Bibehålla hälsa och förebygga ohälsa

Att som anhörig vårda och stödja en närstående kan innebära positiva såväl som negativa effekter. För många familjer ses ömsesidigt stöd och hjälp som en naturlig del av livet. Familjemedlemmar ger och får stöd av varandra under olika faser i livet utifrån de olika individernas behov och förutsättningar. Ur ett salutogent perspektiv kan man se att de personer som upplever meningsfullhet och har resurser (interna och externa) för att kunna hantera situationen, tillsammans med en förståelse för sin egen situation, har vad Antonovsky kallade en hög känsla av sammanhang (KASAM).

Det hjälper dem att bibehålla sin känsla av välbefinnande och därmed undvika ohälsa. Detta synsätt kan bidra till att förklara varför somliga anhöriga kan hantera en situation som framstår som extremt påfrestande samtidigt som de uttrycker en känsla av mening med vad de gör. Andra anhöriga med mindre omfattande vård och omsorgsinsatser kan uppleva situationen som mer påfrestande då de kan sakna resurser som bemästringsstrategier och/eller stödjande nätverk, eller sakna en djupare förståelse för sin situation. Detta påverkar i sin tur deras fysiska och psykiska hälsa negativt.

Flera studier visar på att informell vård och omsorg har negativa effekter på hälsan, både psykiskt och fysiskt . Speciellt tydligt är detta hos den grupp (ca 7 %) som ger mer omfattande vård och stöd till sin närstående. Förekomsten av depression och känslomässig stress såväl som försämrad fysisk hälsa är vanligare i denna grupp. Så hög andel som 30-40 procent av anhörigvårdare till närstående med en demenssjukdom lider av depression eller känslomässig stress enligt vissa studier. Studier visar även att anhörigas egenvård ofta sviktar på grund av vårdaransvaret för andra. Äldre makar som är stressade och som hjälper och stödjer sin partner har en ökad risk för dödlighet än jämnåriga utan omvårdnadsansvar.

Även den närståendes hälsa påverkas av hur anhörigvårdaren upplever situationen. En ny studie visar att upplevda påfrestningar hos makar till personer som haft en stroke påverkar den vårdades psykosociala hälsa negativt. Det finns sannolikt en ökad risk för misshandel av partners med svåra kognitiva funktionsnedsättningar och/eller fysiska behov, när den vårdande makan/maken befinner sig i riskzonen för klinisk depression.

På senaste tiden har det inom anhörigforskningen framförts en ökande kritik mot den ensidiga fokuseringen på de negativa effekterna av informell vård och omsorg som en börda. Forskare har allt mer börjat utforska de positiva aspekterna av vårdandet och de sociala faktorer som bidrar till att anhöriga trots påfrestningar fortsätter att ge omsorg/vård. Några exempel är kartläggning av anhörigas tillfredsställelse med vårdandet och upplevelse av meningsfullhet.

Hälsoriskerna är högre hos kvinnliga än hos manliga anhörigvårdare. Bland kvinnliga anhörigvårdare är andelen med depression och ångest högre. Studier visar även en signifikant ökning av psykisk ohälsa hos kvinnor som ger kontinuerligt omfattande hjälp och stöd till en make. De kvinnliga anhörigvårdarna har också ett lägre subjektivt välbefinnande i livet än de manliga. Döttrar som ger hjälp och stöd till föräldrar upplever en högre grad av stress, känner sig inte uppskattade eller att de får stöd i sin vårdarroll. Detta påverkar deras livskvalitet negativt. Generellt sett har det gjorts ganska lite för att minska riskerna och förebygga och förbättra anhörigvårdares hälsa. Endast ett fåtal kommuner erbjuder idag stöd som direkt riktar sig till anhöriga och som bidrar till ökad hälsa och välbefinnande.

Under de senaste åren har det bedrivits projekt som har finansierats av regeringens
anhörigstödsinitiativ och som fokuserar på rekreations- och Må bra-aktiviteter. Några av dessa ger också exempel på samverkan mellan kommunerna och primärvården. Trots detta kvarstår mycket arbete inom området, från kontinuerliga hälsoundersökningar för anhörigvårdare till stödtjänster som förbättrar deras sociala situation. Några exempel är ”counselling” (erfarenhetsutbyte i råd och stödgrupper med anhörigvårdare) och utbildningar som fokuserar på strategier och färdigheter för att anhörigvårdare ska kunna bemästra sin situation. Vidare emotionellt stöd samt pedagogiska strategier för större tillfredsställelse i arbetet med vård och omsorg.