"Vi behöver tänka att vi är dödliga för Loves skull”

Mamma Jessica och pappa Bengt-Åke vill rationalisera bort sig själva – för Loves skull. Foto: Anna Pella

Sedan hösten 2020 bor Love Molin, 25, i egen lägenhet med dubbel assistans dygnet runt. Processen att få en särskilt anpassad bostad enligt LSS pågick i nästan två år eftersom kommunen inte lyckades hitta en passande lägenhet.

I sitt arbete som assistansrådgivare har mamma Jessica under åren träffat många föräldrar som fortsatt hålla i alla trådar och arbetat både som arbetsledare och assistenter till sitt barn i mycket hög ålder. Hon har tänkt att det måste finnas ett annat sätt, som både är bra för det vuxna barnet och för föräldrarna.

– Ända sen Love föddes har jag tänkt att jag ska göra allt jag kan för att han ska vara så lite beroende av mig som möjligt. Hela tiden har siktet varit inställt på att rationalisera bort mig själv. Det kan inte hänga på mig. Men hur ska jag någonsin kunna frigöra mig? Och hur ska Love någonsin kunna frigöra sig från mig?

Föräldraskapet har därför inneburit att försöka bygga upp ett nätverk av olika personer med olika funktioner som löper parallellt med livet. Assistenterna är den största pusselbiten.

När Love var 13 år startade Jessica därför ett eget assistansbolag med fokus på att hjälpa familjer att bygga upp en fungerande assistans och nätverk fram till den dagen då deras barn skulle bli vuxna. En viktig del var att föräldrarna inte behövde vara arbetsledare för sitt barns assistans. Istället skulle det finnas externa arbetsledare om familjen önskade det.

Idag har Love tolv assistenter som förutom att assistera honom i vardagen även har olika ansvarsområden. Två assistenter är arbetsledare, en assistent är ansvarig för hjälpmedlen, en annan för att hjälpa Love med sin ekonomi, och så vidare.

Jessica menar att en del i just hennes föräldraansvar handlar om att kunna lämna över ansvar till andra.

– Det är jobbigt att lära sig lita på att andra kan lika bra som jag, men det är också den enda förutsättningen, det finns inget val som jag ser det. Det är mitt ansvar som förälder till Love. Hur jag ska göra det tryggt för honom i framtiden. Men också för att inte tappa bort mig själv.

Love har hjälpt henne lite på traven också, tycker hon. Som 18-åring fick han en svår blodförgiftning som höll på att kosta honom livet. När han återhämtat sig kraschade Jessica.

– Jag hade varit den starka som klarade allt. Men jag kände mig uppäten av allt ansvar.

Den intuition hon arbetat upp kring Love, när hon före alla andra sett att han höll på att bli sjuk, var en styrka men också en svaghet som höll på att äta upp henne. Hon trodde inte att familjen skulle klara sig om hon inte stod upp. Hon gick i samtal och blev guidad, steg för steg, och fick syn på vad hon behövde göra. Som att våga be andra om hjälp, våga visa sig sårbar, släppa kontrollen och styrkan.

– Jag fick lära mig att våga vara mänsklig, och faktiskt se att andra vill och kan ta ansvar. Jag hade inte sett att de fanns där hela tiden. Och att det enda sättet att släppa kontrollen var att tillåta andra göra misstag. Det måste fungera utan oss. Vi behöver tänka att vi är dödliga, för Loves skull.

Text: Anna Pella
Artikeln är tidigare publicerad i skriften Planera framtiden – redan idag.