Rädda Barnen och projektet Access

Mary Douglas och Tilda Sonesson. Projektledare i Access.

Utsatta, glömda och angelägna. Så beskriver Rädda barnen många av de ensamkommande barn som kommer till Sverige och placeras i nätverkshem. Med hjälp av projektet Access försöker Rädda Barnen i Malmö att synliggöra de här barnens situation och behov.

Varje år kommer barn och ungdomar utan medföljande förälder eller annan vårdnadshavare till Sverige för att ansöka om asyl, så kallade ensamkommande barn. I regel placeras barnen på ett så kallat HVB-hem (hem för vård eller boende) eller i familjehem som finns i flera olika former. En form av familjehem är så kallade nätverkshem där barnen bor hos släktingar eller någon annan i det egna nätverket, exempelvis en släkting, en granne, eller en kompis.

De nätverkshemsplacerade barnen är en förhållandevis ny målgrupp i Sverige och kunskapen om dem är låg. Därför har Rädda Barnen Malmö ägnat snart två år åt att driva projektet Access tillsammans med Malmö Stad med syftet att skapa en större och tydligare bild av de nätverkshemsplacerade barnens situation och behov. Bland annat genom att prata med barn som själva har erfarenhet av att bo hos släktingar och intervjuer med viktiga vuxna runt barnen.

– När det gäller Access så jobbar vi endast med de barn som bor i så kallade nätverkshem. Där kan vi definitivt se att det saknas system, metoder, och riktlinjer anpassade för den som kommer ensamkommande till Sverige och bor hos en anhörig. Den här målgruppen har helt andra förutsättningar och helt andra behov än vad våra system är utformade för, säger Mary Douglas, projektledare i Access och Rädda barnen.

Pressas in i system som inte passar

Enligt Socialstyrelsen finns det fördelar och nackdelar med familjehemsplacering hos släkting eller någon annan i det egna närverket. Det kan till exempel vara fördelaktigt att barnen känner eller känner till den person eller familj de bor hos, att de pratar samma språk och att släktingarna kan underlätta kontakten med den biologiska familjen, om den finns kvar. Nackdelarna kan vara att hemmet präglas av knappa ekonomiska resurser, trångboddhet och arbetslöshet. Det kan också handla om att släktingarna själva befinner sig i en asylprocess med den osäkerhet som det kan innebära. Därtill finns det en risk att barnen inte berättar om de inte har det bra på grund av att de vill visa tacksamhet mot den person de får bo hos.

Rädda barnen menar att de nätverkshemsplacerade barnen är utsatta för flera riskfaktorer och att de många gånger löper risk att få sina behov och rättigheter förbisedda.

– Framför allt är det här en bortglömd grupp som i princip aldrig finns med när det gäller förbättringsåtgärder och insatser. Eller forskning, säger projektledaren Mary Douglas.

Mary Douglas menar att att det saknas system som är anpassade för den som kommer ensamkommande till Sverige och bor hos en anhörig.

"Vi behöver barnens röster"

Enligt Rädda barnen finns det många aktörer som vill nå ut till barnen och förbättra situationen för dem. Problemet är att de inte vet hur. Mary Douglas menar att svårigheterna att nå fram med hjälpinsatser bottnar i att barnen är exkluderade från inflytandeforum och att deras röster sällan blir hörda.

– Det blir ett moment 22 som leder till att vi inte kan göra träffsäkra insatser. Hur ska vi i samhället veta vad som är bäst för de här barnen när vi inte kan nå dem och inkludera dem? Det behövs mer kunskap och forskning för att göra det här korrekt. Vi behöver barnens röster, familjehemmens röster, socialtjänstens röster. Fler perspektiv som kan mötas i vad som är barnens bästa, säger Mary Douglas.

Text & bild: Emil Svensson
Texten publicerades 2016