Värna våra yngsta – Tidiga insatser lönar sig

Uppslutningen var stor när konferensen Värna våra yngsta anordnades i slutet av förra året. För sjätte gången stod Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, Nationellt kompetenscentrum anhöriga, Nka, och Linneuniversitetet som värdar för konferensen. Fokus låg denna gång på hur ett tidigt stöd kan erbjudas barn och familjer i utsatta situationer; vid exempelvis missbruk, psykisk ohälsa eller våld. Konferensdeltagarna fick lyssna till föreläsningar från experter inom området, både vad gäller forskning och från olika verksamheter i landet.

Konferensens inleddes av Björn Eriksson, generaldirektör, Socialstyrelsen. Han betonade vikten av att skapa trygga och hälsosamma livsvillkor för barn i ett så tidigt skede som möjligt och inte minst att identifiera och ge stöd till familjer i utsatta situationer.

–Alla investeringar vi kan göra för barn under de här första 1000 dagarna är otroligt viktiga, slog Björn Eriksson fast och lyfte särskilt fram tre samhällsstöttepelare: mödrahälsovården, barnhälsovården och socialtjänsten.

Han slog fast att konferensen Värna våra yngsta är ett bra exempel på kunskapsspridning för att stärka arbetet med att skapa trygghet och välmående i barnets första viktiga 1000 dagar, och med det lägga en bra grund för barnets fortsatta utveckling.

Moderator för dagen var Karin Klingenstjerna. På ett professionellt och inspirerande sätt navigerade hon deltagare och föreläsare.

Dagens första föredrag handlade om språkstödjande och språkförebyggande insatser. Linda Forssman, docent och forskare, Institutionen för beteende-, social-, och rättsvetenskap, Örebro universitet, samt institutionen för psykologi, Uppsala universitet. Under rubriken: Hur stimulera barns språkutveckling under de första levnadsåren, redogjorde hon för den tidiga språkutvecklingen och vikten av social interaktion och meningsfulla samtal för att barn, 0 – 2 år, ska lära sig nya ord och utveckla ett symboliskt tänkande och samspel. 

Linda Forssman betonade att språket är nyckeln till delaktighet och en förutsättning för lärande. Högläsning, menade hon, är ett effektivt sätt att stimulera den språkliga förmågan. Här har föräldrar och även barnhälsovården en viktig roll.

Iris-Corinna Schwarz, docent och studierektor för forskarutbildningen, institutionen för specialpedagogik/institutionen för lingvistik, Stockholms universitet lyfte fram förskolans betydelse för språkutveckling. Rubriken på föredraget var: Språkstödjande och språkstimulerande insatser för de yngsta i förskolan, hur kan de uppmuntras?

Under sitt föredrag lyfte hon frågor kring ordinlärning och ordförråd, hur mängden tal påverkar språkutveckling och språkfrämjande strategier. Hon slog vidare fast vikten av att det satsas på språkfrämjande strategier i förskolan, något, menar hon, som avsevärt gynnar barns tidiga språkutveckling.

Aktuell forskning
Deltagarna fick även ta del av aktuell forskning från Stockholms babylab. Där har man sett att upprepningar av ord aktiverar hjärnan.

– Språkutveckling likställs ofta med ordförråd. Antalet ord ett barn kan är ett tidigt och enkelt mått på språkutveckling. Och ett tidigt ordförråd gynnar språkutvecklingen i skolåldern. Att lära sig ord är alltså avgörande för den senare språkutvecklingen, menade Iris-Corinna Schwarz.

Hon slog fast att ordförrådet byggs genom socialt samspel och att brodera ut det som barnet försöker säga, påverkar barnets ordförråd positivt.

– Pratglada föräldrar ger pratglada barn, slog hon fast.

Iris-Corinna Schwarz betonade ännu en gång förskolan som en viktig faktor för barns språkutveckling. Att förstärka förskolan med dialogisk högläsning för blivande förskolebarn gynnar framtida språkutveckling, menade hon.

Små barn behöver inte skärmtid
Mikael Heimann, professor emeritus i utvecklingspsykologi, Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet, lyfte i sin tur fram hur skärmanvändningen påverkar de yngsta barnens utveckling, möjlighet till socialt samspel och språkförmåga.

Han började med att slå fast att för de riktigt små barnen är alla typer av skärmar negativa; TV, surfplatta eller smartphone.

– Men det handlar i första hand om mängden skärmtid och familjens sätt att använda skärmar och hur livet ser ut kring barnet i stort, sa han och berättade sedan om Linköpingstudien.

Ett 100-tal familjer har deltagit i den och fokus har legat på hur det är att växa upp i en digital värld, vid nio månaders ålder, två år och fem år. Frågan om skärmanvändning under de senaste två veckorna; tid med skärmar, böcker, smartphone och surfplatta har ställts till familjerna.

Resultatet är entydigt, menade Mikael Heimann: läsning är bättre än skärmar för inläsning och språket.

– Vi lär oss från första början genom att observera, imitera och själva utforska. Barn lär sig genom observationer och erfarenhet. Det finns en risk att vi underskattar inlärning utanför den språkliga världen. Det lilla barnet behöver få utforska på egen hand och trygga barn lär sig bättre. Faktum är att vi lär oss bättre utanför skärmen, underströk han. 

Hur kan man motverka skärm eller hur ska skärm då användas. Mikael Heimanns råd är att titta tillsammans med barnet, att vara delaktig. Han använde begreppet JME, (Joint media engagement).

Man måste alltid utgå från barnets individuella förutsättningar, påtalade han. När barnet tittar på skärm med en vuxen som är tyst, en vuxen som pratar och ser på när en vuxen gör saker kan det ha positiv effekt på en 2-årings inlärning, men är betydligt sämre i jämförelse med om man gör det live tillsammans med barnet.

Teknologin kan vara ett hinder
Mikael Heimann menade att teknologin kan utgöra ett hinder för samspel mellan vuxna och barn.

– Som förälder kan man göra saker på automatik, exempelvis svarar på mejl eller i mobil något som kan störa interaktionen. Det gäller för alla. Att ha en digital plan hemma är bra, tipsade han och betonade att digitala media inte är någon genväg till språket.

– De barn som lär sig mest är de barn som haft föräldrar som lärare. Föräldrarna är bäst för barn, när det gäller att lära sig nya ord.

Han sammanfattade sitt föredrag genom att konstatera att små barn inte behöver skärmar för sin utveckling, att de lär sig långsammare med hjälp av digitala media.

– Det är viktigt att ha kontroll över skärmtiden, avslutade han. 

Innan lunch fick deltagarna ta del av ett ”rundabordssamtal” med Sara Fritzell, Linda Forssman, Iris-Corinna Schwarz och Mikael Heimann. Sara Fritzell tipsade om att det finns mycket stödmaterial, bland annat filmer, riktade till föräldrar till barn i åldern 0-5 år på exempelvis BVC, som är bra att använda vid bland annat föräldrasamtal. Även Mediamyndigheten och Folkhälsomyndigheten har bra material riktat till föräldrar.

Hon lyfte fram att det skett ett skifte i hur föräldrar ser på användningen av digitala media.

– Det finns en ökad förståelse för att man inte ska använda skärmar när det gäller de riktigt små barnen.

Mikael Heimann pekade i sin tur på att det är viktigt att inte skapa ”skärmångest” hos föräldrar. Men om det är den dominerande aktiviteten är det negativt, sa han.

Linda Forssman slog fast att indikation på hög kvalitet i förskolan är att barnet blir individuellt bemött. Men när det gäller vad som gynnar språkutveckling är det stor skillnad på medveten och kunskapen hos personal inom förskolan.

Deltagarna fick med en mening avsluta samtalet och då konstaterade de i tur och ordning:

Sara Fritzell: ”Det finns ett sug efter kunskap och det finns mycket material.”

Linda Forssman: ”Tidiga insatser på de yngsta barnen lönar sig. ”Mikael Heimann: ”För barn språkutveckling behövs inte skärmar de första två åren.”

Iris-Corinna Schwarz: ”För barns språkutveckling behöver man prata med dom.”

Under dagen var det även en livlig aktivitet på chatten, som Pauline Johansson, Nka hade full koll på. Hon lyfte fram ett viktigt påpekande i chatten, där en deltagare betonat öppna förskolans stora betydelse, som goda förebilder och när det gäller språkutveckling för små barn.

Under lunchen passade flera organisationer och verksamheter på att presentera sin verksamhet, något som uppskattades av alla deltagare. Vid montrarna var suget efter information stort.

Små barns utsatthet och samhällets skyddsnät
På eftermiddagen byttes temat från förmiddagens språkutveckling till ett tema om små barns utsatthet och samhällets skyddsnät. Moa Mannheimer, psykolog och utredare vid Socialstyrelsen inledde under rubriken: Hur kan samhällets skyddsnät stärkas för att bättre skydda barn från att fara illa?

Hon började med att redogöra för Socialstyrelsens uppdrag att utreda dödligt våld eller försök till dödligt våld mot barn.

– Syftet med detta är ge regeringen ett underlag och visa vad som går att göra för att förebygga. När barn utsätts för de allra grövsta brotten har vi som samhälle ett ansvar för att förebygga sådana brott, sa hon och förklarade att Socialstyrelsen inte specifikt tittar på privatpersoner utan tittar på vilka samhällsaktörer som varit inblandade och vad de gjort och vad de borde ha gjort.

– Vi har fokus på de allra yngsta brottsoffren. Vad hade man kunnat göra för att förebygga. Vad har vi för möjligheter framåt att göra annorlunda?

Moa Mannheimer förklarade att Socialstyrelsen sammanställer alla ärenden, där det begåtts synnerligen grova brott. Hon visade statistik från 2024, där 26 barn hade utsatts för grova brott av 22 gärningspersoner.

Hon berättade att det som framkommit av ärendena var att den största gruppen är barn som utsatts för brott av sin förälder, varav hälften var i förskoleåldern.

– Förvånansvärts många barn är små när de utsätts för grova brott. Ofta har föräldrarna haft många samhällskontakter och ofta har det funnits en oro för föräldraförmågan och barnets möjlighet till utveckling. I många fall har det även funnits en oro att barnet kan fara illa, sa hon och gav några exempel på ärenden med väldigt små barn som brottsoffer.  

– Vi tänker att skyddsnätet fungera i alla lägen. Men så är det inte utan vi behöver fånga upp det som vi hittills har missat. Ofta har det funnits indikatorer på att vi hade behövt gå in och stötta de här familjerna i ett tidigt skede.

Moa Mannheimer betonade att det är viktigt att fundera på hur olika yrkesgrupper kan göra för att förebygga detta, för att minska riskerna för små barn.

Barnen måste synliggöras mer
– Det finns ännu mer vi behöver göra. Barnen måste synliggöras mycket mer i mötet med föräldrar. När det gäller de yngsta barnen är det föräldrarna vi har mest kontakt med. Så alla verksamheter inom hälso- och sjukvården behöver vända på perspektiven och i första hand se om det är bra för barnen. Här är även BVC och förkola centrala. Förskolepersonal är bra på att se om ett barn riskerar fara illa. Ta er oro på allvar, uppmanade hon och lyfte fram nya socialtjänstlagen.

– I bästa fall får man större möjligheter att göra fördjupande utredningar och långsiktiga insatser.

Vidare tog Moa Mannheimer upp gruppen små barn som avlider av olyckor och på grund av oaktsamhet, exempelvis drunkning eller att de blir påkörda.

– Att stärka barnsäkerhetsarbetet är en viktig del av vårt arbete. Vi behöver jobba än mer aktivt med att följa upp vilka barn som drabbas och deras föräldrar, sa hon och konstaterade att ämnet hon pratar om är sorglig och upprörande.

– Om vi jobbar med allt det här vi vet och borde göra, då kommer vi kunna förebygga än mer, så inte små barn drabbas. Vi har mycket att vinna på att vi litar på vår känsla och gör orosanmälningar.

En publikfråga fick avsluta föredraget: ”Skulle vi vinna på att ha en nollvision? Eller är det för svårt?”

Moa Mannheimers svar löd i sin tur:

– Det kan leda till att vi gör noggranna analyser. En sådan vision ger ofta en strategi.

Om tidiga och förebyggande insatser för barn i riskgrupp pratade Ulrika Hagekull, BVC-sjuksköterska och Stina Helmstrand, psykolog och terapeut vid Rosenlunds mödra- och barnhälsovårdsteam, Region Stockholm, Beroendecentrum.

Rosenlunds mödra- och barnhälsovård arbetar med hela Region Stockholm som upptagningsområde, med en sammanhållen vårdkedja från graviditet till barnet är tio månader. Där finns team med barnmorskor, BHV-sjuksköterskor, psykiater, vuxen, barn- och föräldrapsykolog för att nämna några yrkesgrupper. 

Ulrika Hagekull och Stina Helmstrand började med att peka på forskning som visat att kvinnor med flera trauman i barndomen kan drabbas av jobbigare förlossningar. Bland annat hade fler än genomsnittet, som hade flera trauman förlösts med kejsarsnitt.

Därefter berättade de om barn som föds med NAS (Neonatal abstinenssydrom) och vad det leder till för komplikationer för de späda barnen.

– Skammen när mammorna förstår att de utsatt sina spädbarn för alkohol och droger är påtaglig, slog de fast.

Vid NAS, påvisar barnen ofta sömn- och ätstörningar, regleringssvårigheter, hyperaktivitet, spändhet, extra rörlighet, de kan vara tysta, inte jollra eller skrika. Här behöver föräldrarna extra stort stöd, poängterade de.

Många av de föräldrar som remitteras till Rosenlunds mödra- och barnhälsovård har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Även föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning eller en emotionell instabil personlighetsstörning kommer dit, föräldrar som är påverkade av droger, har ett bristande socialt nätverk och mammor som är helt ensamstående är också vanligt förekommande.

– Vi ser ofta en social belastning som varit över lång tid, ofta förstärker en faktor en annan, påpekade de.

Vid Rosenlund arbetar man bland annat med ACE:s-perspektivet – som belyser att komplexa samverkande faktorer, samt generationsöverföring kan bidra till sämre utvecklingsmöjligheter och ökade hälsorisker både på kort- och lång sikt. I sammanhanget lyfte Ulrika Hagekull och Stina Helmstrand fram Heckmans kurva som påvisar att ju tidigare insatser sätts in, desto bättre är det för barnets utveckling. Det är även gynnsamt sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

– Vi vill jobba både förebyggande genom tidiga insatser, och befinna oss på den individuella och universella nivån parallellt.

Barnen som kommer dit följs upp till och med tio månader, därefter skrivs de över till deras hem-BVC och uppföljningsprogram.

Täta hembesök, bildstöd och babycafé

– När det gäller det praktiska arbetet handlar det om hembesök, ofta täta, att finnas tillgängliga, att vara tillsammans med barnet. Vid behov används även bildstöd och film. Här finns även ett babycafé och en musikgrupp med musikterapeut att tillgå. Ett tydligt barnperspektiv tillämnas och inte minst viktig är samverkan med andra instanser (SIP), berättade de.

Ulrika Hagekull och Stina Helmstrand avslutade med att lista några framgångsfaktorer:

• Tidiga insatser
• Arbete i tvärprofessionellt team med kunskap från olika håll, vårdkedja och samverkan, tillit till varandra.
• Bemötande, vi behöver ha tillit till de föräldrar vi möter. Vi behöver visa att vi inte är dömande utan bidra till en känsla att de gör det bästa för sina barn.

Agnes Lundström, utredare på Socialstyrelsen redovisade sedan några erfarenheter av regeringsuppdraget att stärka och utveckla stödet till barn och anhöriga. Vilka lärdomar kan vi dra och ilka utmaningar kan vi se´?

– Som nationell kunskapsmyndighet är vi en av flera viktiga pusselbitar och vi arbetar i samverkan, bland annat med Nationellt kompetenscentrum anhöriga, Nka.

Hon berättade att Socialstyrelsen producerar webbutbildningar, filmer och driver nationella nätverk, tillsammans med Nka, som exempelvis nätverket anhörigkonsulenter. Samarbetet med idéburna organisationen är en viktig del, samt ett nytt nätverk för socialtjänstens medarbetare.

Hon pekade på betydelsen av att vård och omsorg arbetar kunskapsbaserat och förebyggande och följer bestämmelserna i HSL om barn som anhöriga.

– Verksamheterna ska ha rutiner för hur det här ska gå till. Det ska finnas arbetssätt, kunskap och kompetensutveckling så man kan beakta barnens behov av information, råd och stöd. Det är viktigt att se till både föräldraskapet och barnens situation och vid behov erbjuda stöd i rätt tid.

Agnes Lindström berättade vidare om en ny kampanj, som arbetats fram vid Socialstyrelsen.

– Med den vill vi sätta ljuset på de barn som kämpar i skuggan av föräldrar som brottas med olika svårigheter. Vi vet exempelvis att vart femte barn har en förälder som dricker för mycket, sa hon och konstaterade att det är en stor grupp barn som berörs.

Även om det skett en positiv utveckling senaste åren i arbetet med barn som anhöriga behövs arbetet stärkas och utvecklas

– Vi måste bland annat förebygga att svårigheter förs vidare i generationer, menade hon.

Lyssna än mer till barn och unga som anhöriga

Några problem som Agnets Lundström satte ljuset på är att det stöd som finns är ojämlikt fördelat över landet och inte når fram till alla som behöver det, att tids- och resursbrist tränger undan barnperspektivet och att det fortfarande finns ett stigma kring psykisk ohälsa, beroende och våld.

Hon avslutade med att uppmana alla att lyssna än mer till barn och unga som anhöriga.

– Lyssnar vi till dem och deras erfarenheter, kan vi utveckla stödet på ett ännu bättre sätt.

Under eftermiddagens kaffepaus fördes livliga diskussioner och många fortsatte att informera sig vid de många utställningarna.

• På plats fanns bland annat Karin Sandberg, doktorand, Institutionen för Hälsa och Välfärd, Högskolan Dalarna. Hon presenterade den hälsofrämjande, språkstimulerande insatsen ”Språka med barnet”, som är en del av ett forskningsprojekt som utvärderar kommunikationsfrämjande insatser som ges av logopeder och barnhälsovård till migrerande föräldrar.
• Folkhälsomyndigheten
• Nationellt kunskapscenter anhöriga, Nka
• Socialstyrelsen, som bland annat lyfte fram familjecentraler, ett regeringsuppdrag med språkutveckling som en del.

Sista föredraget för dagen höll Catarina Furmark, psykolog vid BUP i Region Norrbotten och doktorand vid Karolinska Institutet, Institutionen för Kvinnors och barns hälsa och Kerstin Neander, socionom, forskare vid Örebro universitet, institutionen för medicinska vetenskaper. Tillsammans presenterade de uppdaterade resultat från en nationell kartläggning av tillgången till specialiserad samspelsbehandling för familjer med barn mellan 0 ¬– 6 år, där det finns uttalade behov av hjälp i samspelt. Tillvägagångssättet är via kontakt med alla regioners BUP-kliniker.

De konstaterade att medarbetar i alla regioner vittnade om ett starkt engagemang och vilja till att bygga upp mer strukturerade insatser för de yngsta barnen och deras familjer. Dock oroade en otydlig ansvarsfördelning mellan MBHV, BUP och socialtjänsten, samt minskad samverkan.

Behovet av samspelsbehandling fortsatt högt
Åt vilket håll går då utvecklingen? Enligt Catarina Furmark och Kerstin Neander är resultatet inte helt entydigt. Men kartläggningen har identifierat fler verksamheter som erbjuder samspelsbehandling, än vid förra tillfället.

– Trots det tror vi inte att insatserna täcker behoven. I regionerna med starkaste fästen är det en procent, i de största regionerna handlar det om promille. Och ser man till hur väl specialistnivån (BUP) täcker behovet, så är det otillräckligt. Varje medarbetare som jobbar med samspelsbehandling har typ 4000 barn per medarbetare, konstaterar Catarina Furmark.

De båda slår fast att behovet av specialiserade team med inriktning på samspelsbehandling, fortsatt är hög. Utifrån de resultat de fått av kartläggningen har de listat några tydliga önskemål för den fortsatta utvecklingen.

• En sammanhållen vårdkedja med fokus på samverkan
• Tydliga behandlingsuppdrag inom FBHV
• Fler specialiserade team/verksamheter inom BUP
• Ett nationellt kunskapscentrum som är tydligt förankrad i verksamheten, som kan bidra till bland annat ett gemensamt ”språk”, kunskapsöverföring vad gäller positiva exempel med mera.
• Önskan om en specifik utbildning: familje- och barnsocionom

Catarina Furmark och Kerstin Neander hoppas att kartläggningen ska bidra till att ge en tydligare bild av hur verkligheten ser ut vad gäller samspelsbehandling för familjer med små barn och att kunskapen och erfarenheten från väl fungerande verksamheter bättre kan tas till vara. Kartläggningen kommer finnas tillgänglig, och möjlig för kontinuerlig uppdatering, på Nkas hemsida.

– Kompetensen är många gånger hög ute i verksamheterna, men utrymmet för att använda den finns inte alltid där. Där hoppas vi på en förändring.

Viktiga för barnens trygghet
Olivia Wixell, generaldirektör för Folkhälsomyndigheten avslutade konferensen.

– Ni som är här är en oerhört viktig del i barnens trygghet, konstaterade hon och lyfte fram vikten av att jobba för att stärka nätverket kring de minsta och kunna erbjuda ett tidigt stöd.

– Vi ser att vi har en bra koppling mellan vetenskapen och kunskapsbaserat arbete, sedan kan det så klart bli ännu bättre. Det behöver finnas en stark länk mellan vad vi vet, beprövad erfarenhet och hur vi använder det i vårt vardagsarbete. Kan vi komma in tidigt, i livet start så kan det ge så mycket, sa hon och fortsatte:

– Med den här konferensen hoppas jag vi kan fortsätta lyfta de små barnen under deras första levnadsnivån för att de ska få ett liv i trygghet, en berikad uppväxt, men också stöd när det behövs. Att vi ska upptäcka de barn som inte har förutsättningar och våga larma och hänvisa till stödstrukturer som kan bistå barnen.

– Hoppas ni går härifrån med medvetenhet, lust och fortsatt engagemang i de här frågorna.

Föreläsningarna från dagen finns inspelade och tillgängliga på Nkas hemsida. Här finns även inspelat material och reportage från de tidigare fem ”Värna våra yngsta”- konferenserna.

Se de inspelade föreläsningarna här:
Länk: https://anhoriga.se/nkaplay/barn-som-anhoriga/konferenser--seminarier/varna-vara-yngsta-2025/