En närvarande pedagog förändrade Jessika Arviks liv

Jessica Arvik.

Att våga göra orosanmälan och att som vuxen ta ansvar för barns mående, kan vara avgörande för en ung människas liv. Det menar Jessika Arvik som växte upp i en familj där missbruk och våld var vardag. Idag arbetar hon på organisationen Maskrosbarn där hon föreläser och ger stöd åt unga som har en uppväxt som liknar hennes egen.

Jessika Arvik hade ont i magen under hela sin barndom. Det var en smärta som satt mitt i kroppen, men som kändes i hela själen.

– Det var påsk och jag var sex år gammal, säger hon. Vi hade gått påskkärringar. Vi hade fräknar i hela ansiktet, kvastar och korgar fulla med en massa godis. Vi var jätteglada – tills vi kom till hallen hemma.

Det Jessika och hennes bästa kompis möttes av var en pappa med skärsår över halsen. Jessika förstod att hennes pappa har slagit mamma och att mamma hade försvarat sig.

– Men min första tanke handlade inte hur det var med min familj, utan att få bort kompisen så att hon inte skulle se, för jag skämdes.

Jessika och hennes kompis flydde in på Jessikas rum. Kompisen sa:

– Jag vill inte vara taskig, men nu tror jag faktiskt att dina föräldrar kommer att skiljas.

Det hon sa gjorde Jessika själaglad. Hela livet har bestått av att vara rädd. Om föräldrarna skilde sig, kanske hon skulle slippa skräcken, bråken och otryggheten. Men det blev ingen skilsmässa. Inte just då i alla fall. Och rädslan fortsatte.

De som hade sett mamman full på byn på nätterna och helgerna och de som måste ha hört skriken från slagsmålen hemma sa ingenting. När orosanmälan kom från förskolan, gick pappan bara in med den nyckel han hade fått när han hjälpte till med att bygga om förskolan som också var ett föräldrakooperativ. Han plockade ut alla syskonens saker och såg till att barnen hamnade hos en dagmamma istället.

– Alla i samhället visste vad som hände, men ingen gjorde något, säger Jessika.

Kanske berodde det på att ingen visste vad de skulle göra och att barn som har det extra svårt, ibland är extra svåra att se. Jessika var den glada ungen. Hon ville inte känna sig konstig och annorlunda, så hon byggde upp en fasad. Hon blev den ansvarsfulla, glada, sociala och trevliga tjejen som så småningom blev elevrådsordförande och engagerande sig i nykterhetsförbundet.

Jessika blev tonåring. Hon drack allt mer och skadade sig. Skolan blev lidande och i vissa ämnen gick det sämre. Textilslöjd hatade hon, men slöjdläraren Anette brydde sig inte om det. Varje vecka, under ett och ett halvt års tid, frågade hon envist hur Jessika mådde. En dag bröt Jessika ihop och berättade hela sin livshistoria. Anette gjorde den orosanmälan som till slut skulle förändra en tonårings liv.

Anette gjorde inte bara det som hon var tvungen att göra. Hon följde också med Jessika på alla möten – för det fanns ingen annan vuxen som gav det stödet. Hon gav henne en nyckel till sitt hem och tog rollen som extramamma. Anettes dotter blev som en extra lillasyster.

– Hemma hos Anette fanns det otroligt mycket kärlek, säger Jessika. Det fanns gränser. Hon visade mig att det finns något som heter medmänsklighet och civilkurage! Tack vare henne kan jag stå här idag!

Jessika menar att det egentligen kan vara vem som helst som tar ansvar. Damen på ICA, farbrodern med hunden, fotbollsläraren eller ämnesläraren i ämnet vi hatar. Det väsentliga är det personliga mötet. Det handlar om tid, en kram och genuina relationer.

– Vi behöver inte omorganisationer, vi behöver få sitta ner med en vuxen, säger hon. Och det viktigaste av allt:

– Vänta inte med att göra en orosanmälan!

Jessika vill uppmana varenda förskollärare att varje dag ställa frågan: Hur är det idag? Och det med ett verkligt intresse för hur barnen egentligen mår.

– Man kan prata med väldigt små barn om väldigt svåra saker, säger hon.

Hon vet att förskollärare och andra vuxna som vågar vara närvarande, verkligen kan förändra ett barns liv.

Text och bild: Helena Isaksson Baeck
Publicerat 2015.