Intervju med geriatriker Anne Ekdahl

– Som anhörig har man alltid ett visst ansvar för sina närstående, men anhörigvård ska vara ett frivilligt åtagande. Vi kan inte utgå från att anhöriga vill, kan eller orkar ta på sig denna roll. Det är inte heller säkert att patienten önskar detta.

Det säger Anne Ekdahl, överläkare vid geriatriska kliniken på Vrinnevisjukhuset i Norrköping och ordförande i Svensk geriatrisk förening, SGF. Hon är en av intervjupersonerna i vår artikelserie inför den internationella anhörigkonferensen i Göteborg 3-6 september 2015.

Anne Ekdahl upplever generellt att de anhörigas insatser har ökat, och att det oftast är kvinnor som tar på sig ansvaret att vårda, hjälpa eller stödja en närstående.

– För kvinnorna innebär detta att både lön och pension påverkas negativt, säger hon.

Personalen måste fråga

Anne Ekdahl har arbetat som geriatriker i över 20 år och har i sin kliniska vardag mött ett stort antal patienter och anhöriga.

– För vissa personer fungerar det bra att vara anhörigvårdare, medan det för andra upplevs som en belastning. Det kan också finnas osämja inom en familj. Att då känna sig tvingad att ta hand om en närstående kan leda till både vanvård och misshandel, något som svensk forskning också kunnat visa, säger hon.

Hon betonar att det är personalens skyldighet att ta reda på vad som fungerar i det enskilda fallet, och det är också viktigt att komma ihåg att man inte kan lämna över uppgifter som kräver vård- eller omsorgsutbildning till anhöriga.

Saknar information om stöd

– Det är bra när anhöriga är delaktiga i den närståendes vård, men det måste ske under ordnade former så att man säkert vet att den anhörige både vill detta och har tillräcklig kompetens. Anhöriga kan även ge viktig information om patienten som person och om sjukdomsförloppet. De kan också stötta patienten att följa den ordinerade behandlingen, säger hon.

Anhöriga behöver dock stöd för att orka ta hand om sin närstående, betonar Anne Ekdahl. Annars är risken stor att den anhörige själv blir sjuk.

– Problemet är att anhöriga oftast inte känner till vad det finns för stöd, som till exempel anhörigträffar, anhörigkonsulter och möjligheter till avlastning. Man kämpar på tills man är helt slutkörd, säger hon.

Demografisk bomb

Temat för den internationella anhörigkonferensen är hur välfärden ska kunna garanteras i framtiden när allt färre personer ska ta hand om allt fler. Anne Ekdahl beskriver situationen som att vi står inför en demografisk bomb.

– Ska vi kunna stävja en katastrof måste anhöriga sannolikt involveras mer under vårdprocessen. Vi måste också satsa mer på helhetssyn och teamomhändertagande i vården av äldre patienter, menar hon.

Anne Ekdahl hänvisar till ett tvåårigt forskningsprojekt där hon studerat effekterna av en modell i öppenvården där personal från landstinget och kommunen arbetade tillsammans i ett multiprofessionellt team runt äldre patienter.

Ökad trygghet

Teamet samlades varje vecka för att gå igenom fall där till exempel patienter eller anhöriga hört av sig med något problem. Vid behov gjordes hembesök.

– De anhöriga ingick inte i själva teamet, men var en självklar och viktigt samarbetspartner, förklarar Anne Ekdahl.

Resultaten visar bland annat att de patienter som deltog i projektet inte behövde sjukhusvård eller korttidsboende lika ofta som kontrollgruppens patienter.

– För patienter och anhöriga innebär den här modellen en högre kvalitet jämfört med traditionellt omhändertagande, samtidigt som tryggheten ökar, betonar Anne Ekdahl, och tillägger att modellen även kan användas på andra patientgrupper.

Anpassat stöd

För att lösa de demografiska utmaningarna talas det ofta om att man bör satsa mer på ny teknik, till exempel olika IT-lösningar. När det gäller stöd till anhöriga finns det dock en risk att IT diskriminerar vissa grupper, menar Anne Ekdahl.

– Alla inte är så datakunniga, något som vi ibland glömmer bort. Jag tänker till exempel på kvinnor över 75 år, den grupp där det finns många anhörigvårdare idag. En annan grupp kan vara personer med utländsk härkomst som inte är läs- och skrivkunniga. Det är därför viktigt att anhörigstödet anpassas efter den enskilda personens behov, betonar hon.

Text: Barbro Falk
Foto: Svensk Geriatrisk Förening