Nytt material ska stärka anhöriga och få fler att våga prata om ”det opratade”

Lisa Schjelde och Helena Holmberg, projektledare och projektmedarbetare, berättade under konferensen om det material som projektet har tagit fram. Foto: Bräcke diakoni

När en äldre partner blir sjuk eller funktionsnedsatt kan det väcka många tankar och känslor hos den anhöriga. Rollerna i relationen förändras och kanske känner man sig ensam i sin situation. Projektet "I nöd och lust" har under tre år arbetat med att synliggöra och stärka anhöriga som är 65 år och äldre som stöttar eller vårdar sin partner i hemmet. Vid en konferens i slutet av mars presenterades projektets resultat.

Projektet I nöd och lust, som drivs av Bräcke diakoni i samarbete med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka), SPF Seniorerna och Anhörigas riksförbund, startade i april 2020 och avslutas under 2023. Projektet har fokuserat på de förändringar som sker när en äldre partner blir sjuk eller funktionsnedsatt. Genom projektet har man velat stärka anhöriga, avdramatisera känslor av exempelvis skam och skuld, och få fler att våga prata om det som kan vara svårt.

Den 30 mars anordnades konferensen ”Anhörig i nöd och lust” för att belysa projektets teman och presentera vad som har hänt under de senaste tre åren. Projektledaren Lisa Schjelde och projektmedarbetaren Helena Holmberg inledde konferensen med att berätta om projektet och det material som projektet har tagit fram.

– Våra tre huvudsakliga områden under projektet har varit det opratade, beröring utifrån oxytocin, samt våld, övergrepp och kränkningar. Ett annat tema som kom in i projektet var frågan om flytt till särskilt boende. Det var ungefär ett halvår in i projektet, när vi hade träffat anhöriga, som vi insåg att frågan om flytt till särskilt boende var närvarande i nästan alla samtal med de anhöriga. Därför bestämde vi oss för att även involvera det ämnet i vårt projekt, sa Lisa Schjelde.

Material för anhöriga och personal

Projektet har tagit fram en serie filmer och skriftligt material som kan användas i samtal med anhöriga och som fortbildning för personal inom äldreomsorgen.

Filmerna som tagits fram har följande teman:
• Förändringen – när din partner behöver hjälp och stöd
• Flytten – tankar kring särskilt boende
• Opratat – det där vi inte säger
• Risken för våld, övergrepp och kränkningar
• Oxytocin

Det skriftliga materialet som tagits fram är:
• Beröring i vardagen – för dig som stödjer din partner
• Från anhörig till anhörig – anhörigas egna berättelser, reflektioner och tips
• I nöd och lust – handledning vid samtalsgrupp för anhöriga
• Anhörigperspektiv i nöd och lust – samtalshandledning för personal inom äldreomsorgen

Läs mer om de olika materialen på Nka:s projektsida

Vanligt att känna skam, skuld och oro

Efter introduktionen tog Ann-Marie Stenhammar, projektledare och utredare, plats på scen. Hennes föreläsning fokuserade på det opratade, det vill säga det som kan vara svårt eller kännas tabubelagt att prata om.

Ann-Marie Stenhammar talade om det "opratade". Foto: Bräcke diakoni

Ann-Marie Stenhammar har tidigare varit med i ett projekt som handlade om hur man kan prata om tankar och känslor i familjer med barn med funktionsnedsättning. Projektet drevs av Funktionsrätt Sverige i samarbete med Nka, Rädda barnen, 1177 samt Region Skåne, och resulterade i webbplatsen www.opratat.se. Webbplatsen drivs idag av Nka och innehåller animerade filmer, berättelser och spel som handlar om tankar och känslor.

– Syftet med projektet I nöd och lust är nästan identiskt med syftet för projektet Opratat. Det handlar om att förhindra ohälsa genom att prata mer om svåra frågor och känslor. Jag är övertygad om att materialet som har tagits fram i projektet I nöd och lust kommer att förändra för många. Framför allt när det kommer till att våga prata om känslor kring skam och skuld, sa Ann-Marie Stenhammar.

Genom att prata om svåra saker kan man få förståelse för att man inte är ensam om att känna på ett visst sätt. Det kan ge igenkänning, bekräftelse och nya insikter, förklarade Ann-Marie Stenhammar.

Även om de båda projekten har haft olika målgrupper går det att se vissa likheter. Ann-Marie Stenhammar berättade bland annat att man under projektet Opratat ställt frågan till de medverkande om varför man inte pratar om vissa saker inom familjen. Några av de mest förekommande svaren var att man kände skam, skuld, oro, dåligt samvete eller att man inte ville göra någon ledsen. Dessa känslor och beskrivningar har också framkommit i samtal med anhöriga i projektet I nöd och lust.

Viktigt att ha någon att prata med

I en efterföljande diskussion mellan moderator Susanne Rolfner Suvanto, möjliggörare/praktiker vid Nka, och tre anhöriga lyftes betydelsen av att träffa andra som befinner sig i en liknande situation som en själv. De tre anhöriga – Ann Kronbäck, Gudrun Larsson Frilund och Ann-Marie Hagman – har alla varit med i samtalsgrupper som projektet anordnat. De är överens om att träffarna skapade en känsla av gemenskap och igenkänning.

– Man insåg att man inte var ensam i sin situation. Man såg fram emot att träffas, få berätta hur det hade varit och höra hur de andra hade haft det sedan den förra träffen, sa Ann Kronbäck.

Ann-Marie Hagman, Gudrun Larsson Frilund och Ann Kronbäck i samtal med moderator Susanne Rolfner Suvanto. Foto: Bräcke diakoni

Grupperna var också ett sätt för de anhöriga att få möjlighet att prata om just sådant som kan vara svårt att öppna upp sig kring, samtidigt som de fick kunskap om hur det kan vara att vara anhörig till en partner som är sjuk eller har en funktionsnedsättning.

– När ens partner blir förändrad och inte kan tala på samma sätt som tidigare är det ännu viktigare att ha en vän, en grupp eller en anhörigstödjare som förstår och som man kan dela sina tankar med, sa Gudrun Larsson Frilund och poängterade att det också är viktigt att prata med sin närstående om sådant som kan kännas svårt:

– När jag tänker på det opratade tänker jag också på det praktiska och konkreta. Att det är viktigt att kunna prata med sin partner om hur den vill ha sin begravning, hur man gör med fullmakt och så vidare. För rätt som det är kan man inte längre prata om det. Det är bra att lösa i förväg.

Identifiera riskfaktorer

Anette Marklund, utbildare på Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet, talade under eftermiddagen om våld i äldres nära relationer. Hon återkopplade till det tidigare temat om opratat och att våld är ett ämne som kan vara svårt att lyfta i samtal med andra.

– Våld är en fråga som kan vara svår att prata om, både för den som är utsatt och för den som utsätter någon för våld. Att identifiera riskfaktorer för att utsättas för våld eller utsätta någon för våld kan hjälpa personer som kommer i kontakt med äldre i sitt arbete att identifiera situationerna där våld kan förekomma och på så sätt också förebygga våldet.

Annette Marklund förklarade att en riskfaktor för att utsättas för våld är att vara beroende av någon annan. Exempelvis att man är i behov av stöd och hjälp i vardagen på grund av en sjukdom eller funktionsnedsättning. Äldre kvinnor med missbruksproblem har också en högre risk att drabbas då de oftare befinner sig i situationer där man riskerar att utsättas för våld. Även att drabbas av en demenssjukdom utgör en ökad risk för att bli utsatt.

Riskfaktorer hos våldsutövaren kan i sin tur handla om att ens partner blir sjuk och man får ett tungt omsorgsansvar, eller att man själv har blivit utsatt för våld tidigare i relationen.

– Det är viktigt att personal på sjukhus, inom primärvård och annan vård har med sig att från början fråga anhöriga om man mäktar med situationen. Personalen bör skanna av situationen och fråga vad de anhöriga kan behöva stöd eller hjälp med. Som anhörig kan man vilja göra allt man kan för den närstående men det är inte alltid lätt att veta vilka stödinsatser som finns eller vad man skulle behöva för stöd. Att fråga om våld är också ett sätt att visa att det finns stöd att få, sa Annette Marklund och påpekade avslutningsvis betydelsen av att ha kunskap och förståelse om våldets förekomst:

– Om vi har mer kunskap kring våld i äldres nära relationer och om vi förstår tecken och signaler kan vi lättare upptäcka det. Genom att ge stöd kan vi också förebygga. Personal inom vård- och omsorg och anhörigstöd har ett viktigt arbete i att stödja, informera och förebygga genom att ligga ett steg före.

Anette Marklund menar att det är viktigt att ha kunskap om förekomsten av våld i nära relationer i förebyggande syfte. Foto: Bräcke diakoni

Oxytocinets effekt

Den sista föreläsaren för dagen var Kerstin Uvnäs-Moberg, läkare och professor med inriktning på oxytocinets helande effekter. Hon inledde med att visa en film om oxytocin som projektet har tagit fram. Syftet med filmen är att visa på oxytocinets betydelse för människans välmående och inspirera till beröring, ökad känsla av närhet och stärka bandet i parrelationen.

– Vi har alla krafter inom oss som gör oss stressade, rädda och aggressiva, men vi har också ett motsatt system som gör att vi bir mer vänliga, mer sociala, bättre på kommunikation och på sikt friskare och hälsosammare. Det gäller bara att hitta den här balansen så att vi inte blir överväldigade av stressen och aggressionen. Ett av de viktigaste sätten att nå en balans är via positiva och snälla relationer, sa Kerstin Uvnäs-Moberg och förklarade att fina ord, röster, kroppsspråk och beröring är viktiga vägar för att tillfredsställa oxytocinsystemet.

Beröring och goda relationer kan öka välbefinnandet

En av de största källorna till oxytocin är huden. Olika typer av beröring är därför viktigt för att må bra. Det kan handla om beröring från en annan människa eller att man på andra sätt upplever att något är varmt, skönt eller ger ett lätt tryck på kroppen, till exempel bad eller tyngdtäcken.

Likaså är goda relationer bra för att öka välbefinnandet. 

– Att dela värderingar och att inte ha hemligheter är av betydelse. Att känna samhörighet och att man tänker lika skapar också mer lugn. Relationen ska upplevas som god och trygg. Beröring, ögonkontakt och känslan av att inte vara ensam är viktig, sa Kerstin Uvnäs-Moberg.

Helena Holmberg och Susanne Rolfner Suvanto. Foto: Bräcke diakoni

I det efterföljande samtalet med de anhöriga fortsatte diskussionen om hur oxytocinsystemet kan tillfredsställas på olika sätt.

– Jag tycker att filmen om oxytocin säger allt, den beskriver det så bra. Jag älskar till exempel att sitta i solen och då tänker jag bara bra tankar, det är rätt konstigt. Då försvinner det där tråkiga av någon anledning, sa Ann-Marie Hagman.

De poängterade också att det är bra att uppmärksamma betydelsen av oxytocinet både för anhöriga och närstående och att det är viktigt att även personer som bor på boenden får möjlighet att tillgodose sig oxytocin.

– Jag funderar lite på hur man kan göra på till exempel äldreboenden där de inte tar så mycket i varandra. Där tänker jag att musiken kan spela stor roll. Personalen kan ta dit skivor och kanske samtala kring musiken, sa Ann Kronbäck.

Projekterfarenheterna lever vidare

Lisa Schjelde och Helena Holmberg hoppas nu att projektets budskap och material kommer att leva vidare och spridas brett.

– Även om det här är vår slutkonferens, eller inspirationskonferens som vi hellre kallar den, är det här inte slutet utan bara början. Nu kan materialet börja användas. Vi hoppas att vi har kunnat inspirera till att använda vårt material och att tänka på anhörigperspektivet, sa Helena Holmberg.

– Vi vill också skicka med till alla medmänniskor om vikten av att ha kännedom om anhöriga och sprida kunskap om att det finns stöd att få, fyllde Lisa Schjelde i.

Allt material finns att se, läsa och ladda ner på Bräcke diakonis webbplats www.brackediakoni.se/inodochlust.

Se konferensen i efterhand på Youtube

Läs också: Vad händer när orken inte räcker?

Text: Josefine Göransson
Publicerad 2023-05-15