Intervju med Åsa Regnér

"Anhörigas insatser ska vara frivilliga och ett komplement"

– Jag kan känna en oro över att många vill vältra över ett allt större ansvar på anhöriga. Som feminist ser jag faran med att kvinnorna i ännu större utsträckning än idag får ta ansvar som anhörigvårdare. De får därmed lägre inkomster och sedan lägre pensioner än männen.

Det säger Åsa Regnér, barn-, äldre- och jämställdhetsminister, med anledning av den internationella anhörigkonferensen i september där hon kommer att medverka som inledningstalare.

– Jag ser även ett tydligt klassmönster. Anhörigvårdare är vanligare bland dem med låga inkomster, konstaterar hon.

Fler äldre och färre yrkesverksamma

Enligt Åsa Regnér är den internationella konferensen angelägen av flera skäl. Hon betonar särskilt omsorgen om de äldre.

– Andelen äldre ökar samtidigt som andelen yrkesverksamma minskar. Äldreomsorgen är därför en viktig framtidsfråga. Det gäller inte enbart ekonomin, utan också om hur vi ska hitta personal, i synnerhet i glesbygden, säger hon.

Åsa Regnér menar att även om de anhöriga alltid spelar en viktig roll, behöver inte deras ansvar med nödvändighet öka. Det handlar om politiska val och hur resurserna prioriteras.

– Jag vill också lyfta fram de möjligheter som utvecklingen av välfärdsteknologi skapar. Vi kommer att få se lösningar som underlättar både för anhöriga och personal. Det handlar bland annat om möjlighet att kommunicera via en dator, och tekniska lösningar som gör det till exempel lättare att gå på toaletten utan hjälp, säger hon.

Ansvarsfördelningen en politisk fråga

Åsa Regnér anser att det är svårt att enkelt och konkret ange hur ansvaret ska fördelas mellan det offentliga, familjen och civilsamhället. Det handlar i grunden om den enskildes behov och hur den personen vill att hjälpen ska utformas.

– Vilka gränser vi drar upp beror på hur vi politiskt vill lösa uppgifterna. Men det grundläggande ansvaret ligger på det offentliga. De anhöriga och civilsamhället ska fungera som ett komplement. Utan det offentliga åtagandet kommer vi få en äldreomsorg med stora klassklyftor, säger Åsa Regnér.

Hon konstaterar dock att många anhöriga har tvingats att ta ett för stort ansvar därför att äldreomsorgen inte fungerat tillräckligt bra.

– Jag menar att anhörigvård ska ges på det sätt och på den nivå som den anhörige och den närstående önskar. Vi vet från undersökningar att både anhörigvårdaren och de närstående vill att den mer intima hjälpen, som till exempel hjälp med hygien och toalettbesök, ges av personal, säger hon.

Särskilda kunskaper krävs

Ett annat problem är att de flesta anhöriga inte har någon utbildning inom vård och omsorg, samtidigt som många insatser inom äldreomsorgen kräver att man har särskilda kunskaper för att kunna ge en god hjälp. I sådana situation är det självklart, menar Åsa Regnér, att det offentliga inte kan lämna över ansvaret på någon annan.

– Det kan handla om att praktiskt kunna hjälpa till med personlig hygien för en person som är fysiskt skör. Det kan handla om att man behöver kunskaper i demens för hjälpen ska bli av god kvalitet, säger hon.

Även om det offentliga ska ha det grundläggande ansvaret, tycker Åsa Regnér att det är en fördel om de anhöriga är delaktiga i vården och omsorgen av den närstående, inte minst i samband med information.

– Det kan ofta vara svårt för den närstående att ta till sig information från personalen. I synnerhet om det gäller en person med kognitiva svårigheter, på grund av till exempel en stroke, demenssjukdom eller annan psykisk nedsättning, förklarar hon.

Men Åsa Regnér ser också nackdelar. Anhörigvården får inte bli ett tvång, då fungerar den inte bra. Det kan skapa problem om den anhörige inte orkar eller kan fungera i rollen som anhörigvårdare, menar hon. Den anhörige ska ju inte heller bara vara vårdare, utan även fungera i sin övriga relation med den närstående, som maka, make, förälder eller barn.

– Vi ska också komma ihåg att många anhörigvårdare är äldre personer, som själva närmar sig den tid då de kan behöva hjälp. För dem kan hjälpen de ger leda till att de sliter ut sig. Det är inte alls ovanligt bland äldre anhörigvårdare, säger Åsa Regnér.

Bristande samverkan

För att kunna hantera sin situation behöver anhöriga stöd. Åsa Regnér hänvisar till Nationellt kompetenscentrum anhöriga som lyfter fram att det bästa stödet för anhöriga är att den närstående erbjuds god vård och omsorg. Det är ofta en stor belastning för anhöriga när de upplever att samhällets insatser till den närstående inte fungerar. Många anhöriga vill även veta vilken hjälp som det finns att få från samhället.

– Bristande samverkan mellan olika huvudmännen lyfts också ofta upp som ett stort problem för anhöriga. De får manövrera mellan olika huvudmän och ta en massa kontakter som kräver både tid och kunskap, säger hon.

Satsar på stärkt bemanning

Åsa Regnér berättar att regeringen kommer att satsa två miljarder per år under mandatperioden för att öka bemanningen inom äldreomsorgen. Med en stärkt bemanning ges förutsättningar att förbättra omsorgen, betonar hon.

– Genom våra insatser kommer också de anhörigas situation bli bättre. De ska kunna känna sig trygga i att deras närstående får en god vård och omsorg. Sedan är det ju samtidigt viktigt att anhöriga ska kunna få en god kunskap om den närståendes problem. De måste också på ett bättre sätt än idag bli sedda och lyssnade på. Många anhöriga upplever att de glöms bort, säger Åsa Regnér.