Samverkan och partnerskap i stöd och hjälp för anhöriga

Sedan 1950-talet har staten tagit det största ansvaret för vården och omsorgen om de äldre. Men under 1990-talet började de äldre bli fler och staten fick allt mindre pengar. De äldres familjer får nu allt större ansvar för vården av de gamla. Under året 2000 utförde familjen 70 procent av alla omsorgstimmar för äldre i hemmet.

Idag handlar regeringens vårdpolitik alltmer om att man ska åldras hemma. Platser i särskilt boende har minskat med nära 18 000 platser under 2000-talet. Det är en minskning med 15 procent. Hemtjänsten arbetar allt mer endast med äldre människor som saknar släktingar och med äldre med stora vårdbehov.

Samhällets vårdtjänster för äldre har blivit färre. Istället för att staten och familjen delar på ansvaret för de gamla finns det nu en risk att familjen blir utnyttjad. Staten räknar med att familjen tar hand om sin sjuka äldre släkting och att samhället bara hjälper till när familjen inte kan. Personalen tänker bara på den sjuka personen och ingen tänker på vad de anhöriga behöver.

Undersökningar visar att personalen tycker det är svårt att samtidigt tänka på vad den vårdbehövande behöver och på de anhöriga. Det är också vanligt att personalen inte samarbetar med anhörigvårdare och inte heller lyssnar på dem.

Kommunerna har länge haft det största ansvaret för stöd till familjer som vårdar anhöriga. Det har varit oklart vilket ansvar Landstingets hälso- och sjukvård har. De gånger regeringen gett stöd till familjevård har stödet gått till kommunerna. Det har därför inte funnits någon anledning för landstingen och kommunerna att samarbeta
när det gäller de anhörigas behov.

Men under de senaste åren har det blivit bättre. 58 procent av kommunerna samarbetade med landstingets sjukvård under år 2006. Man börjar idag också förstå hur viktigt det är att få igång ett samarbete mellan kommun och landsting när det gäller anhörigfrågor. Familjerna måste också bli mötta med respekt och få stöd i hela vårdkedjan. Men det finns ändå mycket mer att göra när det gäller utbildning och att få fler medvetna om de här frågorna.

Samarbete med frivilligorganisationer är också viktigt. Under år 2006 samarbetade mer än hälften av kommunerna med anhörigvårdare och patientföreningar, främst med pensionärsorganisationer, Röda Korset och religiösa samfund. Det har blivit allt vanligare att personal och medlemmar i frivilligorganisationer arbetar tillsammans.

Fortfarande är dock samarbetet litet med invandrarföreningarna. Trots att det finns äldre med utländsk bakgrund i cirka hälften av de svenska kommunerna.