Regional mötesdag i Karlstad

Karlstad Congress Culture Centre.

Karlstad stod som värd för höstens och årets första upplaga av Nka:s regionala mötesdagar. Temat, eller inriktningen, för i år är anhöriga till äldre personer och anhöriga till personer med psykisk ohälsa. Det blev en dag, inte bara med intressanta föreläsningar, utan också en dag för erfarenhetsutbyte, mingel och ett tillfälle att knyta nya kontakter.

Inledning

Jan-Olof Svensson från Nka var moderator.

Jan-Olof Svensson, praktiker och möjliggörare från Nka hälsade alla välkomna och fungerade även som värd och lotsade publiken genom dagens evenemang.

Inledningstalare

Kenneth Johansson, Landshövding i Värmlands län.

Kenneth Johansson, landshövding i Värmlands län, tyckte det var fantastiskt roligt att hälsa alla välkomna till Karlstad, och till länet som har allt från skog och lax till Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding. Kenneth har en vision om en hållbar utveckling för hela länet och en dröm om ett samhälle som är tillgängligt för alla – ett samhälle med en gemenskap där alla behövs och där vi bryr oss om varandra. Kenneth har själv erfarenhet av att vara anhörig och menar att det kan vända upp och ner på hela tillvaron. Det är viktigt att ingripa tidigt i förloppet och att kunna erbjuda kompetens, professionalitet och ett bra bemötande. Stödet till närstående är bra men stödet till anhöriga kunde vara bättre. Två tredjedelar av all vård utförs av anhöriga och de gör enorma insatser och behöver uppmuntras mer. Om inte anhöriga fanns skulle samhället stå sig slätt, menar Kenneth. Det ideella arbetet är fantastiskt och civilsamhället är en förutsättning för ett bra samhälle. Kenneth avslutade med att hälsa alla välkomna till en jätteviktig aktivitet – var och en kan göra skillnad och utan anhöriga stannar Sverige!

Föreläsning

"Anhörigskap och frivillighet – familjens, vården och omsorgens och civilsamhällets roll, resurser och prioriteringar"

Lars Sandman, professor vid Högskolan i Borås.

Lars Sandman är professor i etik vid Högskolan i Borås. Lars talade om framtida resursutmaningar. Demografiska förändringar kommer att ske med en åldrande befolkning, vilket innebär större behov och mindre skattebas och den medicintekniska utvecklingen med nya läkemedel kommer att kosta mycket. För att hitta en nivå på den offentligt finansierade vården som ryms inom befintliga resurser krävs effektivisering, ransonering - att fokusera på det som är viktigast, egenfinansiering och egenvård. Förslag på effektiviseringar kan vara ökad teknologiutveckling och användning genom hemmonitorering, robotar, övervakning med kameror, sensorer och gps, egenundersökningar som inrapporteras genom IT-lösningar. När det gäller ny teknologi måste man hitta en balans mellan vad man får och vad man vill betala. Men effektiviseringar innebär också etiska utmaningar som påverkar anhöriga, menar Lars, såsom ökat egenansvar – vilket drabbar grupper med sämre ekonomiska förutsättningar och som kan skapa större skillnader, minskad mänsklig närvaro och påverkan på integriteten. En annan trend är ett ökat patient- och brukarinflytande och vi har fått exempelvis vårdval, vårdgaranti och lagen om valfrihet. Ett delat beslutsfattande innebär att brukaren bidrar med egna erfarenheter och värderingar, samtidigt som professionella bidrar med sin kunskap och sina erfarenheter. Det uppstår en gemensam dialog men där båda parterna måste vara villiga att kompromissa. Här uppstår också etiska utmaningar, menar Lars – man går från en behovsstyrd vård till efterfrågansstyrd vård, hur hanterar man dem som är beslutsoförmögna? och ansvarsförskjutning sker från professionella till patienter och anhöriga. När det gäller vård och omsorg tror Lars att vi i framtiden får se mer teknologi och mer avancerad vård i hemmet, och det kommer finnas mindre resurser. Patienter och anhöriga kommer få ta större ansvar men också få större inflytande, och den professionella rollen kommer att förändras genom brukarnas egenmakt och vara mindre av en förmyndare.

Seminarium

"E-tjänster för äldre med demenssjukdom och deras anhöriga"

Lennart Magnusson, verksamhetschef Nka.

Lennart Magnusson och Elizabeth Hanson talade om en studie om trygghetslarm till personer med demenssjukdom. Syftet med studien var att erbjuda mobila trygghetslarm till personer med demenssjukdom som bor i eget boende och deras anhöriga, och att utvärdera larmets effekt. Studien bygger på resultat från 16 kommuner och den slutenkät som besvarades av 20 användare och 36 anhöriga. I genomsnitt användes larmet i 165 dagar med totalt 650 larm under perioden. Innan studien startade tillfrågades både anhöriga och närstående hur oroliga de var att ett tillbud skulle inträffa. Generellt kan sägas att anhöriga upplevde större oro än de närstående att den närstående skulle ramla, gå vilse eller bli sjuk. Antalet närstående som gått vilse och eftersöktes av polis före studien var 7 närstående vid totalt 10 tillfällen. Under studiens gång eftersöktes två närstående totalt tio gånger. De personer som gått vilse utan eftersökning av polis minskade under studien med mer än hälften, men antalet tillfällen ökade något. Under studien och vid användning av larmet upplevde anhöriga att de blev mer aktiva, mer självständiga, mindre oroliga och mindre stressade.

Elizabeth Hanson, Fou-ledare Nka.

Enligt den enkät som gick ut till kommunerna, och där 12 kommuner besvarade enkäten, menade de att larmet bidrog till besparingar i form av att fler kunde bo kvar i det egna hemmet längre, hembesöken blev bättre utnyttjade, det var ett alternativ till nödsändare och det var kostnadseffektivt i största allmänhet. Lennart och Elizabeth talade avslutningsvis om integritet vad det gäller larmet. Studien visar att anhöriga själva upplever larmet/trygghetsmobilen som mindre integritetskränkande för den närstående än vad vård- och omsorgspersonalen gjorde. Det finns inget stöd i socialtjänstlagen eller i hälso- och sjukvårdslagen som gör att åtgärden kan användas mot den enskildes vilja. Övervakning av personer med kognitiv svikt via GPS kan endast användas genom informerat samtycke enligt Socialstyrelsen, men det finns inget som hindrar att anhöriga och närstående själva bestämmer om de vill ha mobilt larm eller inte.

"Fråga doktorn: att åldras som anhörig"

Ann-Catherine Johansson, geriatriker.

Ann-Catherine Johansson arbetar som geriatriker på vårdcentralen i Sunne. Ann-Catherine gick igenom och rekommenderade flera broschyrer som tar upp läkemedel – vilka läkemedel som behandlar de vanligaste sjukdomarna, Fas ut – en bok om att sätta ut mediciner. Alla läkare kan sätta in mediciner men inte fasa ut dem. Ju fler läkare en patient träffar desto fler mediciner läggs till på listan. Landstinget i Värmland har tagit fram en plan för hur man ska jobba med de mest sjuka äldre. Det finns olika kvalitetsregister att använda för att den vård som ges ska bli rätt och lika, exempelvis Senior alert – som kartlägger risker i vården, palliativregistret och svenska demensregistret. Förr dog vi snabbt, men nu dör vi långsamt och tynar bort. Det är viktigt med motion, som är både gratis och utan biverkningar. Problemet idag är att vi äter för mycket. Sannolikheten att vi har en vitaminbrist är minimal. För att få i sig antioxidanter så ät grönsaker i stället för att köpa hälsokostpiller, rekommenderade Ann-Catherine. All vård är frivillig och tvångsvård används bara inom psykiatrin. Hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen är till för att ta hand om människor, men ibland gäller inte dessa lagar anhöriga – om ett djur vanvårdas kommer polisen, men för att en anhörig ska få hjälp krävs grovt våld. Hur ska man egentligen stödja en anhörig som utsätts för våld eller andra elakheter från en närstående? Ann-Catherine önskar bättre kommunikation och att man har rätt att vara den man är. Lös problemet så försvinner det, och det är vårdpersonalens skyldighet att lotsa rätt i vården.

"Anhörig i nöd och lust"

Lennarth Johansson, Socialstyrelsen.

Lennarth Johansson, Socialstyrelsen talade om sin senaste bok Anhörig i nöd och lust. Bokens röda tråd är att anhörigskapet händer alla någon gång under livet. Antingen drabbas ens nära och kära av en sjukdom, och plötsligt blir man anhörig, eller så drabbas man själv av en sjukdom och behöver stöd och hjälp från andra. Livet kan förändras snabbt och det kan inträffa när som helst. Som ung kan man få ett barn som föds med funktionshinder, en närstående person kan få cancer när man befinner sig mitt i livet, och när man blir äldre kan ens make eller maka drabbas av sjukdom. Anhörigskapet är en process som förändras över tid – en process både för den anhörige och för den närstående. När blir man vårdare? Det är en fråga som inte är så lätt att svara på, men det är en avgörande fråga när anhöriga söker stöd och hjälp – om man inte ser sig själv som vårdare, då är risken att stödet kommer in för sent, menar Lennarth. I ett anhörigskap sätts relationen på prov. Hur relationen påverkas beror på exempelvis relationens historia, vilken kvalitet man har i relationen, kommunikationsförmågan och relationens problemlösningsförmåga. Som meddrabbad beskriver anhöriga situationen som en lång sorgeprocess och man brottas med känslor som skam, skuld och vanmakt. Oftast förs en inre dialog – hur ska det gå? Blir min närstående frisk? Finns det behandling?

Lennarth talade om anhörigsjukan och menar; att vårda en sjuk person kan leda till att man själv blir sjuk. Vad som behövs är ett stöd som passar den enskilda och som sätts in i rätt tid med rätt innehåll och med kvalitet. Ibland tackar anhöriga nej till stöd och då beror det oftast på att stödet inte passar den närstående eller den anhörige själv, det kan vara för dålig kvalitet på stödet eller att det erbjuds vid fel tillfälle. Men det går att bota och lindra anhörigsjukan, menar Lennarth och avslutade med några tips – vänta inte utan kräv hjälp och sök stöd, slå vakt om hälsan, hoppa inte av arbetet, lär dig att säga nej, utveckla kontakt med andra och vårda din morgondag.

Avslutning med lokala exempel

Från vänster: Eva Lehtonen, Carina Wallman, Anna-Lena Arnell och Gun-Britt Björevall.

Eva Lehtonen, anhörigsamordnare i Forshaga kommun, berättade om Våga fråga. Våga fråga är ett samarbete som drogs igång av Forshaga kommuns anhörigsamordnare, psykiatrisamordnare, psykiatrisjuksköterska och diakon i Forshaga-Munkfors församling, Ett öppnare Värmland och Hjärnkoll. Projektet kom till utifrån anhöriga och brukare som upplevde att det fanns skuld och skam förknippat med psykisk ohälsa. Man ville arbeta med att förändra människors attityder. Projektet har arbetat genom att delta på konferenser, haft föreläsningar och bokbord. Man har också under två veckor haft en utställning med konst av 30-talet personer med psykisk ohälsa som gemensam nämnare. Vi är glada över att vi fått till en samverkan mellan kommunen och kyrkan och vi vill sprida detta vidare i regionen, konstaterade Eva.

Carin Wallman, anhörigkonsulent i Karlstads kommun berättade om en utbildning för vård- och omsorgspersonal. Syftet med utbildningen är att införa ett anhörigvänligt arbetssätt. Målet är att all personal inom vård- och omsorgsförvaltningen alltid ska bemöta anhöriga på ett professionellt och respektfullt sätt, och se den anhörige som en kompetent samarbetspart. Utbildningen genomförs på Anhörigcentrum i Karlstad och innehållet bygger på Aaron Antonovskys KASAM (Känsla Av SAMmanhang). Känsla av sammanhang fås genom tre delkomponenter – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Carin menar att genom detta upplägg får man ett arbetssätt som vilar på tre ben - respekt, omtanke och professionalism.

Anna-Lena Arnell och Gun-Britt Björevall presenterade anhörigföreningen i Karlstad. Man kan välja att vara en frivilligarbetare men att vara anhörig är inget man väljer – det är något man blir och som är en kärleksgärning. Det är viktigt som förening att arbeta tillsammans med andra och samverka med anhöriga, kommunen, landstinget, frivilliga och anhöriggrupperna. Anhöriga har ett stort behov av att träffa andra i liknande situation, och man måste fråga anhöriga om hur de mår, vad de får för stöd och om de får det stöd de behöver. Anna-Lena och Gun-Britt önskade alla välkomna till föreningen som för övrigt nyligen firade tio år.

Vi var där!

Anki Ringsby, demenssjuk- sköterska Årjängs kommun.

Varför behövs en mötesdag om anhörigfrågor?

  – ­Det är viktigt att få kontakt med andra och kanske kunna nå ut till andra anhöriga som inte är så synliga.

Något under dagen du tyckte var speciellt intressant?

  – Jag tyckte Landshövdingens inledningstal var bra och hans syn på att lyfta fram engagemanget hos människor. Seminariet om Larm var också intressant.

Vad tycker du vi ska göra för att få ett mer anhörigvänligt samhälle?

  – Vi måste lyssna på anhöriga och se dem som en resurs.

Charlotte Pagré, Röda Korset.

Varför behövs en mötesdag om anhörigfrågor?

  – Det är viktigt att förmedla den kunskap som finns om anhöriga, och sprida den åt alla håll, och så är det ett tillfälle att knyta kontakter.

Något under dagen du tyckte var speciellt intressant?

  – Jag tyckte att Lars Sandmans föreläsning om etiska utmaningar var intressant.

Vad tycker du vi ska göra för att få ett mer anhörigvänligt samhälle?

  – Information om anhöriga till arbetsgivare och att anhöriga får information tidigt.

Fotogalleri utställare

Text och foto: Fredrik Jansson, Nka.