Livslångt ansvar att stötta sin bror

Amad Lindblom. Foto: Albert Martinsson

Amad Lindblom har hela sitt liv försökt hjälpa sin bror, som bland annat har en autismdiagnos. Ända sedan han var liten har hon gått emellan när han har blivit våldsam och också tagit hand om sin mamma. Hon har till och med valt en yrkeskarriär inom socialt arbete för att kunna ge honom bra stöd.

Först som vuxen har hon vågat berätta mer öppet om det höga pris som hon själv har betalat för att ge brodern stöd. Därmed har hon kunnat få hjälp och även hittat en ny balans som gör att brodern kan fortsätta att finnas kvar i hennes liv och stå henne nära.

– Min bror fick bland annat diagnosen autism och blev våldsam när han inte fick som han ville eller när han blev arg, men mamma ville aldrig ta emot hjälp utifrån, säger Amad.

Det kanske var bra för brodern, men för Amad var barndomen ofta kaotisk. Hon tyckte om att vara tillsammans med sin bror, satt gärna inne i hans rum och läste. Samtidigt utsattes hon för allvarlig misshandel och levde i stor ensamhet.

Amad, idag 37 år, förstod inte vad som hände när hon var liten och fick ingen information om broderns diagnos. Gränserna för vad som var okej och inte suddades ut.

– Jag blev ett tyst barn som inte ville tala om hur jag mådde, berättar hon. Han fick frisedel från ansvar och kunde göra som han ville. Jag hade behövt att någon sund vuxen frågade hur jag mådde och förklarade vad som hände. Det var obegripligt för mig att jag blev slagen och jag förstod inte koderna för den som har autism. Vuxna som jag hade omkring mig sa att allt var mitt fel, min bror kunde inte rå för hur han var.

Det är viktigt att vuxna vänder sig direkt till det barn som ger sina familjemedlemmar omsorg, betonar hon.

– De behöver få höra att det är deras tid att ta plats, deras tur att få hjälp.

Amads ansvar för brodern har fortsatt upp i vuxen ålder, men idag har hon förstått hur hon ska sätta gränser och kan hålla ansvaret på en rimlig nivå. När mamma gick bort 2020 blev det tydligt att brodern inte klarade sig själv och han fick flytta till ett boende. Amad håller kontakt med sin bror och hon har börjat ta hand om sig själv och den posttraumatiska stress som barndomens trauma gav henne.

Text: Sara Bergqvist Månsson
Publicerad 2022-03-04