”Det handlar om noggranna förberedelser och förmågan att släppa taget”

Frida flyttade hemifrån redan 2006 och Ulla-Britt och Ulf Hånell känner ingen oro för den dagen de inte längre är med. Foto: Anna Pella

Frida Hånell växte upp i den lilla orten Harmånger två mil utanför Hudiksvall tillsammans med sin tio år äldre bror, mamma Ulla-Britt och pappa Ulf. Fridas storebror flyttade hemifrån efter gymnasiet och föräldrarna såg inget skäl till att det skulle bli annorlunda för Frida.

– Redan under Fridas tonår började vi prata om att när hon går ut skolan ska hon flytta hemifrån, som vilken unge som helst, säger Ulf.

På höstterminen under hennes sista läsår på gymnasiet hittade en av hennes assistenter en bostadsannons i tidningen – en trerummare i nedre botten i området Sofiedal inne i Hudiksvall.

– Vi åkte och tittade samma kväll, och den passade perfekt, berättar Ulla-Britt.

Här fanns möjlighet att bygga ut och anpassa badrummet samt göra en egen terrass med ramp ut på baksidan. Dessutom kunde assistenterna få ett eget rum för administration.

Under våren åkte de ofta fram och tillbaka till lägenheten, så att Frida skulle vänja sig vid den nya miljön. Parallellt ansökte Ulla-Britt och Ulf om fler assistanstimmar och rekryterade fler assistenter, varav en med en samordnande funktion. Det var en hel del rutiner som behövde tas fram för hur hemmet skulle skötas, och UllaBritt, som till vardags jobbar som sekreterare, lade ned mycket tid på att dokumentera allt.

Till slut var det äntligen dags. Den 1 augusti 2006 flyttade Frida hemifrån. Tanken var att hon till en början skulle komma hem och sova över varannan helg, men Ulf och Ulla-Britt märkte snart att hon hellre ville vara hemma hos sig.

– Det var skönt på ett sätt, då visste vi att hon trivdes och hade det bra med sina assistenter, säger Ulf.

De kunde slappna av. Vilket inte var en självklarhet. Men Ulla-Britt och Ulf menar att det måste man försöka göra.

– Som förälder måste man ställa in sig mentalt på att släppa taget. Och båda behöver vara överens. Man måste lära sig att kunna lita på att människor är snälla. Vi kan inte springa där och kontrollera, varken för Frida och assistenternas skull. Vi försöker tänka hur vi gör med Fridas bror och sedan göra likadant med henne, säger Ulla-Britt.

Idag är Frida 37 år. Assistenterna ringer sällan och ber om hjälp. Ulla-Britt och Ulf är dock alltid nåbara, och om de reser utomlands ber de Fridas bror vara tillgänglig.

Pappa Ulf är också Fridas gode man, vilket han kommer fortsätta vara så länge han orkar. Inför framtiden känner de ingen oro.

– Frida har ju redan ett eget liv, det är redan löst. Hon behöver inte oss längre. Det var en lättnad när allt var ordnat och vi hade bestämt oss, om vi dör i morgon så fortgår hennes liv i alla fall. Dessutom har vi varken tekniken eller förmågan att hjälpa henne längre, det kan bara assistenterna nu, säger Ulla-Britt.

Ulf nickar och fortsätter:

– Man är inte så oersättlig som man kan tro som förälder. Och det kan vara ganska skönt. Vårt tips till andra är att göra noggranna förberedelser och jobba med att försöka släppa taget.

Text: Anna Pella
Artikeln är tidigare publicerad i skriften Planera framtiden – redan idag.