Nadja visade vägen till det viktiga i livet

Fanny Ambjörnsson har skrivit boken "Om Nadja" som handlar om hennes lillasyster. Under föreläsningen berättade hon om livet med Nadja, som var i behov av hjälp dygnet runt. Foto: Josefine Göransson

Om Nadja var titeln på den sista föreläsningen under konferensen Livets möjligheter 2022. Det är också titeln på författaren, genusvetaren och socialantropologen Fanny Ambjörnssons bok om sin lillasyster Nadja, som föddes med grava fysiska och intellektuella funktionsnedsättningar och var i behov av hjälp dygnet runt.

– Hur vi än försöker är Nadja en hemlighet, konstaterade Fanny Ambjörnsson, som varvade föreläsningen med att läsa stycken ur sin bok med filosofiska funderingar kring vad ett gott liv är, och frågor om hänsyn, olikhet och att ge och ta emot omsorg.

Även om Nadja står i centrum för berättelsen finns hela Fanny Ambjörnssons familj närvarande. En familj som levde i något hon på ett kärleksfullt sätt kallar familjeröran. För även om uppväxten präglats av Nadjas omfattande hjälpbehov, så går det inte att ta miste på den kärlek hon ger uttryck för, både när det gäller Nadja och sin övriga familj.

Hon rörde sig kring teman som att synd om, att ge omsorg och ta hänsyn. Ur boken läste hon: ”Att ju mer jag tänker på det ser jag hur hela familjen är insnärjd i en enda röra av hänsyn. Det är så vi opererar, det är så vi går runt”.   

Fanny Ambjörnsson refererade bland annat till författaren Eva Feder Kittay, som skrivit boken: ”Omsorgsarbetets filosofi”, där hon diskuterar svårigheterna med att ge och ta emot omsorg. 

– Att ge omsorg förklarar hon som att förstå, att se och mer eller mindre ta över andras behov. Det kräver övning, blick, och ett särskilt perspektiv på tillvaron. Att inta någon annans perspektiv rymmer också en rad fallgropar. Vi riskerar att förväxla våra egna behov med andras. Det är också lätt att blanda ihop den egna viljan av att göra gott med omsorgstagarens behov av att bli omvårdad, förklarade hon.

– Att ge omsorg och att ta hänsyn är det mest centrala i relationsskapandet, vilket gör det långt mer komplicerat än vad det först kan framstå som, sa hon och ställde frågan om vad väven av hänsyn betyder? 

Fanny Ambjörnsson berättade om sin familj, där alla successivt lärt sig att sätta sig själva åt sidan för att ”lokalisera, bedöma och ingripa” när det behövs.

”Vi blir kompetenta på att lokalisera andras behov. Inte minst lär vi oss av Nadja som på sätt och vis är kronan på verket i det nät familjen spinner av omsorg och hänsyn”, läste hon ur boken.

Förmågan att ta emot omsorg

– Den svåra konsten att ge omsorg var något som Nadja gav oss möjligheten att öva oss i. En kunskap som blev synlig genom hennes stora behov och särskilda väsen. Hon visade oss också något annat – förmågan att ta emot omsorg, sa hon och förklarade att just att ta emot omsorg är kanske den viktigaste förmågan en människa kan ha.

Foto: Josefine Göransson

– Den förmågan är påfallande undervärderad. Det är inget som vi tränas i eller förmås tänka omkring. För att omsorgen ska göra nytta måste mottagaren både ta emot omsorgen och ge sitt erkännande.

– Nadja var expert på det. Det visade sig i stort som i smått, alla vykort som prydde väggen hos henne och små hälsningar från personer som velat visa sin uppskattning. Det syntes också i att hennes assistenter stannade länge. Någon till och med i 30 års tid. Det fanns något i hennes väsen som gjorde det lätt att närma sig henne.

– Eller så var det hennes personlighet, Nadja persikan som hon kallades. En synnerlig godmodig och solig personlighet. Lyckosamt var det hur som helst, för det fick alla i hennes närhet att vilja stanna vid hennes sida.

Fanny Ambjörnsson beskriver sin syster Nadja som en oerhört omhuldad och älskad dotter och syster, med en stabil stab av assistenter som vakade över varje andetag hon tog.

– Förmågan att ge och ta emot omsorg, liksom insikten om att vi aldrig kan veta något om en annan människa. Det är stora och svåra saker som Nadja fått mig att närma mig, sa Fanny Ambjörnsson.  

Andra frågor hennes lillasyster fått henne att reflektera kring är tiden och vardagens betydelse.

– Att försöka förstå Nadjas tillvaro var en utmaning. Mer enahanda och vardagligt blir det inte. Att skärpa blicken för att notera de små skeenden i Nadjas vardag var en större utmaning som jag tidigare ställts inför, som antropolog och etnograf, berättade hon och läste en beskrivning av Nadjas vardag.

”Lite varmare nu på morgonen. 36,3. Slapp i kroppen men väldigt stel i nacken. Trött tjej ända fram till lunch. Sitter och myser i fåtöljen en stund”.

En förebild i konsten att leva i nuet

Tiden gör halt när man kliver in hos Nadja, menar hon. Det som skiljer är föreställning om tidens riktning. Att vi just genom vår riktning är i ständig utveckling. Att själva målet skulle vara att utvecklas. Fanny Ambjörnsson tog upp vår tidsanda, där bland annat vikten av närvaro och mindfulness betonas.

– Det är sällan någon som pekat ut Nadja som det lyckade exemplet. Men för mig och många andra blev hon just det – en förebild i konsten att leva i nuet, att inte jaga ett obestämt mål i fjärran.

Fanny Ambjörnsson betonade tacksamt att Nadja, som avled förra året, 34 år gammal, fick leva ett fantastiskt liv. Hon pekade på att vi organiserat vårt samhälle både på ett klokt och oklokt sätt, där Nadja, tack vare samhällsreformer, betraktades som en skyddsvärd person och fick leva ett värdigt liv.

Många ville prata med Fanny Ambjörnsson och köpa hennes bok efter föredraget. Foto: Josefine Göransson

– Hon hade en lön hon kunde leva på, ett bra boende, en trivsam vardag anpassad till hennes behov, gratis klippkort på lasarettet och ett gäng trogna och fantastiska assistenter som fanns vid hennes sida, konstaterade Fanny Ambjörnsson.

– Ur ett historiskt perspektiv gick hon från att ses som en obildbar idiot, till i stort sett en person som hade lika rättigheter som alla andra Men för trots att Sverige är ett välfärdssamhälle, är vi dåliga på att uppskatta och belöna dem som arbetar med det här omhändertagandet, menade hon och konstaterar att vi istället borde betrakta omsorgsarbete som kronan på verket i vårt samhälle och assistenterna som samhällets spjutspets.

– Är det något vi vet är det att vi är djupt beroende av varandra, samtidigt som hela det västerländska samhället är uppbyggt på bilden av den självständiga och självbestämmande individen, sa hon och fortsatte:

Att omfamna olikheter

– Om jag och alla vi andra i samhället lät Nadja vägleda oss skulle vi utgå från det ömsesidiga beroendet som mänsklighetens kitt och kärna. Poängen är att ingen av oss kommer undan. Kanske är det framförallt det som en person som Nadja lär oss – ingen av oss är något enbart i kraft av sig själv.

– Genom att vara fullständigt beroende visade Nadja att det är helt andra saker som är livets viktiga; förmågan att erkänna vårt beroende av varandra, att omfamna olikheten och att ge och ta emot omsorg, sa Fanny Ambjörnsson och avslutade med några meningar ur boken om Nadja:

”Jag ligger med huvudet mot Nadjas hår, och sjunger för henne. I de stunderna är vi som allra närmast. När vi båda kan vila i sångerna från barndomslandet.”

Text: Agneta Berghamre Heins
Publicerad 2023-01-05

Läs också: Nka:s reportage om konferensen i helhet