Studie: Så har anhöriga upplevt pandemin

En studie som har gjorts av Anhörigas Riksförbund och Malmö universitet visar att anhöriga har upplevt sämre livskvalitet, nedstämdhet och trötthet under covid-19-pandemin. Samtidigt upplever många att pandemin inte har påverkat deras vardagsliv i någon större utsträckning.

Syftet med studien har varit att fånga anhörigas berättelser och beskriva samt analysera deras erfarenheter och upplevelser av pandemin. Studien bygger på 18 intervjuer med anhöriga mellan 54 och 90 år, samt företrädare från fyra organisationer från civilsamhället.

Resultatet av studien sammanfattas i rapporten Den enes stödkorsett, den andres tvångströja?. Martina Takter, projektledare på Anhörigas Riksförbund, har genomfört intervjuerna och sammanställt texten i samarbete med Åsa Alftberg, lektor på Institutionen för socialt arbete vid Malmö universitet, och Finnur Magnusson, professor i socialt arbete vid Malmö universitet.

Åsa Alftberg. Foto: Daniel Schmölker

Sociala isoleringen inte lika påtaglig

Många av de intervjuade berättar att pandemin inte har inneburit att deras vardagsliv förändrats i någon större utsträckning. Då alla i samhället behövt förhålla sig till olika restriktioner har flera anhöriga inte upplevt utanförskapet eller sin sociala isolering lika påtaglig som tidigare.

– För många anhöriga var ju den sociala situationen densamma som innan pandemin. Det blev en slags tröst att nedstängningen innebar samma isolering för alla, säger Åsa Alftberg i ett pressmeddelande.

En del anhöriga har också känt en lättnad över att kunna arbeta hemifrån då det har underlättat anhörigskapet. Man vittnar om att stressnivån har sjunkit och att oron för den närstående har minskat.

– Att en pandemi har inneburit lättnad och en mer hanterbar vardag säger något om hur vardagslivet kan se ut för förvärvsarbetande anhöriga i vanliga fall, säger Martina Takter i en presskommentar.

Stor oro och stöd som uteblivit

Samtidigt finns det anhöriga som har mått väldigt dåligt under pandemin. För anhöriga som inte bor tillsammans med den närstående har pandemin varit mer påtaglig då besöksförbud och restriktioner inneburit att anhöriga inte har kunnat träffa sina närstående på samma sätt som tidigare. En del har inte heller kunnat säga farväl till närstående eller haft möjlighet att delta på begravningar.

De stora skillnaderna jämfört med tidigare har också rört att insatser och stöd har uteblivit. Antingen med anledning av att olika stödinsatser för både närstående och anhöriga har ställts in eller att man avböjt att ta emot hjälp av rädsla för att en själv eller den närstående ska bli smittad.

Martina Takter. Foto: Michael Nystås

Anhörigskapet – en självklarhet och ett val utan alternativ

I studien framkommer också många berättelser om hur anhörigskapet kan se ut överlag, oavsett om det är pandemi eller ej. Flera anhöriga har beskrivit att väntan är en stor del av deras liv. Man menar att det är en väntan på besked från sjukvård och myndigheter, på hur den närståendes sjukdom kommer att utvecklas eller förändras och en väntan på hur den närståendes välmående kommer avgöra hur dagen ska se ut. Anhöriga beskriver att de åsidosätter sina egna behov och att anhörigskapet både är en självklarhet och ett val utan alternativ. Man upplever att det är upp till den anhöriga att hantera och lösa olika situationer.

Studien visar också att anhöriga har upplevt svårigheter i kontakten med vård och omsorg. I rapporten konstaterar man att det har funnits ett glapp mellan myndigheternas digitala tjänster och att erbjuda en tillgänglig och individanpassad vård för alla. En av de intervjuade anhöriga vittnar exempelvis om svårigheten med att få till stånd ett covid-19-test på en närstående med omfattande funktionsnedsättning som inte själv har ett BankID och som inte har hemsjukvård utan egenvård. I detta fall fick den anhöriga beställa ett test med sitt eget personnummer och utföra på den närstående för att få svar på om personen var smittad eller ej.

Läs eller ladda ner rapporten

Under Anhörigriksdagen 2021 berättade Martina Takter om studien. Nka har skrivit en artikel om föredraget som du kan läsa här

Text: Josefine Göransson