"Den dag vi inte orkar ska han kunna göra så mycket som möjligt själv"

Anders Noreliusson Foto: Anna Lundgren

Han har två vuxna barn med NPF-diagnoser, Anders Noreliusson. Sonen Markus, som idag är 26 år, har förutom ADHD även diagnoserna Tourette, OCD och Asperger. – Man måste hitta lösningar i vardagen och man måste vara stark för att stå emot omgivningens krav, konstaterar Anders Noreliusson.

Sedan tre år tillbaka har Markus en LSS-insats i form av arbete på en bondgård fyra dagar i veckan, där han arbetar med hästar, något han trivs bra med. Han har egen lägenhet och boendestöd där man bland annat ringer och kontrollerar att han är vaken på morgonen.

– Vi satsar på att han ska bli så självständig som möjligt, säger Anders Noreliusson. Vi föräldrar finns ju inte kvar i evighet. Den dag inte vi orkar ska han kunna göra så mycket som möjligt själv.

Sonen fick sin ADHD-diagnos vid sju års ålder och Anders Noreliusson berättar om en handläggare vid försäkringskassan som utgjorde ett stort stöd när det gällde att söka vårdbidrag. Bland annat pekade handläggaren på olika former av extra kostnader för familjen som de inte hade tänkt på.

– Vi såg det inte som vårdkostnader, det var ju vår vardag. Men vi fick helt vårdbidrag.

– Annars fick man söka mycket information själv, då 1997. Jag minns att min hustru AnnKatrin plöjde alla böcker som fanns i ämnet.

Via BUP deltog föräldrarna i en föräldragrupp, en grupp som sedan fortsatte arbeta tillsammans. Ur denna grupp föddes sedan Attention i Hudiksvall år 2004.

Moraliskt stöd

Anders Noreliusson kan känna sig bekymrad över att alla offentliga instanser idag har slimmat sina organisationer, vilket innebär ökad arbetsbelastning för personalen och eventuellt större svårigheter att få olika former av stöd.

När Markus hade fyllt 18 år övergick ansvaret från BUP till vuxenpsyk och plötsligt ändrades förhållandet till alla instanser man tidigare haft kontakt med. Det blev till att skriva många fullmakter, konstaterar Anders Noreliusson.

– Vuxenpsyk var inte jättepigg på att man skulle vara med, berättar han. Men ett av sonens problem är att han har stora svårigheter i de sociala kontakterna med andra människor, han behövde någon som talade för sig.

– Vi har ju som sagt jobbat med att han ska bli självständig, men det är inte alltid kommunikationen fungerar så bra, man måste ligga på hela tiden. Men numera är jag mest med som moraliskt stöd.

Det stöd som familjen har fått för egen del har de mest skaffat genom de grupper som de själva har startat. Sedan några år tillbaka är AnnKatrin Noreliusson utbildad NPF-coach och har numera även en egen podcast – Familjebalans-podden. Det är en podcast om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

– Det som man skulle önska är någon slags samordnare som tar alla kontakter, från BUP till försäkringskassan och sedan lämnar ett färdigt paket, säger Anders Noreliusson. Som förälder har du ju fullt upp med att få vardagen att rulla.

– Sedan tycker jag att vi anhöriga ska ses som en naturlig del i det som omger den som behöver hjälp. Det är viktigt att de tar vara på vår kunskap.