Hälsokontroller

Anhöriga som ger hjälp, stöd eller vård till en närstående löper en högre risk än övrig befolkning att drabbas av ohälsa. Att hjälpa och stötta en närstående som är sjuk eller har en funktionsnedsättning kan vara både fysiskt och psykiskt påfrestande för anhöriga. Det innebär att den anhöriga själv kan komma att behöva hälso- och sjukvård och därmed inte kan stötta och hjälpa sin närstående i samma utsträckning. Att förebygga anhörigas ohälsa är därför viktigt. Hälsokontroller kan vara ett sätt att upptäcka och förebygga ohälsa hos anhöriga och riktade sig till samtliga anhöriga, unga som gamla.

Som del av ett projekt i Storbritannien testades på NHS Support sites (NHA den statliga organisationen som ansvarar för den offentliga sjukvården i Storbritannien) olika typer av stöd för anhöriga som ger hjälp, stöd eller vård till en närstående. Syftet var bland annat att undersöka effektiviteten av olika typer av stöd och visa på vikten av tidiga insatser. Projektet syftade även till att sprida informationen och kunskapen vidare.

Genomförande

Bland annat testades regelbundna hälsokontroller (inom sex olika verksamheter) för den anhöriga, där man höll extra koll på symptom för riskområden så som depression, högt blodtryck med mera. Användning av hälsokontroller testades på ett flertal platser i Storbritannien, dock med delvis olika metoder och i olika omfattning. Nedan följer en beskrivning av de olika metoder som användes kopplat till hälsokontroller i projektet.

Hälsokontrollerna innefattade dels en fysisk undersökning, dels en så kallad välmåendekontroll. Upplägget skilde sig dock lite åt mellan de olika verksamheterna. En del erbjöd en kombination av en fysisk undersökning och välmåendekontroll vid samma tillfälle, medan andra verksamheter erbjöd det vid två olika tillfällen. Till stor del utfördes de fysiska undersökningarna av sjuksköterskor men fåtalet verksamheter använde sig av annan stödjande personal så som apotekare eller sjukvårdsbiträden. En verksamhet använde sig även av handläggare från det lokala anhörigstödet under ledning av en sjuksköterska. Handläggarna fyllde i en checklista med symptom tillsammans med den anhöriga som därefter granskades av en sjuksköterska för att identifiera eventuella problem. Handläggarna utförde dock inga kliniska tester.

Välmåendekontrollerna innefattade ofta en kartläggning av vårdsituationen, om den anhöriga hade möjlighet att ta en paus från sin vårdande roll samt vilket socialt stöd den anhöriga hade. I detta inkluderades den anhörigas livsstil, inklusive möjlighet till arbete, utbildning, fritid och sociala aktiviteter, en kartläggning av vilket stöd den anhöriga själv ansåg att hen behövde, finansiell rådgivning samt fastställande om det fanns några miljö- eller säkerhetsproblem för den anhöriga i sin vårdande roll. Kontrollerna utfördes av en mängd olika personalkategorier, bland annat sjuksköterskor och handläggare på den lokala vårdcentralen (för den kombinerade hälsokontrollen).

Verksamheternas förhållningssätt och fokus under själva hälsokontrollerna skilde sig även det åt en del. Majoriteten av verksamheterna tillhandahöll en omfattande hälsokontroll men försökte prioritera de aspekter av hälsokontrollen som var av största vikt för den anhöriga. Detta gjordes ofta med hjälp av ett ”välbefinnandehäfte” eller ett frågeformulär som den anhöriga fyllt i antingen innan eller under undersökningen/kontrollen. Majoriteten av verksamheterna använde sig av ett så kallat ”personcentrerat tillvägagångssätt” som utvecklats i diskussion med hälso- och välbefinnandearbetare. Den anhöriga identifierade sina behov och mål samt de åtgärder som krävdes för att uppnå sina mål efter hälsokontrollerna. En verksamhet beskrev i stället sina hälsokontroller som hälsostyrda, alltså att fokuset låg på identifierade hälsobehov som identifierats antingen av den anhöriga själv eller av vårdpersonal som genomfört kontrollerna. Ett formulär för hälsokontroller fylldes här i av klinisk personal som genomfört undersökningarna/kontrollerna. Den anhöriga hänvisades till tjänster som identifierats som lämpliga för dem snarare än att fokusera på den anhörigas hälsa och välbefinnandemål som på de andra verksamheterna. Hälsokontrollerna följdes upp med olika tidsintervaller, inom majoriteten av verksamheterna efter 12 och/eller 26 veckor samt efter ett år.

Som en del av projektet arbetade även verksamheterna med att öka tillgängligheten av hälsokontrollerna för anhöriga på olika sätt. En del genom att erbjuda vård av den närstående när den anhöriga var på hälsokontroll, andra genom att erbjuda hälsokontroller i hemmet eller på annan plats valt av den anhöriga. Även genom att erbjuda hälsokontroller på ställen där flertalet exempelvis unga anhöriga ofta befinner sig, exempelvis på idrottsanläggningar för unga och andra lokala föreningar. Även flexibilitet gällande tider för hälsokontroller erbjöds, så som kvällar och helger, för att även kunna nå exempelvis förvärvsarbetande anhöriga.

Resultat

Hälsokontrollerna visade sig ha effekt och projektet rapporterar en ökad hälsoeffekt hos majoriteten av de anhöriga som genomgått flera hälsokontroller. Arbetet har på flera platser fortsatt även efter projektets avslut. I ett tidigt skede hade vissa mottagningar som genomförde hälsokontroller vissa problem att engagera vanliga mottagningar och annan sjukvårdspersonal men lyckades genom samarbete med NHS personal identifiera och engagera anhöriga.  

Verksamheterna hade varierande framgång i ambitionen att nå anhöriga, då de fokuserade på olika målgrupper. Bland annat nådde en verksamhet ungdomar och unga vuxna som var anhöriga genom Facebook, gymnasier och universitet och andra genom samarbete med olika civilsamhällesorganisationer, ungdomsorganisationer med mera. Generellt sätt lyckades projektet enligt rapporten nå i majoritet äldre kvinnliga anhöriga men lyckades även bra med att nå anhöriga tillhörande minoritetsgrupper, anhöriga till personer med demens, psykiska sjukdomar, långtidssjuka med inlärandesvårigheter och anhöriga till personer med missbruksproblem. Framgångar med att nå olika grupper av anhöriga berodde på vilket tillvägagångsätt verksamheten valde. Tydligt är att specifika insatser krävdes beroende på vilken/vilka målgrupper som verksamheten försökte nå och att de verksamheter som lyckades nå flera olika grupper använde sig av en kombination av metoder. Generellt sätt var personalen överens om att undvikandet av ordet ”carer” (vårdare) var viktigt när de interagerade med nya anhöriga. Samarbeten och nätverk spelade en stor roll samt innovativa sätt att nå yngre anhöriga via exempelvis skolor, idrottsarenor, universitet med mera. Att samtala med anhöriga ansikte mot ansikte beskrevs av personalen generellt som ett effektivare sätt för att vinna förtroende än genom exempelvis affischer och hemsidor.

Samtliga verksamheter involverade anhöriga i utformningen av olika service och en del verksamheter uttryckte att anhöriga lyfte aspekter som personalen inte tidigare reflekterat över. En del av verksamheterna planerade att fortsätta att involvera anhöriga i utvecklingen av verksamheten.

Utvärdering och rekommendationer

Enligt utvärderingen av projektet genomsyrade ett holistiskt förhållningssätt de flesta verksamheternas arbete med hälsokontroller, i syfte att hålla koll på samt förbättra de anhörigas mentala, känslomässiga och fysiska hälsa. Utvärderingen föreslår bland annat följande:

• Anhöriga bör fortlöpande involveras i utvecklingen av stödet till anhöriga.
• För att nå en bred grupp av anhöriga bör lokala partnerskap formas där arbetet är flexibelt, ibland på ad-hoc basis, för att nå olika målgrupper.
• Effektivt stöd till anhöriga bör alltid inkludera en variation av tjänster som kan anpassas efter individuella behov.
• Stöd till anhöriga som vårdar ett barn behöver kombineras och bestå av samarbeten mellan lokala myndigheter, sjukvården och frivilligorganisationer.
• Sjukhus bör rutinmässigt tillhandahålla mekanismer för att identifiera och stödja nya anhöriga och koncentrera sina ansträngningar på avdelningar där patienter har fått en ny diagnos eller ska skrivas ut, och öppenvårdsmottagningar där patienter sannolikt kommer att åtföljas av anhöriga.
• Samtliga vårdecentraler och läkarmottagningar bör uppmuntras att identifiera en ansvarig person för anhörigfrågor som kan hjälpa till att identifiera anhöriga, att hänvisa anhöriga till lämpliga lokala tjänster och säkerställa den anhörigas tillgång till stöd och behandlingar inte hindras på grund av deras anhörigskap.
• All personal som interagerar med anhöriga på sjukhus, läkarmottagningar, lokala myndigheter och inom frivilligsektorn bör utbildas i anhörigsakap och hur det kan påverka den anhörigas egen hälsa och välbefinnande. De bör även utrustas för att ge råd om hur en anhörig kan få tillgång till olika former av stöd.

Referenser och användbara dokument

Yeandle Sue, 2011. New Approaches to Supporting Carers' Health and Well-being: Evidence from the National Carers' Strategy Demonstrator Sites programme.

Sammanställt av: Linnéa Sennemark Aldman
Publicerat: 2022-10-05