Samverkan mellan barn-, ungdoms- och vuxenpsykiatrin kring psykisk ohälsa i familjen

Konferensen samlade cirka 500 deltagare från hela landet.

I början av oktober anordnade Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Nka och SKL en konferens i Stockholm för att inspirera till ökad samverkan mellan barn-, ungdoms- och vuxenpsykiatrin kring psykisk ohälsa i familjen.

​– Samverkan är många gånger nyckeln för en framgångsrik familjeorienterad vård och omsorg. Drabbas en person i en familj av ohälsa påverkas hela familjen, det betyder i sin tur att stöd behövs även till anhöriga, konstaterade Lennart Magnusson, verksamhetschef vid Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka).

Under konferensen berättade Lennart Magnusson om det treåriga, europeiska ME-WE-projektet, som ska bidra till minskad psykisk ohälsa hos unga anhöriga. I delstudien "Motivation leder till framgång" har elever i årskurs nio i grundskolan och år 1 och 2 i gymnasiet i Kalmar län fått besvara en enkät. Av resultatet framgår att allt för många unga omsorgsgivare tar ansvar för familjemedlemmar och vänner med psykisk ohälsa i så hög grad att det går ut över deras egen psykiska hälsa och skolgång.

Lennart Magnusson, verksamhetschef vid Nka.

– Närmare var tionde 15-åring ger omfattande hjälp och stöd till en anhörig. Något som kan leda till skolfrånvaro och avhopp, psykisk ohälsa och framtida hälsoproblem och svårigheter på arbetsmarknaden. Med ME-WE-projektet hoppas vi bidra med stödinsatser för att stärka unga omsorgstagares hälsa och öka deras möjligheter att gå ur skolan med godkända betyg, konstaterade Lennart Magnusson.

Konferensen samlade cirka 500 deltagare från hela landet. Thomas Lindén från Socialstyrelsen konstaterade att Barnpsykiatrikommittén redan för tio år sedan pekade på behovet av anpassat stöd för de barn vars föräldrar vårdas inom vuxenpsykiatrin, "de osynliga barnen".

– Det medför påtagliga risker för barnens hälsa om det finns psykisk ohälsa i familjen, man spar många års lidande om man lyckas intervenera och förhindra psykisk sjukdom. Även om det skett kompetensutveckling inom området är det inte alla barn som får det stöd som de behöver. Det behövs ett ständigt arbete på alla nivåer vad gäller implementering och att man även på lokal och regional nivå jobbar med uppföljning.

Thomas Lindén pekade även på att en bra uppväxtmiljö har betydelse för barns hälsa, men om det brister går det oftast för lång tid innan vi agerar.

– Samverkan är viktig. Därför är det positivt att se att konferensen väckt ett så stort intresset, att det finns en tydlig vilja till samverkan i regionerna, inte bara kring individuellt anpassade insatser utan även när det gäller individens hela livssammanhang, sa han och hoppades att de goda exemplen som lyfts fram under konferensen ska leda till än mer samverkan.

Ulf Axberg.

Ulf Axberg, professor i familjeterapi og systemisk praksis, VID vitenskapelige høgskole i Oslo, och Gisela Priebe, psykolog och docent vid Lunds universitet, redogjorde för en nationell studie kring föräldrar med depression, dystymi, ångeststörning och/eller bipolär sjukdom under rubriken "Hur mår barn och vuxna i familjer där en vuxen vårdas inom specialistpsykiatrin?".

När det gäller vuxenpsykiatrin och barnen förklarade Ulf Axberg att en tredjedel av patienterna inom vuxenpsykiatrin har barn under 18 år. 5,7 procent av föräldrarna är inneliggande patienter.

– Barn som lever med föräldrar som har en psykisk sjukdom har en ökad risk att själva utveckla olika former av psykisk ohälsa; depression, ångesttillstånd och uppförandestörning. Risken att de själva utvecklar depression under uppväxtåren är åtta gånger större, likaså är risken för tidig debut större, samt att den psykiska ohälsan riskerar vara längre och leda till mer omfattande funktionsnedsättningar.

Han lyfte fram bristande föräldraförmågan som en viktig faktor, exempelvis låg grad av känslomässig värme, lyhördhet, inkonsekventa uppfostringsmetoder, orealistiska förväntningar, att mängden av riskfaktorer ökar risken att barnen själva drabbas.

– Kan vi stötta upp så att man kan komma ur en negativ spiral, så att depressionen hos en förälder får mindre effekt för barnen är det positivt. Det verkar som föräldrastöd är ett bra medel mot depression, sa han och betonade vikten av förebyggande arbete.

Den vanligaste insatsen är ingen insats alls

Gisela Preibe pratar i sin tur om olika interventioner som forskarna studerat:

– Det finns mycket att välja mellan när det gäller preventiva interventioner, dels insatser som riktar sig till barnen och föräldrarna tillsammans, dels insatser i andra konstellationer. Insatser riktade direkt till barnen är ofta i form av gruppinterventioner, insatser som riktar sig bara till föräldrarna är oftare individuella. Hon nämnde exempelvis Berardslees familjeintervention, Föra barn på tal, Barnkraft, ALMA.

Det som är gemensamt, menar hon är att man ofta gör en kartläggning för att se hur barnen mår, tittar på vilket emotionellt stöd som behövs för att klara vardagen, gör en vårdplanering, samt koordinerar de insatser som görs eller planeras.

Gisela Preibe.

– Men den absolut vanligaste insatsen är ingen insats alls. Av våra studier framgår att cirka 70 procent inte får någon insats alla och att cirka 25 procent fått insatser i form av till exempel information eller ett samtal. Här finns mycket att göra.

Forskarna har även låtit föräldrar respektive barn skatta sin egen hälsa och symtombelastning, samt låtit föräldrarna svarat på hur de skattat sin förmåga att hantera barnens beteende. Barnen skattar en något högre symptombelastning när det gällde dem själva, än föräldrarna. Föräldrarna skattade i sin tur sin förmåga att hantera barnens beteende högre.

– Kan det var så att barn till föräldrar med psykisk ohälsa är lätta att hantera, att barn har lärt sig känna av sina föräldrars behov. De barn som inte gör så mycket väsen av sig är kanske de som är viktigast att uppmärksamma, betonade Gisela Preibe och konstaterade:

– Generellt är det viktigt att tänka på att ta in information från flera och inte minst att ta in uppgifter från barnen också.

Något annat som Gisela Preibe lyfte fram var vikten av att tänka på att partners till en person med psykisk sjukdom kan ligga över en kritisk gräns, vad gäller den psykiska hälsan, att de kan ha en egen belastning till följd av att man lever i en relation med någon som mår väldigt dåligt.

– Patienterna ligger förstås över sin partners, men vi har sett att flera partners ligger över en klinisk nivå. En fjärdedel behöver själva behandling. Nästan 40 procent ligger över på grund av att man har en belastande parrelation.

Se till hela familjens situation

– Det är viktigt att se till hela familjens situation, även parrelationen har betydelse för barnen, konstaterade hon vidare.

Hon var också noga med att poängtera att det INTE är de barn som mår sämst som nås i undersökningen. Men att alla barn behöver följas upp över tid, deras situation kan förändras och att det finns en hel del barn som också behöver stöd NU.

– Vad betyder det för den kliniska vardagen, som professionell: Det viktiga är att ta reda på om patienterna har barn under 18 år och ta reda på om hur de upplever barnens mående. Vilka andra finns som kan rycka in och stötta? Far- och morföräldrar, grannar, vänner med mera. Ta reda på hur patienten upplever sin sin relation, sitt föräldraskap och om man behöver stöd i föräldraskapet, sa Gisela Priebe och betonade vikten av att ta in primärvården också.

Slutligen slog hon fast att Hälso-och sjukvårdslagen, HSL, gäller för all vård, samt att samverkan mellan vårdgivare måste öka och inte minst att utbildning och utveckling av ett familjeorienterat arbetssätt måste öka.

– Huvudbudskapet är tro inte att ni vet – ta reda på det!

Merike Hansson.

Merike Hansson, Socialstyrelsen, berättade sedan kort om en nationell kartläggning av samverkan mellan barn- och ungdoms- och vuxenpsykiatrin.

När det gäller samverkan var det 11 av 16 svarande regioner som svarade att det finns eller att det planerades samverkan i viss mån, i vissa verksamheter eller enheter. Samtliga som svarat har angett att de har barnombud inom vuxenpsykiatrin och 13 av 19 regioner såg ett behov av att utveckla samverkan mellan BUP och Vuxenpsykiatrin. Exempel på kommentarer i svaren var: "Dessvärre har det individorienterade synsättet dominerat. Det vore önskvärt att ha ett mer familjeorienterat synsätt. Det finns ett behov av stöd- och utvecklingsarbete och det är bra om det går att lyfta bra exempel från andra regioner".

– Sammanfattningsvis så pågår utvecklingsarbeten på många håll, det finns ett intresse att bredda och utveckla ett familjeorienterat samarbete, sa Merike Hansson.

Sammanvävda liv – ett norskt exempel på familjeorienterat arbete i familjer med psykisk ohälsa var rubriken för föredraget av Bente Weimand førstemanuensis, Oslo Metropolitan Universtity, OsloMet, Norge.

Bente Weimand, som har sin en huvudanställning på Oslo universitet, berättade att hon efter alla år som forskare är väldigt förtrolig med begreppet sammanvävda liv.

– Det handlar om familjen, sa hon och redogjorde en del kring sin forskning, där hon haft fokus på vuxna och barn som anhöriga.

– Varför ska vi inkludera närstående i behandlingen, kan vi förstå familjemedlemmar isolerat? Det är ofta det vi gör, sa hon och likställde det med ett slags cementerad silotänk.

Bente Weimand.

Hon fortsatte med att slå fast att vi lever tätt tillsammans, vad som sker med den ena i en familj påverkar de andra.

Anhöriga skattade sin hälsa lägre

– När vi tittat på anhöriga till familjemedlemmar med svår psykisk sjukdom, är en viktiga slutsats att anhöriga skattade sin hälsa mycket lägre än befolkningen i övrigt. Mest alarmerande var att den mentala hälsan hos anhöriga, vitalitet och social funktion, skattades än lägre än hos personer med psykisk ohälsa.

Hon pekade även på att det råder stor skillnad i stödet till anhöriga inom psykiatrin och den somatiska vården, att anhöriga ofta upplever att de inte blir lyssnade till och att det är ett känt problem att anhöriga inte inkluderas och får rätt stöd. En retorisk fråga hon ställde var om det inte är inom familjen vi borde jobba?

– Det handlar om att hjälpa till att få tillbaka relationer som kan fungera stöttande för alla i familjen. Det är bra att det finns många modeller, men här behöver vi mer kunskap, slog Bente Weimand fast.

– Vi som vårdpersonal kan tycka att det är svårt att prata med föräldrarna om deras barn, och än svårare att prata med barnen. Forskning visar att patienterna själva är väldigt intresserade och upptagna av hur deras barn mår, vad de ska säga till barnen, sa hon och betonade vikten av att hjälpa föräldrar att prata med sina barn.

Bente Weimand slog fast att det behövs mer kartläggning av skyddsfaktorer, bättre stöd till anhöriga där nationella riktlinjer för arbetet med anhöriga är viktigt. När det gäller vägledning handlar det om att anhöriga ska vara delaktiga i vården, sett till patientens bästa. Barn som anhöriga ska fångas upp tidigt, ges nödvändig information och få stöd för att kunna hantera sin situation.

– Vi måste komma igång med familjeplaner, inte bara ha individuella planer, för att få ett bra familjesamarbete, där barn själva bör vara med i samtalen, slog hon fast.

Rätt kompetens till rätt patient

Christin Källström, verksamhetschef/VD, Psykiatripartners i Östergötland, delade med sig av erfarenheterna från en arbetsmodell i Linköping under rubriken: Familjemottagning i psykiatrin – en möjlighet?

Christin Källström

– Rätt kompetens till rätt patient, det har varit en av de största vinsterna på patientnivå, konstaterade hon och berättade att huvudskälet till att familjemottagningen startade var sättet att se familjen som en helhet.

– Glappet mellan VUP och BUP minskar hos oss, det är inte så sällan att vården får ett avbrott vid övergången mellan de olika verksamheterna, mellan VUP och BUP. Vi vill bidra till en sömlös övergång.

Hon berättar att familjemottagningen har en del åldersövergripande verksamhet till åldersgruppen 17-25 år, till exempel medicinsk yoga, ångesthjälpen med mera.

– Men det finns saker som man bör tänka lite extra på, som exempelvis sekretessen, den måste vi hålla oss till. Vad får man läsa och inte läsa, till exempel måste vi alltid fråga barnet om det är ok att föra över information till VUP. Frågan om hot och våld har vi också arbetat extra med. Vi har t ex olika väntrum, ett som är tydligt barnanpassat. Alla håller ihop sig lite när det är barn närvarande, så det har varit lugnare än vi trodde.

Hon lyfte vidare fram att uppdragsgivaren Region Östergötland såg positivt på minskade glapp vid övergångar och att vårdkedjan kan upprätthållas på ett bra sätt, samtidigt betonade Christin Källström vikten av att utvärdera effekten för bibehållen patientsäkerhet.

Om tvärprofessionella samverkansteam med BUP, VUP, mödra- och barnhälsovård och socialtjänst kring psykisk skörhet/sjukdom under graviditet och tidigt föräldraskap pratade Charlotte Luptovics Larsson, barnsamordnare, Psykiatri Södra Stockholm, med över 20 års erfarenhet av området.

Hon började med att tacka för att hon fick komma till "den fantastiska konferensen om samverkan".

– Jag skulle stå mig helt slätt om jag inte samverkade. Vårt uppdrag handlar om att vi har barnombud på vara våra enheter med tvärprofessionella team, inledde hon och lyfte fram Hälso- och sjukvårdslagen, HSL ,5 kap 7 och Patientskyddslagen, PSL, 6 kap 5 paragrafen.

– Det är väldigt lätt att vi mest tänker de äldre barnen, de små barnen - de som själva inte kan tala för sig, glöms bort beroende på att det står står samtal och information i lagen.

– När det handlar om det späda barnet som anhörig är föräldrastöd viktigt. Ger vi stöd till föräldrarna så ger vi även stöd till de små barnen.

Vi är varandras konsulter

Hon berättade vidare att det var år 2000 som de första tvärprofessionella samverkansteamet startade. Idag finns 32 team inom Stockholms län med bland annat VUP, Barnmorskemottagning, BVC, Socialtjänst, BUP. (Kvinnoklinik, familjecentral, beroendemottagning, habiliteringen).

Målgruppen är bland annat blivande och nyblivna föräldrar med tidigare psykiska diagnoser. De som uppvisar psykisk ohälsa under graviditet, men även män är välkomna till enheterna.

När det gällde strukturen för samverkan konstaterade hon att: "vi är varandras konsulter i teamet." Teamen har en gruppledare, samordnar insatser och vårdplanering samt tydliggör vem som gör vad.

– Merparten av dem som blir aktuella i samverkansteamet identifieras under graviditeten och följs en bit in i barnets första år eller till dess att adekvata insatser är etablerade. Ett av våra mål är att vi skulle jobba preventivt, att vi skulle hitta de här familjerna i ett tidigt skede, sa hon och fortsatte:

– Samverkan sker på två nivåer: I de tvärprofessionella samverkansteamen och i vårdplaneringsmöten, till exempel inför förlossningen. Vårdplanen skrivs in i kvinnans journal. Vi har gjort en lista på vad en vårdplan ska innehålla – till exempel att man ska vara inskriven lite längre på BB, att partnern ska få sova kvar.

Charlotte Luptovics Larsson listade några viktiga framgångsfaktorer:
• Samverkan finns inskrivet i alla våra verksamheters uppdrag.
• Strukturerad modell med tydlig målgrupp och ett tydligt syfte.
• En utvecklingsgrupp för hela region Stockholm, där vi träffas regelbundet kan ge stöd. När hinder för samverkan uppstår. Där går vi igenom hur vi ska göra och stötta, vi kommer inte med pekpinnar.
• Utbildningsdagar för alla som sitter i de 32 teamen.
• Oerhört viktigt att vi vet varför vi är där, att vi känner oss säkra i vår yrkesroll.
• Har respekt för varandras kompetens.

– Det blir ganska mycket mammor. Spädbarnspappor – vad händer med dom när mamman blir sjuk? Jobbat med papporna parallellt. Väldigt få som har riktade anhörigsamtal till fäder när mamman drabbats av psykisk sjukdom. Viktigt att vi fångar upp papporna, sa hon och slog ett slag för BVC-podden.

Sist kom Charlotte Luptovics Larsson med en tydlig uppmaning till alla deltagare:

– Vi är på Nalen som är ett danspalats, att dansa är att samverka, så låt oss dansa!

Nya tider ställer nya krav

I en kort avslutande diskussion deltog Ing-Marie Wiselgren, psykiatrisamordnare Sveriges Kommuner och Landsting, Jonas Bergström, chef för enheten för patientsäkerhet vid Socialstyrelsen, och Johanna Ahnqvist, chef för avdelningen för livsvillkor och levnadsvanor, Folkhälsomyndigheten.

Jonas Bergström inledde med att konstatera att det funnits mycket engagemang under dagen. Han betonade även att mer kunskap behövs, inte minst när det gäller uppföljning, samt att anhöriga måste komma än mer i fokus.

Ing-Marie Wiselgren slog i sin tur fast:

– Vi börjar inte om, utan tar det från en helt annan nivå. Nya tider ställer nya krav. Från att ha arbetat individcentrerat är nu istället spetsfamiljen ett begrepp vi kanske ska ha med oss. Vi behöver ta det där gemensamma krafttaget igen, kanske är vi lite trötta på det individualistiska. Det blir roligare att jobba om vi jobbar med hela familjen. Tror vi kommer hitta nya utmaningar och lösningar!

Johanna Ahnqvist lyfte frågan om respektive roller för att föra utvecklingen framåt inom området:

– Utifrån det förebyggande perspektivet kan vi komma in med kunskapsperspektivet, vi kan vara med och finansiera olika projekt. Vi kan inte styra, men hjälpa till med kunskapsspridning med mera. Styrkan är att myndigheterna träffas och diskuterar de här frågorna tillsammans.

Ing-Marie Wieselgren konstaterade avslutningsvis att utmaningarna är stora:

– Att gå från en god tanke till verklighet är en stor utmaning. Inom SKL kan vi bidra och se till att ge det där stödet för att det ska kunna hända i verkligheten.

Text och foto: Agneta Berghamre Heins
Publicerad 2019-10-28