Anhörigkontakt för ökad identifiering av anhöriga som ger vård, hjälp eller stöd till närstående

Identifiering av anhöriga som ger vård, hjälp eller stöd till en närstående är idag en utmaning för hälso- och sjukvården, framför allt då många anhöriga inte i första hand identifierar sig som anhöriga. För att försöka komma till bukt med detta genomförs olika typer av projekt och samarbeten varav ett internationellt exempel presenteras nedan.

Bakgrund och syfte

I Storbritannien uppmanas och uppmuntras mottagningar, vårdcentraler med mera att ha en strategi och ett protokoll för hur anhöriga som ger vård, hjälp eller stöd till en närstående ska identifieras. Trots detta är det många anhöriga som inte identifieras. En undersökning genomfördes därför av fyra Skotska mottagningar (GP) och deras arbete med anhöriga som hjälper, stöttar eller vårdar en närstående. Syftet var att modellera och testa ett systematiskt tillvägagångssätt för att identifiera, bedöma och stödja anhöriga som ger vård, hjälp eller stöd till en närstående. En av anledningarna till att anhöriga inte identifierar sig som just anhöriga visade sig under studiens förarbete vara anhörigas fokus på sin närstående som behövde vård eller stöd. De anhöriga hade inte tid att fokusera på sin egen situation och hälsa.

Genomförande och resultat

Piloten testades under 12 månader och mottagningarna utsåg en i personalen som skulle fungera som ansvarig för projektet och som en anhörigkontakt, som skulle arbeta med att identifiera anhöriga. Personalen uppmanades att undersöka register så som anhörigregister, sjukvårdsregister (ex. demensregistret, palliativ vård med mera) för att identifiera anhöriga. En affisch om anhörigskap sattes även upp i väntrummen för att öka självidentifieringen av anhöriga. Samtliga fyra mottagningar hade ett protokoll för hur anhöriga skulle identifieras. Identifierade anhöriga fick ett så kallat anhörig-kitt innehållande ett brev med mottagningens stämpel på där de förklarade att de fanns för att stötta den anhöriga, en kort enkät där demografiska detaljer om den anhöriga samt detaljer om omfattningen av deras anhörigskap efterfrågades. Kittet innehöll även
The Carer Support Needs Assessment Tool (CSNAT) som är ett evidensbaserat verktyg för att mäta anhörigas behov inom 14 områden. Den är kort men enligt utvecklarna heltäckande och lämplig för både forskning och praktik. Kittet innehöll även en kylskåpsmagnet med användbara telefonnummer på för de som är i slutskedet av livet. Vid de fall som enkätsvar returnerades och stödbehov identifierades enligt CSNAT erbjöds den anhöriga ett uppföljningssamtal med anhörigkontakten via telefon eller fysiskt möte. Under uppföljningssamtalet erbjöds eller hänvisades den anhöriga till relevant stöd.

En verktygslåda för vårdare fanns också tillgänglig för vårdare som inte var registrerade i de pilotpraxis där den vårdade personen var registrerad. Detta inkluderade ett personligt brev, frågeformulär och en broschyr för en lokal vårdorganisation.

Resultatet visade att den största andelen anhöriga som identifierades, identifierades genom olika typer av register, den näst största andelen under rutinbesök av anhörigkontakten eller läkaren och lägst antal anhöriga genom självidentifiering. Alltså att anhöriga själva bad om hjälp på grund av att de sett information i väntrummet. Forskarna poängterar dock att få anhöriga identifierades i studien (83 stycken) och att det största hindret är att anhöriga inte identifierar sig som en anhörig som vårdar, stöttar eller hjälper en närstående.

Den viktigaste framgångsfaktorn var att hela mottagningen tillsammans arbetade för att identifiera anhöriga för att kunna erbjuda dem stöd. Detta menar forskarna görs bäst genom att använda sig av existerande resurser, så som olika IT-register, att samtala med familjer, men även genom att sprida information till allmänheten och lokalt.

Förslag på åtgärder

Forskarna menar att i helhetsperspektivet bör identifiering av anhöriga även ske i samband med SIP-möten där även den anhörigas behov bör tas i beaktande. Även ansökningar om fullmakter för demenssjuka personer eller inträde i palliativ vård och sjukdomsregister nämns som förslag. Vidare uppmanar forskarna läkare i primärvården att identifiera anhöriga och potentiella behov redan vid diagnostillfället. De menar att genomförda incitament för att öka vårdplaneringen i förväg för patienter med långvariga tillstånd kan vara ett användbart medel för att underlätta detta internationellt. De förespråkar även att samtlig personal utbildas om anhörigskap samt arbetar utåt för att skapa kontakter med annat anhörigstöd i kommunen. Sammanfattningsvis menar forskarna att ett helhetsperspektiv måste tas på kliniker och mottagningar och att all personal måste ha kunskap om anhörigskap och delta i identifieringen av anhöriga samt att stödet behöver vara individualiserat, innovativ och flexibelt.

Referenser och användbara dokument

Carduff Emma et al., 2016. Piloting a new approach in primary care to identify, assess and support carers of people with terminal illnesses: a feasibility study. doi: 10.1186/s12875-016-0414-2.

Sammanställt av: Linnéa Sennemark Aldman
Publicerat: 2022-10-05