Syskonrelationen

Syskonrelationen brukar sägas vara den längsta vi har i livet. Det är en relation som börjar tidigt och som ofta fortsätter även när andra nära relationer förändras eller försvinner. När ett av syskonen har en funktionsnedsättning får syskonrelationen ytterligare lager – av kärlek, ansvar, skuld och lojalitet.

För den som har en omfattande funktionsnedsättning kan syskonet vara en viktig länk till omvärlden – en medspelare, ibland en tolk, ibland en trygg famn. Relationen kan ge känslan av att vara en självklar del av ett sammanhang, inte bara som någon som får stöd utan också som någon som ger.

Att växa upp med ett syskon som har en funktionsnedsättning kan innebära att tidigt få en annan roll än sina jämnåriga. Många vittnar om känslan av att behöva vara "den starka", den anpassningsbara, den som inte tar plats för att inte belasta ytterligare. Det kan skapa en stark inre kompass för ansvar och omtanke, men också en känsla av att stå utanför. Ibland uppstår skuld över att känna frustration eller avund – över den uppmärksamhet syskonet får, eller över att livet inte ser ut "som hos andra". Men relationen kan också vara en källa till djup empati och livskunskap. Syskon kan också utveckla tålamod och förmåga att stå kvar i det svåra.

I vuxen ålder förändras rollerna och kan behöva definieras på ett nytt sätt. För syskonet utan funktionsnedsättning kan det komma frågor om ansvar och graden av engagemang för syskonet med funktionsnedsättning. Det är viktigt att komma ihåg att syskon också är anhöriga och ibland kan behöva stöd i att komma fram till förhållningssätt som känns bra.

Mer information:

Syskon – Nationellt kompetenscentrum anhöriga

Vuxensyskon som anhöriga – Nationellt kompetenscentrum anhöriga