När orden tar slut – en förälders tankar kring sitt barns missbruk

Anna Bergfors började skriva dagbok för att hantera sin vanmakt. "Jag skriver till mig själv, inte till min son", förklarar hon.

Anna Bergfors började skriva när hennes talade ord tagit slut. "Det fanns inget mer jag kunde säga. Inga fler argument. Jag kunde inte gråta mer, inte skrika mer". Men hon kunde fästa sina känslor på papper och på så sätt uttrycka sin frustration och förtvivlan. Och nu – efter tio års skrivande för byrålådan – står hon i begrepp att publicera sin första textsamling.

– Det känns nervöst att blottlägga sig på detta sätt. Men kan mina ord trösta någon annan medmänniska, så är det värt det, säger hon.

Det var när Anna Bergfors son var 14 år som hon upptäckte att han missbrukade hasch – ett drogmissbruk som sedan fortsatt. Samma år dog hennes lillebror av en överdos.

– Dessa händelser har påverkat hela vår familj. Jag vill beskriva den som dysfunktionell. Allt kretsar kring missbruket. Vi kan inte föra några normala vardagliga samtal. Det har nästan blivit som en livsstil för oss anhöriga.

Sökte egen hjälp

Anna Bergfors förstår att anhöriga kan bli utmattade och psykiskt sjuka av all oro och maktlöshet. Därför värdesätter hon det stöd som hon under alla år fått från de övriga familjemedlemmarna. Hon har även sökt professionell hjälp för egen del, och deltagit i både i samtalsgrupper och haft enskilda stödsamtal.

– Jag har också vänt mig till Anonyma alkoholisters anhörigstöd, Al-anon. Där finns ett 12-stegsgprogram för anhöriga som jag haft stor hjälp av. Bland annat har jag fått insikten att ingen bär ansvar för någon annans sjukdom eller tillfrisknande.

Lätt fasta i medberoende

Av egen erfarenhet vet Anna Bergfors hur lätt det är att fastna i ett medberoende och till sist tappa kontakten med sig själv och sina egna behov. Hon vet också hur svårt det är att ta sig ur detta medberoende.

– Det är jättesvårt. Och situationen försvåras ytterligare av föreställningen om en mammas kärlek. Denna kärlek ska klara allt, man får aldrig "stänga dörren", inte ens om man själv håller på att gå under, berättar hon och tillägger att hon mött detta synsätt även i en del anhöriggrupper.

Hamnade plötsligt utanför

Även sonen har fått mycket stöd från samhället under årens lopp, menar Anna Bergfors, som inte tycker att samhället svikit honom.

– Det är inte så att man kastar vård efter en, men den finns om man är på. Och det var jag när min son var minderårig.

Hon berättar om engagemanget, insynen och samarbetet med olika aktörer – och hur allt en dag plötsligt upphörde, då sonen blev myndig.

– Nu var han en egen juridisk person och jag stod utanför. Det var oerhört frustrerande, men jag var tvungen att acceptera det, säger hon.

Skriver till sig själv

Anna Bergfors har hunnit bli 50 år. Hon arbetar vid stadsbyggnadskontoret i Eskilstuna kommun. När hon var yngre jobbade hon som kulturarbetare, men sadlade senare i livet om och utbildade sig till statsvetare.

Hon har skrivit dagbok i snart tio år för att hantera sin vanmakt, när de talade orden tagit slut, som hon beskriver det.

– Jag skriver till mig själv, inte till min son. Det handlar om mig, mina känslor och upplevelser. Skrivande har fungerat som en slags terapi.

För ett år sedan läste hon för första gången upp några av sina texter inför publik. Det skedde i samband med en gudstjänst, i en sluten grupp.

Kärlek och värme

Det var ett stort steg att ta och beslutet växte fram efter hand.

– Någon klok person har en gång sagt att när du kan berätta om en svår händelse utan att gråta, då har du bearbetat den och fått distans. Det var nog så med mig också. Jag kände mig starkare och ville dela med mig av mina tankar, säger hon.

Flera av åhörarna hade egna erfarenheter av missbruk i familjen, och responsen från publiken överväldigade henne.

– Alla kom fram efteråt och tackade mig. Det var som en mjuk matta tog emot mig och tröstade mig. Jag hade inte väntat mig denna innerlighet och kärlek.

Vill förmedla tröst

Nu har Anna Bergfors haft högläsning av sina texter vid ytterligare två tillfällen, och i vår utges hennes första bok. Hon beskriver den som en blandning av dikter och prosa. Den ges ut på eget förlag med illustrationer av hennes mor som är konstnär.

Kanske kan boken användas i socionomutbildningen, funderar hon, för att ge en bild av hur anhöriga kan påverkas av en närståendes missbruk.

– Men huvudsyftet är att hjälpa andra anhöriga, att förmedla en känsla av tröst, säger Anna Bergfors.

Text: Barbro Falk
Publicerad 2020-01-20