”Det är vården som har huvudansvaret, inte de anhöriga. Kärlek kan inte läka allt”

Sofie Wahlström Foto: Anna Lundgren

Sofie Wahlström har många tunga erfarenheter av att vara anhörig åt personer med psykisk ohälsa. Hennes pappa var svårt deprimerad och begick självmord när hon var 15 år gammal. I höstas omkom hennes före detta flickvän i en olycka, orsakad av bland annat sängrökning.

– I min familj pratade man inte om att pappa mådde dåligt, berättar hon. Det är det värsta man kan göra mot ett barn. Barn känner ju ändå att något är fel. Men familjen var på många sätt väldigt isolerad.

Den före detta flickvännen hade flera olika diagnoser. Hon var bipolär, hade problem med självskadebeteende, ätstörningar och missbruk och det var Sofie Wahlström som hjälpte henne att få vård på sjukhus och kontakt med en psykolog.

– Vi anhöriga räddade livet på henne flera gånger och det blev extremt tungt för mig. Det är ju svårt att upprätthålla en romantisk relation när det blir så mycket stöttande. Jag blev mer som en förälder, jag blev medberoende, och då blir det så lite kvar av det andra i relationen.

På frågan om vad hon fick för stöd för egen del, svarar Sofie Wahlström att stöd det fick hon från sina vänner och från de som bodde i flickvännens kollektiv. Hon nämner också att hon blev erbjuden en anhörigutbildning för anhöriga till suicidnära personer, en utbildning som anordnades av sjukhuset.

– Men det var en väldigt teoretisk utbildning och det var inte riktigt det jag behövde. De föreläste mest och det handlade inte så mycket om att dela erfarenheter med varandra.

I stället var Sofie Wahlström med och startade "Psykradikala gruppen" ett normkritiskt nätverk som vill ändra samhällets normer om vad som är friskt och sjukt.

– Jag hade tagit med mig erfarenheten från HBTQ-rörelsen och vi satsade på att bryta tystnaden och komma ut som psykfall.

Viktigt att inte vara ensam som anhörig

– Sofie Wahlström betonar hur viktigt det kan vara att som patient ha med sig någon annan person i kontakterna med psykiatrin.

– Det är mitt standardtips, att om det inte känns bra så ta med dig någon, då blir man inte så ensam i mötet med vården. Man har rätt att ta med sig någon: ett personligt ombud eller en vän.

Hon betonar i samma andetag hur viktigt det är att inkludera anhöriga i vården. Även barn, för det går inte att skydda barn.

– Det kan vara läkande att få hjälpa andra, fortsätter Sofie Wahlström. Att vara en del av en vårdprocess kan vara läkande även för anhöriga.

– Men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det är vården som har huvudansvaret, inte de anhöriga, konstaterar hon. Man kan inte räddas av sina anhöriga. Kärlek kan inte läka allt, om man tror det, så kan det leda det till mycket känslor av skuld och skam. Det gäller att hålla på sin integritet, annars blir man lätt medberoende. Anhöriga ska inte heller fungera som en avlastning för vården.