Barnhälsovårdens nationella program

Barnhälsovårdens nationella programråd, BNP

En presentation av barnhälsovårdens uppdrag och tidiga insatser utifrån målsättningen en jämlik och rättvis vård, samt erfarenheter och reflektioner särskilt över det riktade stödet, förutsättningar och utvecklingsområden gavs av Linda Håkansson, Kerstin Johannesson, Kristin Lindblom, Anncharlotte Lindfors, Antonia Reuter från Barnhälsovårdens nationella programråd (BNP).

Kerstin Johannesson inledde med att konstatera att en förutsättning för att det universella programmet fungerar är att vi kan identifiera barn med särskilda behov.
Anncharlotte Lindfors välkomnade satsningen inom barnhälsovården. Men pekade på att satsningarna inom barnhälsovården inte riktigt gått hand i hand. Mycket av det som är planerat är inte riktigt sjösatt än. Men satsning inom barnhälsovården är väldigt välkommet. Vad kostar det att ha ett barn inom barnhälsovården från 0-6 år, frågade hon och gav sedan svaret: 6 års hälsovård kostar mindre än 20 000 kr för ett barn.

Anncharlotte Lindfors gav även lite historiska perspektiv under rubriken: Från mjölkdroppen till BVC. Hon berättade bland annat att spädbarnsdödligheten var så hög som upp 10 runt förra sekelskiftet i Stockholm, och i det som då kallades Rackarbacken (delar av nuvarande Södermalm i Stockholm) var det t o m 20, procent.

Hon pekade vidare på några viktiga milstolpar, där införandet av försöksverksamheten med allmän och gratis spädbarnsvård i Sverige under 30-talet hade stor betydelse för utvecklingen. I en rapport beskrivs effekterna av den. Bland annat framgår att spädbarnsdödligheten minskade och utsatta familjer gynnades. En viktig åtgärd var att mödrarna fick tillgång till näringsrik mjölk till sina barn. Tidigt baserades spädbarnsvården på hembesök och 1937 fattade beslut om att barns hälsa var något för samhället.
1943 hade mer än 90 procent av de nyfödda barnen tillgång till förebyggande vård. Även på lång sikt har de här tidiga åtgärderna inom barnhälsovården varit verkningsfulla.

Antonia Reuter, förklarade sedan varför ett nationellt BHV-program behövde införas:

–Varför behövdes då ett nationellt BHV-program? Det fanns helt enkelt inget nationellt program och efterfrågan på jämlikt och rättvist utbud ökade, något som även fanns inskrivet i 1982 års Hälso- och Sjukvårdslag.
Även ny kunskap bidrog till behovet av ett nationellt BHV-program, sa hon och visade resultat från en undersökning om hur svenska barnhälsovården tappade mark under en 10-årsperiod, från 2000- 2010. Barnhälsovården som erbjöds i landet var i stort sett likvärdig, runt 2000. Tio år senare visade den stora skillnader som olika remisskriterier, olika metoder, varierat antal läkarbesök. Dessutom fick det hälsofrämjande och förebyggande arbetet stå tillbaka, de universella program som fanns nådde de flesta, men barn med ökade behov nåddes inte i tillräcklig hög utsträckning.

Ett regeringsuppdrag 2010 resulterade senare, 2014, i Socialstyrelsens vägledningsdokument för barnhälsovården. Innan var de allmänna råden från 1991 de dokument som spädbarnsvården förlitat sig till.
Efter 1991 hamnade ett framtaget styrdokument i papperskorgen, vilket ledde till ett slags vaccum vad gällde styrdokument fram till 2013, då Socialstyrelsen sjösatte den nya vägledning 2014. Samma år tillsattes även Barnhälsovårdens nationella programråd, där olika professioner som läkare, psykologer, dietister med flera ingår.

Kristin Lindblom betonade i sin tur vikten av att barnhälsovården måste få ta plats i styrdokument, samt att det finns ett stort förtroende för barnhälsovården.

Hon redogjorde för tre vägledningsdokument som arbetet vilar på, i kombination med barnkonventionen:

Vägledning för barnhälsovården (Socialstyrelsen 2014)
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2014/2014-4-5

Samverkan för barn bästa. (Socialstyrelsen 2013)
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2013/2013-8-1

Barn som far illa eller riskerar fara illa. (Socialstyrelsen 2013)
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2014/2014-10-4

En ytterligare milstolpe som gruppen lyfte fram är Vaccinationsprogrammet för barn, och Folkhälsomyndighetens föreskrifter om vaccination av barn, som ger övergripande beskrivningar och ramar för barnhälsovårdens arbete inom området.

Ytterligare hjälpmedel som lovordades av gruppen var Rikshandboken i barnhälsovård (RHB). Ett kunskapsstöd och vägledning med konkreta råd för hur arbetet ska utföras. Där finns aktuell och kvalitetssäkrad information om barns hälsa och utveckling samt metoder och riktlinjer för barnhälsovårdens verksamhet samlad.
http://www.rikshandboken-bhv.se/

Av Socialstyrelsens vägledning för
barnhälsovården 2014, framgår att Barnhälsovårdens mål är att:

• främja barns hälsa och utveckling,
• förebygga ohälsa hos barn,
• tidigt identifiera och initiera åtgärder vid problem i barns hälsa, utveckling och uppväxtmiljö.

—Det vi arbetar allra mest med är föräldrastöd, ofta berättar man om sin oro kring olika saker till BHV-personal. En viktig uppgift är att tidigt identifiera och initiera åtgärder vid problem i barns hälsa, utveckling och uppväxtmiljö.

Av vägledningen framgår även hur målen ska nås:
Hur skall vi nå målen?
• Erbjuda insatser till alla barn och deras föräldrar
• Hälsoövervakning av alla barn
• Stödja och aktivera föräldrar i deras föräldraskap
• Ge individuellt utformat stöd då ett barn löper högre risk att drabbas av ohälsa eller redan har nedsatt hälsa.
• Uppmärksammar förhållanden i barnets närmiljö

Vad finns det då för resurser inom barnhälsovården?
Cirka 2500 BHV-sjuksköterskor finns i landet. Varje BHV-sjuksköterska har ansvar för cirka 350-400 barn i åldern 0-5 år, varav upp till 60-80 nyfödda barn, där man träffar föräldrar och barn 13 gånger under barnets första år. BHV-teamen består av olika professioner som sjuksköterska, läkare; barnläkare, distriktsläkare, psykolog m fl.

Vidare bedriver BHV-teamet samverkan med många olika instanser som exempelvis: mödrahälsovård, tandhälsovård, socialtjänst, förskola, dietist, logoped, vuxenpsykiatri. Gruppen konstaterade att barnhälsovården är en kunskapstät organisation, med behov av hög kompetens.
Linda Håkansson tog upp det centrala begreppet: Hälsofrämjande möten.

–Hälsofrämjande möten ett förhållningssätt gentemot barnet och föräldrarna, där vi arbetar med en helhetssyn på familjen och tänker i ett salutogent perspektiv, vilket innebär att vi sätter fokus på de positiva faktorerna, sa Linda Håkansson och betonade:

–När det gäller t ex kultur och genus är det viktigt att vi inte gör skillnad i samtalen. Vi måste bilda en allians, ett slags partnerskap med familjen. Förmedla att vi gör det här tillsammans, att vi har samma mål. Där är delaktighet ett grundfundament i varje möte.

Vidare lyfte hon fram vikten av att arbeta för empowerment, hitta de resurser som familjerna besitter och betona dem.

–Alla de här faktorerna ingår i ett hälsofrämjande möte, konstaterade Linda Håkansson.

Ytterligare en viktig del i barnhälsovårdens arbete är att identifiera risk och skyddsfaktorer; hos barnet, hos föräldern/omsorgsgivaren och förhållanden i uppväxtmiljön.

–Vi måste titta på hela bilden och ha ett bra bemötande till alla. Vi måste titta på vad barnet har för någon personlighet, att t ex ha en någorlunda impulskontroll är en fördel. Likaså vara uppmärksamma på föräldrarnas förmåga att skapa en positiv anknytning, om det ett positivt socialt nätverk, och en ekonomisk trygghet runt barnet mm. Barnhälsovården kan inte göra så mycket åt de samhälleliga faktorerna, men det är ändå viktigt att känna till, sade hon och tryckte extra på vikten av att ha ögonen på balansen mellan risk- och skyddsfaktorer.

–En eller två riskfaktorer kan man klara ganska bra, men rasslar det till med flera riskfaktorer måste vi stötta med skyddsfaktorer, som främjar en mer positiv utveckling för barnet.

Anncharlotte Lindfors i sin tur redogjorde en del kring hembesökets betydelse inom barnhälsovården. Hon berättade att inom det ordinarie programmet ingår det två hembesök, ett när barnet är nyfött och ett vid 8 månader.
Därutöver görs fler hembesök när barnet är adopterat, när det bedöms finnas särskilda behov av det och vid familjehemsplaceringar.

Varför görs då hembesök? Några förklaringar var bl a att de är en del av välfärden, att man via hembesök når alla, oavsett behov, att det sker på föräldrars villkor, relationen blir mer jämbördig. Det ger även kunskap om barnet och familjens levnadsvillkor och hembesök ger möjlighet till tidig upptäckt av barn som riskerar att fara illa.

När det gäller utökade hembesöksprogram förklarade Lotta Lindfors att det är aktuellt t ex när barnet har alkohol och drogberoende föräldrar.
Några framgångsrika modeller som hon lyfte fram i sammanhanget var Rinkebymodellen och Araby i Kronobergs län. Hon betonade särskilt att en av barnhälsovårdens viktiga uppgift är att så ett frö till föräldrar!

Slutligen gavs en kort genomgång av Barnhälsovårdens Nationella arbete, BNP, där man har fått Barnhälsovården i landets förtroende att förvalta, följa upp och utveckla verksamheten. BNP arbetar i tio olika grupper inom olika områden:
• Barn som far illa eller riskerar att fara illa
• Föräldrastöd i grupp
• Implementering barnhälsovårdsprogram
• Barns språk och utvecklingsuppföljning 0-5 år
• Jämlik hälsa och migration
• Jämställt föräldrastöd- enskilt föräldrasamtal till varje förälder
• Jämlik folkhälsa - Insatser för bättre matvanor och ökad fysisk aktivitet (Subgrupp Hälsosamma matvanor och barnets nutrition)
• Tillväxtkurvor
• Barnhälsovårdens nationella vaccingrupp
• 8 månaders hembesök
• Bevakning och uppföljning av det riktade stadsbidraget