Anhörigas vårdinsatser motsvarar 152 miljarder kronor om året

Björn Ekman, docent och hälsoekonom vid forskargruppen för socialmedicin och global hälsa, Lunds universitet, har i samverkan med Nka och Linnéuniversitetet genomfört en studie kring kostnaderna för informell vård i Sverige. Foton: Lif Fernsted och Pexels

Vård utförd av anhöriga i Sverige kostar dem drygt 152 miljarder kronor per år. Det motsvarar cirka 3 procent av BNP. Att ersätta denna informella vård med insatser av undersköterskor skulle kosta samhället närmare 194 miljarder kronor. Det visar analysen av den första nationella undersökningen gällande kostnaderna för informell vård i Sverige. För den enskilde anhörigvårdaren handlar det i genomsnitt om cirka 128 000 kronor om året.

– Därmed utgör den informella vården en betydande ekonomisk börda för vårdgivaren men också för samhället i stort, konstaterar Björn Ekman, docent och hälsoekonom vid forskargruppen för socialmedicin och global hälsa, Lunds universitet, som har utfört studien i samverkan med Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) och Linnéuniversitetet.

Informell vård avser den vård som ges av anhöriga som inte har någon ersättning för att ge vård, hjälp och stöd till en närstående. Med formell vård avses den vård och omsorg som ges av det offentliga, av hälso- och sjukvården eller socialtjänsten.

Att vård av närstående kan påverka den som vårdar på olika sätt är känt sedan tidigare. Förutom effekter på individens hälsa och välbefinnande utgör också den informella vården en tidskrävande aktivitet vars kostnader på samhällsekonomisk nivå kan antas vara betydande.

Nationell studie

– Tidigare har det gjorts ganska begränsade undersökningar med små urval i Sverige och för att få fram ett nationellt underlag har jag och mina kollegor nu tittat på hela landet, berättar Ekman.

Den aktuella kostnadsanalysen publicerades i BMC Health Systems Research den 15 november 2021. Man räknar med att 1,2 miljoner svenskar över 18 år vårdar en närstående vilket utgör cirka 15 procent av den vuxna befolkningen. Deras insats uppskattas enligt Ekmans kostnadsberäkning till ett värde av drygt 152 miljarder kronor årligen. Det är ungefär en tredjedel av utgifterna för svensk hälso- och sjukvård som ligger runt 480 miljarder kronor per år.

Även samhället drabbas

Även om det är individen som i huvudsak står för dessa kostnader drabbas även samhället genom att anhörigvårdarna till exempel går ner i arbetstid, slutar jobba eller blir mer ineffektiva på jobbet.

Vid samhällsekonomiska analyser talar man om direkta och indirekta kostnader. Direkta kostnader kan till exempel vara att köpa medicinsk utrustning eller betala för bensinen, förklarar Ekman. Indirekta kostnader är resurser som man går miste om, till exempel genom att inte kunna arbeta och tjäna lika mycket pengar som andra.

– Det är viktigt att få en förståelse för ungefär hur direkta och indirekta kostnader förhåller sig till den totala kostnaden, och vem det är som står för dessa kostnader, om man vill kunna göra någonting åt saken, säger Ekman och fortsätter:

– När det till exempel gäller anhörigvårdare – vad är de mest hjälpta av? Att man subventionerar deras direkta kostnader eller avlastar dem för att sänka de indirekta kostnaderna?

Övervägande indirekta kostnader

Studien visar att den aktuella informella vårdinsatsen till större del (55 procent av den totala kostnaden) bestod av indirekta kostnader och omfattar tre huvudposter:

• Att minska sin arbetstid (42 miljarder kronor).
• Att sluta arbeta (21 miljarder kronor).
• Sänkt produktivitet under arbetet (20 miljarder).

Betydande kostnader uppstår också i form av direkta kostnader (45 procent). De direkta kostnaderna för informell vård kan också delas in i tre huvudposter:

• Tidskostnad för att ge vård i förhållande till förlorad fritid (41 miljarder kronor).
• Kostnader för att tillhandahålla vård. Till exempel extra kostnader för transporter, behandlingar och andra vårdrelaterade insatser (22 miljarder kronor).
• Förlorad sömn (5 miljarder kronor).

I kostnadsanalysen utgår Ekman från vedertagna samhällsekonomiska beräkningsmodeller för att resultaten ska vara jämförbara med liknande studier. Exempelvis uppskattas värdet av en timme förlorad fritid till 35 procent av den nationella bruttolönen per timme, exklusive arbetsgivaravgifter och sociala avgifter.

Formell kontra informell vård

För att ge ytterligare perspektiv på den informella vårdens kostnader har Ekman och hans kollegor även räknat ut vad det skulle kosta om den ersattes av formell vård utförd av personer med en genomsnittlig undersköterskelön. Resultatet blev att det skulle kosta närmare 194 miljarder kronor årligen.

– Men ur ett samhällsperspektiv skulle nettokostnaden för att ersätta anhörigvårdare med formella vårdgivare troligen vara betydligt lägre eftersom bruttokostnaderna skulle uppvägas av värdet av den tid som frigörs för anhöriga. Till exempel genom att kunna gå upp i arbetstid igen eller blir mer effektiva på jobbet, säger Ekman.

Skulle det dessutom visa sig att individens hälsa och välbefinnande påverkas positivt hade effekten blivit ännu starkare.

– Det hade varit intressant med mer djupgående studier av hur anhörigvårdarnas hälsa och välbefinnande påverkas både positivt och negativt. Man kan få sömnbrist och bli utbränd, och sedan kan det även ge väldigt mycket livskvalitet att ta hand om sina närstående. Många vill ju inte att andra ska vårda deras närstående.

Bör vara försiktig med slutsatser

Även om Ekman anser att studien bidrar till den befintliga kunskapen om informell vård och dess ekonomiska effekter, och är relevant för framtida policyutveckling inom området, betonar han att man ändå bör vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser.

– Det är ett komplicerat område där så många faktorer spelar in. Det är inte som med cancer. Alla vill bli av med sin cancer. Cancer ska behandlas. Cancer ska bort. Men när det gäller att stå för anhörigomsorg är det något helt annat vi pratar om och det blir mycket svårare att komma med några självklara rekommendationer.

Generellt sett anser inte Ekman heller att förslag till nya strategier och insatser från samhällets sida ska grunda sig på enskilda studier utan på ett mer omfattande och samlat evidensläge.

En nationell tvärsnittsundersökning

För att ta fram underlaget till den aktuella kostnadsanalysen genomfördes en befolkningsstudie, en nationell tvärsnittsundersökning under perioden oktober 2018 - januari 2019 av Nationellt kompetenscentrum anhöriga och Linnéuniversitetet med hjälp av Statistiska centralbyrån (SCB). Ett slumpmässigt urval av 30 009 individer från landets 21 regioner erbjöds att delta i undersökningen. Totalt 11 168 av de utvalda personerna deltog (37,3 procent) och fick svara på en enkät med 29 frågor. Bland annat samlades uppgifter in om ålder, kön, socioekonomisk situation, bostadsort, omfattning och typ av aktiviteter samt extra utgifter för att tillhandahålla informell vård.

Kön stack ut i statistiken

Med undantag för kön - relativt sett är fler kvinnor än män är anhörigvårdare - fanns det inga signifikanta skillnader med avseende på demografi och socioekonomi mellan vårdare och icke-vårdare.

– Det är intressant att se om det är mäns eller kvinnors resurser som går åt eller som tas i anspråk. För om man vill försöka göra någonting åt saken måste man veta vem det är man ska vända sig till och vem det är som drabbas.

Ekman är överlag nöjd med utfallet av undersökningen och menar att den ger en representativ bild av anhörigvårdandet i landet och dess kostnader. Den kan däremed jämföras med tidigare studier och ställas i relation till andra samhällskostnader. Även om han gärna hade sett en ännu högre svarsfrekvens.

– Men det är svårt att få till, särskilt om deltagarna måste svara på många frågor. Det är enklare att få folk att svara på vilket parti de tänker rösta på. Vilket också är en anledning till att man måste vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser, poängterar Ekman.

Fler analyser kvarstår

Undersökningens data är inte färdiganalyserad än utan kommer att resultera i fler studier. Bland annat är forskargruppen i gång med att titta närmare på vilka faktorer som verkar vara avgörande för om man väljer att vårda en närstående eller inte. Och om man i så fall väljer att vårda mycket eller lite.  

– Spelar till exempel kön, ålder, inkomst, födelseland, bostadsort och så vidare in? Är det så att låginkomsttagare står för mer informell vård än höginkomsttagare så kan man ju fundera på varför det är så?

Ingen snabb förändring

Men att det skulle ske någon snabb förändring när det gäller att ersätta anhörigomsorgen med offentlig vård och omsorg, ser inte Ekman framför sig. Helt enkelt därför att samhället saknar kapacitet att hantera den insats som anhörigvårdarna står för.

– Det är personalbrist inom snart sagt varje område, sjukvård, skola, utbildning, polis, socialtjänst. Det går liksom inte att tro att man ska hitta de tusentals personerna det handlar om, säger Ekman och tillägger:

– Dessutom är det frågan i vilken uträckning det är önskvärt att ersätta anhörigas vård, hjälp och stöd till en närstående? Många anhöriga vill vårda sina närstående och upplever det som en djupt meningsfull uppgift.

Text: Erik Skogh
Foto på Björn Ekman: Lif Fernsted

Läs den vetenskapliga artikeln: Ekman et al. (2021) Cost analysis of informal care: estimates from a national cross-sectional analysis in Sweden, BMC Health Systems Research

Läs rapporten: Kostnadsanalys av anhörigomsorg: Uppskattningar från en nationell undersökning i Sverige