Anhöriga/närstående till personer med hörsel- syn och eller talskador. Behov av eget samtalsstöd. Självskattning av hälsa och påfrestningar. Habilitering och hjälpmedel rapportserie 46

Författare
Jonsson, I., & Gustafsson, B.
Titel
Anhöriga/närstående till personer med hörsel- syn och eller talskador. Behov av eget samtalsstöd. Självskattning av hälsa och påfrestningar. Habilitering och hjälpmedel rapportserie 46
Utgivningsår
2008
Stad
Uppsala
Utgivare
Landstinget i Uppsala län
Sammanfattning

Funktionsbegränsningar av hörsel, syn och/eller tal berör inte bara den som drabbas
utan även samspelet med dem hon/han träffar. Anhöriga/närstående personer intar en
särställning då de har ett ömsesidigt beroende av varandra. Vad det innebär att leva
med en anhörig som fått svårt att kommunicera, vet man inte mycket om. De anhö-
rigas/närståendes specifika livssituationer, hälsa och påfrestningar är relativt okända
liksom deras eget behov av samtalsstöd.
Syftet med projektet var att öppna och utveckla en samtalsmottagning och erbjuda
psykoterapeutiskt stöd för anhöriga/närstående till brukare vid Landstingets Hörcentral,
Syncentral och Taltjänst. Genom verksamheten kunde självskattningsskalor
för hälsa och påfrestningar prövas.
Metoderna bestod av psykoterapeutiska samtal, informationsspridning, prövning av
självskattning av hälsa och påfrestningar med Hälsoenkäten SF-12 och Anhörigas
påfrestningar BAS samt sammanställning av materialet och skriftlig rapportering.
Målgruppen var anhöriga/närstående personer till brukarna, det vill säga
maka/make/partner, föräldrar, barn, syskon, mor-/farföräldrar.
Resultat
Under projekttiden, 16 månader, hade samtalsmottagningen haft 106 besök av 19
anhöriga/närstående personer till 17 brukare. Omkring hälften av besöken utgjordes
av kortare fokuserad behandlingar och hälften var konsultationer och längre, bredare
behandling. 2/3 av de anhöriga var maka/make/partner, resterande var barn, förälder,
syskon och närstående. Av brukarna hade 2/3 hörselbegränsning, 1/6 synbegränsning
och resterande hade kombinationer av hörsel, syn och/eller talbegränsningar.
Informationen om verksamheten var otillräcklig och svårigheter fanns att nå ut direkt
till de anhöriga.
Det övergripande temat i samtalen var de anhörigas upplevelser av svårigheterna att
komma till tals med brukaren och att förnekande av begränsningen då spelade in.
För maka/make/partner var erfarenheterna oftast att den inbördes relationen successivt
tunnats ut och försämrats. Tidigare gemensamma aktiviteter och umgänge hade
minskat eller upphört. Många kände sig ensamma och hade dåligt självförtroende.
Egna aktiviteter kunde ge känslor av svek och skuld i förhållande till brukaren. När
brukaren hade stora behov av stöd fick makan/maken oftast ordna och planera för
det.
Vuxna barn och syskon kunde uppleva en stor osäkerhet och ambivalens genom
bristen på samförstånd med en äldre brukare särskilt när behov fanns av extern praktisk
hjälp.
Självskattning med Hälsoenkäten SF-12 och Anhörigas påfrestningar BAS för ett
fåtal anhöriga visade att SF-12 troligen inte kan fånga hälsoproblemen hos målgruppen.
BAS däremot kunde bidra med en översikt av de påfrestningar som anhöriga
kan uppleva.
Samtalsmottagningen för anhöriga/närstående till brukare med kommunikationsbegränsningar
uppfattades värdefull för dem som fick kännedom om verksamheten och
som levde med dagliga påfrestningar i relationen till den funktionsbegränsade.
5

Sådana påfrestningar kan betraktas som en kronisk stress som minskar livskvaliteten
och på sikt kan leda till ohälsa. Verksamheten behöver en längre utvecklingstid för
att vetskapen om stödet skall nå ut till målgruppen. Gruppen anhöriga/närstående
personers behov av stöd behöver studeras för att finna insatser inom re/habiliteringar
och samtalsmottagning som motverkar ohälsa.

Tillbaka till söksidan