"Jag heter Vincent"

Vincent vid sin dator.

Sedan två år tillbaka använder Vincent Gejlemo, 10, en ögonstyrd dator. Från början användes den till lek och spel men idag använder han den både för skolarbete och som kommunikationsverktyg. I framtiden kommer den även att bli hans styrsätt. Men allra mest ger den Vincent en egen röst – med möjlighet att påverka sin omvärld.

Fredag eftermiddag på Hinnebäcksskolan utanför Göteborg. Elevassistent Arjana förbereder datorn och Vincent följer intresserat med blicken, ivrig att få sätta igång.

Arjana reglerar datorn så att den kommer i rätt höjd. Sen måste datorn ställas in och Arjana ber Vincent att titta på två vita prickar i övre vänstra hörnet. Nu är vi klara. En panel med tolv alternativ visas på skärmen.

– Vad vill du berätta för oss? säger Arjana.

Vincent sveper snabbt över skärmen och fäster ögonen på en symbol.

– Jag tycker om det här, säger Vincent via sin dators röst.

– Vad är det du tycker om?

– Mötet.

Väljer leksak

Vincent får nu välja en leksak ur en låda. Han tittar i lådan och sen på skärmen där alla leksaker har en egen symbol.

– Boll.

Vincent väljer dockan.

Arjana plockar upp bollen ur lådan samtidigt som en ny panel öppnas med olika förslag på vad man kan göra med en boll.

– Vad vill du göra med bollen? Berätta för mig.

– Sparka bollen.

– Okej, säger Arjana och böjer sig ned och hjälper Vincent att sparka på bollen.

Sen får han välja en ny leksak. Nu väljer han dockan och även denna gång öppnas en ny panel.

– Vad ska jag göra med dockan? Säger Arjana.

– Byta blöja, säger Vincent och skrattar.

Arjana byter blöjan.

En egen röst

Arjana bläddrar med fingret till en annan panel där Vincent får möjlighet att sätta ihop en egen saga genom att hela tiden välja mellan tre alternativ.

– Det var en docka...som bodde i ett slott...som bara ville dansa balett. Slut.

Vincent gör om sagan och väljer nya alternativ så snabbt att det nästan är svårt att höra vad han säger. Han skrattar igen.

Arjana skrattar också och stoppar honom efter en stund. Det har blivit dags att räkna. Hon tar fram en panel med fem kaniner i en skogsdunge och vill att Vincent ska räkna dem med sina ögon. Men det vill Vincent inte göra. Han tittar envist bort.

Till sist går Arjana in på en panel där det finns symboler som handlar om Vincent själv. Då börjar Vincent berätta.

– Jag heter Vincent. Jag är tio år gammal. Jag går i grön klass i Hinnebäcksskolan. Jag bor på Hinnebäcksgatan 83. Min födelsedag är den sjunde februari.

Ja och nej

Förutom ögonstyrningen har Vincent en ja- och nej-lapp på sina armstöd. Höger sida är nej och vänster är ja och Vincent visar vad han vill genom att slå med händerna på armstöden. Dessutom har han ett häfte med kommunikationskartor som hänger i ett snöre på rullstolen. Dessa har varit hans främsta kommunikationsverktyg sedan han började skolan.

Mamma Mia berättar:

– Kommunikationskartorna fungerar bra men de kräver mycket energi då Vincent hela tiden växlar i tonus och har svårt att träffa rätt när han ska peka. Det skapar en hel del frustration. Dessutom kräver de att någon vuxen säger och bläddrar.

Såg ögonstyrning på mässa

På en mässa såg Mia ögonstyrningen för första gången.

– Wow, det måste Vincent få testa, tänkte jag.

Men habiliteringen var skeptisk, de trodde att Vincent hängde lite för mycket med huvudet för att det skulle funka. Men Mia gav sig inte, och kontaktade regionens kommunikationscenter för att höra om Vincent kunde få komma dit.

Vincent fick prova och det gick tillräckligt bra för att en förskrivning skulle kunna göras. I början var det mycket slumpen som avgjorde vad Vincent sa. Mia var själv tveksam om han skulle kunna få det att fungera fullt ut. Men så småningom märkte hon att han sa vissa saker mer än andra, och valde rätt symbol i olika spel. Ju mer "rätt" det blev ju mer förstod hon att det inte var en slump.

Vincent och elevassistenten Arjana.

Skolan nappade

Skolan var till en början oroliga. Mia minns att de undrade vem som skulle stå för försäkringen, det diskuterades om familjen skulle teckna en privat försäkring innan till slut hjälpmedelscentralen gjorde det.

– Ingen visste någonting.

Det var när elevassistenten Arjana nappade som allting började ta fart. Och det är fortfarande hon som håller i utvecklingen av ögonstyrningen.

– Att det ska funka bygger på eldsjälar, att skolan och assistenterna tycker att det är roligt. Vi föräldrar har ju inte riktigt tiden.

I början var det mest lekar och spel och musik, men vartefter började Arjana lägga in fler pedagogiska paneler. Idag finns det paneler både för meningsbyggnad och räkning. Det var också en del tekniska problem med den första datorn, men nu har Vincent fått en ny, smidigare modell. Arjana gör det mesta jobbet kring panelerna men Vincents kvällsassistent Angelica brukar också komma med utvecklingsförslag och nya panelidéer.

– Ofta tänker jag "Det här måste Vincent ha i sin dator" och säger det till Arjana. Han har fått en ny panel i veckan den senaste tiden, och just nu har han 35 egna paneler, säger Angelica.

"Ryggen är rak"

För en tid sedan hände något som fick dem att börja förstå vidden av detta hjälpmedel. Angelica hade glömt skriva i kontaktboken att Vincent varit och kollat ryggen och när han kom till skolan började han berätta det via datorn. "Ryggen... rak..." Till slut ringde Arjana till Mia för att fråga varför han berättade detta.

En annan positiv aspekt är att Vincent säger ifrån mer sedan han fick datorn.

– Förut sa han nästan alltid ja. Säger man ja fortsätter samtalspartnern att kommunicera men säger man nej tar det ofta slut. Men inte med datorn.

De har fått mycket stöd från det regionala kommunikationscentret som både stöttat skolan och assistenterna.

Igår kom också Vincents nya rullstol med fäste för datorn, och tanken är att han från och med nu alltid ska kunna ha den med sig så att han kan välja själv när han vill prata.

I framtiden

Mia är redan nu positivt överraskad över Vincents utveckling sedan han fick datorn.

Vincent och mamma Mia.

– Jag trodde inte att han hade ett sådant rikt ordförråd och kunde sätta namn på så många saker. Det har öppnats en ny värld. Vincent har fått en egen röst.

Med datorn kommer Vincent inom en snar framtid även kunna köra sin rullstol och styra elektriska apparater. När nu datorn kan sitta på rullstolen kommer han också att kunna göra flera val i sin vardag. Mia drömmer om att Vincent i framtiden ska kunna vara ännu mer delaktig och kunna påverka sitt eget liv.

– Tänk om han kommer kunna prata med fler människor, inte bara dem som känner honom väl. Då öppnar sig hela världen.

Text och foto: Anna Pella
Reportaget publicerades 2014.