHs for disclosure through behavioral exercises using Derlega's model (V. J. Derlega, B. A. Winstead, K. Greene, J. Serovich, & W. N. Elwood, 2004) of HIV disclosure. Both MLHs and their child were assessed across multiple time points (baseline, 3, 6, and 9 months) regarding disclosure of HIV status, and specific outcome variables (i.e., relationship context, mother's health, child's mental health, and family outcomes).
RESULTS:
MLHs in the intervention group were 6 times more likely to disclose their HIV status than those in the control group (OR = 6.33, 95% CI [1.64, 24.45]), with 33% disclosing in the intervention group compared with 7.3% in the control group. MLHs in the intervention group showed increases in disclosure self-efficacy across time, increased communication with their child, and improvement in emotional functioning. Children of MLHs in the intervention group exhibited reductions in depression and anxiety, and increases in happiness.
CONCLUSIONS:
TRACK was found to be successful in helping MLHs disclose their HIV status to their children, with positive outcomes noted for both MLHs and their children.

This thesis explores the process of placing a spouse in a care home for older people from the perspectives of the key actors involved. Due to the lack of previous studies in this area in Sweden and the desire to generate new insights that have the potential to inform practice developments a grounded theory methodology was adopted.Data were collected using semi-structured interviews (70 in total) with spouses, adult children, community based staff and staff in care homes. Analyses of these data suggested that placement is best interpreted as a temporal experience comprising four stages: making the decision, making the move, adjusting to the move and reorientation. Each of the key actors offered differing insights into the way that the process as a whole was experienced with it emerging that in the initial two phases the primacy focus was on the practical and instrumental aspects of the move, with the emotional consequences being largely overlooked. This is a key issue as spouses were usually unprepared for the sense of separation and loss that the placement caused. Subsequently, spouses placed particular importance on maintaining their sense of involvement with their partner by a variety of 'keeping' activities. However, children and staff in care homes shared varying degrees of 'awareness' which influenced the way that relationships were forged.Based on a synthesis of the data the core category and basic social process that emerged was termed '(re)-constructing roles and relationships'. This highlights the subtle and dynamic way that placement unfolds and reinforces the importance of understanding the process from multiple perspectives. In addition to providing new theoretical insights the thesis identifies a number of ways in which the placement process could be improved and suggests the need for more open and explicit discussion of a number of aspects, particularly the ways in which expectations of roles and relationships change over time. Thls is essential if spouses are to be better prepared and supported both for the sense of separation from their partner and for the need to integrate into the care home setting.

Detta arbete har syftat till att utveckla och pröva ett instrument för planering, uppföljning och utvärdering av stöd till anhörigvårdare. Arbetet har genomförts i Sverige och England och bygger på tidigare forskning avseende anhörigstöd, brukarmedverkan och partnerskap vid ÄldreVäst Sjuhärad, Högskolan i Borås och Universitetet i Sheffield. Instrumentet benämns COAT (Carers´ Outcome Agreement Tool).

Det färdiga instrumentet består av fyra frågeformulär och baseras på områden identifierade som viktiga av anhöriga som vårdar en närstående. Varje formulär innehåller ett antal påståenden som den anhöriga i diskussion med den som svarar för planeringen får möjlighet att värdera. Till varje område hör en stödplan för planering av åtgärder, uppföljning och utvärdering av den överenskomna hjälpen. En användarguide som vänder sig till de anhöriga och en manual som vänder sig till vård- och omsorgspersonalen har utarbetats.

Omfattande konsultationer i form av fokusgrupper med anhöriga och vård- och omsorgspersonal har använts för att arbeta fram instrumentet. Instrumentet har prövats i tre svenska kommuner, Göteborg, Ulricehamn och Härnösand, av vård- och omsorgspersonal med erfarenhet av anhörigstöd. Efter varje samtal med anhöriga dokumenterades hur instrumentet hade fungerat och hur anhöriga och de själva upplevt samtalet samt förslag på förbättringar. Uppföljande telefonintervjuer genomfördes med de anhöriga och fokusgruppsintervjuer genomfördes med vård- och omsorgspersonalen.

Testarbetet visade att majoriteten av anhörigvårdarna upplevde hembesöket och möjligheten att få tala om sin situation som mycket positivt. De kände sig involverade och lyssnade till. Personalen uppgav att de fick ny kunskap och nya insikter även om det var anhörigvårdare som de känt länge. De synpunkter som framkom har åtgärdats i det instrument som medföljer denna rapport. Anhörigvårdarna och personalen som deltagit i utvecklingsarbetet bedömer nu att instrumentet är färdigt att användas.

Det stora intresse och positiva gensvar som framkommit från alla berörda grupper under projektets gång talar för att det finns en ökande vilja att möta anhörigvårdare där de är och att arbeta tillsammans med dem. Planeringsinstrumentet för anhörigstöd, COAT, kan vara till stor nytta i ett sådant arbete.

COAT-materialet är fritt att använda efter registrering på www.aldrevast.hb.se

Different types of expressive therapies permit bereaved children to express and process their feelings through a variety of child‐friendly non‐verbal methods such as art, creative writing, and music. The selection of a particular method depends on considerations related to the particular needs of each child, the circumstances of the death, and the family/community narrative about it. This article demonstrates how expressive therapies may be used in individual, family, or group sessions which, through play and other modes of expression, provide children with an opportunity to communicate feelings about and reactions to their bereavement experiences in symbolic form.

Play therapy is a highly adaptable treatment method that can be modified according to children's ages, circumstances, and settings in which counseling occurs. Play therapy may be used in schools, community settings, and homes to help children following the death of a significant other. After reviewing basic developmental factors that affect children's ability to comprehend the meaning of death, the article discusses the special circumstances of grief in different situations, including community-based counseling after Hurricane Katrina, school-based group play therapy following a teacher's death, and conjoint parent-child play therapy after a father's death in a terrorist attack. Increasing the acceptability and effectiveness of play therapy, professionals must consider and incorporate family and community traditions and beliefs. Additionally, professionals are encouraged to support teachers and parents in utilizing play-based activities to facilitate children's expressions of grief.

This paper reports a study to assess stress, well-being and supportive resources experienced by mothers and fathers of children with rare disabilities, and how these variables were affected by an intensive family competence intervention.
BACKGROUND:
Despite diagnosis-specific studies, little overall knowledge exists about life-consequences for families of children with rare disorders.
METHOD:
We used a prospective design with baseline data and two follow-ups (at 6 and 12 months) after an intervention. The intervention aimed at empowering parents in managing their child's disability. Parents from all parts of Sweden visiting a national centre for families of children with rare disabilities were consecutively selected (n = 136 mothers, 108 fathers). Instruments of parental stress, social support, self-rated health, optimism and life satisfaction and perceived physical or psychological strain were used. Stratified analyses were carried out for mothers and fathers, and related to parental demands: single mothers, full-time employment, participation in a parent association, child's age and type of disability.
RESULTS:
We found high parental stress, physical and emotional strain among mothers, especially among single mothers. Fathers showed high stress related to incompetence, which decreased after the intervention. Decreased strain was found among full-time working mothers and fathers after the intervention. Parents' perceived knowledge and active coping and mothers' perceived social support were increased at follow-up. Factors related to parents' overall life satisfaction (57-70% explained variance) changed after the intervention, from being more related to internal demands (perceived strain, incompetence and social isolation) to other conditions, such as problems related to spouse, paid work and social network.
CONCLUSION:
Parents, especially fathers and full-time working parents, may benefit from an intensive family competence programme.

Abstract
BACKGROUND:
Most studies of children's exposure to violence focus on separate, relatively narrow categories of victimization (such as sexual abuse, physical maltreatment, or bullying), paying less attention to exposure to multiple forms of victimization.
PURPOSE:
This study documents children's lifetime exposure to multiple victimization types (i.e., "poly-victimization") and examines the association between poly-victimization and extent of trauma symptomatology.
METHODS:
Analyses were based on telephone interviews conducted between January 2008 and May 2008 with a nationally representative sample of 4053 children aged 2-17 years and their caregivers.
RESULTS:
Exposure to multiple forms of victimization was common. Almost 66% of the sample was exposed to more than one type of victimization, 30% experienced five or more types, and 10% experienced 11 or more different forms of victimization in their lifetimes. Poly-victims comprise a substantial portion of the children who would be identified by screening for an individual victimization type, such as sexual assault or witnessing parental violence. Poly-victimization is more highly related to trauma symptoms than experiencing repeated victimizations of a single type and explains a large part of the associations between individual forms of victimization and symptom levels.
CONCLUSIONS:
Studies focusing on single forms of victimization are likely to underestimate the full burden of victimization that children experience and to incorrectly specify the risk profiles of victims. Research, clinical practice, and intervention strategies are likely to improve with more comprehensive assessments of victimization exposure.

In a replication of a previous study of the incidence and contributing factors in anxiety, depression and stress in Victorian parents of a child with autism spectrum disorder (ASD), a sample of 107 Gold Coast parents completed a questionnaire that assessed their demographic backgrounds, anxiety and depression scores on standardised inventories, and also tapped several aspects of those factors that may have contributed to their wellbeing. Over 90% of parents reported that they were sometimes unable to deal effectively with their child's behaviour. Nearly half of the participants were severely anxious and nearly two thirds were clinically depressed. Factors that emerged as significant in differentiating between parents with high versus low levels of anxiety and depression included access to family support, parents' estimation of family caregivers' expertise in dealing with the behavioural difficulties of a child with ASD, and parental health. Parents' suggestions for personal support services are reported, and some comparisons across the data from the two states are made, with suggestions for further research into parent support mechanisms.

Although up to 8% of European youngsters carry out high-intensity care for a family member, adolescent young carers (AYCs), especially those caring for their grandparents (GrPs), remain an under-researched group. This study aimed at addressing the current knowledge gap by carrying out an online survey in Italy, the Netherlands, Slovenia, Sweden, Switzerland, and the United Kingdom. The analysis included a final sample of 817 AYCs aged 15–17 years old. AYCs of grandparents (GrPs) were compared to AYCs of other care recipients (OCRs), in order to identify any difference in positive and negative caregiving outcomes and exposure factors between the two groups. Linear or logistic regression models were built, and multivariate analyses were repeated, including a fixed effect on the country variable. AYCs of GrPs experienced more positive caregiving outcomes than AYCs of OCRs across all six countries. Being female or non-binary, and having a migration background, were associated with more negative outcomes, regardless of the relationship with the care recipient. Further research on intergenerational caregiving outcomes is recommended for shaping measures and policies, which preserve the intergenerational emotional bonds, whilst protecting AYCs from inappropriate responsibilities, undermining their mental health and well-being.

Objective: The relationships of perceived severity and responsibility attribution for positive and negative symptom behaviors to caregiver burden were investigated. Two types of burden were studied: objective burden (i.e., negative consequences such as physical problems, financial difficulties, and household tension), and subjective burden (i.e., emotional distress about disturbing behaviors). Method: Self-report measures were completed by 70 primary caregivers of persons with schizophrenia. Results: Subjective burden was related to both the severity of positive and negative symptom behaviors, whereas objective burden was related only to the severity of negative symptom behaviors. Responsibility attribution for negative symptom behaviors was related only to objective burden. Caregivers who perceived patients as being less responsible for their negative symptom behaviors reported higher levels of objective burden. The relationship between responsibility attribution for negative symptom behaviors and objective burden remained significant, even after controlling for the severity of negative symptom behaviors. Caregivers' perceptions of patients' responsibility for positive symptom behaviors were not related to objective burden. Conclusions: As expected, perceived severity of negative symptom behaviors was related to objective caregiver burden, whereas severity of positive symptom behaviors was not. These findings suggest that negative symptoms may have a greater impact on role functioning that positive symptoms, leading to greater burden. However, contrary to expectations, less responsibility attribution for negative symptom behaviors was related to higher levels of objective caregiver burden. Caregivers who perceive patients as incapable of altering their negative symptom behaviors and meeting certain role obligations may assume extra responsibilities, leading to higher levels of objective burden. The results indicate that there may be disadvantages for caregivers associated with assuming that patients have no control over their negative symptom behaviors.

This study investigated whether family factors, such as criticism, emotional over-involvement (EOI), warmth, and positive remarks, as measured by the Camberwell Family Interview (CFI), predict symptom change and social outcome for individuals identified as at imminent risk for conversion to psychosis. Twenty-six adolescent patients were administered the Structured Interview for Prodromal Syndromes and the Strauss-Carpenter Outcome Scale at baseline and follow-up assessment approximately three months later. Patients' primary caregivers were administered the CFI at baseline. After controlling for symptom severity at baseline, there were significant associations between caregivers' EOI at baseline and improvement in high-risk youths' negative symptoms and social functioning at follow-up. Similarly, caregivers' positive remarks at baseline were associated with improvement in negative and disorganized symptoms at follow-up, and warmth expressed by caregivers was associated with improved social functioning at follow-up. Although family members' critical comments were not related to patients' symptoms, the majority of critical remarks were focused on patients' negative symptoms and irritability/aggression, which may be important targets for early intervention. These preliminary results provide a first glimpse into the relationship between family factors and symptom development during the prodrome and suggest that positive family involvement predicts decreased symptoms and enhanced social functioning at this early stage. The finding that four-fifths of the youth enrolled in this early intervention clinical research program have shown symptomatic improvement by the three-month assessment point is very encouraging from an early detection/early intervention standpoint.

Purpose: Stroke caregivers often express the need for information about stroke and assistance with stroke-related care in the early discharge period. The Telephone Assessment and Skill-Building Kit (TASK) is an 8-week program that addresses caregiver needs. This study explored the efficacy of the TASK program in improving stroke caregiver outcomes. Method: Guided by a conceptual model, 6 outcomes (optimism, task difficulty, threat appraisal, depressive symptoms, life changes, general health perceptions) were measured in 40 caregivers randomized to the TASK (n = 21) or an attention control group (n = 19). Data were analyzed using analysis of covariance (ANCOVA), controlling for baseline scores and minutes spent with the nurse. Results: Significant increases in optimism at 4 weeks, 8 weeks, and 12 weeks were found, with medium effect sizes for the TASK group relative to the control group (p < .05). Significant improvements in task difficulty at 4 weeks, and threat appraisal at both 8 weeks and 12 weeks were also found (p < .05). Conclusion: Caregivers receiving the TASK intervention improved in optimism, task difficulty, and threat appraisal. Further testing of an enhanced version of the TASK program is warranted, with attention directed toward more distal stroke caregiver outcomes.

Den här boken ger en introduktion till positivt beteendestöd (PBS), med huvudfokus på de två områden där PBS fått störst genomslag: för individer med svåra problemskapande beteenden och som förebyggande och verksamhetsövergripande förhållningssätt, framför allt inom skolan.

Stress and trauma research has traditionally focused on negative sequelae of adversity. Recently, research has begun to focus on positive outcomes, specifically posttraumatic growth (PTG) - "positive change experienced as a result of the struggle with trauma" - which emphasizes the transformative potential of one's experiences with highly stressful events and circumstances. The positive changes of PTG are generally thought to occur in five domains: new possibilities, relating to others, personal strength, appreciation of life, and spiritual change. The study of PTG has, for the most part, been centered on adults, and not until very recently has there been sufficient research on PTG among children and adolescents to justify a review. The current systematic review of the literature on PTG among children and adolescents included 25 studies that tested associations between PTG and conceptually-relevant variables found to be associated with PTG in adults and hypothesized to play similar roles in young people, including environmental characteristics, distress responses, social processes, psychological processes, positive outcomes, and demographic variables. Links were made between a theoretical model of PTG among youth and findings of the current review. Limitations and recommendations for future research are discussed.

This study presents results of a subgroup analysis from a randomized trial to examine whether Structural Ecosystems Therapy (SET), a family intervention intended to improve medication adherence and reduce drug relapse of HIV-seropositive (HIV+) women recovering from drug abuse, provided benefits for families with children. Data from 42 children and 25 mothers were analyzed at baseline, and 4, 8, and 12 months post-baseline. Results of longitudinal Generalized Estimating Equations analyses suggested that SET was more efficacious than the Health Group (HG) control condition in decreasing children's internalizing and externalizing problems and reducing mothers' psychological distress and drug relapse. Children in SET reported improvements in positive parenting as compared to the children in HG, but there were no differences in mother-reported positive parenting, or parental involvement as reported by either the children or mothers. These findings suggest that family interventions such as SET may be beneficial for mothers and children. An adaptation of SET specifically for families with children could further enhance benefits and improve acceptability and cost-effectiveness.

BACKGROUND:
The prevalence and manifestation of posttraumatic stress symptoms in young children may differ from that observed in adults. This study examined sociodemographic, familial, and psychosomatic correlates of posttraumatic stress disorder (PTSD) among preschool children and their mothers who had been exposed to ongoing missile attacks in the Gaza war.

METHODS:
One hundred and sixty-seven mothers of preschoolers (aged 4.0-6.5 years) were interviewed regarding PTSD and psychosomatic symptomatology of their children, as well as their own reactions to trauma.

RESULTS:
Fourteen mothers (8.4%) and 35 children (21.0%) screened positive for PTSD. Sociodemographic characteristics were not associated with PTSD among mothers or children. Among children, the only significant risk factor was having a mother with PTSD (OR = 12.22, 95% CI 2.75-54.28). Compared to children who did not screen positive for PTSD, those who did screen positive displayed significantly higher rates of psychosomatic reactions to trauma, most notably constipation or diarrhea (OR = 4.36, 95% CI 1.64-11.60) and headaches (OR = 2.91, 95% CI 1.07-7.94).

CONCLUSIONS:
Results of this study add to the burgeoning literature on child PTSD, emphasizing the important role of maternal anxiety and the psychosomatic reactions associated with exposure to ongoing traumatic experiences in young children.

AIM:
To explore what it means to be a close relative of a person dependent on home enteral tube feeding (HETF) and how they can manage this situation.
BACKGROUND:
Previous studies have shown that the situation of close relatives in home care in general can be burdensome and difficult. Research is scarce about experiences of close relatives when patients are treated with HETF.
DESIGN:
A qualitative design was used, in accordance with grounded theory (GT).
METHODS:
Twelve close relatives were interviewed twice, using open-ended questions. Five were relatives of patients supported by home care services or advanced home care teams. Using the GT method, sampling, data collection and data analysis were carried out simultaneously.
RESULTS:
One core category, 'Struggling in an inescapable life situation' and eight categories were found. The situation led to involuntary changes in the lives of the close relatives, something they could do little about. Their lives had become completely upturned and restricted by the HETF. Togetherness and pleasure was lost and they felt lonely. The relatives faced a new role of being informal caregivers and they had to adjust their daily life accordingly. They felt forced to take on a heavy responsibility for which they lacked support. The close relatives struggled to manage and to make the best of their new situation.
CONCLUSIONS:
This study highlighted the demands and vulnerability which is embedded in the role of being a close relative of a patient with HETF. It also pointed out their need for comprehensive support from the health care system.
RELEVANCE TO CLINICAL PRACTICE:
Support to facilitate the situation of close relatives should be given from the health care. One way to organise the care could be through a nurse-led clinic, which provides continuous support, information and counseling.

AIM:
To explore what it means to be a close relative of a person dependent on home enteral tube feeding (HETF) and how they can manage this situation.
BACKGROUND:
Previous studies have shown that the situation of close relatives in home care in general can be burdensome and difficult. Research is scarce about experiences of close relatives when patients are treated with HETF.
DESIGN:
A qualitative design was used, in accordance with grounded theory (GT).
METHODS:
Twelve close relatives were interviewed twice, using open-ended questions. Five were relatives of patients supported by home care services or advanced home care teams. Using the GT method, sampling, data collection and data analysis were carried out simultaneously.
RESULTS:
One core category, 'Struggling in an inescapable life situation' and eight categories were found. The situation led to involuntary changes in the lives of the close relatives, something they could do little about. Their lives had become completely upturned and restricted by the HETF. Togetherness and pleasure was lost and they felt lonely. The relatives faced a new role of being informal caregivers and they had to adjust their daily life accordingly. They felt forced to take on a heavy responsibility for which they lacked support. The close relatives struggled to manage and to make the best of their new situation.
CONCLUSIONS:
This study highlighted the demands and vulnerability which is embedded in the role of being a close relative of a patient with HETF. It also pointed out their need for comprehensive support from the health care system.
RELEVANCE TO CLINICAL PRACTICE:
Support to facilitate the situation of close relatives should be given from the health care. One way to organise the care could be through a nurse-led clinic, which provides continuous support, information and counseling.

The overall aim of the research presented here was to identify and explore aspects of the school environment that influence the participation of students with physical disabilities. The first study examined the reliability and validity of the School Setting Interview (SSI), which is a new assessment still under development. The results showed that the inter-rater reliability was good or very good and that the SSI was able to accurately identify those students who needed to have adjustments made for them. An examination of the content validity indicated that the items included were adequate for the assessment's intended purpose. In a continuation of this research, the SSI was used to identify adjustment needs for students with severe physical disabilities attending a specially adapted upper secondary school. The results showed that most unmet needs were connected to writing, examinations and reading. Overall, 39 % of the needs for adjustments that had been identified were unmet by the school. It is suggested that one describes adjustments at three different levels in relation to the students who have access to them: a general one, a group one, and an individual one.

The SSI was then used to investigate environmental barriers in regular schools. Simultaneously, an investigation was made of how gender, diagnosis, academic grade, the availability of an assistant and the level of locomotion were related to how well the environment suited the students. It was demonstrated that the way in which activities are organised and carried out in school is the area in need of most improvement to promote the participation of students with physical disabilities. The findings also suggest that the older students with disabilities and those who do not have access to an assistant should be prioritised when adjustments are being made.

The next stage of the study was to investigate how temporal structures in the school setting influenced the schoolwork of students with disabilities. It was found that the teaching style determined the pace and defined the temporal pattern in the classroom. Four teaching styles were identified with different influences on the students' opportunities to participate. An educational dilemma was discovered regarding how best to provide equal learning opportunities for students with physical disabilities; this is discussed. Finally, research was conducted to increase the understanding of how the presence of an assistant in school influences the participation of students with physical disabilities. It was revealed that assistance was arranged to promote participation in learning, while the students themselves often prioritised social participation with peers. The pupils had limited influence over the assistance provided and little control over when and how support was given. In turn, these diverging priorities and the lack of influence sometimes precluded appropriate assistance being given to the students with disabilities, thereby affecting their overall opportunities to participate in class.

In summary, this thesis revealed that the organisation of activities, teaching styles and the provision of assistance were aspects of the social environment that especially influenced students' opportunities to participate. The ambiguity and complexity of facilitating participation also created dilemmas where the provision of support intended to facilitate participation might threaten another aspect of participation. On the basis of the results, a definition of participation is suggested that incorporates performance and the students' feeling of involvement and belonging, as well as the students' opportunities for decision-making.

Av redovisningen i denna rapport framgår att personer med utvecklingsstörning i Sverige
har en ökad sårbarhet för många sjukdomar jämfört med befolkningen i övrigt.
Forskning om levnadsförhållanden visar samstämmiga resultat inom flertalet livsområden.
Vuxna personer med utvecklingsstörning bor och lever sitt liv i samhället där andra
medborgare bor och lever. Likafullt visar jämförelser med den övriga befolkningen tydliga
skillnader i levnadsförhållanden på i stort sett alla livsområden framför allt när det gäller
arbete, inkomst och socialt umgänge.
Personer med utvecklingsstörning har sällan en traditionell anställning på den öppna
arbetsmarknaden. En del har anställning inom Samhall, men många försörjer sig inte
genom arbete utan har sin främsta inkomst via socialförsäkringssystemet. De har litet
inflytande över sin ekonomi. Majoriteten lever ett begränsat socialt liv och umgås mest
med anhöriga och personal. Få har vänner som de själva har valt.
En ljuspunkt finns. Yngre personer i åldern 21–40 år har inte sämre tandstatus än den
övriga befolkningen.

The primary purpose of this study was to establish whether contrasting teaching methods had an effect on performance accuracy in the recall of graphic symbols. The secondary purpose was to establish whether the iconicity of symbols had an effect on performance accuracy. A direct symbol-teaching method and a contextual symbol-teaching method were investigated using a total of 72 Picture Communication Symbols (PCSs; Johnson, 1985). Fourteen children with physical disabilities and additional learning difficulties took part in the study. Ten participants had little or no functional speech. The results showed that, averaging across all other factors, the direct-teaching method produced better results than the contextual-teaching method and that performance accuracy was greater with transparent symbols. Results also showed a significant interaction between the direct-teaching method and translucent/opaque symbols. Further analysis of the descriptive data suggests that age, rather than educational or language ability, was a significant factor. Implications for augmentative and alternative communication (AAC) practices are discussed.

The primary purpose of this study was to establish whether contrasting teaching methods had an effect on performance accuracy in the recall of graphic symbols. The secondary purpose was to establish whether the iconicity of symbols had an effect on performance accuracy. A direct symbol-teaching method and a contextual symbol-teaching method were investigated using a total of 72 Picture Communication Symbols (PCSs; Johnson, 1985). Fourteen children with physical disabilities and additional learning difficulties took part in the study. Ten participants had little or no functional speech. The results showed that, averaging across all other factors, the direct-teaching method produced better results than the contextual-teaching method and that performance accuracy was greater with transparent symbols. Results also showed a significant interaction between the direct-teaching method and translucent/opaque symbols. Further analysis of the descriptive data suggests that age, rather than educational or language ability, was a significant factor. Implications for augmentative and alternative communication (AAC) practices are discussed.

Sammanfattning
En hög andel barn har någon gång under sin uppväxt i sin familj missbruk/beroende, psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning, våld, allvarlig sjukdom eller skada eller någon som avlider. Ofta är svårigheterna överlappande. Det är ett grundläggande folkhälsoarbete att genom adekvat stöd förebygga de väl dokumenterade riskerna för negativa konsekvenser av en sådan uppväxt, i barnens vardag här och nu och för deras framtid. Ett omfattande utvecklingsarbete har utifrån regeringsuppdragen bedrivits under hela perioden 2011–2020, i nära samarbete med andra nationella och regionala aktörer. Steg har tagits närmare målet att barn inte ska skadas av föräldrars missbruk och beroende och att psykisk ohälsa av familjerelaterade orsaker minskar hos barn och unga. Detta har skett bland annat genom att stödja både hälso- och sjukvård och socialtjänst i att genom ökad kunskap och skapandet av hållbara strukturer tillämpa ett barn-, föräldraskaps- och familjeperspektiv i arbetet med dessa familjer. Stödet har bestått i framtagande och publicering av kunskapssammanfattningar och olika former av webbstöd, spridande av verksamma arbetssätt, stöd till utvecklingsarbeten samt anordnande av konferenser och lärande nätverk. Detta påverkans- och utvecklingsarbete är viktiga insatser för att minska de påverkbara hälsoklyftorna i samhället. Arbetet är också en utmaning som kräver långsiktighet och kontinuerligt stöd för implementering. Fortsatta kontinuerliga insatser behövs för att alla som i sitt arbete möter föräldrar med egna svårigheter uppmärksammar barnens situation och ger dem information, råd och stöd efter behov. Medvetenheten om professionens ansvar att förhålla sig till patienter, brukare och klienter som föräldrar, och till deras barn som anhöriga och rättighetsbärare, behöver öka inom såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten. Barnkonventionen som lag stärker arbetet, men kräver fortsatta insatser för efterlevnad i praktiken. I denna redovisning lyfts därför behovet av att ett fortsatt nationellt stöd inom området behövs. Det stödet omfattar fortsatt arbete med uppföljning, utveckling av ett samordnat familjeorienterat arbetssätt inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården, stödstrukturer för barn i akuta situationer, samlad kompetens och ansvar för barn som föds med skador till följd av exponering av alkohol under fosterlivet samt nationellt samordning inom flera områden, exempelvis i arbetet med våld mot barn. Det är angeläget att den kommande ANDT-strategin från 2021 och framåt fortsatt särskilt lyfter behovet av satsningar på barn och stöd i föräldraskap för att se till barns behov av en trygg uppväxt här och nu samt förebygga missbruk och psykisk ohälsa i nästa generation.

Hur är det att vara anhörigtill en person med demenssjukdom? Vilket stöd ges från sam-hällets sida och överensstämmer det med de verkliga behoven? Hur upplever vårdpersonaloch biståndshandläggare det är att stödja anhöriga? Var finns problemen, och hur ska vigöra för att lösa dem? Det är några av de frågor vi har ställt och försöker ge svar på i dennafokusrapport. Demens beskrivs ofta som de anhörigas sjukdomeftersom de förändringar som följer medsjukdomsutvecklingen starkt påverkar livskvaliteten även för de anhöriga. De anhöriga, somofta själva är äldre, har en avgörande roll när det gäller vården av personer med demens-sjukdom.1Invanda mönster och maktförhållanden förändras i en familj när någon insjuknari demenssjukdom.2Att vårda en närstående är vanligt i åldrarna 75 till 84 år, ungefär likamånga män som kvinnor.3Att vara anhörig till en person med demenssjukdom påverkar hälsa, social situation, eko-nomi, livskvalitet och levnadsvillkor i hög grad.Ett flertal studier visar att anhöriga somvårdar en person med Alzheimersjukdom löper en ökad risk för depression4. Data från stu-dier visade att inflyttningen på särskilt boende kan framflyttas med sex månader om anhö-riga erbjuds stöd och hjälp när den demenssjuka fortfarande bor hemma. Välinformeradeoch kunniga anhöriga är en tillgång för både landsting och kommun. Från den 1 juli 2009 är kommunens skyldighet att ge stöd till anhöriga förtydligad genomen ändring i socialtjänstlagen. Kommunal hälso- och sjukvård och socialtjänst ska er-bjuda ett individuellt anpassat stöd till anhöriga, men också arbeta för att se, respektera ochsamarbeta med anhöriga.6Landstinget har ingen uttalad skyldighet att stödja anhöriga men har i uppdrag att svara förförebyggande hälso- och sjukvård enligt 2 c § Hälso- och sjukvårdslagen. Det innebärbland annat att identifiera personer eller grupper som riskerar att drabbas av ohälsa. Hälso-och sjukvården har en otydlig roll i dagens anhörigstöd. Sedan 2010 finns bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen att närbehov finns ska en gemensam individuell plan upprättas för personer med psykiska funk-tionsnedsättningar. Planeringen ska göras tillsammans med patient och anhöriga.De behov som anhöriga till personer med demenssjukdom har, liknar i stor utsträckning be-hoven som andra anhöriga har, det vill säga där det handlar om andra svåra kroniska sjuk-domar eller psykiska funktionshinder. Nästan oavsett vilka sjukdomstillstånd det handlar om innebär vardagen som anhörig ett stort antal utmaningar där samhället måste erbjudastöd och hjälp. I Socialstyrelsens "Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010"belyses hela vårdkedjan - över huvudmannaskapsgränserna. I riktlinjerna framgår hur deolika aktörerna bör strukturera sitt arbete för att kunna säkra god och jämförbar vård förpersoner med demens. I de nationella riktlinjerna lyfts begreppet personcentrerad omvårdnadfram, det vill sägaatt omhändertagandet av personer med demenssjukdom i möjligaste mån ska individanpas-sas. Flertalet anhöriga anser att personal inom vård och omsorg inte tar tillvara anhörigaskunskap om deras närstående. För att lyckas med det krävs att företrädare från kommuneroch landsting betraktar anhöriga som samarbetspartners. På så sätt ökas självkänslanhos anhöriga och främjar deras självständighet. Det bidrar också till att man inom kommunoch landsting får en korrekt bild av vad som behövs i ett fungerande anhörigstöd.Olika typer av tekniska hjälpmedel kan även vara till stor hjälp för den anhöriga och bevaraden demenssjuke personens oberoende så länge som möjligt. Idag förskrivs sällan hjälpme-del för patientgruppen med demenssjukdom.I denna fokusrapport redovisas en sammanställning av material insamlat från Socialstyrelsen,Länsstyrelsen i Stockholm, "Stiftelsen Äldrecentrum" och "Nationellt kompetenscentrumAnhöriga" samt en ny kartläggning bestående av fokusgruppsintervjuermed anhöriga,distriktssköterskor, biståndshandläggare och personal på minnesmottagningar i länet. Enkartläggning som visar att: -Anhöriga är i behov av mer stöd och avlastning än de i dagsläget erbjuds.- Många anhöriga tycker att det är svårt att veta vem de ska vända sig till för att få hjälp eftersom det finns flera huvudmän. - Det finns brist i kompetens hos personal som vårdar personer med demens.- Företrädare inom såväl kommun som landsting anser att det behövs en tydligare be-skrivning av vem som ansvarar för vad ifråga om personer med demens, samt en önskan om fler och bättre samverkansformer för att förhindra att personer med demens"faller mellan stolarna". - Vårdpersonal och biståndshandläggare uttrycker önskemålet om att det borde finnas en funktion/roll som är huvudansvarig för varje person med demenssjukdom, och somkan följa denna/denne genom hela vårdkedjan. Resultaten som presenteras i denna rapport är en sammanvägning av allt material somnämns ovan, dvs en analys av kartläggningens olika delmoment: litteraturgenomgång ochfokusgruppsintervjuer. FörbättringsområdenInformation och utbildning till anhörigaUtbildningsprogram till anhöriga kan minska stress och risk för såväl fysisk som psykiskohälsa, och öka deras förmåga att hantera beteendemässiga problem. Utbildning kan ges iform av kontinuerlig och strukturerad information om demenssjukdomar, bemötande ochvilket stöd samhället erbjuder till anhöriga. Utbildningen kan ges individuellt eller i grupp.Primärvården och distriktssjuksköterskan har en viktig roll i fråga om anhörigstöd som be-höver förtydligas särskilt med tanke på att strukturerad anhörigutbildning med psykosocialtstöd ännu inte är rutinförfarande.Såväl kommuner som landsting behöver ge tydligare information om hur ansvarsfördel-ningen ser ut på sina respektive webbplatser. Broschyrmaterial behöver också arbetas framför att finnas tillängligt på de platser där anhöriga och närstående vistas. Det finns flera pa-tient- och frivilligorganisationer som gör viktiga insatser för människor med demenssjuk-dom. Ett utvecklat samarbete med patientorganisationer är angeläget eftersom de har storkunskap inom området och arrangerar utbildningar och konferenser.Utveckling av stödformerStöd till anhöriga finns i olika former: avlösning i hemmet, dagverksamhet, tillfälligt bo-ende, nätverk, tekniska hjälpmedel, utbildning, psykosocialt stöd och hemtjänst. Det är vik-tigt att man fortsätter att utveckla stödformer av alla slag – men framförallt att de erbjudstill alla som har behov. När det gäller yngre personer med demenssjukdom behövs det flerplatser inom dagverksamhet.Tydligare ansvarsfördelningFör att demenssjuka och deras anhöriga ska ha en fungerande vardag behövs klarare lokalariktlinjer och tydligare rollfördelning mellan landsting och kommuner. Att det finns flerahuvudmän som ansvarar för patientgruppen är ett stort problem. Vård och omsorgsgivareinom Stockholms läns landsting och kommunerna behöver tillsammans arbeta fram en an-svarsfördelning förtydligad i lokala vårdprogram. Exempelvis bör stödet till anhöriga fin-nas med i uppdraget både för minnesmottagningarna och husläkarverksamheten så attverksamheterna stödjer varandra och vårdkedjan hänger ihop. Samordnande kontaktpersonSamtliga parter i vård- och omsorgsarbetet kring personer med demens och även anhöriga,efterlyser en samordnande kontaktperson som kan fungera som "spindeln i nätet", somskulle kunna sköta kontakterna mellan primärvård/landsting och omsorg/kommun. En mo-dell finns i Kalmar där distriktssjuksköterskan är processansvarig för utredningen. Ävenanhörigstöd ligger under distriktssköterskans ansvar, vilket innebär att hon anordnar utbild-ningsträffar för anhöriga. Innehållet i stödet omfattas av medicinsk information, bemötandeoch andra råd och tips. Vid utbildningsträffarna deltar även kommunens handläggare somger information om hjälpinsatserna och olika boendeformer. Gemensam vård och omsorgsplanering samt årlig uppföljningSedan 2010 finns bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen att närdet finns behov ska en gemensam individuell plan upprättas för personer med psykiskafunktionsnedsättningar. Planeringen ska göras tillsammans med patient och anhöriga för attbehoven av både hälso- och sjukvård och socialtjänst ska tillgodoses. Dokumentet skaockså beskriva de olika insatser och vårdgivarnas ansvar.Hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör minst en gång per år följa upp sjukdomensförlopp och anpassa läkemedel, vård och omsorg. Då är det viktigt att föra ett enskilt sam-tal med den anhörige, dels för att följa upp om de beviljade stödformerna är tillräckliga,dels för att kontrollera om den anhöriga fortfarande har möjlighet och ork att vårda sin de-menssjuka närstående. Huruvida gemensamma individuella planer tas fram och årliga upp-följningar görs enligt ovan är okänt men mycket talar för att det inte sker i tillräckligomfattning.Förbättrad kompetensTrygghet är en viktig faktor i omhändertagandet av personer med demens och deras anhö-riga. Anhöriga önskar mer information, och att vård och omsorg utförs av yrkeskunnig per-sonal i sjukdomens alla skeden – från diagnos till palliativ vård, en period som ofta löperöver 5–7 år.Fortbildning för läkare, distriktssköterskor, arbetsterapeuter, biståndshandläggare, vård-och hemtjänstpersonal och andra är också nödvändigt för att öka förståelsen och kunskapenom det komplexa sjukdomstillstånd som demens är, och hur det drabbar de anhöriga. Ökad kompetens för alla yrkesgrupper som kommer i kontakt med demenssjuka, inomsåväl kommun som landsting, innebär att man kan identifiera risker på ett tidigt stadium.En effekt av detta blir att förhindrar kostsamma åtgärder senare i sjukdomsförloppet samtatt livskvaliteten hos patienterna och deras anhöriga förbättras. Fungerande hemvårdFör många äldre är stödet från en anhörig en förutsättning för att kunna bo kvar i det ordi-nära boendet.8För att anhöriga ska klara av detta krävande och mångfacetterande uppdragmåste det finnas ett utvecklat stöd från såväl landsting som kommun, vilket förutsätter ettfungerande samarbete mellan geriatrik, primärvård och äldreomsorg.9Hemvården bör ut-formas i samarbete med de anhöriga som är "experterna" i fråga om vilka behov närstå-ende i fråga har. För att erbjuda personer med demens och deras anhöriga bättre stöd skulleen utökad satsning på uppsökande verksamhet vara önskvärd, där de olika huvudmännentar ett gemensamt ansvar. Önskvärt är också att det skulle finnas ett fungerande multipro-fessionellt team för att möta behoven. Ett team som är mobilt och kan uppsöka den som ärsjuk, och inte tvärtom. Adekvat stöd och ersättningStödinsatser till anhöriga har en positiv effekt på deras hälsa vilket minskar landstingetskostnader på sikt.10Anhöriga som uttrycker önskan om att vårda närstående med demens-sjukdom behöver genom samhällets försorg få förutsättningar för detta, såväl i fråga omeko- nomi som hjälp med vård- och omsorgsinsatser till den sjuke. Inte minst med tanke påatt lejonparten av anhörigvårdarna själva tillhör gruppen äldre. Olika typer av tekniskahjälpmedel kan vara till stor hjälp för den anhöriga och bevara den demenssjuke personensoberoende så länge som möjligt. Idag förskrivs sällan sådana hjälpmedel för den här grup-pen. KvalitetsindikatorerAntalet nationella indikatorer för vård och omsorg för personer med demenssjukdom är 14stycken. Merparten är så kallade utvecklingsindikatorer - det vill säga indikatorer som inteär möjliga att kontinuerligt följa med de uppföljningssystem som finns i dagsläget.11Ingenindikator tar upp stödet till anhöriga. Det är önskvärt att man i framtiden skapar indikatoreräven för anhörigstöd. Registrering i och användningen av kvalitetsregistret SveDem bordegöras i större sträckning av vårdgivarna än som sker idag. Ekonomiska konsekvenserDe anhöriga svarar för den helt dominerande delen av närståendes omsorg och omvårdnadi eget boende. Att sjukvården ser anhöriga som en samarbetspartner och ger adekvat stöd ärpå sikt kostnadseffektivt för landstingets del. Konsekvenserna av otillräckligt stöd kan ledatill ökade kostnader och vårdkonsumtion för såväl patienter som anhöriga.

Magisteruppsats

Syftet med föreliggande studie var att skaffa fram ett underlag för att från habiliteringens sida
kunna vara ett adekvat stöd till professionella, när det gäller bemötande av föräldrar, särskilt
mammor, med intellektuella begränsningar.
För detta syfte behövde vi kartlägga de professionellas inställning och attityder till föräldrar
med intellektuella begränsningar, men också förmedla den bild som mammorna/föräldrarna
har på det stöd de får. I en kvalitativ studie intervjuades åtta mammor med intellektuella
begränsningar om deras syn på det stöd de får. En enkätstudie ställd till professionella gav
kännedom om olika verksamheters arbetssätt och utbud av stöd till familjer där en eller båda
föräldrarna har intellektuella begräsningar. I resultatdelen speglades informationen från
mammorna mot enkätsvaren.
Samverkansaspekter beaktades särskilt noga. Studien utgick från följande frågor:
Vilka erfarenheter och vilken inställning har de professionella till föräldrar med intellektuella
begränsningar? Hur kan mammornas egna synpunkter på den hjälp de får bidra till förståelse
för familjernas behov? Vilket stöd finns idag, hur skulle det eventuellt behöva förstärkas och
vilken roll kan habiliteringen ha?
De båda undersökningarna gav samstämmiga resultat när det gäller att beskriva
stödinsatsernas omfattning och mångfald. En annan aspekt som belystes från ömse håll var
behovet av utökat tidsutrymme för kontakt. Denna samstämmighet kunde utgöra grund för
fortsatt arbetsallians. Vi konstaterade vidare att det fanns behov av ett kunskapscenter som
kunde bidra till lättillgänglig information för både professionella och familjer. Professionella
uttryckte önskan om att lära mer avseende funktionshinder och dess konsekvenser särskilt i
kombination med föräldraskap. Behov av utökad och rutinmässig samverkan framkom mellan
de instanser som möter föräldrar med intellektuella begränsningar och deras barn. Slutligen
konstaterades en naturlig roll för habiliteringen, framför allt avseende fyra aspekter. Det
gällde förmedling av kunskap om funktionshinder, liksom insatser av preventiv art,
nätverksbyggande och samordnarfunktion.

Ett omfattande arbete har utförts i landets kommuner sedan slutet av 1990-talet för att utveckla stödet till anhöriga. I maj 2009 beslutade riksdagen att kommunerna ska "erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en närstående som har funktionshinder."

Studiens syfte är att kartlägga innehållet i stödet till anhöriga, hur stödet organiseras, planeras, följs upp och utvärderas inom äldre-, funktionshinder- och individ- och familjeområdet samt samverkan mellan kommun, landsting, ideella organisationer och andra aktörer inom området. I kartläggningen ingår även att undersöka hur de olika huvudintressenterna bedömer kvaliteten på stödet till anhöriga.

I undersökningen kartläggs och följs stödet till anhöriga under tre år i åtta kommuner. De studerade kommunerna är Borås, Härjedalen, Hässleholm, Malmö, Skara, Strängnäs, Uppsala och Västervik. I rapporten presenteras resultatet av kartläggningen för år 2010.

Rapporten är ett samarbete mellan FoU Sjuhärad Välfärd, FoU-stöd Regionförbundet Uppsala län, Fokus Kalmar län, FoU i Sörmland, Kommunförbundet Skåne, Malmö stad, Skaraborgs kommunalförbund, FoU Jämt, Nationellt kompetenscentrum anhöriga.

Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta en vägledning till stöd för
tillämpningen av lagstiftningen som rör socialtjänstens arbete med stöd till personer
som vårdar eller stödjer närstående. Som ett led i vägledningsarbetet ger Socialstyrelsen
ut meddelandeblad och broschyrer, tillhandahåller information och publicerar artiklar på
hemsidan "Fokus på anhöriga" samt medverkar vid nationella och regionala konferenser.

Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta en vägledning till stöd för
tillämpningen av lagstiftningen som rör socialtjänstens arbete med stöd till personer
som vårdar eller stödjer närstående. Som ett led i vägledningsarbetet ger Socialstyrelsen
ut meddelandeblad och broschyrer, tillhandahåller information och publicerar artiklar på
hemsidan "Fokus på anhöriga" samt medverkar vid nationella och regionala konferenser.

Kunskapsöversikten bygger på en litteraturgenomgång av internationella och nationella vetenskapliga studier inom området. Den kartlägger de olika typerna av stöd som finns tillgängliga för anhöriga till personer som får vård i livets slutskede och bor hemma. Kunskapsöversikten är viktig ur ett anhörigperspektiv då anhöriga i den typen av situationer är en grupp som ofta ställs inför stora utmaningar – att försöka förlika sig med den förestående förlusten av någon de älskar, samtidigt som de vill se att den sista tiden i livet ska blir så bra som möjligt.

Den 1 juli 2009 infördes en ny bestämmelse i 5 kap. 10 § socialtjänstlagen. Syftet
med lagändringen är att tydliggöra att socialnämnden ska erbjuda stöd för att
underlätta för de personer som vårdar och stödjer närstående. Vidare framhålls
att det ur ett förebyggande perspektiv är angeläget att kommunerna erbjuder olika
stödinsatser. Med stöd menas olika insatser som primärt syftar till att fysiskt,
psykiskt och socialt underlätta för person som vårdar eller stödjer närstående.
Kommunernas anhörigstöd har tidigare främst riktats till anhöriga till äldre
personer. Denna rapport belyser det befintliga stödet och utvecklingsbehoven för
anhöriga till närstående under 65 år i Nacka kommun. Kartläggningen grundar sig
på ett 40-tal intervjuer enskilt eller i grupp med handläggare och strategiska
personer inom kommunen samt hälso- och sjukvårdens verksamheter. Andra
som har intervjuats är anhöriga, gode män, personer vid överförmyndarenheten,
frivilligorganisationer, patient & anhörigorganisationer, kyrkans verksamheter
m.fl. Resultatet visar utifrån det befintliga stödet som erbjuds idag

Meddelandebladet innehåller information om att kommuner bör analysera och ha en aktiv strategi för sitt arbete med anhörigstöd. Detta är ett av flera meddelandeblad kopplade till bestämmelsen om att kommunen ska erbjuda anhörigstöd.

Sedan den 1 juli 2009 ska landets kommuner erbjuda stöd till anhöriga
som vårdar eller stödjer någon som är långvarigt sjuk, äldre eller har
funktionshinder. Karin Lindgren som arbetar på Socialstyrelsens enhet
för funktionshindersfrågor vill med denna artikel uppmärksamma anhö-
riga till yngre personer, en grupp som anhörigstödet i många kommuner
ännu inte har så stor erfarenhet av. Förhoppningsvis kan artikeln vara
till hjälp när det gäller att börja tänka på hur stöd anpassat till denna
målgrupp av anhöriga ska utformas

I den nya handboken om stöd till barn och unga med funktionsnedsättning får du som handläggare och personal svar på frågor om hur stödet kan utformas.

Hur gör du som LSS handläggare när det ser ut som att lag och verklighet inte går ihop? Vad får föräldrar respektive personalen bestämma och vad får den unge själv bestämma i ett boende? Vad har kommunen för ansvar för planering och uppföljning?

Viktigt att tänka förebyggande
I boken får du exempel på olika stöd som kan ges till barn och familjer. Här framhålls vikten av att tänka förebyggande och vilka risker det kan innebära när familjer inte får tillräckligt stöd. Du som handläggare får också information om vad en personkretsbedömning omfattar och hur barn kan bli delaktiga i handläggningsprocessen.

Stöd för att orka med sitt föräldraskap
– Även om inte LSS ska kompensera för bristande föräldraförmåga, kan LSS-insatserna verka förebyggande så att föräldrarna orkar med sitt föräldraskap. Föräldrarna till ett barn som till exempel behöver vändas flera gånger om natten kan både bli uttröttade och tappa tålamodet. Genom att bevilja avlösning på ett sätt som passar föräldrarna ökar förutsättningarna för att de ska orka med situationen och få utrymme även för syskon och egna intressen, säger projektledaren Ylva Branting.

Viktigt stöd i olika åldrar
Du som förestår eller jobbar på ett boende får exempel på vilka behov omvårdnaden är tänkt att tillgodose. Här görs en koppling till barnens utveckling och vad som är viktigt stöd i olika åldrar. I boendet ställs många frågor på sin spets, till exempel hur en bra bostad bör utformas fysiskt och vad av vårdnadshavarens ansvar som kan tas över av personal. Många av dessa frågor är också aktuella i samband med andra stödformer.

Grund i lagstiftning och forskning
Handboken bygger på lagstiftning, förarbeten, konventioner och rättsfall samt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Men vissa delar bygger också på källor från psykologisk och pedagogisk forskning.

I den nya handboken om stöd till barn och unga med funktionsnedsättning får du som handläggare och personal svar på frågor om hur stödet kan utformas.

Hur gör du som LSS handläggare när det ser ut som att lag och verklighet inte går ihop? Vad får föräldrar respektive personalen bestämma och vad får den unge själv bestämma i ett boende? Vad har kommunen för ansvar för planering och uppföljning?

Viktigt att tänka förebyggande
I boken får du exempel på olika stöd som kan ges till barn och familjer. Här framhålls vikten av att tänka förebyggande och vilka risker det kan innebära när familjer inte får tillräckligt stöd. Du som handläggare får också information om vad en personkretsbedömning omfattar och hur barn kan bli delaktiga i handläggningsprocessen.

Stöd för att orka med sitt föräldraskap
– Även om inte LSS ska kompensera för bristande föräldraförmåga, kan LSS-insatserna verka förebyggande så att föräldrarna orkar med sitt föräldraskap. Föräldrarna till ett barn som till exempel behöver vändas flera gånger om natten kan både bli uttröttade och tappa tålamodet. Genom att bevilja avlösning på ett sätt som passar föräldrarna ökar förutsättningarna för att de ska orka med situationen och få utrymme även för syskon och egna intressen, säger projektledaren Ylva Branting.

Viktigt stöd i olika åldrar
Du som förestår eller jobbar på ett boende får exempel på vilka behov omvårdnaden är tänkt att tillgodose. Här görs en koppling till barnens utveckling och vad som är viktigt stöd i olika åldrar. I boendet ställs många frågor på sin spets, till exempel hur en bra bostad bör utformas fysiskt och vad av vårdnadshavarens ansvar som kan tas över av personal. Många av dessa frågor är också aktuella i samband med andra stödformer.

Grund i lagstiftning och forskning
Handboken bygger på lagstiftning, förarbeten, konventioner och rättsfall samt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Men vissa delar bygger också på källor från psykologisk och pedagogisk forskning.

Barn som bevittnar våld mot en förälder som de är beroende av för sitt välbefinnande
utsätts för en form av våld. Barn behöver – i synnerhet under den tidiga barndomen –
föräldrar som prioriterar barnets behov framför sina egna. När barnets ena förälder –
eller någon annan som bor med familjen – slår eller förgriper sig på den andra föräldern
blir barnet känslomässigt övergivet och skyddslöst.
Barn kan bevittna våld mot en primär omsorgsgivare under kortare eller längre
perioder i sitt liv, men ofta innebär det ett liv begränsat av olika typer av makt,
övergrepp och förtryck. Sådana upplevelser medför en ökad risk för att barnet utvecklar
problem såsom posttraumatisk stress, depression, beteendeproblem och problem med
sociala relationer – både inom familjen och med kamrater.
Sedan 2007 är socialtjänstens ansvar, för att barn som bevittnat våld får det stöd och
den hjälp de behöver, förtydligat i Socialtjänstlagen.
Det viktigaste stödet för barn som bevittnat våld mot sin mamma är skydd från fortsatt
utsatthet. Internationellt sett är den vanligaste formen av stöd till barn, utöver sådant
skydd, samtal i grupp. Det finns dock stora skillnader mellan vilka mål programmen är
tänkta att uppnå, vilket medför att utvärderingsstudier använder varierande mått för att
bedöma vad som är ett "lyckat utfall". Detta försvårar i sin tur jämförelser av
utvärderingar av dessa program. I Sverige är den vanligaste typen av insats fortfarande
individuella samtal, även om gruppverksamheter för barn har blivit vanligare de senaste
10 åren. Kunskapen om effekterna av de metoder som utvecklats inom och utom
socialtjänsten för att stödja barn som bevittnat våld mot mamma är fortfarande
begränsad internationellt och i Sverige är den i stort sett obefintlig.
Göteborgs universitet fick 2008 i uppdrag av Socialstyrelsen att utvärdera effekten av
insatser riktade till barn som bevittnat våld mot sin mamma. Syftet med utvärderingen
var att studera förändringar i barns hälsa och välbefinnande efter stödinsatser, med
utgångspunkt i mammors och barns beskrivningar. Detta syfte preciseras i följande
frågeställningar:
1. Hur såg barnens familjesituation ut med avseende på vårdnad, boende och
umgänge och utsatthet för våld, samt barnens hälsa och välbefinnande när
insatsen påbörjades?
2. Förändrades barnens hälsa och välbefinnande från när insatsen påbörjades till
ett år senare som en konsekvens av insatsen, och skiljde sig förändringen åt
mellan olika typer av insatser?
3. Skiljde sig förändringarna åt gällande: barnens ålder och kön, våldsutsatthet eller
problembelastning, mammans socioekonomiska status, omfattningen av insatsen,
eller tiden för insatsen i barnens liv?
4. Hur stor andel av barnen hade problem på klinisk nivå gällande allmän psykisk
ohälsa och trauma före och efter de olika insatserna?
5. Hur nöjda var mammorna och barnen med de insatser de hade fått? Skiljde sig
deras nöjdhet mellan olika insatser?

Våren 2006 kartlades verksamheter i Sverige som arbetar för att få män som
utövar våld att upphöra med sin våldsutövning mot kvinnor och barn, samt
verksamheter som riktar sig till flickor och pojkar som i sin familj upplever
mäns våld mot kvinnor. Med anledning av en nationell utvärdering av
stödinsatser till barn, vilken pågår 2008 till 2011, genomfördes en förnyad
kartläggning sommaren 2010, av verksamheter riktade till barn som upplever
våld. För denna ansvarade docent Maria Eriksson, Sociologiska institutionen,
Uppsala universitet. Forskningsassistent Marta Wycichowska deltog
också i arbetet. Den här rapporten redovisar resultatet av den förnyade kartläggningen
och beskriver förändringar på fältet under perioden 2006 till
2010.
2010 års kartläggning har begränsats till de typer av organisationer som
utifrån 2006 års rapport kan antas vara de mest relevanta när det handlar om
stöd till barn som upplevt våld: kommunala verksamheter, kvinnojourer samt
barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar. Kvinnojourerna respektive
barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar fick en enkät som motsvarar
den som skickades ut 2006. Verksamheter i kommunal regi kartlades genom
en genomgång av kommunernas hemsidor. När det gäller vissa nytillkomna
verksamheter har informationen från hemsidan kompletterats med telefonintervjuer.
För att lokalisera verksamheter har viss information också inhämtats
via Länsstyrelserna, forsknings- och projektfinansiärer (som Allmänna
Arvsfonden) samt genom generella sökningar på internet och personliga
kontakter på fältet.
Kartläggningen visar att stöd till barn som upplevt våld är ett fält som
fortfarande expanderar. Antalet identifierade verksamheter har ökat och i
den länsvisa förteckning över verksamheter som finns i rapportens bilaga 1
återfinns totalt 132 verksamheter (jämfört med 87 år 2006). Det är framförallt
bland kommunerna ökningen kan ses och kartläggningen tyder på att det
idag är minst 147 av landets kommuner som själva erbjuder stöd till barn
som upplevt våld. Kartläggningen visar också att det här är ett fält som konsoliderats,
på så sätt att flera små aktörer (i första hand kommuner) slagit sig
samman och etablerat gemensamma verksamheter. Vidare är det fler verksamheter
erbjuder både individuella insatser och grupper för barn, 46 jämfört
med 26 år 2006. Det går att urskilja några nyheter på fältet, i form av nya
modeller för barngrupper, och för terapi för barn och deras omsorgspersoner.
Nyheterna till trots är dock de övergripande tendenserna i stöd och hjälp till
10
barn som upplevt våld densamma 2010 som de var 2006: den vanligaste
formen av insats riktad direkt till barnen tycks fortfarande vara individuella
samtal, oftast benämnda krissamtal, och det är fortfarande oklart i vilken
grad det finns specialisthjälp för de barn som behöver annan hjälp än individuella
krissamtal eller en pedagogisk barngrupp.
Det har varit möjligt att hitta uppgifter om individuella samtal för barn
från minst 112 verksamheter (jämfört med 67 år 2006). Även denna gång är
det så att det i de flesta fall finns uppgifter om att det här arbetet följer eller
inspirerats av Rädda Barnens arbetsmodell Trappan. Det gäller både kommuner
och frivilligorganisationer. När det gäller grupper för barn har de
också blivit vanligare, jämfört med läget 2006. Uppgifter om grupper för
barn finns från 61 verksamheter (jämfört med 41 år 2006). Fortfarande dominerar
modeller för pedagogiska och jag-stödjande grupper vilka ursprungligen
utarbetats för grupper för barn till föräldrar som missbrukar alkohol.
Det går dock att se en del nyheter på fältet. Internationellt har särskilda program
för barn som upplever mäns våld mot kvinnor har funnits sedan åtminstone
15 år tillbaka. Den stora skillnaden mellan dessa program och de
modeller som ligger till grund för de pedagogiska och jag-stödjande grupperna
i Sverige är att de internationella mycket tydligare sätter fokus på våld
och skydd. Ett av dessa våldsfokuserade program finns nu också översatt till
svenska: ett kanadensiskt grupprogram riktat till förskolebarn respektive
skolbarn. Till programmet hör också en insats till barnens mammor. Ytterligare
en ny våldsfokuserad modell för arbetet i barngrupper är en modell för
terapigrupper för barn hämtad från Alternativ til Vold i Oslo (ATV). Den är
utformad för barn i skolåldern eller äldre och även här är rekommendationen
att arbetet med barnen åtföljs med en parallell insats riktad till mammorna
och om möjligt även till papporna. Vid Alla Kvinnors Hus i Stockholm har
ytterligare en ny typ av grupp utvecklats, som ett komplement till befintliga
gruppinsatser. I ett projekt med medel från Allmänna Arvsfonden har boende
barn erbjudits dramagrupp. Den här typen av grupp har fokus på konsekvenserna
av våldet, snarare än känslomässig bearbetning och våldet "i sig".
Kartläggningen från 2006 visade att skyddade boenden för våldsutsatta
kvinnor och deras barn erbjuder ytterligare interventioner för barn som går
utöver individuella samtal och grupp. Det är både ett miljöterapeutiskt inriktat
arbete och stöd i vardagen så att barnen får en rimlig tillvaro under tiden
på det skyddade boendet. Redan 2006 stod det klart att de frivilliga kvinnojourerna
uppmärksammar barn i allt högre utsträckning. Enligt enkätsvaren
2010 kommer den ökande uppmärksamheten också till uttryck i att kvinnojourerna
satsar mer resurser på barn. Av enkäten framgår att 74 av de 97
svarande jourerna har anställd personal (jämfört med 57 av 70 svarande jourer
2006) och att av dessa har 31 (42 procent) personal med särskilt ansvar
för att arbeta med barn/unga som upplevt våld (jämfört med 6 jourer, 11
procent 2006).
11
När det gäller specialisthjälp till barn som upplevt våld visade 2006 års
enkät till barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar att det varierade avsevärt
från mottagning till mottagning hur man inom barn- och ungdomspsykiatrin
ser på frågan om barn som lever med våld i sin familj. Därigenom
blir barns möjligheter att få kvalificerad hjälp från barn- och ungdomspsykiatrin
väldigt olika beroende på var i landet de bor. Man kunde också notera
att när det gäller barn- och ungdomspsykiatrins särskilda insatser för barn
som upplever mäns våld mot kvinnor framkom att de flesta använde sig av
Rädda Barnens material Trappan. Det är samma material och modell som
används av socialtjänsten och frivilligorganisationerna. Med tanke på att
barn som söker hjälp hos BUP många gånger är barn med behov som socialtjänsten
och frivilligorganisationerna inte anser sig ha kompetens att tillgodose,
var dessa svar något som i sin tur väckte frågan i vilken grad barn- och
ungdomspsykiatrin i landets olika delar reellt möter behoven av en specialkompetens
som går utöver den som finns hos socialtjänst och frivilligorganisationer.
Den bild som förmedlas i 2010 års enkätsvar ligger på många sätt
nära den tidigare enkätens resultat. Sammantaget kan även svaren från 2010
års enkät tolkas som att BUP endast i undantagsfall erbjuder en insats inriktad
på barn som upplever mäns våld mot kvinnor. Det finns dock några nyheter
i enkäten. En av dessa är behandlingsmodellen Traumafokuserad kognitiv
beteendeterapi (TF-CBT), och just när det gäller TF-CBT pågår också
ett utvecklingsarbete på området.
När det gäller de perspektiv som interventionsmodellerna bygger på dominerar
fortfarande ett utvecklingsperspektiv på barn, där barn blir objekt för
vuxnas ansvar, snarare än aktörer med rätt till delaktighet och medbestämmande,
liksom könsblinda perspektiv där individuell avvikelse står i fokus.
Nyheterna på området skulle på sikt kunna bidra till en breddning av perspektiven.
Det är dock ännu för tidigt att dra några säkra slutsatser om en
sådan utveckling.

Sedan drygt fyra år tillbaka finns en bestämmelse i 5 kap. 10 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, om att kommunerna ska erbjuda stöd till personer som vårdar och stödjer närstående. Stödet till anhöriga har under denna tid fått en tydligare struktur och integrerats i kommunernas planer och styrdokument. Utbudet av olika typer av stöd till anhöriga har ökat, och kommunerna har inrättat tjänster, förbättrat informationen om stödet och arbetar med att införa ett anhörigperspektiv i alla verksamheter. Detta är en generell bild av socialtjänstens sätt att tillämpa bestämmelsen i SoL. Inom äldreomsorgen bedömer kommunerna att de tillämpar bestämmelsen i stor utsträckning, men i funktionshindersverksamheten och individ- och familjeomsorgen anger två tredjedelar av kommunerna att de tillämpar bestämmelsen i liten utsträckning. Det finns vissa problem med att tillämpa bestämmelsen. Äldreomsorgen har svårt att hitta anhöriga att hjälpa och relativt många anhöriga tackar nej till hjälp. Det kan betyda att handläggarna inte utreder de anhörigas behov av stöd, men det kan också bero på brister i samarbetet mellan handläggarna, anhörigkonsulenten och verksamheterna när det gäller stöd till anhöriga. Funktionshindersverksamheten framhåller ofta att den fokuserar på brukaren i första hand. De flesta brukare får redan hjälp med stöd av LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993: 387), och därmed även deras anhöriga. Kommunerna har däremot svårt att nå hjälptagare som enbart har socialtjänstinsatser och deras anhöriga. På motsvarande sätt uppger individ- och familjeomsorgen att stödet till anhöriga är integrerat i klientarbetet och att bestämmelsen i SoL inte tillför det arbetet något. Den framhåller missbruksvården, där det finns ett stort utbud av stöd till makar, barn och andra familjemedlemmar. Individ- och familjeomsorgen beskriver däremot stora problem med att nå anhöriga till personer inom socialpsykiatrin. Får anhöriga stöd? I dag är det svårt att veta hur många anhöriga som får stöd eftersom detta bara är andra året som Socialstyrelsen samlar in uppgifter om serviceinsatser. Resultaten hittills pekar att olika former av anhörigstöd är en mycket omfattande verksamhet i kommunerna. Det saknas däremot underlag för att beskriva det stöd som ges till anhö-riga efter prövning enligt 4 kap. 1 § SoL. Med dagens dokumentation går det inte att ta fram dessa uppgifter i den officiella statistiken över social-tjänstens insatser. Det är därför angeläget att kunna beskriva biståndsprövade stödinsatser till anhöriga. Socialstyrelsen arbetar på uppdrag av regeringen med att utveckla socialtjänststatistiken och ta fram en plan för statistiken beträffande kommunernas anhörigstöd, hemsjukvård och insatser som inte är biståndsprövade. Hälso- och sjukvården och anhöriga Många anhöriga har långvarig kontakt med akutsjukvården, specialistsjukvården och inte minst primärvården, och därmed spelar sjukvården en viktig roll för både de sjuka och för deras anhöriga. Hittills har kommunerna dock inte lyckats etablera samarbete med hälso- och sjukvården i någon större utsträckning. Socialtjänstens kontakter och initiativ till samverkan leder sällan till ett systematiskt samarbete kring anhörigstödet. Det grundläggande problemet är att det saknas en struktur och rutiner för samarbetet mellan landstinget och socialtjänsten när det gäller stöd till anhöriga. I framtiden kommer dessutom hemsjukvården att vara ett kommunalt ansvar i hela landet, och därmed finns skäl till att utveckla hemsjukvårdens roll när det gäller stöd till anhöriga. Socialstyrelsens slutsatser Socialstyrelsen kan konstatera att lagstiftningen ännu inte har fått tillräckligt genomslag. Det krävs ytterligare arbete för att föra in ett anhörigperspektiv i socialtjänsten och i hälso- och sjukvården. Socialstyrelsens uppföljning visar att kommunerna behöver ytterligare vägledning i hur de ska tillämpa bestämmelsen i SoL. Kommunerna behöver fortsätta att utveckla formerna för bemötandet av anhöriga, utreda de anhörigas behov av stöd i de olika verksamheterna samt utveckla informationen om det stöd som finns att få och se till att den når fram. Hälso- och sjukvården behöver utveckla formerna för bemötande av anhöriga och att erbjuda dem stöd. Det är viktigt att hälso- och sjuk-vården och socialtjänsten samarbetar för den anhörigas och närstå-endes bästa. För att även inspirera hälso- och sjukvården i dess arbete med stöd till anhöriga kommer Socialstyrelsen att fortsätta att sammanställa exempel på hur sådant arbete har byggts upp runt om i landet. Socialstyrelsen kommer att stödja olika patient-, anhörig-, funktionshinders-, frivillig- och pensionärsorganisationers behov av information genom att ta fram en informationsskrift om bestämmelsen. Socialstyrelsen kommer under 2014 att genomföra olika informationsinsatser för att ge kommunerna ytterligare vägledning när det gäller att införa bestämmelsen om stöd till anhöriga.

Den 1 juli 2009 infördes en ny bestämmelse i 5 kap. 10 § socialtjänstlagen
(2001:453), SoL. Den anger att "socialnämnden ska erbjuda stöd för att underlätta
för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk
eller äldre eller som stödjer en närstående som har funktionshinder". Bestämmelsen
har varit i kraft i två och ett halvt år. Den här rapporten sammanfattar
utvecklingen under 2010 och 2011. Med anhörig avses fortsättningsvis
den som ger vård och stöd och med närstående menas den som
mottar hjälpen.
Socialstyrelsen vägledningsarbete
I enlighet med regeringens förordning har Socialstyrelsen för år 2010 utbetalat
300 miljoner kronor till kommunerna för att underlätta tillämpningen
av den aktuella bestämmelsen.
Socialstyrelsens har under året haft en bred dialog med företrädare för socialtjänsten
för vägledning i arbetet med att utveckla stödet till anhöriga.
Socialstyrelsen har också anordnat seminarier med handläggare för att diskutera
deras roll i tillämpningen av 5 kap. 10 § SoL. Arbetet kommer att
dokumenteras i en vägledningsskrift, som syftar till att underlätta kommunens
arbete med att utveckla strategier och styrdokument för hela socialtjänsten,
som tydliggör vad som förväntas av personal och verksamheter,
när det gäller bemötande och stöd till anhöriga.
Likaså har Socialstyrelsen startat en dialog med patient-, anhörig-, handikapp-,
frivilligorganisationer för att få en bättre bild av deras roll när det
gäller tillämpningen av bestämmelsen. Arbetet har resulterat i en omarbetad
informationsbroschyr som ska gå ut till vård- och omsorgspersonal, organisationer
och allmänheten.
Kännedom om bestämmelsen
Inom socialtjänsten känner allt fler till bestämmelsen, vilket är en positiv
utveckling. Det är mycket svårare att veta i vad mån den är känd bland
kommuninvånarna och i vilken utsträckning informationen når fram till
"personer som vårdar eller stödjer närstående". Socialtjänstens handläggare
har en nyckelroll i att informera om 5 kap. 10 § SoL och dess innebörd.
Det är viktigt att organisationer som företräder anhöriga känner till och
informerar om bestämmelsen bland sina medlemmar. Det är dock inte givet
att anhörig-, patient-, handikapp- eller frivilligorganisationerna känner till
bestämmelsen. Organisationerna efterlyser här en dialog med kommunen.
Inom hälso- och sjukvården känner personalen inte till 5 kap. 10 § SoL i
tillräcklig utsträckning. Hälso- och sjukvårdspersonalens kunskap, eller brist
på kunskap, om bestämmelsen i socialtjänstlagen kan påverka sjukvårdens
intresse för att samverka med socialtjänsten i anhörigfrågor.
8
Tillämpningen av bestämmelsen
Inom äldreomsorgen har arbetet med bestämmelsen gått in i en konsolideringsfas;
man säkrar och förstärker det som uppnåtts i det tidigare arbetet.
Det är en positiv utveckling. Däremot vet Socialstyrelsen inte i vilken utsträckning
biståndshandläggarna inom äldreomsorgen har också beakta anhörigas
behov när de handlägger ärenden som rör den närstående.
Funktionshindersverksamheten har kommit igång med arbetet att utveckla
stödet till anhöriga. Många kommuner har genomfört kartläggningar av
verksamheten, för att få ett underlag för hur stödet till anhöriga ska utvecklas
vidare. På motsvarande sätt är det oklart i vad mån handläggarna har ett
anhörigstödjande förhållningssätt. Dessutom kan funktionshinderverksamhetens
starka brukarperspektiv göra det svårare att samtidigt ta till sig ett
anhörigperspektiv.
Individ- och familjeomsorgen befinner sig i startfasen när det gäller att
forma sitt anhörigstöd. Det betyder inte att man saknar insatser som de kan
erbjuda anhöriga. Individ- och familjeomsorgen ser ofta samarbetet med
anhöriga som en integrerad del i arbetet med brukarna. Utifrån detta måste
man utveckla sitt stöd till anhöriga.
För socialtjänsten som helhet är det fortfarande svårt att få till stånd ett
brett samarbete med hälso- och sjukvården när det gäller stöd till anhöriga.
Konsekvenserna av bestämmelsen
Förutom kommunernas redovisning av hur man arbetat med att tillämpa
socialtjänstlagens bestämmelse, har Socialstyrelsen små möjligheter att beskriva
konsekvenserna av bestämmelsen för enskilda anhöriga och om de
erbjudits och tagit emot stöd från socialtjänsten eller ej. Det skapar stora
svårigheter att få en bild av tillämpningen av bestämmelsen, liksom utvecklingen
av stödet till anhöriga som vårdar och stödjer närstående överhuvudtaget.
Socialstyrelsen saknar underlag för att redovisa hur vanligt det är att
enskilda får behovsprövade insatser, eller serviceinsatser till stöd.
Socialstyrelsens slutsatser och förslag
• Kommunerna behöver ta fram mål för stödet till anhöriga enligt 5 kap.
10 § SoL och tydliggöra vad som förväntas av socialtjänstens personal
beträffande bemötande och stöd till anhöriga. Det underlättar även samarbetet
med hälso- och sjukvården, med patient-, anhörig-, handikapp-,
frivilligorganisationer och med kommuninvånarna.
• Det finns behov av ett utvecklingsarbete inom socialtjänstens samtliga
verksamheter så att personalen kan omsätta ett anhörigperspektiv i sitt
arbete. Särskilt viktigt är att diskutera vilken delaktighet och därmed
vilket inflytande man erbjuder anhöriga.
• Socialtjänsten har ofta kontakt med anhöriga i samband med handläggningen
av den enskildes ansökan om hjälp. Här är det viktigt att man
samtidigt uppmärksammar också anhörigas behov av stöd.
9
• Många anhöriga har långvarig kontakt med landstingets hälso- och sjukvård.
Det är därför angeläget att utveckla samarbetet mellan landstinget
och kommunen beträffande stöd till anhöriga. Särskilt samverkan mellan
socialtjänsten och primärvården behöver utvecklas.
• Kommunerna har mycket att vinna på att förbättra dialogen med patient-
, anhörig-, handikapp- och frivilligorganisationerna, informera om den
aktuella bestämmelsen och om dess innebörd för organisationernas medlemmar.

• För att kunna vidareutveckla stödet till anhöriga inom socialtjänstens
olika verksamheter, är det viktigt att kunna följa resultatet av arbetet.
Kommunernas dokumentation och system för verksamhetsuppföljning
måste därför också innefatta 5 kap. 10 § SoL.
• Socialstyrelsen kommer att i sitt vägledningsarbete ha fokus på att stödja
utvecklingen inom funktionshindersverksamheten och individ- och familjeomsorgen.
Vägledningsarbetet kommer också att vidgas till att omfatta
hälso- och sjukvården i stödet till anhöriga. Socialstyrelsen kommer
samla in mängduppgifter av serviceinsatser till stöd för anhöriga, i
en kommunenkät 2012.

BACKGROUND:
Computers have been used for a number of years in neuropsychological assessment to facilitate the scoring, interpretation, and administration of a variety of commonly used tests. There has been recent interest in applying computerized technology to pediatric neuropsychological assessment, which poses unique demands based on the need to interpret performance relative to the child's developmental level.
FINDINGS:
However, pediatric neuropsychologists have tended to implement computers in the scoring, but not administration, of tests. This trend is changing based on the work of experimental neuropsychologists who frequently combine data obtained from test batteries with lesion or neuroimaging data allowing descriptions of brain-behavior relations to be made with increasing confidence. One such battery is the Cambridge Neuropsychological Testing Automated Battery (CANTAB), and current studies in which the CANTAB has been used to measure executive functions in children are reviewed.
CONCLUSIONS:
Computerized batteries of this type can record aspects of performance that are difficult for psychometrists to achieve, and these may reflect activity in developing neural networks with more sensitivity than can be achieved with traditional tests. However, before computerized test administration becomes a routine part of pediatric neuropsychological assessment, several obstacles must be overcome. Despite these limitations, it is concluded that computerized assessment can improve the field by facilitating the collection of normative and clinical data.

Att berätta för ditt barn om autism Att berätta för ditt barn om autismdiagnosen kan kännas skrämmande. Är det bra för barnet att veta? Hur berättar man det? Bör man informera andra? Boken Att berätta för ditt barn om autism ger dig råd, tips, exempel och material för att kunna ha bra samtal om ditt barns autism.

Abstract [en]

Longitudinal studies of caregiver burden when caring for persons with dementia living at home are sparse. The aim of the study was to identify factors associated with caregiver burden and predicting increased burden related to caregivers, persons with dementia and formal care. Data were collected through interviews with 1223 caregivers in eight European countries. Bivariate and multivariate regression analyses were performed. Factors associated with caregiver burden included extensive informal care provision, decreased well-being and reduced quality of life for the caregiver and reduced cognition, decreased quality of life, severe neuropsychiatric symptoms and depression in the person with dementia and caregivers' negative experience of quality of care. Factors predicting an increased burden were diminished caregiver well-being, severe neuropsychiatric symptoms of the person with dementia and caregivers' negative perception of quality of care. The knowledge gained in this study may be useful in developing more adequate service systems and interventions to improve dementia care.

PurposeTo investigate a model of language development for nonverbal preschool-age children learning to communicate with augmentative or alternative communication.

MethodNinety-three preschool children with intellectual disabilities were assessed at Time 1, and 82 of these children were assessed 1 year later, at Time 2. The outcome variable was the number of different words the children produced (with speech, sign, or speech-generating devices). Children's intrinsic predictor for language was modeled as a latent variable consisting of cognitive development, comprehension, play, and nonverbal communication complexity. Adult input at school and home, and amount of augmentative or alternative communication instruction, were proposed mediators of vocabulary acquisition.

ResultsA confirmatory factor analysis revealed that measures converged as a coherent construct, and a structural equation model indicated that the intrinsic child predictor construct predicted different words children produced. The amount of input received at home, but not at school, was a significant mediator.

ConclusionsThe hypothesized model accurately reflects a latent construct of Intrinsic Symbolic Factor (ISF). Children who evidenced higher initial levels of ISF and more adult input at home produced more words 1 year later. The findings support the need to assess multiple child variables and suggest interventions directed to the indicators of ISF and input.

Research exhibits a robust relation between child hurricane exposure, parent distress, and child posttraumatic stress disorder (PTSD). This study explored parenting practices that could further explicate this association. Participants were 381 mothers and their children exposed to Hurricane Katrina. It was hypothesized that 3–7 months (T1) and 14–17 months (T2) post-Katrina: (a) hurricane exposure would predict child PTSD symptoms after controlling for history of violence exposure and (b) hurricane exposure would predict parent distress and negative parenting practices, which, in turn, would predict increased child PTSD symptoms. Hypotheses were partially supported. Hurricane exposure directly predicted child PTSD at T1 and indirectly at T2. Additionally, several significant paths emerged from hurricane exposure to parent distress and parenting practices, which were predictive of child PTSD.

This study examined potential discriminators of groups of older adults showing different patterns of stability or change in loneliness over 5 years: those who became lonely, overcame loneliness, were persistently lonely, and were persistently not lonely. Discriminant function analysis results showed that the persistently lonely, compared with the persistently not lonely, were more often living alone, widowed, and experiencing poorer health and perceived control. Moreover, changes in living arrangements and perceived control predicted loneliness change. In conclusion, perceiving that one is able to meet social needs is a predictor of loneliness and loneliness change and appears to be more important than people's friendships. Because the predictors were better able to predict entry into loneliness, results point to the promise of prevention approaches to loneliness interventions.

To prepare the care system for a rising population of older people it is important to understand what factors predict the use of care. This paper reports a study of transitions in use of informal and professional care using Andersen-Newman models of the predictive predisposing, enabling and need factors. It draws on Longitudinal Ageing Study Amsterdam data on care use and contextual factors. Data were collected at 3-yearly intervals from a random sex- and age-stratified population-based sample of adults aged 55-85. In summary, findings for those who initially did not receive care were that almost one-third received some kind 3 years later, most provided by informal carers. Need factors were important predictors of most transitions, and predisposing and enabling factors, such as age, partner status and income also played a role. On the relationship between informal and professional care, evidence was found for both 'compensatory processes (informal substitutes for professional care) and 'bridging processes' (informal care facilitates professional care). In view of the increasing discrepancy between the demand for professional care and supply, the significant impact of predisposing and enabling factors offers opportunities for intervention.

Aims: This article is a report on a study of the multidimensional predictors of caregiver burden in caregivers of individuals with dementia using nationally representative data. Background: Caregiver burden affects the health of both caregivers and their care‐recipients. Although previous studies identified various predictors of caregiver burden, these predictors have not been confirmed in nationally representative population. Methods: Data for this secondary analysis was provided by the National Alliance for Caregiving, American Association of Retired Persons. The data were collected through a telephone survey of randomly selected adults in seven states in 2003 (weight adjusted n = 302). Descriptive statistics, inter‐correlation analysis and a hierarchical multiple regression analysis were performed. Results/findings. Disease‐related factors were the most significant predictors, explaining 16% of caregiver burden; these were followed by caregiver socio‐demographical factors and caregiving‐related factors (F = 21·28, P < 0·01). Significant individual predictors were impairment of activities of daily living or instrumental activities of daily living, the number of hours of caregiving, use of coping strategies, co‐residence, spousal status and caregiver gender (P < 0·05). Conclusion. Impaired function in care‐recipients predicts caregiver burden, and also interacts with demographical‐ and caregiving‐related factors. Thus, it will be beneficial to both care‐recipients and caregivers to target nursing interventions and community services to improve the functional abilities of individuals with dementia.

OBJECTIVE: This study was to designed to examine the feasibility and preliminary outcomes of CARE: Caring About Relationships and Emotions, a 10-week, home-based, intervention to support married couples affected by dementia. METHODS: Fifteen older couples participated in a single group repeated measures feasibility study. Weekly, video-recorded conversations over 10 weeks were used to rate communication using the Verbal/Nonverbal Interaction Scale for caregivers and care receivers. RESULTS: Accounting for mental status of care recipients, the ratio of social to unsocial communication showed a significant improvement across sessions-an average of 4.46 points per session [β = 4.46, t(10) = 1.96, p = .039]. Spouse caregiver (CG) communication showed a significant decrease in the number of disabling communications with approximately .65 decreased comments per session [β = 0.654, t(11) = -2.61, p = .024]. CONCLUSIONS: At home dyadic, relationship-focused psychoeducational intervention to improve communication in spouses affected by dementia has the potential to improve communication outcomes. Creative ways of working with couples are needed to help them sustain their relationships and maintain their health.

OBJECTIVES:
The purposes of this investigation were to determine the frequencies of and associations between different neurodevelopmental disorders and to study the potential lasting effects of alcohol on children adopted from eastern Europe.
METHODS:
In a population-based, prospective, observational, multidisciplinary, cross-sectional, cohort study of 71 children adopted from eastern Europe, children were assessed 5 years after adoption, from pediatric, neuropsychological, and ophthalmologic perspectives.
RESULTS:
Fetal alcohol spectrum disorders, that is, fetal alcohol syndrome (FAS), partial FAS, and alcohol-related neurodevelopmental disorders, were identified for 52% of children; FAS was found for 30%, partial FAS for 14%, and alcohol-related neurodevelopmental disorders for 9%. Alcohol-related birth defects were found for 11% of children, all of whom also were diagnosed as having FAS. Mental retardation or significant cognitive impairment was found for 23% of children, autism for 9%, attention-deficit/hyperactivity disorder for 51%, and developmental coordination disorder for 34%.
CONCLUSIONS:
Fetal alcohol spectrum disorders and neurodevelopmental disorders were common in this long-term follow-up study of children adopted from orphanages in eastern Europe. Maternal alcohol consumption during pregnancy has long-lasting adverse effects, causing structural, behavioral, and cognitive damage despite a radically improved environment.

The PSI addresses the early identification and assessment needs recognized by the Report of the Surgeon General's Conference on Children's Mental Health (January 2001). It is well-suited for use in primary health care and pediatric practices, as well as in other settings and programs that serve at-risk children and families or provide early childhood educational and developmental experiences. The PSI is designed for the early identification of parenting and family characteristics that fail to promote normal development and functioning in children, children with behavioral and emotional problems, and parents who are at risk for dysfunctional parenting. It can be used with parents of children as young as one month.

The PSI was developed on the theory that the total stress a parent experiences is a function of certain salient child characteristics, parent characteristics, and situations that are directly related to the role of being a parent. The PSI identifies dysfunctional parenting and predicts the potential for parental behavior problems and child adjustment difficulties within the family system. Although its primary focus is on the preschool child, the PSI can be used with parents whose children are 12 years of age or younger.

The PSI consists of 120 items and takes less than 30 minutes for the parent to complete. It yields a Total Stress Score, plus scale scores for both Child and Parent Characteristics, which pinpoint sources of stress within the family.

The child characteristics are measured in six subscales: Distractibility/Hyperactivity, Adaptability, Reinforces Parent, Demandingness, Mood, and Acceptability. The parent personality and situational variables component consists of seven subscales: Competence, Isolation, Attachment, Health, Role Restriction, Depression, and Spouse. The PSI is particularly helpful in:

Early identification of dysfunctional parent-child systems.
Prevention programs aimed at reducing stress.
Intervention and treatment planning in high-stress areas.
Family functioning and parenting skills.
Assessment of child-abuse risk.
Forensic evaluation for child custody.
Validated With Diverse Populations
The PSI has been empirically validated to predict observed parenting behavior and children's current and future behavioral and emotional adjustment, not only in a variety of U.S. populations but in a variety of international populations. The transcultural research has involved populations as diverse as Chinese, Portuguese, French Canadian, Italian, and Korean. These studies demonstrated comparable statistical characteristics to those reported in the PSI Manual, suggesting that the PSI is a robust diagnostic measure that maintains its validity with diverse non-English-speaking cultures. This ability to effectively survive translation and demonstrate its usefulness as a diagnostic tool with non-English-speaking populations suggests that it is likely to maintain its validity with a variety of different U.S. populations.

Components
The Manual has 118 pages of information, including reference group profiles and case illustrations, Hispanic norms, and expanded norms by age. A 5th-grade reading level is required.

The PSI consists of a 120-item test booklet with an optional 19-item Life Stress scale and an all-in-one self-scoring answer sheet/profile form. It yields 17 scores, including seven Child Domain scores, eight Parent Domain scores, and a Total Stress score, plus the optional Life Stress score.

The PSI Short Form is a direct derivative of the full-length test and consists of a 36-item self-scoring questionnaire/profile. It yields a Total Stress score from three scales: Parental Distress, Parent-Child Dysfunctional Interaction, and Difficult Child.

OBJECTIVE: Family caregivers have been given increasing importance in palliative
home care and face a great responsibility as caregivers for patients suffering
from incurable illness. Preparedness for caregiving has been found to moderate
negative effects and promote well-being in family caregivers. The aim of our
study was to explore family caregivers' own experiences of preparing for
caregiving in specialized palliative home care.
METHOD: An interpretive descriptive design was chosen. A strategic sampling
method was applied with a focus on participants who rated their preparedness as
high and low using a structured instrument. Qualitative interviews were completed
with 12 family caregivers. They were analyzed using a constant-comparative
technique.
RESULTS: Family caregivers described their experience of preparing for caregiving
as an ongoing process, rather than something done in advance. The process was
illustrated through three subprocesses: "awaring" (realizing the seriousness of
the situation), "adjusting" (managing a challenging situation), and
"anticipating" (planning for the inevitable loss).
SIGNIFICANCE OF RESULTS: Knowledge about the process of preparedness for
caregiving and its subprocesses could be valuable to healthcare professionals,
given the positive effects shown by preparedness in this context. Being able to
recognize the different subprocesses of preparedness for caregiving could provide
healthcare professionals with opportunities to support family caregivers in
managing them. Preparedness for caregiving should be seen as a process to be
supported and promoted continuously in palliative home care, not just at
enrollment.

Preschool children are among the most vulnerable populations to adversity. This study described the effects of 4 weeks of daily exposure to rocket attacks on children living on Israel's southern border. Participants enrolled in this study were 122 preschool children (50% boys) between the ages 3 and 6 years from 10 kindergartens. We assessed mothers' report of children's symptoms according to the DSM-IV and alternative criteria resembling the DSM-5 criteria for posttraumatic stress disorder (PTSD), general adaptation, traumatic exposure, and stressful life events 3 months after the war. The prevalence of PTSD was lower when the diagnosis was derived from the DSM-IV (4%) than from the DSM-5 criteria (14%). Mothers of children with 4 or more stressful life events reported more functional impairment in social, occupational, and other important areas of functioning compared to children with 0 or 1 stressful life event. Children with more severe exposure showed more severe symptoms and mothers had more concerns about the child's functioning (η(p)(2) = .09-.25). Stressful life events and exposure to traumatic experiences accounted for 32% of the variance in PTSD and 19% of the variance in the adaptation scale. Results were explored in terms of risk and resilience factors.

The aim of this study was to discover and describe parents', pre‐school teachers', and other professionals' experiences of cooperation regarding children in need of special support. It is a topic that arouses many different feelings and experiences. This study has a qualitative procedure with a phenomenological approach. The data collection in this study consists of interviews from 20 participants. It becomes apparent that pre‐school teachers lack training in cooperation, as well as that further education has not been available to any mentionable extent. In this study it becomes clear that there is a large difference between various pre‐schools regarding knowledge and motivation to provide the extra support that many children need. This study also shows that accessibility to and information from other professionals to parents is basic for them to feel safety and support. Different aspects of cooperation are highlighted and discussed.

OBJECTIVE: The objective of this study was to determine the effects of counseling and support on the physical health of caregivers of spouses of people with Alzheimer disease. METHODS: A randomized controlled trial, conducted between 1987 and 2006 at an outpatient research clinic in the New York City metropolitan area compared outcomes of psychosocial intervention to usual care. Structured questionnaires were administered at baseline and regular follow-ups. A referred volunteer sample of 406 spouse caregivers of community dwelling patients with Alzheimer disease enrolled over a 9.5-year period. Enhanced counseling and support consisted of six sessions of individual and family counseling, support group participation, and continuous availability of ad-hoc telephone counseling. Indicators of physical health included self-rated health (SRH) of caregivers and the number of reported illnesses. RESULTS: Controlling for baseline SRH (mean: 7.24), intervention group caregivers had significantly better SRH than control group caregivers based upon model predicted mean scores four months after baseline (6.87 versus 7.21), and this significant difference was maintained for two years (6.70 versus 7.01). The effect of the intervention on SRH remained significant after controlling for the effects of patient death, nursing home placement, caregiver depressive symptoms and social support satisfaction. Similar benefits of intervention were found for number of illnesses. CONCLUSION: Counseling and support preserved SRH in vulnerable caregivers. Enhancing caregivers' social support, fostering more benign appraisals of stressors, and reducing depressive symptoms may yield indirect health benefits. Psychosocial intervention studies with biological measures of physical health outcomes are warranted.

This study evaluated the effectiveness of a brief, 2 min pre-session stimulus preference assessment in predicting the levels of responding of four students with profound multiple disabilities during a 5-minute experimental session immediately following the assessment. During the pre-session assessment, students were presented with four stimuli selected from a pool of stimuli identified as either preferred (2 stimuli) or neutral (2 stimuli) from a previous preference assessment. The duration of the student's target behavior (smiling or laughing) was recorded. The stimulus with the longest duration was considered "preferred" and the stimulus with the shortest duration was considered "neutral." An alternating treatments design (ATD) was then used to evaluated the prediction of student responding based on the pre-session assessment immediately prior to an experimental session. Either the preferred, neutral, or both stimuli were presented within the context of a social interaction and the duration of the student's target behavior (smiling or laughing) was recorded. Teacher behavior, time of day, position of the child, materials, and activities, were controlled. Results indicate that the 2 min pre-session assessment had predictive value, that is, there were higher levels of student responding during the condition when the preferred stimulus was used than when the neutral stimulus was used across all four students. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)

Abstract
AIM:
To examine prevalence rates of child physical abuse perpetrated by a parent/caretaker, abuse characteristics and the extent of disclosures.
METHODS:
A population-based survey was carried out in 2008 amongst all the pupils in three different grades (n = 8494) in schools in Södermanland County, Sweden. The pupils were asked about their exposure to violence and their experiences of parental intimate-partner violence. Data were analysed with bi- and multivariate models and a comparison between means of accumulating risk factors between three groups were performed.
RESULTS:
A total of 15.2% of the children reported that they had been hit. There were strong associations between abuse and risk factors and there was a dose-response relationship between risks and reported abuse. It was shown that children who reported parental intimate-partner violence were at a considerably higher risk for abuse than other children and that only 7% of the children exposed to violence had disclosed this to authorities.
CONCLUSION:
Even though child abuse in Sweden has decreased markedly during the last 40 years, violence against children is still a considerable problem. It is a challenge to develop methods of assessment and interventions that will ensure that the violence and its underlying causes are directly addressed.

Abstract
AIM:
To examine prevalence rates of child physical abuse perpetrated by a parent/caretaker, abuse characteristics and the extent of disclosures.
METHODS:
A population-based survey was carried out in 2008 amongst all the pupils in three different grades (n = 8494) in schools in Södermanland County, Sweden. The pupils were asked about their exposure to violence and their experiences of parental intimate-partner violence. Data were analysed with bi- and multivariate models and a comparison between means of accumulating risk factors between three groups were performed.
RESULTS:
A total of 15.2% of the children reported that they had been hit. There were strong associations between abuse and risk factors and there was a dose-response relationship between risks and reported abuse. It was shown that children who reported parental intimate-partner violence were at a considerably higher risk for abuse than other children and that only 7% of the children exposed to violence had disclosed this to authorities.
CONCLUSION:
Even though child abuse in Sweden has decreased markedly during the last 40 years, violence against children is still a considerable problem. It is a challenge to develop methods of assessment and interventions that will ensure that the violence and its underlying causes are directly addressed.

Abstract
AIM:
To examine prevalence rates of child physical abuse perpetrated by a parent/caretaker, abuse characteristics and the extent of disclosures.
METHODS:
A population-based survey was carried out in 2008 amongst all the pupils in three different grades (n = 8494) in schools in Södermanland County, Sweden. The pupils were asked about their exposure to violence and their experiences of parental intimate-partner violence. Data were analysed with bi- and multivariate models and a comparison between means of accumulating risk factors between three groups were performed.
RESULTS:
A total of 15.2% of the children reported that they had been hit. There were strong associations between abuse and risk factors and there was a dose-response relationship between risks and reported abuse. It was shown that children who reported parental intimate-partner violence were at a considerably higher risk for abuse than other children and that only 7% of the children exposed to violence had disclosed this to authorities.
CONCLUSION:
Even though child abuse in Sweden has decreased markedly during the last 40 years, violence against children is still a considerable problem. It is a challenge to develop methods of assessment and interventions that will ensure that the violence and its underlying causes are directly addressed.

Researching the epidemiology and estimating the prevalence of fetal alcohol syndrome (FAS) and other fetal alcohol spectrum disorders (FASD) for mainstream populations anywhere in the world has presented a challenge to researchers. Three major approaches have been used in the past: surveillance and record review systems, clinic-based studies, and active case ascertainment methods. The literature on each of these methods is reviewed citing the strengths, weaknesses, prevalence results, and other practical considerations for each method. Previous conclusions about the prevalence of FAS and total FASD in the United States (US) population are summarized. Active approaches which provide clinical outreach, recruitment, and diagnostic services in specific populations have been demonstrated to produce the highest prevalence estimates. We then describe and review studies utilizing in-school screening and diagnosis, a special type of active case ascertainment. Selected results from a number of in-school studies in South Africa, Italy, and the US are highlighted. The particular focus of the review is on the nature of the data produced from in-school methods and the specific prevalence rates of FAS and total FASD which have emanated from them. We conclude that FAS and other FASD are more prevalent in school populations, and therefore the general population, than previously estimated. We believe that the prevalence of FAS in typical, mixed-racial, and mixed-socioeconomic populations of the US is at least 2 to 7 per 1,000. Regarding all levels of FASD, we estimate that the current prevalence of FASD in populations of younger school children may be as high as 2-5% in the US and some Western European countries.

The primary aim is to estimate the prevalence of Swedish adolescents who perceive their parent(s) to have alcohol problems. Additional research questions pertain to the prevalence of adolescents who think someone close to them drinks too much alcohol and if this has hurt them or caused them problems.
A cross-sectional design was employed using a web-based survey targeted to 1000 Swedish 16-19-year-olds randomly selected from a web panel. The questionnaire included the CAST-6 scale, used to assess whether or not participants perceived their parents' alcohol consumption as problematic, and questions relating to whether or not they think someone close to them drinks too much and if this has caused them problems. Data was weighted using a post-stratification procedure.
The proportion of adolescents classified as having parents with alcohol problems was 20.1%. Further, 44.0% reported that they think someone close to them drinks too much alcohol and 9.6% that this has hurt them or caused them problems.
These results indicate that the problem is widespread. Our findings are similar to previous research where a more indirect methodology has been adopted, using either psychiatric interviews or self-reported alcohol consumption of adults, to estimate the magnitude of the problem.

Background

There is a paucity of research on predictors for drinking during pregnancy among women in Sweden and reported prevalence rates differ considerably between studies conducted at different antenatal care centres. Since this knowledge is relevant for preventive work the aim of this study was to investigate these issues using a multicenter approach.

Methods

The study was conducted at 30 antenatal care centers across Sweden from November 2009 to December 2010. All women in pregnancy week 18 or more with a scheduled visit were asked to participate in the study. The questionnaire included questions on sociodemographic data, alcohol consumption prior to and during the pregnancy, tobacco use before and during pregnancy, and social support.

Results

Questionnaires from 1594 women were included in the study. A majority, 84%, of the women reported alcohol consumption the year prior to pregnancy; about 14% were categorized as having hazardous consumption, here defined as a weekly consumption of > 9 standard drinks containing 12 grams of pure alcohol or drinking more than 4 standard drinks at the same occasion. Approximately 6% of the women consumed alcohol at least once after pregnancy recognition, of which 92% never drank more than 1 standard drink at a time. Of the women who were hazardous drinkers before pregnancy, 19% reduced their alcohol consumption when planning their pregnancy compared with 33% of the women with moderate alcohol consumption prior to pregnancy. Factors predicting alcohol consumption during pregnancy were older age, living in a large city, using tobacco during pregnancy, lower score for social support, stronger alcohol habit before pregnancy and higher score for social drinking motives.

Conclusions

The prevalence of drinking during pregnancy is relatively low in Sweden. However, 84% of the women report drinking in the year preceding pregnancy and most of these women continue to drink until pregnancy recognition, which means that they might have consumed alcohol in early pregnancy. Six factors were found to predict alcohol consumption during pregnancy. These factors should be addressed in the work to prevent alcohol-exposed pregnancies.

BACKGROUND:
Postnatal depression refers to a non-psychotic depressive episode that begins in or extends into the postpartum period. The aims of this study were to examine the prevalence of depressive symptoms in a pregnant and later postnatal population, to determine the natural course of these symptoms and whether there is an association between antenatal and postnatal depressive symptomatology.
METHODS:
A longitudinal study with a total population of 1,558 consecutively registered pregnant women in the southeast region of Sweden. Presence of depressive symptoms was measured with the Edinburgh Postnatal Depression Scale on four occasions namely in gestational week 35-36, in the maternity ward, 6-8 weeks and 6 months postpartum.
RESULTS:
The prevalence of depressive symptoms during late pregnancy was 17%; in the maternity ward 18%; 6-8 weeks postnatally 13%; and 6 months postnatally, 13%. A correlation between antenatal and postnatal depressive symptoms was found (r=0.50, p<0.0001).
CONCLUSION:
Detection of women at risk for developing postnatal depressive symptoms can be done during late pregnancy. Antenatal care clinics constitute a natural and useful environment for recognition of women with depressive symptoms.

AIMS AND METHOD

To provide multiple estimates of the numbers of Australian and Victorian families and children living in families where a parent has had a mental illness. We used the Australian Bureau of Statistics Victorian Mental Health Branch service usage and data collected from 701 community participants to triangulate prevalence information.

RESULTS

According to population estimates, 23.3% of all children in Australia have a parent with a non-substance mental illness, 20.4% of mental health service users have dependent children and 14.4% of the community study participants report having at least one parent with a mental illness.

CLINICAL IMPLICATIONS

The multiple prevalence estimates of the numbers of children in families with parental mental illness provide fundamental information for psychiatric policy, planning and programming.

BACKGROUND:
About 13 million people are classified as refugees worldwide, and many more former refugees have been granted citizenship in their new countries. However, the prevalence of post-traumatic stress disorder, major depression, or psychotic illnesses in these individuals is not known. We did a systematic review of surveys about these disorders in general refugee populations in western countries.

METHODS:
We searched for psychiatric surveys that were based on interviews of unselected refugee populations and that included current diagnoses of post-traumatic stress disorder, major depression, psychotic illnesses, or generalised anxiety disorder. We did computer-assisted searches, scanned reference lists, searched journals, and corresponded with authors to determine prevalence rates of these mental disorders and to explore potential sources of heterogeneity, such as diagnostic criteria, sampling methods, and other characteristics.

FINDINGS:
20 eligible surveys provided results for 6743 adult refugees from seven countries, with substantial variation in assessment and sampling methods. In the larger studies, 9% (99% CI 8-10%) were diagnosed with post-traumatic stress disorder and 5% (4-6%) with major depression, with evidence of much psychiatric comorbidity. Five surveys of 260 refugee children from three countries yielded a prevalence of 11% (7-17%) for post-traumatic stress disorder. Larger and more rigorous surveys reported lower prevalence rates than did studies with less optimum designs, but heterogeneity persisted even in findings from the larger studies.

INTERPRETATION:
Refugees resettled in western countries could be about ten times more likely to have post-traumatic stress disorder than age-matched general populations in those countries. Worldwide, tens of thousands of refugees and former refugees resettled in western countries probably have post-traumatic stress disorder.

The authors present finding from their study of a placement prevention program designed to facilitate addiction treatment for substance-abusing mothers and other primary caregivers reported for child maltreatment. Relationships between involvement in the program, the status of addiction treatment, and the variety of outcomes for caregivers and their children were tested. Findings indicate that nearly half of the participants were able to complete addiction treatment and achieve sobriety. Those who used the program's child day care component were three times more likely to complete treatment. Implications for confronting the problem of substance-abusing caregivers in the child welfare system are drawn.

The authors present finding from their study of a placement prevention program designed to facilitate addiction treatment for substance-abusing mothers and other primary caregivers reported for child maltreatment. Relationships between involvement in the program, the status of addiction treatment, and the variety of outcomes for caregivers and their children were tested. Findings indicate that nearly half of the participants were able to complete addiction treatment and achieve sobriety. Those who used the program's child day care component were three times more likely to complete treatment. Implications for confronting the problem of substance-abusing caregivers in the child welfare system are drawn.

This report builds on a highly valued predecessor, the 1994 Institute of Medicine (IOM) report entitled Reducing Risks for Mental Disorders: Frontiers for Preventive Intervention Research. That report provided the basis for understanding prevention science, elucidating its then-existing research base, and contemplating where it should go in the future. This report documents that an increasing number of mental, emotional, and behavioral problems in young people are in fact preventable. The proverbial ounce of prevention will indeed be worth a pound of cure: effectively applying the evidence-based prevention interventions at hand could potentially save billions of dollars in associated costs by avoiding or tempering these disorders in many individuals. Furthermore, devoting significantly greater resources to research on even more effective prevention and promotion efforts, and then reliably implementing the findings of such research, could substantially diminish the human and economic toll.

Mental health and substance use disorders among children, youth, and young adults are major threats to the health and well-being of younger populations which often carryover into adulthood. The costs of treatment for mental health and addictive disorders, which create an enormous burden on the affected individuals, their families, and society, have stimulated increasing interest in prevention practices that can impede the onset or reduce the severity of the disorders.

Prevention practices have emerged in a variety of settings, including programs for selected at-risk populations (such as children and youth in the child welfare system), school-based interventions, interventions in primary care settings, and community services designed to address a broad array of mental health needs and populations.

Preventing Mental, Emotional, and Behavioral Disorders Among Young People updates a 1994 Institute of Medicine book, Reducing Risks for Mental Disorders, focusing special attention on the research base and program experience with younger populations that have emerged since that time.

Researchers, such as those involved in prevention science, mental health, education, substance abuse, juvenile justice, health, child and youth development, as well as policy makers involved in state and local mental health, substance abuse, welfare, education, and justice will depend on this updated information on the status of research and suggested directions for the field of mental health and prevention of disorders.

Objective. This article was designed to give pediatricians a basic knowledge of the needs of children who live in families with alcoholism. It briefly presents issues involved in the identification and screening of such individuals and provides primary attention to a variety of preventive and treatment strategies that have been used with school children of alcoholics (COAs), along with evidence of their effectiveness.

Methodology. A literature search including both published and unpublished descriptions and evaluations of interventions with COAs.

Results. The scope and nature of the problems of growing up in an alcoholic home are presented. The risk and protective factors associated with this population have been used as a foundation for preventive and treatment interventions. The most common modality of prevention and intervention programs is the short-term small group format. Programs for COAs should include the basic components of information, problem- and emotion-focused coping skills, and social and emotional support. Physicians are in a unique position to identify and provide basic services and referrals for COAs. School settings are the most common intervention sites, but family and broad-based community programs also have shown promise in alcohol and other drug prevention.

Conclusions. Several COA interventions have demonstrated positive results with respect to a variety of measures including knowledge of program content, social support, coping skills, and emotional functioning. Rigorous studies are needed to understand better the complex ways children deal with parental alcoholism. A need remains for empirically sound evaluations and for the delineation of research findings.

Kommunernas tillämpning av bestämmelsen

Den 1 juli 2009 infördes en bestämmelse i 5 kap. 10 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, om att socialtjänsten ska erbjuda stöd till personer som vårdar eller stödjer närstående.

Socialstyrelsens uppföljning visar att socialtjänstverksamheterna i kommunerna tillämpar bestämmelsen i mycket varierande grad. Längst har man kommit inom äldreomsorgen, vilket förklaras av utvecklingen av anhörigstöd i huvudsak skedde inom äldreomsorgen, innan bestämmelsen tillkom. Inom funktionshindersverksamheten och individ- och familjeomsorgen har man kommit igång, men mycket arbete återstår för att omsätta bestämmelsen utifrån de specifika förutsättningar som finns i dessa verksamheter.

Kommunerna har dock överlag blivit bättre på att sätta upp mål, avsätta resurser och organisera arbetet med att stödja anhöriga. Likaså har de ökat sitt utbud av service som stöd till anhöriga. Det betyder sammantaget att kommunerna erbjuder stöd till anhöriga i högre grad än tidigare.

Vad har bestämmelsen inneburit för de anhöriga?

Det är svårt att följa upp och beskriva bestämmelsens effekter för enskilda anhöriga eftersom det saknas underlag för att avgöra om fler anhöriga erbjudits och tagit emot stöd eller inte. Det beror på att uppgifterna om biståndsbeviljade insatser i socialtjänststatistiken inte innefattar uppgifter om bistånd till anhöriga.

Vad anser organisationerna om bestämmelsen?

Överlag är anhörig-, patient-, funktionshinders-, frivillig- och pensionärsorganisationerna kritiska till bristen på stöd, de stora skillnaderna i kvalitet och de stora variationerna mellan kommunerna. Socialtjänsten har också svårt att erbjuda ett individuellt utformat stöd. Vidare kräver de att den personal som arbetar med att stödja anhöriga ska ha kunskaper om de sjukdomar eller funktionsnedsättningar som de närstående har.

Organisationerna framhåller att det stöd som deras medlemmar behöver inte kan tillgodoses enbart inom socialtjänsten, utan det krävs stöd från sjukvården, skolan, arbetsgivaren och myndigheter, t.ex. försäkringskassan. Organisationerna poängterar också problemen med att samordna insatser för den närstående, och att det oftast är de anhöriga som tvingas ta det ansvaret.

Socialtjänstens samarbete med hälso- och sjukvården

Socialtjänsten har ett mycket begränsat samarbete med sjukvården när det gäller stödet till anhöriga, och socialtjänstens företrädare pekar på att det saknas en motsvarande lagstiftning om stöd till anhöriga i sjukvården. Det är också svårt att organisera ett kommunvis samarbete med sjukhus- och specialistvården som ofta betjänar många kommuner samtidigt. Även samarbetet med primärvården fungerar dåligt. Det grundläggande problemet är dock att det saknas en etablerad struktur för samarbetet mellan landstinget och socialtjänsten på området.

Har bestämmelsen fått några andra konsekvenser?

Sedan bestämmelsen infördes bedrivs allt mer av vården och omsorgen i hemmet, som en följd av att det finns färre sjukhusplatser och platser i särskilt boende. Detta får stora konsekvenser för de anhöriga.

I och med bestämmelsen har det blivit tydligt att lagen gäller för hela socialtjänsten och alla dess målgrupper och verksamheter. Bestämmelsen berör alla som vårdar eller stödjer någon närstående, oberoende av den närståendes diagnos, funktionsnedsättning, ålder, kön, relation, boendeförhållanden osv.

Det har också vuxit fram en insikt om att alla påverkas om det finns en hjälpbehövande person i familjen: oavsett om det är en make, ett barn eller en vuxen, en förälder eller ett syskon. Det gäller också oavsett i vilken utsträckning den anhöriga ger vård och omsorg till den sjuke.

En annan erfarenhet är att behovet av att uppmärksamma de anhörigas situation och behov av stöd inte enbart är en fråga för socialtjänsten utan för hela samhället: sjukvården, skolan, arbetslivet, myndigheterna och så vidare. Det pekar på behovet av ett förändrat synsätt, från ett individcentrerat till ett familjeorienterat synsätt i vården och omsorgen.

Socialstyrelsens slutsatser

Socialstyrelsen konstaterar att det återstår en del arbete för att bestämmelsen ska tillämpas mer i socialtjänsten och för att få ett anhöriginkluderande arbetssätt i all vård- och omsorgsverksamhet.

Kommunerna behöver bli bättre på att informera om vilket stöd de kan erbjuda, och hur anhöriga kan gå tillväga för att ansöka om det eller på annat sätt få stöd.
Kommunerna behöver utveckla dialogen med anhörig-, patient-, funk
tionshinders-, frivillig- och pensionärsorganisationerna för att ta vara på de kunskaper och erfarenheter som organisationerna har när det gäller stöd till anhöriga som vårdar närstående.
Huvudmännen behöver utveckla former och rutiner för samarbete kring stödet till anhöriga. Ett sätt kan vara länsövergripande överenskommelser om samverkan mellan sjukvården och socialtjänsten.
Socialtjänstens olika verksamheter, särskilt funktionshindersverksamheten och individ- och familjeomsorgen, behöver fortsatt stöd för att utveckla sin tillämpning av bestämmelsen. Ett fortsatt stöd bör också ta sikte på att utveckla möjligheterna att följa upp utvecklingen av stödet till anhöriga och att stimulera utvecklingen av kunskaper om effekter av stöd till anhöriga.

Sedan den 1 juli 2009 ska socialnämnden enligt socialtjänstlagen erbjuda stöd till personer som vårdar eller stödjer en anhörig. Genom enkäter till socialtjänstens verksamheter och kontakter på alla nivåer samt med anhörig-, patient- och frivilligorganisationer har följande bild av hur kommunerna tillämpar bestämmelsen framkommit.

Bristen på dokumentation gör det svårt att få en bild av hur den nya bestämmelsen tillämpas, omfattningen av det stöd som ges och hur stödet utvecklas. Utvecklingen av stödet till anhöriga till personer med långvarig sjukdom eller personer med funktionshinder har kommunerna inte prioriterat tillräckligt högt. Därför är det på dessa områden som Socialstyrelsen kommer att inrikta sitt vägledningsarbete.

Äldreprägeln består

Fortfarande finns en tydlig äldreprägel i arbetet med att erbjuda stöd till anhöriga, eftersom kommunerna i första hand ger stöd till anhöriga till äldre. Arbetet, organisationen, utbudet och innehållet i kommunernas stöd till anhöriga har sina rötter inom vården och omsorgen om de äldre.

Arbetet med att stödja anhöriga är inte integrerat i alla socialtjänstens verksamheter. Stödet håller på att utvecklas, men mycket arbete återstår med att ge stöd till anhöriga till personer med långvarig sjukdom eller yngre personer med funktionshinder.

Kulturskillnader i synen på anhöriga

Man kan tala om olika kulturer i synen på och sättet att förhålla sig till anhöriga i socialtjänsten. De olika verksamheterna har olika och ibland vitt skilda uppdrag och historia. De möter anhöriga i skilda livssituationer och med olika levnadsförhållanden och därmed olika behov av stöd och hjälp.

Anhörigstöd i individ- och familjeomsorgen innebär till exempel ofta något annat än stöd för anhöriga till äldre. På samma sätt har anhöriga till personer med långvarig sjukdom eller funktionshinder ofta andra livsvillkor än anhöriga till äldre, och därmed andra behov av stöd och hjälp.

Brist på data

Det är svårt att få en bild av hur den nya bestämmelsen tillämpas, och av hur stödet till anhöriga som vårdar eller stödjer närstående utvecklas. Problemet är att socialtjänstens behovsprövade insatser dokumenteras på ett sådant sätt att man inte kan identifiera om insatsen beviljas som ett stöd till den anhöriga eller inte. Det är otillfredsställande att Socialstyrelsen inte kan beskriva hur den nya bestämmelsen påverkar enskilda anhöriga. En stor del av socialtjänstens insatser för anhöriga utgörs av icke behovsprövade insatser, s.k. allmänt inriktad service. Det saknas dock för närvarande underlag för att kunna beskriva omfattningen av de serviceinsatser som ges som stöd till anhöriga.

Slutsatser

Socialstyrelsen anser att kommunerna inte har prioriterat att utveckla stöd för anhöriga till långvarigt sjuka och personer med funktionshinder tillräckligt högt.
Socialtjänstens verksamheter behöver fortsätta utveckla arbetet om hur man bemöter anhöriga och se över vilken delaktighet och därmed vilket inflytande de erbjuder anhöriga, särskilt när de handlägger den närståendes ansökan om hjälp.
Många anhöriga har en långvarig kontakt med både hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Därför är det nödvändigt att huvudmännen utvecklar kontakterna och rutinerna för samarbete i stödet till anhöriga.
Socialstyrelsen konstaterar att stödet till anhöriga till äldre är mest utvecklat. Socialstyrelsen kommer därför att inrikta sitt vägledningsarbete på utvecklingen av stödet till anhöriga till personer med långvarig sjukdom eller personer med funktionshinder.
Socialstyrelsen kommer att utveckla dialogen med patient-, anhörig- och frivilligorganisationer, för att ta vara på organisationernas kunskaper och erfarenheter i arbetet med att utveckla stödet till anhöriga.
Socialstyrelsen konstaterar att det saknas underlag för att beskriva omfattningen av stödet till anhöriga. Socialstyrelsen avser därför att påbörja arbetet med att skapa ett system, för att kunna samla in uppgifter om serviceinsatser till stöd för anhöriga.

I propositionen föreslås en ändring i socialtjänstlagen (2001:453) som syftar till att förtydliga att socialnämnden ska erbjuda stöd för att under-lätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en person som har funktionshinder.
Vidare bedöms att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utarbeta vägled-ning till stöd för tillämpningen av lagstiftningen som rör socialtjänstens arbete med stöd till de personer som vårdar eller stödjer närstående.
Ändringen i socialtjänstlagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2009.

I landets kommuner har sedan slutet av 1990-talet ett omfattande arbete utförts för att
utveckla stödet till anhöriga. För att dra lärdom utvecklingsarbetet har Nationellt
kompetenscentrum anhöriga (Nka) tagit initiativ till denna undersökning för att i samverkan
med åtta av landets FoU-enheter kartlägga och följa utvecklingen av stödet till anhöriga under
tre år i åtta kommuner.
Syftet med studien är att:
- Kartlägga innehållet i stödet till anhöriga, hur stödet organiseras, planeras, följs upp
och utvärderas inom områdena äldre, funktionshinder och individ- familjeomsorg samt
samverkan mellan kommun, landsting, ideella organisationer och andra aktörer inom
området.
- Undersöka hur de olika huvudintressenterna bedömer kvaliteten på stödet till anhöriga
- Under tre år följa utvecklingen i de kommuner/kommundelar som ingår i studien.
Stödet till anhöriga i de utvalda kommunerna har kartlagts år 2010 och år 2013 genom att ta
del av tillgängliga dokument, kommunernas hemsida och informationsblad samt intervjuer
med och enkätutskick till chefer och andra nyckelpersoner. Genom en enkätstudie med
uppföljande telefonintervjuer har anhörigas situation och syn på sitt stöd, undersökts vid två
tillfällen. Årligen genomfördes fokusgruppsintervjuer, en inom vardera äldre-,
funktionshinder- samt individ och familjeområdet med syftet att beskriva och följa
utvecklingen av stödet till anhöriga; vad som fungerade bra och mindre bra. I varje
fokusgrupp ingick personal, beslutsfattare och representanter från ideella sektorn.
I denna delrapport, som också är slutrapport för hela projektet, presenteras resultatet för den
sista kartläggningen, gällande år 2013. Utvecklingen av anhörigstödet under de senaste åren
beskrivs också genom en jämförelse av resultaten från de olika kartläggningarna.
Tyngdpunkten i denna sammanfattning ligger på denna jämförelse.
Resultat
Det har inte skett några omvälvande förändringar i anhörigstödet i Uppsala kommun som
helhet under åren 2010 till 2013, men utvecklingen har inte stått stilla. Medvetenheten om
vikten av ett anhörigperspektiv hade på flera håll ökat.
Anhörigcentrum genomgick under tidsperioden en stor organisationsförändring.
Verksamheten bedrevs under två år som projekt, för att sedan fortsätta med ettåriga avtal i
väntan på beslut om eventuell konkurrensutsättning. Kunskapen om Anhörigcentrums
existens ökade under undersökningsperioden i kommunen och allt fler anhöriga sökte sig dit.
Målgruppen förändrades genom att också inkludera anhöriga till personer på boenden.
Anhöriga till äldre personer var fortfarande den största målgruppen, men en ökning av
anhöriga till yngre personer och framför allt från psykiatri och socialpsykiatri kunde noteras.
Utformningen av stödet till anhöriga var i stort densamma, men förändrades i viss mån till
exempel genom att anhöriggrupperna vände sig till andra målgrupper, rekreationshelger
infördes och anhöriga fick möjlighet till juristhjälp. Behovsinventeringar gjordes årligen, men
på lite olika sätt och med olika fokus. Anhörigcentrum ingick vid tiden för kartläggning två i
kommunens Nöjd-Kund-Index. Samverkan med landstinget utvecklades under tidsperioden
med t.ex. bemanning av "anhörighörna" på Akademiska sjukhuset och Anhörigcentrum hade
också tagit en aktiv del i landstingets projekt för utveckling av anhörigstöd.
8
I Äldrenämndens uppdragsplaner var effektmålen desamma för anhörigstödet under
uppföljningstiden, men målvärdena för antalet personer som skulle använda sig av
anhörigstödet (läs Anhörigcentrum) ökade från år till år. I förfrågningsunderlaget gällande
hemvård hade nya ska-krav införts under en egen rubrik; Anhörigvänlig vård och omsorg.
Inom hemvården hade också anhöriga börjat uppmärksammas genom anhörigträffar
information med mera. Inom vård- och omsorgsboendena fortsatte anhörigstödet
huvudsakligen inom den palliativa och avancerade sjukvården, men nytt var att Silviasystrar
inom åtminstone ett annat boende hade introducerat anhöriggrupper. Ett omfattande
värdegrundsarbete genomfördes inom äldreomsorgen som också inkluderade anhörigfrågor.
I förfrågningsunderlagen för upphandling av LSS-boendeenheter hade år 2013 infogats, under
rubriken Anhöriga, specifika ska-krav rörande anhöriga som inte hade funnits tidigare. Inom
Affärsområde assistans hade en grupp chefer i utvecklingssyfte börjat arbeta med
anhörigfrågor och anhörigas delaktighet. Verksamheten för anställda anhöriga bedrevs med
höga ambitioner och engagemang. Affärsområdeschefen i Affärsområde barn, ungdom &
familj beklagade bristen på stöd till anhöriga till personer under 21 år. Några insatser inom
verksamheten hade blivit mer flexibla bland annat för att underlätta för anhöriga. Arbete med
Samordnad individuell plan (Sip) infördes under uppföljningstiden och detta trodde många
skulle underlätta anhörigas situation.
I måldokument från de båda åren lyftes helhetsperspektiv och familjens roll fram på likartat
sätt inom individ- och familjeområdet. I kommunens drogpolitiska program nämndes
anhöriga som målgrupp för verksamheten. Viktiga stödinsatser erbjöds under hela den
undersökta tidsperioden inom Råd- och behandlingsgruppen, Trappan och familjeenheterna.
Inom Affärsområde socialpsykiatri & beroende hade en ny form av utbildning skapats. Den så
kallade återhämtningsakademin som ämnade samla brukare, personal och anhöriga i
gemensamma utbildningar.
Resultaten från enkäten till de anhöriga skiljer sig inte i någon större omfattning mellan de
båda studerade åren. Det är relativt stora andelar av respondenterna som beskriver en
problematisk livssituation och resultaten antyder också att det är de känslomässiga
dimensionerna som kan kräva ytterligare stödinsatser.
Det mest slående resultatet i de båda intervjuundersökningarna var att de anhöriga var nöjda
med det stöd som de hade fått. Framför allt gällde detta Anhörigcentrums verksamhet.
Rapporten avslutas med en begreppsdiskussion. Orden anhöriga, närstående, anhörigstöd med
flera används på olikartade sätt. För att kunna beskriva, följa, jämföra och inte minst utveckla
innehållet i stödet till anhöriga krävs att begreppsapparaten utvecklas. Fördelar och nackdelar
med ett specialiserat centraliserat anhörigstöd i jämförelse med ett integrerat decentraliserat
stöd diskuteras vidare och vikten av att ett anhörigperspektiv och anhörigstöd implementeras i
hela socialtjänsten betonas. För detta krävs bland annat att anhörigfrågorna finns med i
styrdokumenten på alla nivåer och att utbildningsinsatser genomförs.
Uppsala kommun har i en nationell jämförelse legat långt framme i anhörigfrågor under en
lång tid. Klimatet för att bygga upp och utveckla ett (specialiserat) anhörigstöd har varit gott.
En förhoppning är att den positiva trenden kommer att fortsätta i vetskapen om att mycket
hitintills är gjort, men att de svåraste uppgifterna kanske återstår; att se till att
anhörigperspektiv och anhörigstöd integreras inom hela socialtjänsten.

BACKGROUND:
The impacts of maternal substance use have been observed in both research and clinical experience. Several studies have shown that preschool children are at heightened risk of developing various cognitive, behavioral, and socioemotional difficulties. Most knowledge has been generated concerning alcohol consumption during pregnancy and the postnatal effects thereof. Less is known about substance use other than alcohol (for instance, opiates, marijuana, and cocaine) during pregnancy and the long-term developmental consequences.
OBJECTIVE:
The aims of this review are to identify relevant published data on adolescents who have been exposed in utero to alcohol and/or other substances and to examine developmental consequences across functions and mental health at this point in life.
METHODS:
PubMed, Embase, and PsychInfo were searched for publications during the period of 1980-2011 and titles and abstracts selected according to prespecified broad criteria.
RESULTS:
Twenty-five studies fulfilled all of the specific requirements and were included in this review. Most research covered prenatal alcohol exposure. Other substances, however, included cocaine, marijuana, opiates, and poly-substances. Results showed that prenatal exposure to alcohol has long-term cognitive, behavioral, social, and emotional developmental consequences depending on amount and timing of exposure in utero. Less evidence exists for long-term consequences of exposure in utero to other substances than alcohol. However, recent brain-imaging studies have provided important evidence of serious effects of other substance exposure on the developing brain and recent follow-up studies have found an association with deficits in language, attention, areas of cognitive performance and delinquent behavior in adolescence.

The expansion of the criminal justice system over the last several decades helped to focus attention on children of incarcerated parents, many of whom have parents with substance abuse problems. Since the 1990's, a national grassroots campaign has been underway to make substance abuse treatment an alternative to incarceration for parents who commit non-violent crimes. The question of interest in this article is what evidence there is, if any, that treating parental substance abuse changes children's outcomes. To answer this question, a systematic search was conducted for evidence that parental substance abuse treatment either (1) prevents children from developing serious problems (e.g., substance abuse, emotional/behavioral problems, and delinquency) or (2) ameliorates problems if children have already developed them. The key finding is that existing research is limited to studies primarily of the birth outcomes of children born to pregnant and perinatal substance-abusing mothers. Little is known about how treating parents' substance abuse problems affects the outcomes of older children or children of substance-abusing fathers.

BACKGROUND:
Few large sample studies have examined psychiatric morbidity among former child welfare/protection clients. In this study, risks for suicide attempts and severe psychiatric morbidity in younger years were assessed for former child welfare clients in ten national birth cohorts, comparing them with general population peers and inter-country adoptees.
METHODS:
We used national register data for almost one million people: 22,305 former child welfare clients who had experienced interventions before their teens, 955,326 general population cohort peers and 12,240 inter-country adoptees. Multivariate Cox regression models were used to estimate risks of hospitalisation for suicide attempts and psychiatric disorders from age 13 to age 18-27.
RESULTS:
Former child welfare clients were in year of birth and sex standardised risk ratios (RRs) four to five times more likely than peers in the general population to have been hospitalised for suicide attempts. They were five to eight times more likely to have been hospitalised for serious psychiatric disorders in their teens, four to six times in young adulthood. High excess risks were also found for psychoses and depression. Individuals who had been in long-term foster care tended to have the most dismal outcome. Adjusting for birth parents' hospitalisations with a psychiatric diagnosis or for substance abuse, and for birth-home-related socio-economic factors, reduced excess risks to around twofold.
CONCLUSIONS:
Irrespective of issues of causality, findings suggest that former child welfare/protection clients should be considered a high-risk group for suicide attempts and severe psychiatric morbidity. Results have substantial practice implications for mental health and social agencies serving this group in adolescence and/or young adulthood.

Abstract
BACKGROUND:
Few large sample studies have examined psychiatric morbidity among former child welfare/protection clients. In this study, risks for suicide attempts and severe psychiatric morbidity in younger years were assessed for former child welfare clients in ten national birth cohorts, comparing them with general population peers and inter-country adoptees.
METHODS:
We used national register data for almost one million people: 22,305 former child welfare clients who had experienced interventions before their teens, 955,326 general population cohort peers and 12,240 inter-country adoptees. Multivariate Cox regression models were used to estimate risks of hospitalisation for suicide attempts and psychiatric disorders from age 13 to age 18-27.
RESULTS:
Former child welfare clients were in year of birth and sex standardised risk ratios (RRs) four to five times more likely than peers in the general population to have been hospitalised for suicide attempts. They were five to eight times more likely to have been hospitalised for serious psychiatric disorders in their teens, four to six times in young adulthood. High excess risks were also found for psychoses and depression. Individuals who had been in long-term foster care tended to have the most dismal outcome. Adjusting for birth parents' hospitalisations with a psychiatric diagnosis or for substance abuse, and for birth-home-related socio-economic factors, reduced excess risks to around twofold.
CONCLUSIONS:
Irrespective of issues of causality, findings suggest that former child welfare/protection clients should be considered a high-risk group for suicide attempts and severe psychiatric morbidity. Results have substantial practice implications for mental health and social agencies serving this group in adolescence and/or young adulthood.

The aim of this study was to explore how young (16-25 year old) informal carers of a person with a mental illness experience and use support. In a mixed method approach, we interviewed 12 young carers, and 241 completed a self-administered questionnaire. While the young carers strive to maintain control, their main support seems to be others in their lives, who often define the situation differently. The carers said web-support, counseling, and group counseling might be helpful, yet very few had any professional support. Young carers are greatly in need of support and it should be provided.

Abstract 
The aim of this review was to describe research related to support interventions for adult family members of people with mental illness and the significance that support may have. The results indicate the importance of flexible and individualized forms of support from both professionals and people with personal experience as a family member of someone with mental illness. In many cases, the intervention studies revealed that family members' burden decreased, their knowledge of the disease and treatment increased, and their ability to cope with the situation was improved. The results highlight the importance of support both from professionals and peers.

Background Mood and anxiety disorders, and problems with self-harm are significant and serious issues that are common in young people in the Criminal Justice System. Aims To examine whether interventions relevant to young offenders with mood or anxiety disorders, or problems with self-harm are effective. Method Systematic review and meta-analysis of data from randomised controlled trials relevant to young offenders experiencing these problems. Results An exhaustive search of the worldwide literature (published and unpublished) yielded 10 studies suitable for inclusion in this review. Meta-analysis of data from three studies (with a total population of 171 individuals) revealed that group-based Cognitive Behaviour Therapy (CBT) may help to reduce symptoms of depression in young offenders. Conclusions These preliminary findings suggest that group-based CBT may be useful for young offenders with such mental health problems, but larger high quality RCTs are now needed to bolster the evidence-base.

Post-traumatic stress disorder (PTSD) widely occurs among victims or witness of disasters. With flashbacks, hyperarousal, and avoidance being the typical symptoms, PTSD became a focus of psychological research. The earthquake in Wenchuan, China, on May 12, 2008, was without precedent in magnitude and aftermath and caused huge damage, which drew scientists' attention to mental health of the survivors. We conducted a systematic overview by collecting published articles from the PubMed database and classifying them into five points: epidemiology, neuropathology, biochemistry, genetics and epigenetics, and treatment. The large body of research during the past 6 years showed that adolescents and adults were among the most studied populations with high prevalence rates for PTSD. Genomic and transcriptomic studies focusing on gene × environment studies as well as epigenetics are still rare, although a few available data showed great potential to better understand the pathophysiology of PTSD as multifactorial disease. Phytotherapy with Chinese herbs and acupuncture are rarely reported as of yet, although the first published data indicated promising therapy effects. Future studies should focus on the following points: (1) The affected populations under observation should be better defined concerning individual risk factor, time of observation, spatial movement, and individual disease courses of patients. (2) The role of social support for prevalence rates of PTSD should be observed in more detail. (3) Efficacy and safety of Chinese medicine should be studied to find potential interventions and effective treatments of PTSD.

Post-traumatic stress disorder (PTSD) widely occurs among victims or witness of disasters. With flashbacks, hyperarousal, and avoidance being the typical symptoms, PTSD became a focus of psychological research. The earthquake in Wenchuan, China, on May 12, 2008, was without precedent in magnitude and aftermath and caused huge damage, which drew scientists' attention to mental health of the survivors. We conducted a systematic overview by collecting published articles from the PubMed database and classifying them into five points: epidemiology, neuropathology, biochemistry, genetics and epigenetics, and treatment. The large body of research during the past 6 years showed that adolescents and adults were among the most studied populations with high prevalence rates for PTSD. Genomic and transcriptomic studies focusing on gene × environment studies as well as epigenetics are still rare, although a few available data showed great potential to better understand the pathophysiology of PTSD as multifactorial disease. Phytotherapy with Chinese herbs and acupuncture are rarely reported as of yet, although the first published data indicated promising therapy effects. Future studies should focus on the following points: (1) The affected populations under observation should be better defined concerning individual risk factor, time of observation, spatial movement, and individual disease courses of patients. (2) The role of social support for prevalence rates of PTSD should be observed in more detail. (3) Efficacy and safety of Chinese medicine should be studied to find potential interventions and effective treatments of PTSD.

I slutet av 2012 kom Socialstyrelsen ut
med rapporten Effekter av stöd till anhö
-
riga som vårdar äldre med demenssjukdom
eller sköra äldre – en systematisk översikt.
Syftet med översikten var att utvärdera effekter
av utbildningsprogram, psykosocialt
stöd och kombinationsprogram som ges till
anhöriga som vårdar sköra äldre eller äldre
med demenssjukdom. I översikten under
-
söktes enbart studier som mätt effekter både
för den anhöriga och för
den närstående sjuka.

En minnesbok för barn som förlorat en förälder, ett syskon eller någon annan närstående.

I boken finns frågor att skriva svar på, och svaren blir en hjälp att minnas. Här finns också plats att rita bilder och klistra in foton. Och många värdefulla tips, till exempel om att prata med andra som kände den saknade och kanske be någon av dem att skriva något.

Att arbeta med boken innebär att arbeta med sina minnen - både glada och svåra - och sin sorg över den man saknar. Boken innehåller texter och illustrationer från personer som själva förlorat någon närstående, t ex Barbro Lindgren, Pernilla Stalfelt och Ilon Wikland.

Boken ger dig tips och råd när du ska välja äldreomsorg - åt dig själv eller åt en närstående. Den är lätt att slå i och kan läsas från början till slut eller i valda delar beroende på dina behov eller önskemål. Vad finns det för olika slags hjälp att få? Vad har du för rättigheter och vad är rimligt att begära? Vad är viktigt att tänka på när du ska välja mellan olika utförare? Vad gör du som anhörig om du inte är nöjd med den vård som din närstående får? Dessa frågor och många fler besvaras i boken. Precis som vi behöver information inför till exempel föräldraskap och skolstart behöver vi också vägledning inför ålderdomen. Det kan vara mycket att sätta sig in i, men med boken Så väljer du rätt äldreomsorg får du en bra översikt och en god förberedelse inför dina vägval.

We conducted a pragmatic, mixed methods study comparing rural family caregivers
receiving e-health caregiver support (n = 35) with a control group (n = 21)
receiving conventional, non-e-health, caregiver support. After 18 months, the
benefits of support were evaluated using the Care Effectiveness Scale (40-items
exploring the domains of preparedness, enrichment and predictability). In all
domains the e-health group scored significantly higher than the control group.
The adjusted difference for overall benefits was 3.0 (P = 0.02) on the scale
0-10. In addition, semi structured interviews were conducted with a sub-sample of
the caregivers. For the e-health group flexibility, availability and being able
to individualise the support were essential factors. All caregivers in the
control group found conventional support to be beneficial, but also stressed
unmet needs related to the conventional support being standardised and
non-flexible. The study suggests that providers of caregiver support should offer
e-health support as an alternative to conventional caregiver support, as it can
be more beneficial to family caregivers.

This is an introductory report for the Brief Symptom Inventory (BSI), a brief psychological self-report symptom scale. The BSI was developed from its longer parent instrument, the SCL-90-R, and psychometric evaluation reveals it to be an acceptable short alternative to the complete scale. Both test--retest and internal consistency reliabilities are shown to be very good for the primary symptom dimensions of the BSI, and its correlations with the comparable dimensions of the SCL-90-R are quite high. In terms of validation, high convergence between BSI scales and like dimensions of the MMPI provide good evidence of convergent validity, and factor analytic studies of the internal structure of the scale contribute evidence of construct validity. Several criterion-oriented validity studies have also been completed with this instrument.

Atherothrombosis is a potentially life-threatening generalised disease process that affects the coronary, cerebral and peripheral vasculature, with clinical manifestations including myocardial infarction, ischaemic stroke and peripheral arterial disease. Atherothrombosis represents a massive clinical and economic burden to healthcare, annually accounting for at least 22% of all deaths globally. Moreover, the prevalence of atherothrombotic disease is increasing as a result of increased longevity resulting in a larger cohort of older individuals. Stroke in particular is a major burden, and is the primary cause of adult disability, the second most important cause of dementia, and the third leading cause of death in industrialised countries. Atherothrombosis is also associated with a poor prognosis, significantly reducing life expectancy in the 60-year-old patient by 8–12 years depending on the vascular event. Moreover, this already shortened life expectancy is further and substantially reduced in patients with more than one atherothrombotic event. The economic burden of atherothrombosis is significant, particularly given its increasing prevalence, with the United States spending over US$300 billion on it. There is thus a need for effective intervention to prevent or reduce mortality and morbidity. Evidence-based medicine using economics, clinical trials data, outcomes research, epidemiology and risk stratification are necessary to target treatment effectively to patients at greatest risk, in an attempt to reduce the burden of atherothrombotic disease.

Studien omfattar huvudsakligen rapporter från Skolverket och Myndigheten för skolutveckling och svenska avhandlingar. Studien knyter an till Skolverkets skrift Allmänna råd för arbete med åtgärdsprogram genom att studien tar upp en stor del av den forskning och utvärdering som ligger till grund för de Allmänna råden. Skriften vänder sig både till skolansvariga i kommunen och till skolledare och lärare i skolan

Den här skriften vill visa hur alla de olika insatser som görs för barn och unga med funktionshinder kan samverka för att vara väl sammansatta, komma i rätt tid och överensstämma med barnets och ungdomens faktiska behov vid det aktuella tillfället. För att det ska vara möjligt måste alla de verksamheter och professionella som ger stöd se helheten i barnets situation, den helhet som vardagen utgör. Med ett sådant perspektiv och med en förståelse för den egna verksamhetens roll i helheten, finns en grund för att ta ansvar för samverkan.

Background
Aboriginal Australians experience a disproportionately high burden of alcohol-related harm compared to the general Australian population. Alcohol treatment approaches that simultaneously target individuals and families offer considerable potential to reduce these harms if they can be successfully tailored for routine delivery to Aboriginal Australians. The Community Reinforcement Approach (CRA) and Community Reinforcement and Family Training (CRAFT) are two related interventions that are consistent with Aboriginal Australians' notions of health and wellbeing. This paper aims to describe the process of tailoring CRA and CRAFT for delivery to Aboriginal Australians, explore the perceptions of health care providers participating in the tailoring process, and their experiences of participating in CRA and CRAFT counsellor certification.

Methods
Data sources included notes recorded from eight working group meetings with 22 health care providers of a drug and alcohol treatment agency and Aboriginal Community Controlled Health Service (November 2009-February 2013), and transcripts of semi-structured interviews with seven health care providers participating in CRA and CRAFT counsellor certification (May 2012). Qualitative content analysis was used to categorise working group meeting notes and interview transcripts were into key themes.

Results
Modifying technical language, reducing the number of treatment sessions, and including an option for treatment of clients in groups, were key recommendations by health care providers for improving the feasibility and applicability of delivering CRA and CRAFT to Aboriginal Australians. Health care providers perceived counsellor certification to be beneficial for developing their skills and confidence in delivering CRA and CRAFT, but identified time constraints and competing tasks as key challenges.

Conclusions
The tailoring process resulted in Aboriginal Australian-specific CRA and CRAFT resources. The process also resulted in the training and certification of health care providers in CRA and CRAFT and the establishment of a local training and certification program.

The 30-item Children of Alcoholics Screening Test (CAST) is shortened to a 6-item scale (CAST-6) using Principal Components Analysis of CAST responses for three distinct samples: outpatient substance abusers, outpatient psychiatric patients, and medical students. The face validity, internal consistency, and discriminatory ability of the CAST-6 are examined. The CAST-6 is judged to compare favorably with the full CAST and to provide a more efficient way to identify adult children of alcoholics.

We reviewed nine studies evaluating the use of tangible symbols in AAC interventions for 129 individuals with developmental disabilities. Studies were summarized in terms of participants, tangible symbols used, communication functions/skills targeted for intervention, intervention procedures, evaluation designs, and main findings. Tangible symbols mainly consisted of three-dimensional whole objects or partial objects. Symbols were taught as requests for preferred objects/activities in five studies with additional communication functions (e.g., naming, choice making, protesting) also taught in three studies. One study focused on naming activities. With intervention, 54% (n = 70) of the participants, who ranged from 3 to 20 years of age, learned to use tangible symbols to communicate. However, these findings must be interpreted with caution due to pre-experimental or quasi-experimental designs in five of the nine studies. Overall, tangible symbols appear promising, but additional studies are needed to establish their relative merits as a communication mode for people with developmental disabilities.

We reviewed nine studies evaluating the use of tangible symbols in AAC interventions for 129 individuals with developmental disabilities. Studies were summarized in terms of participants, tangible symbols used, communication functions/skills targeted for intervention, intervention procedures, evaluation designs, and main findings. Tangible symbols mainly consisted of three-dimensional whole objects or partial objects. Symbols were taught as requests for preferred objects/activities in five studies with additional communication functions (e.g., naming, choice making, protesting) also taught in three studies. One study focused on naming activities. With intervention, 54% (n = 70) of the participants, who ranged from 3 to 20 years of age, learned to use tangible symbols to communicate. However, these findings must be interpreted with caution due to pre-experimental or quasi-experimental designs in five of the nine studies. Overall, tangible symbols appear promising, but additional studies are needed to establish their relative merits as a communication mode for people with developmental disabilities.

A 3-yr study on the use of tangible symbols (i.e., objects and pictures used as symbols) by 41 children (aged 3–18 yrs) with a variety of handicapping conditions was conducted to follow up on an earlier study by the authors (see record 1990-15438-001) that revealed their utility for children who are deafblind. The vast majority of participants learned to use tangible symbols, allowing them to overcome the restrictions imposed by gestural communication. A number of the participants progressed beyond tangible symbols and learned to use abstract symbol systems, including speech. A few of the participants did not learn to use tangible symbols during the time span available for intervention. Data describing the progress of participants are presented. Participants are grouped according to outcome, and the characteristics of each group are discussed in terms of the communication skills of participants as they began intervention. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)

Recent years have brought a dramatic rise in the number of efforts to measure and monitor the status of children. Yet, despite numerous efforts and reports with 'Child indicators' in the title, the field of social child indication is fragmented and lacking a unifying taxonomy. The more ambitious the analysis and the more elaborate the statistics, the stronger the need for a common language used by all. This article tries to suggest such a taxonomy.

PURPOSE/OBJECTIVES: To describe children's worries when their mothers are newly diagnosed with early-stage breast cancer. DESIGN: Descriptive, qualitative study. SETTING: Private family homes. SAMPLE: Case intensive interviews with 16 children who ranged in age from 11-18 years at the time that interviews were conducted and who had been 8-12 years of age when their mothers were diagnosed with early-stage breast cancer. METHODS: Semistructured interviews with the children were audiorecorded, transcribed, and inductively coded into categories of distinct worries about their mothers' breast cancer. MAIN RESEARCH VARIABLES: Children's descriptions of their worries and confusion resulting from their mothers' breast cancer diagnoses. FINDINGS: The children voiced nine categories of worry during the interviews: worrying that the mother was going to die; feeling confused; worrying that something bad would happen; worrying about the family and others; worrying when the mother did not look good; worrying that their mothers would change; wondering if the family would have to cut back financially; worrying about talking to others; and wondering if they, the children, would get cancer. CONCLUSIONS: Children of mothers with breast cancer experience multiple worries concerning their mothers, their families, and themselves. The data revealed that they attempted to make sense of their mothers' illness for themselves and imagined how it might affect their own lives in the future.IMPLICATIONS FOR NURSING PRACTICE: Programs and materials need to be developed that help parents address the multiple worries that children whose mothers have early-stage breast cancer experience.

For years we have been treating numerous concentration camp survivors in the psychiatric clinics and hospitals of Israel. In recent years we have been seeing increasing numbers of the second generation suffering from a wide spectrum of emotional disorders, personality disturbances, borderline and psychotic states which are clearly related to the long-term effects of massive traumatization in the survivor parents. These effects are manifest in four inter-related areas of disturbance within the family—the parents' mental state, the family atmosphere, inter-personal functioning in the family and specific distortions in the parent-child interaction. Excessive talking about holocaust experiences to children, or the opposite —lack of communication, avoidance and denial of these experiences—are patterns frequently found in the children of survivors who seem to be most affected by the massive traumatization of the parents. It is postulated that therapy of the survivor parents can modify the transmissions of affects to the children. Family therapy is indicated whenever possible.

I en språkutvecklande förskolemiljö ligger fokus på barncentrerad kommunikation där det vardagliga samspelet är grunden. Olika sätt att kommunicera tillåts och uppmuntras. Barn ges möjlighet att använda alla sinnen – kroppsspråk, minspel, röstläge, intonation, beröring, blickkontakt och tecken.

Boken handlar om hur användandet av TAKK stärker kommunikationen i förskolan. TAKK innebär att låna tecken från det svenska teckenspråket och använda dessa tecken som ett alternativ och ett komplement i det kommunikativa samspelet. De viktigaste orden i meningen förstärks med tecken samtidigt som vi talar.

Författaren ger inspiration och konkreta förslag för att komma i gång att arbeta med TAKK i förskolegruppen.

This article describes a nursing intervention called Teen Club that was designed to reduce risk-taking behavior and improve well-being in female African American adolescents. Participants were referred to Teen Club by their nurse practitioners, physicians, and a community health nurse who were working at an urban neighborhood health center's teen clinic. Referrals were based on factors such as parental substance abuse, lack of social and family support, and other characteristics thought to increase vulnerability to risk-taking behavior. The 2-year intervention included weekly group meetings co-led by a European American female community health nurse and a Latino American male community worker, supplemented by case management and home visits by both these persons. Findings from a retrospective group interview conducted with 11 of the 12 original participants are presented. This is the first step in a series of pilot studies designed to refine the Teen Club intervention in anticipation of a future prospective, randomized investigation of this health promotion and disease prevention model of nursing care.

This article describes a nursing intervention called Teen Club that was designed to reduce risk-taking behavior and improve well-being in female African American adolescents. Participants were referred to Teen Club by their nurse practitioners, physicians, and a community health nurse who were working at an urban neighborhood health center's teen clinic. Referrals were based on factors such as parental substance abuse, lack of social and family support, and other characteristics thought to increase vulnerability to risk-taking behavior. The 2-year intervention included weekly group meetings co-led by a European American female community health nurse and a Latino American male community worker, supplemented by case management and home visits by both these persons. Findings from a retrospective group interview conducted with 11 of the 12 original participants are presented. This is the first step in a series of pilot studies designed to refine the Teen Club intervention in anticipation of a future prospective, randomized investigation of this health promotion and disease prevention model of nursing care.

The Internet increasingly serves as a platform for the delivery of public health interventions. The efficacy of Internet interventions has been demonstrated across a wide range of conditions. Much more work remains, however, to enhance the potential for broad population dissemination of Internet interventions. In this article, we examine the effectiveness of Internet interventions, with particular attention to their dissemination potential. We discuss several considerations (characterizing reach rates, minimizing attrition, promoting Web site utilization, use of tailored messaging and social networking) that may improve the implementation of Internet interventions and their associated outcomes. We review factors that may influence the adoption of Internet interventions in a range of potential dissemination settings. Finally, we present several recommendations for future research that highlight the potential importance of better understanding intervention reach, developing consensus regarding Web site usage metrics, and more broadly integrating Web 2.0 functionality.

The interface between formal (public) and informal help for older people is unclear and subject to change in many welfare states. Our aim in this study was to contribute to increased understanding of the experiences of older people, their next of kin, and the care managers from the municipalities in the process of negotiating help in the everyday lives of older people who can no longer manage on their own. We took a qualitative approach, using qualitative interviews as the main data collection method. The results revealed that the different actors had contrary interests that made it difficult for all parties to be content with the outcome of the negotiations. The everyday lives of dependent older people and their next of kin are strongly affected by the conditions of formal eldercare.

Teknik för äldre är ett regeringsuppdrag som samordnats av Hjälpmedelsinstitutet. Det har verkat sedan 2007 med en budget om 22 miljoner kronor årligen. Teknik för äldre har stöttat utvecklingen av bra produkter och tjänster som underlättar vardagen och boendet för äldre och anhöriga. Företag, organisationer och kommuner har kunnat ansöka om ekonomiskt stöd för att driva utvecklingsprojekt. 100 projekt har fått stöd inom Teknik för äldre I (2007-2009) och 61 projekt inom teknik för äldre II (2010-2012). Bidrag om sex miljoner kronor vardera har lämnats till kommunala försöksverksamheter i Göteborgs stad, Norrköpings kommun och Västerås stad. Inom Teknik för äldre II har projekt prioriterats som bidragit till tillgängligt boende, bättre stöd till anhöriga och utveckling av äldreomsorgen med hjälp av välfärdsteknologi. Informations- och kommunikationsinsatser har också varit i fokus.

Nationellt kompetenscentrum anhöriga fick i uppdrag av Hjälpmedelsinstitutet att under 2012 utvärdera tre projekt inom programmet, "Teknik för äldre II" som fokuserar på tekniskt stöd till anhöriga "Mitt i livet" som kombinerar förvärvsarbete med anhörigomsorg. Det första projektet, "Teknikstöd – ökad social interaktion mellan anhöriga mitt i livet", i Alingsås kommun implementerade det internetbaserade IT systemet "Gapet" för yrkesverksamma anhöriga. Det andra projektet, "Modell för virtuellt anhörigstöd" i Gävle kommun, utvecklade en modell och struktur för ett enhetligt virtuellt anhörigstöd som riktade sig till yrkesverksamma anhöriga vilket inkluderade den IT-baserade stödtjänsten "Anhörigstödsportalen". Det tredje projektet, "Teknikstöd för yrkesverksamma anhöriga – en behovsstudie, fokuserade på att utföra en inventering av yrkesverksamma anhörigas behov av ny teknik, utveckla en modell för teknikstöd riktat till yrkesverksamma anhöriga samt hitta vägar för att sprida kunskap för att öka målgruppens möjlighet att nås av teknikstöd. Detta område är särskilt viktigt därför att det i nuläget finns få stödtjänster, i Sverige men även internationellt, som är speciellt anpassade till yrkesverksamma anhöriga som hjälper, stödjer och/eller vårdar en äldre närstående. Många yrkesverksamma anhöriga uttrycker att de vill hjälpa sin förälder/sina föräldrar, men att det är svårt att uppnå en balansgång mellan arbetsliv och familjeliv samtidigt som man hjälper, stödjer och/eller vårdar en äldre närstående. Det är inte ovanligt att egen tid för avkoppling och välbefinnande blir alltmer sällan och prioriteras bort. Som en följd av detta upplever de yrkesverksamma anhöriga ofta stress för att de inte räcker till och ständigt behöver bolla mellan olika sfärer av sina liv. Den senaste statistiken från Socialstyrelsen visar att närmare 100 000 anhöriga har behövt minska sin arbetstid eller sluta arbeta pååtta procent män. Yrkesverksamma anhörigas behov kan sammanfattas med information, rådgivning och/eller utbildning/ träning, praktiskt samt känslomässigt stöd som är flexibelt och passar de egna rutinerna och den egna situationen. Mot denna bakgrund, utvecklades och diskuterades en utvärderingsplan med projektledarna tillsammans med den övergripande koordinatorn för initiativet "Teknik för Äldre II" vid det första gemensamma projektmötet och utvärderingen var en återkommande nyckelfråga vid efterföljande gemensamma projektmöten som hölls under året. Utvärderingen av projekt 1 och 2 genomfördes under hösten 2012 med en liknande utformning för båda projekten där en kvalitativ utvärdering genomfördes med hjälp av fokusgruppsintervjuer och individuella intervjuer och en kvantitativ utvärdering utfördes med hjälp av ett standardiserat frågeformulär om användbarhet. Utvärderingen av projekt 3 genomfördes kontinuerligt från starten till slutet av projektet. Detta berodde på att projektet var en behovsstudie som omfattade anhörigvårdare i en kontinuerlig utvecklingsprocess vilket betyder att det var olämpligt att genomföra en utvärdering under en specifik period vilket var fallet i de två första projekten. Resultaten från utvärderingarna av de första två projekten visar att teknikstöd har en stor potential avseende yrkesverksamma anhöriga då det erbjuder ett flexibelt sätt för anhöriga att få tillgång till information och en möjlighet för anhöriga att kunna utbyta erfarenheter med andra i samma situation och själva skapa stödnätverk. På samma gång erbjuder teknikstöd personalen att arbeta på ett systematiskt sätt med stöd till anhöriga. Men, för att teknikstöd ska användas av fler anhörigvårdare och för att det ska bli mer allmänt accepterat av personalen behövs det grundläggande datorutbildning för både anhöriga och vård- och omsorgspersonal samt kontinuerlig tillgång till handledning och stöd i användningen. Resultat som härrör från en utvärdering från behovsstudien (projekt 3) visar att utbudet av kreativa och sekventiella metoder som användes under utvecklingsprocessen möjliggjorde en genuin brukarmedverkan av yrkesverksamma anhöriga så att deras röster blev hörda gällande teknikstöd. Samtidigt kan dessa innovativa metoder bilda en användbar modell för vård- och omsorgs personal gällande hur anhöriga kan nås av stöd genom produkter, tjänster och ny teknik.

'Telecare solutions' are seen as a potential means of addressing the future care needs of ageing societies in Western economies. The development of these remote care systems runs in parallel with policies aimed at 'ageing in place'; and is targeted at supporting the perceived care needs of frail older people within the home. Drawing on ethnographic and deliberative panel data from European Community funded research, we consider how these developments contribute to a reshaping of the place and experience of care for older people. We do so by addressing the ways in which remote care systems can, firstly, act to change the experience of home; and secondly, re-order the place of care-work and responsibilities to care as new actors become enrolled within the care network and existing care-givers take on differing roles and responsibilities. Finally, we consider how this paper contributes to conceptual debates around institution and extitution -- that is, the de-territorialisation of the physical structure of the institution and its re-manifestation through new spaces and times that seek to end interior and exterior distinctions.

Drawing on interviews with 76 older people (aged 60 years and older) receiving telecare services at home and in housing with care and 16 family caregivers in West Lothian, Scotland, the authors consider how far telecare can support older people's citizenship goals of independence, participation, and identity. They conclude that although these goals are to some extent supported by telecare, they are also supported by the model of care being applied and limited by aspects of the wider environment, such as ageism. The authors argue that in every case, contextual factors beyond the intrinsic capacities of a technological system and beyond the models of care developed and promoted by a service delivery organization must be explored if the impact of telecare is to be fully understood. Thus, the human use of technology and its moral context are critical to its success or limitation.

Purpose: This study evaluated the effectiveness of telephone groups for older, spousal caregivers of stroke survivors. Method: The 88 caregivers were mostly white females who were 70 years old on average and who had been providing care for an average of 3 years. Participants were randomized to treatment or control conditions, followed for 6 months, and assessed for depression, burden, loneliness, stress, and competence. Treatment participants engaged in an eight-session psychoeducational telephone group. Results: Treatment participants showed decreased stress over time but were not significantly different from control participants in the amount of change in stress. Control participants showed a significant increase in burden during the study; treatment participants showed a significant increase in competence.

För att stödja anhöriga med behov av extra stöd i samband med en närståendes
flytt till äldreboenden erbjöd Östermalms stadsdelsförvaltning under 2011 anhörigstöd
i form av gruppsamtal, så kallat fördjupat anhörigstöd. Målet med det
fördjupade anhörigstödet var att stödja anhöriga som gått igenom den svåra
processen att fatta beslutet om närståendes flytt. En terapeut ledde sammankomsterna
och stadsdelsförvaltningens anhörigkonsulent var behjälplig i detta arbete.
Stiftelsen Äldrecentrum fick i uppdrag av Östermalms stadsdelsförvaltning att
göra en deskriptiv studie av deltagarnas erfarenheter av att vara med i pilotprojektet
med fördjupat anhörigstöd. Syftet var att beskriva vad det fördjupade
anhörigstödet innebär samt att redogöra för deltagarnas erfarenheter. De fem
anhöriga, samtliga kvinnor, som deltog i det fördjupade anhörigstödet intervjuades.
Intervjuer genomfördes även med ledarna för gruppsammankomsterna.
Ett fördjupat anhörigstöd är terapi, där det handlar om att få verktyg för att
kanske välja en annan väg och att gå vidare. Man berör tidigare upplevelser i livet
och kopplar dessa till den anhöriges nuvarande situation. I ett fördjupat anhörigstöd
får den anhörige hjälp att bearbeta sin situation, vilket möjliggör för deltagarna
att komma ur sin kris.
Inom ramen för det fördjupade anhörigstödet genomfördes totalt tio gruppsammankomster.
Deltagarnas erfarenheter av sammankomsterna visade bland
annat att:
 Samtliga deltagare var mycket nöjda med det fördjupade anhörigstödet
Träffarna beskrevs som innehållsrika och intensiva.
 Deltagarna lyfte fram det positiva med sammankomsterna dels den goda
sammanhållningen i gruppen dels ledarnas engagemang och stöd.
 Tre av deltagarna ansåg att de hade fått ut det de hoppades på av det
fördjupade anhörigstödet, en visste inte och en deltagare sa att hon tyckte att
det var positivt att gå dit och att hon hade mått bra i stunden.
När det fördjupade anhörigstödet avslutades erbjöds deltagarna att fortsätta sina
sammankomster själva. Samtliga deltagare har också möjlighet till fortsatt kontakt
med anhörigkonsulenten.
Möjligheten för anhöriga att få hjälp att bearbeta sorg och förlust behöver uppmärksammas
i större utsträckning i det anhörigstöd som ges. Pilotprojektet
"Fördjupat anhörigstöd" är en intressant stödform som visar att behov finns av
stöd till anhöriga i en svår och utsatt situation. Stödformen behöver prövas och utvecklas
ytterligare. Ett område att få mer kunskap om är hur stort behovet av
terapi är för att stödja anhöriga. Intressant vore att prova olika terapiformer. En
annan intressant utveckling skulle vara att genomföra ett fördjupat anhörigstöd i
samverkan mellan kommun och landsting.

Avhandling

BACKGROUND: Approximately half of all children with moderate to severe physical
disabilities have persistent sleep problems and many of these children need
parental attention at night.
AIM: To study whether sleep problems and need for night-time attention among
children with physical disabilities are associated with perceived parental
health, headache, psychological exhaustion, pain due to heavy lifting, night-time
wakefulness and disrupted sleep.
METHODS: We asked parents of 377 children with physical disabilities aged 1-16
years to complete a questionnaire about their own health. The children all lived
at home with both parents.
RESULTS: Both parents reported poor health, psychological exhaustion, more
night-time wakefulness and disrupted sleep when the child had sleep problems (P <
0.05). Mothers also reported more headache when the child had sleep problems (P =
0.001). Both parents reported more night-time wakefulness and disrupted sleep
when the child needed night-time attention (P < 0.01). In general, mothers
reported significantly poorer health, more night-time wakefulness, disrupted
sleep, headache and psychological exhaustion than fathers (P < 0.001).
CONCLUSIONS: Sleep problems need to be acknowledged within the paediatric setting
in order to prevent psychological exhaustion and poor health in mothers and
fathers of children with physical disabilities.

In the context of parents caring at home for an adult child with mental illness, this study explored the positive aspects and rewards of caregiving. Specifically, it measured the extent to which parents perceive their ill child as providing assistance and support--practical and emotional--and perceive their own caregiving as emotionally and mentally rewarding. One parent from each of 93 households completed a self-administered questionnaire. All the parents reported receiving help and support from their child, but perceived the satisfaction gained from fulfilling their parental duties and from learning about themselves as far more important. Their assessment of this satisfaction was entirely unaffected by the subjective and objective burdens on them and the severity of the child's illness.

This book presents original research outlining the key elements in responding to parental misuse of drugs and alcohol.
Offers a definition of "misuse" and "addiction" and the factors that influence the nature of misuse or addiction
Reviews extensively the nature and impact of parental substance misuse on children and families using the latest evidence
Explores how research and theories might help inform professionals or non-professionals assessing families affected by parents who misuse drugs or alcohol
Provides an in-depth discussion of Motivational Interviewing, including a critical discussion of the challenges and limitations involved in using it in child and family settings
Considers the wider implications of the findings for practice and policy and argues that these responses can be used across the field of work with vulnerable children and their families

This book presents original research outlining the key elements in responding to parental misuse of drugs and alcohol.
Offers a definition of "misuse" and "addiction" and the factors that influence the nature of misuse or addiction
Reviews extensively the nature and impact of parental substance misuse on children and families using the latest evidence
Explores how research and theories might help inform professionals or non-professionals assessing families affected by parents who misuse drugs or alcohol
Provides an in-depth discussion of Motivational Interviewing, including a critical discussion of the challenges and limitations involved in using it in child and family settings
Considers the wider implications of the findings for practice and policy and argues that these responses can be used across the field of work with vulnerable children and their families

The article documents the views and feelings of parents with learning difficulties as they reflect on their first-hand experience of going through care proceedings. Drawing on interviews conducted as part of a wider study of how cases involving mothers and fathers with learning difficulties are handled by the child protection system and the family courts, the authors provide a parental perspective on assessments, support, case conferences and the court process as well as the after-effects on the families themselves.

This paper presents an overview of the empirical background to issues surrounding parents with learning disabilities. The paper considers historical perspectives, hereditary, fertility and family size, parental compliance, child abuse and neglect, and child outcomes. This is followed by a brief discussion and report on a parental skills model, parent training and some of the more recent qualitative research in this area. The paper concludes that parents with learning disabilities do have the right to have children. The important issue is whether everyone has the right to keep these children.

Abstract
To meet children's needs for information and support when a parent has a mental illness, Beardslee's family intervention was implemented in Swedish psychosis care. The present study aimed to gain understanding of how parents' with psychosis and their children experienced having taken part in Beardslee's family intervention. The study followed COREQ guidelines. Semi‐structured interviews were conducted with 15 participants (8 parents with psychosis and 7 children) who had participated in the family intervention. Data were analysed with content analysis. Results showed that the parents perceived that the intervention had contributed to improved illness knowledge, communication, and understanding in the family. They also appreciated receiving support in finding an age‐adapted way of explaining their illness, but asked for structured follow‐ups in order to maintain communication. However, comparing parents' and children's interviews led to discrepancies in perceptions of the overall benefits of the intervention. In conclusion, parents with psychosis need continual support in talking to their children about their illness. Furthermore, discrepancies between parents' and children's interviews show the importance of multi‐perspective data collection when studying intervention effects

Boken "Siri går på kalas" är skriven av en mamma Annette, bildkonstnär som har epilepsi. Idén till boken fick hon när hennes dotter ställde frågan vad som händer när Annette får anfall. Anette skriver "Som förälder behöver man ibland hjälp att förklara sin och även andras epilepsi för barnen". Boken är en bliderbok och passar barn från ca 3 år till 12 år.

Background
The characteristics of long-term trajectories of distress after disasters are unclear, since few studies include a comparison group. This study examines trajectories of recovery among survivors in comparison to individuals with indirect exposure.

Methods
Postal surveys were sent to Swedish tourists, repatriated from the 2004 Indian Ocean tsunami (n = 2268), at 1, 3, and 6 years after the tsunami to assess posttraumatic stress (PTS) and poor mental health. Items were used to ascertain high and moderate disaster exposure groups and an indirect exposure comparison group.

Results
Long-term PTS trajectories were best characterized by a resilient (72.3%), a severe chronic (4.6%), a moderate chronic (11.2%) and a recovering (11.9%) trajectory. Trajectories reported higher levels of PTS than the comparison group. Exposure severity and bereavement were highly influential risk factors.

Conclusions
These findings have implications regarding anticipation of long-term psychological adjustment after natural disasters and need for interventions after a single traumatic event with few secondary stressors.

Abstract
OBJECTIVE:
To evaluate the efficacy of the Family Bereavement Program (FBP) to prevent mental health problems in parentally bereaved youths and their parents 6 years later.
DESIGN:
Randomized controlled trial.
SETTING:
Arizona State University Prevention Research Center from November 2002 to July 2005.
PARTICIPANTS:
Two hundred eighteen bereaved youths (89.34% of 244 enrolled in the trial 6 years earlier) and 113 spousally bereaved parents.
INTERVENTIONS:
The FBP includes 12 group sessions for caregivers and youths; the literature control (LC) condition includes bereavement books for youths and caregivers.
MAIN OUTCOME MEASURES:
Comparisons of youths in the FBP and LC on a measure of mental disorder diagnosis, 5 measures of mental health problems, and 4 measures of competent functioning; and comparisons of spousally bereaved parents on 2 measures of mental health problems.
RESULTS:
Youths in the FBP as compared with those in the LC had significantly lower externalizing problems as reported by caregivers and youths (adjusted mean, -0.06 vs 0.13, respectively; P = .02) and on teacher reports of externalizing problems (adjusted mean, 52.69 vs 56.27, respectively; P = .001) and internalizing problems (adjusted mean, 47.29 vs 56.27, respectively; P = .002), and they had higher self-esteem (adjusted mean, 33.93 vs 31.91, respectively; P = .005). Parents in the FBP had lower depression scores than those in the LC (adjusted mean, 5.48 vs 7.83, respectively; P = .04). A significant moderated program effect indicated that for youths with lower baseline problems, the rate of diagnosed mental disorder was lower for those in the FBP than in the LC.
CONCLUSION:
This study demonstrates efficacy of the FBP to reduce mental health problems of bereaved youths and their parents 6 years later.

Participation in everyday life is vital to a child's development and well-being and is a basic human right. One definition of participation is engagement in life areas. The objective of this study is to investigate participation in school activities of children and adolescents with disabilities; the study focus on personal factors and factors in the environment, which are closely related to participation. Data were collected in a large survey and a smaller observational study. In the survey, students, parents, teachers, and special education consultants responded to statements about participation and factors related to participation such as autonomy, interaction, availability, support, and environment. In the observational study, participation was observed during various school activities during an entire school day and after school. Children were interviewed about their school day, friendships, and autonomy. The results revealed that participation is multidimensional, with an emphasis on personal experiences, interactions, and context. The theoretical assumption of the International Classification of Functioning, Disability, and Health (ICF) states that the body, participation, and the environment are related. The research results proved this assumption and support the multidimensionality of the participation construct. As indicated in previous research, children and adolescents with disabilities show a lower degree of participation in school than their peers. Participation seems to be more related to autonomy and interactions with significant others than to disability type and general environment. A closer look at various school activities reveals that children with disabilities primarily have a lower degree of participation in math, practical subjects, and science. Being included and having many friends, who provide emotional support, facilitate participation. While, frequently receiving support from teachers and assistants lowered participation. This indicates that there is a relation between support and participation: providing too much support during class can be detrimental to class participation, whereas a good social support network of other children is vital. In this thesis, participation is measured in two ways: by participation frequency and by participation intensity. By counting the number of activities that children participate in, and how often they participate in these activities, a measure of an individual's average participation is obtained, that is, participation frequency. This measure depends more on internal rather than contextual factors, and it changes more often because of internal rather than contextual changes. Intensity measures of participation refer to the amount of involvement within a specific situation, and are contextually dependent. Involvement change based on the situation and the individual's present state. Participation is personal-it is about feeling good about what you are doing and feeling competent in using available opportunities. Participation is dependent on interaction with significant others. Participation for children with disabilities also depends on being provided with necessary support. Participation frequency seems to be less dependent on support than participation intensity. The fact that intensity seem to be more dependent on support and context, shortterm interventions facilitating participation within situations are probably the most fruitful way to enhance participation.

Introduction: The concept of participation has been extensively used in health and social care literature since the World Health Organization introduced its description in the International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF) in 2001. More recently, the concept of social participation is frequently used in research articles and policy reports. However, in the ICF, no specific definition exists for social participation, and an explanation of differences between the concepts is not available.
Aim: The central question in this discussion article is whether participation, as defined by the ICF, and social participation are distinct concepts. This article illustrates the concepts of participation and social participation, presents a critical discussion of their definitions, followed by implications for rehabilitation and possible future directions.
Discussion: A clear definition for participation or social participation does not yet exist. Definitions for social participation differ from each other and are not sufficiently distinct from the ICF definition of participation. Although the ICF is regarded an important conceptual framework, it is criticised for not being comprehensive. The relevance of societal involvement of clients is evident for rehabilitation, but the current ICF definition of participation does not sufficiently capture societal involvement.
Conclusion: Changing the ICF's definition of participation towards social roles would overcome a number of its shortcomings. Societal involvement would then be understood in the light of social roles. Consequently, there would be no need to make a distinction between social participation and participation.

Socialpolitiken i verkligheten beskriver försäkringskassans sätt att tillämpa reglerna om handikappersättning för en grupp handikappade som under senare delen av 80-talet ansökte om ersättning. I centrum för studien står å ena sidan försäkringskassan - den myndighet som har att bereda och besluta i ärenden rörande handikappersättningen - och å andra sidan de handikappade själva med sina sociala rättigheter till ersättning för de extra stödbehov och de merutgifter som förorsakas av deras funktionsnedsättning.

Hetzler analyserar bl a de skillnader som kan konstateras i bedömningen av likartade ärenden, vilket visar på olika "kulturmönster" hos kassorna. Dessa skillnader ger varierande konsekvenser för de handikappade och skapar osäkerhet vad gäller deras rättssäkerhet. I en särskild studie av hur kvinnliga handikappade behandlas kan författaren påvisa systematisk diskriminering på grund av könstillhörighet. Männen tillerkänns ersättning i högre utsträckning än kvinnor, och därtill högre ersättning - också i likartade eller identiska fall.

Sex till sju år efter det att det första beslutet i deras ärende fattats i försäkringskassan kontaktades de handikappade i en uppföljande enkätundersökning. Resultatet av enkätundersökningen ger flera viktiga bidrag till förståelsen av de handikappades situation i samhället och deras syn på sig själva som individer.

Barnavårdsarbetet anses vara bland det svåraste som socialsekreterare ställs inför. Detta beror bl.a på de motstridiga förväntningar och partsintressen som ska tillgodoses. Å ena sidan ska de stödja föräldrarna och visa respekt för deras självbestämmanderätt.

Det finns stora problem med samordningen av stödet till barn och unga med funktionsnedsättning. Det konstaterar socialutskottet efter att ha tagit del av Riksrevisionens granskning. Trots många satsningar har de olika instanser i samhället som ger stöd till barn och unga med funktionsnedsättning fortfarande problem med att samverka. Följden blir att ansvaret för samordningen ligger hos föräldrarna.

Regeringen planerar att göra en djupare analys av hur stödet och regelverket fungerar, där även åtgärder inom samverkan och samordning ska ingå. Utskottet välkomnar detta. Utskottet har fått veta att regeringen planerar att starta en försöksverksamhet med samordnare. Utskottet förutsätter att försöksverksamheten ges hög prioritet och påbörjas under 2012, samt att regeringen återkommer till riksdagen med en redovisning när försöksverksamheten har utvärderats. Riksdagen avslutade ärendet med detta.

The challenge to define and refine evidence-based practice in the education of students with profound and multiple disabilities has emerged as an important focus of research and discussion over the past decade. In this paper, a model of educational ecologies serving members of this group is introduced as a means of linking individual abilities, human contexts and the wider research and practice agenda in this field. Two particular themes that are addressed are the important contribution of behavior state assessment and recognition of the interdependence of social and communicative factors in educational settings. Implications of this model are evaluated in terms of future priorities in staff development, inclusive practices in curriculum and instructional practices as well as broader quality of life considerations. © Springer Science+Business Media, LLC 2007.

Assessment of student behavior states and contextual variables has emerged as a promising area for research and practice in the education of individuals with profound and multiple disabilities. This paper presents findings of an observational study of ten school-aged students in this population, with particular attention being paid to social and communicative variables operating in educational settings. Comparisons are made with other published studies of behavior state assessment and socio-communicative processes observed in special education programs. Implications of these findings are discussed in relation to extant literature and avenues for further investigation in this field. (PsycINFO Database Record (c) 2012 APA, all rights reserved)(journal abstract)

Background: caregivers make substantial contributions to health and social systems, but many low-resource settings lack reliable data about the determinants and experiences of older adults who are caregivers. Objective: we identified socio-demographic determinants of caregiving among older adults of low- and middle-income countries, and compared determinants of specific categories of caregiving tasks. Subjects: a total of 34,289 adults aged 60 or older from a pooled sample of 48 low- and middle-income countries. Methods: prevalence values for caregiving and categories of caregiving tasks were calculated according to socio-demographic variables, for the overall sample and for each study country. Multivariate analyses assessed associations between caregiving variables and socio-demographic determinants, adjusting for health score and country of residence. Results: overall, 15% of older adults provided care, with varying prevalence according to study country. The prevalence of caregiving was significantly higher in women, and among adults aged 60-69, the college educated, the wealthy, those living in a household of two people and urban residents. No prevalence differences were reported for the employment status or health score. The odds of caregiving were greater for women, younger age groups and higher education levels, controlling for confounders. The likelihood of participating in specific categories of caregiving differed by sex, age, marital status, education, employment status and household size, but was not associated with household economic status, area of residence or health score.

I Sofias egen bok, som kom ut för 15 år sedan, beskrev Märta Tikkanen hur det är att ha och vara ett mbd-barn. Nu är hennes dotter vuxen, och som alla med mbd (numera oftast kallat damp, adhd eller add) har hon problem med impulskontroll, uppmärksamhet och i samspelet med andra människor. Det påverkar alla delar av livet: utbildning, yrkesval, boende, samlevnad. Att vara vuxen och ha mbd är svårt, men som Märta Tikkanen skriver mbd kan också stå för Mycket Bra och Duktig.
Det finns ytterligt lite skrivet om vuxna med mbd, och därför har Märta Tikkanen velat skildra hur livet kan gestalta sig, såväl ur Sofias synvinkel som ur Märtas egen som närstående.
Märta Tikkanen är mest känd för sin diktsamling Århundradets kärlekssaga (1978) som hittills tryckts i 130 000 exemplar enbart i Sverige.

This study tested the effect of the Family Bereavement Program (FBP), a preventive intervention for bereaved families, on effective parenting (e.g., caregiver warmth, consistent discipline) 6 years after program completion. Families (n = 101; 69% female caregivers; 77% Caucasian, 11% Hispanic) with children between ages 8 and 16 who had experienced the death of one parent were randomized to the FBP (n = 54) or a literature control condition (n = 47). Multiple regression analyses conducted within a multilevel framework indicated that the FBP had a significant positive impact on a multirater, multimeasure assessment of parenting at 6-year follow-up, controlling for pretest levels of parenting and child mental health problems. Mediation analyses showed that short-term program effects on parenting, including caregiver warmth and effective discipline, significantly mediated the impact of the FBP on effective parenting 6 years later. These findings indicate that a relatively cost-effective brief intervention for families who experienced a major stressor resulted in sustained effects on caregiver warmth and consistent discipline 6 years following the program.

This article examines the contribution of the first Family Drug and Alcohol Court (FDAC) within care proceedings in England and Wales. It asks what FDAC can contribute to family reunification amid concerns about the safety and sustainability of return home and significant changes in care proceedings under the Children and Families Bill of 2013. Features of FDAC as a problem-solving court are outlined and findings of an independent evaluation are presented to consider FDAC's contribution to safe return home at the end of the care proceedings. The likely impact of the Children and Families Bill of 2013 on FDAC's reunification objectives and the rationale for an FDAC aftercare service are discussed. The article concludes that FDAC has the potential to play a useful role in promoting safe reunification at the end of care proceedings. The Children and Families Bill of 2013 creates both opportunities and challenges to the FDAC model in respect of its approach to enhance safe reunification prospects, and adaptations will be necessary. There is a strong case to develop an FDAC aftercare service to help promote lasting reunification and safe and committed parenting.

Keywords:: FDAC, problem-solving courts, family reunification, substance misuse, care proceedings, Children and Families Bill 2013

The brain is the key organ of stress processes. It determines what individuals will experience as stressful, it orchestrates how individuals will cope with stressful experiences, and it changes both functionally and structurally as a result of stressful experiences. Within the brain, a distributed, dynamic, and plastic neural circuitry coordinates, monitors, and calibrates behavioral and physiological stress response systems to meet the demands imposed by particular stressors. These allodynamic processes can be adaptive in the short term (allostasis) and maladaptive in the long term (allostatic load). Critically, these processes involve bidirectional signaling between the brain and body. Consequently, allostasis and allostatic load can jointly affect vulnerability to brain-dependent and stress-related mental and physical health conditions. This review focuses on the role of brain plasticity in adaptation to, and pathophysiology resulting from, stressful experiences. It also considers interventions to prevent and treat chronic and prevalent health conditions via allodynamic brain mechanisms.

Background: Communication difficulties due to aphasia following stroke are particularly stressful to caregivers.
Objective: To examine the impact of a psychoeducation programme on caregivers' burden and stress and communication between the caregiver and aphasic stroke patient.
Design: Randomized wait-list controlled trial with immediate or three-month delayed treatment.
Setting: Three public hospital rehabilitation services in Sydney, Australia.
Subjects: Thirty-nine caregivers of aphasic stroke patients, up to 12 months post stroke: 19 given immediate treatment and 20 in a delayed treatment control group.
Interventions: Four-session weekly caregiver programme that included elements of education, support and communication skills conducted by a speech pathologist, social worker and clinical psychologist.
Main measures: The General Health Questionnaire (GHQ) was used to measure caregiver stress, the Relatives' Stress Scale was used to measure caregiver burden and a communication questionnaire was designed specifically for this project.
Results: Thirty-one caregivers completed the study. Caregivers in the immediate treatment group had significant reductions in GHQ measured stress (GHQ mean (SD) at baseline= 6.26 (5.67), GHQ post treatment 3.21 (SD 4.20), P = 0.006). There was no improvement in wait-listed caregivers. Improvement was not maintained at three-month follow-up. There were no significant effects of the programme on communication skills or on caregiver burden.
Conclusions: Stroke caregiver support, education and training programmes have short-term effects on caregiver stress levels but are likely to require ongoing involvement to maintain their effect.

Based on the caregiver stress model, we examined how care demands, caregiver motivation, coping style and external support are associated with positive evaluation and caregiver burden among spousal, adult child and other types of care relations. Data from a sample of Dutch informal caregivers of 1,685 older persons (55 and older) were analyzed employing multivariate linear regression analyses for each of the care relationship types. Spouses (N = 206) report high positive evaluation and high burden, adult children (N = 1,093) report low positive evaluation, and other caregivers (N = 386) report high positive evaluation and a low burden. Multivariate linear regression analyses showed that motives and external support were important for positive evaluation but the impact varied among types of caregivers, whereas care demands and not asking for help were associated with burden for all types. Only among 'other' caregiver relationships, positive evaluation was negatively associated with burden. It is concluded that results confirm the dual nature of caregiving among spouses and children. The care context and motivation of the different types of caregivers explain their differences in care evaluation. Various interventions for types of caregivers are discussed.

Abstract
Investigated whether three self-system beliefs, fear of abandonment, coping efficacy, and self-esteem, mediated the relations of stressors and caregiver-child relationship quality with concurrent and prospective internalizing and externalizing problems in a sample of children who had experienced parental death in the previous 2.5 years. The cross-sectional sample consisted of 340 children ages 7-16 and their surviving parent/current caregiver; the longitudinal analyses employed a subset of this sample that consisted of 100 children and their parents/caregivers who were assessed at three time points. A multirater, multimethod measure of caregiver-child relationship quality and a multirater measure of children's mental health problems were used. The cross-sectional model supported a mediational relation for fear of abandonment, coping efficacy, and self-esteem. The three-wave longitudinal model showed that fear of abandonment at Time 2 mediated the relation between stressors at Time 1 and internalizing and externalizing problems at Time 3. Implications of these findings for understanding the development of mental health problems in parentally bereaved children and designing interventions for this at-risk group are discussed.

Most of the care in nursing homes is palliative in nature, as it is the oldest and the frailest people who live in nursing homes. The aim of this study was to explore next of kin's experiences of participating in the care of older persons at nursing homes. A qualitative design was used, based on semi-structured interviews with 40 next of kin, and analyzed using qualitative content analysis. An overarching theme emerged, a balancing act consisting of three categories: (1) visiting the nursing home; (2) building and maintaining relationships; and (3) gathering and conveying information. The next of kin have to balance their own responsibility for the older person's wellbeing by taking part in their care and their need to leave the responsibility to the staff due to critical health conditions. The next of kin wanted to participate in care meetings and conversations, not only in practical issues. The findings indicate the need to improve the next of kin's participation in the care as an equal partner. Increased knowledge about palliative care and decision-making of limiting life-prolonging treatment may lead to a higher quality of care.

The overall aim of the doctoral thesis was to elucidate the meaning of living with traumatic
brain injury (TBI) for people with TBI and for their close relatives. The data were collected by
means of qualitative research interviews with people with moderate or severe TBI (I, III, IV)
and their close relatives (II, III), and were then analyzed using a phenomenological
hermeneutic interpretation (I, II, IV) and thematic content analysis (III).
This study shows that living with moderate or severe TBI means living with a perpetually
altered body that changed the whole life and caused deep suffering, where feelings of shame
and dignity competed with each other. People with TBI lost their way and struggled to
achieve a new normalcy. Losing one's way included experiences of waking up to unknown,
missing relationships and experiencing the body as an enemy. Struggles to attain a new
normalcy included searching for an explanation, recovering the self, wishing to be treated with
respect, and finding a new way of living. Feeling well, for people with moderate or severe
TBI, means that the unfamiliar life with TBI has become familiar. This included finding
strength, regaining power over everyday life, being close to someone and being good enough.
People with TBI felt well when they reconciled themselves with the circumstances of their
life, that is, they formed a new entity in that life where they had lost their complete health.
Living with a person with moderate or severe TBI means that close relatives fight not to lose
their foothold when it becomes essential for them to take increased responsibility. They
struggled with their own suffering and compassion for the person with TBI. Close relatives'
willingness to fight for the ill person derived from their feeling of natural love and the ethical
demand to care and be responsible for the other. Natural love between the person with TBI
and close relatives and other family members gives them the strength to fight.
People with TBI and their close relatives had experiences of being avoided, being ruled by the
authorities, being met with distrustfulness and being misjudged. They also searched for answers
and longed for the right kind of help. People who listened to them, believed them and tried to
understand and help them were appreciated.
This thesis shows that people with TBI and their close relatives experienced deep suffering
where they struggled between evil and good, suffering and desire. They had moments of
hopelessness but they strived to become familiar with a life with TBI. Their suffering was
alleviated when they were able to understand their experiences, experienced love and had
someone to share their suffering with, and felt satisfaction and happiness. People with TBI and
their close relatives have experiences of suffering of care. It is crucial that they meet
professionals who have knowledge about TBI and really understand the suffering it causes for
them as individuals and as a family

This study investigated a positive parenting composite of multiple measures of warmth and consistent discipline as a mediator of the relations between surviving parents' psychological distress and parentally bereaved children's mental health problems using both cross-sectional and prospective longitudinal models. The study included 214 bereaved children ages 7 to 16 and their surviving parent or current caregiver. A multirater, multimethod measurement model of positive parenting was developed. Although the mediational model was supported by analysis of the cross-sectional data, it was not supported in the 3-wave longitudinal model. However, the longitudinal model did find a significant path from positive parenting at Wave 2 to child mental health problems 11 months later at Wave 3, controlling for stability in child mental health problems. Implications for understanding the development of mental health problems of parentally bereaved children are discussed.

Vårdprogram utarbetat i samarbete mellan Akademiska sjukhuset, primärvården och Uppsala kommun. Gäller från den 1 januari 2003 till och med 31 december 2005. Reviderad september 2002.

BACKGROUND AND PURPOSE:
We report trends of stroke incidence and survival up to year 2001/2002 in Lund-Orup, Sweden, and projections of future stroke incidence in Sweden.
METHODS:
Lund Stroke Register, a prospective population-based study, included all first-ever stroke patients, between March 1, 2001 and February 28, 2002, in the Lund-Orup health care district. Institution-based studies for 1983 to 1985 and 1993 to 1995 were used for comparison. We calculated age-standardized incidence and Cox proportional hazards analysis of survival (stroke subtype, sex, age group, and study period in the analysis). Minimum follow-up was 46 months. Based on our register's stroke incidence and the official Swedish population projection, a projection for future stroke incidence on a national basis was calculated.
RESULTS:
We included 456 patients with first-ever stroke in 2001/2002. The age-standardized incidence (to the European population) was 144 per 100 000 person-years (95%CI 130 to 158) in 2001/2002, 158 (95%CI 149 to 168) in 1993 to 1995, and 134 (95%CI 126 to 143) in 1983 to 1985. Cox proportional hazard analysis indicated decreased risk of death after stroke in 2001/2002 (hazard ratio 0.80; 95%CI 0.67 to 0.94) compared with 1993 to 1995. Up to year 2050, the annual number of new stroke patients in Sweden may increase by 59% based solely on demographic changes.
CONCLUSIONS:
Despite possible underestimation of stroke incidence during the previous institution-based studies, the increased stroke incidence between 1983 to 1985 and 1993 to 1995 did not continue in 2001/2002. The long-term survival after stroke continues to improve. As the elderly population is growing in Sweden, stable incidence and increasing survival will result in a rapidly increasing prevalence of stroke patients in Sweden.

OBJECTIVE:
To examine the expression of war-related trauma as manifested by DSM-III-R rates of posttraumatic stress disorder (PTSD) and major depressive disorder in two generations of Cambodian refugees living in the western United States.

METHOD:
A probability sample of 209 Khmer adolescents and one of their parents were interviewed using portions of the Schedule for Affective Disorders and Schizophrenia for School-Age Children-Epidemiologic Version and the PTSD section of the Diagnostic Interview for Children and Adolescents. Interviews were conducted in English by a master's-level clinician with a Khmer interpreter.

RESULTS:
PTSD was found to be significantly related across parent-child generations. A nonsignificant generational trend was also found for depressive disorders. A number of environmental variables measured in the study (amount of reported war trauma, loss, living arrangements, treatment received, socioeconomic status) were not related to these findings. Parents were more likely to report an earlier onset of PTSD symptoms.

CONCLUSIONS:
This study suggests that PTSD in refugees may cluster in families. Whether this phenomenon is caused by a genetic susceptibility to trauma awaits further research. PTSD and depressive disorders in refugee populations, while often comorbid, appear to follow different courses over time.

This study presents results of a subgroup analysis from a randomized trial to examine whether Structural Ecosystems Therapy (SET), a family intervention intended to improve medication adherence and reduce drug relapse of HIV-seropositive (HIV+) women recovering from drug abuse, provided benefits for families with children. Data from 42 children and 25 mothers were analyzed at baseline, and 4, 8, and 12 months post-baseline. Results of longitudinal Generalized Estimating Equations analyses suggested that SET was more efficacious than the Health Group (HG) control condition in decreasing children's internalizing and externalizing problems and reducing mothers' psychological distress and drug relapse. Children in SET reported improvements in positive parenting as compared to the children in HG, but there were no differences in mother-reported positive parenting, or parental involvement as reported by either the children or mothers. These findings suggest that family interventions such as SET may be beneficial for mothers and children. An adaptation of SET specifically for families with children could further enhance benefits and improve acceptability and cost-effectiveness.

OBJECTIVE:
Children and adolescents of the Gaza Strip have been subjected to continuous violence since the eruption of the second Intifada (Uprising). Little is known, however, about the psychological effects of this violence on children and adolescents of Gaza. Thus, the purpose of the present investigation was to evaluate and describe the psychological effects of exposure of war-like circumstances on this population.

METHOD:
Participants for this study were 229 Palestinian adolescents living in the Gaza Strip who were administered measures of post-traumatic stress disorder (PTSD), depression, anxiety, and coping.

RESULTS:
Of the 229 participants, 68.9% were classified as having developed PTSD, 40.0% reported moderate or severe levels of depression, 94.9% were classified as having severe anxiety levels, and 69.9% demonstrated undesirable coping responses. A canonical discriminant analysis revealed that adolescents diagnosed with PTSD tended to be those who reported the highest levels of depression, anxiety, and positive reappraisal coping, and the lowest levels of seeking guidance and support coping.

CONCLUSIONS:
These results indicate that a significant proportion of Palestinian adolescents living in the Gaza Strip are experiencing serious psychological distress.

OBJECTIVE:
Children and adolescents of the Gaza Strip have been subjected to continuous violence since the eruption of the second Intifada (Uprising). Little is known, however, about the psychological effects of this violence on children and adolescents of Gaza. Thus, the purpose of the present investigation was to evaluate and describe the psychological effects of exposure of war-like circumstances on this population.

METHOD:
Participants for this study were 229 Palestinian adolescents living in the Gaza Strip who were administered measures of post-traumatic stress disorder (PTSD), depression, anxiety, and coping.

RESULTS:
Of the 229 participants, 68.9% were classified as having developed PTSD, 40.0% reported moderate or severe levels of depression, 94.9% were classified as having severe anxiety levels, and 69.9% demonstrated undesirable coping responses. A canonical discriminant analysis revealed that adolescents diagnosed with PTSD tended to be those who reported the highest levels of depression, anxiety, and positive reappraisal coping, and the lowest levels of seeking guidance and support coping.

CONCLUSIONS:
These results indicate that a significant proportion of Palestinian adolescents living in the Gaza Strip are experiencing serious psychological distress.

Mental health services are required to involve family, carers, and service users in the delivery and development of mental health services but how this can be done in routine practice is challenging. One potential solution is to prescribe practice standards or clear expectation relating to family involvement. This paper describes practice standards introduced to an adult mental health service and a study that aimed to evaluate the impact of the standards on practice. Hospital and community files were audited before and after the introduction of standards for evidence of participation and surveys of carers and consumers relating to the quality of participation were undertaken. Increases in documented carer participation were found, particularly in relation to treatment or care planning. The expressed needs relating to participation varied in hospital and community settings. The majority of carers and service users were satisfied with their level of participation. The introduction of practice standards is an acceptable, inexpensive, and feasible way of improving the quality of family and carer participation, but gains may be modest.

It is well established that children of problem drinkers have an increased risk of developing mental health problems, including drinking and drug misuse problems, depression, eating disorders, conduct disorders, and delinquency. However, compared to the hundreds of studies that have examined the effects of parental problem drinking on their children, the genetics of problem drinking, and the physical and mental problems of these children, it is disappointing that so few studies have explored the possibilities of prevention. Despite all the research on children of problem drinkers, we have no usable operationalizations of what problem drinking is, or when a child can be defined as a child of a problem drinker. Furthermore, no valid screening or severity assessment instruments are available; there is no solution for the ethical dilemma of the need to involve parents while these parents are at the same time the problem; very few theory-driven prevention programmes have been developed; very little is known about protective factors that could be the focus of prevention programmes; and we have no programmes that can be considered to be 'evidence based'. This paper describes these problems, presents an overview of the prevention research in this area, and gives some directions for future research.

Thirteen-month-old maltreated infants (n = 137) and their mothers were randomly assigned to one of three conditions: child-parent psychotherapy (CPP), psychoeducational parenting intervention (PPI), or community standard (CS). A fourth group of nonmaltreated infants (n = 52) and their mothers served as a nonmaltreated comparison (NC) group. A prior investigation found that the CPP and the PPI groups demonstrated substantial increases in secure attachment at postintervention, whereas this change was not found in the CS and the NC groups. The current investigation involved the analysis of data obtained at a follow-up assessment that occurred 12 months after the completion of treatment. At follow-up, children in the CPP group had higher rates of secure and lower rates of disorganized attachment than did children in the PPI or the CS group. Rates of disorganized attachment did not differ between the CPP and the NC groups. Intention to treat analyses also showed higher rates of secure attachment at follow-up in the CPP group relative to the PPI and the CS groups. However, groups did not differ on disorganized attachment. Both primary and intention to treat analyses demonstrated that maternal-reported child behavior problems did not differ among the four groups at the follow-up assessment. This is the first investigation to demonstrate sustained attachment security in maltreated children 12 months after the completion of an attachment theory informed intervention. The findings also suggest that, although effective in the short term, parenting interventions alone may not be effective in maintaining secure attachment in children over time.

AIM:
To explore first-time primary caregivers' experience of the way mental health nurses and other mental health clinicians respond to them as carers of young people with first-episode psychosis.
BACKGROUND:
Caregivers have a key role in supporting family members/relatives with mental illness, but their contribution is undervalued frequently by mental health nurses and other mental health clinicians. Design.  Qualitative interpretative phenomenological analysis.
METHOD:
A qualitative interpretative design was undertaken, using semi-structured, audio-recorded interviews. Twenty primary caregivers were recruited through Orygen Youth Health, a first-episode psychosis centre in Melbourne. Interpretative phenomenological analysis was used to identify themes in the data.
RESULTS:
Two competing themes were identified in the data, highlighting caregivers' contrasting experience with mental health nurses and other mental health clinicians. First, most clinical staff were approachable and supportive. Second, several carers felt their contribution was undervalued by some clinical staff. This was as a consequence of being excluded from clinical deliberations because of clinical staffs' concerns and young people's requests about maintaining confidentiality regarding treatment, as well as carers feeling their role was not taken seriously by clinical staff.
CONCLUSION:
First-time primary carers have positive and negative experiences with first-episode psychosis mental health nurses and other clinicians, and these competing events are interrelated. Experiences are affected directly by the manner they are treated by clinical staff and this may, in turn, affect carers' commitment to caring, the way they engage with clinical staff on subsequent occasions and towards the first-episode psychosis service generally.
RELEVANCE TO CLINICAL PRACTICE:
Greater appreciation is needed of the contribution, experience and difficulties caregivers encounter in their role and in engaging with mental health nurses and other clinicians. Additional training is required for clinical staff in family interventions and to familiarise them with legislation and mental health policies relating to carers.

We seek to understand why a relatively high percentage (39%; vs the meta-analytic average, 15-18%) of disorganized/disoriented (D) classifications has accrued in the low-risk Uppsala Longitudinal Study (ULS) study, using experienced D coders. Prior research indicates that D behaviours do not always indicate attachment disorganization stemming from a history of frightening caregiving. We examined the role of two other presumed factors: participation in a previous strange situation and overstress. Our findings indicate that both factors were highly prevalent in the ULS sample and that they jointly predicted higher rates of D. First, participation in a previous strange situation was associated with significantly higher distress displays during the second visit than occurred among previously untested children, suggesting that prior participation in the strange situation had a sensitizing effect on child distress during the second visit. Second, unless separations were cut short in lieu of high distress during the second visit, re-tested children were disproportionately likely (ca 60%) to be classified D. We argue that these findings have important implications for theory, research, and practice. In particular, we conclude that practitioners must refrain from misattributing the appearance of any D behaviors observed to a history of maltreatment.

present a set of indices of disorganization and disorientation in Strange-Situation [M. Ainsworth] behavior that will permit the identification of D [disorganized/disoriented response] patterning by other workers / begin with a review of previous studies reporting difficulties in placing ("forcing") every infant in a given sample into one of the three traditional categories [secure, insecure-avoidant, and insecure-ambivalent/resistant]
discuss (a) the process by which we developed and obtained reliability for the set of classification criteria to be presented, (b) the classification criteria themselves, and (c) some theoretical issues in the modification of classification systems (PsycINFO Database Record (c) 2016 APA, all rights reserved)

Purpose: The aim of this project was to design and evaluate a system that would produce tailored information for stroke patients and their carers, customised according to their informational needs, and facilitate communication between the patient and health professional.

Method: A human factors development approach was used to develop a computer system, which dynamically compiles stroke education booklets for patients and carers. Patients and carers are able to select the topics about which they wish to receive information, the amount of information they want, and the font size of the printed booklet. The system is designed so that the health professional interacts with it, thereby providing opportunities for communication between the health professional and patient/carer at a number of points in time.

Results: Preliminary evaluation of the system by health professionals, patients and carers was positive. A randomised controlled trial that examines the effect of the system on patient and carer outcomes is underway.

In this paper we describe the development and pilot implementation, in a primary care context, of a programme for helping families adapt to living with a person with Dementia (proFamilies-Dementia). This programme aims to promote the healthy adaptation of the family to the presence of an elderly member with Dementia living in their homes. It comprises three components: a psycho-educational, multi-family discussion group for the families; cognitive stimulation for the elderly person with Dementia; and a mediation service to support the families after participation in the first two components. proFamilies-Dementia was implemented with one group involving five families. The main benefits mentioned by families include: an opportunity to share experiences with others who are living through similar circumstances; the development of an improved sense of competency; and the improvement of family relationships. proFamilies-Dementia reveals potential for promoting the provision of integrated support from health and social services, which usually function as independent and parallel support structures.

Riksrevisionen har granskat om staten har gett förutsättningar för ett stöd till anhöriga
omsorgsgivare som motsvarar behoven.
Granskningens bakgrund
Någon gång i livet kommer de flesta av oss att ge omsorg eller hjälp till någon i vår
närhet som drabbas av sjukdom, en funktionsnedsättning eller som får behov av hjälp
på grund av hög ålder. Vi blir då anhöriga omsorgsgivare. Det kan vara så många som
1,3 miljoner anhöriga i Sverige som ger omsorg till en närstående. De flesta anhöriga
ger omsorg av fri vilja och har en god hälsa. Undersökningar visar dock att anhörigas
hälsa, ekonomi, arbetssituation och möjligheter till fritid kan påverkas negativt av
omsorgsgivandet. Ofta bor dessa anhöriga tillsammans med den de ger omsorg till, en
make/maka/partner, ett barn eller ett syskon, och deras omsorg är omfattande.
Att som anhörig ge vård och omsorg ska vara ett frivilligt åtagande och ett komplement
till det offentligas insatser. I praktiken är dock det offentligas insatser ett komplement till
de anhörigas omsorgsgivande enligt regeringen. Ett gott stöd till anhöriga är viktigt för
att undvika negativa konsekvenser av omsorgsgivandet för individer och för samhället.
Syftet har varit att granska om staten har gett förutsättningar för ett stöd till anhöriga
omsorgsgivare som motsvarar behoven. Staten har främst valt att tillgodose anhörigas
behov av stöd genom att ändra socialtjänstlagen, 1998 och 2009, i syfte att förtydliga
kommunernas ansvar för stöd till anhöriga. Efter lagändringen 2009 ska kommunerna
erbjuda stöd till anhöriga. I regeringens propositioner inför lagändringarna har det
framgått att stödet ska kännetecknas av individualisering, flexibilitet och kvalitet.
Granskningen bygger främst på intervjuer med anhöriga, anhörig- och
patientorganisationer, forskare och företrädare för myndigheter och Nationellt
kompetenscentrum anhöriga (Nka). Intervjuerna har kompletterats med
forskningsresultat och kvantitativa studier.

Granskningens resultat
Riksrevisionens övergripande slutsats är att staten inte har gett goda förutsättningar för
ett stöd till anhöriga omsorgsgivare som motsvarar behoven. Granskningen visar att
anhörigas behov av stöd ofta handlar om att den närstående får en god vård och omsorg
men också om ett individanpassat och flexibelt stöd till dem själva.
Kommunernas anhörigstöd behöver utvecklas
En av de möjligheter till individualiserat stöd som regeringen betonade år 2009 var
att anhöriga skulle ansöka om bistånd för egen del. Under granskningen har det
framkommit att det är ovanligt och att omfattningen är svår att följa upp på grund
av bristande dokumentation. Riksrevisionens granskning tyder också på att brister i
kvalitet och flexibilitet i anhörigstöd leder till att anhöriga väljer att inte utnyttja det stöd
som erbjuds.
Det är stora skillnader i vilket stöd som erbjuds anhöriga och hur anhörigstödet styrs
inom och mellan kommuner enligt Socialstyrelsens kartläggningar. Stödet är i de
flesta kommuner mest utbyggt inom äldreomsorgen med utgångspunkt i situationer
där äldre makar ger omsorg till varandra. Det innebär enligt Riksrevisionen att äldre
makar i större utsträckning erbjuds stöd som motsvarar behoven än exempelvis
förvärvsarbetande anhöriga, anhöriga till funktionshindrade eller personer med
psykisk ohälsa. Sedan år 2009 har kommunerna börjat utforma stöd utifrån andra
anhöriggruppers behov i högre utsträckning än tidigare.
Kommunerna har även organiserat, styrt och finansierat anhörigstödet olika. I de
flesta kommunerna har dock anhörigstödet främst bedrivits i projektform, vid sidan
av ordinarie linjeorganisation. Det är också ovanligt att det finns styrdokument som
innehåller rutiner med ett anhörigperspektiv.
Riksrevisionen anser att kommunernas anhörigstöd behöver utvecklas för att uppfylla
intentionerna om ett individualiserat, flexibelt och kvalitativt stöd. Enligt Riksrevisionen
har utbudet av stöd hittills inte varit tillräckligt anpassat till anhörigas skiftande behov
och skillnaderna indikerar att kommunerna i olika utsträckning har valt att prioritera
stöd till anhöriga.
Staten bör ge bättre förutsättningar för det kommunala anhörigstödet
Kommunerna har fått ett stort utrymme att själva avgöra vilket anhörigstöd som de ska
erbjuda eftersom kommunernas ansvar har reglerats med en ramlagsbestämmelse i
socialtjänstlagen. I förarbetena preciserade regeringen att stödet bör kännetecknas av
individualisering, flexibilitet och kvalitet. Eftersom kommunerna har valt att främst
erbjuda anhörigstöd som kommunal service finns det begränsade möjligheter för
domstolarna att tydliggöra vilket stöd kommunerna ska erbjuda genom vägledande
rättsfall.

riksrevisionen granskar: medborgarna och förvaltningen
Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att vägleda kommunerna i
implementeringen av bestämmelsen och inrättat ett nationellt kompetenscentrum
för att förbättra kunskapsläget. Trots dessa åtgärder nås ännu inte intentionerna
med det kommunala anhörigstödet och det skiljer sig åt vilket stöd anhöriga erbjuds
inom och mellan kommuner. Riksrevisionen menar därför att ytterligare vägledning
till kommunerna troligtvis inte är tillräckligt för att åstadkomma anhörigstöd som
motsvarar intentionerna.
Riksrevisionen anser att staten inte har gett tillräckligt goda förutsättningar för ett
kommunalt anhörigstöd som motsvarar intentionerna. Riksrevisionen rekommenderar
därför regeringen att överväga om 5 kap. 10 § socialtjänstlagen behöver förtydligas.
Statens styrmedel kan användas bättre
Sedan år 1999 har staten totalt satsat cirka 2 miljarder kronor på att utveckla
anhörigstöd i kommunerna. Riksrevisionens granskning visar att det delvis är oklart
vilka resultat som uppnåtts med de statliga satsningarna på kommunalt anhörigstöd.
Ett hinder för kunskap om satsningarna är att det saknas nationell statistik över vilket
stöd kommunerna erbjuder anhöriga och som anhöriga tar del av, vilket förklaras av
brister i dokumentation av anhörigstödet.
Varken Socialstyrelsen eller Inspektionen för vård och omsorg har hittills
genomfört någon riktad tillsyn av kommunernas skyldighet att erbjuda anhöriga
stöd. Riksrevisionen bedömer att tillsyn med nuvarande förutsättningar inte är ett
ändamålsenligt styrmedel för att komma tillrätta med problemen i kommunernas
anhörigstöd.
Riksrevisionen rekommenderar att om regeringen vill möjliggöra uppföljning, ökad
kunskap samt tillsyn av anhörigstödet i kommunerna bör regeringen ta ställning
till hur anhörigstödet som ges som service och bistånd ska dokumenteras av
kommunerna.
Det behövs mer kunskap om anhörigomsorgen
Idag finns det inga jämförbara studier om anhörigomsorgens utveckling över tid. De
undersökningar som finns har genomförts av olika aktörer och med olika frågor och
urval. Därmed är resultaten svåra att jämföra. Det saknas också kartläggningar av
omfattningen på minderåriga barns omsorgsgivande till närstående. Sammantaget
medför detta att det även saknas underlag för att bedöma de samhällsekonomiska
konsekvenserna av och kostnaderna för anhörigomsorgen på individ- och samhällsnivå.

stödet till anhöriga omsorgsgivare
Riksrevisionen rekommenderar att regeringen ger en myndighet i uppdrag att följa
anhörigomsorgens omfattning och konsekvenserna för individer och samhället över
tid. Ett steg bör vara att ta fram en samhällsekonomisk analys av anhörigomsorgens
konsekvenser för individer och samhälle. Jämställdhetsaspekterna bör särskilt
uppmärksammas i en sådan analys.
Det bör vara lättare att förena anhörigomsorg med arbete
Anhöriga som arbetar och som ger omsorg är i stor utsträckning beroende av sina
arbetsgivares välvilja för att kunna stanna kvar på arbetsmarknaden. Detta då de
förmåner som finns – närståendepenning och rätten till ledighet vid närståendevård
och av trängande familjeskäl – bara täcker delar av anhörigas behov och används i liten
utsträckning. Anhöriga som arbetar är i många fall beroende av att själva kunna styra
sina arbetstider och att ta ledigt med kort varsel. Flera anhöriga tar också ut semester
och flextid för att kunna ge omsorg till sina närstående.
Riksrevisionen rekommenderar att regeringen överväger om delar av
socialförsäkringssystemet och arbetsmarknadslagstiftningen bör anpassas till anhörigas
behov för att underlätta för anhöriga att förena anhörigomsorg med arbete.
Det bästa anhörigstödet är en god vård och omsorg
Riksrevisionen anser att kvalitetshöjande åtgärder inom vård och omsorg är det som
i störst utsträckning skulle förbättra för anhöriga. I intervjuer har det framkommit
att det bästa stödet till anhöriga är en god vård och omsorg om den närstående. Det
handlar om omsorgsinsatser som exempelvis särskilda boenden och hemtjänst,
vårdinsatser som behandling och vårdplatser på sjukhus men också personal med rätt
utbildning och kompetens. Riksrevisionen har inte granskat vården och omsorgen om
den närstående i sig men har valt att redovisa hur viktig vården och omsorgen om den
närstående är för anhörigas situation och behov av stöd.
Det ska vara frivilligt att ge anhörigomsorg i Sverige. Riksrevisionen anser att en
förutsättning för frivillighet är att det finns ett alternativ till anhörigas insatser i form av
en god offentlig vård och omsorg. Riksrevisonens bedömning utifrån intervjuer under
granskningen är att många anhöriga tar på sig ett större ansvar än de egentligen vill på
grund av brister i vården och omsorgen.
Många anhöriga upplever att en av de tyngsta bördorna de har att bära är den
samordnande och koordinerande roll de ofta måste ta på sig. Om anhöriga inte tog på
sig koordinatorrollen skulle mycket falla mellan stolarna. Riksrevisionen menar att
detta är ett svårlöst problem som är kopplat till uppdraget till och organiseringen av
vården och omsorgen.
riksrevisionen granskar: medborgarna och förvaltningen

I Riksrevisionens intervjuer framkommer att anhörigas behov av att bli sedda och
få information och kunskap sällan tillgodoses i kontakter med vård och omsorg.
Vidare framförs i intervjuerna att vårdplaneringar är en situation där många anhöriga
känner sig osynliga. Riksrevisionen rekommenderar att regeringen bör se till att det tas
fram utbildningar för att sprida kunskap till anställda i kommuner och landsting om
anhörigas betydelse för vård och omsorg samt hur vården och omsorgen kan stödja
anhöriga genom bland annat information och bemötande.
De anhöriga som Riksrevisionen har intervjuat upplever att de måste kämpa för att få
de insatser som den närstående behöver från kommunerna och att de befinner sig i ett
kunskapsunderläge i förhållande till kommunerna om vilka insatser den närstående
har rätt till. Anhöriga beskriver också att det är svårt, tidskrävande och påfrestande
att överklaga beslut. Riksrevisionen rekommenderar regeringen att ge Socialstyrelsen i
uppdrag att informera om rätten till stöd och insatser i SoL och LSS och hur praxis ser
ut om regeringen vill underlätta för anhöriga.
Landstingen saknar ett strukturerat arbete med att ge stöd till vuxna anhöriga enligt
Nationellt kompetenscentrum anhöriga, Anhörigas Riksförbund och Socialstyrelsen.
I hälso- och sjukvårdslagen finns endast ett generellt folkhälsoförebyggande uppdrag
och ett uppdrag om att ge stöd till minderåriga barn i vissa situationer. Riksrevisionen
rekommenderar regeringen att överväga om landstingens ansvar för stöd till anhöriga
behöver förtydligas i hälso- och sjukvårdslagen.

Objective

The aim of this study was to examine what family caregivers of persons with dementia perceive as important types of support/services in relation to experienced negative impact (NI) due to the caregiver situation, and to investigate if caregivers receive the support/services perceived as important.
Method

The study was based on the Swedish part of the EUROFAMCARE project and included 110 caregivers of persons with dementia. Data were collected primarily through structured telephone interviews. The caregivers were divided into two groups, a higher NI group and a lower NI group, based on the NI scale from the COPE index.
Results

Getting information and having someone to talk to were perceived as very important types of support/services by the highest proportion of caregivers in both groups. Data indicated only one significant difference; a higher proportion of caregivers in the higher NI group reported being able to participate in activities outside of caring as very important. There was also an indication that a higher proportion of caregivers in the lower NI group perceived information about the disease as very important. Support/services perceived as important by the caregivers were received both to a high and a low degree.
Conclusion

The results from this study suggest that there is almost no difference between groups of caregivers experiencing higher and lower NI regarding their perception of what are important types of support/services. The caregivers rated different types of support/services within the areas of information, relief and counselling as very important. Copyright © 2009 John Wiley & Sons, Ltd.

Objective: To examine what family carers of persons with stroke impairment perceive as important support and service quality characteristics in relation to their experienced strain/burden, and to explore to what extent family carers receive support/services perceived as important. Design: Data from a cross-sectional study. Subjects: A sample of 183 family carers in Sweden, 64 experiencing lower and 119 experiencing higher strain/burden, a subsample of the EUROFAMCARE project. Methods: Carers were interviewed using a structured questionnaire. Results: There are few differences between carers experiencing high and low strain/burden in what they perceive and receive in terms of important support and service quality characteristics. Information, relief, and counselling support/services are highly valued. It is also important that services improve quality of life, and have good process qualities regarding interaction with staff and individualization. Most services regarded as important are received by less than 60% of carers. Conclusion: The variation is rather high on an individual level in terms of what carers regard as important, indicating that factors other than negative impact may influence their perceptions of support/service and service quality. Thus, it is important to know carers' perceptions in order to individualize support/service, and thus make it more available and efficient.

OBJECTIVE:
To examine what family carers of persons with stroke impairment perceive as important support and service quality characteristics in relation to their experienced strain/burden, and to explore to what extent family carers receive support/services perceived as important.
DESIGN:
Data from a cross-sectional study.
SUBJECTS:
A sample of 183 family carers in Sweden, 64 experiencing lower and 119 experiencing higher strain/burden, a subsample of the EUROFAMCARE project.
METHODS:
Carers were interviewed using a structured questionnaire.
RESULTS:
There are few differences between carers experiencing high and low strain/burden in what they perceive and receive in terms of important support and service quality characteristics. Information, relief, and counselling support/services are highly valued. It is also important that services improve quality of life, and have good process qualities regarding interaction with staff and individualization. Most services regarded as important are received by less than 60% of carers.
CONCLUSION:
The variation is rather high on an individual level in terms of what carers regard as important, indicating that factors other than negative impact may influence their perceptions of support/service and service quality. Thus, it is important to know carers' perceptions in order to individualize support/service, and thus make it more available and efficient.

BACKGROUND:
United Kingdom legislation and clinical standards for schizophrenia challenge nurses to re-examine the support that they provide to carers. Nurses are in a key position to provide this support but may lack the necessary skills to do so. The training programme evaluated in the present study aimed to address this problem.
STUDY AIM:
To evaluate change in clinical practice brought about by post-registration training for mental health nurses in supporting carers of people diagnosed with schizophrenia.
DESIGN/METHODS:
The study was undertaken in collaboration between the Universities of Dundee and Glasgow, and Tayside National Health Service (NHS) Trust (Scotland). Respondents were nine nurses who completed training and then delivered a planned programme of support to carers. Data on nursing practice were gathered through semi-structured interviews with nurses before training and after providing support. Following the support intervention, carers also commented on the nurses' practice.
FINDINGS:
Eight of the nine nurses reported changes in practice in five key areas: They built collaborative relationships with carers, developed a carer focused approach to their practice, acknowledged and supported the carer role, and made progress in identifying carer needs and accessing resources to meet these needs. Nurses experienced difficulties supporting carers who had mental health problems or previous negative experiences of services. Those who lacked community experience also found it difficult to adjust to working in a community setting. Although clinical supervision helped them to work through these difficulties, they remain largely unresolved.
CONCLUSIONS:
Findings from this study indicate that appropriate training may enable nurses to improve the support provided to carers of people diagnosed with schizophrenia. This study represents an important stage in determining the nature of support offered to carers by nurses. While developed to help nurses to meet clinical standards set for schizophrenia in the UK, findings may have clinical significance for nurses in other countries.

The Moving Parents and Children Together (M-PACT) programme is one of the growing number of interventions tailored to meet the multiple and complex needs of children and families affected by parental substance misuse. This paper pulls together the qualitative findings from 13 evaluated M-PACT programmes in England. Sixty-four families attended an M-PACT programme, including 82 children and 75 adults. Qualitative data were collected from 37 children, 36 adults and over 30 group facilitators. Six themes are discussed: engaging with M-PACT, shared experiences, understanding addiction, changes in communication, healthier and united families, and ending M-PACT. The majority of families benefitted in a range of ways from the programme: meeting others who were experiencing similar problems, greater understanding about addiction and its impact on children and families improving communication within the family. In many families there was more openness and honesty, stronger relationships and more time as families, and a reduction in arguments and conflict. The key findings are discussed in terms of the potential for interventions of this kind to reduce family-related harm from parental substance misuse.

Drawing on the results of community-based research with a local hospice organisation, this article addresses the need to enhance social support for caregivers of people with life-threatening illnesses. The goal of the research was to involve palliative care stakeholders in the identification, prioritisation and implementation of social support interventions for caregivers who provide palliative care support as hospice volunteers and as family members of those at end-of-life. Guided by a community-based participatory research approach, primary data were collected from 39 volunteer and family member caregivers through four focus groups and nine personal diaries in July 2008. Content analysis and modified constant comparison techniques resulted in emergent themes and priorities relating to challenges, existing coping strategies and resources, and potential support interventions. The findings revealed communication, emotional support, education, advocacy and personal fatigue as the most important challenges to be addressed through support interventions at the organisational (professional support, volunteer mentoring and continuing education) and household levels (caregiver assessments, telephone support and follow-up). There was convergence in how caregivers perceived and access existing social supports, yet a crucial divergence in the availability of resources among volunteers and family members. The findings are discussed in the light of the capacity for hospices to implement social supports and the potential efficacy of the community-based participatory research approach for enhancing social support for caregivers in other parts of health-care and social care.

The overall aim of this thesis was to investigate how persons with dementia and their informal caregivers do every day activities together and to evaluate the result from an intervention designed to encourage mutual engagement. The sample in all four studies consisted of 30 cohabiting couples, where one part was a healthy spouse caring for a partner diagnosed with mild to moderate stage dementia. Study I had a twofold focus: to identify the supportive acts that caregivers spontaneously use in everyday occupations, as well as to describe the consequences of those acts on the person with dementia. Study II describing the individual participants perception of their own, their spouses and their mutual engagements in everyday occupations. In Study III and IV a home-based collaborative intervention including training on a functional as well as activity level, was evaluated. In Study III the effects of the intervention was evaluated through assessing the individual and mutual episodic memory-functions in the persons with dementia and their caregivers. In Study IV the intervention effect on caregivers communication and interaction skills when performing an everyday occupation together with their spouses with dementia was evaluated. The findings in Study I showed that the caregivers to the persons with dementia used a wide range of supports when working together with their partners. Most of these supports were shown to be beneficial to the occupational performance of the person with dementia, although some support that had negative impact on the performance of the latter was identified. The findings in Study II showed that both spouses perceived a loss of social and activity engagements as a consequence of the changes due to one having dementia. The caregivers described dilemmas they faced, but they also had management approaches to handle the altered everyday life. The results in Study III and IV showed that the collaborative intervention had a positive effect on the individual memory-performance of the persons with dementia. Also, Study III showed that the persons with dementia had a learning potential regarding individual episodic memory-functions when included in collaboration. In conclusion, the findings of these studies showed that the persons with dementia and their spouses engagements in everyday occupations were perceived as altered by both of them. The caregivers and the persons with dementia demonstrated different resources in finding strategies to solve the consequences of dementia in their everyday life. The identification of how persons with dementia and their spouses can learn strategies to collaborate might be useful in designing future interventions.

Children with complex communication needs (CCN) resulting from autism spectrum disorders, cerebral palsy, Down syndrome and other disabilities are severely restricted in their participation in educational, vocational, family, and community environments. There is a substantial body of research that demonstrates convincingly that children with CCN derive substantial benefits from augmentative and alternative communication (AAC) in their development of communication, language and literacy skills, with no risk to their speech development. Future research must address two significant challenges in order to maximize outcomes for children with CCN: (1) investigating how to improve the design of AAC apps/technologies so as to better meet the breadth of communication needs for the diverse population of children with CCN; and (2) ensuring the effective translation of these evidence-based AAC interventions to the everyday lives of children with CCN so that the possible becomes the probable. This article considers each of these challenges in turn, summarizing the state of the science as well as directions for future research and development. © 2012 Copyright 2012 RESNA.

Children with complex communication needs (CCN) resulting from autism spectrum disorders, cerebral palsy, Down syndrome and other disabilities are severely restricted in their participation in educational, vocational, family, and community environments. There is a substantial body of research that demonstrates convincingly that children with CCN derive substantial benefits from augmentative and alternative communication (AAC) in their development of communication, language and literacy skills, with no risk to their speech development. Future research must address two significant challenges in order to maximize outcomes for children with CCN: (1) investigating how to improve the design of AAC apps/technologies so as to better meet the breadth of communication needs for the diverse population of children with CCN; and (2) ensuring the effective translation of these evidence-based AAC interventions to the everyday lives of children with CCN so that the possible becomes the probable. This article considers each of these challenges in turn, summarizing the state of the science as well as directions for future research and development.

Argues that the well-documented sex difference in depression may be due to a sex difference in susceptibility, in precipitating factors, or in both. Data from a large mental health survey (2,515 White over-18 residents of 2 cities) were used to study precipitating factors. It was found that women were exposed more often to more of the factors that relate to depression; with a few exceptions, the factors related to depression similarly for men and women. Matching on these factors did not eliminate the sex difference in depression. This suggests that there may be a sex difference in susceptibility. Current theories of depression are incorporated into a sequential model of how learned factors might contribute both to susceptibility and to the sex difference. (14 ref) (PsycINFO Database Record (c) 2016 APA, all rights reserved)

In this study 165 Swedish parents of young children with Downs's syndrome (DS) were investigated regarding their perception of the quality of the first information and support received after the birth of the child. The parents' opinions were compared with clinical routines at the paediatric clinics regarding these issues. Strong clinical ambitions fell short, however, since 70 % of the parents felt insufficiently informed; 56 % felt unsupported, and the timing of the disclosure varied between 0 hour to >5 days. On the basis of a grounded theory analysis the parents' written narratives regarding the quality of the first information and support were analysed to better understand the reasons underlying the parental dissatisfaction. Criticisms were raised by the parents concerning: the low communication skills by professionals; the lack of privacy; too much negative information; and an unmet desire to early meet other DS parents. The implications of being DS parents regarding their daily life were examined by measuring parental health, stress, sense of coherence, employment and sick leave rates. Results were compared with those in a randomly selected group of parents of healthy age-matched children. The similarities between the DS and control parents were more pronounced than the differences regarding divorce rates, siblings in the family, time spent on child care, employment and sick leave rates, and their self-perceived health, stress, and sense of coherence. However, self-perceived health of the DS mothers was impaired and stress was increased. A small group of DS parents (5 mothers and 1 father) had an extremely high rate of sick leave and no such group was seen in the control parents. In addition, the DS mothers stayed at home because of the child's sickness most frequently and the DS fathers stayed at home for this reason more than control mothers.Conclusions: Existing guidelines for optimal first information and support of new parents of children with DS are not always followed in Sweden. Qualitative clinical improvements from the parents' perspective are proposed. Most DS parents live an ordinary family life in respect to the measured parameters, but the risk for health deterioration, particularly in DS mothers, might need attention

In this article, originally submitted to B J S E's Research Section, Chris Abbott of King's College, London, and Helen Lucey of the Open University report on the outcomes of a survey of special schools in England. The aim of the research, funded by the Nuffield Foundation, was to understand the nature and extent of symbol use for communication and literacy. A questionnaire was used to collect data on topics including: the types of symbols in use; the methodologies operated; ownership of symbol choice; and agreed policies within and outside school. The researchers had an excellent response in this important survey, undertake n after a period of rapid growth in symbol use in special schools and elsewhere. Chris Abbott and Helen Lucey provide a discussion of the results of their survey and of the issues that arise from the findings and the many comments added by respondents. They close their article with a call for further detailed research, both in the UK and in co-operation with practitioners in other countries, into the ways in which symbol use can meet the needs of learners.

Abstract
BACKGROUND:
The death of a parent is a major family disruption that can place children at risk for later depression and other mental health problems.
DESIGN:
Theoretically based randomized controlled trial for parentally bereaved children.
SETTING/PARTICIPANTS:
Two-hundred and forty-four children and adolescents and their caregivers from 156 families were randomly assigned to the Family Bereavement Program (FBP) intervention condition (90 families; 135 children) or to a control condition (66 families; 109 children). Data collection occurred from 1996 to 1998.
INTERVENTION:
Children and caregivers in the intervention condition met separately for 12 two-hour weekly sessions. Skills targeted by the program for children included positive coping, stress appraisals, control beliefs, and self-esteem. The caregiver program targeted caregiver mental health, life stressors, and improved discipline in the home. Both child and caregiver programs focused on improved quality of the caregiver-child relationship.
MAIN OUTCOME MEASURES:
Child and caregiver reports of internalizing and externalizing symptoms.
RESULTS:
Longitudinal growth curve modeling was performed to model symptoms over time from the point of parental death. The rate of recovery for girls in the program condition was significantly different from that of girls in the control condition across all outcomes. Boys in both conditions showed reduced symptoms over time.
CONCLUSIONS:
The methodology offers a conceptually unique way of assessing recovery in terms of reduced mental health problems over time after an event and has contributed to further understanding of FBP intervention effects. The intervention program facilitated recovery among girls, who did not show reduction in behavior problems without the program, while boys demonstrated decreased symptoms even without intervention.

Abstract
BACKGROUND:
The death of a parent is a major family disruption that can place children at risk for later depression and other mental health problems.
DESIGN:
Theoretically based randomized controlled trial for parentally bereaved children.
SETTING/PARTICIPANTS:
Two-hundred and forty-four children and adolescents and their caregivers from 156 families were randomly assigned to the Family Bereavement Program (FBP) intervention condition (90 families; 135 children) or to a control condition (66 families; 109 children). Data collection occurred from 1996 to 1998.
INTERVENTION:
Children and caregivers in the intervention condition met separately for 12 two-hour weekly sessions. Skills targeted by the program for children included positive coping, stress appraisals, control beliefs, and self-esteem. The caregiver program targeted caregiver mental health, life stressors, and improved discipline in the home. Both child and caregiver programs focused on improved quality of the caregiver-child relationship.
MAIN OUTCOME MEASURES:
Child and caregiver reports of internalizing and externalizing symptoms.
RESULTS:
Longitudinal growth curve modeling was performed to model symptoms over time from the point of parental death. The rate of recovery for girls in the program condition was significantly different from that of girls in the control condition across all outcomes. Boys in both conditions showed reduced symptoms over time.
CONCLUSIONS:
The methodology offers a conceptually unique way of assessing recovery in terms of reduced mental health problems over time after an event and has contributed to further understanding of FBP intervention effects. The intervention program facilitated recovery among girls, who did not show reduction in behavior problems without the program, while boys demonstrated decreased symptoms even without intervention.

Många barn med flerfunktionsnedsättning behöver synstimulering. Handboken Synstimulering – den tidiga utvecklingen av Gunilla Jangdin går igenom det lilla barnets synutveckling och visar hur synstimulans och samspel kan utvecklas trots omfattande flerfunktionsnedsättning i kombination med en synskada. Det är en lättläst och mycket användbar bok för alla föräldrar som vill förstå och stimulera sitt barns utveckling.

BACKGROUND:
Integrated treatment programs (those that include on-site pregnancy-, parenting-, or child-related services with addiction services) were developed to break the intergenerational cycle of addiction, potential child maltreatment, and poor outcomes for children.
OBJECTIVES:
To examine the impact and effects of integrated programs for women with substance abuse issues and their children, we performed a systematic review of studies published from 1990 to 2011.
METHODS:
Literature search strategies included online bibliographic database searches, checking printed sources, and requests to researchers. Studies were included if all participants were mothers with substance abuse problems at baseline; the treatment program included at least 1 specific substance use treatment and at least 1 parenting or child treatment service; the study design was randomized, quasi-experimental, or cohort; and there were quantitative data on child outcomes. We summarized data on child development, growth, and emotional and behavioral outcomes.
RESULTS:
Thirteen studies (2 randomized trials, 3 quasi-experimental studies, 8 cohort studies; N=775 children) were included in the review. Most studies using pre-post design indicated improvements in child development (with small to large effects, ds=0.007-1.132) and emotional and behavioral functioning (with most available effect sizes being large, ds=0.652-1.132). Comparison group studies revealed higher scores for infants of women in integrated programs than those not in treatment, with regard to development and most growth parameters (length, weight, and head circumference; with all available effect sizes being large, ds=1.16-2.48). In studies comparing integrated to non-integrated programs, most improvements in emotional and behavioral functioning favored integrated programs and, where available, most effect sizes indicated that this advantage was small (ds=0.22-0.45).
CONCLUSIONS:
Available evidence supports integrated programs, as findings suggest that they are associated with improvements in child development, growth, and emotional and behavioral functioning. More research is required comparing integrated to non-integrated programs. This review highlights the need for improved methodology, study quality, and reporting to improve our understanding of how best to meet the needs of children of women with substance abuse issues.

BACKGROUND:
Integrated treatment programs (those that include on-site pregnancy-, parenting-, or child-related services with addiction services) were developed to break the intergenerational cycle of addiction, potential child maltreatment, and poor outcomes for children.
OBJECTIVES:
To examine the impact and effects of integrated programs for women with substance abuse issues and their children, we performed a systematic review of studies published from 1990 to 2011.
METHODS:
Literature search strategies included online bibliographic database searches, checking printed sources, and requests to researchers. Studies were included if all participants were mothers with substance abuse problems at baseline; the treatment program included at least 1 specific substance use treatment and at least 1 parenting or child treatment service; the study design was randomized, quasi-experimental, or cohort; and there were quantitative data on child outcomes. We summarized data on child development, growth, and emotional and behavioral outcomes.
RESULTS:
Thirteen studies (2 randomized trials, 3 quasi-experimental studies, 8 cohort studies; N=775 children) were included in the review. Most studies using pre-post design indicated improvements in child development (with small to large effects, ds=0.007-1.132) and emotional and behavioral functioning (with most available effect sizes being large, ds=0.652-1.132). Comparison group studies revealed higher scores for infants of women in integrated programs than those not in treatment, with regard to development and most growth parameters (length, weight, and head circumference; with all available effect sizes being large, ds=1.16-2.48). In studies comparing integrated to non-integrated programs, most improvements in emotional and behavioral functioning favored integrated programs and, where available, most effect sizes indicated that this advantage was small (ds=0.22-0.45).
CONCLUSIONS:
Available evidence supports integrated programs, as findings suggest that they are associated with improvements in child development, growth, and emotional and behavioral functioning. More research is required comparing integrated to non-integrated programs. This review highlights the need for improved methodology, study quality, and reporting to improve our understanding of how best to meet the needs of children of women with substance abuse issues.