Dystert om pandemins följder för anhöriga
Genrefoto: Pexels
Pandemins tuffa restriktioner förvärrade livssituationen för många anhöriga världen över. I synnerhet drabbades kvinnor och anhörigvårdare med knappa socioekonomiska resurser. Det framgår i ett nummer av den internationella tidskriften IJCC.
Tidskriften IJCC (International Journal of Care and Carers) har ett globalt perspektiv och ett särskilt fokus på gränslandet mellan formell (betald) och informell (obetald) vård. Temat för det aktuella numret är hur pandemin har påverkat vård och omsorg sedan utbrottet under våren 2020. En större del av innehållet – som består av tolv vetenskapliga artiklar, sju debattartiklar och fyra bokrecensioner – har ett tydligt anhörigperspektiv.
Ta del av numret av IJCC (no 1-2, 2022)
Fel strategi?
I sin artikel "Cognition, care homes and COVID-19: sacrificing minds to keep bodies alive" ställer sig Ginny Russell frågan om nedstängningen av den institutionaliserade äldrevården i Storbritannien egentligen var en särskilt bra idé?
Russel som själv fick se sin mor berövas sina sociala kontakter och tyna bort på ett äldreboende kommer fram till att så inte var fallet. Hon anser att priset för att minska risken för smittspridning blev alldeles för högt i jämförelse med den dramatiska sänkningen av livskvalitet som den sociala isoleringen medförde.
Ladda ner: "Cognition, care homes and COVID-19: sacrificing minds to keep bodies alive"
Hårt slag mot anhöriga
Flera artiklar visar också på att de anhörigas ofta redan ansträngda situation förvärrades ytterligare när pandemins restriktioner infördes. Till exempel redogör Lukas Hofstaetter, Sarah Judd-Lam och Grace Cherrington för hur anhöriga i Australien - som redan upplevde låg livskvalitet, social isolering och hög psykologisk och ekonomisk stress - utsattes för än mer press när samhället stängde ner.
Ladda ner artikeln: "Informal care in Australia during the COVID-19 pandemic"
Social orättvisa
Utifrån intervjuer med anhörigvårdare i Wales, Storbritannien, kommer Maria Cheshire-Allen och Gideon Calder fram till liknade resultat. De konstaterar att pandemin tydliggör en strukturellt inbyggd social orättvisa, gällande kön och socioekonomiska förutsättningar, där de mest sårbara anhörigvårdarna också var de som drabbades hårdast av samhällets restriktioner.
Stöd till studenter
Vilket stöd från sina lärare fick högskolestudenter i Australien som även var anhörigvårdare under pandemin? Det undersöker Charlotte Overgaard och Jacqueline Mackaway närmare i sin artikel "Kindness as a practice of Kittay's "doulia" in higher education: caring for student carers during COVID-19 and beyond".
Själva lärare i socialt arbete la artikelförfattarna i början av pandemin märke till att flera av deras studenter blev anhörigvårdare, eller fick ökat ansvar för vården av närstående, på grund av minskad tillgång till bland annat barnomsorg och äldrevård. Studenterna vittnade om svårigheter med att få studierna och det övriga livet att gå ihop och vädjade därför om stöd och förståelse för sin situation.
Utförde enkätstudie
Med utgångspunkt i sina iakttagelser genomförde Overgaard och Mackaway en enkätundersökning bland studenter vid sex av landets studieenheter för socialt arbete och genusvetenskap. Totalt 112 studenter deltog vilket innebar en svarsfrekvens på cirka 25 procent. Artikelförfattarna fann sina initiala iakttagelser styrkta och att studenterna överlag var nöjda med lärarnas bemötande och insatser för att tillgodose deras behov under pandemin.
Studenterna upplevde, enligt studien, att lärarna skiftat inställning i och med det nya krisläget och blivit mer lyhörda och villiga att anpassa utbildningen efter deras önskemål. Så väl den välvilliga inställningen i sig som konkreta åtgärder för att göra undervisningen mer flexibel upplevdes ha stor betydelse för möjligheten att kunna plugga vidare.
Flytande deadlines
Konkreta insatser kunde till exempel handla om flytande deadlines, drop-in-möten på Zoom eller att studenterna fick välja att presentera på plats, via Zoom eller lämna in inspelade presentationer.
Även studenter som inte var anhörigvårdare gynnades av lärarnas välvilliga attityd, visade studien. En student med ett flertal funktionsnedsättningar beskriver till exempel hur hon började prestera bättre än tidigare under pandemin eftersom det nu kändes mer okej att efterfråga önskvärda modifieringar av undervisningens upplägg och planering.
Flexibel attityd bör bli norm
Artikelförfattarna argumenterar därför för att en välvillig och flexibel inställning från lärarnas sida inte enbart bör råda i krissituationer som under pandemin utan även normalt sett. Inte enbart för att stötta studenter som är anhörigvårdare utan för att bättre kunna möta alla studenters behov och därigenom möjliggöra för fler att klara av sina studier.
Barnfamiljen i fokus
Under pandemin införde många länder restriktioner som isolerade landets barnfamiljer i deras hem. Förutsättningarna för föräldrarnas familjeåtaganden förändrades då radikalt i och med att stödet från samhälle och släkt ströps. Föräldrarna fick därmed axla ett större ansvar för att, genom informella vård- och omsorgsinsatser, möta familjens nya situation.
Flera artiklar i IJCC fokuserar på hur rollfördelningen mellan föräldrar påverkats av pandemin. Till exempel artikeln "Struggling to 'do family' during COVID-19: evidence from a German mixed-methods study" av Claudia Zerle-Elsä, Anna Buschmeyer och Regina Ahrens.
Före och under nedstängningen
Studiens forskningsdata, som tar upp olika faktorer som antas vara av vikt för balansen mellan arbetsliv och familjeliv i Tyskland, sträcker sig ända bak till 2019, alltså före pandemins utbrott. Därmed kan en jämförelse göras mellan föräldrarnas uppdelning av familjeåtaganden före och under nedstängningen av samhället. Nedstängningen i Tyskland innebar en ökad belastning främst i form av ett ökat ansvar för barnomsorg och hemundervisning när stödet från samhället och far- och morföräldrar uteblev.
Ingen radikal förändring
Studien konstaterar att de nya förutsättningarna inte ledde till någon radikal förändring av den ojämlika fördelningen av åtagandena i hemmet som rådde före pandemin. Visserligen tog männen hand om barnen något mer än tidigare men i övrigt bidrog de ungefär lika mycket som vanligt. Ett annat fynd vara att ju mer kvinnorna jobbade desto mer konflikter uppstod.
Olika stöd behövs
Artikelförfattarna drar slutsatsen att beslutsfattare i liknande framtida kriser bör vara förberedda på att gå in med utökat stöd för att hjälpa utsatta familjer. Det kan handla om så väl ekonomiskt bistånd som avlastande insatser för att underlätta barnomsorgen.
Sydkoreanska mammor drabbades hårt
I Sydkorea fick nedstängning betydande konsekvenser för landets småbarnsföräldrar, och då i synnerhet för mödrarna. Det visar artikeln "Impacts of COVID-19 on parents with small children in South Korea: survey findings and policy implications" av Ito Peng och Jiweon Jun.
Sydkoreas hantering av pandemin har i många fall lyfts fram som ett föredöme men nedstängningen av samhället fick också konsekvenser. Inte minst för landets barnfamiljer där föräldrarna framför allt fick ta ett större ansvar för barnomsorgen när stödet från samhället och äldre släktingar uteblev.
Försämrad ekonomi
Även om belastningen ökade för så väl män som kvinnor var det kvinnorna som drog det tunga lasset, enligt studien. Mödrarna stod för huvuddelen av barnomsorgen och hade svårare att få till balansen mellan arbete och familjeliv. De slutade jobba, eller övervägde i högre grad att sluta jobba, än männen och upplevde också i högre grad att deras livskvalitet och ekonomi försämrades.
Djupt rotade åsikter
I Sydkorea har omfattande reformer genomförts för att erbjuda barnomsorg och äldrevård. Vilket har lett till att befolkningens attityder gällande kvinnors skyldigheter att ta hand om barn och äldre släktingar har förändrats. Men fortfarande finns djupt rotade åsikter om att kvinnor bör sköta hemmet och passa barnen.
Enligt WorldValues Survey (2018) instämde nästan två tredje delar av de koreanska respondenterna (64.7 procent) i påståendet att så länge barnen inte nått skolåldern är det olämpligt att deras mödrar arbetar. Vilket kan utgöra en förklaring till att småbarnsmammorna slutade jobba i högre grad än papporna, menar Peng och Jun.
Segregerad arbetsmarknad
Det finns också en cementerad föreställning om att män generellt sett presterar bättre än kvinnor ute i arbetlivet och därför ska prioriteras. Enligt artikelförfattarna har det skapat en segregerad arbetsmarknad där kvinnorna har osäkrare anställningsvillkor och sämre lön än männen. En situation som också kan förklara, utifrån hushållens totala ekonomi, varför det i huvudsak visade sig vara småbarnsmammorna som slutade, eller övervägde att sluta, sina jobb under pandemin.
Ojämlik inverkan
Peng och Jun konstaterar att pandemins ojämlika inverkan, både i hemmet och på arbetsmarknaden, aktualiserar flera viktiga frågor gällande synen på jämlikhet mellan könen och formell och informell vård och omsorg i Sydkorea.
Utifrån sina resultat drar artikelförfattarna slutsatsen att policys gällande fri barnomsorg och föräldraledighet kan påverka människors incitament och attityder till fördelningen av hushållsarbete och informell vård samt synen på kvinnans roll i arbetslivet. De förordar därför att politikerna bör arbeta för att införa bland annat föräldraledighet och fri tillgång till offentlig barnomsorg eftersom det skulle kunna stärka kvinnors ställning i det sydkoreanska samhället.
Väntade resultat
I sin ledare "Long COVID and seeing in the pandemic dark" konstaterar IJCC:s bägge redaktörer, Joan Tronto och Michael Fine, att den ökade bördan för de informella vårdgivarna i pandemins spår tyvärr inte kom som någon överraskning.
Det överraskande är istället att pandemin inte visade sig vara en tillfällig akut situation utan att den ständigt har tagit nya former och lämnat efter sig allvarliga post-covid-symptom vars långvariga effekter vi fortfarande inte känner till.
Ingen ljusning I sikte
Läget är därför fortfarfarande ovisst och redaktörerna ser inte särskilt ljust på framtiden. Inledningsvis under pandemin fanns en viss optimism gällande att de formella och informella vårdgivarna, och deras samhällsavgörande insatser och behov av stöd, nu äntligen skulle uppmärksammas på allvar.
Temporärt inspel
Tronto och Fine menar dock att även om vården och omsorgen temporärt trädde fram ur kulisserna så är erfarenheterna från de två senaste åren betydligt mindre upplyftande än man hoppats och förväntat sig.
Istället för en ökad förståelse för, och en höjd värdering av, de anhörigas och vårdpersonalens insatser landar redaktörerna i att det troligaste scenariot är att allt kommer att gå tillbaka till hur det var före pandemin men nu med nya ytterligare utmaningar kopplade till långtidseffekterna av covid-19.
Text: Erik Skogh
Senast uppdaterad 2022-03-24 av Josefine Göransson, ansvarig utgivare Lennart Magnusson