Omsorg och lärande kan gå hand i hand
Robert Öberg, Jenny Wilder och Daniel Östlund i samtal om delaktighet och skolan som plats för livslångt lärande. Foto: Josefine Göransson
Omsorgsbehov och lärande behöver inte utgöra motpoler. Kunskapsöverföringen har ofta brister när elever med flerfunktionsnedsättningar byter skolmiljö och bör struktureras bättre och göras mer likvärdig över landet. Det var några saker som kom upp under föredraget ”Professorer pratar delaktighet och skolan som plats för livslångt lärande”.
Under den första dagen av konferensen ”Livets möjligheter” i Stockholm (24-25 oktober) hölls föredraget ”Professorer pratar delaktighet och skolan som plats för livslångt lärande”. Inbjudna talare var Jenny Wilder, professor i specialpedagogik vid Stockholms universitet, och Daniel Östlund, biträdande professor i specialpedagogik vid högskolan i Kristianstad.
Samtalet leddes av Robert Öberg, ombudsman vid FUB med inriktning mot skola och utbildning och tidigare rektor inom särskolan.
– Vi ska samtala kring två frågor – effekten av forskning och hur skolan kan erbjuda en miljö för det livslånga lärandet och skapa balans mellan omsorg och utmaningar. Det där med att få till balansen mellan omsorgsinriktning och kunskapsinriktning, särskilt vid stora utmaningar, känner jag igen från min tid inom skolan. Är det någonting ni har sett i er forskning som påverkar den balansen? undrade Robert Öberg.
Forskningen visar, konstaterade Jenny Wilder inledningsvis, att när det gäller elever med flerfunktionsnedsättningar går omsorg och lärande hand i hand. Individens behov utgör grunden och det gäller att möta barnet, eleven, på dess nivå för att fånga personens intresse, motivation och vilja till kunskap som sedan ska matchas mot bland annat läroplanen. Något som Daniel Östlund instämde i.
– Undervisningen måste bygga på en god relation till eleven. Det betyder inte att det ska vara kravlöst, det är inte bra för någon. Utbildningen ska vara högkvalitativ för alla elever, ställa förväntningar och rimliga krav. Men med trygga elever som trivs och vill komma till skolan blir det mycket lättare ge dem de utmaningar vi vill och nå längre, sa Östlund.
Daniel Östlund. Foto: Josefine Göransson
Även om omsorgen till viss del måste vara här och nu uppmanade Östlund församlingen att alltid ställa sig frågan: Vad får denna omsorgshandling på sikt för konsekvenser för det livslånga lärandet? Optimalt innehåller varje omsorgsmoment även lite utmaningar och lärande, poängterade han, och blir på så vis en del av det livslånga lärandet.
– För de vardagliga situationerna som vi möter hela tiden, de kommer eleverna sannolikt att möta också i ett längre perspektiv. Därmed kan de här situationerna vara särskilt användbara för att arbeta med exempelvis delaktighet, att kunna påverka, att jobba tillsammans, att bli medbestämmande, kommunikativ och så vidare, sa Östlund.
Robert Öberg ledde sedan in samtalet på samverkan mellan föräldrar, skolan och andra aktörer när eleven ska byta arenor och hur överföringen av information i dessa övergångar bör hanteras. Exempelvis mellan förskola och grundskola, grundskola och gymnasium och även senare i livet till vuxenskolan, LSS-verksamhet och arbetslivet.
– I bytet av arenor försvinner det kunskap, det hör jag ofta, och det är väl tvärtemot det livslånga lärandet? frågade Öberg.
– Det är otroligt viktigt för personernas fortsatta utveckling att inte någon kunskap går förlorad vid varje hopp. Överföringen av kunskap är fundamental för annars förlorar man kanske ett helt år eller så, svarade Jenny Wilder.
Daniel Östlund höll med och lyfte fram föräldrarnas centrala roll vid dessa övergångar. Han ställde sig kritisk till att det ibland finns en inställning inom skolvärlden där man inte vill veta för mycket om eleven utan i stället vill bygga en ny relation.
– Den kommunikativa sidan får aldrig lämnas över till den typen av idéer utan vi måste alltid arbeta med en överföring av kunskap. Det är alltså helt centralt att man kan göra sig förstådd och bli förstådd, slog Östlund fast.
Jenny Wilder gav exempel från sin egen forskning där hon studerat övergången från förskola till särskola.
– Det som slog oss var att det aldrig vara några trepartssamtal. Alltså där föräldrar, förskolelärare och personal från den mottagande grundsärskolan träffades. Och där förlorade man mycket kunskap.
Robert Öberg modererade samtalet. Foto: Josefine Göransson
Ett annat slående resultat, berättade Wilder, var att kommunerna skilde sig kraftigt åt när det gällde hur man organiserade övergången mellan förskola och särskola. Generellt sett ifrågasatte hon också vilken kunskap som överförs när eleverna byter arenor.
– Det gäller att det inte handlar för mycket om omsorgsbehoven och de medicinska behoven utan även om den pedagogiska bedömningen, sa Wilder.
Alltså mer kunskap om hur barnet lär sig, vad som är viktigt för barnet när det ska lära sig någonting, vilka lärarinstruktioner som är utmanande och vilka som är enklare.
– En annan sak som jag också vill säga är att i alla dessa övergångar är föräldrarna jätteviktiga men föräldrarna vill kanske inte alltid vara så centrala.
Föräldrarna ska inte behöva känna att allt ansvar ligger på deras axlar utan ansvaret måste fördelas mellan de inblandade parterna, framhöll Wilder. Frågan engagerade publiken och man undrade hur övergångarna skulle kunna göras mer strukturerade och lika över hela landet?
– Till exempel skulle Skolverket kunna ta fram manualer, det har man gjort till viss del men inte när det gäller anpassad skola eller särskola, svarade Wilder.
Samtidigt menade hon att det redan idag framgår av skollagen vad skolorna har för ansvar och utifrån det skulle rektorer, särskolesamordnare och lärare kunna strukturera upp övergångarna bättre.
– Jag tycker att det ska finnas tydliga handlingsplaner, på kommunerna till exempel, där man spaltar upp vem som ska göra vad. Man behöver titta över tidsmässigt när övergången sker. Vet man att det är ungefär om ett år ska man inte vänta. Man ska veta när vem ska starta vad i den här processen så att det inte blir fördröjningar, sa Wilder.
Hon saknade även ett samlat grepp när det gällde den andra frågan för dagen: Vilken effekt och betydelse forskningen kan ha för personer med flerfunktionsnedsättningar?
– För att vi ska få någon effekt av forskningen måste den spridas och det är här jag saknar ett samlat grepp, sa Wilder som bland annat skrivit en kunskapsöversikt om flerfunktionsnedsättning för Nka:s räkning.
– Min upplevelse är att man i grundsärskolan och gymnasiesärskolan är väldigt duktiga på att fånga upp den forskning som finns, även om den sett ur ett svenskt perspektiv inte är så omfattande, sa Daniel Östlund.
Robert Öberg och Daniel Östlund fick boken "Kvalificerad omvårdnad i vardagen" som tack för sin medverkan under konferensen. Foto: Josefine Göransson
Han exemplifierade genom att berätta om hur hans avhandling gjort avtryck genom att etablera två begrepp – vertikala och horisontella relationer. Där vertikala relationer utgör de relationer som barn har till vuxna, exempelvis föräldrar och lärare, medan de horisontella beskriver relationen till de jämnåriga kamraterna.
Avhandlingen visade att de 20 eleverna som ingick i studierna tillbringade den allra största delen av sin skoltid i vertikala relationer. Det vill säga att de hade väldigt få sociala kontakter med andra elever på skolan.
– Det var väldigt en-till-en-orienterat och det är en sådan sak som jag kunnat ta del av senare, som jag är väldigt glad och stolt över, att flera skolor har börjat arbeta in och planera för mer sociala lärandeformer. Just för att även försöka fånga upp de horisontella relationerna då den samvaron också är viktig. Även när det rör elever som kommunicerar på olika sätt, poängterade Östlund.
Robert Öberg konstaterade avslutningsvis att en konferens är ett sätt att samla och sprida forskningsresultat och uppmanade alla att ta detta till sig och sprida och använda kunskapen i sina verksamheter.
Text: Erik Skogh
Publicerad 2022-12-07
Läs också: Nka:s reportage om konferensen i helhet
Senast uppdaterad 2022-12-07 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson