Ett vuxensyskon måste inte alltid vara starkast

En dag för några år sedan hörde Emma ett inslag på radion om ett projekt om samtalsgrupper för vuxensyskon som grep tag i henne.

– Jag minns att min känsla var att den personen pratade om mig. Jag kände igen mig, det är nog det här jag väntat på i ganska många år, tänkte jag.

– Jag har alltid värnat mycket om min lillebror under min uppväxt och gör så fortfarande, säger Emma vars bror är flerfunktionsnedsatt och har gått i träningsskola under hela sin skoltid.

En dag för tre år sedan hörde Emma ett inslag på radion om ett projekt om samtalsgrupper för vuxensyskon och en intervju med en av projektledarna.

– När jag hörde inslaget på radion minns jag att min känsla var att den personen pratade om mig. Jag kände igen mig, det är nog det här jag väntat på i ganska många år, tänkte jag. Men min ingång då var att jag kanske kunde hjälpa till på något sätt, att andra kunde ha glädje av att lyssna på mina erfarenheter. Inte att jag själv kunde ha något behov av samtal i gruppen, därför ville jag delta i en samtalsgrupp för vuxensyskon.

– I vår familj har vi alltid pratat mycket om vår situation och jag minns verkligen inte min barndom som jobbig. Samtidigt har jag förstått att mitt ansvarstagande för min bror påverkat mig väldigt mycket, säger Emma.

Lika tungt med ett emotionellt ansvar

– Jag tror jag nästan alltid satt min brors behov framför mina egna och tar hans situation i beaktande väldigt mycket. Känslan är att det aldrig går att göra det tillräckligt, utan att det alltid, alltid finns mer saker jag kunde göra. Gruppsamtalen har fått mig att reflektera kring vilket ansvar jag har och hur jag ska sätta gränser för att jag själv ska orka och må bra, säger hon och konstaterar vidare:

– Gränssättningen gentemot min bror har påverkat mig mycket. Ett emotionellt ansvar är lika tungt att bära som ett praktiskt ansvar. Under samtalen har jag fått möjlighet att sätt ord på tankarna kring hur det ska bli den dagen mina föräldrar inte längre orkar på samma sätt som nu.

Emma berättar att samtalen också hjälpt henne att kunna sätta gränser, att hon nu försöker vara så mycket syskon hon kan utan att känna ansvar för sin brors hela tillvaro. Hon har också fått en ökad förståelse för att hon kanske inte är den som fullt ut måste ta över ansvaret för sin bror längre fram. Numera bor Emmas bror på ett gruppboende.

– Det känns befriande på något sätt. Men jag funderar mycket över hur det blir när mina föräldrar inte längre orkar på samma sätt som nu. Jag vill ju att han ska ha sin familj nära sig, säger Emma och betonar hur viktigt det är att det finns professionella som kan hjälpa till så det fungerar, både känslomässigt och rent praktiskt, och lyfter av anhöriga delar av ansvaret.

Många aha-upplevelser

– Jag tror få förstår hur tung ansvarsbiten kan kännas för anhöriga som har närstående med särskilda behov.

– Det vi nu gör tillsammans sedan några år, gör vi för att vi är syskon. Jag tänker inte längre att det är mitt ansvar hur han mår i varje stund. Även om han till exempel kommer tillbaka till boendet och är arg, så upplever jag det inte som mitt ansvar utan kan istället tänka; ”vi hade i alla fall roligt så länge vi var tillsammans”.

Emma beskriver att hon tack vare syskongruppen kunnat satt ord på många av de känslor hon haft.

– Det är verkligen inte något som kommit naturligt för mig. I syskongrupperna har jag fått upp ögonen för att man kan tänka olika. Där har andra också formulerat det jag själv tidigare inte satt ord på.

– Att höra andra berätta i syskongruppen blev för mig så otroligt mycket igenkänning, så många aha-känslor, där jag kände att vi verkligen förstod varandra, säger Emma och förklarar att samtalen i gruppen också fick ringar på vattnet.

– Vuxensyskongruppen blev en viktig källa för att prata om min livssituation även i andra sammanhang. Jag kunde referera till gruppen, och fick tack vare det även mer styrka i mina egna ord och formuleringar. Jag kände att det inte bara var befängda tankar som jag hade.

Hon berättar vidare att det varit värdefullt för henne att få tillåtelse att prata fritt om jobbiga saker, att få lyfta fram känslor av skam och skuld som hon känt inför olika saker.

Skönt med ett forum där man får klaga lite

Hon berättar vidare att det inte heller fanns något stort behov i gruppen av att prata om det positiva.

– Det var underförstått, att bara för att vi pratar om det som är jobbigt behöver inte allt vara jobbigt. Att få vara delaktig i ett forum där man får klaga lite var oerhört skönt, säger Emma med eftertryck.

En annan viktig fråga som hon anser att vuxensyskongruppen satte ljuset på, var den om hur föräldrar förhåller sig till det som är tungt och jobbigt i en livssituation med ett barn med funktionsnedsättning.  

– Om föräldrarna ibland vågade sätta sig först och öppet prata om det de tycker är jobbigt, att inte alltid försöka ha en perfekt fasad utåt, så kan det öppna upp för att man som syskon också vågar visa hur man känner, säger hon och understryker:

­– Bara för att man visar att det är jobbigt, behöver det inte betyda att man tycker mindre om sitt syskon för det. Det är en viktig signal från föräldrar. Man ärver annars lätt känslan att allt måste vara så perfekt som möjligt.

I det här sammanhanget betonar hon vikten av att föräldrarna erbjuds stöd och även tar emot det.

– Ett vuxensyskon måste inte alltid vara starkast, utan det måste få vara tillåtet att känna alla känslor. Det utrymmet finns oftast inte med den här typen av syskon. Det är så svart eller vitt. Jag tror det beror på att man alltid måste vara i försvarsställning. Det finns en människosyn som gör att både föräldrar och syskon måste försvara de här personerna, konstaterar Emma.

Alla borde få och ta den här chansen

I vuxensyskongruppen slogs hon av att många valt att arbeta i människovårdande yrken.

– Vi är nog många vuxensyskon som drivs av att göra världen till en bättre plats, utifrån våra erfarenheter av att behöva kämpa för att våra syskon ska ha så bra liv det går.

Emma rekommenderar starkt andra att försöka hitta en grupp där man kan dela sina tankar. För henne betydde det mycket att bara få lyssna på andras upplevelser.

– Man kan bara sitta och nicka igenkännande åt allt som sägs. Ibland behövs inte mer än så. Det blir en slags bekräftelse på att det är ok att tycka det är jobbigt, ok att tycka att jag har för mycket ansvar och ok att känna sig ledsen.

– Samtalen i vuxensyskongruppen har varit så otroligt givande, alla borde få och ta den chansen. Även om man som syskon kanske inte vill kännas vid att det varit eller är något som är jobbigt, så är det bra att få prata med andra och dela erfarenheter, slår Emma fast.

Text: Agneta Berghamre Heins
Publicerad 2025-08-21